Pompes hörna
Pompe
om ICD
F
lorence Nightingale föreslog 1860 att man borde skapa en internationell klassifikation av sjukdomar för statistiskt bruk, och redan 1893 lanserade Jaques Bertillon ett system som så småningom muterade och metastaserade. 1948 tog WHO över International Classification of Diseases och i Sverige har vi nu ICD10; 11:an kommer förmodligen (inte) 2018. I USA använder man fortfarande ICD9; jämförelsen är intressant. I 9:an fanns det två koder för primär höftprotes, och en för sekundär. I 10:an inte mindre än 25 stycken. Det är obra, eftersom specificiteten är viktigare än sensitiviteten när det gäller analyser på gruppnivå. Enskilda patienter är ju en helt annan grej. Och i stora databaser där många människor registrerar blir det naturligtvis fel: under 5-10% brukar anses bra. De flesta register ligger mycket sämre till. Det sätts fortfarande in knäproteser i höftleder enligt höftprotesregistret. Rimligen borde det väl finnas någon association mellan operationens kvalitet och hur den dokumenteras. ICD är en monumental konstruktion – huggen i granit – men naturligtvis en kompromiss mellan många olika syften: etiologi, patogenes, terapi, anatomi, genetik för att nämna några få faktorer som får vägas in. Om man därtill lägger de kompromisser som vidlåder all internationell verksamhet är den OK, typ. Så även om ICD11 kommer vilket decennium som helst och sedan kommer att gälla 20-30 år framöver, så finns det all anledning att inte göra alltför radikala förändringar. Men klassifikationen kommer aldrig någonsin att bli färdig, så länge vi försöker förbättra medicinen. Klassifikation av den kaotiska verkligheten är ju grunden för all vetenskap, från Darwins galapagos-finkar och triboliter, över Strind-
56
Ortopediskt Magasin 1/2016
bergs knappologi till den moderna medicinens exempellösa framgångar. Cancerbehandlingen skulle aldrig ha varit så bra som idag om inte cancerregistreringen hade varit lagstiftad. om valp betraktade Pompe kodningen vid operation/epikris som S något ytterligt betydelselöst – omanligt nästan – man tog en kod på
en höft, någon ospecifik kod ”som ej specificeras annorstädes”, gamla kära M25, ali morbi articulorum non alibi classificati. Men när koderna fick betydelse för klinikernas ekonomiska ersättning, och när man började kolla koderna blev det ju lite pisk av chefen. Men nog hade det varit bättre att förklara för Pompe varför vi registrerar? Och att det är en bra idé hålla koll på vad man gör? Ty efter ett tag är ju det som är skrivet det enda som finns kvar. ICD:s största fel ur ortopedisk synvinkel är att det inte är tvingande att ange lateralitet. I politiken är det idag understundom svårt att skilja på höger och vänster – men inom ortopedin är det kritiskt. Eftersom många patienter opereras bilateralt och även flera gånger på varje sida, så haltar ICD betänkligt. En annan skönhetsfläck är att det inte går singla ut nya frakturer från tidigare frakturer. Som bekant finns det ju många återfallsförbrytare i samhället, varav många skulle må bra av brottsförebyggande åtgärder. Frakturer är ju ett av de stora folkhälsoproblemen, och en kvinnosjukdom desslikes. Skulle man inte försöka göra något åt eländet? Och då skulle det inte underlätta om vi hade koll? Int är det svårt int att raljera över udda koder: bett av alligator (krokodil) i rymdkapsel, till exempel. En annan kanske vanligare företeelse är Z73.2, brist på avkoppling och fritid. Men Z72.0, tobaksbruk, förekommer väl knappast längre i ortopediska sammanhang?