Enhet och mångfald - några enfaldiga frågor

Sr Inger till höger om vänskapsikonen vid ett av FTOs (Franciskus Tredje Orden i Svenska Kyrkan) kapitel på Berget.

Sr Inger Johansson, Klaradals kloster.

Vad är det för enhet vi behöver och söker? Och vad för mångfald? I skrivande stund pågår ett samtal, delvis i offentligheten, om Linköpings pingstförsamling och Kommuniteten på BjärkaSäby. De väsentligheter som kan föra till lösning kommer nog fram på andra sätt, men det vi får läsa finns där ju ändå. Och frågeställningarna kan utan svårighet överföras till många sammanhang. En tyngdpunkt i mycket av det som skrivits har varit frågan om hurdana uttryck

som används i gudstjänsten och vilka traditioner de kommer ur. Om det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Man kan tycka att sådant inte borde störa så mycket, men nog kan de flesta av oss känna igen detta från eget liv. Där min medsyster vill sätta upp en ikon skulle jag äntligen vilja ha en tom, ren yta. Den enas längtan efter tystnad inkräktar på utrymmet för den andras behov av gemenskapsbyggande småprat. Alla dessa små val i frågor som kanske är ytliga men har rötter som går djupare. Val som i en gemenskap ändå måste göras i tillräckligt stor enighet. För att vrida lite på Winnicotts term: vi behöver inte den perfekta samstämmigheten. Vi behöver en som är ”good enough” för att leva och växa väl.

Åtminstone de senaste trettio åren har varit präglade av Svenska kyrkans (men även andra samfunds) sökande efter sin egen speciella identitet. Ett sökande med långt högre grad av engagemang än strävan efter alla kristnas enhet. Själva ordet identitet är ju också motsträvigt: det visar mot både den unika och det lika. Är sökandet efter identitet en strävan efter att vara identiskt lik (och i så fall lik vad då?) och får den som inte är det räknas med som fullvärdig medlem i flockan. Finns det utrymme att vara identiskt olik? Att höra ihop utan att vara likadan. Vår gemensamma identitet kan verka vara beroende av att det finns några andra som inte ryms däri, som tjänar att bilda den gräns som håller ihop oss. I själva verket borde identiteten vara djupt förankrad i ”idem”, i det djupare egna, och skulle då inte behöva definieras av olikheten. Viljan att dra klara gränser är lättbegriplig. Det är ju så svårt att inkludera utan att förlora sig. I ett annat sammanhang lanserades mottot ”att älska olika”. Kanske kunde det få appliceras på ekumeniken. Med viss tvekan, eftersom uttrycket har svagheten att vara tvetydigt, det gör stor skillnad ifall olika är objekt eller adverb. De flesta av oss har nog lättare att lyckas med adverbet – vi älskar människor olika mycket. I stället för att älska alla.

Gunnel Vallquist skriver någonstans, jag citerar ur minnet: ”För varje år blir det allt svårare att döma, eftersom varje synd med tiden kommit att bära en älskad människas ansikte”. Kan det också gälla varje knepigt

fromhetsuttryck och beteende, kanske till och med varje heresi? Hjälp, världen är ju full av oliktänkande! Vad händer när avgränsningarna inte fungerar längre? När villoläraren blivit en älskad vän, eller kanske tvärtom? Den sakliga motsättningen försvinner inte för att kärleken binder samman. Kärleken påverkar konflikten, i första hand dess grad av giftighet. Även om detta är stort nog och förmodligen den avgörande skillnaden, kan ännu mer förändras. En ny attityd till den andra kan också ge en chans att vidga den tankemässiga förståelsen. Mycket kan rensas undan som det ogräs av missförstånd och vantolkningar det faktiskt var. Som det överdimensionerade försvarssystem det faktiskt är. Här kanske invändningen kommer, att det vore fel, naivt och farligt att låta den klara tanken och läran påverkas av sådant där som kärlek. Men finns det någon av oss, som inte på någon punkt tagit till sig en lärohållning till att börja med därför att en älskad och förtroendevärd person hade den? Men sedan - sedan måste det integreras och hålla i längden också, och frukten har väl fått avgöra om det var något vi skulle hålla fast vid eller släppa.

Vad tror vi att Herren vill? En underskattad analysfråga är ”varför inte?” Sällan hörs nuförtiden någon hävda att det är viktigt med kyrkornas synliga enhet. Varken lärosamtal eller gemensamma strukturer verkar stå högt på dagordningen. Tvärtom sägs från olika håll att enheten ”självklart inte” handlar om organisatorisk enhet. Den enfaldiga och viktiga frågan blir då: varför inte? Älska som Jesus älskar. Det är ju det som gäller. Kan vi verkligen göra det och samtidigt påstå att vi inte behöver umgås, inte ha särskilt mycket gemensamt, inte alls behöver förenas till en på något synligt och påtagligt sätt?

Kan vi locka fram nyfikenheten på de andra och allt som är viktigt för dem? Glädjen över att upptäcka varför i hela världen de tänker och beter sig som de gör. Människan har en kapacitet att sträcka sig utanför sin egen sfär. Det var den förmågan som i den spirande förälskelsen plötsligt gjorde oss intresserade av allt möjligt underligt – bara för den där intressanta personens skull. Borde inte kärleken Jesus talar om kunna ge mig ett öppnare sinne för de andra syskonen?

Vi bär i våra traditioner på ganska mycket som är bara delvis nödvändigt. Vad som är viktigt för mig är dessutom inte nödvändigtvis lika viktigt för den andre. Detta kan göra att en del kollisioner blir möjliga att undvika. Vad håller de egentligen heligt? Och varför då? Oerhört intressanta frågor, som kan hjälpa oss att komma närmare varandra. Det finns all anledning att lära känna varandras helgon och föredömen. Gandhi hävdar att den som verkligen vill lära känna en annan religion i första hand skall se på dess helgon. Älska som Jesus älskar, det är vad som gäller. Men jag kan inte börja någon annanstans än där jag är. När vi går på stranden och Herren frågar mig: ”Inger, älskar du de därborta?”, så får jag väl som Petrus formulera det på mitt sätt, i den verklighet där jag är just nu: ”Herre, du vet att jag försöker tåla dem!” Där får jag börja, med att lära mig att tåla de andra.

Ja, jag vet så litet och älskar så klent. Men förresten, varför slå sig till ro med det?

På Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner! Vi har just nu möjlighet att ta emot två personer i vår kommunitet, det finns både boende och arbetsuppgifter som väntar. Man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats.

Kontakta fader Peder Bergqvist om du har frågor: peder@berget.se