Orsamålets abc

Orsamålets abc

Har du någon gång inte hajat tugget i fikarummet? Fått motorstopp i övre Hansjö och inte inte kunnat göra dig förstådd? Eller vill du kanske bara göra en språklig resa tillbaka till dina rötter? Det här är då spalten för dig.

Välkomna till första delen av vår komprimerade parlör i orsamål. Vi ska under en tid framöver få lära oss lite om detta underliga tungomål som får såväl norska som danska att framstå som kristallklar rikssvenska för de oinvigda. Vår mission med den här populärvetenskapliga odyséen är inte att göra er till språkmässiga fullblodsorsingar. Det vore nog en smula förmätet. Vår mission är istället att förhoppningsvis kunna väcka intresset för det säregna och vackert klingande orsamålet och verka för bevarandet av ett av våra ädlaste kulturarv. Nog tjafsat, nu kör vi!

Vi går ut stenhårt med en liten text från Hansjö, om Hubert Jöns som mötte skogsrået:

Ubert Jenns wa uppo Linndor etter jena lövskrindu, ö se dö ann add kämi nido wejen add ån sitt jenu kwinnfotje sö add afft jen lisslan tjåka. Ö sö add-n frågad wörrt o skullde. ”Uppo Es mi frekwönne”, swäräd o. Ö dö ån add sitt att, sö add o afft jenn tapp i övvde, ö dö färstod an att e want int riktit kwinnfok.

Texten må vara en smula surrealistisk och smått knasig, men den ger ändå lysande exempel på en del av orsamålets kännetecken och säregna egenskaper. I nästa del av ”Orsamålets abc” ska vi inte bara översätta den här till synes obegripliga rotvälskan. Vi ska även börja dissekera texten och lyfta fram just de egenskaper som gör orsamålet unikt.

Vi ses, eller som man säger på orsamål – Sjåssum!

Del 2

Orsamålets abc

Har du någon gång inte hajat tugget i fikarummet? Fått motorstopp i övre Hansjö och inte inte kunnat göra dig förstådd? Eller vill du kanske bara göra en språklig resa tillbaka till dina rötter? Det här är då spalten för dig.

I våran premiärspalt i förra numret fick vi träffa Hubert Jöns som träffade skogsrået, eller grannasmor som hon heter på ossmol. Vi ska strax plocka ut valda delar ur texten för att sätta några av orsamålets egenskaper i rampljuset. Först ska vi dock bjuda er på den utlovade översättningen. För att riktigt fräscha upp minnet ska ni även få texten på ossmol igen i sin helhet. ”Ubert Jenns wa uppo linndor etter jena lövskrinndu, ö se dö ann add kämi nido wejen add ån mett jenu kwinnfotje sö add afft jenn lisslan tjåka. Ö sö add-n frågad wörrt o skulldä. ”Uppo Es mi frekwönne”, swäräd o. Ö dö ann add sitt att sö add o afft jenn tapp i övvde, ö dö färstod an att e wa-nt int riktit kwinnfok”

De som nu i översättningen förväntar sig glättiga humoristiska poänger, eller en storslaget djup text som manar till eftertanke, blir nog rätt besviken. Det här är rak, poänglös text.

Hubert Jöns var uppe vid Lindorna för att hämta en lövskrinda, och när han sedan kommit ned på vägen hade han mött en kvinna som hade haft en liten kälke. Och då hade han frågat henne vart hon skulle. ”Upp till Es (es betyder egentligen hög, men är även den lokala benämningen på fäboden Höghed, reds.anm.) med frön”, svarade hon. Och när han hade tittat bakåt hade hon haft en tapp i huvudet och då förstod han att det inte var något riktigt fruntimmer”.

Den första riktiga egenheten hittar vi redan i första ordet. Ubert står det, när det på svenska heter Hubert. Avsaknaden av bokstaven h är högst påtagligt i orsamålet. I texten finns flera exempel: o (hon), ann (han), add (hade) afft (haft) och övvde (huvudet). Andra exempel är ema (hemma), egfärdun (högfärdig), estim (hästen) eller varför inte bara e som betyder hö.

När orsingarna av den gamla stammen sedan skulle ”försvenskas”, och prata riksspråket, stoppades h:et ofta in på fel ställen. Man kunde till exempel få höra folk beställa hägg vid affärsdisken, när de ville ha ägg. Ibland kunde det bli väldigt dråpligt. Som för den orsakarl som via en annons i lokaltidningen ville tala om att hans äktenskap blivit upplöst. I annonsen kunde man läsa följande (ung.): ”Härmed vill jag tillkännage att mitt äktenskap med nn är hopplöst”

Sjåssum!

Del 3

Orsamålets abc

När ni läser denna spalt har det precis varit valborgsmässoafton, eller wölbumess som vi säger i Orsa. Av den anledningen kommer denna spalt att se lite annorlunda ut den här gången. Vi kommer tillfälligt att överge Ubert Jens för att istället uppehålla oss runt Jemt Hans Jonsson, den i orsamålskretsar legendariska poeten, textförfattaren och översättaren. Vi tänkte nämligen göra en samhällsinsats. Många efterfrågar texten till Jemt Hans vackra Wårwajsa, som publicerades första gången på 30-talet i den numera tragiskt nog insomnade Orsa skoltidning. Låten har sedan lång tid tillbaka traditionsenligt sjungits runt majkasarna och på tingshustrappen på valborg. Därför tänker vi presentera den här i sin helhet. Nu hade det förstås varit optimalt om ni hade haft texten innan valborg. Men se det så här; Nu har ni ju faktiskt ett helt år på er att öva in den. Dessutom får man faktiskt sjunga den även efter valborg, om man så önskar.

Wårwinder susa, beckär dem brusa. Wittern a feri bört fär i år. Nu slipp´ wi frosa, osta ö njosa, ö kasundjön dro´ wi åv wöss i går. Kenner int du ur wårsoli skåjn, snårt fo wi så bö ärtär ö låjn. Nu ir-e wåri. Sleppum ajt fåri, småfläni wil nu ajt.

Up, gåmmelfalla, är ur dem stjalla, sjå jalder luvå up-o wer´t bjar. Ån sö int i ajte, ån i jen klajte, sö int wil ta mot ed wårsoli djar. Slå´nt dåjna armå länger i köss, ö ängslös int fär att du i gammelgöss. Frisk i dåj lunga, en kånn du sjunga, kullur wil nug a di!

Fugler dem spilå, ungdomär tjilå, öller a waknå ö wil wa mi. Kullur dem rusa, knippla ö krusa, öllt ska wa fint tast sumårn bi. E spirär ö knuppes rakt öllumstass, ö kelinger bir-o let fråm senn kass. Soli o werker, grenär bi bjerker, öllt a naturn gart!

Liten ordlista till låten: Wittern (vintern), kasundjön (vinterpälsen), skåjn (skiner), låjn (lin), småfläni (smådjuren på en gård), stjalla (pinglar – om koskällor), jalder (eldar), luvå (lyser), bjar (berg), klajte (stackare), gammelgöss (ungkarl), tjilå (kela, svärma), krusa (broderar), tast (tills), öllumstass (överallt), kass (barnkorg).

I nästa spalt fortsätter vi bena ut orsamålets egenheter tillsammans med Ubert Jens och grannasmor.

Sjåssum!

Del 4

Orsamålets abc

Efter vår lilla vårtripp förra gången ska vi nu åter ta upp bekantskapen med vår vän Hubert och vårt tungomåls egenheter. Som vanligt presenterar vi i sann serviceanda texten igen. På så sätt kan även nytillkomna läsare hänga med.

”Ubert Jenns wa uppo linndor etter jena lövskrinndu, ö se dö ann add kämi nido wejen add ån mett jenu kwinnfotje sö add afft jenn lisslan tjåka. Ö sö add-n frågad wörrt o skulldä. ”Uppo Es mi frekwönne”, swäräd o. Ö dö ann add sitt att sö add o afft jenn tapp i övvde, ö dö färstod an att e wa-nt int riktit kwinnfok”

Ta en titt på den där sista meningen där! Är det inte något som ser lite konstigt ut med den, där i slutet? Nej, säger den infödde orsingen. Jo, säger andra. Det kan förvisso bero på att de inte förstår ett smack och tycker allt ser konstigt ut. Det kan också bero på att de verkligen tycker det ser konstigt ut. Med all rätt. Varför står det ”wa-nt int”? Är inte det lite kaka på kaka liksom? Jopp, så är det. Skulle man översätta det där till svenska skulle det bli ”var inte inget”. Dubbla negationer, det vill säga att man i samma mening använder två negationer är vanligt förekommande i orsingens tal. Detta utan att negationerna tar ut varandra, eller att det ser knepigt ut, som det gör i svenskan. Jämför till exempel ”Jag säger ingenting” och ”Jag säger inte ingenting”. Den senare varianten inte bara ser konstig ut, den är näst intill obegriplig.

Orsingen å andra sidan kan till och med dra till med tredubbla negationer utan att det blir konstigt: ”Wi åmm int ingga bila innä nästån aldri” (Vi har inte inga bilar inne nästan aldrig) fick en person till svar, när han ringde taxi någon gång på 40-talet. Det funkar med andra ord inte med tredubbla negationer i svenskan, men alldeles utmärkt i orsamålet.

För att avsluta med ett välkänt exempel, som säkert har lika många versioner som det finns orsingar: Stationshuset i Orsa skulle invigas under stort pompa, ståt och kunglig närvaro. Efteråt bjöds det på fin middag. En skål med vaniljsås skickades runt bland de inbjudna gästerna, och nådde efter en stund fram till en ohängd osskall. Han hällde ut all sås över sin efterrätt, och glufsade i sig med god aptit. När han sedan var mätt och belåten tittade han på sin bordsgranne, som alltså blivit utan sås, och fällde de bevingade orden: – Gwött jåta itta! Fikk du’nt assint du? (God mat det här! Fick du inte ingenting du?) Sjåssum!

Del 5

Orsamålets abc

I

Jemt Hans Jonssons bok Bibelwörd o ossmol står att läsa om att ”Demdå attestor sku bi demdå fösstor, ö demdå fösstor sku bi demdå attestor” (De första ska bli de sista, och de sista ska bli de första). Vi på kompassen har bestämt oss för att ta det citatet på orden. Vi börjar därmed från början, med den allra första meningen i berättelsen om Hubert:

”Ubert Jenns wa uppo linndor etter jena lövskrinndu…”

Jena? Var inte det Druttens krokodilpolare i det där barnprogrammet (fast då med ett G i början)? Jo, förvisso, men i det här fallet är det också något som berättar att det efterföljande ordet är en hona. Meningen forsätter sedan: ”… ö se dö ann add kämi nido wejen add ån mett jenu kwinnfotje sö add afft jenn lisslan tjåka.” Man skulle kunna tro, att jenu är en stavningsvariant av jena, men det är krångligare än så. Jenu är faktiskt en objektform av jett (ett), och orsamålets kwinnfok är alltså, precis som i svenskan, neutrum (jett kwinnfok). Däremot står det jenn framför tjåka (kälke). En kälke är alltså en karl.

Eftersom det här ska vara en populärvetenskaplig odyssé, så ska vi inte veckla in oss allt för mycket i grammatiskt mumbojumbo, men till skillnad från svenskan har man i orsamålet ett tregenussystem. Det betyder att man delar in ord i feminina, maskulina och neutrala. Vi börjar med de ord som är intressanta, de feminina och de maskulina: I svenskan säger man EN man och EN kvinna, medan man i orsamålet säger JENNkall och JEkelingg

Det här med att sätta hon eller han på ord är egentligen inget jätteunikt. Det finns redan i andra språk. Jämför t.ex. med spanskans un, una och tyskan ein, eine.

Den ordindelning svenskan har gemensamt med orsamålet är de neutrala orden. Där sätter svenskan ETT före, medan orsamålet ska vara lite omständigare och kör med JETT Det heter t.ex som ni nyss har lärt er JETT kwinnfok

I nästa avsnitt ska vi dyka ännu djupare i det här med genus. Hubert lämnar vi dock därhän nu.

Sjåssum!

Del 6

Orsamålets abc

Förra avsnittet sade vi att vi skulle gräva ned trynet ännu djupare i den grammatiska myllan, framförallt beträffande orsamålets genussystem. Men eftersom den vackra midsommaren (eller missmårn, som orsingen säger) står för dörren tänkte vi istället bjuda på en tjusig sommarpsalm som vi hämtat ur boken ”Wårwinder susa och 34 andra visor på orsamål” av Karin Ohlsén och Ylva Svensson. Texten är skriven av Sixten Källberg och melodin är ”Den blomstertid nu kommer” som väl de flesta känner till. Kommer snart till ett midsommarfirande nära dig (hoppas vi).

Nu knuppes ed ö blomer

Nu knuppes ed ö blomer

Sjå färger lisa grånt. Nu ljodra sumårtoner, sö gren öll wegåkånt. Sjå soli ur o wärmer, djar lajv a öllt sö wa. Ö strålär kum öllt nämbör ö djar wöss löngån da.

Sjå blömstri ajt-o ändji, sjå stittji mi sett fre. Mes sumårn se a gendji ed ska ju dja wöss bre. Ja, Ärr´n feder ölla, sö wi skum a ä bra. Bö päror, beri, tölla, wi fom öllt wi skum a.

Är fugler ur dem sjungga fro norter ö fro sud. Du ö ska latt dåj tungga nu töcka Ärrån Gud. Ö onum sku wi minnas,

ja stäm du upp denn söng. Mi wöss ån do ska finnas ö glädas summu göng.

Välsign, Gud, ora gredu, Dja sol ö råjn ort lånd. Dja öllum såjna fedu, välsign bö sju ö strånd. Fro immblåm öllt wi bevum, fro Ärråm fo wi öllt. Wi fom, sö ländj wi livum Guds wörd ö limnåds sölt.

Liten ordlista: Grånt – Grannt, ljodra – ljuder, sumårtoner – sommartoner, lajv – liv, nämbör – närmare, ändji – ängen, stittji – stycket (åkerlappen), feder – föder, päror – potatis, beri –bär, tölla – tallar, latt – låta, denn – din, gredu –gröda, råjn – regn, öllum – alla, immblåm –himlen, bevum – behöver, wörd – ord, limnåds – levnadens (livets) Sjåssum!

Del 7

Orsamålets abc

avsnitt 5 av Orsamålets ABC fick vi lära oss lite grann om tregenussystemet, som vi delar med en del andra språk (till exempel tyskan), men lustigt nog inte med vår tids svenska. Vi lärde oss att det heter JEN (hädanefter skrivet JÄNN) kall (en man), men JE kelingg (en kvinna), eftersom kall är maskulinum och kelingg är femininum (föga överraskande kanske). Men lugn! Det kan bli stökigare än så. Je kelingg är nämligen bara grundformen. Skulle man istället säga ”Jag såg en kvinna ute på vägen” så blir det ”I såg JENÅ kelingg ajto wejjem”. Inte särskilt glasklart för oss försvenskade orsingar.

Jaha, varför i hela fridens namn ska man krångla till det så för? Jo, därför att ”jag” i den meningen är själva huvudattraktionen, medan kvinnan bara innehar birollen i meningen. Sture Allén – Svenska Akademiens ansikte utåt – hade sagt att ”jag” är subjekt, medan ”en kvinna” är objekt, därav JENÅ istället för JE.

Det kan bli ännu konstigare om ”kvinnan” blir degraderad till att bara agera statist: I såg JÄNN kall sö täläd mi JÄNN kelingg (Jag såg en karl som pratade med en kvinna). Här kan man tro att kvinnan plötsligt blivit maskulinum! Men så illa är det inte. Istället har hon fått en böjningsform som kallas dativ, och det beror på det lilla ordet ”mi”. Vissa sådana småord (prepositioner) kan medföra att efterföljande ord får dativform. Men nu går jag händelserna i förväg och krånglar till det. Mer om prepositioner längre fram.

Det tredje genuset, som vi stiftade bekantskap med förra gången, är neutrum. Alltså där man sätter JETT (hädanefter skrivet JÄTT)framför. Vi kan ju alltid köra en snabb repris på det också. I grundformen heter det då alltså JÄTT kwinnfok (ett kvinnfolk), medan dativformen blir något helt annat: I fikk jänn goda åv JENÖ kwinnfotji (Jag fick en puss av ett kvinnfolk).

Om jag i stället fått pussen av en man, säger jag så här: I fikk jänn goda åv JENÖM kalli. (Jag fick en puss av en man.) Här fick ni på köpet dativformen i maskulinum.

Med all kunskap ni nu förvärvat i ämnet ska det väl inte bli några problem med en liten gåta på orsamål: Mikklör ästör kajta ufftör jenö swartö bjari. (Många hästar springer uppför ett svart berg).

Till nästa gång kan ni, förutom att fundera på vad som beskrivs i gåtan, fundera på vilket genus berget har! Lycka till!

Sjåssum!

Del 8

Orsamålets abc

Efter att ha plågat er med invecklat grammatiskt mumbojumbo – trots en uttalad ambition att vi skulle låta bli sådant – tar vi nu ett litet break från den brutala hjärngympan. Men vi kommer tillbaka. Om inte annat så kan den delen visa på hur invecklat, men samtidigt vackert komplext vårt språk verkligen är.

Vi ska den här gången i stället kika på en mer lättsam egenhet i orsamålet. Att vårt språk grammatiskt liknar många andra språk, som till exempel tyskan och spanskan, har vi fått oss till livs. Det finns dock ett annat språk, som orsamålet mer påtagligt påminner om, nämligen engelskan. Vi har många ord som nästan exakt har samma uttal och betydelse som hemma hos Prince Charles och hans landsmän. Visste du till exempel att wajt betyder vit och uttalas precis som engelskans white, eller att brajd betyder brud, precis som engelskans bride?

Ännu mer påtagligt blir det om man förr ville säga att klockan går fort: Klukka gör fasst. Där är det endast orsamålets korta a som skiljer från engelskans ord för fort. Detta är dock ett väldigt ålderdomligt ord som mer eller mindre försvunnit ur orsamålet. Det finns även sammansatta ord (för er som minns det) som är överraskande lika på de båda språken. En ajsstikköl är samma sak som en icicle, som på svenska är en istapp. Ett annat trevligt sammansatt ord är ödörwajs (annorlunda) som visserligen har en något annorlunda betydelse än engelskans otherwise (annars), men som påminner väldigt mycket om sin engelska kusin.

Apropå ödör (andra) så berättas det om en osskall som medelst häst och vagn skulle skjutsa en gäst från de brittiska öarna. Gästen ville prompt sätta sig på fel sida av vagnen, vilket osskalln förgäves försökte tala om. Till slut röt han till på orsamål: ”Gök börrt-o ödör sajdo!” (Gå bort till andra sidan), varpå engelsmannen genast förpassade sig till rätt sida vagnen. Det han förmodligen reagerade på var ”…ödör sajdo”, som ju är väldigt likt engelskans other side

Just ja, vi hade ju en gåta förra gången, med följdfrågan vilket genus berget har: Mikklör ästör kajta ufftör jenö swartö bjari (många hästar springer uppför ett svart berg). Det snudd på självklara svaret är förstås gnistorna som springer uppför spismuren. (Om det fanns någon som klarade det – utan att ha hört gåtan förut – så ligger det ett litet medlemskap i Mensa och väntar på redaktionen). Genus är neutrum.

Sjåssum!

Del 9

Orsamålets abc

I

det här avsnittet går vi ned på djupet av orsamålets egenheter igen. Vi ska nämligen kika lite på en mycket viktig, men inte desto mindre rolig liten egenhet, nämligen böjningen av verb. För er vars grammatiska kunskapsförråd blivit något dammigt, eller kanske för er som såg svenskalektionerna som en chans att ta igen förlorad nattsömn, är då alltså ett verb kortfattat något man gör. Hit hör till exempel ”höra”, ”kasta”, ”höja”, ”spela” eller det som faktiskt pågår i den här spalten just nu. Vare sig ni då tänker på ”undervisa” eller ”tramsa” så är det lika rätt. De är nämligen båda verb.

Vi har vid det här laget förhoppningsvis redan övertygat er om att svenskan är ordentligt mycket torftigare än det livliga orsamålet. Böjningen av verb är inget undantag. Till skillnad från orsamålet, liksom ovansiljansmålen i gemen, gör man nämligen i svenskan ingen skillnad på vem som utför en handling. Är man till exempel på löprunda, och av någon outgrundlig anledning behöver påminna sig själv vad man håller på med, säger man ”Jag springer”. Likadant blir verbet om man pratar med grannen: ”Du springer”, eller om man istället pratar om grannen: ”Hon (eller han) springer”. Inte heller blir det någon skillnad om man tar sin bättre hälft i näven och ger sig ut på löprunda: ”Vi springer”, eller om man pratar med grannen och hans bättre hälft: ”Ni springer”, eller om man pratar med sin bättre hälft om grannarna: ”De springer”.

Om man tar de här löprundorna på orsamål istället så blir det en helt annan femma. Det

kan ju kanske underlätta att först informera om vad verbet springa heter på orsamål. Det heter i alla fall kajta. (Ni kanske känner igen det från midsommaraftonens löptävling Orsakajt´n.) För jag, du, hon/han (och det) används det i samma form som i svenskan. Det heter ik kajtör (jag springer), du kajtör (du springer), ånn/o kajtör (han/hon springer). Men sedan börjar det roliga: ”Vi springer” heter wi kajtöm, ”ni springer” heter ni kajti och ”de springer” heter dem kajta

Nu har ni fått en liten mall till hur man böjer regelbundna verb på orsamål härovan. Nu kan ni få ett par regelbundna verb att öva på. Vad sägs om språka (prata) och sönka (samla). Lycka till!

Sjåssum!

Del 10

Orsamålets abc

S ommaren är på upphällningen och mörkret har åter börjat lägra sig över våra nordiskt vemodsfyllda sinnen. Löven vissnar och dalar sakta mot marken i en melankoliskt mollklingande höstsonat. Midsommarnattens glädjebubbel av ystert fågelkvitter känns plötsligt väldigt avlägset. Allt är bara så erbarmligt tyst och tråkigt och ... Vänta här nu! Så illa är det väl ändå inte? Nu börjar ju faktiskt skördetiden i skogen på riktigt allvar. På myrarna lyser hjortronen, i skogskanten dignar hallonbuskarna av klarröda bär och skogs-besökarnas trutar färgas vackert rödblå efter idogt blåbärsmumsande. Det är bärtider. Vill du åka till skogs och plocka bär på Orsamål så häng med i vår bärspecial!

För det första behöver man ta sig till skojön (skogen). I alla fall om man vill få tag på vissa bär. Ett mer ålderdomligt ord för skog är annars rajs. Som orsing kan man då åka ända upi finnrajs (upp till/på innskogen/finnmarken) för att plocka sina bär om man så vill. Sedan är det bara att börja plocka. Vill man i sin glädje-iver försöka berätta detta på ossmol för någon stackare i närheten, så finns det faktiskt flera alternativ att välja på. Plocka bär kan heta sönk beri som kommer av sönka (samla), man kan flukk beri som kommer av flukka (plocka) och man kan jemt beri som kommer av jemta (hämta). (Det finns säkert ännu fler alternativ också, och den som känner till fler sätt får gärna höra av sig till redaktionen!) För vissa bär kan det också hända att plockningen underlättas om man använder sig av en bermåsin (bärplockare, eller egentligen ”bärmaskin”). Är det kanske ett av de gulligaste orden i Orsamålet tro?

Nu återstår bara det sista för att du ska kunna börja bli en fulländad ossmols-bärplockare, nämligen själva bären. Det finns en hel drös olika bär, mer eller mindre ätliga, som har sina speciella växtplatser. Ajto mer´n (ute på myren) hittar du till exempel mer-beri (hjortron) och trån-beri (tranbär). Ajti skojem (ute i skogen) hittar man blå-beri (blåbär), lindj-beri (lingon), und-beri (odon), föll-beri (hallon, som växer ”på fallet”, där skogen fällts), smultör-beri (smultron), rångön-beri (rönnbär), jen-beri (enbär) och tåg-beri (stenbär). Ajti trägardem (ute i trädgården) hittar man bland annat jordgubbär (jordgubbar, hör och häpna), swartwin-beri (svarta vinbär), stikköl-beri (krusbär) och tärnberi (nypon, som växer på törnbusken). Många av de här bären, bland annat tåg-beri, kan man också hitta i ste-räs´n, det vill säga stenröset.

Sådär, nu kan du förhoppningsvis sätta ihop en mening som till exempel: ”Jag ska åka upp till finnmarken och plocka hjortron.” Klarar du det har du just tagit examen i Orsamålsbär-plockning. En merit som kommer att få PG Gyllenhammars cv att framstå som dasspapper i jämförelse. Lycka till!

Sjåssum!

Del 11

Orsamålets abc

På grund av en välförtjänt semestertripp har vi på redaktionen den senaste veckan tvingats rota runt i den hemlighetsfulle Orsamålskreatörens gamla bråte. Djupt ner i kofferten hittade vi detta alster.

Gissa vilken känd rocklåt som han har översatt till Orsamål och var med i utlottningen av en slumpmässigt utvald jazzplatta av okänt ursprung.

Es Pellas Jerk

Djoft nidi Mora sökön, nära Wänads-råd löngt bört i skojem, sö luvår fint åv gren musåm, dar stod jätt gåmböl-ajs, garrt åv töll ö bjärk, ö dar bodd jänn låndsbigds-kall sö jättöd Es Pellas Jerk, sö aldri lärd si leså äld skriva nö bra. Män ånn wa sö fär si o fiorem s’att wi röftöm Urra!

Refr.

Gök, gök, gök Pellas Jerk gök, Gök Pellas Jerk gök, Gök Pellas Jerk gök, Es Pellas Jerk

Ånn bruköd bjårå mi si fior’n i jenöm bjennstjinns-beg.

Ö mjåst åv såt ånn ö gnildä börtwi jänn jånnweg.

Öllör rallör-pöjkör såg ånn sittja då ö spilå i takt mi arbeti, tast ånn wart blår.

Mikklör åv dedå fotji sö spaseröd färbi

röftä: ”Ä wa wänsta, wänn dändå pöjtjön i duktin ö gni….”

Refr.

Munnå onöms sad: ”Jänn dag sö ska du gö ajt, ö såmböl ijop jänn stats mi fok ö bi jänn spilmånslags-fajt.

Ö kön a dåjnör spilningör ska bi sö löng, s’att dämdå attästor i kön däm sku’nt kum in jänn göng.

Ö o biånslags-tavlön skå’nt ä stånda assint mäld: ”Es Pellas Jerk i kwäld.”

Refr.

Låtens originaltitel, vinnaren och eventuellt också den anonyma kulturstrategen demaskeras i kommande nummer.

Sjåssum!

Del 12

Orsamålets abc

förra Orsamålets ABC skvallrades det om att den hittills hemlighetsfulla Orsamålsskribenten skulle avslöjas. Eftersom Orsakompassen lovar allting bestämt, så får det bli så. Anledningen är helt enkelt att flera personer undrat vem eller vilka som ligger bakom denna hemvävda språklektion.

Så här står vi nu. Jag som skriver texterna och bär det ärofyllda ansvaret för denna spalt heter Jonas Johansson. Denna spalt hade dock inte varit någonting, eller ens funnits, utan de två damer jag tagit hjälp av, nämligen Karin Ohlsén och Eva Olander. Både Karin och Eva är involverade i ossmolslag, och behärskar tungomålet in i minsta detalj. Sådär, nu vet ni

vilka vi är. Ni får till och med se hur vi ser ut på bilderna här ovanför.

Vi hade också en tävling i förra numret av Orsamålets ABC. Som så många gissade handlade det alltså om en parafras på Chuckens gamla slagdänga Johnny B Goode. Att man sedan förmodligen måste överträffa det pilsnabba röstoraklet Papa Dee i munvighet för att sjunga Es Pellas Jerk på riktigt, är en annan femma. Den lycklige vinnaren är i alla fall ingen mindre än Ax Åsa Lindkvist. En ”slumpmässigt utvald jazzplatta av okänt ursprung”, som utlovades i förra delen, kommer snart till en brevlåda nära dig.

Nästa gång kör vi igång med lite ossmol igen. Sjåssum!

Eva, Jonas och Karin på kulturredaktionen.

Del 13

Orsamålets abc

Vi har nu kommit fram till det trettonde avsnittet i vår lilla orden runt-tripp. Tretton är, som ni kanske alla känner till, ett otursnummer, och eftersom kulturredaktionen (den manliga delen) emellanåt dras med allehanda vidskepligheter och annat trams, tänkte vi leja bort kolumnutrymmet denna gång. Hade vi själva gett oss i kast med att skriva något mer utförligt i detta trettonde avsnitt så hade vi förmodligen drabbats av svår skrivkramp, tangentbordsfobi eller någon annan skrivhämmande farsot. Sån tur då att marknaden står för dörren! Inte minst för att det finns en gammal dikt på temat, författad av ossmolslegenden Ernst Grandell.

Je lit´n mårknådswajsa

I a törkad musån, jemtad beri, we-mi ö skeri, Ö päronkall weri, Ö tjänt-mi nån slånt, fär du färstår. E brukör wa mårknådn jen göng fär år.

E-do sö vånli, att dit sku do öllör, Sturör o smoör, kelingär ö kallär. Ellöst int-ä riktit. Fär du färstår. Ent mårknådn mer än jen göng fär år.

Ja, dar kån-ån tjepa öllt gwött ån kån enstj-si: Pipårkakor, eppli, öllt ”strulgwött” ån kån tends-si.

Ö frånskaramellär, gör-sturör du sjår, Då nido mårknådöm, jen göng fär år.

Balöngär ö skwätsor, ö trumpeta ö spili, Ö ”likkobuttär” sö e nö nidi.

Ö brewi dar ån såjna framtid sjår, E finns nido mårknådöm jen göng fär år.

Ö dar sel-döm ånska ö västa åv stjinni, Ålsduka ö trasor ö bomullstini. Ketila ö inka åv bra kåpår, Du tjeper o mårknådöm jen göng fär år.

Bi-dö se frusin , fo dö wärm-di åv kolöm, Ö träff bekånta fro bö Ossblik ö Olöm, Ö mikka sö int sö kringt du sjår, Dö mårknådn i bara jen göng fär år.

Summör bit estöm, akordera ö pruta. Ö o summöm gör munnön, sö döm segst-int dug sluta.

Men mitsi i-do bara skoj du färstår, Dö mårknådn i bara jen göng fär år.

Tillstelningär, stjotbånår ö karuselln Ölldo fro männöm tast löngt ajto kweldn. Öllör wil lukka ö dra söm å sjår, O mårknådöm sö i bara jen göng fär år.

Dö kånstji wart ”förkadn”: gläm-dont se åv, A nö ”mårknådsgwött” mi di emåt, Ämmäs du nö kwär åv slantömå sjår, Fär mårknådn i mårknådn jen göng fär år.

Som ni märker finns det både likheter och olikheter mellan dåtidens marknad och marknaden i dag. Den kanske största skillnaden är ju att marknaden nuförtiden är twer göngga fär år (två gånger per år) och inte en, som det var på Ernst tid. Men en mötesplats var den redan då, liksom i dag, och det kommer den med all säkerhet också vara i framtiden.

Sjåssum!

Del 14

Orsamålets abc

Nu träder vi glada och lyckliga in i den kylslagna hösten, och bakom oss lämnar vi ungefär ett halvårs skolgång i ossmol. Vi har följt Ubert Jens på hans skogliga, och uppenbarligen även själsliga irrfärder, vi har lärt oss skilja på han, hon och det, vi har lärt oss böja verb och vi har till och med lärt oss plocka bär på mål. Kanske har de flitigaste läsarna redan nu börjat gå runt och slentriandalska lite på byn. Kanske kvittrar en och annan människa glatt till sina grannar att de minsann vet att karl heter kall på ossmol.

Ha! Trodde ni, ja. Nu ska ni få åka med på en irrfärd som skulle få Ubert Jens dito att framstå som en behaglig höstpromenad i Tingshusparken.

I grunden heter det ju jänn kall. Däremot finns det en rad andra former för karl. Ska man säga att karln är ute så heter det kall´n i ajtä. Inget jättekonstigt så långt. Ska man däremot säga att man ska bort till en viss bestämd karl så heter det I ska börta kallem (jag ska bort till karln). Vill man tala om att man ska bort till en karl, utan att vidare precisera vilken karl, så heter det istället I ska börta jenöm kalli (jag ska bort till en karl). Om man sedan på vägen hem till den här bestämda karln träffar på hans hund kanske man förvånat utbrister Ed i ju Kallems racke! (Det är ju karlns hund!)

Vi hoppar raskt från enstaka män till flera. Kommer det till exempel några karlar gående på samma väg som hunden, kanske man lika

förvånat pekar och utbrister Sjå nögör kallör! (Se, några karlar!) Vilka fullkomligt horribelt skruvade exempel jag kommer travandes med, men strunt samma! Vill man säga till någon att karlarna inte har kommit än, säger man Kallär å´nt kämi änn. Vill man säga att man ska bort till några karlar säger man Börta nögöm kallöm och vill man säga samma sak fast till några speciellt utpekade karlar heter det Börta kallömå. Befinner du dig som kvinna på badhuset och råkar traska lite fel kanske du möts av ett ilsket Itta i kallömår rom! (Det här är herrarnas rum!) Nu skulle jag i och för sig vilja träffa den karl som … Äh, vi lämnar det! Om du slutligen vill säga att du ser några karlar ute på vägen så klämmer du till med I sjår nöga kalla ajto wejjem.

Nu blev kanske exemplen här ovan smått deliriska, men vi fick i alla fall belysa de olika formerna av karl. Nu är det här inte på något sätt till för att avskräcka folks intresse för ossmol, utan det ska väl snarare illustrera mångfalden och komplexiteten i det unika språk vi har.

Sjåssum!

Del 15

Orsamålets abc

Nu har hösten tagit ett järngrepp runt våra trakter. I skrivande stund biter kylan rejält i nästippen och när vinden ligger på kryper det isbjörnar genom både märg och ben. Vad gör folk då? Kurar de kanske ihop sig i soffan med en kopp te och gottar sig vid brasan i öppna spisen? I helsike heller! De går i stället man ur huse för att uppleva kylan på riktigt nära håll i skogen. En del med trattkantareller i blickfånget, en del med flugspö i näven för att försöka lura en höstharr, en del utrustar sig med kikare för att jaga fåglar på höststräck, men de allra flesta skogsbesökare så här års ställer sig nog på ett älgpass någonstans i skogen.

Nu är det ju inte alltid som man får syn på skogens konung genom kikarsiktet när man står och huttrar på sitt pass. Däremot finns det ju en rad andra djur som kan komma inom synhåll och som kan vara kul för såväl jägare som andra skogsflanörer att känna till. Är man dessutom på Orsaskogen är det ju direkt tjänstefel att inte kunna rabbla upp dem på ossmol. Därför kör vi nu Orsamålets abc:s djurspecial (nummer 1 ska kanske tilläggas, eftersom vi hotar med att återkomma med fler på temat).

Det vi ska koncentrera oss på i just detta djurspecial är i alla fall wildo djor (vilda djur), just med tanke på att det kan vara just sådana som skogsvandrare i alla skepnader kan få syn på. Här följer ett omsorsfullt urval av skogens små och stora djur: Bjänn (björn), warg (varg), bjor (bäver), grav-swåjn (grävling), rev (räv), eri (hare), älg (tasmansk mördarkänguru … eller, nej, älg ska det vara ja), rå-djor (rådjur).

Bland de lite mindre djuren uti vår hage hittar vi bland annat ajkwönn (ekorre), muld-otör (åkersork), måjs (råtta), måjs-elingg (råttungar), stjari (näbbmus), årå-jässla/årå-pillra (ödla). Är det någon som kan gissa vad en takjässla är då? Vi kan även hitta wörm (orm), kåpår-wörm (kopparorm), klossa (padda) och twösk (groda).

Några av de här djuren är dock på god väg att dra ned rullgardinen för det här året, om de inte redan gjort det. Vi gör det i alla fall för det här avsnittet. Ge er nu ut i skog och mark och studera djur på ossmol!

Sjåssum!

Del 16

Orsamålets abc

Vi befinner oss nu i gränslandet mellan höst och vinter. Vissa morgnar är det ett härligt frostnupet landskap som möter oss, och delar av kulturredaktionen har faktiskt för länge sedan stapplat ut på de första isarna på Orsaskogen. Förvisso med sedvanligt tillhörande utskällning från nära och kära för sin dumdristiga galenskap, men ändå.

Hur som helst är det inte riktigt vinter än. Blekargubben har ännu en tid på sig att dansa hambo och rumstera om uti vår hage. Vem den där blekargubben är får ni gissa er till när ni läser nedanstående dikt om hösten av Ernst Grandell. Alternativt tjuvkikar ni i ordförklaringarna längst ned, men då ska ni också veta att det är att betrakta som lingvistisk dopning.

Öst´n

Sjå ”Blikåkall´n” öllt löv nu tar.

Fro Olöm ö uppo Diggörbjar i-döm snårt tomör bö aspär ö bjärkär. Stekkugör bi dagär, kwelder bi märkör. E östn´.

E gralla swali fro norda nu drar. Nögo kusölin skajr evör bigdi snårt far.

Nu a sumårfuglär flittad jå-fro.

Dem kum för att a wårn sku wi tro.

Men nu ir-ä östn´.

Men östn´kån ö a finå dågå, Mi finå färga evör skojön ö ågå.

Dö immiln i klår ö soli o skåjn.

E mött-för wa bettör än kusöli råjn, Dö e östn´.

Nug ar-ån we bra, ån sumårn sö we. Wi fingöm-do bärga, fo skaplim i e, Finå päron, agrån ö kwönn. Se to nön si nön ökka mi sturo wönn, Fråmo östn´.

Ö nu fo wi wa fåjnör tä fo wa inne, Ö jåtå ö må mi takksåmmo sinne, Ö fär wärödra roligör ”iglör” berätta Ö språkå um slajkt sö kån livnådn litta. Fär snårt ir-ä wittörn.

Några ordförklaringar: Blikåkalln (när höstvinden tog löven sade man att ”blikåkalln” Blekargubben tog dem), Olöm (Holen), stekkugör (kortare), gralla (ganska, rätt så), skajr (skur), päron (potatis), agrån (havre), kwönn (korn), ökka mi sturo wönn (en köttbit med stora horn, och det måste nog vara en köttbit från älg då), iglor (skrönor).

Sjåssum!

Del 17

Orsamålets abc

Ett bra ordförråd är alltid bra att ha i bakfickan om man ska göra sig förstådd på ett annat språk. Även om de grammatiska kunskaperna lyser lika mycket med sin frånvaro som George W Bush på en miljökongress, så brukar man alltid kunna stappla sig fram hjälpligt med några väl valda ord. Emellanåt också med ett nödvändigt ackompanjemang av desperata gestikuleranden.

Nu har vi ju redan tidigare fått oss en hel del ord till livs, även om det då varit inom väl avgränsade specialområden. Vill man vara lite ”street smart” nere på byn så är det dock kanske andra ord än tranbär, istapp och bäver man vill svänga sig med. Det finns en uppsjö roliga ord i Orsamålet, många säkert väldigt lokala, andra mer allmänt vedertagna. Visste du till exempel att en krusi-kall är en rysning? (Tack Anna i Slättberg för den!). Vi ska nu kasta oss över några fler sådana roli-wörd (roliga ord). Den här listan med ord och fraser bygger vi sedan gärna på med nya från er. Gärna hemsnickrade också. Den som kommer in med det roligaste ordet eller frasen belönas dessutom med en jazzplatta av okänt ursprung.

Stur-gos (pizza, där ”gos” egentligen är smörgås), bigöl-butt (tv), lajt-att (sup, ”bakåtlut”), fråtå-kåk (kort, snäv kjol), lissl-middag (mellanmål), piss-ästär (avklippta, utnötta kängor), sikt wördi (välja sina ord), tönk-fatin (tankspridd), tröngg i sköllåm (inskränkt), owalkad´n (opraktisk), wedör-fast (hindrad av dåligt väder), tom-assöl (girigbuk), mot-wedör

(motvind, mothugg), wedör-wöl (ventil), dråsåståt (prål utan värde), kwall-bräda (vattenpass).

Sådär, nu har ni fått några ord att svänga runt med på byn. Vi kommer nog säkert tillbaka med flera roli-wörd framöver. Slutligen kan vi inte hålla oss från att delge er ett litet urklipp av Ernst Grandell från Orsa skoltidning nummer 3, 1943.

Sjåssum!

Del 18

Orsamålets abc

I förra numret berättades det på bästa ledarplats om förstklassigt höstbus. Som av en ren händelse dök det i samma veva upp en liten ossmolshistoria på samma tema. Eftersom det är ett tema som tilltalar kulturredaktionen tänkte vi nu bjussa era ossmolstörstande själar på den. Det är Karin Linneborn från Hansjö som berättar om ”Dö wi skuldum skräm Mora-Lassa”. Varsågoda!

Krippär a fär ävälliga weri wiladör te djera gali. Ö de mer dem a wurti förkadör, de roligöra ar-e we tä wa onårdun. Stjålå epple ö moretär um östa, gö ajt-o notgåmlån ajs ö nårras ö skrämås a för weri slajkt sö krippär a listad a. Ik a för we slajkun, ik ö, fast i a för weri mi up-o slajkt sö ödror a ittad o.

E wa jen kall sö wi kölltum fär Mora-Lass. Ån wa skeggun ö ljot. Ån ald si mjåst åv fär si sjöv, men wi wa reddör ånn.

Ja kulla sad åv fär wöss att kall´n wa redd skråmt, ö o tickt att wi skuldum skräm ånn jenn kweld fråm-o östsajdo, dö e bird ö bi stjemt. Mora-Lass bodd bört-i jenå stugu, sö låg lite åvsajdös bört-i skojjem. Wi wåm tri kullur ö Erik, bror men, ö wi pirködöm åv bört-i skojjen. Wi ländöstöm läse måssär de nämbör wi kåmöm stugo, dar kall´n alld til.

E wa wel märkt in-i stugun, men wi tenktöm att kall´n lärd för a lagt si ö sövå. Wi kurädöm bört-i böskömå jenn fleck, fär wi skuldum är-o

um e wa nön sö reddöst in-i stugun, men e wa tist ö dövli läse bört-o jenöm tjertj-garde.

Erik sö wa djarvöst åv wöss, grivlöd fråm-a stugun ö se rajt ån up-si brewi fenstör ö gnuköd o rutåm mi jenöm kurtje. Se kajt ån bört-i böska ö gämd si. Åj, ur hjärta mett picköd. Tenk um kall´n kåm ajt ö bird o kajt ettör wöss. Ån wa nug falin. Men assint endöd. Kall´n add nug int wacknåd, eld war-ånn sö rädin sö ån twösst int kum ajt.

Erik gnukäd mi kurtjem jessn ö mitji wärr issån göndjön. Men wi ärdum int åv Mora-Lassa assint. Do begrift wi att kall´n wå´nt bört-i stugun. Ö wi wåm gralla löngör i ögomå, dö wi knållödöm av emåt ettör wöss.

Några fras- och ordförklaringar: Ävälliga (alltid), förkå (förmana), onårdun (olydig), notgåmlån (nattgammal), ljot (ful, hemsk), skråmt (spöken), pirkå åv (knalla iväg), länås (smyga), måsse (katt), kurå jenn fleck (ligga på lur en stund), nön sö reddöst (någon som rörde sig), dövli (ödsligt), tjertj-gard (kyrkogård), grivlå (krypa), gnukå (gnugga), rädin (rädd), gralla (mycket, väldigt), wi knållödöm av emåt ettör wöss (vi knallade hemåt samma väg vi kommit).

Sjåssum!

Del 19

Orsamålets abc

För ett par nummer sedan lärde vi oss några roli-wörd. Den här gången tänkte vi bjussa på joli-wörd i stället. Det handlar då inte om att vi bytt inriktning och plötsligt startat en kurs i babyspråk, där vi uttalar r som j. Nej, det handlar faktiskt om den tid på året som vi går till mötes. Om det nu till äventyrs skulle ha undgått någon kan vi nämligen meddela att ä lajd a jol’n (det lider mot jul). Joli-wörd ska därför ge en antydan om att det handlar om ”juliga” ord. Nu är kanske inte just joli-wörd så jätterätt egentligen, men annars hade vi ju inte fått till den här sensationellt fyndiga inledningen.

När vi ändå ska prata jul så kanske det är läge att vi också lär oss något nytt. Nu är väl i och för sig julen full av lärdomar ändå. Att inte vänta till dagen innan julafton med att panikhandla julklappar, att inte steka sönder köttbullarna, att inte vänta för länge med att lägga in sillen och att faktiskt se till att inte komma för sent till systemet för införskaffande av julsnapsen, är sådant en del bittert får lära sig varje år och dra lärdom av. Ja, såvida man inte tillhör den skrivande delen av kulturredaktionen då, för där är alla påsprungna minor bortglömda till året därpå ändå. Vi hade dock tänkt i ossmolsbanor då förstås och rent grammatiskt. Visste ni till exempel att ossfok ofta pratar i bestämd form där en ”svenne” pratar i obestämd form. En svensktalande säger till exempel ”Vi äter gröt när det är jul”, medan osskallär säger ”Wi jatöm gret´n mäss ä i joli” (Vi äter gröten …). Maträtten blir alltså något man direkt kan peka på i Orsamålet, medan man i rikssvenskan knappt vet vad man stoppat i sig (hm, nåja). Här kommer några fler ord och fraser som kan vara bra att kunna om man vill fira en riktig Orsa-jul:

Inför julen ska man se till att skaffa sig jolgråni (julgranen), man ska sätta ut jol-tjarvån a fuglumå (julkärven till fåglarna), man ska se till att handla jol-klappa (julklapparna) och man ska sättj ajt gret´n a tomt-kallem (sätta ut gröten åt tomten). Innan, eller efter att tom-

ten varit på besök med klappar, sätter man sig till bords och glufsar i sig av allsköns god-jåtå (festmat). Där finns till exempel silta (syltan), kwörvön (korven), wöst´n (osten), stjinka (skinkan), skarp-fistjön (lutfisken), sildi (sillen) och röd-kol´n (rödkålen). Maten sköljer man kanske sedan ned med el (öl) eller god-drikka (festdricka som till exempel julmust) och kanske också en lajt-att, när man inte längre orkar hålla sig upprätt. En lajt-att lärde vi oss vad det var i nummer 17, men för de som inte hängde med då är det alltså en sup.

De som bäst beskriver julen är dock barnen. Därför visar vi några alster ur Orsa skoltidning från tiden då farfar var ung.

Sjåssum!

Orsamålets abc

Trots neurotiska ledarspalter, hysteriska språklektioner i Orsamål och förnedrande dueller är Orsakompassen i grund och botten en annonstidning. Vad kan då passa bättre än att inom ramen för denna spalt få kabla ut några annonser? En del Orsaföretag

från förr hade den goda smaken att annonsera på Orsamål. Vi sticker återigen ned trynet i den klassiska, men tyvärr numera insomnade, Orsa skoltidning och tar en nostalgitripp. Sjåssum!

En annons från August Larssons. Det är vinterkollektionen som ska prånglas ut. Det finns så mycket nytt att det inte går att räkna upp, utan vi blir helt enkelt tvungna att komma dit, får vi veta. Det finns inget utrymme för någon falsk blygsamhet direkt. ”Kom hit för sjutton! Vi är bäst!” Stenhårt!

Orsahandlarna har alltid vetat att lokalproducerat är bäst. Här ondgör sig August Larssons över att folk riktar blicken mot Borås och de stora postorderföretagen där, i stället för att gynna den lokala handlaren. Kanske något vi alla bör tänka på?

Minimalisten har varit i farten i den här annonsen från härliga gamla Orsa LBC: ”Vill du ha ved hemkörd? Något annat? Ring!” Frågan är vad ”något annat” innefattar? Ett timmerhus? Dig själv efter att ha svängt dina lurviga? Väldigt små exotiska burfåglar i lustiga färger?

Berth Nordlund som drev Dala Foto var inflyttad till Orsa. Väl här gav han sig sjutton på att lära sig tungomålet, vilket han gjorde med bravur. Han förekom sedan flitigt i Orsa skoltidning med sina ossmolsannonser. I den här annonsen från 1966 berättar han om det senaste skriket: En helautomatisk kamera. Bara att rikta in och trycka av. Hmm, det känns inte som om utvecklingen kan gå så vidare värst längre än så faktiskt. Vad sa ni? Digital teknik? Ehm … jaha.

Del 21 Orsamålets abc

Det här året började som det förra slutade; smällkallt! Nu har dock kvicksilvret letat sig upp på lite mer drägliga nivåer, åtminstone för en stund. För att fräscha upp minnet och riktigt gnugga in i era medvetanden hur kallt det varit, bjussar vi på en dikt på temat. Man kanske till och med skulle kunna kalla det för en smällkall dikt. Den är författad av ”Tång-Kare”, Karin Linnerborn, från Hansjö.

Witterwajsa

Ja, wittörn i gruvlin ö räsklin i år Sö öllör åv tjelde fo lajda. Wi trånösöm ettör att e ska bi wår, Men en nöga tid fo-wi bajda.

E lär nug bi sno-wedör en ö bi köllt, Sö wi fom setj-o wöss nöd warmt evör öllt, Sö wi slippum skärra ö frosa.

Ö messarär i do sö wisälör nu

Sö du lär nö jåtå fo dja dem.

Ö du i nug twundjin tä tentj o dem nu, Um du ajtum knåjta wil a dem. Sö dja dem lit tåg, eld ev ajt nögo fre Ö stackarer bi do sö fåjnär fär de, Ö spilå se, döss e bi wåre.

Men snårt sö bir sole ö wärmå sö gwött, Dem dågå dö int e i muli, Ö do ajt-o garda bi kwackut ö blött –

E kennös int lengör sö kuli.

E drupär åv tatje, ö sole, o skåjn, Ö do bi du glisnd ö räskliga fåjn, Ja, wessnd e lajd bört-i wåre.

Sö int sku wi klågå. Wi im under tak Ö nug a wi nöd in-i skåpe. Nug kånn e wa bendut, ja e wa jen sak, Wi undrum, war wi skum fo jåpe.

Men wi fom ta dåjn söm ån kum, jenn i sed Ö en å´nt e gendji o wöss nögo ned. Sö töckum fär öllt sö a feri!

Liten ordlista: Räsklin (hemsk), lajda (lida), bajda (vänta, bida sin tid), messarär (talgoxarna), wisälör (usla, som har det dåligt ställt, som det är synd om), tåg (talg), fåjnär (glada), skåjn (skiner), glisnd (leende), wessnd (var gång), bendut (besvärligt).

Sjåssum!

Del 22

Orsamålets abc

Den ovanligt kalla vintern har lockat ett och annat halvdjupfryst djur till våra stugknutar i jakt på mat. De djur som mer än några andra betraktas som ”stugknutsdjur” är fåglar. Många är det som följer Karin Linnerborns uppmaning i vinterdikten vi bjöd på i förra numret, och ger messarär (talgoxarna/ mesarna) lite mat. Av den anledningen fortsätter vi med ett djurtema, som kommer att behandla just fåglar. Det här avsnittet kan även fungera som manual och uppladdning inför vårsträcket för alla de ornitologer som i vinter gått och funderat på att börja skåda fågel på ossmol. Tänk så mycket roligare att stå nere vid Orsasjön en vårkväll och saligt utbrista: ”Sjå, je säbbön-djet!”, när alla andra slentrianmässigt och halvt uttråkade skulle ha muttrat: ”Titta, en beckasin!” (Bellman undantagen, som säkert såg stekta sådana läckerheter som en ypperlig anledning att få inmundiga en väl tilltagen skvätt pimpinella). Nåväl, let´s namedrop!

Kommer ni ihåg när vi lärde oss ordet åråjässla (ödla)? Vi frågade då om någon även visste vad tak-jässla är. För dem som inte redan vet svaret är det väl nu synnerligen lämpligt att avslöja vad det är. Det handlar alltså om en sädesärla. Andra noggrant utvalda pippisar man bör känna till är: Akk-spitt (hackspett), wild-dajva (skogsduva), dri-skata/ skwåtå-sparr (björktrast), dri-sula (tornsvala), furu-lajs (talltita), gukku (gök), knåjpä (förr samlingsnamn för alla andfåglar, även knipa), kwönn-skrajka (nötskrika), låvå-skrajka (lavskrika), ljotwedörs-fugöln (domherre), sno-

röppa (dalripa), ste-smättja (stenskvätta), wörrä (orre, wörr-enå, wörr-tuppä), ugla (uggla), ajv (uv) och äns´n-ök (duvhök, egentligen direktöversatt hönshök).

Tjädern är lite besvärlig. Precis som med orre skiljer man mellan höna och tupp, men i stället för att använda grundformen tjedör säger man i modernt tal tjäss-enå och tjäss-tuppä En annan och förmodligen äldre benämning på tjäderhöna är rä. Sedan är det oklart om tjäder är en fågel över huvud taget. I alla fall om man ska tro den lille Orsagossen som besviken över nyheten att det skulle bli fågel till middag utbrast: ”Ik wil int a fugäln. Ik wil a tjedörn!”

Sjåssum!

Ugla (slaguggla).

Del 23

Orsamålets abc

Orrsamålets abc vill ju gärna slå ett slag för kulturhistorien, och en omtumlande tid i vårt sockenspråks liv var när det började trilla in folk hit till bygden utifrån. Folket utifrån förstod inte flasklock av vad folk här gick och muttrade om, och när Orsafolket skulle försöka förklara blev det ibland ganska dråpligt, eftersom de själva knappt kunde prata svenska. En liten historia på temat hämtar vi från Näsnissa Olof Samuelsson. Eller Grumpäs Låv som en orsing av den gamla stammen skulle ha sagt.

Dö smo-skolkrippär skrivöd up si

Tidi wa innä fär biskolmestrem, dö ån fick sluta mi skolåm. Träji ö troji add ån lärt optals krippa i söknön tä ståvå, leså, recknå ö skriva. Nu war ån gåmmål ö bevd wajla. Tä ettörträdör fick ån jett odjift stads-kwinfok, sö wa krusklädd ö täläd swensko.

Dö skol´n birdöst, skuld skolkrippär djerå läsi fär – skriv up si. Skol´n wa i jenum ajtkånti åv bigdn, dar dem sällån såg nö krusfok, sö swensköd, men sö kringgöst Wåmusa mi tajtor, Morkara mi traj-esta, sö dem add molad tä bråjnå, reda ö swart-bråjnå, öllör mi jenn silå, sö ä glenstä åv, ö öllör elör ö finör, men dem sprack sund, dö dem wart gåmblör. Ö se war-ä Ev-kalla mi kräldi ö Leksån-kara mi stola ö spinnrucka, sö sällån djing tä spinnå mi (sad demdå kelinggär) – men dem täläd öllör såjno sökön-språk, ö ed wa, för, int undli, dö summör jegd emå sunnå eld westa sjun, ö summör bört-a blåbjari, dar soli gör nid.

Söm öllör kånstji witå, sö ir-ä gardsnåmni i Ossa, sö fok jettöd ettör färr. Men ä endöd bö nu ö do, att dem skrivdöst int läsi dem benemndös i dagli tal.

Dö ossfok add wurti nug up-listör ö riktit kultiveradör, to summör nio

nåmn. Summör kullör fing kall´n fro westånettör eld ajtafär ö skrivöd-si up o ånn. Ö se fing dem löngbracko ö sturstivlor i stell-fär knibracko ö nävärskona, ö skarp-attn i stell-fär pilt-etto. Fint skuld-ä wa.

Dem sö add jetta Göt-Nissä wurt-nu skrivna fär ”Gubb-Nils”, Grumpäs Jens wart ”Haga Jöns”, Pålapäs Pä wart ”Hassa Pär”, Lills-ånsör Katrå ”Lid-Karin”, Jån Låv wart ”Olof Jonsson”, Kwölör Butta ”Brita Andersson” ö slajkt.

Ukön sömelst färstår, att ä wå´nt gwött tä klar-si wi up-skrivnindji i jena slajka villörvallu, elst fär lärörinnön ö krippumå, sö int add gendji i skolåm färr. O färstod inte dem ö int dem onå. Men up skuld öllör krippör skrivås. O wendöd nåmni nid-ö-up, up-ö-nid, avut ö rett, rett ö avut, men endo wart-ä tokut. Dar ä wa tri krippör fro summu gardi, fing öllör tri olajku gardsnåmn.

Jenn pöjkä tenkt: ”I ska rett-til nå, ik!” Ån rajt-si up i bentjem ö sad stadut ö brett a nå, mes o wendöd mi nåmni o jenum pöjka: ”Ån i när Slips-Ånnå, ån!” Darmi wart-ä jett skratt, sö ä dunäd i skolån, ö lärarinna wart twundjin tä skratta, o ö. Fast o wisst-int, wenn dem skrattäd a.

Några ordförklaringar: Skriv-up-si (inskrivas), träji ö troji (träget och troget), wajla (vila), kruskfok (stadsbor, främlingar, turister), kringgöst (allt som oftast), Wåmuser, Morkara, Evkallär, Leksån-kara (Våmhusingar, Morkarlar, Älvdalskarlar, Leksandskarlar) tajtor (korgar), bråjn (brun), silå (sele), kräldi (träkärl), jegdemå (hörde hemma), skarp-attn (plommonstop), pilt-etto (tofsmössan), jetta (hetat), Ån i när Slips-Ånnå, ån (han friar hemma hos Slips-Anna han).

Sjåssum!

Del 24

Orsamålets abc

Vi har tidigare fått lära oss några roli wörd för att kunna bli lite ”bygatusmarta”. Vill man dyka ännu djupare ned i språkmyllan finns det inget bättre än att plugga in några väl utvalda talesätt. Med några sådana på fickan kommer man nämligen snart att framstå som vilken inföding som helst. Ta engelskan till exempel. Om du är på semester i Sheffield (var man nu skulle få en sån konstig idé ifrån?) och svänger dig med talesätt som ”When in Rome, do as the Romans do”, så kommer ingen tro att du någonsin varit utanför stadens gränser. Spatserar du på gatorna i Newcastle och portionerar ut uttryck som ”icing on the cake” eller ”I´m stuck between the devil and the deep sea”, så smälter du snart in som en välsordinerad trumpet i en Quincy Jones-ballad från tidigt 60-tal. Hur gör man då för att på samma sätt smälta in om man skulle råkat förirra sig långt upp på Hansjöåkrarna, och första bästa bybo stövlar fram till dig med barsk blick och frågar Uken jeg di do? (Vem är du då? Egentligen Vem äger dig då?), för att försöka inleda dig i en obekväm konversation. Lugn, vi har hjälpen som behövs för att du ska komma ur en sådan ”knipa” med hedern i behåll. Här följer några käcka talesätt som du kan ta till för att övertyga bybon om ditt ursprung:

Ä gör upo imsöm medöm (Det går på ömsom medar, det vill säga det är ömsom si och

ömsom så, med hälsa, ekonomi och så vidare). Bak-umnön ska snårt wält nid när bila (Bakugnen ska snart välta ned hos morbror, det vill säga de ska snart få barn hos morbror). Bir-e o bi skämt atta skaft? (Börjar det bli skämt bakom skaftet? Det vill säga håller du på att slöa till? Rekommenderas kanske inte om den barske bybon här ovan skulle råka stå och hänga på en grep när denne konverserar med dig). Du a mitji skårå ogändjigån du (Du har mycket skare ”ogången” du, det vill säga du är oerfaren/har mycket kvar att lära). Kelinggnåg i wärr äld skognåg (Käringtjat är värre än skoskav. Inte så politiskt korrekt talesätt kanske, och definitivt inte smart att kläcka ur sig om den barske bybon är av kvinnligt kön. Speciellt inte om hon nu är utrustad med den där grepen). Har du sedan börjat tröttna på att konversera, och vill ta till en tjusig ursäkt för att kravla dig ur bybons grepp, eller om du varit ovarsam i språket – bybons grep, så kan du alltid skylla på att hungern tvingar dig hemåt. Då kan du säga Kripper sko-rennås ini kwidem (Barnen åker kana i magen, det vill säga det kurrar i magen).

Det var en liten introduktion till fördjupad konversationskunskap på ossmol. Vi får säkert anledning att återkomma i ämnet. Till dess! Sjåssum!

Del 25 Orsamålets abc

Vintern rasat ut bland våra fjällar. Sköna maj har kommit till vår bygd igen. Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid ... och i stället för att ta upp en hel hemspråkslektion med ett hemsnickrat loppmarknadspotpurri av vårsånger, kanske jag skulle använda mina egna ord i stället. Våren är som sagt här. I takt med att solen börjat steka på våra sönderfrusna anleten, och snön smält undan, har det skjutit väldig fart i våra marker. Flyttfåglarna har kommit tillbaka, scillorna lyser klarblå i trädgården, det börjar knoppas i buskar och snår och hemkomposten rör på sig! Det som får de gamla matresterna att bubbla och koka som en häxdekokt är inget annat än änggrär (fluglarver, även kallat maggots). Ä i änggrär sö ä krall nid-i kompostem (det är maggots så det kryllar i komposten). Det för osökt tankarna till fiske, så vi glömmer komposteländet för en stund och går och fiskar!

Visste ni att varje landskap har en egen landskapsfisk?

Någon som då kan tala om vad Dalarna har för landskapsfisk? Nej, det är nog inte många som känner till det. Eller så har vi förträngt det, för när grannlandskapen ståtar med gösar, öringar, harrar och annat fis(k)förnämt, stoltserar nämligen vi med en obskyr, lillfingerlång karpfisk som populärt går under benämningen kvidd! Vår landskapsfisk

heter egentligen elritsa, och har faktiskt ett alldeles eget namn på Orsamål, nämligen görevlingg. Här följer ytterligare ett gäng ossmolsfiskar, med lite exempel på användningsfraser:

Gädda heter kort och gott gädda. Till skillnad mot svenskan uttalas det dock med ett hårt g i början. Har man lyckats lura en sådan efter leken, som i skrivande stund pågår, kan man med högburet huvud knalla hem och glatt förkunna att i fikk jenå gäddö (jag fick en gädda). Två väldigt populära sport- och matfiskar är annars abbörr (abborre) och sajk (sik). Har man haft ett lyckat fiskefänge på de arterna kan man säga wi finggöm bö sa:jtjön ö abbörrn (vi fick både sik och abborre). Mört heter murt, och har man haft en fisktokig katt hemma så kan man säga måss´n orn tikkt um murt´n (vår katt tyckte om mört). Två fiskarter som faktiskt fortfarande går under de lokala namnen, även när man ”svenskar”, är blikta (siklöja) och strävlingg (stäm). Vill man ha lite ädlare fisk kan man åka på skogen och försöka narra en örad (öring). De som var med på den tiden innan vattenregleringarna förstörde våra strömvatten och effektivt förpassade ål, lax och Hansjööring till de sälla fiskevattnen kan då nostalgiskt utbrista Ä fånns örad´n nidi Ör´n fär (det fanns öring i Oreälven förr).

Sådär! Nu kan ni greppa spöt och ge er ut och fiska som tvättäkta infödingar också.

Skitfisk …. ehm … Sjåssum!

Del 26

Orsamålets abc

Det har säkert inte undgått någon som något sånär frekvent läser Orsamålets abc, att vi då och då kastar in en dikt, visa eller något annat alster från förr (mer sällan från nyss). En av de flitigast förekommande ”gästerna” har varit Ernst Grandell, och den här gången är inget undantag.

Ernst, som även var en hejare på att teckna, kuskade då och då omkring i Orsabyarna och sålde sina verk. Såväl tecknade som skrivna. Dikterna sålde han bland annat en och en som små utvikbara foldrar. Till Grandellkonsumenterna hörde bland annat min mormor och morfar i Hansjö. En av de dikter hon köpte var den roliga ”Tränå mi TV”. Dessvärre har just det exemplar sprungit vilse, men ligger ändå i hyfsat förvar på undertecknads ”hårddisk”. Vilket forum kunde vara bättre att pränta ned dikten och förhoppningsvis bidra till att den bevaras för eftervärlden än just här? Samtidigt är detta en efterlysning efter originalet. Om någon har dikten hemma och inte känner igen allt som står nedan, så hör av er så kan vi lägga ut rätt version på hemsidan sedan. Så, med reservation för stavningen, kommer här Tränå mi TV:

Nug ir-e omegli att ån gåmmål ska bi, ö stärd ö bjäkklön tä gö Ån fo wa fåjn um litt i lajvi ån i ö kenn si wel inggör eld sö.

I tränör mi TV ö ed gör sö bra up-i stolem i sit ö sjår o Ö wenn göng i kennör mi piggöra wa wenn ir-e sö djer ed motro?

I sjår demdå knubbig kwinnfotji då, ur däm pustå ö swettigör bi, E kwöstör o fläsk, ed kånn wer´n fesstå, tä liddja o grajvö ö o kni.

I brukör bi trätt mes i sit ö sjår-o ö ressöm-e nikkör i til, I wakknör för snårt, men fälöt e do men tränå i werån göng wil.

Liten ordlista: Omegli (besvärligt), stärd (stel), bjäkklön (bjäcklig, rultig), fåjn (lycklig), litt i lajvi (glad i sinnet), inggör (yngre), piggöra (piggare), kwöstör (kostar), wer´n (vem som helst), liddja o grajvö (ligga framåtstupa), ressöm-e (rätt som det är), fälöt (färdigt).

Sjåssum!

Del 27

Orsamålets abc

Ni-na-ni-na-ni-na-naa-ni-nana-na-nina ... Ah! Vem minns inte programmet ”Boktipset” som kablades ut i etern på 70och 80-talet. Ni vet det där programmet där Stefan Mählqvist satt uppkrupen i en psykedeliskt regnbågs- och fingerformad soffa och rapade ur sig boktips till barn. Vi tänkte faktiskt ikläda oss rollen som Stefan Mählqvist för en liten stund.Det finns nämligen en hel delnedklottrat på Orsamål som kanske inte alla känner till. Litteratursom kan ge lite extra inspiration både till den kunskapstörstande nybörjaren och den mer krävande experten på Orsamål. En del av de här böckerna får man nog leta efter på antikvariat eller auktions- och säljsajter på nätet, eftersom de sedan länge är utgångna. Annars finns en del att hitta på kulturhuset och på Orsa sockenbibliotek. Eftersom det finns en hel del textmaterial att botanisera runt i får vi vackert dela upp det i flera delar. Här kommer första delen i Orsakompassens Ossmolsboktips:

Momos måssäav Rut Olsson

Vi börjar naturligtvis med de yngre. Inte nog med att det är de somförhoppningsvis ska föra den här språkliga skutan vidare på de sju världs... öhm ... mashaven, utan också för att vi då kommer lite närmare det Mählqvistska originalet (som just vände sig till barn och ung-

domar). Rut ”Puck” Olsson,som skrev originalet till den här sagan, jobbade som lärare i Älvdalen. Boken har översatts till närmare 50 olika dialekter, varav Orsamålet är en av dem. Den handlar om Mormor som tar hand om en sommarkatt, och hurförhållandet dem emellan utvecklar sig.

Dö tomtkalln wart sinnt av Bitte Nohrin Jernberg En bok tillägnadbarnen i Orsa i alla åldrar.Därmed torde även jag vara inräknad, eftersom jagär barnsligt förtjust i boken. Boken tar upp problematiken runt hustomtar, och hur man ska förhålla sigmot dem.En väldigttrevlig bok som också är roligt illustrerad av Ronnie Forsberg.

Jonas Johansson, Ossmålsredaktör

Del 28

Orsamålets abc

Ni-na-ni .... Äh! Vi struntar i signaturmelodin den här gången och kastar oss direkt in på dagens tema. Det är fortfarande semestertider och en hel del lyckliga själar därute kan se fram emot ytterligare några slappa dagar i hängmattan. Däremot kanske man behöver lite hjälp med semesterlitteraturen när man ligger där och läppjar på sin Piña colada och ler fånigt åt tanken på sina kollegor som sedan länge förverkat sina lediga veckor. För visst börjar väl Stieg Larsson kännas lite urvattnad efter sjunde omläsningen? Visst är Coq Rouge ändå lite omständig? Visst känns Dostojevskijs ”Brott och straff” något för tungrodd såhär i sommarvärmen?

Vi har därför ställt iordning ett litet lättsamt ”gott och blandat”-boktips på ossmol ämnat för hängmattan. Varsågoda!

E wa jenn göng

En samling berättelser, dikter och historiska dokument författade av en mängd orsingar av den gamla stammen och utgiven av Ossmolslag. Allt material är på Orsamål, med en efterföljande version på svenska. Här kan man lära sig allt från namnen på medicinalväxter – och vilka åkommor man kan bota med dem, till tunnbrödsbak och berättelser om Grannasmor, skogsrået som vår vän Ubert Jens råkade på, ni minns. Det är inte bara trevlig och omväxlande läsning, det är också ett historiskt dokument och en inblick i hur våra förfäder hade det i det strävsamma vardagslivet.

Ossfok sö sjunggäd ö glämäd

En riktigt diger bok på samma tema som E wa jenn göng. Här har de lite mer erkända Orsaförfattarna samlats och varje författare har sin egen avdelning i boken. Man kan läsa berättelser om Rädikallär (den lokala varianten på det importerade kommersiella tricket Halloween), fisketurer, dråpliga anekdoter, hyllningsdikter till hembygden och sånger. Här hittar ni bland annat alster från de författare som förekommit i denna spalt, som till exempel Ernst Grandell, Karin Linneborn och Jemt Hans Jonsson, bland många andra. Mycket är på Orsamål, men långt ifrån allt. För det som är på Orsamål finns en liten ordlista efter varje berättelse/dikt/sång.

Orsa – En sockenbeskrivning

I del tre av denna sockenbeskrivning utgiven av Orsa jordägande socknemän, finns ett avsnitt författat av Johannes Boethius som heter ”Orsamålet och dalrunorna”. Här finns både tyngre grammatiska avsnitt, ingående utläggningar om lokala skillnader i målet samt lättsammare läsning som gåtor, ordstäv och berättelser.

P.S. De här tipsen funkar naturligtvis lika bra en kulen höstdag i soffan, framför öppna spisen en vinterkväll eller en aprildag då aprilvädret visar sig från sin sämsta sida.

Trevlig läsning, sjåssum! Jonas Johansson, Ossmålsredaktör

Del 29

Orsamålets abc

Vi fortsätter att gräva bland hyllorna i biblioteket på jakt efter boktips på ossmol och presenterar här tre böcker med samma tema som vi hade sist, nämligen lite gott och blandat.

Med Dalälven från källorna till havet av Karl-Erik Forsslund

I denna klassiska odyssé genom Dalarna släntrade Forsslund in i Orsa i bok fyra, som kort och gott heter Orsa och Våmhus. (Han tjuvstartade visserligen redan i bok tre med Orsa finnmark och Ore, men för vår del är det fyran som är intressant.) Här finns ett avsnitt bara om Orsamålet, men även i övrigt finns mycket gamla ord och benämningar på ossmol. Det man kan uppmärksamma är att Karl-Erik valt att skriva ut våra diftonger (glidningar mellan två vokaler) med vokalerna i början av orden, istället för med w som är mer vanligt. I stället för wajt står det alltså oajt, i stället för wönn står det oönn och så vidare. Precis som boktipsen i förra numret är detta ett stycke historiskt dokument. Vill man veta de riktiga namnen på platser i Orsaskogarna har man här en guldgruva (som till exempel att det heter Äggflogen och inte Ättfloden som dagens kartor skvallrar om). Även denna bok innehåller en hel del berättelser och skrönor, parat med grammatiska utläggningar.

Wårvinder susa och 34 andra visor på Orsamål av Karin Ohlsén och Ylva Svensson Denna visbok utgiven 2007 av Orsa-Skattunge hembygdsför-

ening är det färskaste tillskottet på Orsa-målsbokhimlen. Här har Karin Ohlsén (som ju även figurerar i kulisserna till denna spalt) samlat ihop allt från barnvisor till psalmer, från humor till tragik. Till visorna bidrar Ylva Svensson med sina glädjesprudlande och livfulla illustrationer. Till de stundande kräft- och surströmmingsskivorna, där man vill ha ett mer fantasifullt och hembygdsklingande komplement till den urvattnade ”Helan går”, är boken självskriven. Här finns något för varje årstid.

Bibelwörd o oss-mol av Jemt Hans Jonssson Denna klassiker behöver nog ingen närmare presentation bland Orsamålstalande personer. Som titeln skvallrar om handlar det alltså om bibeltexter som Jemt Hans översatt till Orsamål.

Boken används flitigt inom Orsa församling, bland annat, som traditionen bjuder, vid julottan. Den är illustrerad av en av våra mest kända konstnärer, Johannes Hasmats.

Som tidigare nämnts kan många av de böcker som vi presenterar här vara svåra att få tag på. En del kan man hitta på biblioteket, andra på kulturhuset, medan en del kan letas på antikvariat eller på köpoch säljsajter på internet.

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 30

Orsamålets abc

Minns ni förra veckans spalt där Karin Ohlséns och Ylva Svenssons visbok presenterades som ”det färskaste tillskottet på Orsamålsbokhimlen”? HA! Pilutta er! Och pilutta mig själv också för den delen! Det är nämligen så att nu, mitt under brinnande Orsamålsboktipsserie, så kommer Karin Ohlséns och Eva Olanders magnum opus ”Orsaord –en orsamålsordbok” neddunsandes på bokhökarnas diskar. Och dunsen är rejäl dessutom. Boken är nämligen både innehållsmässigt och storleksmässigt en tungviktare. Med anledning av detta blir denna veckas boktips därför en Orsaordspecial.

Detta storverk som de båda författarna under flera års tid värkt fram är en klassisk ordbok över Orsamålsord på näst intill 500 sidor. Till skillnad mot många andra ordböcker får man här även exempel på meningar med orden, samt böjningar, vilket gör att den går utöver att bara vara en "klassisk" ordbok.

En av Ernst Grandells illustrationer. Detta föreställer en kwöttsköllblökklökkdökka.

Huvuddelen av boken är delen med svenska uppslagsord. Här tar du ditt svenska ord och knallar glad i hågen in i boken och får reda på vad det heter på Orsamål, samt hur det används. Har man till exempel länge gått och funderat på vad ordet husvill heter på Orsamål, får man under H veta att det heter a:jswill. För att tydligare visa hur det kan användas får man sedan en mening med ordet i på köpet: E sö mikklör, sö sku liddja ini stugön a wöss i not, sö nu ir-i a:jswill (det är så många, som ska ligga i vår stuga i natt, så nu är jag husvill). För övrigt en mening undertecknad

hade haft stor användning för vid en av sommarens yror, när en hel sambaorkester hade letat sig in i kåken i dagarna tre.

I boken följer sedan en ordlista med alla Orsamålsord från första delen, med översättning. Säg att du råkat förirra dig långt ut bland Orsas utbyar, när du plötsligt hör någon ropa "Kwött-sköll!" efter dig. Du kanske ler lite ansträngt åt infödingen som ropade, som om du förstod precis vad han eller hon sa, lägger ordet på minnet och rasslar sedan i väg hem i full galopp. Väl hemma bläddrar du ivrigt upp Orsaords Orsamålsordlista och får svart på vitt att du faktiskt är ... en tokstolle.

Som bilaga medföljer några av Ernst Grandells uppteckningar, med illustrationer. Ernst har även bidragit med de illustrationer som finns inne i boken, vilket skänker boken en ännu mer genuin touch. Han var ju faktiskt lika slängd i teckning som i poesi.

Ytterligare en av Ernsts illustrationer.

Det är visserligen fortfarande sommar (i alla fall enligt almanackan), men jag tror bestämt att årets julklapp inom kategorin ”hemvävt” redan blivit utsedd. Den här boken kan ingen orsing – infödd, utflyttad eller inflyttad – vara utan.

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 31

Orsamålets abc

Den som var lite observant i förra numret när vi presenterade boken Orsaord, kanske märkte att det smugit sig in ett högst besynnerligt litet ord i bildtexten. Tja, litet och litet. Ordet var kwöttsköllblökklökkdökka, ett nonsensord som egentligen aldrig skulle sett tryckpressens ljus. Skulle man av någon outgrundlig anledning ge sig på att försöka översätta det skulle det väl kanske bli ”tokstollebollekollenolle” eller något ditåt. Ett något knepigt namn på en släde. Ett knepigt namn på vad som helst faktiskt. Hur som helst skulle bilden visa en ”jänn löngg-slidi mi uposätt dindjkörg”.

Ja mitsi wild-i sjå, men först war ”Kunundjön-orn” boddä. Men brewi weddji, dar såg-i trast e stod jen röstön warg ö gloddä.

Vi har nu kommit fram till den sista delen om boktips på Orsamål. Här får en bok återigen ståta i ensamt majestät, nämligen ”Gosär åv Ensta” av Ernst Grandell, vår ”huspoet”. En beundrare till Ensta (Ernst) sade vid ett tillfälle ”Dina dikter är lika åtrådda och smakliga som tunnbrödssmörgåsar med mycket gott sovel. Därför ska de heta gosär”. Sagt och gjort. Ernst samlade ihop sina finaste alster och döpte dem till Gosär åv Ensta. En samling finstämda, roliga och finurliga dikter som är väldigt väl-smakande. Ja, som … som tunnbröd med mycket gott sovel på faktiskt. Ett exempel bjussar vi på här:

Ståkkålaresa

I tänkt, jen dag, i skuld iweg ö börti Ståkkåla fårå.

I djard i årdning jen stinnån beg.

I wild då nöga dågå wårå.

I wild-för sjå ur döm livdä då, börti ”Stadöm dendå stura”, mi mitsi nitt, ån kån färstå. Men mi skuld indjön då dug lura.

Men kunundjön, ån såg mi nu: ”Kum-in du, osskall, fo wi språka. Um öller kallör wä läsi du, sö skuld-int värdi mer bev bråka.”

Dar mikklör wegör ö bruör wa ö gator i bö köss-ö-kröngöl. Ö ego ajs, i tror do ra, att döm nodd enda upi tungöl.

I ungrön wart, men beg i to ö sett-i mi då nidwi wattn. Men fugölopär, sku ni tro döm dret-o beijön-men ö attn.

Ja Ståkkåla, ed i jen stad, mi mitsi jekt ö fekt ö väsnd. Att ik slipp bo då, ir-i glad. I kåm-do likkli emåt jessn.

Men skräll ö väsn i sköllåm sit, fast i a weri emå lendjä. I wil elst gnol nön ”embigds-bit”, dö i nu gör em-i endjä.

Liten ordlista: Ståkkåla (Stockholm), beg (väska, bag), kunundjen-orn (vår konung), trast (strax, snart), röstön warg (rostig varg), ego ajs (höga hus), tungöl (månen), ungrön (hungrig), fugölopär (fågelflockar), dret (sket), jessn (åter, igen), sköllåm (skallen), embigds-bit (hembygdslåt), endjä (änget).

Det finns fler publikationer på Orsamål som vi inte kunnat hitta bilder på, men som säkerligen är högst läsvärda för de som kommer över dem. Bland dem kan nämnas Måj embigd av Jemt Hans Jonsson och Sönä wart-e av Karin Linnerborn.

Sjåssum!

Jonas Johansson, kwött-sköllblökklökkdökkaredaktör

Del 32

Orsamålets abc

Hösten har åter lagt sina tunga blöta vantar över vår själsliga hemvist. För att försöka råda bot på den emellanåt höstvresiga sinnesstämningen har vi plockat ihop en liten gottpåse med lite blandat innehåll, som förhoppningsvis ska värma era sinnen en aning. Vi börjar, som sig bör i en annonstidning, med ett par retroannonser.

I den här annonsen ur Orsa skoltidning från1964 uppmanar Berth Nordlund läsarna att undersöka om de möjligen kan ha någon gammal filmrulle som blivit liggande i byrålådan. I så fall ska man naturligtvis genast förpassa den till Dala foto för framkallning.

Styvers Erik Hansson berättar sedan om när han, Birger, Gösta och Åke cyklade till Kallholn. En underhållande berättelse, men den som vet vad det är för saker Erik beskriver får gärna höra av sig.

Det är visserligen inte sommar längre, men det kanske kan värma med en sommarannons i höstmörkret. August Larssons har här lånat en textrad ur Jemt Hans Jonssons legendariska ”Wårwajsa” för att puffa för sommarens kollektion. Men vad gör egentligen den lille mannen där? Ur Orsa skoltidning från 1957.

Vi rullar vidare med ett par berättelser tagna ur Orsa skoltidning från 1938. Först ut är Sven Bergqvist, då i klass fyra, som berättar om en kåta han och hans kompisar byggt.

Vi avslutar med en liten Orsamålshistoria hämtad ur Rune Lindströms ”Dalahistorier”:

Jen göng wa ed sö dåli weder sö wi kundumt wa ajtä ö läka. Do skuld wi läk kura-gäma innä ö Lov-orn gämd si först men sewa wi beter ö fo att ån ur wi än lettum innä ö i kuvån. Men ti slut dö wi addom lett ländjä kåm ån kropandes fråm under tjosslån o munnu ö do sad ån. ”Äddint munna fise äddint ni aldri fändji tag i mi”.

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 33

Orsamålets abc

Vi har ju i tidigare avsnitt fingerat ett oväntat möte med en inföding långt uppe på Hansjöåkrarna. Nu har vi nästan helt och hållet lärt oss bemästra den närmast omänskligt tuffa situationen genom att behärskat navigera mellan såväl roli-wörd som diverse ordspråk. Men innan vi helt kan övertyga den barskögde infödingen om att vi minsann fått söpäron i modersmjölken som spädbarn och slipat medarna på Orsasparken med egenhändigt huggen slipsten redan innan vi hunnit upp i skolåldern, så är det en viktig ingrediens kvar att plugga in: Vi måste lära oss Orsamålsgeografin! Tänk er själva att ni får frågan var ni kommer från, och ni i bästa fall stammar ur er något i stil med ”I kum fro uppi Berget”. Då är ni ganska snart avslöjade av den misstänksamme infödingen. Det man naturligtvis ska säga är ju ”I kum fro uppi Bjari”. Kommer man dessutom från området där Järn-Birger Olsson bodde, efter Stackmoravägen rakt ovanför AB Kandre, så kan man stila med att man kommer från ”Tjärtjbisbjar” (Kyrkbyberget – det ”ursprungliga” Berget). Det är dock sällan någon använder sig av det namnet nuförtiden.

Apropå bjari märker vi här en egenhet vi broderligt delar med de andra Ovansiljanssocknarna: Ett förkortat bynamn som kan vara flera olika byar i samma socken beroende på vem du frågar. För några år sedan satt jag på ett tåg bredvid en person från Älvdalen, när jag hörde honom säga i mobiltelefonen: ”Ir du uppi bjärre?” (Är du uppe i Berget?). För älvdalingen på tåget är det ju självklart att det handlade om Evertsberg ( älvdalingen i fråga var nämligen den forne Mora IK-legenden Martin Jansson från just Evertsberg). För en annan älvda-

ling kan ”bjärre” säkert vara något annat. Samma fenomen ser vi även i Mora, där ”bjäre” (med reservation för stavning och uttal nu) för Noretfolket handlar om Bomansberg, medan det i Våmhus t.ex. kan handla om Bjönsaberg. Det finns säkert en hel drös liknande exempel i Orsa, men vi nöjer oss med ett (kanske mest beroende på att det är det enda exemplet jag på rak arm känner till): Wål´n kan nämligen för uvåfärs-fok (folk i de nordliga byarna, t.ex. Skattungbyn) vara Mickelvål, medan det för bjar-fok (t.ex. folk på Digerberget) i stället kan vara Issmarvål.

Inte nog med detta. Det går nämligen att krångla till det ännu mer, med lite grammatik. Byarna kan nämligen böjas. Ja, inte i fysisk mening nu då, men i språket. Vi ska inte tråka ut er med regler om när och varför, utan bara konstatera att det är så och ge er några exempel. Ämnar man till exempel bege sig till Holen för att svänga sina lurviga så kan man säga ”I ska ajto Ol´n ö dånsa”. Vill man däremot berätta att Gössa Anders kom därifrån så säger man ”Jöss Åndus kåm fro ajto Olem”. Ämnar man en vacker dag i vårsolens glans bege sig till Heden för att leta mosippor kan man säga ”I ska börto Edi ö sjå ettör tjelåtuppöma”. Håller man i stället en historielektion om industrialismens lokala intåg, kan man säga: ”Börto Edn ar-ä we je kwänn” (På Heden har det funnits en kvarn).

Nästa gång fortsätter vi lära oss vad Orsabyarna heter på mål. Dessutom ska vi röra till det ytterligare lite grann, men bara lite. Sjåssum! Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 34

Orsamålets abc

Inte helt otippat vurmar ju Orsakompassen för kulturen. En än mindre skräll är att vi särskilt vurmar för den lokala kulturen. När nu den mörkaste delen av hösten börjar närma sig med stormsteg finns det en alldeles speciell kulturhistorisk skatt som vi på Orsakompassen vill slå ett extra slag för och som vänder sig till våra yngre invånare. Det handlar om den numera så tragiskt insomnade företeelsen rädikaller

Förr i tiden var det en folksed att barn och ungdomar klädde ut sig i skräckinjagande utstyrsel på Anna- och Andersdagen och försökte skrämma de minsta och äldsta i gårdarna. Allt skedde dock med glimten i ögat, och för de fantasifullt utklädda ungdomarna väntade ofta något gott som tack för uppvisningen. Som en höstlig variant av påskkärringar med andra ord. Numera har dock i stället den USA-importerade halloween tagit ett fast grepp runt hela vårt land. Hur påklistrat plastigt och mainstream känns inte det egentligen? Hur häftigt vore det inte om Orsabarnen i stället började gö ö rädas? Snacka om att lilla Orsa skulle sticka ut ur mängden då. Ja, ungefär som om vi skulle haft ett helt eget språk som ... vänta nu! Det har vi ju! Hur som helst så tar vi åter hjälp av vår husguru Ensta (Ernst Grandell) för att förklara det här med rädikaller närmare. På vårt eget språk.

Fär war-ä brukli, mes ”Åndös” * ä wa, mes ”Ånnå” ** ä wa ö, fär-räst´n, att krippär skuld rädas ö roli skuld a, mes märkör wa kweldär um öst´n.

Nön wendöd nön kasung, nön eller nön ruck, jen slok-att nodd löngt nid-i ärdär. Åv grå-låvåm djick-ä fo skegg sömmön buck. Ä dugd bört-o rädi-kall-färdär.

Dem wurt jen el op, mes ä se bar i weg, dem djing in-i stugor åv enda. Ö nön bar nön kunta, nön eller jenn beg. Um rattjön wa lös, wild nön wenda.

Dem wendöd bört mol, ö sad, att dem wa fro löngt sud-i låndi, ja, rissär! Men int wild dem rädiga smokrippa ta –dem wa nug bestjeligör gössär.

Dem fing, för, nö gwött se, åv nögöm nön slånt, ö summö-stass fing dem nön bulla. Nön ”pöjkä” kund niga, sö int ä wa vånt, ö bucköd-si djoft djard-o, ”kulla”.

Se wendöd dem attör, ö gladör dem wa, fast tom wa bö kunt´n ö bejjön.

Ö öllör, dem tickt-ä: ”I kweld djick-ä bra.” Ö trallöd djard nön ela wejjön.

Några ordförklaringar: Kasung (livpäls av, i regel fårskinn), ärdä (axel), grå-låvå (grålav), rädikall (en som utför de nämnda rädas-sedvänjorna), kunt (fyrkantig flätad korg), beg (ryggsäck av läder), rattjön (byracka), wendöd bört mol (ändrade sitt språk), riss (ryss), rädig (rädd), bestjelig (beskedlig), djoft (djupt).

* Anders har namnsdag den 30 nov.

** Anna har namnsdag den 9 dec.

Dikten är tagen ur boken Ossfok sö sjungged ö glämed och publicerades första gången i Orsa skoltidning 1962. Nästa gång kommer den namngeografiska fortsättningen som jag utlovade förra gången. Tills dess!

Sjåssum! Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 35

Orsamålets abc

För ett par nummer sedan lovade vi en fortsättning på Orsamålsgeografin. Eftersom vi, till skillnad från den ohängde rättvikaren Gifting, faktiskt lovar saker och ting bestämt (åtminstone ibland ... när det passar) ska vi väl göra det. Samtidigt gör vi en humanitär insats också. Just nu sitter nämligen horder med folk ute i byarna som inte vågar gå ut – framförallt inte i Hansjötrakten – eftersom de inte vet vad hembyn heter på mål. Ett möte med en inföding kan då, som sagt, bli ödesdigert. Men lugn, snart ska ni dväljas i de upplystas förlovade hemvist. Vi lovade även förra gången att vi skulle röra till det ytterligare lite grann, så det är väl lika bra att få det kapitlet undanstökat på en gång.

Vi pratade förra gången om att byarna kan böjas (språkligt sett). Det finns dock en liten regel där som kan vara kul att känna till. Sammansatta (någon som minns det ordet?) bynamn brukar inte böjas. Ingen regel som inte har undantag dock, och så även här. Det heter till exempel Mässböttjön (Mässbacken), men ”Präst´n add mässo upi Mässböckåm” (Prästen hade mässa uppe i Mässbacken). Ordet böttjön (backen) böjs alltså, trots att det ingår i ett sammansatt bynamn. I de flesta fall kan man dock anamma regeln att inte böja sammansatta bynamn.

Den uppmärksamme upptäckte kanske en liten egenhet i de exempel vi tog upp förra gången. Vi sa till exempel ”I ska ajto Ol´n ö dånsa” och ”I ska börto Edi ö sjå ättör tjelåtuppömå”. Som synes kan man använda olika prepositioner framför bynamnen. Vilken preposition man väljer beror nog mest

på vana och språkkänsla, men kan också bero på var i geografin man själv befinner sig. Den som själv bor i Kyrkbyn kan t. ex. säga att ”Kisti bor upi Oljonsbi” , men det kanske inte en Viborgsbo, som bor ännu högre upp, riktigt vill hålla med om. Går Viborgsbon högre upp så är hon snart på himlavalvet och fladdrar.

Många av Orsabyarna har inga särskilt spektakulära namn på mål, utan heter som de heter på svenska, med viss tillstukning i uttalet dock. Här kommer dock ett axplock bland dem som sticker ut något från mängden och som inte tidigare nämnts: Grabbjar (Gravberg), Bjärtjön (Björken), Nidörbjara (Nederberga), Åbbjara (Åberga), Ossblik, Blitji (Orsbleck), Twörrwål (Torrvål), Tölles (Tallhed), Trönnö (Trunna), Nesi (Näset), Wönsgärd (Vångsgärde), Ömmbjarga (Hornberga), Bjos (Bjus).

Det finns även Orsamålsbenämningar på geografiskt mer undanskymda vrår, som kan vara lite roliga att kunna. Visste ni till exempel att berget Tunturi på Kåpöndjön/Kåpoöndjön (Koppången) förr kallades Tjetåbjar (Köttberget)?

Där fanns nämligen alltid älg. (Vilken av ovanstående varianter av Koppången känner du som läsare till och använder dig av? Hör av dig till oss!) Säger en orsing av den gamla stammen att ”I a gändji i skolåm börti Rackböcka” så har den personen gått i skolan i Kårgärde. Har ni flera roliga exempel från Orsas mikrogeografi?

Skicka in dem! Kanske får vi tillräckligt för att kunna göra en Orsageografi special.

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 36

Orsamålets abc

Ur glömskans vråldjupa katakomber dök det plötsligt upp en gammal skrift från Orsa Hembygdsförening på ossmolsredaktionens slitna skrivbord: en minnesskrift från föreningens 50-årsjubileum 1960. Naturligtvis fanns där även inslag på Orsamål. Vi bjussar er på de inslagen och ger samtidigt Orsa-Skattunge Hembygdsförening lite gratisreklam, nu när de också firat sitt 100-årsjubileum. Av världens självklaraste skäl tycker vi nämligen att man ska försöka gynna lokala aktörer så långt det bara går, speciellt dem som verkar för att bevara kulturella attribut som för en tynande tillvaro i vår samtid. Så varsågoda! Här är Orsamålsinslagen från Orsa-Skattunge Hembygdsförenings minnesskrift från 1960.

Först ut i den duo i minnesskriften som har med Orsamål att göra är legenden Jemt Hans Jonsson, som skriver sin egen hyllning till Hembygdsgården.

Liten ordlista: Trönnu (Trunna), wa mi fridn (vara i lugn och ro), ässkap (herrskap), sossa (hundar), swardn (grässvålen), krusdånsa (moderna danser, som stadsfolk dansar), wast (varken), ora banu (vår dansbana), Granu (Granån).

August Larsson, som bekant var flitig annonsör på Orsamål i Orsa skoltidning, hade även med en annons här. Naturligtvis på mål. I rubriken talar man om att det inte är alla som har Orsa-

dräkt på sig när de ska vara fina, och det är just dem som de vänder sig till. Ska man till mässan, gifta sig eller på något annat ståhej så är det till Aug. Larssons man ska bege sig. Så fina är kläderna att det faktiskt vattnas i munnen när man ser dem (vilket får en att fundera på om det verkligen är kläder de behöver). Vi får också veta att kläderna passar alla, oavsett om man är ung eller gammal, kort eller lång, smal eller stor. Naturligtvis är också tyget det bästa som går att få tag på. Sjåssum! Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 37 Orsamålets

Oabc

ssmolsredaktionen strävar alltid efter att vara så nutidsorienterad som möjligt. Därför damp dikten ”Fär ö nu” av Hansjöbekantingen Karin Linneborn ned som en skänk från ovan. Trots att den har en mansålder på nacken är den nämligen nästan löjligt högaktuell, framför allt vad gäller miljöproblematiken. En del visste uppenbarligen redan då, vad dessvärre en och annan fortfarande inte har greppat.

Varsågoda!

Nug lär wi, för, minnås ur fär e a weri, ur fädrär a sliti ö ollat i Sweri.

Nu wexör e böskär dar kwönnstittjä wa, fär indjön wil slajta mi jordn i da.

Ö bört-i jenn gard fånns e fär nögör tjinör, Ö kwinnfotje tenkt int tä bara wa finör. Nug luftöd dem fjose, ed kåm dem int fro, fär lufte bet in bö suckur ö sko.

Nug liv wi i kunstuga tid, ser o, momo, dö tjiner i börtä ö fjose i tomo, ö indjön wil wi assint fjos-kelinggstök. Dem far bört-i bude ö tjep såjnå mjök.

Fär gard dem bö kwörvön ö stjinko ö silto, ö wisst, wenn e wa, mes dem add slaktad djilto. Nu wet-int ån wenn ån fo i si fär nöd fast kwörvön ån tjepör i lisnde röd.

Ö nu skrep dem nid evör-öllt dar dem fårå, fär fok a glämt-åv ur nåturn ska wårå. Dem ajs-int ta ta redö o skräp ettör si. Ån bi gralla frän, dö ån sjår ur e i.

Ö ave ö sjua dem öld ö färstera, öllt otägt ö ljott ajti wattn dem fera, sö indjön kånn bada, ö fistjön gör a. Nug ir-e, för, räskliga, ur e kånn wa.

Snårt bir-e, för, rakt sö wi kunnum-int wäsa! Färunfat mi djift ajt-i wedör dem äsa. Ja, nug wil e til, tä a littsåmt umör, ö knålla ö livå sö lendjä e gör!

Ordlista: Ollat (odlat), kwönnstitj (kornåker), slajta (slita), tjinär (kor), luftöd (luktade), fjos (ladugård), djilto (suggan), lisnde (lysande), ajs-int (ids inte), frän (arg), gör a (går åt, dör), räskliga (hemskt), wäsa (andas), färunfat (förbannat), äsa (öser).

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 38

Orsamålets abc

Ordspråk är något som kan skilja sig mycket från by till by. Ett bra exempel på det är de olika rönen om rönnen och snönnen ... ähm ... snön.

I en del byar betyder lite bär på rönnen att det blir lite snö, i andra byar betyder det att det blir mycket snö. Om det nu till äventyrs skulle råka sitta någon villrådig person därute som inte vet hur den sanningen är här i Orsa, så ska vi snart vrida på lyset.

Här i Orsa säger man nämligen ”Rånggnå bjar int mäld jänn göngg fär år – beri äld snon” (Rönnen bär bara en gång per år – bär eller snö). Med andra ord, mycket bär – ingen snö. Lite bär – mycket snö. Den som – till skillnad från ossmolsredaktionen – har minnet i behåll har säkert redan facit klart för sig om det här ordspråket håller vad det lovar.

Nåväl, det för oss i alla fall osökt in på temat träd. Det var ju ett tag sedan vi glatt skuttade ut i vår herres hage och lärde oss namnen på det som finns där. Därför tänkte vi att det kunde vara ett bra läge att lära oss trajni (träd) nu. När sedan kung Bore väl tagit av sin vita mantel ska alla träd som plötsligt uppenbarar sig sitta som en smäck. På ossmol också. Så varsågoda, här kommer en trave med flisbar kunskap.

Åldra (al), asp (många brukar här gissa på afrikanskt bao bao-träd, men det är faktiskt asp), bjärk (björk, kan sedan bland annat delas in i måsurbjärk och limåbjärk, som är masur- respektive hängbjörk), grån (gran), låvå-grån (gran med skägglav), äddja (hägg), istra (jolster – en pilbuske), rånggnå/råjnå (rönn), sirenå (syren), säldra (sälg), töll (tall), äppla (äppelträd).

Alla träden är ”kvinnliga”, utom ett. Det heter alltså je åldra osv, men jänn ...? Ett av träden är ”manligt”. Gissa vilket!

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Orsamålets abc

DDel 39

enna hemspråksundervisning har tagit oss på upptäcksfärder genom skogar, vatten och djurliv. Den har ringlat sig i grammatiska krumbukter, letat sig fram till roliga ord och uttryck. Den har även lärt oss överleva potentiellt livsfarliga bakgator i Hansjö. Men nog är det väl något som saknas? Förutom ett hastigt besök i julköket för något år sedan har nämligen just köksgöromål lyst med sin frånvaro. Därför tar vi på oss hucklet eller bakmössan (finns det något sådant?) och följer med Anna Grindal på en bakudag. Sista stycket är tänkvärt. Vi borde naturligtvis anamma lite av de värderingarna även i dagens slit-, släng- och slössamhälle.

Dö ånn ska a jen bakudag, sö int e bara tä tentsa, att i mörgo sku wi båkå. Näj, e mitsi ånn ska fundera ajti, sö ånn ska stell iorning.

E ska kokas päroni, ö dem sku flåsås, ö dem sku målås. Ö se skar´n sjå ettur, sö int e kum ajti nögur tjesslur. Se skar´n ta in mjel fro ärbäri, sö int e fär köllt, dö ånn ska biro djerå dega.

E ska wa nätmjel, um ånn ska båkå nö slajkt bre, sö ånn wil kok mjökbre åv. Ajti ed skå´nt e wa ingo päron.

Ö se skar e wa såmmånmeli ajti päroni, fast ed bi fur sumå wendasbre. Ja, ö se skar e wa bakuwidn. Men ed sku karer ställa mi. Ånn widn ska wa jånkum, ånn ska wa twörr ö int språkå, ö int for´n wa kwådn, eld. Fåjn war´n, um ånn fikk nögur jenda tiftur.

Momo a berättad fär mi: ”Um dem brend nöga kaku, sö skuld nön sett si fråmmi gravi, ö jåtå åv dendå kakun, ö bid Guda um ferlåtuls fär dem add feri sö, mi gussloni.

Ordlista: Päron (potatis), flåsås (skalas), målås (malas), tjesslur (körtlar, på potatis), ärbär (härbre), nätmjel (finmalet mjöl), mjökbre (brutet bröd kokat i mjölk), såmmånmeli (sammalet mjöl), wendasbre (vardagsbröd), bakuwid (bakved), jånkum (speciell), språkå (spraka), kwådn (kådig), fåjn (belåten), tift (tolv kakor), grav (öppen spis), gusslon (gudslån, maten).

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 40

Orsamålets abc

För ett par nummer sedan ställde vi frågan vilket träd som ensamt ståtar med manlig prakt bland alla feminina träd. Och visst är det tallen som är tuppen i hönsgården. Nog är det lite passande? En del är rakryggade och stolta, medan andra är snedvridna, tjuriga och vresiga. Det har väl med uppväxtmiljö att göra får man gissa. En som i alla fall klarade av denna fråga är Marianne i Falun, som skrev det rätta svaret på Orsakompassens gästbok på nätet. Till vår stora glädje dessutom på ossmol. Hör av dig till oss så skickar vi ett honorar. (I vanlig ordning bestående av en obskyr jazzplatta av okänt ursprung.)

Vi håller oss kvar bland träden och skogen. Denna gång skruvar vi på makroobjektivet, går på knä och bekantar oss med de allra minsta djuren. Det finns en liten vits med att lära oss det nu, trots att Kung Bore fortfarande har landskapet i sitt våld. När väl myggor, bromsar, knott och allsköns semestersabotörer kommer surrandes är det ingen som ens vill tänka på dem, än mindre nämna dem vid namn. Inom det här området har man verkligen chansen att briljera med ett helt eget språk, väldigt fjärran från svenskan.

Sedan kan man ju alltid fundera över vad det är för vits med att göra sig oförstådd, men visst är det väl ändå lite häftigt? Tänk att traska runt i skogen och guida ett gäng utsocknes medan man slänger sig med uttryck som ”Gudar-tjir i jänn skarp-måkk” och ”Töll-måror wil wa dar e wåtlänt mjåst åv”. Föga skulle de då ana att det du just berättat för dem var att ”Nyckelpigan är en skalbagge” och ”Trollsländor vill oftast vara där det är fuktigt”. Därmed har de inte lärt sig ett jota av guideturen heller, så det var nog ingen bra idé. Det är nog bättre om du plockar fram de här kunskaperna när du har folk från trakten runt dig i stället. Hur som helst, här kommer en rad trevliga småkryp på ossmol till naturguidningar för infödingar (och andra som behärskar tungomålet):

Åt (samlingsord för allehanda småkryp), mjelumba (humla), brims (broms. Här hittar vi djet-, röd- och ästbrims), skarp- eller spritt-måkk (skalbagge), twörr-divil (tordyvel), tjerå-spritta (gräshoppa), kupp-djärg (spindel), watö-djärg (skräddare), jetör-mära (pissmyra), luppa (loppa), lajs (lus. Finns som wägg- och kräld-lajs, där kräld är träkärl), måja (mygga), swajd-måkk/swid/ måkk (knott), sängg-åt (kvalster).

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 41 Orsamålets abc

Å tervinning är på modet. Vi kör därför lite återvinning vi också. I förfjol publicerade vi ostrategiskt nog Jemt Hans Jonssons evergreen

”Wårvinder susa” strax efter valborgsmässoafton.

Den här gången gör vi det i god tid innan så att ni hinner plugga in texten.

Wårwinder susa, beckär dem brusa.

Wittern a feri bört fär i år.

Nu slipp´ wi frosa, osta ö njosa, ö kasundjön dro´ wi åv wöss i går.

Kenner int du ur wårsoli skåjn, snårt fo wi så bö ärtär ö låjn.

Nu ir-e wåri.

Sleppum ajt fåri, småfläni wil nu ajt.

Up, gåmmelfalla, är ur dem stjalla, sjå jalder luvå up-o wer´t bjar. Ån sö int i ajte, ån i jen klajte, sö int wil ta mot ed wårsoli djar.

Slå´nt dåjna armå länger i köss, ö ängslös int fär att du i gammelgöss. Frisk i dåj lunga, en kånn du sjunga, kullur wil nug a di!

Fugler dem spilå, ungdomär tjilå, öller a waknå ö wil wa mi. Kullur dem rusa, knippla ö krusa, öllt ska wa fint tast sumårn bi. E spirär ö knuppes rakt öllumstass, ö kelinger bir-o let fråm senn kass. Soli o werker, grenär bi bjerker, öllt a naturn gart!

Liten ordlista till låten: Wittern (vintern), kasundjön (vinterpälsen), skåjn (skiner), låjn (lin), småfläni (smådjuren på en gård), stjalla (pinglar – om ko-skällor), jalder (eldar), luvå (lyser), bjar (berg), klajte (stackare), gammelgöss (ungkarl), tjilå (kela, svärma), krusa (broderar), tast (tills), öllumstass (överallt), kass (barnkorg).

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 42 Orsamålets

abc

För ett par år sedan körde vi en tävling som gick ut på att man skulle gissa vilken slagdänga som gjorts om till Orsamål. Med tanke på att det var undertecknad som vinglat runt med pennan då, var det ovanligt många som kunde rätt svar. Vi tänkte köra en favorit i repris nu. Ja, det är väl inte så mycket mer att orda om, utan vi ställer helt enkelt frågan: Vad är det för låt här nedan som dolts i vackert klingande Orsamål?

I wa ung jen göng fär löngu se, jen spilman gäv ö mjok, öller kullur såt söm bik inwi mett bräst.

I öllör budär, ölla bia ängd ä kring mi nö kwinnfok, fro Grabbjar, men ändo wa Måggos Katra bäst.

Wisst warä roli tä wa ung ö tä bi umtickt do ö do, men tä bi djift mi nöga ä wil mitsi til. Mickler kullur tro ä gör tä liv o tjärlek, up ö tro, men ajta bre gör assint, ur man wil ö wil!

Ir-i sjöv sö kånn i spilå o men fiol ajta bre, men ädd i kelindji ö krippa- djing int alls.

Sö wart i gåmmelgöss, ö gåmmelkall fär löngu, löngu se, i liv åv gåmmel-polsko, sjåttis ö nön vals.

Men i ska spilå o men fiolja, sö ländje i fins til, i måjnå stugu uppo egest Diggerbjar. I ska dräma, i ska älska, i ska sjunga um i wil, mess tungel ever Ossjun börtum bjari far.

De som tror att de vet vilken låt detta är kan skicka in svaret till oss, antingen på e-post, vanlig post eller varför inte kludda på den fina gästboken på Orsakompassens hemsida. Vi ska nog i vanlig ordning kunna rota fram en obskyr jazzplatta av okänt ursprung till en närmast löjligt lycklig vinnare (i alla fall om man gillar obskyr jazz). I nästa nummer avslöjas vinnaren, vilken låt det är (på svenska) och vilken författaren är. Så mycket kan vi avslöja att det inte är Ossmolsredaktören som varit i farten denna gång.

Lycka till, sjåssum! Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 43

Orsamålets abc

Iförra numret hade vi en musiktävling där det gällde att känna igen låten som översatts till melodiskt klingande Orsamål. Visst var det Snoddas gamla slagdänga ”Flottarkärlek” som låg inbäddad i den vackra ossmols-exteriören. En som varit flitig med sickelskrapan och plockat fram det ursprungliga lagret på fasaden är Gösta Granholm. En obskyr jazzplatta kommer snart neddimpandes i postlådan. Vi ska även avslöja vem som översatt Snoddas evergreen. Det var ingen mindre än Jemt Hans Jonsson. Låten, som i Orsamålstappning heter ”Spilmånstjärlek”, kan du hitta i Karin Ohlséns visbok ”Wårwinder susa och 34 andra visor på Orsamål”.

Det är vår igen, hör ni. Snön och isarna försvann snabbare än en Skellefteåbo hinner ropa ”Skott kommer!”, och skidorna har ställts åt sidan för säsongen. Nu värmer solen åter våra nordiskt nedkylda sinnen, lärkan slår sin drill i skyn, blåsippan ute i backarna står och de stora mejerierna lockar med kosläpp under stor pompa och ståt. Naturligtvis måste vi ju då lära oss vad våra djur hemmavid heter på Orsamål. Precis som med mycket annat vi lärt oss skiljer sig

nämligen Orsamålet avsevärt från svenskan. Vem kan till exempel tro att man pratar boskap när man säger ”Wi addöm int innt e a kriteri” (Vi hade inget hö till boskapen), eller att man säger ”Däm gäldöd smo-kwötta innå dem seld däm” om man vill berätta att man kastrerade smågrisarna innan man sålde dem? Inte blir det lättare av att orsingen säger en sak, men menar en annan. Ja, alltså, ett ord på ossmol kan ha en helt annan betydelse på svenska. För att ta ett exempel: Tjir betyder ko, medan uxä betyder tjur. Hängde ni med? Här kommer fler djur som vi kan finna runt gård och stuva:

Fuli (föl), bränskä (hingst), märr (sto), kwajga (kviga), kåv (kalv), bukk (bock), låmbrä/låmås (lamm), böldgrajs (okastrerad gris), djilta (sugga), rakkä (hund, man kan även säga buss´n eller soss´n när man menar hunden), inda (tik), wepä (valp), måssä (kisse), kattkall (hankatt), enå (höna), äns´n (höns).

Så där! Nu är det bara för er att skaffa er en finfin bondgård och sätta igång att prata ossmol med era djur!

Sjåssum!

Jonas Johansson, Ossmolsredaktör

Del 44 Orsamålets

abc

Så här i sommartider serverar vi en poetisk sommarsoppa, ihopkokad av Karin Linnerborn (1909–2008).

Sumårsuppa

Ta jänn fjälungg solwedör

ö red ijop mi nögör stjappör råjn.

Brot ajti nöga skarpa åskbita, nögör äsör godluft

åv klevri ö älkovem

ö fira, fem gäpnör fugöltjip.

Se ska du ta jätt kwarter ijopblåndåd djetingg- ö mjelumbssjod, brimsfnurr ö måjgnil.

Söltä ö kriddä

läsö du sjöv wil a ä.

Do a du sumårsuppo.

Ev i di ö fåjnös eld snärtjös just läsö ä passör wänn göngg.

Sommarsoppa

Ta en fjärding solväder och rör ihop med några skäppor regn. Bryt i några vassa åskbitar, några slevar väldoft av klöver och älggräs och fyra, fem nävar fågelkvitter. Sen ska du ta ett kvarter hopblandat geting- och humlesurr, bromssurr och myggnäll. Salta och krydda som du själv vill ha det. Då har du sommarsoppan. Häv i dig och var förnöjd eller grina illa just som det passar var gång.

Sjåssum! Ossmolsredaktionen

Del 45

Orsamålets abc

Den blomstertid har kommit, och många av oss går nog ännu och gnolar på sommarpsalmen sedan skolavslutningen för några veckor sedan. Vad kan då passa bättre just nu, när lust och fägring omger oss på alla håll, än att fylla den vackra psalmmelodin med ord på vårt eget Orsamål?

Den som satt Orsamålsord till psalmen är Sixten Källberg från Kallmora. Sixten är född 1916 och bor sedan många år i Spånga utanför Stockholm. Han är ”osskall’n som blivit kruskall”, som Per Lindvall skriver i Orsaantologin ”Ossfok sö sjungged ö glämed”.

Texten till sommarpsalmen publicerades första gången 1977 i Orsa Skoltidning, men den finns också med i visboken ”Wårwinder susa”.

Låt oss nu sjunga högt och tydligt tillsammans: (melodi Den blomstertid nu kommer.)

Nu knuppes ed ö blomer. Sjå färger lisa grånt. Nu ljodra sumårtoner, sö gren öll wegåkånt. Sjå soli, ur o wärmer, djar lajv a öllt sö wa. Ö stråler kum öllt nämbör ö djar wöss lönggån da.

Sjå blömstri ajto ändji, sjå stittji mi sett fre. Mess sumårn se a gändji ed ska ju dja wöss bre. Ja, Ärr’n feder ölla, sö wi skumm a ä bra.

Bö päror, beri, tölla, wi fomm öllt wi skumm a.

Är fugler, ur dem sjungga fro norter ö fro sud. Du ö ska latt dåj tungga nu tökka Ärrån Gud. Ö onum sku wi minnås, ja stämm du upp denn söngg. Mi wöss ånn do ska finnås ö glädas summu göngg.

Välsign, Gud, ora gredu, dja sol ö råjn ort lånd. Dja öllum såjna fedu, välsign bö sju ö strånd. Fro imblåm öllt wi bevum, fro Årråm fo wi öllt. Wi fomm sö ländj wi livum Guds wörd ö limnåds sölt.

Liten ordlista: Ljodra (ljuda), nämbör (närmare), stittji (åkrarna), Ärr’n,Ärrån och Ärråm (’Herren’ med olika böjningsformer), fro imblåm (från himlen), wi bevum (vi behöver), limnåds sölt (livets salt).

En bra hjälp till att förstå många ord, som kanske ser konstiga ut, är att man lär sig något om Orsamålets vokaler. Karaktäristiskt för Orsamålet är att svenskt ö ofta motsvaras av e. I psalmen finns flera exempel: gren, fre, bre, feder, gredu. På samma sätt ersätts svenskans y av i. I psalmen finns ordet lisa. En orsing kan inte säga y; ljudet finns inte i orsamålet. Ö kan vi dock säga, och gör det ofta. Det lilla ordet och heter ju på Orsamål ö. Svenskt a motsvaras också ofta av ö: öllt, ölla, tölla, töcka. Dessutom kan svenskt o och å också motsvaras av ö i Orsamålet: wöss (oss), wörd (ord). Nog med undervisning för denna gång.

Sjåssum! Ossmolsredaktionen genom Eva Olander

Del 46

Orsamålets abc

Iförra avsnittet sjöng vi en sommarpsalm med text av Sixten Källberg från Kallmora och vi stannar kvar i denna stämning av sommar och blommor. Orsamålsvisboken ”Wårwinder susa” innehåller förutom texter och melodier också fina illustrationer av Ylva Svensson från Skattungbyn. Hennes teckning av sommarblommorna fick inte plats förra gången, men här nedan kommer den.

Det är ängens blomster och åkrarnas frö som, när sommaren har gått, ska ge oss bröd, står det i psalmtexten:

”Sjå blömstri ajto ändji – sjå stittji mi sett fre mäss sumårn se a gändji – ä ska ju dja wöss bre.”

med korta försiktiga drag med lien. Längre bort från hemmet ligger tjeli (det är samma ord som svenskans köl). Det var ofta myrområden, och man fick övernatta i en tjel-bud (slogbod). Je ridningg (en röjning) var mark där man avverkat skog för att få slåttermark. De slåttermarker som mest används i dag kallas lindor (slåttervallar). Ordet äng motsvaras på Orsamål av (jätt) ändjä Falla ska börto

ändjä ö slå. (Far ska till ängen och slå.) Fär a däm aft rogard'n iringg ändji. (Förr hade de gärdsgård runt ängarna.) Det var oftast åkrarna och ängarna som var inhängnade. Slåtterängen måste ju skyddas från de betande djuren.

Att i dag fortsätta bedriva slåtter på gammalt vis är inte bara hembygdsnostalgi och en längtan tillbaka till gångna tider. Det är också en förutsättning för den mångfald av örter, gräs och fjärilar som nu håller på att försvinna. Om detta kan man läsa i en intressant

Förr fanns det ett verkligt samband mellan blomstren på ängen och åkrarna som gav bröd: ängarna gav foder åt djuren och gödseln gav näring åt åkrarna. Slåtterängarna var viktiga för överlevnaden och varje grässtrå togs tillvara. På Orsamål finns flera ord för olika slåttermarker: Jänn slogä Wi skum börto slogån ö slå imörgo. Det kan också vara jänn akk-slogä (en hack-sloge). Där är marken ojämn och kanske stenig så man får slå

artikel av Roland Öjeskog i hembygdsföreningens nya årsskrift Kall'n ö Kelindji Skriften innehåller också en del på och om Orsamål. Den kan köpas bland annat på Kulturhuset och Hembygdsgården.

Sjåssum!

Ossmolsredaktionen genom Eva Olander

Del 47

Orsamålets abc

På en backe ovanför riksväg 45 vid utfarten mot Mora skymtar man några grå timmerstugor och ett stort pampigt timmerhus. Det är Orsa Hembygdsgård, som vi kallar för Gåmbölgard’n. Här finns den stora Slöjdstugan (som under den gångna vintern blivit utbyggd och fått ett stort och rymligt nytt kök) och inte mindre än 27 stycken timrade hus och stugor av olika slag. Hit hittar många besökare när det är något evenemang, som midsommar, slöjddag eller julmarknad. Men oftast står gården tom och öde. Det är en vacker och stämningsfull plats. Man kan vandra mellan de gamla husen och stugorna och tänka på dem som timrade och använde dessa byggnader, eller fundera på hur förfäderna levde sina liv. Under det som återstår av juli månad finns möjlighet att köpa kaffe, med duppa (dopp), till exempel jenå smergos äld jenå kakö attra kaffene (en smörgås eller en kaka till kaffet). Den som vill kan också få en visning av gårdens byggnader. Här finns flera stugor och hus. De som ägde dem innan de hamnade här på Hembygdsgården talade för det mesta bara Orsamål, så alla byggnader och föremål heter naturligtvis något på Orsamål.

På Hembygdsgården finns en stuga som kallas Orsastugan, men vi brukar också kalla den

för Gåmbölstuga. Den är den enda byggnaden (förutom den stora Slöjdstugan) som inte flyttats hit, utan timrats på plats. Den är dock byggd som en gammal Orsastuga, med ett enda rum, förutom föstäv (förstugan) och kuvin (den lilla kammaren innanför förstugan). Inne i stugan finns bland annat en spismur som har både ippig-spis’n (öppen spis) och bak-umnön (bakugn). Stugan ligger längst in på ett gårdstun som omges av flera byggnader. När vi kommer in på tunet går vi genom fjos-grindskäl (portlidret) mellan fjos (ladugården) och födör-a:js (foderhuset). I bortre änden av fjosi finns en dinndj-stad (dyngstad). Där står praktiskt nog också gårdens skala:js (dass), så att all den värdefulla gödseln kunde tas tillvara. Runtom gårdstunet finns också twerärbär (två härbren), jätt stöll (ett stall) och je lad (en lada). Närmast stugan ligger jätt löft (ett loft), med två våningar, där barnen brukar klättra upp för att ha bra överblick över alla som samlas på tunet när det är fest på Hembygdsgården. Kammaren på överbyggnaden kallas nösstuga (nattstuga). Här kunde man sova under sommarnätterna, när alla inte behövde tränga ihop sig i den trånga stugan. Lite utanför gårdstunet ligger en liten akk-stuga (hackstuga). Där bodde ingen, men den användes som arbetsstuga för slipstenstillverkning under vintrarna. Den har en liten öppen spis för uppvärmning. Att tillverka slipstenar var ett farligt arbete, Orsakarlarna dog ofta unga i osskall-sjoka (”orsakarlssjuka” eller stendammlunga). Utanför gårdstunet finns fler byggnader av olika slag: ladär, ärbäri, smior (smedjor) med mera. Nere vid Enån finns också bland annat je kwenn (en kvarn). Kumi ö sjå sjövör!

Sjåssum! Ossmolsredaktionen genom Eva Olander

Bilder från Orsastugan.

Del 48

Orsamålets abc

När jag var liten och skulle somna på kvällarna, brukade mina föräldrar ibland sjunga för mig. De kunde båda en vaggvisa, som de själva hade hört som barn. Som en riktig vaggvisa ska göra, går den i moll. Samma melodislingor upprepas flera gånger och ger en sövande och trygg känsla. Det är många som kan den, och den sjungs lite olika runtom i Orsa - kanske har man sin egen variant i varje hem. Så här minns jag visan från när jag var liten. Orden var lite obegripliga och kunde kännas lagom mystiska och spännande för ett barn:

Tussa lulla bånnömå. Gret’n sit upo jånnömå.

Den andra raden går att förstå rent språkligt, men som liten förstod jag inte riktigt hur det ser ut när “gröten sitter på järnen“. Men om man tittar in i en gammal Orsastuga vid någon fäbod eller på Hembygdsgården, kan man se hur det ser ut vid den öppna spisen, där en stor järngryta hänger på en ställning av järn över elden. Den första raden är svårare att förstå. För mig lät den lite som en trollformel, med konstiga ord. Tussa lulla är som en motsvarighet till “vyssan lull”, och är något man sjunger för att få det lilla barnet att bli lugnt och somna. Ordet lulla betyder att vyssa, vagga eller gunga ett litet barn. Tussa kan betyda att röra sig sakta. Men vad är bånnömå? Jag har senare hört det tolkat som pånnömå (alltså “pannorna”). Det låter ju ganska rimligt, och kan kanske passa ihop med gröten och matlagningen vid spisen i nästa rad. Men det ska vara ett b i början, och ordet är helt enkelt det vanliga svenska ordet barn: ”vyssa, vyssa barnen”. Detta förvånar oss som kan Orsamål, eftersom vi vet att ordet barn inte finns i Orsamålet. Barn heter ju kripp! Men i denna gamla vaggvisa finns ordet - det har alltså funnits i Orsa, men slutat användas till vardags. Tussa lulla bånnömå är ett språkligt fornminne. Men nu lämnar vi spisen och gröten, och drar iväg på drömmens vingar:

Wört sku wi floga? We:st evör skoga.

Som barn hade jag inte så bra koll på väderstrecken, och vet inte heller nu så noga vart man kommer om man flyger västerut över skogarna från Orsa. Men det spelar nog ingen större roll. Jag tror att man flyger till sin barndoms fäbodställe. Var och en har nog sin egen uppfattning om var platsen ligger, där det är bra för småbarnen att vara en lång sommardag:

Dar gala gökär. Dar wäxa lökär.

Dar ir-ä bra fär smo-krippömå ö wa, jänn lönggån, lönggån sumår-dag.

Gökär ska uttalas med hårt g. Är urgötjön gukkör! (Hör hur göken gal). Göken kan också kallas gukku på Orsamål. Men jag undrar fortfarande vad det är för lökar som växer där bortom skogarna ...

Richard Dybeck, som publicerade en uppteckning av visan redan 1844, skriver som förklaring att ”lökar är en läckerhet för dalfolk”. I Dybecks version finns dessutom ytterligare en versrad, som lyder Dar sjungga sulor (Där sjunger svalorna). Svalorna finns också med i en version som finns i ett dialektlexikon från 1867, av J E Rietz. Där ges även synpunkter på visans förhållande till den geografiska verkligheten: ”I det antydda väderstrecket vesterut från Orsa finnes intet lockande hvarken för små barn eller andra, att det ju icke finnes bättre i Orsa.” Jag vet inte vad Rietz menar egentligen, men han tyckte tydligen inte att vaggvisan var bra, trots att han citerade den i sin ordbok: ”... slutligen är det i visan hvarken meter eller rim; men allt detta oaktadt lär visan sjungas öfverallt och tjenar till ändamålet.” Barnen somnar när man sjunger, och det är ju det som är meningen med visan.

Sjåssum (och sov gott)! Ossmolsredaktionen genom Eva Olander

Ossmålslag träffas tisdagen den 6 sept. kl. 13.00 på Hembygdsgården. Därefter varannan tisdag, samma tid och plats. Öller i welkumigör!

Del 49

Orsamålets abc

nder några år har det funnits en studiecirkel i Orsamål för dem som förstår men inte talar Orsamål. Numera skriver deltagarna till och med egna små uppsatser, som används som kursmaterial.

Vi får här tillfälle att repetera namnen på träd, buskar och fåglar, och samtidigt njuta av den vackra hösten tillsammans med Kristina:

Öst’n

Döss i djikk emtör wäjem fro ossmols-kussem fär-göndjön war-ä gralla kusöli. Ä wa bra, att i add taj wötta mi mi, ö att ä wa je luva o jakkön. Ä wa märkt, ö stjånnör glimäd ö tunggöl listä sö fint upi wedri. Ä kändöst, att nu ir-ä ö:st’n.

Ä i lit armli, att sumår’n a feri, män sö ir-ä jåmt. Sumår’n gör fo:rt. Män ö:st’n i grånn mi ölla warma, finå färga o trajmå, böskömå, ra:jsi ö blåmmå. Rångnor, aspär, lönnär, bjärkär, säldror, åldror, tärn-beri, föll-beri ö undbers-ra:js; öllt bi sö fint.

”Stäkkögör bi dagär, kwäldär bi märkör” –män do for-ånn wa innå wäggär, tänd i ljosi ö sittja inwi ippig-spis’n ö få:jnås. Se for-ånn int gläm åv tä sättj a:jt tåjön ö fre a smo-fuglömå. Ä i sö dält stånda innå tjäks-fänstör ö kuxa. I dug int sjå mi mättån o däm.

I a fäsekt fo att nåmni o ossmol o fugla wi åmm emå wi fugöl-bord, män bara fändji att issa: mesarr’n, akk-spitt’n, ljotwedörs-fugöln ö furu-la:jsi.

Översättning:

Höst

När jag gick hem efter vägen från Orsamålskursen förra gången var det ganska kyligt. Det var bra, att jag hade tagit vantarna med mig, och att det var en huva på jackan. Det var mörkt, och stjärnorna glimmade och månen lyste så fint på himlen. Det kändes, att nu är det höst.

Det är lite sorgligt, att sommaren har gått, men så är det alltid. Sommaren går fort. Men hösten är grann med alla varma, fina färger på träden, buskarna, riset och bladen. Rönnar, aspar, lönnar, björkar, sälgar, alar, nypon, hallon och odonris; allt blir så fint. ”Korta blir dagarna, kvällarna blir mörka” –men då får man vara inomhus, tända ljusen och sitta vid öppna spisen och trivas. Se’n får man inte glömma att sätta ut talg och frö åt småfåglarna. Det är så trevligt att stå innanför köksfönstret och kika. Jag kan inte se mig mätt på dem. Jag har försökt hitta namnen på Orsamål på fåglarna vi har hemma vid fågelbordet, men bara hittat de här: mes (talgoxe), hackspett, domherre och talltita.

Sjåssum! Ossmolsredationen, genom Karin och Eva

Del 50

Orsamålets abc

Någon minns kanske en kung, som är mest känd för att han blev skjuten i dimman i norra Tyskland den 6 november 1632. Denna kung uppmuntrade också till undersökning av folklivet i form av seder, sägner och språk i Sverige. Därför finns i Uppsala en akademi som bär hans namn och som har till uppgift att främja forskning om svensk folklig kultur.

Orsamålsordboken Orsaord har uppmärksammats av denna akademi, som heter Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, och ordbokens förbluffade författare fick åka till Uppsala och ta emot ett pris vid Akademiens högtidssammanträde med efterföljande middag på Uppsala slott.

Ivördelsärmådör osskelinggär och tillhörande osskallör fick där mingla med damer och herrar i långklänning och frack.

Akademien skriver i sin motivering, att priset tilldelas denna ”innehållsrika ordbok över en av vårt lands mest svårförståeliga dialekter, Orsamålet, ett arbete som med sin vetenskapliga kvalitet gagnar också dialektforskningen i allmänhet”.

Ordboken är en angelägenhet inte bara för oss som har förmånen att bo i Orsa och därför ibland kan behöva en ordbok att slå i. Den är också intressant för forskare som sätter in Orsamålet i ett större sammanhang av svenska dialekter och folkkultur. Vi gläder oss åt att vår ordbok får uppskattning, både här hemma och av ajtafärs-fok i den stora världen.

Sjåssum

Eva och Karin

Den som är ivördels-ärmåd'n, 'överdels-ärmad', är klädd i Orsadräkt. Ajtafärs-fok, 'utanförs-folk', är alla som inte bor i Orsa. Orsaord innehåller mer än bara ord. Den berättar mycket om ordens användning och sammanhang. Boken går inte längre att köpa, men kan kanske tryckas på nytt.

Den som skulle vilja ha den kan anmäla sitt intresse, antingen till Karin på tel. 0250-412 31, eller skriva upp sitt namn på en lista som finns i Orsa Kulturhus.

Del 51

Orsamålets abc

Nu när det börjar bli kallt ute kan det vara passande med några tips om hur man kan få värme i stugan. Följande historia har Sven Björkkvist i Skattungbyn berättat, och Sigurd har förmedlat den till Ossmolslag:

Ik add we börti jenn bi ö snikkad a jenå kelingg i stugun dar o boddä. Kelindji sad sö a mi: ”Mess du i jå ö ölld o, kastji du edd kunn djerå nöd a kåmmårim ö, fär ä i sö katut fo upp nön wärmå dar.” ”Ja,” sad i, ”kastji wi skum set o slajkån porösån masonit innå wäggär. Ä bruker bi warmt åv dem stjivumå.” Ed tikkt kelindji wa jett bra fäslag, sö i sett upp slajker stjivur a ’nå. Mess i kåm dit nästa göngg, sad kelindji: ”Nu nårred du mi allt bra endo. Int bäsär ä ass’nt åv demdå stjivumå int!”

Översättning: Jag hade varit i en by och snickrat åt en kvinna i stugan där hon bodde. Kvinnan sa till mig: "När du är här och håller på, kanske du hade kunnat göra något åt kammaren också, för det är så besvärligt att få upp någon värme där". "Ja," sa jag, "kanske vi ska sätta i så'n där porös masonit på insidan av väggarna. Det brukar bli varmt av dom skivorna." Det tyckte kvinnan var ett bra förslag, så jag satte upp så'na skivor åt henne. När jag kom dit nästa gång, sa kvinnan: "Nu lurade du mig allt ordentligt ändå. Inte kommer det någon värme från de där skivorna inte!"

Får man ingen vidare värme i stugan kan man behöva skaffa nya varma kläder. År 1960 annonserade August Larsson i Orsa Skoltidning om snygga och praktiska julklappar åt alla i gården: mor, far, fästmön, fästmannen, flickan och pojken. Det är inget vanligt skräp, utan sån’t som går att använda och få nytta av både väl och länge. August kunde konsten att formulera sig.

Sjåssum! Ossmolsredaktionen genom Karin och Eva

Ur Orsa Skoltidning nr 4, 1960.

Orsamålets abc

Julen står för dörren. Alla är fulla av förväntan. Men det är också mycket att stå i, särskilt för jultomtarna.

I Orsa Skoltidning 1954 berättar Lisbet följande historia, om jultomtens bestyr inför julen. Pojkbytingarna skojade med tomten och gömde såväl glasögonen som paketen för honom, men de visade sig hjälpsamma till slut:

Tömtn sö tappöd glasögor

E wa jen göng jen tömtkall, sö öld o ö lakkud jolklappa a kripömå nidi bim. Men just dö an add snårt fälöt, röft tömt-kelingi, att an skuld kum ö jåtå gretun, eldöst wart an köld. Döss an add jeti fälöt, bird ånn o jessn, men döss an skuld ta glasögor, wa dem börtä. An wart sö arg, att an birdo ö grinå. E wa för dämdå besvärlig pöjk-bitinggär sö add taj däm. Men döss an kåm ö skuld skriv o namne o paketi, wa dem ö börtä.

Do gick an ö sad åv fär tömt-kelingi, fast int brigd o si um ed eld. Do gick an dit jessn. Do wa jolklapper då, men pöjker add skrivad o pakete, sö an slapp. An wart sö glad, att dem fick jenå ela gritö mi gret. Ö se fick an att glasögor. Lisbet Östlund, klass 3

I samma Skoltidning berättar Inger, om hur tomten skjutsade luciorna, som skulle ut och sjunga i gårdarna. Sedan firades jul i skogen, med tomtebarn och ekorrar, efter att tomten hade delat ut julklappar till alla barn i byn:

Mess ed wa jol i skojem

Ed wa jen göng jänn tömtä, sö jättud Snipp. An bodd i skojem i jett tömt-ais. An add jenå tömt-keling ö fem tömt-pöjka ö fem tömt-kullor o fem aikwönnå, sö bodd i lag mi dem. Ö brewi dem i jett ais bodd Lucior. iri joli add dem sö mitie gerå, fär dem gard jolklappa a krippuma.

Nu war e den 13 december, ö do skulld Lucior börti garda ö sjungga ö leså. Joltömtn stjussöd demdå minstor o slidåm jen bit, sö int dem skulld bi trätter i benuma sö fort.

Nu war ed bara nöger dagör a joln. Dem öld o ö packud slidan mi jolklappa ö tömt-kelingi öld o ö kokud jolgretn, ö kullor öld o ö serwerud. Ajkwönner kait iring ö delud ajt gwött a djoruma ajt i skojem ö klädd jolgråni.

Nu skulld tömtn bört i bin mi jolklappa a krip puma. Tömtn wa börtä i flera tåjma, men se kåm an emåt. Nu åt dem jolgretn, se dånsed dem iring jolgråni.

Inger Stigsdotter klass 3

Vi som idag håller på och arbetar med orsamålet är mycket imponerade av dessa uppsatser. Tänk att barn för femtio år se’n, i klass 3, kunde skriva på orsamål. Och tänk att de skrev, som vi tycker, så ”gammalt och fint” orsamål, med ordvändningar och böjningsformer som många idag har tappat bort (och som en del av oss håller på och kämpar för att lära oss).

Stavningen varierar förstås i skolbarnens uppsatser. Men det finns en säkerhet i språkbehandlingen, som visar att de verkligen behärskade orsamålet:

...fast int brigd o si um ed eld ...dem fick jenå ela gritö mi gret ...joltömtn stjussöd demdå minstor o slidåm ...nu skulld tömtn bört i bin mi jolklappa a krippuma ...delud ajt gwött a djoruma ajt i skojem

Är det så att Lisbet och Inger känner igen sig? Eller är det någon annan av Orsakompassens läsare som känner dem? Hör av er till redaktionen! Vi skulle gärna vilja höra, om det är någon som kan berätta om hur det gick till, när man skrev uppsatser på orsamål i skolan. Kunde läraren orsamål? Var det någon som rättade uppsatserna? Fick man hjälp med att stava?

Ossmolslag har jullov och börjar igen den 24 januari 2012. Vi ses på Hembygdsgården kl 13.

Öllör i welkumigör!

Sjåssum och God Jul Eva och Karin

Uppsatserna har hämtats från Orsa Skoltidning nr 4 1954. Några uppenbara tryckfel har rättats.

Del 53

Orsamålets abc

Jul- och nyårsfirandet är avklarat. Snön ligger vit på marken och uppmuntrar oss till skidåkning. Det är dags för nya tag, även med Orsamålet. Före jul bjöd vi på några uppsatser ur Orsa Skoltidning. Vi fortsätter att ösa ur denna rika källa.

Ingemar Gilius berättar i Skoltidningen 1951 om när han och Lasse var ute och skidor: Det var inte igår, men i förrgår, och det blev en ganska dramatisk färd, med uppförs- och nedförsbackar. Lasse släppte på utför backen. Ingemar tyckte att han såg ut som en mus, som sprang mellan granarna. Det var kusligt när de åkte över ån, för det brakade under snön. Sedan fortsatte de att åka tills det nästan var mörkt.

Skajdträning

Int i går men färdåjn skuld ik ö Lasse åk Friksås-bånå. Wi birdum o börti Stenbjar, ö se ok wi båno. Ä wa bara uppfärsböcker ända uppo Röstbjar.

Men se skuld wi åka ajtevur, ö Lasse släppt o. Ån såg ajt sum je måjs, sö kajtä milla grånumå. Ö se släppt ik, ö ik flög fro sajda tä sajda. Se röft ik o Lasse att ån skuld stånå, fär nidåfär warä jen twäran böckä. Lasse stånud, sö ik ånn upp ån.

Se frågud ik, um ik skuld åk först. Ja sad Lasse, ö se ok i. Men ik öld ö walt. Men sum tur wa, klarud i mi. Se skuld wi åka evur åna. Ä wa sö kusli, fär ä bräkäd under snom.

Se war ä raksträtja ela tidi ända börta wejun. Wi fortsettum, sad wi. Ö se ok wi. Bara wi kåmum börti Grå, sad ik, att wi skuldum åk emat. Lasse wild fortsätta men ik wild emat. Se kåm wi nido Slöttör. Dar sad Lasse, att ä wa bra, att du sad, att wi skuldum far emat, fär nu war ä nästan märkt.

Ingemar Gilius, Klass 3 ur Orsa Skoltidning nr 2, 1951.

Före jul fick Ossmolslag besök av Felix Ahlner från Lund, som är intresserad av hur man uttrycker sig när man talar om landskapet i olika språk. Han arbetar i en forskargrupp som studerar språk i Malaysia, Australien, Östtimor, Surinam och Schweiz. Nu vill han veta vad vi i Orsa och Älvdalen har för ord för t. ex. höjder och vattendrag, och hur vi pratar om hur man rör sig i naturen. Om detta ska han skriva en doktorsavhandling. Kanske berättelsen om en skidtur på orsamål kan ge några uppslag?

I uppförsbacken åker man ufftör bökkåm och i nedförsbacken nittör bökkåm. Man åker upp-evör eller nid-evör. Men när det går utför kan man också, som Ingemar, åka a:jt-evör eller ajttör böckåm. Om pojkarna åkte längs ån skulle de åka a:jtmin, nidmin eller kanske uppättör ån

I nedförsbacken kan man säga: ä la:jt ättör 'det är medlut', men i uppförsbacken la:jt ä motä 'det är motlut'.

Fro upi Vibörg la:jt ä ättör öllt nidi Trönnö. Men döss ånn ska ufftör bökkåm sö la:jt ä motä.

Sjåssum Eva och Karin

Ossmolslag träffas igen den 24 januari kl 13 på Hembygdsgården. Därefter ses vi varannan tisdag fram till sommaren. Alla är välkomna!

Här syns delar av Ossmolslag, samlade på Hembygdsgården.

Del 54

Orsamålets abc

Orsa Skoltidning, denna förnämliga kulturtidskrift, är en närmast outsinlig källa för den som vill lära sig mer om Orsa. Dessutom innehåller den en hel del orsamål.

Jag har plockat upp en av de sista utgåvorna, nr 2 1989 (Skoltidningen upphörde tyvärr 1992). Här finns mycket läsvärt. Bland annat kan man ta del av en minnesartikel om spelmannen Erik Moraeus, en reseskildring från Egypten av Tore Östlund, en artikel om ”Lillån i våra hjärtan” av Pelle Jakobsson, och förstås flera uppsatser av skolbarn (bland annat en naturskildring av förre ossmolsredaktören, Jonas Johansson, som då gick i nian).

På 1980-talet fanns nog inte längre några skolbarn som skrev på orsamål, men tidningen innehåller ändå en orsamålstext. Den är skriven av Karin Linnerborn, Jenser Kare, som är en av dem som skrivit mycket på orsamål. Några av hennes fina dikter har vi tidigare publicerat i denna spalt. Jenser Kare var född 1909. På 1980-talet gav hon ut en boken Sönä wart-e (Så blev det) som innehåller flera av hennes dikter på orsamål. I den här texten gör hon en nostalgisk jämförelse mellan förr och nu.

Sö war-e do – sö ir-e nu

Döss ik wa je litn kulla war-e mitji sö wa ödörwajs, enn e i nu. Mjåst fok livd åv jordbruk, fär e fånns inggör ”industriör” do. Nögör ”åntvärkörör” fånns-e för – nönn smid, nönn snikkör, nönn sö molöd ö nönn stjinn-skraddör ö nönn sö moröd. Men dem sö int add assint slajkt arbet ö int add ingga jord, dem sext för a weri gralla fatigör.

Översättning: Så var det då - så är det nu

När jag var en liten flicka, var det mycket som var annorlunda än det är nu. Mesta delen av folket levde av jordbruk, för det fanns inga industrier på den tiden. Några hantverkare fanns förstås – någon smed, snickare, målare, skinnskräddare och murare. Men de som inte var hantverkare och inte ägde någon jord, måtte ha varit ganska fattiga.

E wa jett fjos attra werum garde, fär dem add nönn kwött ö nögör tjinör, ettör ur mitji jord dem addä. Ö dem wa reddör um gras-sträne ö to redö o öllt grent. Dem slo o endjömå ö o tjeln ö bört-i budömå. Indjön fikk djerå wega i oned’n o gardem, fär e kund bi nö elt gov åv ed grase. Um sumåra wa tjinär bört-i budömå ö folöd si sjövån.

Översättning:

Vid varje gård fanns det en lagård, för de hade en gris och några kor, beroende på hur mycket jord de ägde. De var rädda om grässtråna och tog reda på allt grönt. De slog på ängena och på myrslåttern och på fäboden. Ingen fick trampa onödiga vägar hemma på gården, för det kunde bli en hel hässja med hö av det gräset. Om somrarna var korna i fäbodarna och födde sig själva.

Karin Linnerborns text är ganska lång. Fortsättningen kommer i ett senare avsnitt.

Sjåssum

Eva Olander

Karin Linnerborn Bilden kommer från omslaget till hennes bok Sönä wart-e.

Del 55

Orsamålets abc

Iförra avsnittet började vi läsa en text av Karin Linnerborn (eller Jenser Kare) om hur man levde i Orsa i hennes barndom. På den tiden hade de flesta ont om pengar, men de klarade sig ändå, om de bara hade jord och boskap att leva av.

Nu tar vi en bit till av texten, men på ett lite mer pedagogiskt sätt den här gången: orsamålet är uppdelat i korta stycken, med översättningar emellan. Texten är hämtad från Orsa Skoltidning nr 2 1989.

Bendrär add aldri gwött um pengga. Jenda färtjänste dem addä wa timbör-öggnindje um wittra ö kwölåwidå-öggnindje um sumåra, milla sånindje ö slått’n.

Översättning:

”Bönderna hade aldrig gott om pengar. Enda förtjänsten de hade var timmerhuggningen på vintrarna och kolvedshuggningen på somrarna, mellan sådden och slåttern.”

Kelinggär kund för sel nönn mjök-litör ö nö smer-tjilo a nögum ö. Sö e wa tä wa usöllsåm mi slåntömå.

”Kvinnorna kunde väl sälja mjölk och smör (till någon också). Så det gällde att vara sparsam med slantarna.”

Um wittra war-e ajsöld o twemm öldum –kall’n börti rajse ö kelindji ö krippär emå. ”Om vintrarna hade man hushåll på två hålmannen i skogen och hustrun och barnen hemmavid.”

Men dem sö add jorde ö kriter, bevd do’nt swelta. Dem add mjötje, smer ö flesk. Ö dem add pärone ö mjel a gretem ö tä båkå bre åv.

Men de som hade jord och boskap behövde då inte svälta. De hade mjölk, smör och fläsk. Och de hade potatis och mjöl till gröten och att baka tunnbröd av.”

Ett långt och kanske svårläst ord i första stycket är kwölåwidåöggnindje. Det blir ett långt ord på svenska också: ’kolvedshuggningen’. Kwöl+wid+öggning är ju inte konstigare än ’kol+ved+huggning’. Men i orsamålet har vi ibland ett annat sätt än svenskan att bilda sammansatta ord. Vi sätter in extra vokaler så det blir kwölå- och widå-. Fler exempel på sådana sammansättningar är widå-bud ’vedbod’ och wegå-stjil ’vägskäl’.

I andra stycket står egentligen att de sålde ”någon mjölkliter” och ”något smörkilo” Att uttrycka sig så är också typiskt för orsamålet. Istället för att gå och köpa ”en liter mjölk” köper man alltså ”en mjölkliter”. Man kan också fråga ädd du wil a jänn kaffekupp?

Alltså: ”skulle du vilja ha en kaffekopp?” Och då är det underförstått att koppen också innehåller kaffe!

Mer om hur man levde i Orsa förr kommer i ett nytt avsnitt längre fram.

Sjåssum

Eva Olander

Karin Linnerborn/ Jenser Kares bok Sönä wart-e. Redaktionen beklagar att fotografens namn ej kom med i del 54 av Orsamålets ABC. Fotografen till bokens omslagsbild och fotot i föregående avsnitt är Göran NK Torin.

Del 56

Orsamålets abc

Vi i fortsätter att citera ur Karin Linnerborns berättelse om hur livet var i Orsa, när hon var barn. Då fanns det inga sådana bekvämligheter, som vi idag är så bortskämda med. Kvinnorna fick ta hand om allt arbete hemmavid, medan männen var i skogen.

Ä fånns inggör bekvämligetör att-i onå tidn, slajkt sö int wi kunnum wa ajta nu. Skogsarbetörär fingg wa bört-i rajse i monåd-tal, fär dem add ingga bila. Kelinggär fingg a ånswar fär öllt sö wa emå-wi, ö e wa nug wänsta arbetssåmt, men dem wisst int åv inggö ellör.

"Det fanns inga bekvämligheter på den tiden, så'nt som vi inte kan vara utan nu. Skogsarbetarna fick vara ute i skogen i månader, för de hade inga bilar. Kvinnorna fick ha ansvar för allting hemmavid, och det var nog väldigt arbetsamt, men de visste inte av något annat."

Dem add ingga watö-ledningg, inggån slasktratt ö ingga warm-ledningg. Dem fingg mukå dindjo ö snon, bjar in widn ö wattn, ö bjar ajt dri-wattn, ö krippär skuld stjetas.

"De hade ingen vattenledning, ingen slasktratt och ingen värmeledning. De fick mocka dynga och skotta snö, bära in ved och vatten,

och bära ut slaskvatten, och barnen skulle skötas.”

Jensar Kare skriver om bekvämligetör och ånswar. Är det verkligen riktiga orsamålsord? Hon använder sådana vanliga svenska ord, när hon behöver dem. Hon anpassar dem bara till orsamålets uttal. Det är ju så vi gör när vi pratar orsamål: vi kan ta bort ett h eller lägga till ett w (och vid behov en orsamålsändelse). Då blir det orsamål.

Hon skriver också om watö-ledningg och warm-ledningg. Orden skrivs med två g i slutet. Det är för att markera att ng-ljudet uttalas med hörbart g. Det finns flera exempel på det i texten: dem fingg (de fick) och ingga, inggö, inggån (olika böjningar av ingen).

I sista stycket står: Dem fingg mukå dindjo ö snon. Typiskt för orsamålet är att "dyngan" och "snön" har bestämd form (liksom "veden" och "vattnet" i nästa rad.) Ordet mukå motsvarar förstås svenskans mocka, men på svenska används det bara om gödsel och dynga. På orsamål har vi samma verb för att skyffla såväl dynga som snö.

Sjåssum

Eva Olander

Texten av Karin Linnerborn är, liksom tidigare avsnitt, hämtad ur Orsa Skoltidning nr 2 1989.

Del 57

Orsamålets abc

Itre tidigare avsnitt har vi läst ur en text av Karin Linnerborn (Jensar Kare), som vi hämtat ur Orsa Skoltidning från 1989. Hon berättar om hur det var att leva i Orsa under hennes barndom i början av nittonhundra talet. I detta avsnitt får vi veta lite om hur barnen hade det. De var minsann inte så bortskämda som dagens ungar. De fick lära sig att arbeta. Godis var det sällan de fick. Men ibland kunde de tjäna någon slant på att vakta grinden.

Krippär öp för til ed dem kundä, fär dem fingg lär si arbeta do. Att krippär skuld a fikkpengga, war-e aldri nönn tönkä o, ö e wa sällån e wånköst nö karamell.

Men um ånn add jenn fem-eringg, sö kund ånn fo jenn elån strul mi karamell, ö millumå wa åndlings-månn sö skåmpör, sö ånn gav krippa jenn strul fär assint.

"Barnen hjälpte väl till så gott de kunde, för de fick lära sig arbeta då. Att barnen skulle ha fickpengar, var det aldrig någon tanke på, och det var sällan det vankades godis. Men om man hade en femöring, så kunde man få en hel strut med karameller, och ibland var handelsmannen så snäll, så han gav barnen en strut gratis."

Krippär add int sikkla do, men nönn add för nö par emå-garrör skajdör eld smo-tjåka. Millumå djikk e tä tjän nögo erä um ånn waktöd grinde, fär e wa grindär firi rajs do, fär int kriter skuld ta si in o åkra ö tråmp nid säde.

"Barnen hade inte cyklar då, men någon hade väl något par hemgjorda skidor eller småkälkar. Ibland gick det att tjäna några ören om man vaktade grinden, för det var grindar invid skogen då, för att boskapen inte skulle ta sig in på åkrarna och trampa ner säden."

Tvätt-måsinör, disk-måsinör, sop-måsinör, köldskåp, fros-boxär, elektriskör spisör ö ellör slajkör gräjjör, war-e indjön sö drämd um jenn göngg. Men e djikk do tä livå do, ö. Ö dem add int sö stura fodringga.

"Tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, kylskåp, frysboxar, elektriska spisar och andra så'na grejer, var det ingen som drömde om ens. Men det gick att leva då också. Och de hade inte så stora anspråk."

Jensar Kare har inte skrivit fel: en sådan strut som man har karameller i kallades på orsamål för strul. I den kunde man få strul-gwött ("strut-gott").

Ordet "strut" heter annars stra:jt (eftersom ett u brukar bli a:j på orsamål) och jänn stra:jt är ett ko- eller bockhorn som man har gjort ett blåsintrument av.

Fär assint ("för ingenting") heter det när något är gratis. Ordet assint ("alls-inte") är typiskt för orsamålet.

Barnen hade hemgjorda – emå-garrör – skidor och kälkar. Ordet garr betyder "gjord", "färdiggjord" (eller "tillverkad"). Vi får också veta att grindar och stängsel inte var till för att stänga djuren inne, utan för att stänga dem ute.

Jensar Kare räknar upp en massa moderna gräjjör som de fick klara sig utan när hon var barn. (Lustigt nog kallar hon dammsugaren för sop-måsin "sop-maskin".)

Slutligen vill hon ge oss nutida orsabor något att tänka på: man kunde leva ändå. Man kunde klara sig utan alla våra bekvämligheter och våra stora anspråk.

Sjåssum

Eva Olander

Karin Linnerborns text har hämtats från Orsa Skoltidning nr 2, 1989.

Del 58

Orsamålets abc

Före jul presenterade vi två berättelser på orsamål ur Orsa Skoltidning 1954, skrivna av Lisbet och Inger, som då gick i klass 3. Vi var imponerade av deras språkbehandling och efterfrågade berättelser om hur det gick till när man skrev på orsamål i skolan på den tiden. Nu har både Lisbet och Inger hört av sig.

Uppsatsförfattarna gick båda i samma klass i Digerbergsskolan, som då var ny. Numera har båda flyttat från Orsa och bosatt sig i SindörSweri (= södra Sverige), men de har behållit kontakten med sin gamla hembygd. Deras lärare i skolan var Blenda Tysklind, som själv inte talade orsamål. Hon bodde i skolhuset i Stenberg, där hon arbetat tills Digerbergsskolan kom till. Inför Blendas hundraårsdag sommaren 1994 samlades klassen till en träff. Tyvärr gick Blenda bort strax före födelsedagen, men de hade klassträff i alla fall.

Det hörde till att skoltidningen skulle ha skoluppsatser på orsamål, likaväl som på svenska. De skolbarn, som kunde, fick skriva uppsatser på orsamål. Inger berättar: ”Inga lärare pratade orsamål eller direkt uppmuntrade det, när jag gick i skolan. Vet inte om uppsatserna blev rättade, möjligen av redaktionen för Orsa Skoltidning? När man skrev uppsatser på orsamål, skrev man bara som det lät, när man pratade. Åtminstone kände inte jag till några stavningsregler. Jag bodde i Maggås under min uppväxt och pratade orsamål hemma och med de orsabor som kunde. I officiella sammanhang (som med lärarna i skolan) var det svenska som gällde.”

Vi tackar Lisbet och Inger för att de hörde av sig och berättade!

Sjåssum

Eva och Karin

Klass 4 i folkskolan i Digerberget 1955.

Inger sitter i främsta raden, 2:a från vänster, och Lisbet står i mittersta raden, 6:a från vänster. Lärare är Blenda Tysklind. (Fotot har vi lånat av en klasskamrat till Inger och Lisbet.)

Blenda Tysklind 1984, 90 år gammal. Fotograf: Okänd. Bild från Orsa bildarkiv

Del 59

Orsamålets abc

Påsk heter på orsamål påskär. Liksom när det gäller andra högtider och årstider använder vi helst bestämd form. Vi säger ju: nu ir-ä wåri ö snårt bir-ä sumårn (nu är det "våren" och snart blir det "sommaren").Med påsken är det ännu mer speciellt: ordet ser ut som flertal (plural) och är det också.

Påskär betyder alltså bokstavligen "påskskarna". Det beror antagligen på att påskhögtiden sträcker sig över flera dagar. Att ordet påskär är plural märks också på hur det böjs: I tror o kum em a påskömå (Jag tror hon kommer hem till påsk).

Det finns några fler ord i orsamålet som egentligen är gamla pluraler: därär (dörr) och näsär (näsa). En dörr var förr tvådelad, och att näsan fortfarande är tvådelad vet vi ju. Men det är en annan historia. Efter påsken kommer pingsten. Den kallas på orsamål för pista-jågdi och uttalas med ett långt i.

Nu vänder vi oss som vanligt till Orsa Skoltidning för att hitta en bra historia. Det är Laila som berättar om hur det gick till en gång när påskkäringarna flög till Blåkulla.

Je färd börta blåkullun - En färd till blåkulla Ä wa jett väsend uppi weder, sö ä wa räskli. Ä wa stjär-tosdain, sö påsk-kelinger skuld börta blå-kullun. Dem skried ö toss ö flög uppi luven o wärödra, fär öllör wild wa föst.

Dem kåm do i alla fall likli ö wel börta blåkullun. Men do sö så je, att o add tappa kaffepånno. Do wart o arg mo ni tro. O upped ö skried: uken a taj kaffepånno fär mi? Int ik, röft öller.

”Det var ett oväsen uppe i luften, så det var förskräckligt. Det var skärtorsdag, så påskkäringarna skulle till blåkulla. De skrek och slogs och flög i luven på varandra, för alla ville vara först.

De kom då i alla fall lyckligt och väl till blåkulla. Men då så såg en, att hon hade tappat kaffepannan. Då blev hon arg må ni tro. Hon hoppade och skrek: vem har tagit kaffepannan för mig? Inte jag, ropade alla.”

Men ä wa je sö kröp attanå dem då ödror. Do färsto dodå påsk-kelindji att o add taj kaffepånno. Du a taj nå! röft o. Neej, sad o ö kaitä. Men mes o kaitä skråmled ä til. Kunn ni tents icker, kaffepånno walt nid! Påsk-kelindji add aft kaffepånno upp under tjoslån. Men se wart öller såmser ö dröck kaffe i lag

”Men det var en som kröp bakom de där andra. Då förstod den där påskkäringen att hon hade tagit kaffepannan. Du har tagit den! ropade hon. Neej, sa hon och sprang. Men när hon sprang skramlade det till. Kan ni tänka er, kaffepannan ramlade ned! Påskkäringen hade stoppat kaffepannan upp under kjolen. Men sedan blev alla sams och drack kaffe tillsammans.”

Namnet Blåkulla känns nog främmande för orsamålet. När Laila skriver att påskkäringarna skulle börta blåkullun böjer hon ordet "blåkulla", som om det vore orsamålsordet kulla (flicka): vi säger I ska börta kullun (jag ska till flickan). Här i Orsa har vi många blå berg omkring oss. Vi kan lätt föreställa oss hur påskkäringarna flyger över de blå bergen, blåbjari, med sina kaffepannor.

Sjåssum

Eva Olander

Texten och bildenär hämtad ur Orsa

Skoltidning nr 1, 1951. Texten är skriven av Laila Louthander, klass 4.

Del 60

Orsamålets abc

Våren är efterlängtad, men kan också innebära mycket arbete för en del av oss. Ulla Elings i Skattungbyn tänker tillbaka på hur det var när hennes far och mor levde. När hon skriver ned sina minnen, blir det på orsamål. Här får vi alltså läsa en helt nyskriven orsamålstext. Tack Ulla för att vi får använda din berättelse!

Wår-djerå

"Vårarbete"

Menn falla jetted Elings Åndes ö wa fro Åbbjara. Mennå jetted Ulås Erika Levin ö kåm fro Ulåsgardim nidå kappal. Ik sit ö tentsjer o, ur ä wa dö falla ö mennå livdä ö ä wa kriter a:jti fjosi ö est’n a:jti stölli.

"Min far hette Elings Anders och var från Åberga. Mor hette Ulas Erika Levin och kom från Ulasgården nedanför kapellet (dvs Skattungbyns kyrka). Jag sitter och tänker på, hur det var när far och mor levde, och det var boskap i lagården och häst i stallet."

Um wårär dö falla add kämi emat fro bolagstjörnindji, sö war-ä tä biro ö åk a:jt dindjo ö arv nid mi fjäder-arvun. Dess ä wa Erik, den atonde maj, do skuld öllt wa undågart, fär do skuld ånn biro ö så agrån, kwönn ö e-fre mi såmå sinim. Se skuld ånn welta mi traj-weltim.

"Om vårarna när far hade kommit hem från bolagskörningen, så var det att börja köra ut dynga och harva ned den med fjäderharven. När det var Erik, den artonde maj, då skulle allt vara undanstökat, för då skulle man börja så havre, korn och höfrö med såmaskinen. Sedan skulle man välta med trävälten."

Tidut um wårär to mennå upp fre-päror, sö dem kund biro ö fo sprendji. Wa dem fär sturer sö skar o dem i minder bita. Falla plegd upp forär. Ik ö mennå settum mi jenn fots millaro:m. Ä bevdest mitsji pärur. Ä skuld rekka tä båkå tunnbre åv bö öst ö wår. Se skuld wi a sjöver, ö smo-päror koked wi a kwöttim.

"Tidigt om vårarna tog mor upp fröpotatisarna, så de kunde börja få groddar. Var de för stora så skar hon dem i mindre bitar. Far plöjde upp fåror. Jag och mor satte med en fots mellanrum. Det behövdes mycket potatis. Det skulle räcka att baka tunnbröd av både höst och vår. Sedan skulle vi ha själva, och småpotatisarna kokade vi åt grisen."

Det märks på Ullas språk att hon är från Skattungbyn. Skillnaderna mellan byarna i Orsa är inte stora, men ändå tydliga. Ulla kallar sin mor för mennå. I andra delar av Orsa säger vi munnå. I Skattungbyn heter potatisarna päror. I andra byar säger vi päroni Ulla stavar en del ord med e där folk från andra byar hellre skriver ä: est'n, welta, rekka. Också på en del ändelser märks att Ulla skriver på skattungbymål, eller uvåfärs-mol ("ovanförs-mål"): sturer, minder, sjöver och gardim, weltim, kwöttim. I andra byar skulle det bli sturör och gardem. Ulla skriver: menn falla jetted Åndes. Karin skulle ha skrivit männ falla jättöd Åndös. Mycket större än så här är inte de språkliga skillnaderna mellan Orsas byar.

Glöm nu inte att i god tid låta potatisen få börja gro. Groddarna på pärumå (eller päronömå) heter sprendji (om man som Ulla stavar med e). Det hörs på ordet att det är något som spränger sig ut.

Sjåssum

Eva Olander

Del 61

Orsamålets abc

Vi fortsätter att läsa ur Ulla Elings beskrivning av vårarbete. Den här gången handlar det om hur man tvättar.

Se skuld dri-klädi twåss. Mennå lagd iblät dem a:jti köld-watt'n um kweld'n. Um mörgon filld o pånn-mur'n mi watt'n ö jalded inunder, ast ä wart et-watt'n. Se add o a:jti jenå måt-stjed lut-pulver ö rerd um. To jenn drupå åv lajt'n ö add uppo tung-spets'n. Swed ä til do, sö bevdest'nt ä mera lut-pulver.

”Sedan skulle smutskläderna tvättas. Mor la dem i blöt i kallvatten på kvällen. På morgonen fyllde hon pannmuren med vatten och eldade under den, tills vattnet blev hett. Sedan hällde hon i en matsked lutpulver och rörde om. Hon tog en droppe av luten och la på tungspetsen. Sved det till då, så behövdes det inte mer lutpulver.”

Se add o a:jti wa:jt-klädi, sö fikk koka jett tag. To upp klädi ö add dem nidi jenå plåt-balju ö to tvätt-bräd ö gnukäd ö wänded ö gnukäd ö se a:jti tri stjil-watt'n. Ik fikk ju luv ö jåp mennu ö twå. Ik skuld ju lär mi. Ä wa bara sö. Dritiga blå-blusa ö blå-brakkor, sö falla add bruka, lagd o nidi la:jti jett tag, ö se gnukäd wi o tvätt-brädi ö stjildum.

”Sedan la hon i vittvätten, som fick koka ett tag. Hon tog upp kläderna och la dem i en plåtbalja och tog tvättbrädet och gnuggade och vände och gnuggade, och sedan i tre sköljvatten. Jag fick lov att hjälpa mor att tvätta. Jag skulle ju lära mig. Det var bara så. Smutsiga blåblusar och blåbyxor, som far hade använt, la hon i luten ett tag, och sedan gnuggade vi på tvättbrädena och sköljde”.

Se war-ä tä endj upp klädi uppo kläd-strekk, sö dem fikk törka a:jti sol'n. Öllo kläd skuld strokas se mi jett strik-lod, sö ånn sett uppo widå-spis'n fär ä skuld bi warmt. Ä bevdest twer lod tä bita mi. O gåmblera lod war-ä je luka

attanå, ö dar inni lagd ånn jenn jånn-bit, sö ettest upp a:jti jaldim. Låkåni, ånd-duker ö eller duker skuld månglas.

”Sedan skulle man hänga upp tvätten på klädstrecket, så att den fick torka i solen. Alla kläder skulle strykas med ett strykjärn, som man satte på vedspisen för att det skulle bli varmt. Det behövdes två strykjärn att byta med. På äldre strykjärn var det en lucka baktill, och där inne la man en järnbit, som hettades upp i elden. Lakan, handdukar och andra dukar skulle manglas”.

”Att tvätta" heter på orsamål tä twå: du ska twå nevå, ö klädi sku twåss. (Du ska tvätta händerna, och kläderna ska tvättas) Men för "tvätt" finns det egentligen inte något ord. Istället pratar man om dri-klädi alltså "smutskläder". Vittvätt heter wajt-klädi och färgad tvätt, eller kulörtvätt, kallades rånd-klädi (egentligen randiga kläder).

Ulla kallar strykjärnet för strik-lod. Det syftar förstås på den järnbit som lades i det ihåliga strykjärnet. Stryka heter stroka. När vi kallar strykjärnet för strik-lod eller strik-jånn uttalar vi svenskans "stryk" på orsavis med i.

Nästa gång berättar Ulla för oss om hur man bakar.

Sjåssum

Eva Olander

Illustration Ylva Svensson. Ur ”Wårwinder susa och 34 andra visor på orsamål”.

Del 62

Orsamålets abc

Iförra avsnittet beskrev Elings Ulla hur det gick till när mor och hon tvättade kläder. Nu fortsätter vårarbetet med tunnbrödsbakning.

Att baka tunnbröd tar flera dagar och innebär mycket arbete. Därför måste vi dela upp Ullas berättelse på två avsnitt. Här får vi först läsa om förberedelserna, innan själva bakningen börjar.

Öst ö wår bäkäd wi tunnbre. Mennå jalded bakumnen i tri dågå. Koked fulla pånn-mur'n mi pärur. Ik ö falla fikkum flåså. Se dro i dem gåjnum tjet-kwenni, sö ånn wed fast wi jett bord. Mess ånn fläsäd päror fikk int ånn wa mus-brend.

"Höst och vår bakade vi tunnbröd. Mor eldade i bakugnen i tre dagar. Hon kokade pannmuren full med potatis. Jag och far fick skala. Sedan drog jag dem genom köttkvarnen, som man skruvade fast vid ett bord. När man skalade potatis fick man inte vara "mus-bränd"."

Se skuld dejen djerås. Mennå stjikked mi ö tjep fem erä jast börti Ollar Åndesar bud. Jast'n wa stur sum jenn knåjt-nevi. Se rerd o ijop jast'n mi litä watt'n ö rågsikt (sega), sö fikk stånda köllt ever noti. Lite kwönn-mjel strägd o ever päronståmpo, sö wa uppi baku-truni, ö litä sölt. Brest ever bak-duka, sö int ä wart skarft ast um mörgon.

"Sedan skulle degen göras. Mor skickade mig att köpa jäst för fem öre i Ollar Anders affär. Jästen var stor som en knytnäve. Sedan rörde hon ihop jästen med lite vatten och rågsikt (det kallades för "sega" och gjorde degen seg och lättarbetad), som fick stå kallt över natten.

Lite kornmjöl strödde hon över "potatismoset", som var i baktråget, och lite salt. Hon bredde över bakdukar, så det inte blev hårt till nästa morgon."

Den viktigaste ingrediensen i tunnbröd är potatis. Den ska kokas, skalas och malas. Att skala kokt potatis heter tä flåså päror (eller päroni om man inte är från Skattungbyn). Skal av kokt potatis kallas för flas

Att skala potatis till degen var ett drygt arbete. Mess ånn fläsäd päror fikk int ånn wa musbrend, skriver Ulla. Vad menar hon med det? Man fick inte vara rädd att bränna sig om fingrarna på den varma potatisen.

I vår grannsocken Boda kunde man säga om en försmådd friare, att han var "musbränd". Den som haft otur hos en flicka vågade inte fria till andra. Kan det vara samma uttryck som har spridit sig hit till Orsa?

I nästa avsnitt ska själva degen göras i ordning, och så kommer bagerskan, som ska hjälpa mor med bakningen.

Sjåssum

Eva Olander

PS. Jag har googlat på ordet musbränd och funnit att det tycks vara ett vanligt uttryck, som betyder "känslig för värme".

Här är några belysande exempel från nätet: Hon ville ha mycket mjölk i kaffe för hon var så musbränd.

En perfekt sås for dom musbrända. En kommunpolitiker får inte vara så musbränd om vi ska kunna ta i de riktigt heta frågorna.

Del 63

Orsamålets abc

Iförra avsnittet beskrev Ulla, hur mor och hon förberedde tunnbrödsbakningen. Bakugnen hade eldats i tre dagar. Kokt, mald potatis låg i baktråget med lite kornmjöl och salt, övertäckt med bakdukar. Mor gjorde i ordning "sega" av jäst, rågsikt och vatten, som fick stå kallt över natten.

Nu ska vi få veta, hur själva bakningen gick till.

Mennå wekt upp mi tidut um mörgon. Ik skuld jåp 'nå ö trödå dejen mi knåjt-nevumå. O rerd sega ajti ståmpo ö add o litä kwönn-mjel do ö do. Wi trödädum dejen, ast ånn wart lagum fast.

Klukka sju kåm bageska, sö skuld jåp mennu båkå. Mennå kavled ajt emni mi slett-kavlåm, ö Katra kavled ajt kako mi rånd-kavlåm sö tunt ä djikk.

kako mi jenå lenger spilö, ö soft åv 'nå mjel. Lagd ijop, ö se fikk o swålås upo jett bre-bräd.

Ullas spuril (nytillverkad av Tage Jönsar)

"Hällen skulle ju sopas ren från aska, innan kakan kunde gräddas. Man skulle lägga på mer "bak-ved" på båda sidorna om hällen. Bak-veden var av al.

Krus-kaveln och rånd-kavlär.

"Mor väckte mig tidigt på morgonen. Jag skulle hjälpa henne att knåda degen med knytnävarna. Hon rörde ut "sega" i den malda potatisen och hade på lite kornmjöl då och då. Vi knådade degen, tills den blev lagom fast.

Klockan sju kom bagerskan, som skulle hjälpa mor att baka. Mor kavlade ut ämnena med slättkaveln, och Katra kavlade ut kakan med randkaveln så tunt det gick."

Elli skuld ju sopas ren fro askun, innå kaka belld greddas. Ånn skuld legg o mera baku-wid o bådum sajdum um elli. Baku-wid'n wa åldra. Se to Katra krus-kaveln eld spuril'n, ö rulled ånn ever kako. Lifted kako mi spilo ö add under litä manna-grin. Se to o baku-spilo ö swenged 'nå uppo baku-stör'n, rulled ijop ö se in i etån umn ö rull ajt 'nå, sö o kund greddas nöga sekunda. To ajt

Sedan tog Katra kruskaveln eller "spuriln" och rullade den över kakan. Hon lyfte kakan med "spjälan" och hade under lite mannagryn. Sedan tog hon bak-spjälan och svängde upp kakan på bak-stören, rullade ihop den och sedan in i het ugn och rulla ut den, så den kunde gräddas i några sekunder. Hon tog ut kakan med en längre spjäla, och sopade av den mjölet. Hon vek ihop den, och sedan fick den svalna på ett "bröd-bräde"."

Att knåda deg heter alltså trödå dejen på orsamål. Ett annat ord, som Ulla inte nämner, är kludda. Den som "kluddar" gör i ordning ämnen av degen, innan bagerskan kavlar ut dem riktigt tunt. I Ullas text finns många ord för olika redskap, som används när man bakar. Man behöver slett-kavel, rånd-kavel och kruskavel. Ett annat redskap kallar hon för spuril Den används för att det inte ska bli blåsor i brödkakan. För att hantera brödkakan används också baku-spilo och baku-stör'n.

Nu är det bara att sätta igång och baka sitt eget tunnbröd. Godare smörgås än nygräddat tunnbröd, med smer och lite smo-wöst, finns inte!

Sjåssum

Eva Olander

Del 64

Orsamålets abc

Så här i midsommartid är det nog många som planerar för bröllop och andra fester.

Bröllop heter djassbö på orsamål. Det kan ju låta lite underligt. Men om man vet att det är samma ord som "gästabud", så är det inte alls konstigt.

I du budin tä djass-böss? (Är du bjuden på bröllop?)

Ir-ä mitji fok börti djass-böni? (Är det mycket folk på bröllopet?)

Wänn ir-itta fär nöd?

Skar-i dändj upp di?

A du sitt dodå männistjo fär?

När djassbössfok (bröllopsgästerna) anländer och man ska konversera med en massa folk som man inte känner kan det vara bra att ha några användbara fraser att ta till. Här vill vi förmedla några från en konversation som vi avlyssnade vid ett bröllop sudi låndi förra sommaren:

Sjåssum Karin och Eva

Ä wa gwött jåtå itta.

I dug int sjå mi mättån o dämdå fin kullor.

I bi wåkönd, döss i sjår slajkör snör-kwallör.

Äldöst set i mi war i wil, i.

Ar-ä feri iringg mi di wel, ä? Ä labbör nid.

Järk, ånn i do'nt musbränd ånn int.

I wörkör int är o dändå tra:jdög kall'n.

Ånn gard si är'nd a:jtum knå:jt'n.

I mägär int assint mer.

A däm druttji ir öllt god-drikka?

söÄisömitjiswa:jdmåkk, wibällömintwaajtä.

Ånn i gåmmål ö grår, män likwel ir-ånn grånn. Fo wi'nt inggån grinkuppa?

Del 65

Orsamålets abc

Iförra avsnittet visade vi prov på en tänkbar konversation vid ett bröllop. Det var pratbubblor med yttranden om både det ena och det andra, och en del var kanske inte helt lätta att förstå. Vi har nu fått veta att minst ett blivande brudpar planerar att använda sig av en del av denna orsamålskonversation vid sin kommande bröllopsfest. Vi presenterar därför översättningar till alla pratbubblorna längst ner på den här sidan. Den som vill kan alltså plocka fram förra numret av Orsakompassen (eller leta upp den på nätet) och para ihop översättningarna med respektive pratbubbla.

Förr kunde det hållas storslagna bröllop här i Orsa. Näsnissa Olof Samuelsson har i detalj skildrat hur dessa kronbröllop gick till. Men det var inte bara bröllopet som var en fest. Lysningskalas var viktiga tilldragelser. Det var då gästerna kom dragande med en avkvistad björk eller tall, je mölla. Ännu längre tillbaka kallades lysningskalasen för bjennel eller benel De två som skulle gifta sig kallades för "björnar", bjännär. Detta är kanske rester av gamla myter och magiska föreställningar? Ordet el i ben-el betyder naturligtvis "öl" (ö uttalas ju ofta som e i orsamål).

Sjåssum

Eva och Karin

Översättningar för Orsamålets abc nr 64:

Vad är det här för nå't?

Det var god mat det här.

Har du sett den där människan förut?

Jag kan inte se mig mätt på de där snygga tjejerna.

Jag blir spyfärdig, när jag ser så'na snorbubblor.

Ska jag ge dig stryk?

Får vi ingen pölsa?

Erik, han är då inte rädd för att bli bränd.

Här är ett nyförlovat par i Orsa Kulturhus.

Hon säger: Nu ar-i fändji o mi träddjön

Han säger: Du wet fäl ur räskliga i tittser um di.

(Hon liknar förlovningsringen vid en trägg – en snodd vidja som används som halsband för djur.)

Översättningar: "Nu har jag fått på mig träggen."

"Du vet väl hur hemskt mycket jag tycker om dig."

Han gjorde sig ärende bakom knuten.

Jag orkar inte mer.

Är du alldeles snurrig?

Annars sätter jag mig var jag vill, jag.

Han är gammal och grå, men ändå snygg.

Har de druckit ur allt det goda drickat?

Det är så mycket knott, så vi kan inte vara ute.

Jag orkar inte höra på den där träiga gubben. Snön faller med stora flingor.

Del 66

Orsamålets abc

Vad betyder Kall’n ö kelindji?

1.Kylig och kelig

x.Gubben och gumman 2.Kullan och masen

Rätt svar är förstås: x. ”Gubben och gumman”.

Rätt svar är också att Kall’n ö kelindji är namnet på Hembygdsföreningens årsskrift, som i år kommit med sin andra årgång. Den är, sitt konstiga namn till trots, till allra största delen på helt vanlig svenska, och vänder sig till alla som vill läsa artiklar med blandat innehåll om Orsa och orsabor, förr och nu.

Namnet Kall’n ö kelindji syftar på den vackra logotyp som finns på alla affischer och utskick från hembygdsföreningen. Den här loggan brukar inom hembygdsföreningen kallas för ”Gubben och gumman” eller, på orsamål, "Kall’n ö kelindji". Den ritades av Anders Svahn från Oljonsbyn någon gång på 70-talet.

Kall betyder ”karl eller make” och är förstås samma ord som svenskans ”karl”. Kelingg betyder ”kvinna eller hustru” och är samma ord som svenskans ”käring”. Kall’n och kelindji är ordens bestämda former. Liksom ketil ”kittel” och kälda ”källa” uttalas kelingg med hårt k. Ordet kelingg är i orsamålet inte alls nedsättande. Det är det neutrala ordet för en gift kvinna. Att översätta det med ”käring” blir därför missvisande.

Tipsfrågan som inleder denna artikel användes i den tipspromenad som ordnades i samband med årets Slöjddag på Hembygdsgården. Det var nog inte så svårt för deltagarna att gissa rätt, trots allt. Namnet på skriften är passande eftersom det anknyter till hembygdsföreningen och till oss orsabor, men det kan också vara missvisande. Det är lätt att tro att den bara är på orsamål, och bara vänder sig till dem som obehindrat läser detta konstiga språk.

Kall’n ö kelindji är alltså mest på svenska! (Och lite grann på orsamål.) Vi räknar med att namnet blir inarbetat och att årsskriften kommer att bli både välkänd och uppskattad bland orsabor och besökare. I årets utgåva skriver t. ex. förre ossmolsredaktören Jonas (på ren svenska) om sin uppväxt, Kristina Westerhagen skriver om vardagsklädsel förr och Janne Bäckman om den enögde prästen som förhörde häxor. Martin Persson, bidrar med några intressanta artiklar om människor han mött under sin gärning som lokalredaktör i Orsa. Några bidrag på orsamål finns naturligtvis också: fortsättningen på följetongen "Ur ossfok livå", och en nyskriven text av Spiris Kisti om "Lindgrens Tivoli". Årets upplaga innehåller t.o.m. musik: av Stefan Olsson respektive Olle Moraeus. Dessutom finns många bilder, såväl nytagna som från Orsa bildarkiv.

Från Gammaldags marknad i Orsa 2011

Årsskriften kostar 60 kr och kommer att säljas på Gammaldags marknad nu på lördag den 25 augusti. Den kan också köpas på Kulturhuset och Skattunge Handel eller direkt av hembygdsföreningen. Förra upplagan finns också till försäljning, så den som vill samla alla årgångar har fortfarande chansen.

Sjåssum

Eva och Karin

Fotnot:

En populär uppfattning är att en ”käring” är den som man är kär i. Det stämmer säkert i många fall, men inte när det gäller ordets ursprung. Käring är bildat av karl liksom kelingg är bildat av kall. Det stavades förr ”kärling”. Den gamla ljudkombinationen rl uttalas i dagens svenska med bara r. I orsamålet har den istället förenklats till bara l.

Del 67

Orsamålets abc

nder några år har det funnits en studiecirkel i Orsamål för dem som förstår men inte talar Orsamål. Numera skriver del-tagarna till och med egna små uppsatser, som används som kursmaterial.

Nedanstående text skrev Monica redan för ett par år sedan. Kursdeltagarna har läst och gått igenom texten och tillsammans gjort rättelser och ändringar, och entusiastiska medlemmar i Ossmolslag har också läst och delat med sig av sina kunskaper om ord och former. Så kan man tillsammans arbeta med språket. Alla får tillfälle att tänka efter hur man kan uttrycka sig, och alla, även de som talat Orsamål hela livet, lär sig något nytt.

Öst-djerå Uj, uj, uj - ur swipöt ä i, döss öst’n kum. Ånn ska inn djerå sö mitji bö a:jta ö innå wäggär. Föllberi ö winberi sku flukkas åv böskömå, blåberi ö lindjberi sku sönkas fro skojem, ö se fo’nt ånn gläm åv söppem: kantarälla ö trattisa, sö ånn i twundjin a a wittrem. Päroni sku ö gråvås upp ö tas in i tjaldrån, firi innå Blikå-kall’n kum. Se ir-ä äppli ånn i twundjin ta redo. I kokör mos. I wil a slajkt upo agörgrins-gret’n wänn mörgon. Sö ä räkk til ela dågå, fro männem tast a kwäldem. Män ä i bö roli ö, fär dagär gö fort, ö ä i’nt löngsåmt assint. Ö dö kwäld’n kum, ir-ånn trätt ö krop ijop upi TV-såffön i märkni ö tändör i jätt ljos ö kännör si vådli få:jn ö nägd mi wittör-färrådi så:jnö. Ånn i ju läsö jänn a:j-kwönn.

Höst-arbete (översättning) Oj oj oj - vad jäktigt det är, när hösten kommer. Man ska hinna göra så mycket både utomhus och inomhus. Hallon och vinbär ska plockas av buskarna, blåbär och lingon ska plockas från skogen. Och se’n får man inte glömma svampen: kantareller och trattisar som man måste ha till vintern. Potatisen ska också grävas upp och tas in i källaren innan ”Blekar-gubben” kommer. Se’n är det äpplena som man måste ta reda på. Jag kokar mos. Jag vill ha så’nt på havregrynsgröten varje morgon. Så det räcker till hela dagarna, från morgonen till kvällen. Men det är roligt också, för dagarna går fort och det är inte långsamt alls. Och när kvällen kommer, är man trött och kryper ihop i TV-soffan och tänder ett ljus och känner sig väldigt belåten och nöjd med sitt vinterförråd. Man är ju som en ekorre.

Fotnot.

Monica skriver att man ska: "ta upp päroni firi innå Blikå-kall'n kum". Vad är det för en "Blekar-gubbe" som kommer? Blikå-kall'n är den som gör att löven och all annan grönska bleknar och vissnar. Han är Hösten själv.

Sjåssum

Karin och Eva

Orsamålets abc

Vihar fått en fråga från läsekretsen: Kan man svära på orsamål? Det är klart att man kan! Alla kan behöva ta till ett kraftuttryck ibland. Att svära heter tä swerå och böjs sålunda: ånn swer (han svär), ånn sor (han svor), ånn a sori (han har svurit). Den som var ”andlig” (dvs. religiös) fick dock inte svära: ”Swer du sö fo”, sad’n Åns, sö wa åndlin. (Svär du som får, sa Hans, som var religiös.)

Typiskt för mångas uttal av orsamål är ju att a-ljudet låter mer som å, när det kommer före, eller efter, n eller m. Det är därför vi alltid stavar ”han” som ånn i denna spalt. Åns somvar åndlin är också tydliga exempel på detta uttal. Det enklaste sättet att svära, och samtidigt få det att låta som orsamål, är alltså att låta a-ljudet gå lite mer åt å-hållet i det kanske vanligaste av svenska svärord: säg fåån, gärna utdraget, och med eftertryck. Om man vill kan man lägga till ett ånåmmå

Om man vill öva det här uttalet utan att svära, finns det många andra passande ord. Fåmo i få:jn Ånnö. (Farmor tycker om Anna.) Brå:jnön i sö månn-grånn. (Den bruna hästen gör skillnad på folk och folk – han tycker illa om somliga.) Måjor ö måkkär kunn mårås dämm (Myggor och andra irriterande flygfän kan retas.) De irriterande myggorna för oss tillbaka till behovet av kraftuttryck.

Svenska svordomar är i regel religiösa, dvs de handlar antingen om det gudomliga eller om dess motsats. Det gäller naturligtvis också i Orsa. Den som säger fån ånåmma åkallar Djävulen. Den Onde själv brukar dock kallas Ljot’n (dvs. den fule). Ett annat kraftuttryck på orsamål är rämönta Rämönta, ur ä djikk ajtevör! (Jävlar, så det gick utför!) Vad är detta för konstigt ord?

Rämön är ett namn på Djävulen, som finns i flera dialekter. I Älvdalen heter han remin, i Våmhus remen. Det lär också kunna betyda ”en tusan till karl”. Ordet kan höra ihop med ett gammalt adjektiv, ram, som betyder ”stark” eller ”kraftig”, och som finns kvar i svenskan i uttrycket ”rena rama”. Rämönta betyder alltså precis detsamma som fån ånåmma: "(må) djävulen ta (dig)!" (Anamma betyder ju egentligen ”ta emot” eller ”ta till sig”.)

Vill man inte ta till så starka ord kan man kanske nöja sig med att säga t.ex. tjiss nögär! ("kyss nå'nstans"). Mer om kraftuttryck och swerö-wörd kommer i nästa avsnitt!

Sjåssum Ossmolsredationen, Eva Olander

Del 69

Orsamålets abc

Förra avsnittet av Orsamålets ABC handlade om svordomar och kraftuttryck på orsamål. Svordomar, och andra mindre trevliga ord, är ju en del av språket som man inte bör bortse från när man vill dokumentera sitt språk. I den första upplagan av orsamålsordboken Orsaord, som kom ut 2010, finns en del kraftutryck. Eftersom ordboken år slutsåld, och en hel del nya ord har kommit till, pågår nu arbetet med en andra, rejält omarbetad, upplaga.

Ett återkommande problem i arbetet med denna ordbok är att veta under vilket svenskt uppslagsord ett orsamålsord ska placeras. Ofta finns ju ingen svensk motsvarighet. En ambition med boken är också att samla ord, som på något sätt hör ihop, på samma ställe. Vi vill på så sätt underlätta för läsaren att hitta de intressanta orden och uttrycken.

När man arbetar med en ordbok är det ofta man frågar sig Ur frid'n skar-i fårå? (Hur i hela friden ska jag bära mig åt?) I den andra upplagan av Orsaord har vi valt att göra ett uppslagsord som heter "svordom" (swerö-wörd)

Här samlas ganska milda kraftuttryck såsom frid'n och rena svordomar såsom rämön ta. (Om detta sistnämnda ord se förra numret av Orsakompassen.)

svordom swerö-wörd(n)

Pä a lärt mi mikklo swerö-wörd

Per har lärt mig många svordomar. (kraftuttryck)

Nä, dra nönn-sta! Nej, dra åt skogen (egentl. ”någonstans”)! Ur frid’n skar-i fårå? Hur i hela friden ska jag bära mig åt? Ur i frid’n skar-i bäll jåtå sö mitji? Hur i all världen ska jag kunna äta så mycket? Wänn frid’n wil do dodå, do? Vad i all världen vill den där kvinnan då? ”Kånn i bettör a e, näj don um i kånn.” Kan jag bättre ha det, nej så sjutton att jag kan (K.L. i ”Aldri jenn kar”) Nä nu rämönta fo du do lunggön di. Nej nu får du för sjutton lugna dig. ”Rämönta ur ä djikk a:jtevör,” sad’n. Jävlar, va’ det gick utför,” sa han Fån uka nöd! Fan vilket elände!

Jä stjit’n, djeröm åv ä sö o bi ti:st.

Ja för sjutton (skit), låt oss göra det, så att hon blir tyst.

Tjiss nögär, dedå add’nt i sitt! Kyss mig nå’nstans, det där hade jag inte sett! Ånn a sö mitt i nögär! Han har så i helvete heller (egentl. ”så mitt någonstans”)!

Vassöratri! lär däm a sagt fär, men nu ir-ä indjön sö wet, ur däm a ment.”Vår

Herres trä” lär de ha sagt förr, men nu är det ingen som vet, vad de menade.

(syftar på Jesu kors)

Jästaligen! Jösses!

Ur djäss-nåmmön sku wi fårå? Hur i Jesu namn ska vi bära oss åt?

Svordomar hämtas ju från tabubelagda områden. Mest förbjudet har åtminstone förr varit religionen. Idag är det många som anser att svenska svordomar är mesiga, eftersom de inte så ofta har sexuellt innehåll. Men om man tänker efter lite, så inser man att det borde vara betydligt kraftfullare att åkalla Djävulen eller häda Gud, än att ta till könsord. För våra förfäder var religionen något som var på allvar. Djävulen fanns på riktigt och att missbruka Guds namn var en synd.

Ur djäss-nåmmön sku wi fårå? (Hur i Jesu namn ska vi bära oss åt?) eller Gudån sig, uka nöd! (Gud sig förbarme, vilket elände!) kan man utbrista. Detta är väl inte några svordomar kan tyckas, men att i tid och otid ta till Gud och Jesus var hädelser. Utropet Jästaligen! (Jösses!), syftar också egentligen på Jesus.

Ett mycket gammalt uttryck som lever kvar i minnet hos en del gamla orsabor är Vassera tri. Det har funnits i hela Sverige och är faktiskt ett arv ända från medeltiden! Ursprungligen löd det "Vår Herres trä" och syftade på korsfästelsen. ("Trä" var förr det ord som användes om korset. Det finns också i uttrycket "ta i trä".) Att åkalla det gudomliga på det sättet var nog från början en magisk besvärjelse. När det användes i onödan blev det en hädelse. Med tiden blev uttrycket obegripligt och användes bara som ett utrop på samma sätt som Jästaligen! Man kan förresten undra om frid'n som kraftuttryck kanske också egentligen har ett religiöst ursprung?

Vi vill här passa på att efterlysa fler ord från läsekretsen! Har ni några svordomar som vi kan ha missat?

Sjåssum Ossmolsredaktionen Eva Olander

Gudån sig, Gudån sig, uka nöd uka nöd!

Ur djäss-nåmmön Ur djäss-nåmmön sku wi fårå? sku wi fårå? Ur frid'n skar-i fårå?

Del 70

Orsamålets abc

Om man besöker Karin så här på hösten kan det hända att man blir bjuden på äppelkaka till kaffet. De äpplen som fortfarande sitter kvar på träden i en del trädgårdar är kanske inte längre så fina, men vi är många som har sparat äpplen i lådor och hinkar. Än är det inte för sent att ta vara på äppelskörden. Här kommer ett recept på Karins äppelkaka!

Resäft o Karinör äppölkaka

Blånd ijop: twer dessi strö-sukkör fira dessi wa:jt-mjel twer te-stjedör jast-pulvör jenå te-stjed kardemummå-fre, sö du a kråssad upi mortilem

Smul a:jti: jätt alft äkto smer

Red a:jti: twer dessi vånliga mjök

Ta fråm jänn kak-förm ir skåpi ö smir ånn ini ö sträj o lit´ skörp-smulör. Dep upi smit´n. Du lär för a spåråd nönn äppöl-ink a:jto föstö-kwistem. Do bäll du ta fira – fäm äppöl fro dar a kakön. Oss-äppli bev int skålås, män ir-ä fugöl-drit o däm, fo du luv ö twå däm bra.

Se ska du stjårå äppli mitt i-ta:jv ö ta undå freni ö dedå skarpa iringg ö stjårå kliftor – e´nt innt noga, ur sturör däm bi. Dö du i fälön mi öllö issö, fo du stupp nidi äppöl-kliftor nidi smit´n, sö titt ä gör. Sträj o strö-sukkör ö kånel´n de senösta du djer.

A du kämi ijug ö wajd o spis´n? 175 gradör skar-ä wa. Döss ä a wurti nug warmt ini umnem, fo du ställ in förmön närapå nist i .

Se ättör iringg jänn tå:jmå, bäll du ta a:jt jenå ni-gräddada kakö ö ställ til kalas.

Recept på Karins äppelkaka (översättning)

Blanda ihop: 2 dl strösocker

4 dl vetemjöl

2 tsk. bakpulver

1 tsk. krossade kardemummafrön

Smula i:50 g smör

Rör i:2 dl mjölk eller gräddmjölk

Ordagrann översättning: Ta fram en kakform ur skåpet och smörj den inuti och strö på ströbröd. Häll i smeten. Du lär väl ha någon hink med äpplen ute på förstukvisten. Då kan du ta fyra – fem äpplen därifrån till kakan. Orsaäpplen behöver inte skalas, men är det fågelbajs på dem, får du lov att tvätta dem ordentligt. Sedan ska du skära äpplena mitt itu, ta bort fröna och det där hårda omkring och skära klyftor – det är inte noga, hur stora de blir. När du är färdig med allt det här, får du stoppa ned klyftorna i smeten, så tätt det går. Strö på strösocker och kanel det sista du gör.

Har du kommit ihåg att vrida på ugnen? 175 grader ska det vara. När det har blivit nog varmt i ugnen, får du ställa in formen nästan längst ned. Sedan efter ungefär en timme, kan du ta ut en nygräddad kaka och ställa till med kalas.

Sjåssum

Ossmolsredaktionen

Karin och Eva

Orsamålets abc

NDel 71 u

u när det är så mörkt och kallt vill vi tända ljus och sjunga julsånger. Särskilt stämningsfullt blir det när vi sjunger på mål. Eftersom Orsakompassen numera sprids även på andra sidan Moragränsen bjuder vi på två tolkningar av "Nu tändas tusen juleljus". Sigurd Mårsén i Skattungbyn har skrivit på Orsamål och Heléne Brandt och Robert Olanås på Färnäsmål.

.

Nu brinn ä tusn jolgrånsljos (Orsamål)

Nu brinn ä tusn jolgrånsljos mes ä sö märkt ö köllt. Fro imblåm lisa stjånnor nid. Ä glimer evöröllt.

Nu är dem öllo fok i kweld fro nord ö nidi sud, att fedd i Ärr’n Jesus Krist, or’n Frelser, or’n Gud.

Du stjånnå uvå Betle(h)em nu latt dett klara ljos fo fi wöss in mi up ö frid i weru em ö fjos.

I werö järta sö i tomt kum du mi wärmån in. Lis upp sö bi mer eld ljomt i järta ö i sinn.

Sigurd Mårsén 2004

fjos=lagård ljomt (uttalas med långt o)=ljumt

Tusnd jol-ljos (Färnäsmål)

I tändum tusnd ljos a joln i kumblugan märkan tid å tusnd, tusnd stjännur åg runt imiln ivir id.

Å ivir bi å land i kväld gor äd jätt gladan bud att född e Ärran Jesus Krist vånn Frälsär, voran Gud.

Du Stjänna ivir Bet-le-em o let nu stråln dänn få lis a våss min åpp å frid änd em a ver å jänn.

I verjä järta visält, märkt stjikk dug jänn strålä blid jänn strålä filld min tjärlek ljos i signad Joljågdstid.

Heléne Brandt, Robert Olanås 2007

kumbel=mörker, skymning visält=utsatt, ynkligt, armt Joljågd=julhelg

Sjåssum och Goda Jol

Eva Olander

Karin Ohlsén

Den vackra bilden är gjord av Ylva Svensson i Skattungbyn. Den finns i visboken Wårwinder susa.

Orsamålets abc

Känner ni Masses muna? Det är älvdalska och betyder ”kattens mamma”. Den som kallar sig själv så är Rut ”Puck” Olsson, som 1987 gav ut boken Mumunes Masse (”mormors katt”). Det visade sig finnas ett stort intresse för en barnbok på mål, inte bara i Älvdalen. Boken översattes snart till moramål och därefter till orsamål. Sedan fick kattboken fart och spreds över landet. Den finns idag på 45 olika mål i Sverige! Den 6 november i fjol fick Rut ”Puck” Olsson ta emot ett pris av Kungl. Gustav Adolfsakademien för svensk folkkultur i Uppsala, för att hon ”stimulerat inte minst barns dialekt tänkande och dessutom givit språkforskare jämförbart material från hela landet”. Ett stort grattis till ”Puck” och hennes Masse! I Ovansiljan finns sju socknar och alla har de en egen översättning av boken. Det kan vara roligt att lägga dem bredvid varandra och jämföra. Boken börjar "jänn mörgon trast ättör joli" (en morgon strax efter jul), då mormor får syn på katten för första gången:

Älvdalen: Mumun war o weg aut etter widn, og e war do o fick sjå ien ljuät-magrankatt, so såt uppo baurs-tinnum.

Orsa: Momo wa o weg ajt ettur widn, ö e wa do o fick sjå jena färskretseli mågra kattu, sö såt uppå ärbresbrun.

Sollerön: Mormor va upå veg åjt fö tä ta inn vid, å ä va då o fikk sjå je magär katta, så såt upå ärrbäsbrun.

Venjan: Mormor wa på weg åjt ättär widn, å ä wa då å fikk sjå jänn åwele skrän kattkall, så såt uppå härbärstrappun.

Ore: Mormor wa på wäg ôjt ättär wid ô ä wa då o fick si jäna haskle magra katto, summ såt på härbrästrappo.

Mora:

Mårmår wa å weg ajt ettär wirn, å ä wa då o fikk sjå jenn mågran katt, så såt upå erbresbrune.

Våmhus: Mormor wa å weg aut että wi:dn, då å fick siö jena magra kattu, so såt upå erbärstinnä.

På vanlig svenska blir det: "Mormor var på väg ut efter ved, och det var då hon fick se en förskräckligt mager katt, som satt på härbresbron."

Bara i detta korta utdrag kan man se fyra olika varianter av ordet ”ut”: aut, ajt, åjt, ôjt, och konstatera att Ore och Venjan inte har h-bortfall, som de andra målen. Men det är inte så svårt för den som kan lite orsamål, att läsa på andra mål!

Böckerna kan köpas direkt av författaren och säljs även i respektive socken. Här i Orsa finns både Momos Måssä och fortsättningen Mer um måssån att köpa på Kulturhuset och av Hembygdsföreningen.

Sjåssum, Eva Olander

Del 73

Orsamålets abc

En härlig vinterdag i januari 2006 kom Bitte till oss i Ossmolslag med en nyskriven vintervisa. Hon ville ha hjälp med språket, och sedan sjöng vi tillsammans. Bitte skriver på det språk, som hon hörde i Kallmora som barn.

Den här visan passar riktigt bra nu, när vintern är som vackrast och kölden biter i ansiktet så fort man försöker gå ut.

Mess ed i wittern

Nug ir-ä dält ändo mess ed i wittern, dö soli skå:jn nido orån gard.

E’nt indjen wärmä, män snon a glitter sö wa:jt ö mjok sö ånn wil gö a:jt.

Men do kum tjeldi sjöv ö njop att ögor sö int du sjår assint runt iringg. Ö ed i bäst ö ölld si inna wegger ö jalda mitji sö spis’n singg.

Gö a:jto skala:js ed int assint roli, dö tjeldi knepp i werån knå:jt. Int ir-ä warmt eld, fast e i sö soli. Better kukka innä ö int gö a:jt.

Fär nug ir-ä dält ändo mess ed i wittern, ö soli skå:jn nido orån gard.

I kånn för sittja jånä inna fenster. Um i bara ba:jder kum nug wåri tra:st

Några ordförklaringar: dält trevligt, mysigt tjeldi kölden spis’n singg det sjunger i spisen skala:js dass kukka bajsa ba:jder väntar (bidar) tra:st snart, strax

Bitte eldar sö spis’n singg (”så spisen sjunger”). Ordet ’sjunga’ finns faktiskt i två olika skepnader i orsamålet: vanligtvis säger vi ju sjungga (och uttalar alla ljud: s - j och ng - g): Bitte kåm ö sjunggöd fär wöss. Men när det sjunger i spisen (eller i huvudet om det fått en rejäl smäll) kan man använda formen singga: Ä wa sö ä sångg i sköllån o mi. (Man skulle också kunna säga att Bitte kwad fär wöss, men det låter mer gammaldags.)

Sjåssum

Eva Olander

Text och musik av Bitte Nohrin Jernberg. Visan finns i boken Wårwinder susa av Karin Ohlsén och Ylva Svensson.

Foto: NOB Mediabild.

Foto: Bitte Nohrin Jernberg.

Del 74

Orsamålets abc

Så här mitt i sportlovet passar det bra med en liten berättelse om en dag med olika vintersportsaktiviteter. Den är skriven av Gunnar Svahn som gick i fjärde klass, och ursprungligen publicerad i Orsa Skoltidning nr 1 1937.

Det hela utspelar sig i Oljonsbyn. I Snyggbacken fanns en dutta, dvs ett gupp uppbyggt av snö, som användes som hoppbacke. De medverkande är bröderna Gunnar och Hans Svahn, och en lekkamrat som kallades för Lillebror. (Han hette egentligen Ragnar Olsson, eller Gretör Ragnar, och blev för övrigt senare farbror till Orsas nuvarande kommunalråd Marie Olsson.) Dessutom nämns flickorna Grå Kari och Barbro. (De hette Karin Gulis och Barbro Kånåhåls.) Alla barnen bodde i Oljonsbyn. Flickorna misstänktes för att ha haft sönder duttan och Gunnar och de andra pojkarna var naturligtvis arga. Men det gick bra att bygga upp duttan igen, så de kunde åka i backen och tävla om vem som hoppade längst. När de hoppat två eller tre gånger, for de hem och gjorde upp ett två kilometer långt skidspår. Dagen avslutades med att Gunnar hörde på radio hemma hos Lillebror.

I Sniggböckam

Ed wa jen dag dö wi wåm börti Sniggböckam ö oköm o skajdör. Wi wåm tri stitsje dar, ed wa Åns, Lillebror ö ik. Dö wi kåmöm dit wa dutta sundrön, fär Grå Kari ö Barbro add we då ö aft sund na. Ed wa do nö riktit pack! Wi biggdöm upp dutto jesn ö oköm lajkö bra fär ed. Åns uppöd för tri metör ö ik tri ö jen alvan metör ö Lillebror twer metör. Dö wi addöm uppad twer eld tri gönga, for wi em ö djardöm upp jena bånö när wöss. Båna i för twer kilometör. Se figgd i Lillebrora em ö ärd o radio

Gunnar Svahn Klass 4 Orsa Skoltidning nr 1 1937

Ordet dutta är bekant för många som vuxit upp i Orsa. En del kallar guppet för dätta I Skattungbyn kunde man istället göra en tuppa i skidbacken. Det finns kanske fler ord i olika byar? I Dalmålsordboken finns både dutta och dätta, men det är bara i Orsa som det finns upptecknat i betydelsen ”gupp”. Båda orden finns också som verb. Dutta kan då betyda ”vackla eller vingla” (i Våmhus) medan dätta kan betyda ”falla handlöst” (i Älvdalen) eller ”stöta till” (i Orsa och Malung).

Bröderna Svahn hade för övrigt en yngre bror som hette Anders, som nog var för liten för att vara med vid detta tillfälle. Det är samme Anders Svahn som har gjort Hembygdsföreningens logotyp med gubben och gumman, som fått ge namn åt föreningens årsskrift Kall’n ö kelindji

Den fina vinterbilden av Irene Kvarnlöv är hämtad ur ett annat nummer av Orsa Skoltidning, nämligen nr 1 1939.

Sjåssum Eva Olander

Del 75

Orsamålets abc

Iförra avsnittet av Orsamålets ABC kunde vi läsa en uppsats ur Orsa Skoltidning av Gunnar Svahn. Den handlade om hur han åkte skidor i backen och i skidspåret.

Den här gången tänkte jag hänga upp mig på ett litet, och till synes obetydligt, ord i den uppsatsen.

Gunnar berättar, att Hans hoppade tre meter: Åns uppöd för tri metör. Sedan talar han om att skidspåret hemma på gården är två kilometer långt: Båna i för twer tjilometör. Vad betyder det lilla ordet för?

Det är helt obetonat och mycket vanligt i orsamålet. Gunnar använder det för att uttrycka en ungefärlig uppskattning av längd, alltså hur långt Hans hoppade i backen, och hur långt skidspåret var. På svenska skulle det kunna översättas med ”väl” eller ”nog”. I andra delar av Orsa uttalas det mer som fell och i våra grannsocknar och andra delar av Sverige som föll eller full

Det lilla ordet uttrycker förmodan eller osäkerhet, och kan översättas på många sätt: då, väl, nog, ju, åtminstone, förstås, förmodligen, i och för sig, i alla fall. Det är ett typiskt talspråksord, som passar bra när man inte vill vara så exakt. Här är några fler exempel på hur det kan låta i orsamålet:

Ä a för int we indjön jånä. ”Det har då inte varit någon här”.

Du bor för trast brewi. ”Du bor väl strax intill”.

O drar för åv a Ståkkola. ”Hon ger sig förstås iväg till Stockholm.”

Ä wa do för tri sö kåmä. ”Det var åtminstone tre som kom”.

I skolan får barn lära sig att skriva på svenska. De ska då inte skriva som det låter när de talar, utan de ska lära sig reglerna för skriftspråket. Men orsamålet skiljer sig mycket från svenskan.

Det har andra ljud, andra ord och en annan grammatik. Dessutom är det ju ett talat språk som aldrig fått några stavnings- eller skrivregler. Att skriva som man talar är inte så lätt som man kanske kan tro. Och när skolbarn i Orsa på 1930talet och framåt fick skriva även på orsamål i skolan, fanns förstås inga givna skrivregler för orsamålet. Därför är jag förundrad, dels över att barn överhuvudtaget skrev på orsamål, dels över att de skrev ett så talspråkligt och ledigt orsamål.

Sjåssum

Eva Olander

Bilden är gjord av Sigge Göthe, klass 6, och kommer från Orsa Skoltidning nr 1, 1939.

Fotnot: Ursprunget till orsamålets för eller fell anses vara det fornsvenska ordet fulla (ett adverb bildat till adjektivet full). Samma ursprung har också det svenska uttrycket fullerväl och kanske även det göteborgska la, som används på ungefär samma sätt som orsamålets obetonade, men betydelserika, för eller fell

Del 76

Orsamålets abc

Påskär a weri ö feri (varit och farit), ajta ossmol ini Kumpassem. Påsken kom tidigt i år, utan något orsamål i Orsakompassen och utan någon riktig vårväme i sikte. En som redan 1938 hade funderingar på påskens placering i almanackan var Ernst Grandell. Nedanstående korta text var införd i Orsa Skoltidning nr 2, detta år.

IPåskär ö födörlösa ä brukör fias a; män käm ik ini riksdåjn skuld i ev döm tä stjot fråm påskär längör fråmo wåri, sö räkkt nåturlivis e längör.

Översättning:

”Påsk och foderbrist det brukar följas åt; men komme jag in i riksdagen så skulle jag få dem att skjuta fram påsken längre fram på våren, så räckte naturligtvis höet längre.”

Illustration: Ernst Grandell

Orsa Skoltidning nr 2 1963 kunde man läsa följande lite makabra berättelse om en stackars kycklings sorgliga öde. Den är skriven av Lars-Göran Hansson, som gick i klass 6.

Påskägg

Ä wa uppo påskafton färrår, sö ä ändud nö märkli. Ä wart fedd jen tjickling, sö wa ajta ben, ö ingån näbb ad ån eld, sö ed måst ju wa märkli. Men an wa specialist o tä floga. An kund wa uppi wedri ur ländje sum elst, ö an föngud jåta a si sjöv, men uppo kweldn kom an emat, fär an wa för lit rädin ö.

Ä wa jen lögurdagskweld sö i såt ö tjikud ajt gåjnum fenstur. Monådn list sö fint o snon, ö ä wa stjånnor sö glittrud uppi wedri. Ö e wa smokripper sö wa ajto skåråm ö ok spark.

Men se såg i jen pöjka sö ok fro demda ödror. An ok börti fjos, se gnodd an in ö to ajt tjicklindjun ö birdo kast an. An flög för jett par metur, ö se domp an nid död. I gnodd ajt ö fick tag i denda pöjkån ö ruskud ån. Sö fer onum wart ä do ingo påsk.

Översättning:

Påskägget

”Det var på påskafton förra året, som det hände något märkligt. Det föddes en kyckling, som var utan ben, och ingen näbb hade den heller, så det måste ju vara märkligt. Men den var specialist på att flyga. Den kunde vara uppe i luften hur länge som helst, och den fångade mat åt sig själv, men på kvällen kom den hem, för den var väl lite mörkrädd också.”

”Det var en lördagskväll som jag satt och kikade ut genom fönstret. Månen lyste så fint på snön, och det var stjärnor som glittrade på himlen. Och det var småbarn som var ute på skaren och åkte spark”

”Men se’n såg jag en pojke som åkte ifrån de andra. Han åkte till lagården, se’n sprang han in och tog kycklingen och började kasta den. Den flög väl ett par meter, och se’n damp den ned död. Jag sprang ut och fick tag i den där pojken och ruskade honom. Så för honom blev det då ingen påsk.”

Sjåssum

Eva Olander

Del 77

Orsamålets abc

Nu a wittörn feri bört fär i år. Vintern är äntligen slut och sista april med Valborg har redan varit. Valborgsmässa uttalas på orsamål Wöllbömässa. Om ett Valborgsmässofirande med flera kasar och raketer skrev Bäcker Karl-Erik Andersson en uppsats i Orsa Skoltidning 1944. Man förstår att det var spännande med alla raketer, med och utan stjärnor. De sköt dessutom både guldråjn och tjerå-sprittor. Efteråt gick han hem och åt welindjön.

Wöllbömessafton

Um sundajn sö bränd wi kåsån. Wi addöm sö mitje raketa. Först bränd wi sex kåså, se tändöd wi i dända sturkåsån.

Ö se, mäss ån brånn, sö sköt wi slajka sö gö uppi lufte. Först sköt wi upp dämda sö ä wart inger stjånnor ättör. Ö se sköt wi upp dämda sö ä wart stjånnor ättör. Jän slajk raket, sö ä bi stjånnor åv, sätt wi fär snett, sö ån djick rätt nidi böckån.

Se djick ik ö Bosse ö Helge ema mi ö to jena tännsticks-lådö. Dö wi kåmöm ajt, sö sköt dem jenn raket uppi kåsån ö ån kåm ända nido gardn a wöss.

Se djick wi uppo åkörn ö skötöm guldråjn, ö se djick wi upp i kåsån. Dö wi kåmöm dit, sö sköt wi tjerasprittor ö raketa.

Se dö kåsn add brunni nid sö djick i em ö åt welindjön. Ö se lagd i mi.

av Bäcker Karl-Erik Andersson Klass 3 (Orsa Skoltidning nr 2, 1944)

Teckningen av Börje Westerberg, med kase och raketer, kommer från Orsa Skoltidning nr 2, 1950.

Översättning: Valborgsmässoafton På söndan så brände vi kase. Vi hade så mycket raketer. Först brände vi sex kasar, se’n tände vi den där stora kasen.

Och se’n, när den brann, så sköt vi såna som går upp i luften. Först sköt vi upp de där som det inte blev några stjärnor efter. Och se’n sköt vi upp de där som det blev stjärnor efter. En sån raket som det blir stjärnor av, satte vi för snett, så den gick rätt ned i backen.

Se’n gick jag och Bosse och Helge hem till mig och tog en tändstickslåda. När vi kom ut, så sköt de en raket vid kasen och den kom ända ned till gården hos oss.

Se’n gick vi upp på åkern och sköt guldregn, och se’n gick vi upp till kasen. När vi kom dit, så sköt vi smällare och raketer.

Se’n när kasen hade brunnit ned så gick jag hem och åt välling. Och se’n lade jag mig.

Karl-Erik skriver ”dämda sö ä wart inger stjånnor ättör” dvs. ”de där som det blev inga stjärnor efter”. Det är alldeles riktig ordföljd på orsamål, fast det blir konstigt på svenska. Tjerå-spritta betyder egentligen ”gräshoppa”. Men det är också en sån där smällare som hoppar.

Nu ir-ä wåri!

Sjåssum Eva Olander

Del 78

Orsamålets abc

Ibörjan av 1970-talet kunde elever på Orsaskolan välja Orsamål som Fritt valt arbete. De hade undervisning i detta ämne två timmar i veckan. Lärare var Greta Jakobsson. Den första terminen var det nio elever i orsamålsklassen. En av dem kunde tala orsamål, men alla förstod det mesta.

Greta hade varit med om att starta Ossmolslag några år tidigare och hade tillgång till de inspelningar som Berth Nordlund och Ors Gunnar Andersson gjort med orsamålstalare från olika byar.

Eleverna fick prova att läsa uppsatser som medlemmar i Ossmolslag skrivit, men viktigast var att lära sig tala. De fick lyssna och härma. De antecknade ord i glosböcker. De hade även grammatikundervisning, även om det visade sig svårt att böja substantiven i alla olika kasus.

Eleverna fick också lära sig mycket om gammal orsakultur. De gjorde studiebesök på Hembygdsgården där Klockar Anna visade och berättade. De hälsade på Fröjd Anna i Torrvål som hade bakudag i sin bagarstuga, och Hans Pållak i Holen som berättade om den gamla bygemenskapen. Hela tiden antecknade eleverna i sina glosböcker.

Klassen fick även besök av Ernst Grandell som delade med sig av sitt rika ordförråd och sina djupa kunskaper om språket och kulturen i Orsa.

Greta gav ut flera böcker, bl a ”Barn på Bränd Jons gård”, som handlar om hennes egen uppväxt i Mickelvål och om sådant som hennes mormor och morfar berättade om när hon var liten. I den boken finns även denna lilla dikt:

Mäss’n i litn

Soli spilär ini selldrun. Sumårn i sö löng, sö löng mäss’n, i litn ö a gämt si ini arma o selldrun. Dem röpa ö röpa dån em-o gardim: ”War i du nögär kull-ung?”

Men i krop ijop wel fär mi sjövan ini arma o selldrun. Indjun wet war ik i, i wel fär mi sjövan ini måjna selldru.

När man är liten

Solen spelar inne i sälgen. Sommaren är så lång, så lång när man är liten och har gömt sig i sälgens armar.

De ropa och ropa

därhemma på gården: ”Var är du någonstans flickebarn?”

Men jag kryper ihop alldeles för mig själv i sälgens armar.

Ingen vet var jag är, jag är alldeles för mig själv inne i min sälg.

Är det någon av våra läsare som var med på orsamålsundervisningen på 70-talet?

Hör gärna av er och berätta om hur det var!

Sjåssum, Eva Olander

Del 79

Orsamålets abc

Ossmolslag har haft sommaravslutningpå Värdshuset Slipstenen. Åndös böd wöss o bö söpäroni ö fistjön, ö ånn add tilömä istad smowöst'n ö taj fråm blöttbre a wöss. Putte add taj mi si djitarr'n, ö ånn spiläd attra, dö wi sjunggödöm:

"Nu ir-ä wåri, släppum ajt fåri..." ö

"Ä skwälär ö råjnör mess Kisti a nåmnsdåjn..."

Och precis som på en riktig skolavslutning sjöng vi sommarpsalmen, med text av Sixten Källberg:

"Sjå blömstri ajto ändji, sjå stittji mi sett fre. Mess sumårn se a gendji, ed ska ju dja wöss bre."

Vi ses igen på Hembygdsgården den 4 september. Öllör i welkumigör ö wa mi.

Men darfiri ir-ä missmårn i öllöm biöm (midsommar i alla byar), ö jänn löngg sumår!

Sjåssum

Eva ochKarin

Del 80

Orsamålets abc

Bre i alva fola lär man ha sagt förr i Orsa. ”Brödet är halva födan”. Bre (bröd) syftade förr på tunnbröd. Annat bröd kallades för bull’n (bulle). Det kunde vara rug-bull’n (rågbröd) eller skarp-bull’n (knäckebröd), men om det skulle vara riktigt fint även wa:jt-bull’n (vetebröd). Var det dåliga tider med missväxt fick man göra bark-bre (av tallens vita innerbark) eller ånggön-bre (”agn-bröd”, då man malde hela axet till ett grovt mjöl). I somras kunde man få prova på att baka sitt eget barkbröd på Hembygdsgården. Ä wa mikklör sö tikkt ä smäkäd godö. Det var många som tyckte att det smakade gott.

Sjåssum

Eva Olander

Majt Arkeberg från Wåmus bakar tunnbröd på modernt sätt med elektrisk häll.

Från Orsa Torghandel 2011.

Ossmolslaget har första träffen för hösten tisdagen 3/9 kl. 13.00 på hembygdsgården! (Nästa träff blir den 17/9). Alla är välkomna!

Barkbrödbakning på Orsa Hembygdsgård.

Del 81

Orsamålets abc

Krupp-os’n (kroppåsen) är den översta stocken i ett timmerhus – den som bildar taknocken. I ett timmerhus är det ju inte takstolar som bär upp taket, utan längsgående långa stockar som kallas osär (åsar).

Målningen med ålderstrappan sitter nära taket i gammelstugan på Hembygdsgården. Kroppåsen i taket syns tydligt, liksom livets gång ”från Waggan till Grafwen”. Texten på målningen ger en dyster bild av livet: ”Människan lefwer en liten tid och är full med synd och orolighet.” Men så pessimistisk behöver man ju inte vara, bara för att man a innt upo krupp-os’n (hunnit upp på kroppåsen) och nått livets middagshöjd. Ä bevör int bir-ä o lajt ättör fär de (det behöver ju inte börja luta utför bara för det).

När timmerkarlarna fått upp krupp-os’n på stugan, bjöds de på kruppos-kånno (kroppås-kanna) eller taklagsöl, och firade.

Sjåssum

Eva Olander

Del 82

Orsamålets abc

Om man är på fest i Orsa kan det hända att man blir bjuden på småost. Det är en vit, lite grynig färskost med gräslök i. Ofta får man den inrullad i tunnbröd. Det blir en bitå I Skattungbyn kallas osten för ist-wöst’n, alltså ”ystost”. Smo-wöst’n kallas den nog för att den är smor, alltså finkornig. Den här sortens ost görs förstås inte bara i Orsa. Jag hade en bekant från Indien som ofta brukade bjuda på indisk mat. Till min förvåning gjorde hon ost på precis samma sätt som jag brukade göra småost hemma. Men hon pressade den sedan hårt, så att hon kunde skära den i skivor, och använda i matlagning. I Indien (och stora delar av södra Asien och Mellanöstern) heter osten panir

Det är lätt att göra sin egen småost. Här följer Karins recept, som hon för säkerhetsskull även översatt till svenska.

Sönä skar-ånn ist smowöst’n

Ev upi tri - fira litör feta mjök upi jänn sturån kastrul ö wärm nå ölltast o biro sjoda – o fo’nt koka, fär do fo du segån wöst. Do ska du blånd a:jti jänn litör stjir, sö int i fär mågört. Du fo luv ö reda dukti, sö ä far int ö wibrännös fär di. Dö ä biro sjoda jäss’n upi kastrulem, ö ä a wurti wöst’n, sö a fluti upp, ö misa a wurti gren, bäll du dra att kastrul’n fro spisem. Ba:jdä jänn fläkk, nug do tiä minuta, tast wöst’n sit ijop. Do bäll du lift upp ånn mi jänn wöl-äsö ö ev ånn upi jänn sil, dar misa fo rinn åv. Firi innå wöst´n a swålåst, ska du dep upi ånn upi jänn kapp ö sträj ó jenå te-stjed vånli sölt ö nögör måt-stjedör gras-lök, sö du a skeri smott. Se klämtör du wöst’n mi jänn traj-stjed, tast öllt a blåndast ijop. Ev a:jti lit misö, um du wil int a wöst’n fär fastån – ånn arnör, döss ånn swäläs.

Åv issö resäfti fo du iringg sju äkto smowöst. Miso bäll du båkå rug-bullån åv.

(Ånn dug isst smowöst’n upo imso vis. Itta i jätt.)

Så här ystar man småost

Häll 3 - 4 liter fet mjölk i en kastrull och värm den tills den börjar sjuda – den får inte koka, för då får du seg ost. Nu ska du blanda i 1 liter fil, som inte är mager. Du måste röra ordentligt, så att det inte råkar bli vidbränt. När det börjar sjuda igen i kastrullen, och det har blivit ostmassa, som har flutit upp, och vasslan är grön, kan du ta bort kastrullen från spisen. Vänta en stund, åtminstone 10 min, tills osten ”sitter ihop”. Då kan du lyfta upp den med en hålslev och lägga den i en sil, där vasslan får rinna av.

Innan osten har svalnat, ska du stjälpa upp den i en skål och strö på en tesked vanligt salt och några matskedar gräslök, som du har hackat fint. Sedan rör du osten med en träsked, tills allt har blandats. Häll i lite vassla om du inte vill ha för fast ost – den hårdnar när den svalnar.

Av det här receptet får du ungefär 7 hg småost. Vasslan kan du baka rågbröd av.

(Man kan ysta småost på många sätt. Det här är ett.)

Sjåssum

Eva och Karin

Bild:

Gunhild Eriksson (född Byrén) ystar småost på Skansen i Stockholm på 1980-talet.

Del 83

Orsamålets abc

En oktoberkväll när jag cyklade hem från en konsert i kyrkan, stod fullmånen lågt över Digerberget. Jag kom att tänka på ett uttryck på orsamål som jag nyligen lärt mig: ä a gändji i fillä. Ordagrant blir det på svenska ”det har gått i fylle” och innebörden är att det har blivit fullmåne. Men vad är det som har ”gått i fylle”?

Månen heter vanligen monad’n på orsamål. Det är samma ord som också betyder ”månad”. Ä skåjn monad’n i kwäld. ”Månen skiner i kväll”.

Men det finns också ett äldre ord för månen. Tunggöl. Detta är ett urgammalt nordiskt ord, som fortfarande lever kvar i minnet hos äldre orsabor. Tunggöl är neutrum. Det är alltså ”tunglet” som ”går i fylle”.

Månen används ofta för att spå väder. Ä gärdär iringg tunggöl, (det bildas ringar runt månen) – då ska det blir sno-wedör. Men blötwedörstappön (dis runt månen) innebär att det blir blöt-wedör

Nymånen spår kyla: dö tunggöl i wåjn-ippi (när månen är vidöppen) – då blir det kallt. Distunggöl i jålåkt, (Disa-tunglet är elakt) – är det nymåne på

Disadagen (3 februari) så blir det riktigt kallt!

Även om jag inte såg gard’n runt ”tunglet” så tror jag nog att oktobermånen spår att det kommer att bli vinter i Orsa i år också.

Sjåssum

Eva Olander

PS. Den nya utgåvan av ordboken Orsaord är färdig. Ännu bättre än förut. Kommer snart ...

Del 84

Orsamålets abc

W i imm twer osskelinggör sö imm vådli intresseradör åv ossmoli. Wi tittjöm e gör-roli wa mi i Ossmolslag. Dar ir-ä fok fro öllöm biöm joti sökön, ö öllör språka lit ola:jkö, men wi bimm int osåmsör fär de. Ossmolslag a funnis se nönn göngg atti nittoundrasäxti-tali. Wi imm iringg tjugufäm kelinggör ö kallör, sö sjåssöms upo Gåmbölgardem um tisdågå ö jåpöm wärödra kum ijug, ur ånn bäll saja, döss ånn språkör ossmol.

Vi tycker att orsamål är jättekul. I Ossmolslag finns folk från olika byar, som pratar lite olika, men vi blir inte osams för det!

Vi hjälper varandra att komma ihåg orsamålet.

I mikklo år a wi såmblad ö skrivad upp öllt wi åmm lärt wöss i Ossmolslag. Tä slut wart ä sö mitji, sö ä wa twundji bi je bok. O wart fälön fär tri år se, män wi sluttöm int såmbla fär de. Sö tur wa, war-ä sö mikklör sö tjeft botji, sö o to slut upo jänn göngg.

I många år har vi samlat ord. Till slut fick det lov att bli en bok. Den blev färdig för tre år sedan och sålde slut nästan på en gång.

Ö nu kum ä je nir bok! O i diggröra ö ändo bättör äld fär-botji. Kringg-ikkör ö tjep ’nå innå o tar slut jäss’n, fär nu bi’nt ä inggo mer. Nug do int inggo wördbok!

Nu kommer en ny bok, som är tjockare och ännu bättre än den förra! Skynda er att köpa den, för nu blir det ingen mer bok. Åtminstone ingen ordbok!

Sjåssum

Kari ö Äva

PS. Den nya utgåvan av ordboken Orsaord är färdig. Ännu bättre än förut.

Karin och Eva som vill upplysa om den nya utgåvan av orsamålsordboken Orsaord.

Del 85

Orsamålets abc

Denna märkligt snöfattiga vinter passar det bra med en påminnelse om hur en riktig sno-wittör ska vara. Den är skriven av Maria Hansson och hämtad ur Orsa Skoltidning 1977. Alla klagar (jämmör si) över att det aldrig blir snö om vintrarna, skriver Maria, men nu har de allt fått nog! Man ser inte stora vägen (sjår int börto sturwäjön) för all snö. Av bilarna ser man bara röken. Och snöhögen framför lagårn (sno-stattjön fråmmå fjos) är så hög så det går bra att kliva upp på taket och åka på skorna (sko-rännas) utför!

Snoberättäls

Öllör jämmör se att ä a alldre wurte nön sno um wittra, män nu a dem allt fändje nug. Ema ajto gardem irä sö mitje sno sö ik sjårn’t börto sturwejjun. Bilär åk förbi ö i bara sjår rätjen åv dem. Snostatsjön fråmma fjosi i sö eg sö ä gör bra tä klajva uppo tak direkt. Se sko-rännus ik ajtever. Ed tytsjer ik i role. Nu wäntör ik ä ska bi skåran sö ik fo åk spark ajtever bökka.

Maria Hansson. Klass 5. Orsa Skoltidning nr 1. 1977.

Att läsa orsamål är svårt i början. Om man läser högt är det lättare. Att skriva på orsamål är en utmaning. Men jag vet flera som skriver! Detta är en av de sista av alla orsamåluppsatser som publicerades i Orsa Skoltidning. I Orsas skolor hade eleverna uppmuntrats att skriva på orsamål ända sedan Skoltidningen startades på 1930-talet. Och långt in på 70-talet fanns alltså skolbarn som skrev på orsamål.

Sö ä bara tä sättj igöngg ö skriva!

Sjåssum

Eva Olander

Del 86

Orsamålets abc

Inovember i fjol skrev jag om månen och om väderspådomar. Det gick dock inte så bra att spå vintervädret; först en bit in på det nya året har vi fått en riktig vinter i Orsa. Men vi gör ett nytt försök. Av min almanacka framgår, att nymånen kommer att vara bara några dagar gammal i början av februari i år. Då får vi se om väderleken stämmer in på det gamla talesättet från Orsa: Dis-tunggöl i jålåkt, d.v.s att nymånen på Disa dagen (3 februari) spår kallt väder. Tunggöl är ju ett gammalt ord för månen, som känns igen av många äldre orsabor.

När månen är ny är den växande. På orsamål kan man då säga att ä a kämi o wäx’nd, d.v.s. ”har kommit på växande”. När månen sedan står i nedan säger man att ä a kämi o twär’nd. Det låter obegripligt. Vad menas med ”tvärande”? Nyligen har jag fått höra att man även sagt ä a kämi o stjär’nd, d.v.s. ”på skärande”. Man kan ju tänka sig att månen skärs av, bit för bit.

Men twär’nd har en förklaring. Orsamålet är ju ett gammaldags språk, som har likheter med gammal isländska. I min isländska ordbok hittar jag ordet þverra som betyder avta eller förminskas. (Den isländska bokstaven þ uttalas som th i engelskans thing. Prova att säga þverra som en islänning!) På isländska finns också uttrycket þverrandi tungl om den avtagande månen. Isländskans þverrandi och orsamålets twär’nd är förstås samma ord. Båda hör ihop med ordet tvär.

Den stigande fullmånen är ofta en mäktig syn. När den höjer sig över trädtopparna kan man undra hur det egentligen går till. Vem är det som får den stora gula månen att stiga? I Orsa sa man att det var en gammal gubbe som wikköd upp tunggöl evör Truttus-ol (”vickade upp månen över Truttus-holen” – en liten höjd nära Issmarvål). Men i Våmhus säger man att nu isser osskall’nuppslipsten, när fullmånen stiger upp över orsaskogen.

Sjåssum

Eva Olander

Illustration: Linnea Olander.

Del 87

Orsamålets abc

Nu är vi många som längtar efter varmare dagar. Även Bitte drömmer om sommar och värme.

Hon får dock svårt att sova när det blir för varmt i sängen.

I drämdä…

I drämdä, att ä wa sumår’n ö warmt.

Ja, ä wa räskli, ur ett ä wa.

Do wakknöd i ö dro åv mi sukkor

Ö filt’n ö stur-tättj, sö i bälld int a.

Se lagd i mi jäss’n ö drämd um wåri.

Soli sken sö vådli ö jaldöd o

Do wakknöd i att , ö dukäd nid rakkån

Se söv i sö gwött, sö du kånn int tro.

(av Bitte Nohrin Jernberg)

Några ordförklaringar.

Räskli (rad 2) och vådli (rad 6) är två förstärkningsord. (De kan översättas med väldigt, ruskigt, förskräckligt…)

Det finns gott om sådana på orsamål.

I ordboken Orsaord har vi samlat dem under upplagsordet ’väldigt’.

Här finns räskliga, ljott, oskapli, fasöli, wänsta, wöndalt och många fler.

ett (rad 2) = hett

bälld int a (rad 4) = inte kunde ha

jäss’n (rad 5) och att (rad 7) betyder båda ”igen” eller ”åter”

jaldöd o (rad 6) =”eldade på”

dukäd nid rakkån (rad 7) = knuffade ned hunden

Sjåssum

Eva Olander

Illustration: Linnea Olander och Rasmus Pettersson

Del 88

Orsamålets abc

Det var ett tag sedan vi fick läsa något ur Orsa Skoltidning. I nr 3 1966 har jag hittat en kort berättelse av Stig Svensson, som gick i sjätte klass. Han skriver om hur det var att bo en hel vecka i Seli, som är en fäbod (nögör budör) efter Torrvålsvägen. En fäbod kan heta sel, även i våra trakter.

Börti Seli

Seli ed i nögör budör etter Twörrwåls-wejön.

Börti Seli a ik, sistör, falla ö munna bott je el wika.

I budär grillöd wi fistjen ö åtum, i åt upp twer sturär nöger. Uppå dåjn wa i ö falla börti skojön ö aggum widn. Uppå kwäldn såtum wi iring jaldn ö lasum ir je bok sum jättöd: Uti Staden.Se uppå lögördåjn skulld wi fåra em. Firi innå wi skuld åka kåm i ijug botji sum i skuld a mi em.

Stig Svensson, klass 6, ur Orsa Skoltidning nr 3 1966.

Redan på 1960-talet var en hel del av orsamålets böjningsformer på väg att tappas bort eller blandas ihop. ”Efter gammalt” hade det kunnat stå: börti Sel'n, etter wejem, jenå ela wikö, (bört)i budömå, ir jenn bok och wi skuldöm

Men Stig skriver att de grillade fistjen och högg widn, alltså med "fisken" och "veden" i bestämd form, som det ska vara på orsamål. När de satt runt elden på kvällen läste de ur en bok. Den kom Stig ihåg att ta med hem firi innå de skulle åka. "Före innan" låter konstigt på svenska, men är helt riktigt på orsamål.

Sjåssum Eva Olander

Fotnot: På kartan hittar jag en plats som heter Sälen, nära Brunnvasselbo. Kan det vara där som Stig var? (Sel blir Säl. Kartornas stavning ska ju inte rätta sig efter uttalet; det har jag nyligen läst om i tidningen.)

Del 89

Orsamålets abc

Det drar ihop sig till påsk i år igen. I en tidig årgång av Orsa Skoltidning (1938) kunde man läsa nedanstående lilla påskberättelse. Den är skriven av Anna Greta Bälter, som gick i tredje klass.

Döss i klädd ajt mi tä påskkeling. Um påskafton klädd ik ö Göta ö Ulla ajt wöss tä påskkelingör. Wi settum o wöss nögo gåmlo klädä, ö se sotud wi wöss i ögumå, sö wi wåm alldeles swartur.

Dö klucka wa niö, djing wi ajt ö kastudum påskbreve. Döss wi addem kastad fälut, djing wi emåt. Dö i skuld twå mi, war i sö swart, sö i aldo ö int skuld fo åvmi, men ur i gnuköd ö twådmi, sö wart i do ren tä slut, ö se wa ed tä gö ö ledsi.

Anna Greta Bälter, klass 3. (Orsa Skoltidning 1938, nr 3)

Översättning: När jag klädde ut mig till påskkäring. På påskafton klädde jag och Göta och Ulla ut oss till påskkäringar. Vi satte på oss några gamla kläder, och sedan sotade vi oss i ansiktet, så vi var alldeles svarta.

När klockan var nio, gick vi ut och kastade påskbrev. När vi hade kastat färdigt, gick vi hem. När jag skulle tvätta mig, var jag så svart, så jag höll på att inte få av mig, men hur jag gnuggade och tvättade mig, så blev jag då ren till slut, och sedan var det att gå och lägga sig.

Brukar påskkäringar kasta påskbrev nuförtiden?

Själv minns jag att jag vek påskkorten så att de liknade brev, och sedan kastade in dem genom dörren och ropade glad påsk!

Anna Greta skriver att flickorna sotade sig i ögumå, så de var alldeles swartur

Man kan ju undra hur de såg ut egentligen, men i ögumå ("i ögonen") betyder "i ansiktet" på orsamål.

Orsamål kan ju stavas på många olika sätt. Jag brukar inte ändra något i uppsatserna, men här har jag lagt till ett d i klädd och ett s i döss och wöss, för att göra det lättare att läsa. I sista meningen står tre hopskrivna ord: åvmi ("av mig"), twådmi ("tvättade mig") och ledsi ("lägga sig"). Dem har jag inte ändrat på, fast de kan vara svårlästa. Att sätta ihop ord på det viset verkar vara ganska vanligt i skrivet orsamål. (Själv skulle jag dock ha stavat "lägga sig" som läddj si.)

Gladör påskör! Eva

Illustration:

Linnea Olander

Je påskkelingg sö i sotad'n i ögömå.

Del 90

Orsamålets abc

Sjå jalder luvå uppo wert bjar! Se hur eldarna flammar på varje berg! Jald=eld, bjar=berg, luvå är samma ord som ”(elds)låga”. Citatet är en rad ur Jemt Hans välkända Wårwajsa, som sjungs vid många valborgsmässoeldar.

Här är inledningen till en annan Wårwajsa, skriven av Karin Linnerborn:

A du ärt ur fuglär tjilå, a du sitt ur soli skåjn, a du sitt e bir o grenå ajta weddje? Mofa, ånn sö wa sö kulin i sö fasöliga fåjn ö nu sit ånn ö glisör inni skeddje.

Fuglär tjilå, står det. I Jemt Hans text är det ju ungdomer som tjilå. Ordet är svårt att översätta, men i ordboken Orsaord står det ”kuttra”. Såväl fåglar som ungdomar kuttrar, när det är vår i luften.

Liten ordlista: grenå=grönska, ajta weddje=utanför väggen, kulin=frusen, fåjn=nöjd och tacksam, glisör=ler, inni skeddje= i skägget. Weddje och skeddje kan också skrivas weddji, skeddji. Uttalet varierar mellan olika byar.

Dikten fortsätter: Nu a wåri kämi attör ö snon a feri åv. Um int bene wä sö stärdo ädd ånn strittad sömön kåv sö a sluppi ajt ir tjittåm föst göndjön.

Vore inte benen så stela, så skulle morfar ha skuttat som en kalv, som sluppit ut ur kätten första gången. Ordet stritta betyder hoppa och skutta. Jag har tidigare uppfattat det som ”vanlig svenska”. Men det är kanske bara på orsamål som man kan uppa ö stritta?

Sjå jald'n luvär.

Sjåssum

Eva Olander

Fotnot 1. I Dalmålsordboken (som omfattar alla olika dalmål) finns ordet stritta faktiskt upptecknat bara i Orsa, och det betyder "springa med korta hopp; hoppa och dansa". Så det är tydligen bara vi i Orsa som kan stritta som kalvar i vårsolen.

Fotnot 2. Karin Linnerborns dikt har ytterligare två verser om morfar som gläder sig åt våren. Den finns i hennes bok med orsamålsdikter Sönä wart-e (”Så blev det”).

Del 91

Orsamålets abc

Morfar sitter och njuter i vårsolen i Karin Linnerborns dikt Wårwajsa (som jag citerade i förra avsnittet).

Den sista versen är så fin så vi tar den också:

Nu sit mofa ajta weddje ö e kännös riktit bra, men fär onöm ir-e öst'n fast e i wåre.

Men ånn i sö fåjn ö tittjör att ånn bettör kund int a fast ånn kravlun i ö grår ö bört-i åre.

Fär lajv a wurti lungunt nu ö mofa a pensjon ö ånn kånn int latt bli tä bir ö gnol o jenå ton. Ånn i glad läse fuglär döss e i wåre.

Översättning:

"Nu sitter morfar ute och det känns riktigt bra, men för honom är det höst fast det är vår.

Men han är så glad och tycker att han bättre kunde inte ha fast han krasslig är och grå och "borti åren".

För livet har blivit lugnt nu och morfar har pension och han kan inte låta bli att att börja gnola på en ton. Han är glad som fåglarna när det är vår."

Lajv a wurti lungunt nu (livet har blivit lugnt nu), tycker morfar. "Liv" kan alltså heta lajv (med ett långt och mörkt "aj"). Vi är nog lite ovana vid att tala om "livet" i allmänhet på orsamål, men det finns många uttryck där lajv syftar på hur man känner sig inombords:

I bi litt ini lajvi dö soli skåjn = jag blir lätt till sinnes när solen skiner.

Ik a sårt lajv = "jag är orolig" eller "jag har dåligt samvete". Ä gnåg ini lajvi = Det gnager inombords; jag är nervös.

Ik å'nt int lajv evör onöm = Jag bryr mig inte om honom.

Det finns också ord och uttryck där "liv" uttalas som på svenska: Liv eller livstittj = livstycke. (Livstittj är också orsamålsordet för västen till orsadräkten.)

Uka liv! Vilket oväsen!

Dug du ölld di wi liv? Kan du hålla dig vid liv?

Liv i betydelsen levnad kan också heta livnåd Eller så kan man säga mäss i a livåd = "medan jag har levat" dvs. "under mitt liv".

Ett uttryck som alltid passar bra är:

Ä sit do'nt a lajvi! = Det är inte så bråttom; det gäller inte livet! Gör som morfar, ta det lugnt och njut i försommarsolen.

Sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

Del 92

Nu blomör ä rakt öllömstass! Det blommar överallt omkring mig! Ik a knäfft korti o nögöm blommöm sö wäxa iringg stugön dar i bor. Jag har fotograferat några av blommorna som växer kring mitt hus: tärnrosor ö äll-kovön, rint-krajin ö bjaldör-gras, tömtkall-tännär ö gåmböl-kullor.

Provä ö set ijop nåmni mi bildömå! Försök sätta ihop rätt blomnamn med rätt bild. Det är inte svårt.

Sjåssum

Eva Olander

Del 93

Orsamålets abc

Ent mårknådn mer än jenn göng fär år.

Snart är det dags för Gammaldags marknad här i Orsa.

Då kan det passa bra med några citat ur en liten marknadsvisa. Ernst Grandell skrev Je lit’n mårknådswajsa redan 1939:

Ja, dar kån-ån tjep öllt gwött ån kån enstj-si: Pipårkakor, eppli, öllt ”strulgwött” ån kån tentj-si.

Ernst rimmar enstj-si (önska sig)på tentj-si (tänka sig).

På marknaden kan man köpa allt gott man kan önska sig: ”strul-gwött” är allt gott som köps i en strut.

Bi-du se frusin, fo du wärm-di åv kolem, ö träff bekånta fro bö Ossblik ö Olem.

Blir man frusen på marknaden kan man ju alltid värma sig med varm kålsoppa.

Och så träffar man bekanta från olika orsabyar. Gammaldags marknad är det bara en gång om året: Fär mårknådn i mårknådn jenn göng fär år.

På marknaden kan man också passa på att köpa några exemplar av Kall’n ö kelindji, Hembygdsföreningens årsskrift, med mycket läsvärt om Orsa.

Dikten, som har många verser, finns i Ernst Grandells diktbok Gosär åv Ensta. (Jag har ändrat lite på stavningen, för att göra det lite lättare att läsa.)

Sjåssum

Eva Olander

Alltid sista lördagen i augusti!

Närodlat, närproducerat hantverk.

Del 94

Orsamålets abc

Ossmolslag, "orsamålslaget", har funnits sedan slutet av 60-talet, när några medlemmar i Hembygds–föreningen insåg att det behövdes en grupp för vårt lokala språk. De hade märkt att orsamålet inte längre fördes vidare till nya generationer på samma sätt som förr, och ville arbeta med att bevara det för oss kommande generationer av orsabor.

Inom Hembygdsföreningen fanns redan Spelmanslaget och Folkdanslaget, så Ossmolslag fick sitt namn med anknytning till dem. På orsamål har ordet lag (liksom alla neutrala ord) ingen ändelse i bestämd form: Ossmols-lag kan alltså betyda både "lag" och "laget".

Det svenska uttalet av "rs" som i fors och kors finns inte på orsamål. Det heter föss och köss. Namnet Lars uttalas Las eller Lassä. Orsa heter alltså Ossa på orsamål. Orsamål heter ossmol (inte ossmål som en del säger). Mol (mål) rimmar på nol och kol (nål och kål). Andra ord som har o i orsamål, men å i svenska, är los (lås) och gos (gås, som oftast betyder smörgås).

Ossmolslag är inte en egen förening, utan fungerar som en sektion under Hembygdsföreningen och som en studiecirkel inom Studiefrämjandet. Alla som är intresserade kan komma till Ossmolslags träffar utan anmälan. De som deltar regelbundet är medlemmar i Hembygdsföreningen och räknas som deltagare i studiecirkeln.

Idag är vi omkring 25 personer som deltar när Ossmolslag träffas på Hembygdsgården. Vi brukar läsa både gamla och nyskrivna texter på orsamål. Vi påminner varandra om ord och uttryck som vi kanske glämt åv (glömt bort) och förundras ibland över hur orden kan böjas. Ordet ljå, som betyder lie, kan t. ex. böjas till både ljånå och ljåmmå Framför allt har vi roligt!

Vi träffas varannan tisdag kl 13-15 under vinterhalvåret. Fösst göndjön i ö:st blir tisdagen den 2 september.

Öllör sö i nifitjigör o wenn wi djeröm bäll kumå ö wa mi!

Är du nyfiken på vad vi gör så är det bara att komma och delta, eller sitta och lyssna. Alla får kaffe ö duppa.

Sjåssum

Eva Olander

(Bilderna är från april 2014)

Orsamålets abc

Del 95

När Hembygdsföreningen fyllde 100 år (2010) var det en utställning på Kulturhuset. Där hade vi ett eget rum som bara handlade om Orsamålet. Till den utställningen gjorde vi några listor med olika teman, bland annat vad olika djur heter på Orsamål. Här är två listor: en över djori sö wi åmm emå (djur som vi har hemma) och en över wildo djor (vilda djur). En del djur är förmodligen mer okända än andra. Att en valp kallas wepä tror jag nog att många Orsamålstalare inte vet. Och ännu färre är det nog som vet vad en stjari är för djur.

äst häst fuli föl tjir ko uxä tjur kåv kalv kwött gris djilta sugga rakkä/sossä/ bussä hund rakk-wepä hundvalp katta/måssä katt djet get tjilingg killing bukk bock takka tacka

låmås äld låmbrä lamm gumsä bagge

bjänn björn

warg varg

bjor bäver

grav-swå:jn grävling rev räv

eri hare

ajkwönn ekorre

muld-otör åkersork

må:js råtta

må:js-elingg råttunge

stjari näbbmus

årå-jässla ödla

Sjåssum Eva Olander

Del 96

Orsamålets abc

Nu är det gott om svamp överallt. Även på Hembygdsgården växer de som soppar ur jorden. På orsamål heter det söpp Nu ir-ä nug mikklör sö wil ajt i skojön ö sönk söppön. (Nu är det nog många som vill ut i skogen och plocka svamp.) Men svamp som människoföda är ändå något nytt i våra trakter. Kung Karl Johan försökte ju redan på 1800-talet få svenskarna att förstå att svamp är mat, men det dröjde länge innan vanan att äta svampar nådde ända hit till oss i Orsa.

Kor och andra djur har dock alltid vetat att svamp är utmärkt mat. Så här på höstkanten ville korna inte komma hem till fäboden på kvällarna, eftersom skogen var full av smakliga svampar. Nu a tjinär birto söppa, sa man då. Den som först lärde mig detta uttryck var Fröjd Anna från Torrvål. Hon berättade följande om korna:

Nug war-ä besvärli mi däm döss ä birdo bi tidi sö däm birdo söppa. Oj, däm kåm int em aldri. Klukka kund bi tölv mä nätär wa. Däm kund wil bö liddj börtä ö.

(Nog var det besvärligt med dem när det började bli tiden så de började "soppa". Oj, de kom aldrig hem. Klockan kunde bli tolv på nätterna. De kunde rentav vilja ligga borta också).

Idag är det inte bara korna som "soppar" i skogen. Många människor har också skaffat sig vanan att springa i skogen och leta efter svamp.

Sjåssum

Eva Olander

PS. Jag har tyvärr aldrig träffat Fröjd Anna, men jag har hört hennes röst i en inspelning gjord 1970. Av henne har jag lärt mig många orsamålsord, och en hel del livsvisdom också.

Del 97

Orsamålets abc

Iförra avsnittet skrev jag om söppön (svamp). Här är en svampbild som inte fick plats förra gången. Dessa små svampar, som sprider en fin rök när man tar i dem, växer hemma i min syrenberså. På orsamål har de ett mycket passande namn: fajs-böllör (dvs ”fisbollar”).

Jag gillar ju att göra jämförelser och se samband mellan olika språk och sätter gärna in orsamålet i ett lite större språkligt sammanhang. Svamp och söpp är ursprungligen samma ord. Ljudkombinationen mp i svamp motsvaras av pp i söpp. När två ljud blir mer lika varandra och rentav smälter ihop, kallar språkvetare det för "assimilation". Om man jämför orsamål och svenska (eller andra språk) kan man hitta fler exempel:

• rs blir ss: att orsamål heter ossmol, har jag ju påpekat förr. Ett annat roligt exempel är ordet twösk, som betyder groda. Det är faktiskt samma ord som svenskans torsk

• rn blir nn: bjänn (björn) och tjånnä (tjärn).

• rl blir ll: kall och kelingg motsvarar svenskans karl och käring (som för mycket länge sedan stavades kärling).

• nt blir tt: wittör (vinter) och wött/wöttä (vante). Orsamålsordet kwött, som betyder gris, hör ihop med kvant eller kvanting, som i andra dialekter kan betyda pojkspoling eller kortvuxen person.

• nk blir kk: sikka (sjunka). Man kan också jämföra svenskans dricka med engelskans drink. Svenskan har alltså en assimilation som saknas i engelskan.

• mp blir pp: söpp (svamp).

Någonstans har jag också läst att kripp, som ju är orsamålsordet för barn, troligen hör ihop med ordet klimp. En klimp kan ju vara något litet och runt, precis som ett litet barn, så det låter som en bra förklaring till att vi kallar våra barn för krippör.

Sjåssum Eva Olander

Fisbollar.

Orsamålets abc

Del 98

En rolig historia på orsamål brukar kallas för igla Här är je rolin igla som jag har fått av Sigurd i Skattungbyn:

Bekkmåns-Järk add fendji fia upi kappal fär fösst göndjen se ån wa litn. Mes ån kåm emat fräged momo ur ån tikkt att ä add we tä kum ini kappal. Järk swäräd: ”Jo fösst skuld wi stånda ö sjunga, ö se fikk wi sittsja ö sjunga, ö ress söm ä wa kåm ä jenn kall sö add jena piltettu upo jenum störi ö dukäd na ini ögor o mi”.

Översättning:

Bäckmans-Erik hade fått följa med till kyrkan för första gången sen han var liten. När han kom hem frågade mormor hur han tyckte att det hade varit att komma till kyrkan. Erik svarade: ”Jo först skulle vi stå och sjunga, och sen fick vi sitta och sjunga, och rätt som det var kom det en karl som hade en toppluva på en stör och stack den i ansiktet på mig”.

Kappal uttalas med betoning på första stavelsen (kàppal), och betyder förstås ”kapell”, men i Skattungbyn menar man Skattunge kyrka. En pilt-etta är en mössa med tofs. Ordet etta/ätta är ju samma ord som ”hätta”, men utan h, och pilt är mössans tofs.

Sjåssum Eva Olander

Je riktin pilt-ätta. (Tecknad av Ernst Grandell 1936)

Kàppal upi Skatungbimm.

Orsamålets abc

Del 99

Nu befinner vi oss i mörkaste november. Såväl Allhelgona som Halloween a weri ö feri (har varit och farit) och det är fortfarande långt till jul. Då kan det väl vara lämpligt att påminna om en gammal god orsatradition, som numera fallit i glömska.

En som minns är Bollan, eller Ingeborg Morén, som var barn i början av 20-talet. Då fanns det rädikallär i Orsa. Rädas betyder "skrämmas". Och kallär är förstås egentligen "karlar", men vi kan ju alla kallas för kallär på orsamål. Sju-kallär är de som bor vid sjön och bjar-kallär de som bor uppe på berget. Så rädi-kallär är de som går omkring och skrämmer sina grannar. Men det gick inte an när som helst på året, utan bara vissa bestämda datum, nämligen den 30 november (när Anders har namnsdag) och den 9 december (när Anna har namnsdag). Då kunde man gö ö rädas (gå och skrämmas) i alla gårdar där det fanns någon som hette Anders eller Anna. Och det fanns det ju i så gott som alla gårdar förr.

Bollan minns: ”Som barn satt man som i spänning vid dessa namnsdagar, då kvällen kom. För rädikallär var ju inte vackra att se på precis. Många var utklädda i gamla slitna orsakläder med långa kjolar och med kasundjen vänd ut och in med ullen ut. Därtill en magd eller ett randigt förkläde, och ett huckle på huvudet. Andra var iförda stor slokhatt eller skinnmössa, buss-etta på orsamål. Över ansiktet hade somliga dragit en strumpa, som de gjort hål på för ögonen och munnen. Andra hade sotat sig i ansiktet, så ingen skulle känna igen dem. De bar på väskor eller korgar, som de ville ha något i. Man brukade ge dem äpplen eller andra godsaker.

Sina röster ändrade de om och mumlade obegripligt innanför masken. Det kunde komma flera sådana följen under kvällen, så man var aldrig riktigt säker, förrän det blev bra sent. Som femåring brukade jag hålla till i ett annat rum intill köket, och där stod jag och tittade på

dem i smyg, innan jag gick in. Såg de mycket fula ut, stannade jag kvar i rummet. De hade många slags upptåg för sig. Ibland dansade några. En del låtsades vara osams och slogs. Men roligt var det ändå, när de kom, fast de nästan kunnat skrämma slag på en fem-sexåring. Jag minns en episod från min barndom. Jag hade påssjuka och var kraftigt svullen kring kinder och hals. Så kom rädikallär in under glam och stoj – men när de fick se, hur jag såg ut, var det allt de som blev rädda för mig och stack ut ur stugan fortare än kvickt.”

Sjåssum

Eva Olander

Teckningen av Johannes Hasmats har jag hämtat ur boken Ossfok sö sjungged ö glämed, där den illustrerar en dikt av Ernst Grandell, som också handlar om att Gö ö rädas.

Rädikallär.

Orsamålets abc

Del 100

Orsamålets abc har nått fram till del 100, eller undra som det heter på orsamål. En liten tillbakablick på hur det hela började kan väl vara på sin plats. Orsakompassen såg dagens ljus i april 2009. I våra brevlådor dök det plötsligt upp ”en väldigt charmig liten tidning” som sedan dess förgyllt vår tillvaro här i Orsa. Redan i detta allra första nummer fanns en liten spalt med den lockande rubriken ”Orsamålets abc”.

Den gick ut stenhårt från början med berättelsen om Ubert Jenns och skogsrået och avslutades med det glada tillropet Sjåssum! Vem som skrev var länge en hemlighet. Vi (jag och Karin) och hela Ossmolslag undrade vem som kunde ligga bakom. Efter några avsnitt blev vi dock kontaktade av den hemlighetsfulle ossmolsredaktören, som insett att han kunde behöva hjälp för att inte gå vilse i grammatikens irrgångar. Vi höll ju som bäst på att gräva ned oss i orsaord och orsagrammatik i slutfasen av arbetet med vår orsamålsordbok. I avsnitt 12 var det så dags att avslöja namn och bild på redaktören och hans båda medhjälpare: Jonas Johansson tas i örat av Karin under överinseende av Eva.

Trots denna behandling höll Jonas ut i hela 43 avsnitt innå ånn kurköd (innan han gav upp). Dö Jonas add slutt ir si, war-ä bara tä bir-o skriva sjövör, um ä skuld bi nöd. När nu Jonas hade dragit sig ur, fick vi lov att börja skriva själva. Sedan i juni 2011 är det alltså Eva som, med stöd av Karin i bakgrunden, står för innehållet i Orsamålets abc.

Innehållet i de 100 avsnitten har varit varierande: tips på mer eller mindre användbara ord och uttryck (så som rämön ta och andra svordomar), exempel på hur orden kan böjas (så som i fikk jänn goda åv jenö kwinnfotji, ”jag fick en puss av ett kvinnfolk”) och ibland hur orsamålet liknar andra språk (så som engelskans otherwise och orsamålets ödörwajs).

Ofta har vi utgått från gamla, men ibland även helt nyskrivna, texter på orsamål: dikter, uppsatser och annonser. Det har ju skrivits en hel del på orsamål genom åren, inte minst av skolbarn i Orsa Skoltidning. Det finns mer att ösa ur, så vi kan hålla på ett tag till.

Tack till Jonas, sö birdo skriva um ossmol ini Kumpassem. Tack för att du började skriva om orsamålet. Do slo du upp jenå for! Då slog du upp en fåra - du kom på en bra ide!

Och tack till Orsakompassen, som upplåter en plats åt orsamålet och därmed ger alla orsabor en chans att kunna läsa lite om vårt eget gamla språk.

Det är ju idag allt färre som talar orsamål, eller ens hör någon som talar. Vi inser förstås att orsamålet kommer att försvinna, oavsett vad vi gör. Men ändå, eller kanske just därför, är vi glada över att få tillfälle att dela med oss av detta märkvärdiga och roliga språk, som talades av nästan alla orsabor för inte så länge sen.

Sjåssum!

Eva Olander och Karin Ohlsén

Nu finns alla tidigare nummer av Orsamålets abc samlade på orsakompassen.se.

Orsamålets abc

Del 101

Nu är det snart jul. Visst är det fint med allt julpynt och tända ljus. Men mitt i julstämningen drömmer jag mest om sommaren. Både julglädje och sommarlängtan finns i Ylva Svenssons fina teckning som illustrerar Benkt Granholms text om Jugånör fiol. Det är sommarens sol som lyser över spelmannen och de julglada barnen.

Juga är orsamålsvarianten av namnet Johan. Jugånör fiol betyder "Johans fiol". Ändelsen -ör i Jugån-ör är speciell för orsamålet. Den är ett gammalt arv som inte finns kvar i någon av våra granndialekter. Fiol kan också heta fior på orsamål, med betoningen på första stavelsen. Men det passar inte här eftersom fiol rimmar så bra, som i följande rader:

Det var något som malde inne i Johans fiol: Ä wa nö sö mol ini Jugånör fiol

Men det kom inte ut förrän det blev jul: Men ä kåm int ajt fälld ä wart jol.

Men när julen kommer blir det roligt. Då spelar solskenet ir fìorem (ur fiolen): Men tast joli wart ä sö roli rakt läsö soli ädd sku spil si ajt ir fioln.

Orden ska sjungas till den välkända Hammare gånglåt från Skattungbyn. Hela texten, med noter och illustrationer, finns i visboken Wårwinder susa. Boken kan fortfarande köpas av Hembygdsföreningen. Kanske en julklapp?

Eva Olander

Illustration: Ylva Svensson, ur visboken Wårwinder susa.

Sjåssöm ö goda jol!

Orsamålets abc

Del 102

Före jul citerade jag Benkt Granholms dikt Jugånör fiol. Då påstod jag också att Juga/Jugå skulle betyda Johan. Redan samma dag fick jag påpekat att ingen i Orsa har hetat Johan. Det ska vara Jonas! Jag försökte försvara mig med att Johan och Jonas nog är samma namn egentligen, men det kände jag mig inte helt säker på.

Nu har jag läst på lite bättre. Johan och Jonas kommer av de båda bibliska namnen Johannes och Jona Ursprungligen är de alltså inte samma namn, men båda har ofta fått formen Jon. När man läser gamla kyrkböcker ser man att Jon var ett vanligt namn i Orsa. De som bar detta namn kallades säkert för Juga eller Jugå, men prästen skrev en svensk variant av namnet i kyrkboken.

I kyrkböckerna ser man också att urvalet av förnamn var väldigt begränsat i Orsa förr. Man förstår att gårdsnamnen framför namnen behövdes för att hålla reda på vem som var vem, inte minst för prästen som ju skulle hålla ordning på både folkbokföring och kristendoms–kunskaper.

Nästan alla namn på orsabor som står i kyrkboken har ett annat uttal på orsamål än det som prästen skrev. Det bibliska namnet Johannes är nog det namn som finns i flest varianter i världen. Några exempel är John, Jean, Juan, Giovanni, Ivan och Hans. Vanligt i Orsa är namnet Hans. På orsamål uttalas det Åns (eftersom vi ju tar bort h, och uttalar a som å när det kommer före ett n). En annan Johannesvariant är Jöns, som på orsamål uttalas Jens (eftersom ö ju brukar bli e på orsamål).

Det vanligaste mansnamnet i Orsa var nog ändå Anders, på orsamål uttalat Åndes/Åndös Erik blir Järk och Lars blir Las eller Lassä. Per heter Pä. Olof har ett alldeles eget uttal i Orsa. I våra grannsocknar säger man Ulåv, men här i Orsa har vi tappat bort den första vokalen och kallar Olof för Låv

Vanligaste kvinnonamnet var Anna, på orsamål Ånnå. Kerstin/Kristina heter Kisti och Karin brukar vi ju kalla för Kari, men en annan variant av samma namn är Katra (ursprungligen Katarina). Birgitta/Brita har en egen variant i Orsa. I grannsocknarna finns namnformen Berit eller Berita, men i Orsa har man sagt Butta

Vad som är extra roligt med namn på orsamål är att vi kan böja dem. A du sitt Åndösa? Ånn i när Jugån. War i Katrånör fior? Känns du wi Ånnö? A du lesi Låvar bok? Itta i Lassar gard.* Böjningsformer av förnamnen har ofta gett upphov till gårdsnamn: Lassar, Jugås, Jönsar, Lovar, Karner, Karns.

Juga kan förresten vara självaste John Blund (den som gör att man blir sömnig när det är dags att sova). I Älvdalen har man talat om Jugåblund och på Sollerön att an a Jugå ini ogum, "han har Jugå (=sömn) i ögonen". Den som tillbringat natten med Jugån har nog sovit gott. Den som haft otur och istället träffat Jensa under natten har sovit illa. O a sövi när Trutt Jensa, "hon har sovit hos Trutt Jöns", kunde man säga om en kvinna som var på dåligt humör.

Sjåssum

Eva Olander

* översättningar: Har du sett Anders? Han är hos Jon. Var är Karins fiol? Känner du Anna? Har du läst Olofs bok? Det här är Lasses gård.

Del 103

Orsamålets abc

En riktig sno-wittör har vi fått i år. Jag har letat i ordboken och hittat många användbara meningar, som handlar om vinter och snö:

Ä snåjr mäst wänn dag. Det snöar nästan varje dag.

Ä kåm je snidd. Det kom ett snöfall.

E snogöt ajto wäjem. Det är snöigt på vägen.

Nu fo wi mukå snon. Nu får vi skotta snö.

(Mukå är samma ord som används när man mockar gödsel, mukär dindjo.)

I mukär mi sno-rekön. Jag skottar med snöskoveln.

A du lönggån muku-weg? Har du en lång väg att skotta?

Sjå fär di, sö du far int ö mukär attum katto! Se dig för, så du inte råkar skotta över katten!

Skare heter skari Ä bjar skarin i da. Skaren bär i dag. (När ordet böjs får det en annan vokal och heter skårå.) Um männå bjar-ä kajt skårån (ur en dikt av Ernst Grandell.) På morgnarna bär det att springa på skaren.

Ä ska wa bra ferä, um i ska wil ajt ö åk o skajdömå. Det ska vara bra före, om jag ska vilja åka skidor.

Ä wa spilå-fer i kwäss. Det var ”spel-före” i går kväll (is-före så det klingade under sparkmedarna).

Ä biro bi tajdi. Det börjar bli töväder (börjar tina).

Ett svenskt ö blir ju ofta e i orsamålet, som i smer, gret och ferä. Då är det inte så svårt att gissa, att tö heter te på orsamål. Ett gammalt talesätt lyder: Trättondas te i bättör äld trätto lass e. Trettondags tö är bättre än tretton lass hö.

Sjåssum

Eva Olander

Många av dessa uttryck, och ännu fler, finns i orsamålsordboken Orsaord, under uppslagsord som snö, skare, skotta m.fl.

Orsamålets abc

Nu har den här vintern snart feri bört fär i år. Talgoxar, blåmesar och andra fåglar har börjat sjunga för oss. Jag tänkte då passa på att ta upp några rader ur en wittörwajsa (vintervisa) av Karin Linnerborn. Den börjar ja wittörn i gruvlin ö räsklin i år (ja vintern är gruvlig och ruskig i år), men jag vill hellre citera den andra versen, som handlar om våra vänner småfåglarna:

Ö mesarrär i do sö wisäler nu, sö du lär nö jåtå fo dja dem.

Ö du i nug twundjin tä tentj o dem nu, um du ajtum knåjta wil a dem.

Sö dja dem lit tåg, eld ev ajt nögo fre, ö stakkarär dem bi sö gladör fär de, ö spilå se döss e bi wåre.

Ordet mesarrär i första raden ser kanske lite konstigt ut. Jänn mesarr betyder ”en mes”, så mesarrär är ”mesarna”. De stackars mesarna är sö wisäler nu. Den som är wisäl är någon som det är synd om. Det är samma ord som ”usel” och betyder egentligen ”olycklig”. Motsatsen är att vara säl, dvs lycklig. Det är alltså synd om mesarna. Du lär få dja dem nö jåtå (ge dem någon mat). Jåtå betyder ju både ”äta” och ”mat”.

Du är nog tvungen tä tentj o (att tänka på) fåglarna, om du vill ha dem ajtum knåjta (utanför knutarna). Ge dem lit tåg (lite talg) och ev ajt nögo fre (lägg ut några frön). Då blir de så glada och spelar sen, döss e bi wåre (när det blir vår). Den som vill kan sjunga tillsammans med de glada mesarna. Texten passar till melodin ”Om sommaren sköna”.

Sjåssum

Eva Olander

Jänn mesarr. Illustration: Linnea Olander.

Orsamålets abc

Skulle vi kunna förstå de orsabor, som levde för flera hundra år sen? Det är svårt att veta, men man kan faktiskt läsa orsamål från 1600-talet. Om man bortser från en del konstigheter, så går att riktigt bra att känna igen språket och förstå vad som står.

Den allra äldsta kända orsamålstexten är en dikt av Andreas Floraeus (eller Florin), som var prästson från Orsa. Han var under en tid anställd av greve de la Gardie på ett slott utanför Enköping. Dikten är skriven till brudparet Erik och Sara, som gifte sig den 9 juli 1676. Troligen lästes den upp på bröllopsfesten. Men varför på en svårbegriplig dialekt? Antagligen var det för att göra sig märkvärdig. På 1600-talet, när Sverige var en stormakt, var det inne med allt som var gammalt och svenskt. Orsamålet var ju så likt det gamla svenska fornspråket!

Jag tar bara med några delar av dikten, och har dessutom anpassat stavningen till modernt uttal av orsamål, för att det ska vara lättare för oss nutida orsabor att läsa. Det finns både humor och glädje i dikten. Det handlar ju om bröllop! Diktaren går rakt på sak och önskar brudparet lycka i sängen och många barn.

Han vänder sig a öllöm ungkarum (till alla ungkarlar), med uppmaningen att vi alla ska kring wöss ö djift wöss (skynda oss och gifta oss), mess ed i sö gwött (när det är så gott) drikka djastbö (dricka gästabud). Bröllop heter ju på orsamål djassbö. Egentligen betyder det förstås gästabud.

Dikten fortsätter: Järk, orn kall, nafsed i Saru sajna (Erik, vår karl, nafsade tag i sin Sara). Sturkalln sö öllt kan (Storkarlen som allt kan) dja dem likku o jallam (ge dem lycka på hjällen). Här behövs några förklaringar: ”Storkarlen som allt kan” är Vår Herre och hjällen (jalln) är översängen. Gud själv ska alltså ge brudparet lycka i sängen.

Resultatet kommer redan i nästa rad: Jänn kripp i weru hand, den ödra i ligg ajti kassim. (Ett barn i varje hand, det andra

ligger uti barnkorgen) En kass eller krippkass är ju en barneller dopkorg. Och så slutar dikten med att alla ska dricka och dansa: Jänn kapp i weru hand (en skål i varje hand) trast o govi standa (strax på golvet stå) kajt um, hupp upo govi (spring omkring, hoppa uppe på golvet).

Tyvärr fick nog Floraeus inte så mycket lycka i sitt eget äktenskap. Enligt källorna fick han ett dödfött barn och hustrun dog året efter. Själv dog han i Stockholm år 1690, bara fyrtio år gammal. I ett senare avsnitt tänker jag skriva lite om en annan prästson från Orsa, som intresserade sig mycket för orsamålet.

Sjåssum

Eva Olander

Fotnot: En sak som jag inte har ändrat på är bokstaven h i orden hand och huppa. Att Floraeus skriver så skulle kunna bero på anpassning till svenskan. Eller så kanske orsamålet inte hade h-bortfall på hans tid?

Källor: Västerås stifts herdaminne och en artikel av Stig Björklund.

PS. Jag är faktiskt släkt med

Andreas Floraeus.

Min mormor

härstammar

nämligen från en av hans systrar.

Krippin ligg ajti kassim. Barnet ligger i dopkorgen.

Orsamålets abc

Förra avsnittet handlade om en dikt på orsamål från 1676, skriven av prästsonen Andreas Floraeus. Det fanns ännu en prästson från Orsa, som ägnade sig åt orsamålet. Han hette Johan Enberg och gjorde karriär i Uppsala, där han blev såväl universitetsbibliotekarie som professor i filosofi. Han intresserade sig mycket för likheterna mellan ”det Dahlska språket” och olika fornspråk. Han tyckte att Bibeln borde översättas till dalmål, och prästerna borde använda dalmålet i sin undervisning, för att folket i våra trakter bättre skulle kunna förstå Guds ord. Sitt efternamn tog han kanske efter fäboden Enåberg i Orsa.

Av Johan Enberg finns bevarat två uppsatser som handlar om ”dalska”. I den ena, daterad 1693, finns julevangeliet översatt till älvdals-, mora- och orsamål. (Till det kan vi kanske återkomma framåt jul.) Enberg berättar själv om hur han fått sin idé att översätta bibeltexter. Varje år fick han besök i Uppsala av orsabönder som reste vida kring landet för att sälja sina slipstenar. Vintern 1692 ville några av dem gärna se de många böcker de hört skulle finnas i Uppsala. Då föll det honom in att visa dem den berömda Silverbibeln och läsa högt ur den, men de förstod ingenting. Då läste han istället ur en Bibel på gammal isländska, men med ”dalskt” uttal. Detta förstod de tämligen väl och ”förundrande sig at Bibelen var på Dalska”, fast de menade att det måste vara något annat sockenmål. Om detta experiment med orsakarlarna berättade Enberg senare för kungen själv, Karl XI, som blev mycket intresserad och ställde många frågor.

I Enbergs andra uppsats, från 1702, finns ännu en bibeltext, och dessutom en isländsk saga, översatta till mora- och orsamål. Men främst innehåller den en detaljerad beskrivning av ljuden i de olika dalska dialekterna. Orsamålet kallar han för ”orsadalska” och noterar att ”uti Orsa tala de groft och långsamt” och att ”de tala annorledes uti den trakten söder vid sjön och den uppåt Skattungeby”.

Han försöker även beskriva ”tonerna och uttalandet”, och har stor lust att låta sätta musiknoter till, för att på så sätt illustrera hur de olika sockenmålen låter. Han har planer på att ta en ”förfaren Musicum” (musiker) med sig hit upp för att hjälpa till med detta, men det tycks inte ha blivit av. I hans manuskript finns notlinjer intill den nedanstående texten, men tyvärr inga noter. (Jag har anpassat stavningen till modernt uttal).

Ik ö Stens Jugå i Skattungbyn gardum jena sumå briddju, ö finggum jen håvan elplant war, ö budum wi öller grannum ö drukkum ö dansedum i åtta dågå.

”Jag och Stens Jonas i Skattungbyn gjorde liksom en brygd, och fick en halv ölkagge var, och bjöd vi alla grannar och drack och dansade i åtta dagar”

Enbergs uppsats från 1702 är det äldsta vetenskapliga arbetet om ”orsadalskan” och de andra dalska dialekterna. Tyvärr trycktes det aldrig, och av hans djärva tankar om bibelöversättningar och undervisning på dalska blev ingenting.

Sjåssum

Eva Olander

PS. För övrigt är jag är släkt även med Johan Enberg. Hans äldre bror Zacharias bosatte sig i Lunden i Orsa och gifte sig med Tur Karin Persdotter. Från dem härstammar min farfar.

Fotnoter:

Silverbibeln är från 500-talet och skriven på det utdöda språket gotiska. Den hade under 1600-talet kommit till Uppsala som krigsbyte från Prag.

Enberg noterar för övrigt att älvdalingarna ”kastar bort h” i början av orden, och säger und, åvå och ästn, men i Mora och allra mest i Orsa ”bruka de h.” Han vet inte varför ”älvdalskarlen är så sparsam på h”, men tycker att detta ljud inte bör tappas bort i dalskan.

Tack vare Martin Ringmar och Lars Steensland finns Johan Enbergs båda manuskript transkriberade och tillgängliga på Internet.

En av flera 1600-talsbyggnader på Hembygdsgården. Stallet daterat 1663.

Del 107

Orsamålets abc

Midsommar i Orsa handlar inte bara om dans runt midsommarstången. Här finns ju också en fin gammal tradition med terränglöpning på självaste midsommarafton: Orsakajt’n. Sedan några år finns det också en klass för mountainbike. Den har fått det fyndiga namnet Orsabajk’n. Bakgrunden till dessa konstiga ord finns naturligtvis i orsamålet.

Kajta betyder 'springa' och är förstås släkt med det svenska ordet kuta. Man kan t.ex. kajt i köpp (springa i kapp).

Några användbara gamla uttryck är o kajtör i gardömå (hon springer i gårdarna) och nu ar-o kajtt fro si (nu har hon sprungit från sig; hon har lugnat ner sig nu).

Orsakajt’n.

Substantivet kajt betyder egentligen 'språng' eller 'hopp'.

Några exempel: ånn to jänn kajt (han gjorde ett språng), o to kajt’n (hon satte fart, gav sig iväg), äst'n kajtt i kajt’n (hästen galopperade), äst’n kåm i tånånde kajt’n (hästen kom i full galopp; tåna betyder springa eller galoppera).

Apostrofen i kajt’n betyder att ordet ska uttalas som om det fanns en vokal före ’n. Jämför svenskans vatten och orsamålets watt’n. Vi skriver också äst'n, bil'n och kall'n.

Att orsamålet har en hel del gemensamt med engelskan är välkänt. Ett exempel är att långt i uttalas aj, som i engelskans white och orsamålets wajt. (Att spelmannen Nicke brukar

underteckna sina mejl med Najk är ytterligare ett exempel.) Så att bike blir bajk på orsamål är ganska självklart. (Och en mountainbike borde kunna kallas för bjar-bajk.) Ändå är det något som inte stämmer med min språkkänsla när jag läser ordet orsabajk’n. Varför passar det inte med en apostrof här? Ett svar får man när man jämför med ett ord som rimmar på bajk. ”Spik” heter på orsamål spajk. Och ”spiken” heter ju inte spajk’n utan spajtjön (eftersom k förmjukas till tj, när det följs av en ändelse.) Det skulle alltså egentligen heta ”orsabajtjön” (eller rentav "Ossbajtjön"). Men det skulle dels se väldigt konstigt ut och dels inte anknyta så fint till orsakajt’n.

Jag vill verkligen betona att mitt inlägg bara är en språklig fundering, och inte alls någon kritik till namnet på cykeltävlingen!

Sjåssum

Eva Olander

PS. Karin har för övrigt några namnförslag till Orsakajt'ns rullatorklass: Orsalajt'n eller Orsaklajt'n.

Rullatorklass.

Orsamålets abc

De som besökte Hembygdsgårdens dag förra året fick uppleva ett gammaldags kronbröllop. Emelie och Per gifte sig på låtsas på Orsa Hembygdsgård. Det var spelmansmusik och sång, och Karin läste en dikt som handlar om hur ett riktigt bröllop kunde gå till i Orsa förr. Dikten heter Djassbö och är skriven av Karin Linnerborn. Djassbö betyder egentligen gästabud, men används på orsamål om bröllop.

Dikten handlar om ett bröllop hos morbor Hans förra midsommarhelgen, när Anna gifte sig med byföreståndarn's Pär. Bruden var väldigt vacker, med finaste förklät, broderat halskläde, tofsar och krona, som brukligt var:

E wa djassbö börti Ånsbilar fär missmårsjågde dö Ånnåkulla djiftöd si mi bissmåns Pä. Ja brajde wa sö räskli grånn, mo tro, mi finöst mågde, ö krusäsklä ö tuppor ö krono, sö dem plä.

Men de elaka gamla käringarna satt där och flinade och glodde på bruden. Månn tro? Hon borde nog inte ha den där kronan som glänste. Det såg allt lite misstänkt ut ändå:

Men gåmbölkeling-ljotor dem såt dån ö flinäd ö bajldöst o brajde. Mo tro, ja mo tro? O ädd nug int sku a dodå krono sö glimäd. E såg nug litä misstenkt ajt endo.

Brudkronan var ju ett tecken på brudens renhet. En brud som inte var ”oskuld” fick inte vara kronbrud. Om bruden var med barn (upo sit'n) och ändå bar krona gick det riktigt illa: den vackra brudkronan blev förstörd! Ernst Grandell berättar i en uppteckning att um brajdi wa upo sit'n fikk int o bjårå brajd-krono, fär o wart börtskämd ö mulin. Kronan blev ”bortskämd” och ”mulen”.

Ordet börtskämd betyder alltså inte bara 'illa uppfostrad' utan också 'fördärvad' eller 'skämd'. Och mulin används inte bara om en molnig himmel, det kan också betyda 'matt' eller 'utan glans'.

Fler bilder från Hembygdsgårdens dag finns i den nya upplagan av Hembygdsföreningens årsskrift, som nu har fått ett nytt namn: Gubben och gumman. Brudparet Per och Emelie pryder första sidan, men namnet syftar ju inte på dem, utan på Hembygdsföreningens logotyp med jänn osskall och je osskelingg Årsskriften har som vanligt ett blandat innehåll. I år finns bl a en helt nyskriven text av Birgitta Lillpers.

Sjåssum

Eva Olander

Fotnot: Karin Linnerborns dikt har sex verser. Hela dikten kan läsas i hennes bok Sönä wart-e

I år blir Hembygdsgårdens dag söndagen den 19 juli.

Orsamålets abc

Del 109

Sommarens alla dagar kommer och går. Nog har denna sommar varit den regnigaste i mannaminne?

Särskilt de julidagar som brukar kallas fruntimmersveckan har ju rykte om sig att bjuda på regn. Om detta (samt om kärlek och frieri) handlar visan Kwinnfokswika av vår orsamålspoet Jåmt Åns (Jemt Hans Jonsson). Den börjar med att det skvalar och regnar:

Ä skwäler ö råjner mess Kirsti a nåmnsdåjn, i tror do för rakt ed a ärna bi låndsråjn. I sluter bestämt mi tä slå mer i da, ö gör ö älser o Kirstn tast weder bi bra.

Diktaren tror att det kommer att regna rejält (”det har ämnat bli landsregn”). Han struntar därför i slåttern och går istället och hälsar på hos sin käresta Kirsti (kan också skrivas Kisti). (Att det står Kirsti i första raden men Kirstn i sista raden beror på att namn böjs i orsamålet; det är samma skillnad som mellan ”hon” och ”henne”.)

I tredje versen skojar de om regnet och säger om Kirsti att hon inte kan hålla tätt.

Ni äddi nug grästast um bara ni wissti, ur o spetaklest mi mi måj Kirsti, dö i sad a na um int o ald titt, o swäred: i kånn int, nej putt a du sitt!

gräsas = gapskratta, spetaklas = skoja (göra spektakel)

Det finns många olika ord och uttryck man kan använda när det regnar: Ä fnållör ö knupär. (Det regnar bara lite.)

Ä a fnåsåd ö råjnt ela noti. (Det har småregnat hela natten.)

Ä a kämi lit’ wåta. (Det har kommit lite regn.)

Ä spektä i bökkan. (Det stod som spön i backen.)

Ä snäddjör inno wäddji. (Regnet piskar mot väggen.)

Kåm du ajti bläto? (Råkade du ut för regnskuren?)

Ä kåm jänn lit´n stir. (Det kom en liten regnskvätt.) Å’nt ä råjnt fro si snårt? (Har det inte regnat färdigt snart?)

När det äntligen slutat regna kan man kanske få se regnbågen. Ett gammalt namn på den är råjn-ok.

Sjå, ä okör! (Titta, en regnbåge!)

Sjåssum

Eva Olander

Fotnot. Visan sjungs till samma melodi som den kanske mer kända Tjära järtåndes Kisti, även den med text av Jåmt Ånsa. Båda finns naturligtvis i vår fina visbok Wårwinder susa, som fortfarande kan köpas av Hembygdsföreningen.

Illustration: Ylva Svensson, ur visboken Wårwinder susa.

Orsamålets abc

Del 110

Förra gången citerade jag lite ur visan Kwinnfokswika av Jemt Hans. Tjära järtåndes (=kära hjärtandes)

Kisti är en annan text till samma melodi. Den finns i flera lite olika versioner, även på moramål, men här är två verser ur en variant från Skattungbyn. Kisti, som tänker resa till Ståkkåla (=Stockholm), får förmaningar om att akta sig för storstadens alla faror:

Fär dar finns ä elär ö dar finns ä winär, ö dar finns är kullor, bö ljoter ö finer.

Men akt di fär öllum, sö wil di bedra, je osskulla mår int åv slajku nö bra.

I storstaden finns det både elär och winär. Eftersom ö ofta blir e på orsamål, kallar vi öl för el.

En osskulla (orsaflicka) bör akta sig för alla som vill bedra henne. Hon mår inte bra åv slajku (av så’nt)

Dar kum ä jen ärrä, sö fin ö sö krusun. Ö dar kum jen eller, sö i slarvun ö snusun.

Men just åndå finå, ån i falligest ån, fär ån wil int di assint eller, eld – djiss, um du kånn!

Där kommer det en ärrä (herre)som är fin och krusun. Krusun kan betyda brokig eller utsmyckad, men här betyder det att han är herrskapsklädd. Krusfok (”krusfolk”) var fint folk, som inte var klädda i sockendräkt. Däm wa kruskläddör (herrskapsklädda) ö däm täläd krusmol (talade svenska). Och där kommer jen eller (en annan) som är trasig och snusig. Men det är naturligtvis just åndå finå som är falligest (farligast)

Det finns två ord för ”annan” på orsamål: öder och eller (kan också stavas ödör och ällör, beroende på vilken by man kommer från.)

Ödör kan böjas: Dodå ödra i jå nu. Ukön i dändå ödörn? Ödrör fo ta wi. (Den andra är här nu. Vem är den där andre? De andra får ta vid.)

Men eller/ällör är oböjligt Det syns också de båda sista raderna: ån wil int di assint eller (han vill dig inget annat, än – gissa om du kan!)

Sjåssum

Eva Olander

Illustration: Ylva Svensson, ur visboken Wårwinder susa.

Orsamålets abc

Del 111

På Orsa kulturhus visas just nu en mycket sevärd utställning: "Björk och ull" av Börje Ax, Birgitta Lillpers och Lillpers Hans Persson. Att den sistnämnde är död sedan 1877 är inte så viktigt. Det är med inspiration från hans efterlämnade föremål som Birgitta och Börje skapat nya ting, av just björk och ull. Birgitta har också skrivit en artikel om Lillpers Hans, hennes farfars fars bror, som med sin familj flyttade ut från Orsa kyrkby för att bli nybyggare vid foten av Stackmoraberget på Born i början av 1850-talet.

Birgittas mycket läsvärda artikel ingår i årets upplaga av Hembygdsföreningens årsskrift. Där finns också mycket annat att läsa, t.ex. om kronbröllop, en mystisk runsten, August Larsson och hans orsamålsannonser och hur Järnvägsgatan såg ut i början av 1900-talet. Årsskriften finns som vanligt att köpa på Kulturhuset och Skattunge Handel eller direkt av Hembygdsföreningen.

Hembygdsföreningens årsskrift har i och med årets upplaga bytt namn. Vi har hört att det gamla namnet kunde vara lite svårt att förstå och uttala, och att man skulle kunna tro att hela årsskriften är på orsamål, trots att den till allra största delen är på vanlig svenska. De fyra första årgångarna har haft namnet Kalln ö kelindji, naturligtvis syftande på Hembygdsföreningens vackra logga. Vad skulle den kunna heta på svenska?

Kall är ju samma ord som karl, medan kelingg är svenskans käring (stavat med två g på slutet för att markera att det uttalas med hörbart g). Orden hör tydligt ihop: liksom käring är bildat av karl, är kelingg bildat av kall. (Det är väl den gamla vanliga föreställningen att kvinnan är underordnad mannen som ligger bakom.) På svenska uttalas ju karl vanligen utan att bokstaven l hörs. Det gäller även käring, som på fornsvenska stavades kärling med l (På isländska heter det fortfarande kerling.) Både orsamålet och svenskan har sedan dess förenklat uttalet, men på olika sätt. I orsamålet har vi tagit bort r, när vi säger kall och kelingg.

I orsamålet finns faktiskt två olika uttal av ordet karl, men med lite olika betydelser: jänn kall är en gift man, medan jänn kar är en mansperson i allmänhet. Han kan vara t.ex nämd-kar (nämndeman) eller äst-kar (hästkarl). Ordet kall används också om invånare från en viss ort, så som osskallär (orsabor) och evkallär (älvdalingar). Det finns sjukallär (som bor vid Orsasjön) och bjarkallär (som bor uppe på Digerberget). Kvinnor som bor på Digerberget kan följdriktigt kallas för bjarkall-kelinggär. En kall kan faktiskt ofta vara en kvinna: gälkall är den som vallar djuren, sitkall är den som passar barn och päronkall den som hjälper till att ta upp potatis.

I bestämd form blir det ju kalln (karln) och kelindji (käringen). Hur översätter man nu Kalln ö kelindji till

svenska? "Karln och käringen" vore inte bra. Orsamålets kelingg har inte alls samma nedsättande betydelse som svenskans käring. Det betyder bara gift kvinna. "Gubben och gumman" fick till sist bli skriftens nya namn. Det passar bra till loggan med jänn osskall och je osskelingg, som finns överst på omslaget.

Orden gubbä och gumma finns också på orsamål. Men gumma betyder gudmor (alltså en kvinnlig fadder till ett barn). En gudfar heter gummä. (Men i Mora och Sollerön lär en gudfar kunna kallas för gubbä.) I gamla uppteckningar från Orsa finns också de roliga orden kullgumma (ogift kvinna som är gudmor) och pöjkgummä (ogift gudfar).

Omslaget till Gubben och gumman pryds av Emelie och Per, som agerade brud och brudgum när ett gammaldags kronbröllop visades upp på Hembygdsgården förra sommaren. Det är visserligen inte Per och Emelie som åsyftas med "gubben och gumman". Men om de gifter sig på riktigt så blir de kall ö kelingg!

Passa nu på att se Kulturhusets utställning Björk och ull! Den är förlängd till den 7 oktober.

Sjåssum

Orsamålets abc

Del 112

Många amerikaner intresserar sig för Sverige och en del även för det svenska språket. Några av dem är ättlingar till svenska invandrare medan andra bara är nyfikna på oss svenskar och vårt exotiska språk. Somliga nöjer sig dock inte med svenska, utan vill ha större utmaningar. Då passar orsamålet!

I Minnesota finns ett college (ett slags universitet) som heter Gustavus Adolphus. Det är uppkallat efter vår gamle krigarkung Gustav II Adolf och där kan man bl a studera svenska. En som gjort det är Lesley Darling. Därefter (år 2013) kom hon som utbytesstudent till Skattungbyn och blev fascinerad av orsamålet.

I Minnesota finns också ett sommarlägar som kallas för Sjölunden, där ungdomar får lära sig om svensk kultur och om det svenska språket. När Lesley undervisade där i somras fick några av ungdomarna också chansen att lära känna orsamålet. Hon berättar att det var med stor entusiasm som de lärde sig sjunga flera olika sånger på orsamål.

Nu är Lesley tillbaka i Skattungbyn. Hon har fått ett stipendium från Swedish Council of America (som stödjer kulturutbyte mellan Sverige och Amerika) och hon går nu in för att lära sig så mycket orsamål som möjligt. I wil lär mi ossmol, men ä gör måkli, säger Lesley. Det går långsamt.

Så här skriver Lesley själv:

I språka änggälsko ö swensko, män nu will i lära mi ossmol. I kån inte säga la:jkö mitji söm i färstår, män i lär mi lit'n ossmol werröm dåjn. Um i ska skriva slår i upp wärt wörd i Orsaord. Ä tar mitji tid, män ä ändo roli!

I sjunggör ö skrivör ö språkör mi jåp åv bekör ö skåmpör fok. I will lära mi um ur ä wa förr ö ur ä i nufärtid'n, ö ärör o berättölsör fro fok, män sla:jkör finns inte ini bekömå. I will lära mi ed ä gör!

Det är imponerande att Lesley skriver så bra orsamål. Hon har studerat orsamål i en månad ungefär, och har redan lärt sig att skriva så här bra! Hon slår upp nästan varje ord i ordboken Orsaord. Hon sjunger också orsamålsvisor och pratar så mycket orsamål hon får tillfälle till.

Lesley vill nu gärna komma i kontakt med orsabor som vill prata orsamål med henne, för att öva sig på att förstå och själv prata. Hon vill också försöka komma underfund med vad orsamålet betyder för oss orsabor. Hon är kvar här till slutet av november, men vill komma tillbaka så fort hon får möjlighet! Man kan ringa eller mejla till henne: 072-5238751, darling.lesleym@gmail.com

Sjåssum

Eva Olander

Ett litet tips: På youtube kan man hitta några filmklipp där amerikanska ungdomar sjunger Wårwinder susa på klingande orsamål. Använd QR-koden här intill eller skriv bara ”studenter orsamål” i sökrutan på www.youtube.com.

Det passar väl bra att lyssna på nu, när höstmörkret sänker sig över oss!

Del 113

Orsamålets abc

Iförra avsnittet berättade jag om Lesley Darling från USA som just nu bor i Skattungbyn. I förra veckan kom hon till mig på Hembygdsgården, både för att titta in i gåmbölstugo och för att prata om orsamålet.

Lesley vill lära sig orsamål så bra som möjligt. Hon vill därför att vi ska rätta henne när hon pratar och gå igenom det hon skriver. I den korta orsamålstext hon skrev till förra avsnittet har Ossmolslag nu hjälpt till med rättningen av de få misstag hon gjorde. Lesley har stor nytta av ordboken Orsaord när hon lär sig orsamålet, men hon beklagar att det inte finns någon grammatikbok där hon enkelt kan se hur orden ska böjas. Hon gör därför sina egna böjningstabeller och grammatikanteckningar.

Lesley är med såväl när Ossmolslag träffas på Hembygdsgården som på orsamålsträffarna i bistugun upi Skatungbim. Hon kan sjunga Jåmt Ånsar vackra och nostalgiska visa Wi witum war ema a we, så att alla blir tårögda. Nu har hon översatt den till sitt eget modersmål. Ordagrant blir det ju We know where home has been, men hon tycker inte att det låter riktigt bra på engelska; det fångar inte känslan i dikten. Nyanserna i översättningen är inte riktigt klara, så vi får vänta lite innan vi får se hennes engelska version.

Men här är hennes egen nyskrivna dikt på orsamål, inspirerad av dimman som bäddar in landskapet runt Skattungbyn denna höst.

Upo Stur-mer

Mölni sittsja lågt ever mer’n. Töllär gäm si ini dumbun. Ajti musåm liser ä rödu ö guldu, mess trajni stånda swarto etter råjni. Ä blås gåjnum tulla löngt börter, män äräs bara tisnad’n. Ök-wängär sigla nord-evur.

Sjåssum

Eva Olander

Lesley Darling

Orsamålets abc

Under hösten har jag haft nöjet att arbeta med Olle Löthmans nya bok Orsas väg- och gatunamn. Det har varit lärorikt på många sätt. Jag har lärt mig var alla Orsas byar ligger, en del om alla vägar som finns och vad som ligger bakom deras namn. Roligt har det också varit att fylla boken med intressanta bilder från Orsa Bildarkiv. Den innehåller mest gamla bilder, eftersom att det är så roligt att få visa hur det ut i Orsa förr. Vägnamnen och gatunamnen som finns med i den här boken är de som står på skyltar och som har officiella adresser. Många av dem kom till för att räddningstjänsten krävde att alla vägar med fast boende skulle namnsättas. De flesta av namnen är alltså nya, men namngivningen gav också en möjlighet att bevara gamla namn annars skulle riskera att bli bortglömda. I många byar passade man också på att få orsamålsnamn på de officiella vägskyltarna. Det är ju ett sätt att bevara genuina orsanamn och ett tillfälle för orsamålet att synas "i det offentliga rummet", som man säger. Orsamålsnamnet står då under det vanliga svenska namnet på skylten.

Boken saknar tyvärr en förteckning över orsamålsnamnen. Därför passar jag på att göra en här. Det är ju roligt att se dem samlade. I listan finns bara de vägar som har ett särskilt orsamålsnamn. Orsamålet har ju inte någon rättstavning och uttalet varierar lite mellan de olika byarna. Därför kan man med hjälp av stavningen på skyltarna försöka gissa i vilken by de olika vägarna och gatorna ligger.

Bekkgata

Bertasåkerswejen

Bigata

Bjärkgardswejen

Blånkwejjen

Bruwäjön

Brändwejen

Budwäjön

Bälterbökka

Bästgärdswäjön

Bättjörändjswäjön

Dahlwejen

Dejmerwejjen

Dunderwejun

Dördngata

Edwejun

Gretörwäjön

Grunubjarswäjön

Sjåssum

Eva Olander

Gruswejen

Gräftwejen

Gubblovawäjön

Gubbolswäjön

Gåmböl Torsmowejjen

Gärnängsbökka

Gössa Åndösar weg

Iverwejjen

Japanwejjen

Jenubjarswäjun

Kalkbåna

Kallolswäjun

Kanergata

Kraftstasjonswejjen

Kruppawejjen

Kwennbekkswejjen

Kwennåkerswejen

Köldmerwejjen

Lajkäldgata

Littjwäjön

Lustbökkgata

Löngtå

Löngmånsgata

Milltjittbökka

Mårgiturwejun

Nibruwejjen

Nibuwejjen

Niwejun

Niåkerswejjen

Niändjswäjön

Olnesgata

Rosnbetswejen

Ruggärdswäjön

Rukuwejen

Rämerswejun

Skatungtjärtswejjen

Skeerwäjön

Stasjonswejjen

Stjinnurbökka

Sturtjittsgata

Swälaswejen

Såndwejjen

Taljonswejen

Teppgata

Tjelåtuppwejjen

Truskladuwejjen

Tur Ånsar weg

Wibörgswäjön

Åbbjarmerwejen

Åmmårgata

Ämökwejjen

Ästjoswäjön

Öllbökka

Örawejjen

Del 115

Orsamålets abc

Gator fanns det många i Orsas byar förr. Skillnaden mellan vägar och gator var, att de senare var inhägnade med gärdesgårdar. Gatorna skulle nämligen trafikeras av kor. Benkt Granholm beskriver ”stadsplaneringen” med ”gränder, gator och torg” i orsabyn Viborg förr: ”Gränderna kallades notgator. De gick från ladugårdarna och mynnade i gatorna. Gatorna i sin tur mynnade på torgen, som kallades vallar. Alla vallarna och gatorna var kringbyggda med gärdesgårdar. Då korna skulle släppas ut på bete, hade man bara att släppa ut dem på gatan och driva dem mot vallen.” (ur Orsaboken I, s. 605)

Det finns många gator i byarna i dag också, även om det inte är så många gärdesgårdar och kor längre. Gatornas namn slutar oftast inte på ”-gatan”, utan på ”-gata”. Det beror på att det på orsamål heter gata även i bestämd form. Många av gatornas namn är på rent orsamål. Ågågata finns i Vångsgärde. Ågå är en böjningsform av aji som betyder ”hage”. Låjmosgata finns i Oljonsbyn. Låjmos är orsamålsuttal av ett gårdsnamn som skrivs Limos eller Lidmors i kyrkböckerna (där lid betyder sluttning och mor betyder skog). Tjemångata finns i Viborg. Tjemån betyder ”köpman” och namnet är gammalt.

Sjukallgata finns också i Viborg. Sjukall betyder ”karl som bor vid sjön”. Sjukallgata leder från Viborgs höjder ner mot Orsasjön och användes av viborgsfolk som hade ägor nere vid sjön och av sjukallär (folket vid sjön) som hade sina fäbodar öst på skogen. Holkallgata och Lundkallgata syftar förstås på folket i Holen och Lunden. (Men det skulle heta Olkallgata på orsamål, utan h).

Några andra exempel på orsamålsgator är Olgata och Notgata i Skattungbyn. Ol är ju samma ord som i byn Holen och betyder ”höjd”. Not betyder ”nötkreatur” och notgatan var som sagt den inhägnade kreatursgatan. I Skattungbyn finns också Ellurgata där Ellur är genitiv av namnet Ella (alltså ”Ellas gata”). Gatan har fått sitt namn efter Höcken Ella Jonsdotter, en kraftfull kvinna med stark sångröst, som var mor till spelmannen Ellur Jerk.

Ett annat intressant vägnamn är Långtå (på orsamål Löngtå) som också ligger i Skattungbyn. Tå är ett gammalt namn för en smal inhägnad kreatursgata.

Om dessa gator, och alla andra vägar och gator i Orsa, kan man läsa i den nya boken Orsas väg- och gatunamn av Olle Löthman. I boken finns också många intressanta fotografier som Orsa bildarkiv generöst bidragit med. Där kan vi bl a se hur det såg ut i byarna när gatorna var inhägnade notgator.

Sjåssum

Eva Olander Tips! Julklapp!

Boken finns att köpa vid Orsa

Kung Gustavs väg 7.

Besparingsskogs kontor på

Folk på bygatan i Sundbäck, 1904 Långtåbacken i Skattungbyn, 1905 Även nuvarande Landsvägen i Skattungbyn var en inhägnad gata, 1916.

Del 116

Orsamålets abc

Så här i början av det nya året kan det passa bra med några visdomsord av vår orsamålsdiktare Ernst Grandell. Dikten handlar om förnöjsamhet, att det är bäst att ta livet som det kommer och inte klaga över det man ändå inte kan göra något åt.

Wåm negdör ö skåmprör

Um int du fo öllt du wil jån i världn, wa negd ö skåmpör endo.

Mi wedri ö windöm kån indjön stir färdn. Ån fo ta-ä öllt söm ån fo.

Ir-ä stetsöt ö kwavi, e brukör bi bettör um ä kum nögo skajr.

Wil-ä blöto fär mjö, for ån rett-si dar ettör ö int i lajvi bi sajr.

Göm takksåmmör fråm orån weg jån i världn!

Wåm negdör ur wern dag bi.

Wi åm bara jen weg, ö ån färdn fro waggön a gravön i.

Låt oss vara nöjda och snälla

Om inte du får allt du vill här i världen, var nöjd och snäll ändå. Med vädret och vinden kan ingen styra färden. Man får ta det allt som man får.

Är det stekande och kvavt, det brukar bli bättre om det kommer en skur.

Vill det blöta på för mycket, får man rätta sig därefter och inte bli sur inombords.

Låt oss gå tacksamma fram vår väg här i världen! Låt oss vara nöjda hur än varje dag blir. Vi har bara en väg, och den färden från vaggan till graven är.

Den som är skåmpör (skulle också kunna stavas skamper) är snäll i betydelsen lugn eller godmodig. Det används gärna om barn som är tysta av sig och inte så kinkiga.

Dikten står allra sist i den lilla boken Gosär åv Ensta, som Ernst Grandell gav ut 1973. Gosär är egentligen smörgåsar: riktigt goda tunnbrödssmörgåsar. Detta namn fick dikterna en gång av en besökare på orsaföreningen Slipstenens fest på Skansen i Stockholm.

I förordet skriver Ernst så klokt om hur orsamålet skiljer sig från by till by inom socknen, särskilt när det gäller uttalet av ändelsevokalerna. Men att sammanföra byarnas språk till ett "normaliserat" orsamål vore att förvränga vårt bygdespråk; "riktigt orsamål" är att varje by håller på sin genuina dialekt.

Sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

Söndagen den 7 februari var jag på en öderwajs (annorlunda) gudstjänst i Skattunge kyrka. Det som var så annorlunda med den här gudstjänsten var att den hölls helt på mål: upo skatungmol. (Orsamålet i Skattungbyn är ju inte riktigt som orsamålet i andra byar: ä stjiler milla biumå. Skillnaderna är dock inte större än att vi alla oftast kallar vårt språk för ossmol, orsamål). Församlingen i Skattunge kyrka fick alltså höra gudstjänstens bibeltexter och böner lästa av bybor på orsamål och sjunga med i psalmerna på orsamål.

Här är första versen i psalm 45:

Jesus fär värdn gevi sett lajv, ippnader ögur, Ärrä mi dja.

Mi tä färlösa, uffrer ån si, dess ån o kössi do ö fär mi.

och början av dagens evangelietext (Joh 12:20-23):

Ajti dem sö add kämi upp a egtidn fär tä bida a Guda, fånns ä nöger greker. Dem lett att Filipposa, ån sö wa fro Betsaida, börti Galileen, ö sade: ”Ärrä, wi wilum djånna sjå Jesusa”. Filippos djikk ö sad åv ed fär Andreasa, ö Andreas ö ån sjöv, djikk ö sad åv ed fär Jesusa

Vi fick också njuta av ”Kristallen den fina” på piano och av flera låtar från Skattungbyn, spelade av spelmän i kyrkan. Det enda som inte var på orsamål under gudstjänsten var välsignelsen, som prästen Håkan Tapper läste på sitt eget modersmål, malungsmålet. (Någon predikan fick vi dock inte denna gång.)

Det var en högtidlig känsla att sitta i den gamla kyrkan och uppleva hur orsamålet användes med allvar och inlevelse. Orden kommer liksom närmare hjärtat när böner läses på det egna modersmålet: ”Orn falla du sö i upi immelim.”

”Dett i rajtsjä ö makti ö äro, ävälliga.”

Jag tänkte också på Johan Eenberg, som redan i slutet av 1600-talet förespråkade att Bibeln skulle översättas till ”dalska” (dvs orsa-, mora- och älvdalsmål). Han tyckte också att prästerna borde undervisa och predika på orsamål, för att folket här lättare skulle kunna ta till sig Guds ord. Om kyrkan hade lyssnat på honom så hade kanske orsamålet blivit ett skriftspråk redan för trehundra år sen?

Det är orsamålsgruppen i Skattungbyn som gjort det roliga, intressanta och svåra arbetet att översätta alla psalmer, bibeltexter och böner. Tack till alla som medverkade och såg till att denna gudstjänst kom till. Förhoppningsvis blir det en tradition.

Jonny Soling, en av de medverkande spelmännen, spelar en låt från Skattungbyn.

Sjåssum

Eva Olander

NOrsamålets abc

u är Vasaloppet avklarat för i år. Det första Vasaloppet gick som bekant redan år 1922. Men bakgrunden till Vasaloppet sträcker sig ju tillbaka ända till hösten 1520, när Gustav Vasa begav sig upp till Dalarna för att be dalkarlarna om hjälp att slåss mot Kristian Tyrann. År 1920, till fyrahundraårsminnet av denna viktiga händelse i vår svenska historia skrevs en dikt på orsamål, som beskriver hur det gick till när Gustav kom till Mora, och vad som sen hände:

Dikten har hela 33 verser, så här kan jag bara ta med några av dem: Östn femtonundra tjugu, älst jänn o i wera stugu. Gustav Wasa jettöd an, sö kajt ifro Krissan Tirann.

Tidut warä ö märkt um mörgon dö Margit ärd nön to i wörgon, ä wa Gustav sö wild in, ö Margit klaröd onums stjinn.

Späjrer kom jotevör gardn ö red sö estär rev upp swardn Se kom dem in ö fråged mi ”A nön kar gändje förbi?”

Men kelindje o wild int skvaldra att Gustav wa i ennös tjaldra Nej, kelindje o wa int lat te evör luko rull stamfat.

Gustav birdo gö o knoga ufter wästedalums skoga Mi tungo, tungo stig an djick fär inga jåp an fick.

Sälns bi tror ik ä jättör, dar däm Gustav int ettör.

An stod dar ungrun, trätt ö matt, mi jän skajdstör ö ajta att.

Kära Gustav wa int lessn Kum ö fi wöss attör jessn. Wi wilum jåp di, öllör öllör lajku micklör ö issör töllör.

Nön massäck briddnt däm si i, Nej, av barkbre ö wattn livå wi. Men slåss ö kriga kund dem nug, Djer ettör bara däm så dug.

Danskör birdo snart ö gnila, dö däm fick småkå ora pila. Dö deras stol int mer wild bajta, sö wurt dem reddör ö birdo kajta.

Mo Gud bevar ort Dalaland, ö fok sö bo kring Silans strand. Än kun wi um ä kum på fråga ort lajv fär fosterland nug våga.

Bilderna ovan är från Vasamonumentet i Utmeland, Mora.

An tengtä, Sveri gör färlora dö indjen jåpör mi i Mora. Wört skar i nu ta wejen, ajta jåp, ö tomma bejen.

An stand kwär dån börto strandi, mi sän att i wister andi, stadut fast kanoner dundra, år fär år, nu firaundra.

Det är Bengt Johansson som har kvar denna dikt efter sin mamma. Den finns nedskriven för hand, på några gulnade papper, och han minns att hon brukade läsa den. Men Bengt vet inte vem som skrivit dikten. Är det någon som känner igen verserna? Vem kan författaren vara? Det vore roligt att få veta något om diktens ursprung!

Sjåssum

Eva Olander

"Han står kvar på Stranden, med hatten i vänsterhanden"

Del 119

Orsamålets abc

Snart är påsken här. Det mest konstiga med påsken på orsamål är nog att den är flera. Förr sa man snårt ir-ä påskär (alltså "snart är det påskarna").

Att "påskarna" är flera måste väl bero på att påskhelgen består av flera helgdagar.

Steg 1: ta bort h

Steg 2: ö blir e

Resultat: ena

Men vi kan ta det ett steg till. I uttalet av orsamål finns en stark tendens att a, som står intill m eller n, uttalas lite som å.

Steg 3: a efter n blir som å

Resultat: enå

Och om hönorna är många? enör = hönor enor = hönorna

Mäss påskär i, jat wi äddji. När det är påsk, äter vi ägg. (Och vi sätter förstås äggen i bestämd form, som vi gör med allt som vi äter på orsamål. Vi äter alltså "äggen". Ö päroni (eller päror) ö sildi -potatisarna och sillen.

Men hur var det nu med hönan och ägget? Vad heter "höna" på orsamål? Låt oss ta det ett steg i taget.

Och så finns det ju höns! På orsamål blir det äns'n. (Jag sätter dit en apostrof, för att markera att ordet har två stavelser, fast det bara har en vokal. Jämför med kall'n.) I bestämd form blir det änsni Änsni bodd ini äns'n-ajsi = Hönsen bodde i hönshuset.

Tuppen då?

Tupp heter tuppä Ärd du nön tuppa i mörgös? = Hörde du någon tupp i morse? Man brukar nog bara ha en tupp. Men hur blir det om de är många? tuppör = tuppar tuppär = tupparna

Vad heter det när tuppen gal? När det är göken som gal är det lätt: götjön gukkör Ett annat namn på göken är ju gukku. Men tuppen? Gukkör tuppön ö? Kånstji. Ett annat ord som betyder gala är gela. Det kan också användas om människor, som sjunger för full hals. (Sjons Järk sad att ånn skuld bört ö gela, döss ånn skuld börti tjärtjo ö sjunga i körem. Sjons Erik sa att han skulle bort och gala, när han skulle till kyrkan och sjunga i kören.) Tuppön gelör nug ånn ö

A änsni birto ägga? (Har hönsen börjat lägga ägg?) Om man har tupp, så kan det kanske bli kycklingar också.

A du fändji nöga tjikklingga? (Har du fått några kycklingar?)

Gladör påskör!

Sjåssum

Eva Olander

Del 120

Orsamålets abc

Månaden april är känd för opålitlighet: aprilwedör ö kripprövi i-nt assint lita o Aprilvädret och barnstjärten är inget att lita på – det skvätter då och då.

April kan också heta aprilla – uttalat med långt och betonat a i början. Ä sinnös att wi åm kämi in i aprillo – det syns att vi har kommit in i april.

Aprilla är som en personifiering av månaden april. Ett gammalt talesätt lyder:

Aprilla, gatufilla – ett häftigt snöväder i april fyller gatorna med snö.

Och så ska man ju akta sig för att bli lurad den första april:

Du fo-nt lätt nårr di! Du får inte låta dig luras!

Nu wart du allt kuggad'n! Nu blev du allt lurad!

Deda a däm allt pusåd i di! Det där har de allt lurat i dig!

Du skå-nt lätt däm slå i di ingga åldör-plägga! Du ska inte låta dem slå i dig några alkilar! En plägg kan vara en träkil, som man t.ex. kan använda när man klyver ved: jänn widåplägg. Det kan också vara en pligg, som man pliggar skor med. Men en plägg av al är för vek; den kan man inte lita på. Den som är plägg-aktön är opålitlig och full av rackartyg. Jänn plägg, eller twärfäsplägg ("tvärförs-kil") är en vrång och tjurskallig person.

Somliga är bättre på att luras än andra. Jeg ånn bara munnön, sö wajd ånn ånn wört ånn wil. Äger man bara munnen, så vrider man den vart man vill – om man har talets gåva, så kan man kan lura i andra vad som helst.

Sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

Snart är det dags att tända kåsån och fira wöllbömässo (när vi av någon anledning hyllar det tyska helgonet Valborg). Här en dikt från Orsa Skoltidning från 1938.

Wöllbömässafton

Wi baröm ijop jen kåså, sö ä wa nära atten skulld råså!

Um wöllbömässafton tändöd wi kåsån. Ni kunninti tro urn spräkäd ö brånn!

Dem tändöd raketa ö öllt djick bra, ö öllör skrattöd ha, ha, ha!

Ö tjerasprittor add dem ö, dem wa wi räddör sö!

Nug war ä do roli ed i do sånnt, um wöllbömässafton e för ed vånt! Ä bi för sö nästa år ö, wi fom för hoppas ed sidö!

Tur Inga Hansson, klass 3

Detta är en av de många skoluppsatser på orsamål som trycktes i Orsa skoltidning. Stavningen följer förstås inga regler, eftersom det inte fanns några stavningsregler för orsamålet i skolan på 30-talet.

Men dikten följer orsamålets krångliga grammatiska regler, med fina ackusativer: kåså, kåsån och raketa

Det finns ju inga stavningsregler idag heller, men jag har ändå gjort en liten ändring i diktens stavning: jag har bytt ut nästan alla v mot w, eftersom jag är säker på att Inga uttalar orden så. Undantaget är ordet vånt - vant eller vanligt - som jag tycker ska uttalas med v.

Det är roligt att se de hopskrivna orden (mycket vanligt i skrivet orsamål): nära atten skulld råså "nära att den skulle rasa", ni kunninti tro urn spräkäd "ni kan inte tro hur den sprakade", och det sista ordet sidö! "ser du", som är mycket typiskt orsamål.

Je tjeraspritta är egentligen en gräshoppa, men också en sorts hoppande smällare.

Vårbilden av Karl-Ingvar Wennberg är ur samma nummer av Orsa Skoltidning.

Sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

Vissa dagar är det svårt att få något gjort - när kvällen kommer har man inte uträttat nånting.

En sån dag kallas i min familj för jänn fåmosdag, "en farmorsdag". Kan det kanske bero på att farmor bara sitter inne i stugan, och därför kan misstänkas för att inte göra någon nytta?

På orsamål finns det många sätt att beskriva den som är lat eller oföretagsam:

Ukön mosis! (Vilken slöfock)

Ånn i jänn riktin stufa. (Han är som en gammal gubbe - det blir inget gjort för honom.)

O i lat-wolin ö ajs-lös. (Hon är oföretagsam och ids inte göra något.)

O fo'nt fro si assint. (Hon får ingenting gjort - får inte från sig något.)

Du sit do bara ö twinnör nevå. (Du sitter då bara och latar dig"tvinnar händerna".)

Du i sömmo flöt-rask. (Du är som skräp som ligger och flyterdu kommer dig inte för med något arbete.)

Ett särskilt roligt uttryck tycker jag är: Ik å'nt assint asikum (med betoning på a). Den sö int a assint asikum, ånn kum int si a mi inggö. Han kommer sig inte för med något.

Den som inte har något särskilt att göra är djeräs-lös. Och ibland vet man inte vad man ska fylla sin dag med. Om någon i min släkt frågade "wenn skar-i djerå?" (vad ska jag göra?), kunde han få till svar: "Flå fis ö djerå finggör-ånska", "flå fis och göra fingerhandskar"det blir nog inte mycket skinn till fingerhandskar av en flådd fis

Sjåssum

Eva Olander

Här är vad man kan läsa i orsamålsordboken Orsaord under uppslagsorden "lat", "lata sig" och "latmask".

Del 123

Orsamålets abc

Nu ir ä wåri - släppum ajt fåri, sjunger vi i Jemt Hans välkända "Wårwajsa" eller "Wårwinder susa" –Orsas egen "nationalsång". Nu är det "våren". Se bir-ä sumårn. Sen blir det "sommaren". Årstiderna har bestämd form.

Ett äldre ord för våren är lådig. Det är det normala ordet för "vår" för folk som pratar t ex sollerömål eller rättviksmål. Enligt Dalmålsordboken finns ordet lådig i hela dalmålsområdet utom Älvdalen-Våmhus och Lima-Transtrand. Även i Orsa kunde man säga sånt som dedå fo wi djerå a lådigs – det där får vi göra till våren. Men det är det nog ingen i Orsa som minns idag.

Kännör int du ur wårsoli skåjn – snårt fo wi så bö ärtär ö låjn, skriver Jemt Hans. Snart får vi så ärter och lin. Men det gäller att inte dröja för långt fram på våren med sådden – det får ju inte vara för varmt väder när man sår. Bäkkmåns Åke berättade att ed i bättör tä så i kasungs-ärmömå äld i stjort-ärmömå. Det är bättre att vara klädd i kasungg (vinterpäls) än i skjortärmarna, när man sår. Ett annat sätt att formulera samma bondekunskap kommer fro Karns Järka Ed i bättör um ånn sjår wajtbrimsn äld rödbrimsn, mäss ånn sår Det är bättre om man ser wajtbrimsn (vita bromsar) än rödbrimsn (röda bromsar), när man sår. De vita bromsarna är sno-kovär (snöflingor). De röda är vanliga bromsar som kan bitas. Ser man rödbrimsa är det för varmt för sådd.

Ett annat sätt att veta när det är dags att så är att hålla koll på häggens blomning. Agdus Kari, som bodde upi Wibörg har berättat: Nu for-ånn tjer o äst'n, fär nu blommör äddja nido Stemmbjar (nu får man driva på hästen, för nu blommar häggen nere på Stenberg). Sö a däm sagt dämda gåmblor (så sa de gamla), do ar-ånn sku så kwönn (då skulle man så korn). När det blev varmt nere i Stenberg måste man skynda sig att så korn uppe i Viborg. Havre ska dock sås tidigare än korn, eftersom agörn a aft pälsn o si. Det har jag fått lära mig av Börg Åke.

Men det kan ju också komma bakslag, med snö långt fram på försommaren. Ett kort och häftigt snöfall kan kallas jänn dämp Vårens sista snöfall, som kommer efter att göken hunnit gala, kallas för gukku-dämpön

Sjåssum

Eva Olander

PS: Visboken finns fortfarande att köpa på Hembygdsgården. Nu till reapris 50 kr.

Illustration: Ylva Svensson Från omslaget till visboken Wårwinder susa.

Del 124

Orsamålets abc

Iförra avsnittet blommöd äddja nido Stembjar (blommade häggen i Stenberg). Snårt bir sirenor o blomma när mi (snart börjar syrenerna blomma hos mig). Både äddja och sirena, hägg och syren, är feminina på orsamål, liksom de flesta träd och blommor. Det märks särskilt tydligt genom att de har fått en a-ändelse: äddja, sirena. Det gäller även äppelträdet, som kallas för je äppla. Ett äpple heter ju jätt äppöl. Andra populära blommor som kan bli extra feminina med hjälp av ett -a på slutet är pelargona och piona. Karin har berättat att Lina-titta add jena stura pionö (moster Lina hade en stor pion). (Den som vill kan lägga märke till att pionens feminina ändelse förändras när den är ackusativobjekt.)

Det kan verka naturligt att allt som blommar är feminint och kvinnligt. Även ordet blomma är ju feminint på orsamål: je blomma. Men i flera av våra grannsocknar är blomman ett maskulint ord t ex upo soldmol (på sollerömål): jänn bljomä. Så var det även under medeltiden. På fornsvenska var ordet blome maskulint.

Blommorna på marken kallas nog oftare för blömster på orsamål. Sjå blömstri ajto ändji, sjå stittji mi sett fre. Mess sumårn se a gändji ed ska ju dja wöss bre, står det i Sixten Källbergs fina text till vår sommarpsalm. (Se blomstren ute på ängen, se åkrarna med sitt frö. När sommaren sedan har gått, det ska ju ge oss bröd.) Ett annat vanligt ord för blomma är tuppa. (Men tuppor kan också kan betyda tofsar, t ex såna som osskelinggär har i ett band kring midjan, eller som en osskall kan ha på hatten.)

Här är några blömstör och tuppor att njuta av (äst-blömstri ö mjelum-tuppor har jag redan sett i dikeskanten):

äst-blömstör = majviva missmåss-blömstör = midsommarblomster tjelå-tuppa = mosippa mjelum-tuppa = humleblomster rug-tuppa = blåklint

Sixten Källberg från Kallmora, som skrev orden till sommarpsalmen Nu knuppes ed ö blomer, skulle för övrigt ha fyllt hundra år i år. Han har skrivit flera dikter på orsamål, bl a en text till en gånglåt av Gössa Anders som heter O weg a slipstensgruvun (på väg till slipstensgruvan).

...ö sudever sel oran sten, ja, tä fo nö em a kelindjen, nö mer än sölt a welindjem, nug sö kener-e-o stärdo ben...

(...och söderut sälja vår sten, ja att få något hem till frun, något mer än salt till vällingen, nog så frestar det på stela ben...)

Passa nu på att njuta av blomnad'n (blomningen) så länge den varar. Tjässbers-trajni a snårt blommad fro si (körsbärsträden har snart blommat färdigt).

Sjåssum

Eva Olander

Äst-blömstör

Mjelum-tuppa

Äddja

Orsamålets abc

Del 125

Ewart-ra, för missmårn (det blev allt midsommar ändå), skriver Ernst Grandell i en dikt, som handlar om att det blir vår och sommar efter en lång och kall vinter. Han skriver så fint: E steld-si a wårn. Wi

glämdöm åv tjeldn. Snårt wårfuglär spiläd tast löngt-ajto kweldn. (Det blev vår. Vi glömde kölden. Snart sjöng vårfåglarna till långt in på kvällen.)

Midsommar heter alltså missmår på orsamål. Det är förstås ett sammandrag av "mid-sumår"

I a we upo Gåmbölgard'n ölla missmåra, se i kå:m til, står det i ordboken. Jag har varit till Hembygdsgården alla midsomrar sedan jag föddes.

Du ku:m för e:m a missmårem läsi vånli? Du kommer väl hem till midsommar som vanligt?

Wi ra:jtöm upp missmåss-stöndji ö dånsöm iringg nå. Vi reser stången och dansar runt den.

Ö se sönk wi sju sörtös blömstör tä rek inundör kuddån. Och sen plockar vi sju sorters blommor att stoppa under

(natt och dag = styvmorsviol)

(tomtegubbe-tänder = käringtand)

(Stenbergsklocka = akleja)

(klådblomster = kabbeleka)

missmåss-kråns'n (midsommarkrans = olvon)

missmåss-blömstör (kan vara den blomma som vi på svenska brukar kalla för midsommarblomster eller skogsnäva, men även smörblomman kallas för missmåss-blömstör).

Ett annat roligt namn på smörblomman är förresten myssmyös-blyömm (messmörsblomma). Det namnet (med lite olika uttal) lär finnas i Våmhus, Mora och Älvdalen. Och i Rättvik nöjer man sig tydligen inte med smör eller messmör. Där kallas smörblomman för misusmår-å smår (messmör och smör).

Men vad menar Ernst med wart-ra? Det lilla ordet ra kan översättas med minsann, rakt, allt, nog. Det kan uttalas a eller ra. Jag har sett att Ernst själv har ändrat till "E wart a för missmårn" i det exemplar av hans diktbok som finns på Hembygdsgården. Det är ju inte lätt att skriva talspråk, och inte alltid så lätt att ens veta hur man själv uttalar ett litet ord. Om en helt annan årstid skriver Karin Linnerborn i en av sina dikter:

- det blev minsann snö efter jul

Blomnamnen har jag hittat dels i Floran i Orsa av C.G. Färje (där Greta Jakobsson, Erik Lif och Stig Svensson har bidragit med orsamålsnamnen), dels i Dalmålsordboken (= Ordbok över folkmålen i Övre Dalarna).

Orsamålets abc

Del 126

Kalln ö kelindji - ett måste för alla som är intresserade av Orsa! Hembygdsföreningens årsskrift har kommit ut igen, med ett spännade och blandat innehåll. Förra året bytte den namn, eftersom orsamålsnamnet Kalln ö kelindji skulle kunna ge intrycket att hela skriften var på orsamål, och därmed oläslig för de flesta. Den fick istället heta Gubben och gumman (med tillägg av Kalln ö kelindji, i mindre stil och inom parentes). I år har den båda namnen på omslaget, i lika stor stil, och så får det förbli. Kall betyder ju "karl" och keling är samma ord som svenskans "käring", men betyder (gift) kvinna. Namnet syftar förstås på Hembygdsföreningens fina logga, som alltid finns på omslaget.

I år har skriften också utökats från 36 till 40 sidor, eftersom det fanns så mycket intressant material att ta med. Man kan tex läsa Leif Borgerts midsommartal om musiken och språket och insikten att man behöver hitta något man känner igen - en hook, för att förstå varandra. Läs också om uppfinnaren Erik Timander, Olof Löthmans fornminnesinventeringar, Orsa - världens ände, en Orsakvinnas levnadssaga, och mycket mer.

Av årsskriftens 40 sidor är det bara en som är helt på orsamål. Den består av något så ovanligt som helt nyskrivna orsamålsdikter av en ung amerikansk tjej, Lesley Darling. Hon berättar också om hur hon lär sig orsamål genom att skriva egna texter och dikter, och sedan diskutera dem med orsamålstalare. Dikterna handlar om naturen vid Skattungbyn och en av dem fanns att läsa här i Orsamålets abc redan i höstas. Jag fick den av henne när hon var här i Orsa under några månader. Här är några korta exempel ur Lesleys dikter:

"Wi klajvum ini gåmbelrajs, upp ö nid o smoa knålla."

"Du wet ur dält ä kån wa, tä är o drupå milla lövblåmmå."

"Ajti musåm liser ä rödu ö guldu, mess trajni stånda swarto etter råjni."

Hela dikterna, med ordförklaringar, kan du läsa i Kalln ö kelindji

kall ö kelingg

Nu är Lesley i USA och längtar tillbaka hit till Orsa och Skattungbyn. Wi witum war järta wil wårå (vi vet var hjärtat vill vara), skriver hon, och citerar orsamålspoeten Jåmt Åns (Jemt Hans Jonsson). Det var Lesley som lärde mig sjunga Jåmt Ånsar vackra och vemodiga visa Wi witum war ema a we (vi vet var hemmet har varit). Jag hade ju tidigare läst dikten, men inte hört den fina melodin (som Jåmt Åns själv komponerat) förrän Lesley sjöng den för mig. Nu sjunger jag den ofta.

Sjåssum

Eva Olander

Jemt Hans dikt, med noter, finns med i visboken Wårwinder susa

Årsskriften Gubben och gumman/Kalln ö kelindji finns att köpa på Kulturhuset, Skattunge Handel och hos mig på Hembygdsgården.

Orsamålets abc

Del 127

Ajti skojem (eller ajti rajsi, läsi skatunggär saja) finns mycket att se. Här är några bilder från en skogstur häromdagen.

I sönkör int aldri inggån söpp (jag plockar aldrig nån svamp), i tar bara ko:rti (jag bara fotograferar).

jänn töllje gråntöllkwajlorgråkwajlor

Det kan ju verka förvirrande att grån betyder både ”gran” och ”ljung”. Men orden har olika genus. Grån som betyder ”gran” är femininum: je grån, twer gränär (en gran, två granar). Men om man gör en sammansättning med gran, så försvinner n-et: grån blir grå-, som i grårajs (granris) och gråkwajla (grankotte). Grån som betyder ”ljung” är neutrum. Det heter bara grån

Sjåssum

Eva Olander

blåberilindjberiundberi (odon) söppön

grån (ljung)

kråkberi

Del 128

Orsamålets abc

Veckan före midsommar hade Karin och jag en liten kurs i orsamål för några inbjudna språkforskare. De var alla sådana som har intresserat sig för älvdalskan, och som jag har träffat i olika sammanhang: på kurser i älvdalska och på konferensen om älvdalska i Köpenhamn förra våren. Karin och jag tyckte att det nu var dags att vidga det språkvetenskapliga perspektivet. Orsamålet är också värt att uppmärksamma!

De som kom var en grupp på fem personer: Stefan från Uppsala, Martin från Lund, Kjell från Trysil och Adam och Séan från Köpenhamn. Det var många språk som hördes runt bordet: svenska, norska, danska och orsamål. Dessutom gjordes jämförelser med isländska, älvdalska, våmhusmål och flera andra levande och döda språk. Deltagarna var särskilt intresserade av språkhistoria, och hur de olika språken hör ihop med varandra.

Bland annat gick vi igenom några orsamålstexter från 1600- och 1700-talen. På den tiden kunde "dalskan" beskrivas som ett språk med tre dialekter: orsamål, moramål och älvdalsmål. Då var nog också skillnaderna mellan våra mål ännu mindre än de är idag. Då sa man aus (=hus) och aut (=ut) här i Orsa, som man fortfarande gör i t.ex. Våmhus och Älvdalen. I Orsa säger vi ju numera ajs och ajt. (Wenn a du ajti ajt-ajsi? Vad har du i uthuset?).

På 1600-talet kunde man ibland skriva bokstaven h i början av ord. Det verkar som om det var just under 1600-talet som vi slutade uttala h här i Ovansiljan. Så "hus" kunde nog heta haus i Orsa på den tiden.

Men vi läste också modernare orsamålstexter och pratade om olika ord och uttryck. Adam från Danmark tyckte särskilt mycket om orden djassböss-fok = bröllopsgäster och Lass-bil = morbror/farbror Lars. Vi besökte även slipstensmuseet i Mässbacken och en dag beblandade sig kursdeltagarna med Ossmolslag och fick uppleva vad roligt vi har, när vi träffas i Slöjdstugan på Hembygdsgården och bara pratar orsamål.

Alla som är witå-sjokör och vill veta mer om orsamålet är välkomna när Ossmolslag börjar träffas igen efter sommaruppehållet. Sjåssum um tisdåjn 13 september klukka jätt (13.00).

Eva Olander

Orsamålets abc

Del 129

På andra sidan Orsasjön ligger Våmhus. Men på orsamål säger vi ju inte Våmhus, utan Wåmus. Något "hus" är det ju inte frågan om, utan namnet betyder "Våmåns os" , dvs platsen där Våmån rinner ut i Orsasjön. Förr tyckte man här i Orsa att det var roligt att skoja med dem som kom från Våmhus: E "wåmusär" ajti gretem. (Det är klimpar i gröten)

Do fo sättj i jänn "wåmus". (Du får sätta i en kil - om det glappar) Kum ä tiä våmusör, sö i älvä tokögör. (Om det kommer tio våmhusbor, så är elva tokiga) Kumi jot våmusör - wi wilöm int ikkör assint. (Kom hit våmhuspojkar, vi vill er inget illa.)

Men såna dumheter har vi slutat med nu. Vi har alltid haft nära kontakt med varandra, så när en orsabo åker till Våmhus går det bra att göra sig förstådd på mål. Korgar av alla sorter, såsom widå-körga ö still-tajtor (vedkorgar och foderkorgar), liksom årarbeti (hårabeten), bäll wi tjepa åv wåmusömå (kan vi köpa av våmhusborna). Och på Hembygdsgården i Orsa har vi ofta besök av våmhusbor, som slöjdar eller dansar.

Våmhus ligger ju mitt emellan Orsa och Älvdalen. Det gäller på många sätt även språkligt, så jänn wåmus gör sig nog lätt förstådd i både Orsa och Älvdalen. Våmhusmålet har faktiskt några riktigt gamla ljud gemensamma med älvdalsmålet, t ex: widåbud (vedbod) med "mjuka" d, och kulla (flickan) med "nasal" vokal i slutet. De här ljuden finns inte längre kvar i orsamålet. (Fast jag tror inte att vi är särskilt ledsna för det?)

Men våmhusmålet har också en del riktigt gammal grammatik, som är gemensam med orsamålet. Vi kan säga: I sjår jenå kullö dar/I sir iena kullu dar (Jag ser en flicka där). Det här sättet att böja orden a tappast (har försvunnit) i dagens älvdalsmål. I både Orsa och Våmhus böjer vi även personnamn: Känns du wi Ullö? A du sitt Åndösa? (Känner du Ulla? Har du sett Anders?).

När det blåser hårt, så det går vita vågor på Orsasjön, kallar orsaborna av någon anledning vågorna för Våmusdjetär (Våmhusgetter). Om detta har Benkt Granholm diktat en rolig text på orsamål, som kan sjungas till en gammal långdans från Våmhus:

Männ evör sjun nu kumå mikklör Wåmus-djetör.

Nu twärt sö ir-ä slut o öllör sörgligetör.

(Men över sjön nu kommer många Våmhusgetter.

Nu tvärt så är det slut på alla sorgligheter.)

Hela texten, med noter, finns förstås med i visboken Wårwinder susa.

Sjåssum

Eva Olander

Hårkulla, korgmakare och folkdansare från Våmhus, på Orsa Hembygdsgård.

Del 130

Orsamålets abc

Så här i skördetider tänker jag mycket på äpplen och päron: äppli ö päroni.

Ett äpple heter på orsamål jätt äppöl (eller äppel, om man vill stava det så). Ett äppelträd heter je äppla

Det är förstås feminint, som nästan alla andra träd.

I a fira äpplör ajto gardem. Jag har fyra äppelträd i min trädgård. Wi jatöm äppöl-paja öllt wi wörköm. Vi äter äppelpajer allt vi orkar.

Och päroni är förstås inte päron, utan potatis: jätt päron, micklo päron, isso päroni. Vår kära potatis har ju många olika namn runtom i Sverige. Vi är inte ens överens inom Orsa vad vi ska kalla potatisen. Om man bor upi Skatungbim ö dar-iringg så säger man ju päror: je pära, mikklur pärur, issur päror. (Och min man, som har sina rötter i både Västmanland och Skåne, har hört talas om såväl "jolprun" som "pantoffler".)

Den som hjälper till att ta upp potatis kan kallas päron-kall (vare sig man är kall eller kelingg). Wi åmm we päron-kallör a Låv-bila i da. Vi har varit potatisupptagningshjälp hos morbor Olof idag.

Twer rödo äppöl Je äppla Tri

Fär a däm est päron-rajs. Ä wart födör a tjimmå. Förr hässjade man potatisblasten. Det blev foder åt korna. (Den blandades sen i brässl-bitto, tillsammans med hackad halm, löv, grovt mjöl m.m. och hett vatten. Men det hände att korna spydde. Blasten är ju giftig.)

Vad kallar man då såna päron som växer på träd? Jag har fått lära mig att det heter päron-äppöl

Men ett päron-äppöl kan också vara den gröna frukten som växer upi päron-rajs. (Andra namn är päron-kart'n, päron-knuppör och päron-lökör.) Många minns hur man lekte med "potatisfrukterna": ånn sätt päron-äppli upi ändån o jänn wiö ö solöd iweg. Man satte dem i spetsen på en vidja och kastade iväg dem.

sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

Ien glasmonter på Hembygdsgården står je osskelingg. Hon är klädd i högtidsdräkt, med grenmågdi (grönt förkläde) ö flax'n (det vita "doket" på huvudet). Nu a osskelindji fändji smo-krippa. Hon har fått småbarn: jenå kullö ö jänn pöjka. De är klädda precis som små vuxna, förutom att flickan a kripp-att'n o si, en "barn-hatt". Den mössa med knytband, som små flickor har, kallas alltså för "hatt" på orsamål. Vuxna kvinnor hade också "hatt" förr: jänn kelingg-att. Den skulle bäras undör flaxem äld tras'n (under flaxen eller huvudduken/sjalen). Kelingg-att'n dolde håret helt. En gift kvinna fick ju inte visa sitt hår.

Pöjtjön a jänn swartån att o si. Pojken har en svart hatt på sig. Men han skulle också kunna ha jenå bånd-ättö, "en band-hätta", som småpojkar brukar ha. Lissl-pöjtjön Axel hade bånd-ätto på en dräktvisning på Hembygdsgården 2014. En sån hätta användes förr även av vuxna karlar. Den har flera olika namn i våra grannsocknar: tjil-ätta, kringel-ätta eller klakk-ätta.

För länge sedan var det inte så stor skillnad på pojkars och flickors kläder. Båda hade kolt (en sorts klänning), när de var små. Det var väl det mest praktiska. När de blev lite större fick de samma kläder som de vuxna. På orsamål kallades kolten för kåft eller köft. En pojke i koltåldern för köft-gössä eller köft-pöjk.

Tyvärr, så vitt jag vet, finns det inga bilder på köft-gössa från Orsa och ingen sparad kåft/köft heller. Den fina bilden här intill visar koltpojkar från Djura i Leksand. Denkommer från boken Siljansbygdens folkdräkter, utgiven av Stiftelsen Bonäs Bygdegård.

Sjåssum

Eva Olander Del

Koltpojkar från Leksand år 1908. (Från boken Siljansbygdens folkdräkter).

Lissl-gössn Axel mi bånd-ätto o si. (Bilden är från en dräktvisning på Hembygdsgården 2014.)

Del 132

Orsamålets abc

Upo Gåmbölgardem (på gammelgården, hembygdsgården) finns många olika hus och stugor. Det är bland andra fjos (lagården), stöll (stallet), twer smiör (två smedjor) och flero ärbär (flera härbren).

En av stugorna kallas tösstuga. (på svenska blir det torkstuga). Den står lite vid sidan om, nere i backen till höger om vägen när man kör upp på gården. Torkstugan byggdes någon gång på 1800-talet och den flyttades hit från Skattungbyn år 1928.

I torkstugan finns en stor stenugn mitt på golvet. Längs väggen finns lavär (lavar = väggfasta bänkar). Där torkade man lin eller säd. Linet behövde torkas innan det skulle bråkas, och säden måste vara torr innan den kunde malas. Den tröskade säden breddes ut upo tösstu-låvån (på torkstug-laven) ini tösstugön Sedan eldade man ini tösstug-umnem (i torkstugugnen) och släppte ut röken genom gluggar i väggarna, innan man täppte igen gluggarna för att bevara värmen. Säden skulle vara tösstu-twörr (torkstug-torr) innan man malde den i skwalt-kwennön (skvaltkvarnen).

Tösstuga är en sammandragning av "törk-stuga". Tork blir törk på orsamål. Karaktäristiskt för just orsamålet är ju att vi har ö-ljud i väldigt många ord. Några exempel är att stall heter stöll, plog heter plög, spår heter spör och torka heter törka. I andra ord säger vi wö, så att ost blir wöst, kol blir kwöl, törstig blir twöstn och torr blir twörr

Bö sädi ö låjn skuld törkas ini tösstugön. (Både säd och lin skulle torkas i torkstugan.) Ånn a sku a twörra säd, döss ånn a sku målå. (Man skulle ha torr säd, när man skulle mala.) Jänn twörr-sumår a nug bra törk-wedör. (En torrsommar har nog bra torkväder).

Interiören till en torkstuga. Teckning av Ernst Grandell.

Nu kommer en efterlysning! På årsmötet i våras beslöts att hembygdsföreningen ska göra en inventering av de torkstugor som fortfarande finns kvar i Orsa. Så den som har, eller känner till, en bevarad torkstuga bör höra av sig till hembygdsföreningen. 0250-401 04 eller orsa.hembygdsgard@gmail.com

Sjåssum

Eva Olander

Torkstugan på hembygdsgården

Orsamålets abc

Del 133

Nu är det många som väntar på tomten. Här är en sedelärande historia om hur man bör behandla honom, när han kommer på besök. Den är hämtad från Orsa Skoltidnings julnummer 1938 och är skriven av Hans Svan i klass 4, på riktigt fint orsamål.

Tomtn

Ed wa jole ö tomtn va ajte ö delöd ajt jolklappa.

Nu kåm ån börta jenöm rajkan bonda, men dar fick int ån ingan gret.

Sö trullöd ån, sö ä wäxtnt aldri assnt vidare o åkröma a nöm.

Ö tjiner wart sjokör ö do, ö ä wart öllo möjliga spektaköl.

Men west åv öllt wa ändo, att ån stenöd att brunnön fär dem.

Men se kåm ån börta jenöm sö wa fatn.

Dar fick ån gretn, sö ån ald o ö int wörköd jat upp.

Ö dar wäxt ä, sö dem fingint in ä i lade.

Ö när dämda rajka bondan fing dem int mer eld fem säcka säd, ö när dämda sö wa fatn fing dem minst tjugufem.

Översättning: Tomten

Det var jul och tomten var ute och delade ut julklappar.

Nu kom han till en rik bonde, men där fick han ingen gröt.

Så trollade han, så det växte aldrig något vidare på åkrarna åt honom.

Och korna blev sjuka och dog, och det blev alla möjliga spektakel.

Men värst av allt var ändå, att han stenade igen brunnen för dem.

Men sen kom han till en som var fattig.

Där fick han gröt, så han höll på att inte orka äta upp.

Och där växte det, så de fick inte in det i ladan.

Och hos den där rika bonden fick de inte mer än fem säckar säd, och hos den där som var fattig fick de minst tjugofem.

Sjåssum ö goda jol

Eva och Karin

JOrsamålets abc

ag brukar ju då och då skriva om Ossmolslag, Orsamålslaget, som varannan vecka samlas på Hembygdsgården för att arbeta med och umgås på orsamål. Orsamålet låter som bekant lite olika i olika byar. Ä stjilör milla biömå - språket skiljer sig åt mellan byarna. I Ossmolslag förenas dock orsabor från många byar. Vi vill ta vara på alla varianter av orsamål.

Men det är inte bara på Hembygdsgården som det finns ett ossmolslag. I Skattungbyn finns också en orsamålsgrupp. De träffas regelbundet i bystugan, för att prata och även skriva tillsammans på orsamål. Till förra årets orsamålsgudstjänst i Skattunge kyrka hade de översatt alla psalmer och bibeltexter. De brukar också skriva en orsamålstext till byns egen almanacka. (På orsamål heter det alnakka/alnåkka, uttalat med långt a i början.) Årets almanacka innehåller många intressanta bilder och texter från Skattungbyn förr. På omslaget finns en fantasieggande bild av jätten som slungar en sten mot Skattunge kyrka, men råkar träffa en björk, och på första uppslaget kan man läsa den spännande sagan om jätten.

Så här börjar den: Saga um jättn. Ä wa jen göng fär lendjä se. Do bodd ä jen stur jättä upi Labba. Labba sö ligg dar skojjen ö immeln metas, norter fro Skatungbin. Issn jättn wa negd tä wa upi Labba, men ä wa nöd sö arged ån wera wiku. Ån twöldnt tä är ur ä skwall åv tjärtsjklukkuma börti skatungkappal. Ån wart sö arg sö ån lett att jen sturan sten.

“Sagan om jätten. Det var en gång för länge sedan. Då bodde det en jätte uppe i Labba. Labba som ligger där skogen och himlen möts, norrut från Skattungbyn. Den här jätten var tillfreds med att vara i Labba, men det var något som retade honom varje vecka. Han tålde inte att höra hur det ekade från kyrkklockorna i Skattunge kyrka. Han blev så arg så han letade reda på en stor sten.”

Jag tycker att det är intressant med dialektskillnader och försöker lära mig vad som skiljer målet i Skattungbyn från annat orsamål. Skillnaderna är inte stora, men de är är ändå viktiga! På melodin hör man ju genast om någon är från Skattungbyn. Det finns också uttalsskillnader som syns i skrift, så som e och u i ändelserna, när jag hellre skriver ö: Ä wa nöd sö arged (argöd) ån wera wiku (wikö) = Det var något som retade honom varje vecka.

Den vackra målningen på almanackans omslag (av konstnären Lars Mattsson) finns i Skattungbyns skola.

Några ordformer i texten uppfattar jag som typiska för skattungbymål: kastji (= kanske) Jag säger kånstji. Jättn wa kastji litä windögd... = Jätten var kanske lite vindögd...

kwärru (= kvar). Jag säger kwär Dåmi sö wa lövi kwärru ever wittern... = Därmed blev löven kvar över vintern...

brun (= brun). Jag säger bråjn ...fast dem wa wel twörro ö bruno. = ...fast de var helt torra och bruna.

Och så är det ordet sten: Ån winded stenen öllt ån wörked = Han kastade stenen allt han orkade. Jag har lärt mig att det i mitt orsamål heter jänn ste (= en sten) och dända sten (= den där stenen).

Även formen onumar (= hans) tror jag är skattungbymål (jag säger onöms): Ä märtsji etter onumar fota nido ellbjari. = Det finns märken efter hans fötter på berghällen.

Den som nu vill läsa hela den spännande sagan om jätten, med svensk översättning, kan köpa almanackan i Skattunge Handel.

Sjåssum

Eva Olander

Orsamålets abc

IOssmolslag tycker vi om att sjunga. Då är det tur att det finns så många sånger på orsamål. Vi har ju en hel visbok att ösa ur. Men det är också roligt att få sjunga något nytt. I maj förra året översatte vi Evert Taubes "Brevet från Lillan". En gammal välkänd visa blir som ny när man får sjunga den på orsamål!

Det kan ofta vara ganska svårt att överföra dikter och sånger till ett annat språk. Men med "Brev fro liss-kulln" gick riktigt bra. På några ställen är det ändelser som inte passar in i melodin. (Jag har satt dem inom parentes.) Man kan välja om man vill sjunga visan utan dem, eller om man vill lägga till en extra ton där det behövs.

Brev fro liss-kulln

Falla kum em!

Fär wi tråmm sö ättör di! Kum innå sumårn a we tjära falla! Åska a we, ö um kwäldn bir ä märkt, stjånnor däm sinnas upi wedri nu att.

Öllt i wil a i jätt ålsbånd åv korall(em), int assint ällör, ä kwöstör fär mitji. O oröm gard(i) ir ä nu sö mitji ber. Ö fullt i unggöm a fuglär ö dar.

Sjun i sö warm

ö i badör werån dag, ö i uppör i ajta tä bi rädd, fär nu simmör i sö bra. Wi åmm sö fint nu i orö sumår-stjul(i), jenå lissla grån a wi fändji att, onå wi skumm a a joln.

Itta ar ik

skrivad nästa bara sjöv ö i ska biro i skolåm a östem.

Falla kum em!

I wet nöd sö du ska fo! Nu slutör brev sö kum fro Ellinor.

Sjåssum Eva

Brevet från Lillan

Pappa kom hem!

För vi längtar efter dig!

Kom innan sommarn är slut lilla pappa! Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall, ingenting annat det kostar för mycket. På våran tomt är det nu så mycket bär och fullt med ungar har fåglarna där.

Sjön är så varm och jag badar varje dag, och jag hoppar i utan att bli rädd, för nu simmar jag så bra. Vi har så fint nu i vårat lilla skjul, och en liten gran ha vi också sett, den som vi ska ha till jul.

Detta har jag skrivit nästan bara själv och jag ska börja i skolan till hösten. Pappa kom hem! Jag vet något som du får! Nu slutar brevet från din Ellinor.

Evert Taube

SDel 136

Orsamålets abc

å här på vårvintern är det härligt att ta sig upo Kåpöndjön - till Koppången - fär tä rännas o skajdömå ajto merömå - för att åka skidor på myrarna. Ä bjar skarin dar nu - "det bär skaren där nu".

Det som nu främst är ett skidparadis nyttjades förr till bete och slåtter. Här finns löngbudär - långfäbodar - med vackra namn som Flickerosn, Blomtäkt och Fjäsko. Dessa löngbudär låg långt från byarna. Slåttermarken långt här uppe i norr kallades tjel-slog - kölslog. Här finns myrar som heter Misa, Flickra och Skarungsmer. Gräset på myrarna måste tas till vara för att man skulle klara överlevnaden under vintern.

Tjelwikor - kölveckorna - började alltid den 12-13 juli (när Herman och Joel har namnsdag) och kunde pågå ända till den 10 augusti när Las kastör såndn ajti gras - Lars kastar sand i gräset - och slåttern ska vara avklarad. (Gräset var därefter gammalt och svårslaget.) Under dessa sommarveckor var det många som vistades här på myrarna. Hela familjer följde med. För att ta sig börto tjeli - till kölenwa däm twundjigör tä kliva - var de tvungna att klövja, dvs frakta allt på hästryggen. Öllör sövä ini tjelbudn - alla sov i kölboden - som var bäddad mi grårajsi, padrömå ö stjifäldömå - granris, padror och skinnfällar. Namnet Koppången sägs betyda "Kaupang" eller "Köpingen" eftersom den stora myren liknade en marknadsplats. Omkring den 20 juli hölls där också en gudstjänsttjel-mässa

Myrhöet - tjel-e - fick torka på speciella hässjor - tjel-esorsom stod kvar tills höet kunde hämtas hem under vintern.

I en almanacka från 1893, som jag har tagit del av, finns anteckningar om myrslåtter: "den 12 juli då bar det af till Delåsen för att slå vår köl. Den 18 var det färdigt och den 19 foro vi hem till Djurberga. - - - 15-16 november trampa vi till Delåsen. 21 november var jag till Delåsen första gången efter hö. 23,24,27,28 november var jag till Delåsen. 1 december blef det slut med hökörandet." Delåsen - Delosn - är ett myrområde som ligger norr om vägen som går till Rosentorp - Rosntörp. När snön hade kommit måste man trampa för att myrarna skulle frysa, så man kunde köra med tunga hölass.

Strax norr om myren som heter Koppången ligger Stora Tunturiberget. Tunturi är finska och betyder fjäll. I Lappland finns det många berg som heter något med -tunturi och det kända berget Dundret i Gällivare lär vara en försvenskning av Tunturi. Ett äldre namn på Tunturiberget är TjetåbjarKöttberget. Det lär ha funnits gott om älg där. När och varför fick berget namnet Tunturi, tro? Högt uppe på berget stod en underlig gran med grova kvistarTjetåbjarsgråni - som man kunde klättra upp i. Den var full av ristade namn och årtal. Finns det något kvar av den idag?

Om detta, och mycket annat intressant, har jag bl a läst i boken "De gamla berätta Orsaminnen".

Sjåssum Eva

Orsamålets abc

Del 137

Jänn tuppä upo tatji, ö jänn ällör upi tuppem o missmåss-stöndjön.

En tupp på taket, och en annan i toppen på midsommarstången.

Men nu a påskär weri ö feri, ö wi wilöm a wåri!

Men nu har påsken varit och farit, och vi vill ha vår!

Sjåssum

Eva

Orsamålets abc

Nu ir ä wåri! Nu är det vår, och jag har hittat en passande dikt av Karin Linnerborn. Den heter Wårfunderingär Nu har våren kommit, sö wi trånödöm ettör, som vi längtade efter. Backarna öld ö bi dälör ö grenör, håller på att bli behagliga och gröna. Men blomstren i do gralla senör, är då ganska sena, och björklöv spritt ajt sö görånde sjalda, slår ut så förskräckligt långsamt, ö inni stugun fo wi nug jalda, och i stugan får vi nog elda. Det blåser wänsta köllt, väldigt kallt och ent fritt att wi frosum, det är inte utan att vi fryser. Men summå dågå, somliga dagar, får vi se solen och får brått ev upp fänstör ö därär, öppna fönster och dörr, sö fugul-låtn kum rett inni äror, så fågelsången kommer rätt in i öronen. Wi äddum bort wän wöss, vi borde vänja oss, att inte görmå ö skella, gorma och skälla, utan liksom fåglarna wa fåjnör endo, vara tacksamma ändå. Och sjunga fast vädret är dåligt. Jojo!

Wårfunderingär av Karin Linnerborn

Nu a wåre kämi sö wi trånödöm ettör. Snon a do feri åv sö e i litä bettör ö bökkär öld ö bi dälör ö grenör men blömstre dem i do gralla senör.

Bjärklöv spritt ajt sö görånde sjalda ö inni stugun fo wi nug jalda fär e blås wänsta köllt, ent fritt att wi frosum ö um wi tåmm åv wöss kalsöngor, wi njosum.

Men summå dågå fo wi sjå sole do bir-e sö dält ö littsåmt ö roli. Do bir-e brått ev upp fänstör ö därär sö fugul-låtn kum rett inni äror.

Wi äddum bort wän wöss tä latt bli gnella evör öllt sö int dug a wöss, görmå ö skella men läse fuglär wa fåjnör endo. Dem spilå fast wedör i dåli, jojo.

Den här dikten innehåller många lite ovanliga ord och uttryck. Flera av dem, som görånde, sjalda, wänsta och ent fritt (=är inte fritt, är inte utan), var helt nya för mig tills för några år sen, när jag började intressera mig för orsamålet på allvar. Det är roligt när man får lära sig något nytt!

Sjåssum

Eva

NOrsamålets abc

u när sommaren och blommorna är som vackrast tar och läser en dikt av Ernst Grandell. Den handlar om blomstren i vägkanten längs en gammal väg. Det är ämöts ö tärnrosor (mjölkört och vildrosor). Diktaren blir litt-i-lajvi (lätt till sinnes), och wern katön tönkä far (varje besvärlig tanke far). Om werö-jen (var och en) kunde se wen wi fom tökka fär (vad vi får tacka för), skulle ingen mer vara ledsen, sur och tvär. Snart har sommaren farit, men i tönkömå ö minni (i tankarna och minnet) har diktaren kvar blomstren, ämöts ö tärnrosor, som gjort honom glad. Ja, tidi drar-åv mi wöss (tiden drar iväg med oss), vi vet snart inte vart.

Ämöts ö tärnrosor

I gör dendå gåmbölwejön issån warm sumårdåjn. O blömstri i wegkåntöm soli sö warmö skåjn.

E ämöts ö tärnrosor, ö mikklör ellör då.

O öllö dedå finö i dugint-mi mettån sjå.

I bi litt-i lajvi, wern katön tönkä far, jen slajkån finån "soldag" sö likko mi si bjar.

Um werö-jen dugd sjå, wen wi fom tökka fär, skuld indjön mer wa lessin ö indjön sajr ö twär.

Men snårt a sumårn feri, e ingo blömstör mer.

I tönkömå ö minni ik a döm öllör kwär, ämöts ö tärnrosor sö a mi gladån gart. Ja, tidi drar-åv mi wöss, wi witöm snårt int wört.

Sjåssum

Eva

Ämöts (Mjölkört)

Tärnrosor (Nyponblom)

Orsamålets abc

”Kalln ö kelindji" a kämi jässn. Hembygdsföreningens årsskrift (som ju kallas för "Gubben och gumman" på svenska) har kommit ut igen. I år har den twer kelinggör på omslaget: Eva och Sara som hjälps åt att binda en krans a missmåsstöndjön upo Gåmbölgardem (till midsommarstången på Hembygdsgården).

Hur översätter man det till orsamål? Det fick bli så här: Dja ikkör åv jåfro, ni sö i Ljotåm tä jåps! "Ge er av härifrån, ni som är Djävulen till hjälp!"

I år kan man bl a läsa om två av Orsas musikpersonligheter: Sven Berger och Anna-Karin Klockar. Det finns också en spännande berättelse av Mikael Stålberg, där man får veta lite om en kunglig hovfotograf från Rättvik och om när Orsa kyrka fick sitt nuvarande torn. Och så kan man läsa om mannen som översatte Koranen till svenska för hundra år sen (han var född på Blåsenborg i Orsa).

Som vanligt finns det också lite orsamål i skriften. I år är det två evangelietexter, som har lästs vid olika gudstjänster under året. Den ena fick jag läsa på palmsöndagen, när kyrkan var helt klädd i trasmattor. Det var Slöjdlaget som hade ordnat en trasmatteutställning i kyrkan, där 324 trasmattor gick åt för att täcka alla bänkar, golv och läktare. Evangelietexten handlade passande nog om när Jesus rider in i Jerusalem och folket breder ut sina mantlar på marken: Mikklör bredd ajt måntla såjnå o wäjön, ö nögör ällör strägd ajt löv. "Många bredde ut sina mantlar på vägen, och några andra strödde ut löv." Den andra evangelietexten lästes av Karin på Hembygdsgårdens dag i somras. I den talar Jesus bl a om "ondskans hantlangare".

Att översätta olika texter till orsamål är ett bra sätt av arbeta med språket. Man får lov att tänka efter hur man på ett någorlunda naturligt sätt kan uttrycka textens innehåll på orsamål. Bibeltexter kan då ofta vara en särskild utmaning.

I årets Kalln ö kelindji har jag också skrivit en text som handlar om hur vi arbetar i Ossmolslag och om hur ordboken Orsaord kom till: "Upphittade språkskärvor räddas ur glömskan". Ossmolslag har ju funnits sedan mitten av 1960-talet. Redan då samlade man ord, skrev uppsatser, spelade in äldre orsamålstalare och undervisade i orsamål på högstadiet. Vi fyllde alltså 50 för några år sen, och vi träffas fortfarande varannan tisdag på Hembygdsgården under vinterhalvåret. Vi ser vårt arbete med orsamålet som ett sätt att själva lära oss mer om språket, för att sedan spara det vi lärt oss för framtiden.

Men främst träffas vi för att det är så roligt!

Öllör sö wil wa mi wöss i welkumigör!

Sjåssum

Eva

Orsamålets abc

Del 141

Jag är nyss hemkommen från en resa i USA, där jag dels såg solen förmörkas, dels träffade två personer som jag pratade orsamål med.

Resans stora höjdpunkt var att hälsa på hos Tom Coleman, och hans dotter Judy, i Cambridge, Minnesota. Tom är den siste orsamålstalaren i USA. Hans mor- och farföräldrar utvandrade alla från Hansjö i Orsa i slutet av 1800-talet. (De hette Jugås Per Ersson och Knutar Kerstin Persdotter, Kalmars Erik Larsson och Brätt Karin Ersdotter.) Tom själv föddes 1922, som tredje generationens orsa-amerikan. Han talar många språk. Förutom engelska, svenska och orsamål kan han tala amarinja, tigrinja och ytterligare något etiopiskt språk. Tom är läkare och har arbetat en stor del av sitt liv i Afrika, huvudsakligen i Etiopien.

Att få träffa Tom var en upplevelse på många sätt. Han är en stor personlighet och berättare, med mycket värme och humor. På tre språk (och ofta på vers!) berättade han om sina förfäders vedermödor som nybyggare i Minnesota, om sitt arbete i Etiopien och Kamerun, om flygresor med Carl Gustaf von Rosen och om ett möte med kejsaren Haile Selassie. Vi fick besöka flera vänner till Tom och Judy, och vi åkte till olika kyrkogårdar, där många orsabor och andra svenskar ligger begravda.

Tom kan mycket poesi utantill. Han citerar ur en dikt av orsamålspoeten Karin Linnerborn: Nu wexör ä böskär dar kwönnstittjä wa, fär indjön wil slajta mi jordn i da... (nu växer det buskar där kornåkern var, för ingen vill slita med jorden idag). Tom kan också själv konstatera att den jord som hans förfäder med möda odlade upp, när de kom till Minnesota, nu växer igen.

Tom och Judy Coleman

Tom är bra på att läsa orsamål och han har översatt flera orsamålsdikter till engelska. Men det var länge sedan han hade någon att prata orsamål med. Öllör a daj undå fär ländjä se, säger Tom, alla har dött undan för länge sen. Sö i a wurti sö klajtön mi språtji, så jag har blivit så dålig att tala språket. Men fyra hela dagar, fyllda av samtal och utflykter, gjorde att han pratade mer orsamål för varje dag. Om vi hade fått umgås en hel vecka, så hade orsamålet kommit fram ordentligt, sa Tom.

Innan vi besökte Tom och Judy i Minnesota, hälsade vi också på hos en annan vän: Lesley Darling, som bor i Lincoln, Nebraska. Det var tillsammans med henne som vi upplevde den totala solförmörkelsen. Lesley är 25 år, och kanske en blivande orsamålstalare i USA. Hon lärde sig en del orsamål när hon bodde i Skattungbyn för några år sen. Nu har inte heller hon någon att prata orsamål med, men hon sjunger sånger, ibland med egna texter, på orsamål: I gör mi di mess ä råjner - du wet ur dält ä kån wa. (jag går med dig medan det regnar - du vet hur trevligt det kan vara.)

Så orsamålet lever ännu i USA!

Sjåssum

Eva

Snart får alla orsabor möjlighet att lära känna Tom Coleman.

Lesley Darling

Filmen "The Tom Coleman Story", av Stefan Quinth, kommer att ha svensk premiär här på Hembygdsgården den 30 september och 1 oktober. Före filmen blir det ett scenprogram. Judy och Bill Coleman kommer att vara med och berätta om sin far. Det blir också spelmansmusik och orsamål, samt olika filmklipp av Tom när han berättar på orsamål. Tom själv kommer att vara med via Skype

IDel 142

Orsamålets abc

I mitten av juli hade Karin och jag en liten sommarkurs i orsamål. Liksom förra året bjöd vi in intresserade språkforskare, och det var en mycket trevlig liten grupp på sju deltagare som kom: Adam från Köpenhamn, Seán från USA och Köpenhamn, Liz från USA och Göteborg, Martin från Lund, Stefan från Uppsala och Älvdalen, Östen från Uppsala och Kjell från Trysil.

Någon vanlig språkkurs är det nu inte, eftersom Karin och jag lär oss så mycket av våra kursdeltagare. De kan ge förklaringar till konstigheter i vårt språk och hjälper oss att sätta in orsamålet i ett större sammanhang.

Det finns ju en rik mångfald av nära besläktade mål i alla socknarna här omkring. Eftersom vi gärna vill vidga perspektiven, så passade vi på att göra utflykter. En av dagarna for vi till Våmhus, och en annan dag till Sollerön. Vi besökte deras fina gammelgårdar och fick tillfälle att höra både våmhusoch sollerömål.

Men mest ägnade vi oss förstås åt orsamålet! Vi passade på att gå igenom några upphittade texter, som vi själva helt nyligen fått ta del av, med spännande innehåll och intressant och gammalt språk. Det är dels några brev, skrivna helt på orsamål, från 1920- och 30-talet, dels en handskriven text av okänt ursprung, med titeln Spetjä ajti ladn (Spöket i ladan).

Här är inledningen till historien om "Spöket i ladan", först med originalstavning och därefter i översättning till svenska:

Åktoburnoti låg tist ö blår evur Lind fallar gard, öllur sövä bara do ö do skramblude i nö jånbånd ajti fjosi ö nordawedur ruskud i gåmbulepplor ajti eppulkittåm.

"Oktobernatten låg tyst och blå över Lindfars gård. Alla sov. Bara då och då skramlade det i något järnband (= kohalsband) i lagården och nordanvädret ruskade i de gamla äppelträden i äppelkätten (= den inhägnade äppelträdgården)."

Men fråmmin rogardem bortwi ladi, kam jen märk skuggä smigundus, ö denda skudjun wånt indjun mindur eld Åndus, sö nästa öllur kins wi, ö sö dem köll fär tjov Åndus fär ån brukurin wa sö wäst noga ukun sö jeg ed ån tar misi do ö do, ö nu warn just ajto jen slajkun tjovresu.

Ung korgmakare i Våmhus.

"Men fram utmed gärdesgården borta vid ladan, kom en mörk skugga smygandes, och den där skuggan var ingen mindre än Anders, som nästan alla känner igen, och som de kallar för Tjuv-Anders, för han brukar inte vara så värst noga med vem som äger det han tar med sig då och då, och nu var han just ute på en sådan tjuvresa."

Resten av den rafflande historien får vi ta en annan gång. Nu vore det roligt om man kunde få reda på vem som skrivit texten! Den hittades bland andra gamla papper i Vångsgärde och är uppenbarligen skriven av någon som dels var en van skribent, dels behärskade orsamålet väl.

Sjåssum

Eva

Brev på Orsamål, daterat niårsdåjn (nyårsdagen)1931.

Suzanne och Margit tog emot oss på Sollerön.

Orsamålets abc

Del 143

Bibeltexter brukar vara bland det första som översätts till ett språk. Det gäller även för orsamålet. Redan 1693 gjordes den första översättningen av Julevangeliet. Det var Johan Enberg, prästsonen från Orsa som var universitetsbibliotekarie och professor i Uppsala, som tyckte att Bibeln borde översättas till dalska. Guds ord skulle ju, i reformationens anda, finnas på det språk som folket talade och förstod. Tyvärr dröjde det länge innan det gjordes några fler försök till bibelöversättningar, men på senare år har vi fått flera bibeltexter på orsamål. Den vackra boken Bibelwörd o ossmol, med Jemt Hans Jonssons översättningar av ett urval bibelverser, kom ut 1966. Och numera får vi höra Julevangeliet läsas på orsamål under julmässan både i Orsa kyrka och i Skattunge kyrka. Sedan många år har Karin Ohlsén läst i Orsa och Sigurd Mårsén i Skattungbyn. Karins version är från början översatt tillsammans med Agdus Karin Jemtpers, men den har genom åren bearbetats och förändrats flera gånger. Här är texten så som hon läser den vid årets julmässa: I dämdå dagömå kåm ä jätt böd fro tjäjsörem, sö jättöd Augustus, att ela värdi skuld skattskrivas. Itta wa föst skattskrivnindji, ö o wart garr, mä Kvirinius wa ståt-ållör evör Siriän. Do dro öllör åv, wer-ö-jänn a så:jnöm stadi, fär tä lätt skattskriv si. Sö djard Josäf ö, ö ånn wa åv Davidar fotji. Ånn dro åv fro Nasaret, jänn stad i Galileen, ö upi Judeen, upa Davidar stadi, sö jättöd Betleem fär tä lätt skattskriv si ilag mi Mariö, sö ånn wa trolåvad’n mi ö o wa o sit’n. Mäss däm wa dar, ittöd ä o ö bi tidi, dö o skuld fo krippön. Ö o fikk föst krippön, jänn liss-göss, ö lindöd ånn ö lagd ånn upi jenå jetö, fär ä fånns’nt inggo inwera a däm werö.

I summö trakt war ä nögör gässl-kallör a:jti mårkömå issa noti ö wäkäd evör smo-fläni så:jno. Räss sö ä wa stod ä jänn änggöl fro Ärråm fråmmånå däm ö ljos åv Ärråms ärliget sken öllt-iringg däm, ö däm wurt mjö rållösör. Män änggöln sad a däm: Wå’nti ogömör assint! I ska saj åv fär ikkör um jenå stura fregd, sö ska kumå öllö fotji tä del. I da a jänn Frälsör kämi til a ikkör börti Davidar stadi, ö ånn i Messias Ärr ´n. Ö itta ska wa täkkön a ikkör: ni kumi tä fo att jänn ni-feddån kripp, sö ligg lindad’n upi jänn jetö. Ö midesummö såg däm attra änglem jänn sturån op åv skåråm fro upi immilem ö däm tökköd Guda ö sad: Lättöm wöss pris Guda upi immelem ö mo ä bi frid nido jord’n a öllöm, sö ånn i få:jn.

Döss ängglär add draj åv fro gässl-kallömå upi immiln, sad gässl-kallär a wärödra: Gömm a Betleem nu ö sjåmm o ed, sö a änt dar, ed sö Ärr’n a lättad wöss fo witå! Däm kringgöd si iweg ö fingg att Mariö ö Josäfa ö lill-krippön, sö låg upi jetön. Dö däm add sitt ed, sad däm åv öllt sö add wurti sagt a däm um dändå krippön. Öllör sö ärd ä undröst evör ed sö gässl-kallär sad åv fär däm. Män Maria gämd öllt dedå ini la:jvi ö funderöd a:jti ä. Ö gässl-kallär wändöd att, ö däm prisöd ö tökköd

Guda fär de däm add fändji är ö sjå. Öllt wa wel läsö änglär add sagt åv fär däm.

Sjåssum ö goda jol

Eva och Karin

IDel 144

Orsamålets abc

höstas (i Orsamålets abc del 142) kunde man läsa inledningen till berättelsen om Spetjä ajti ladn (Spöket i ladan). Här kommer fortsättningen.

Historien utspelar sig på Lindfallar gard (Lindfars gård) en mörk oktobernatt. Huvudpersonen Tjov-Åndus (Tjuv-Anders) kommer smygande. Han är ute efter de fina röda potatisar, som Lindfalla har brett ut på tork i sin lada

Det här är en handskriven text, som hittades bland andra gamla papper, och lämnades till Karin. Vi blir så glada när vi får läsa en sån här text på riktigt gammalt orsamål! Här finns drastiska formuleringar och ovanliga ord. Och det är gott om gamla fina böjningar, som lätt blir bortglömda nuförtiden.

Här är ett litet exempel: fär jenum slajkum revi läsi sjåntjem, war e jen smål sak.. (för en sådan räv som “sjanken”, var det en smal sak...). Här har vi en hel rad fina böjningar! Det lilla ordet ”fär” i början gör att jenn slajk rev läsi sjåntjun måste böjas så det blir jenum slajkum revi läsi sjåntjem Det är dessutom roligt att öva sig på att försöka uttala! Men vad är sjåntjun för ett ord?

Grundformen måste vara sjånk eller sjånke Det är ett ord som just ingen verkar känna till idag, men det tycks vara en opålitlig person.

Hela berättelsen är både lång och svårläst, så jag tar bara med några små smakbitar här:

Tist läsi jenn åndä, smigud Åndus si fråm a ladn. Tyst som en ande, smög sig Anders fram till ladan Ä wa jenn smål sak tä rek in bla o fellknåjvem, ö sprät åv krotjun. Det var en smal sak att sticka in bladet på fällkniven, och peta av kroken. Luka spratt upp, sö nu war e bara tä krop in Luckan for upp, så nu var det bara att krypa in.

Ån bukkud fråm si evur päronstattjun ö birdo jemt päroni nidi settjun. Han böjde sig fram över potatishögen och började plocka ner potatis i säcken. Men mi de summu sluttn rajva ajti päronuma Men plötsligt slutade han riva i potatisarna. Ån tikkt attn ärd nöd sö tusäd nöger ini ladn. Han tyckte att han hörde något som tassade någonstans i ladan.

….men do bräkäd e til attåminnum – men då brakade det till bakom honom – ö nöd kåm fräsnd twärt evur gov –och något kom fräsande tvärs över golvet –ö Tjov-Åndusar bakend, sö stod egust dö ån jemtud päroni, fick jenn sö färfärligån knuff – och Tjuv-Anders bakända, som stod högst när han plockade potatis, fick en så förfärlig knuff – sö Åndus flög o övda löngt in i päronstattjun – så Anders flög på huvudet långt in i potatishögen!

Öj uko färfasuliget!

Öj, uko färfasuliget, wa redd ån wart! – Oj, vilken fasa, vad rädd han blev!

…do addn si jenn til smell, sö emskån, sö ån flög börti laduweddji – då hade han sig en till smäll, så hemsk, så han flög bort till laduväggen – ö ed mi jenn slajkån fart, sö ån såg bö stjånnor ö solär i bengaliska jalda fär ögumå –och det med en sådan fart, så han såg både stjärnor och solar i bengaliska eldar för ögonen!

…ini märkni fick ån sjå jett par ögur sö listä läsi jaldkwöli mot num… I mörkret fick han se ett par ögon som lyste som eldkol mot honom...

”Öjöjöj! Uka spetjä!”, röft Åndus. "Ojojoj! Vilket spöke!", ropade Anders.

Öj, öj, öj uka spetjä!

Den spännande fortsättningen kommer i nästa avsnitt av Orsamålets abc.

Sjåssum

Eva

IOrsamålets abc

Del 145

förra avsnittet försökte Tjov-Åndus stjäla potatisar i Lindfallar lada, men möttes av ett hemskt spöke. Här kommer den spännande fortsättningen:

Krass! Spetjä mett num mitto o ladugovi, ö gav num jen törvil, sö ån valt summun eseck i gov, ö benknotor ald ö ramblud ijop i stjortun a num… Krasch! Spöket mötte honom mitt på ladugolvet och gav honom en örfil så han ramlade som en hösäck i golvet, och benknotorna höll på att ramla ihop inne i skjortan på honom…

"Tjära sete skampra ljotkall, tant mi än fast i a stuli ö supi ö skojad ö gart gali o öllt sett ö vis, ö i luvär di, att i ska aldri djerå sö mer!" ..."Kära söta snälla fan, ta mig inte än fast jag har stulit och supit och ljugit och gjort fel på alla sätt och vis, och jag lovar dig, att jag ska aldrig göra så mer!"

Texten kommer från ett handskrivet manus med okänd författare. Jag har ändrat lite i stavningen, till exempel bytt ut v mot w i ord som wönn (horn), och tolkat originalets

"Karasete" som Tjära sete (Kära söta). Upplösningen av den dramatiska historien kommer i nästa avsnitt!

Sjåssum

Eva

… ån add sö tidli kent jett par wönn mot kvidem, ö groft sträft år ini ögumå, ö jenå klöv sö tråmpud ån uppi nevån… han hade så tydligt känt ett par horn mot magen, och grovt strävt hår i ansiktet, och en klöv som trampade honom i handen.... sö nu wisst ån tidli ukum ån add tä djerå mi... så nu visste han tydligt vem han hade att göra med…

… onums tjovuri ö ogudaktiga livnåd add rugåd motä ånum… hans tjuveri och ogudaktiga levnad hade rågat måttet åt honom… sö nu kåm e nug tä barka rett ini deda röd-et ritjä minum… så nu kom det nog att barka rätt in i det där rödheta riket med honom…

... ini märkni såg ån demda gledögor, sö såg stint on, sö nu wa nug goda Åndus illa ajtä… i mörkret såg han de där glödögonen, som såg stint på honom, så nu var nog den gode Anders illa ute ... ån stellt si o kni ö knefft ijop nevumå ö bad... han ställde sig på knä och knäppte ihop händerna och bad...

Del 146

Orsamålets abc

Nu är det äntligen dags för upplösningen på historien om Spetjä ajti ladn (Spöket i ladan) Den stackars Tjov-Åndus är övertygad om att han har mött självaste Ljotkalln (dvs Fan själv).

Anders är nu beredd på det värsta och ber för sitt liv!

…men denda sö Åndus add tålåd vi addint alls int järta i si… men den där som Anders hade talat med hade alls inget hjärta i sig… ån gav Åndusa jenn smell til, sö e tindrud fär öguma o num… han gav Anders en smäll till, så det gnistrade för ögonen på honom… ån dårnud åv ö wart lidjund nido govi jett löngt tag… han domnade av och blev liggande på golvet ett långt tag…

...men dö ån fick wi si kendn, att ån addint wurti flittadn börti deda warmust stelle... men när han kvicknade till kände han, att han inte hade blivit flyttad till det där varmaste stället...

... ån kajtt upp ö sett i weg börtura gludjem... han sprang upp och satte iväg bort mot gluggen... alva kruppun addn innt ajt gåjnum gludjun mi, dö ån fick senust smelln atti bakendan... halva kroppen hade han hunnit ut genom gluggen med, när han fick sista smällen i bakändan... sö ån flög sumun pil, ö ald just ö slo ijel si... så han flög som en pil, och höll just på att slå ihjäl sig... upp kåm ån jessn, ö gav si åv sumun mesturskapskajtur, så demda smål bene djinge läsö lärkwenger etter num... upp kom han igen, och gav sig av som en mästerskapslöpare, så de där smala benen gick som lärkvingar efter honom...

Dö Lindfalla kåm ajt i ladi um mörgon ö såg, att gludjun wa ippin ö att e låg jen alv päronseck mitto ladugovi... När Lindfar kom ut i ladan på morgonen och såg att gluggen var öppen, och att det låg en halv potatissäck mitt på ladugolvet... glistn uppsi ö to i skegg o buttjun ö skäkäd ån litä... lyste han upp och tog tag i skägget på bocken och skakade honom lite... ö se sadn: "E wa nug int sö dumt tä steng in di jå Pä. Nu for i säkurt a rödpäror i frid i år."... och sen sa han: "Det var nog inte så dumt att stänga in dig här Pär. Nu får jag säkert ha rödpotatisarna i fred i år."

Den här berättelsen kommer från några upphittade handskrivna papper. Texten är delvis ganska svårtolkad och vi vet inte vem som skrivit den eller hur gammal den är. Jag har bara tagit med delar av den, men den som vill läsa hela texten i original får gärna höra av sig!

Och om det är någon som har något skrivet orsamål (även om det är bara några ord) – hör av er till Orsakompassen! Det går också bra att vända sig direkt till mig eller Karin.

Sjåssum

Eva

Del 147

Orsamålets abc

Orsamålet finns nu även på film! Det är vår välkände fotograf och filmare Anders Hanser, som ligger bakom. Han ville göra en egen dokumentation över "det försvinnande lokala språket", som han själv lärde sig förstå under sin barndom i Orsa. Filmen, som helt enkelt heter Ossmol, hade premiär i mars på Röda Kvarn i Orsa, som förspel till Anders nya film om Benny Andersson och Orsa spelmän. Båda filmerna visas nu i Stockholm. Och det blir ett nytt tillfälle att se dem på Röda Kvarn den 29 april!

Näjukörmännistjöräabottjåfärut!Äfinnsingooriginaljålänggör-äibaraik! Int ä ajra int ä assint!

Men wi addum aldri löngsåmt - wi ittedum o nö jåmt!

Ä sö mitji sö du dug saja upo ossmol, så du dug int saja upo engelsko, ä låt int lajkö bra, ä bi sö mitji bättör um du fo saj ä upo ossmol!

Vi är mycket glada över att Anders ville göra den här filmen! Den berättar på ett intressant sätt om orsamålet och om hur vi på olika vis arbetar med och intresserar oss för vårt språk. Den är också en fin reklamfilm för Orsa, med många vackra vyer och musik. Och glada scener från Orsayran, med ett kommunalråd som hälsar welkumigör jot a Ossa!

I filmen finns korta inslag med orsamålstalare i olika byar, och med en släkting till Anders i Minnesota, från en träff med Ossmolslag på Hembygdsgården och från Lillåhem, där Karin regelbundet har träffar med dem som vill prata orsamål. Även sommarens lilla kurs, som vi hade med några hitresta språkforskare, finns med.

Roligt är också att Anders vill sätta in orsamålet i ett större språkligt sammanhang genom att ta med korta inslag från några av våra grannsocknar: Våmhus, Älvdalen och Sollerön. Vi har ju i grunden samma språk, fast vi är noga med att hålla på våra olikheter!

Och så presenteras förstås vår ordbok Orsaord, som vi gärna vill göra reklam för. Den finns fortfarande att köpa. Ordboken innehåller ju inte bara ord utan även "strofer", som vårt kommunalråd Mikael säger i filmen. Orden sätts in i olika sammanhang, så man förstår hur de kan användas.

Filmen handlar ju om ett försvinnande språk. Det är tyvärr inte så många yngre människor som pratar orsamål idag. Men det är betydligt fler som förstår!

Så vi ska inte sluta använda orsamålet. Fortsätt prata mål med barnen och barnbarnen!

Sjåssum

Eva

NU PÅ VÅRVINTERN är vi många som åker upp till Koppången fär tä åk o skajdömå - för att åka skidor. Själv har jag varit där sedan jag var så liten att pappa drog mig i pulka upp till Blomtäkts fäbod.

Men min mamma har helt andra barndomsminnen från Blomtäkt.

Do war-ä tjinär börti budömå upo Kåpöndjem - ö måj momo wa gälkall upi Blomtäkt.

Då fanns det kor i fäbodarna på Koppången - och min mormor var vallkulla i Blomtäkt.

Så här minns mamma:

Upi Blomtäkt war-ä sturo fjos. Ä wa mikklör tjinör. Sö ä wa fullo fjos - ö mitji mjök!

I Blomtäkt var det stora lagårdar. Det var många kor. Så det var fullt i lagårdarna - och mycket mjölk!

Däm skuld mjöka mörgon ö kwäld. Ö ä wa noga mi tä öld redo ur mitji mjök däm finggä. Se skuld mjötji separeras. Åv flätömå tjinnöd däm smer. De skulle mjölka morgon och kväll. Och det var noga att hålla reda på hur mycket mjölk de fick. Sen skulle mjölken separeras. Av grädden kärnade de smör.

Ö se war-ä tä djer wöstn ajti misö-skålåm. Do wärmd däm separermjötji, ö add ajti löpä. Döss ä add istast add däm wöstn upi sturo wöstkräld, ö darättör koköd däm miso, sö wa kwär upi ketilem, ast ä sakk ijop. Och sen var det att göra ost i kokskjulet. Då värmde de skummjölken, och hade i löpe. När det hade ystats hade de osten i stora ostkärl, och därefter kokade de vasslen, som var kvar i kitteln, tills det sjönk ihop.

Dö däm add fändji ijop nug mitji misö, koköd däm misösmer åv ä. Do fikk int ån ståmp i gov - fär do wart ä skrena! När de hade fått ihop tillräckligt mycket vassle, kokade de

messmör av det. Då fick man inte stampa i golvet - för då blev det grynigt messmör!

Mamma kommer också ihåg att mormor brukade prata om Stur-Tjetåbjar (Stora Köttberget?). Det lär vara ett annat namn på Stora Tunturiberget.

Gäl-kallär (eller gässl-kallär) kallades de som vallade korna på fäboden, trots att de ju var kvinnor. De anställdes av fäbodlaget, åvgässl-laji, som var en grupp bönder som gick ihop för att anställa - stässla - en gässlkall. Ord med ssl är extra svåra att uttala på orsamål. Det ska vara ett tonlöst ljud, som inte så många känner igen nuförtiden.

Här är en uttalsövning: Gässllag stässlöd twer gässlkalla = fäbodlaget städslade två vallkullor.

Det var under 1930- och 40-talet som mormor var i Blomtäkt. Darfiri add o we gälkall upi Labb-Djorbjara, ö senöra war-o börti Grunubjar

Innan dess hade hon varit valkulla i Labb-Djurberga och senare var hon i Grunuberg.

Sjåssum

Eva

Blomtäkt 1939. Wöstär i fälögör - ostarna är färdiga. De tre kvinnorna är fr v: Staffamor från Åberga, mormors syster Mina och mormor Margit med barnen Lennart och Astrid (min mamma).

Tjinär ö djetär upi Blomtäkt - kor och getter i Blomtäkt.

I förra avsnittet skrev jag om min mammas barndomsminnen från Blomtänkt och hade några av hennes gamla foton som illustration. Nu vet jag att den ena av bilderna inte alls är från Blomtäkt utan från Skräddar-Djurberga.

Skräddar-Djurberga. Den gamla kvinnan mitt i bilden är Skräddar Anna Persson (ca 50 år). Hon var mor till Skräddar Stina, som många minns som vallkulla i Skräddar-Djurberga. Den unga kvinnan är Ingers mamma Spännar Margit Ersdotter (18 år). Och pojken är den blivande konstnären Atle Lenner (ca 15 år).

DET VAR INGER Rahm Bengtsson i Orsbleck som kände igen bilden. Hon har den på väggen hemma, fint kolorerad och inramad. Fotot är från slutet av 20-talet. Min mormor (Margit Lång från Hansjö) har säkert fått det fina fotot när hon var gässl-kall (vallkulla) i grannfäboden Labb-Djurberga vid samma tid.

MIN MAMMA var ju med börti budömå som barn och minns hur hennes mamma gjorde ost genom att röra ut ostlöpe i mjölken. Men länggör att i värdn - för länge sen - använde man istället löpmagen från en kalv, när man skulle göra ost. Om detta berättar Fröjd Anna Lovlers från Torrvål (född 1902) i en gammal inspelning:

WI ÅM TAJ LÖPMÅGÅN, dö wi åm slaktad issa ung kåva, ö stjilt ånn. "Vi har tagit löpmagen, när vi har slaktat de här unga kalvarna och sköjt den". Löpmagen kallas på orsamål för käsn. Däm a för sagt bö käsn ö löpmåjin, säger Fröjd Anna. "De har väl sagt både käsn och löpmagen".

KÄSE ÄR SAMMA ORD som tyskans Käse och engelskans cheese. Osten som gjordes av skummjölk med hjälp av kalvens löpmage kallades för käswöstn.

Teckning av Ernst Grandell från 1936 (avritat i ett härbre i Åberga): Fira gåmlör, twörrör ö skarpör käsör upi jenn sprindjö ini jenö ärbäri.

"Fyra gamla, torra och hårda löpmagar instuckna i en springa i ett härbre".

FRÖJD ANNA fortsätter berätta hur man gör: Se a wi draj dända upo jenå rångönklikö. "Sen har vi dragit den där (alltså löpmagen) på en rönnklyka". Det var viktigt att ta just en klyka av rönn: Um ånn ädd taj aspö sö ädd ä småkåd. "Om man hade tagit asp så hade det smakat".

SEN SKULLE MAGEN torka: Se a dända sku törkas innä, börti morem, dar ä a we warmt. "Sen skulle den torka inne, vid spismuren, där det var varmt."

DÄREFTER ANVÄNDE man den när man skulle göra ost: Dö ånn a sku djera wöstn do sö ar ånn draj dodå kliko ajti mjötjön. "När man skulle göra ost så har man dragit den där klykan i mjölken". "Jag har då själv gjort ost med sådana", berättar Fröjd Anna.

Sjåssum

Eva

Orsamålets abc

DEL 150

Missmårn upo gåmbölgardem djikk bra i år ö. Ä wa finwedör ö mitji fok. Kulning, spilmånsmusitjön, tal ö dåns. Stöndji wart upprajtt ö o stånd kwär än.

PÅ MIDSOMMAR är det ju alltid mycket folk på Hembygdsgården. Men nu under sommaren kommer Hembygdsgården att vara öppen varje onsdag med servering, guidning, bagarstuga m.m. Det är de olika sektionerna i föreningen som ska turas om att hålla öppet och samtidigt passa på att visa upp sin verksamhet. Först ut är Ossmolslag – Orsamålslaget – den 4 juli kl. 11–15.

"Ippi Ajs mi Ossmolslag" – Öppet Hus med Orsamålslaget!

Wi selöm kaffe ö gosär mi smowöstn upo.

Vi säljer kaffe och smörgåsar med småost.

Ö wi åm gart jänn lisslån tipspromenad mi bara ossmol.

Vi har gjort en liten tipspromenad med orsamålsfrågor.

Klukka tölv sku wi wajs filmön um ossmol, sö Anders

Hanser a gart. Klockan tolv ska vi ska visa Anders Hansers film om orsamålet.

Ö öllör i welkumigör ö wa mi dö Ossmolslag träffös läsi

vånli klukka jätt! Och alla är välkomna att vara med när

Orsamålslaget träffas som vanligt klockan ett!

Sjåssum ö welkumigör!

Eva

Orsamålets abc

Ossmolslag a aft "Ippi ajs" - Öppet hus - upo Gåmbölgardem.

Ä WA FÖSST GÖNDJÖN, sö ä wart litä redöt - men i tror att däm sö kåmä tikkt ä wa roli! Det var första gången, så det blev lite rörigt - men jag tror att de som kom tyckte att det var roligt!

Ä WA MIKKLÖR SÖ TJEFT nibåkådör läfsör åv Margaretö ini bagörstugön, ö Karinör gosär mi smowöstn upo attra kaffeni. Ö ä wa mikklör niör sö wa mi dö Ossmolslag add sätt metä. I upös däm will kumå flera göngga!

Attra akkstugön add wi jänn duktigån slipstens-öggör.

Ö se add wi gart jänn wiliftigån tipspromenad ö! Jå i nögör åv frågömå (facit kommer i nästa avsnitt).

Sjåssum, Eva.

Orsamålets abc

Valet är visserligen avklarat för denna gång, men här kommer ändå en politisk dikt av Karin Linnerborn, orsapoet känd för sina träffsäkra formuleringar. Att den är skriven för ganska många år sen förstår man ju av ordet ”lentagörfondör”, men för övrigt känns väl innehållet evigt aktuellt?

WALDÅJN

Nu fo du-nt liddj uppo soffön ö skrajta, nej du ska bört-i walfärrettnindje kajta. Men wet du ur du ska rösta, tro? Kånstji i du gralla fundersåm do.

Partikallär far lånd ö ritjä runt o dem luvå mitji men dem ölda tunt. Um waldåjn witå dem war du finns, men ettöråt indjön åv dem di minns.

Nug a dem sitt att e bir ö lajt ettör men frågån i um e kånn bi nö bettör. Dem ädd sku bromsa fär lönggu se men do war-e indjön sö tenkt o de.

Um lentagörfonda ö skatta dem bråka ö evör partine dem skrita ö språka. Dem wil a måkte ö stira ö stella, se åk dem evör di, ö e-nt wärt tä gnella.

Sö funder o wenn du wil dem sku djerå dem sö sku kommuna ö lånd ridjerå, ur fok sku livå, ur lagär sku wa ö röstä o dem sö du tittjör i bra.

NÅGRA ORDFÖRKLARINGAR:

Waldåjn

= valdagen

liddj uppo soffön ö skrajta

= ligga på soffan och snarka

e bir ö lajt ettör

= det börjar luta utför (dvs bli sämre tider)

do war-e indjön sö tenkt o de

= då var det ingen som tänkte på det

um lentagörfonda

= om löntagarfonder

ö evör partine dem skrita

= och de skryter om partierna

dem wil a måkte = de vill ha makt

se åk dem evör di = sen kör de över dig

funder o wenn du wil dem sku djerå

= fundera på vad du vill att de ska göra

ridjerå = regera

röstä o dem sö du tittjör i bra

= rösta på dem som du tycker är bra

Dikten finns i Karin Linnerborns bok med

orsamålsdikter Sånä wart-ä, som kom ut 1984.

P.S. I FÖRRA numret av Orsamålets abc utlovades svar på sommarens tipspromenad, men eftersom valet kom emellan så får det vänta till nästa gång!

Sjåssum

Eva

Orsamålets abc

GRINKUPPÖN

1 HAVREGRYNSPAKET

X GNÄLLSPIK

2 PÖLSA

AJTFERIN

1 UTFÄRD

X BORTREST

2 UTMATTAD

BJÄKKLA

1 BJÄLLRA

X KRÅNGLA

X

Flugurukka

I somras var det Öppet Hus på Hembygdsgården några onsdagar under juli och augusti. Det var Hembygdsföreningens olika sektioner som hade hand om varsin dag med fika, guidning, prova-på m.m. Och naturligtvis tipspromenad! När Ossmolslag hade Ippi Ajs kunde man pröva sina kunskaper i orsamål med följande kluriga frågor. Vad betyder orsamålsorden? grinkuppön = pölsa. Egentligen betyder det ”grynpåsen” - korngryn och hackade inälvor kokades i en påse som kunde vara en kalvmage. ajtferin = utmattad, ordagrant ”utfaren”. bjäkkja = krångla. ivördel = dräktblus, ordagrant ”överdel”. Så heter ju blusen till orsadräkten. attstjigg = hattbrätte, ordagrant ”hatt-skygg”. bilingg = tvilling. bufera = flytta till fäboden, uttalas även bifera. sukkdjerå = stickning, ordagrant ”sockgöra”. Det var ju oftast sockor som man stickade. eskratji = hässjekrake. Hässja heter esa. Den stöds på sidorna av krakar. summustass = på samma ställe, ordagrant ”sammastans”. fjåråldör = fjäril. flugurukka = halmprydnad, ordagrant ”flug-gunga”. En krona av halm som hänger i taket. Flugorna kanske kan gunga i den? Eller så gungar den så den skrämmer bort flugorna?

Sjåssum Eva

Hösten var praktfull i år, men nu har nog alla vackra löv hamnat i högar och drivor på marken. Här är en passande höstdikt av Karin Linnerborn (Jensar Kare): Blikåmor tar löv.

Blikåmor är en personifikation av själva Hösten - som bleker löven och tar av dem från träden.

Blikåmor bösär - hon har bråttom att ta av allt löv - som hon alltid har gjort. Men först måste hon färga det, för då går det det bättre:

A du sitt ur Blikåmor bösär nu?

O wil ta av öllt löv läse jåmt o a sku. Men tenk, o bi twundjin tä färg e föst, fär do gör e bettör tä fo e löst.

Har du sett hur hon målar varje höst? Träden får lite olika färger: rönnarna blir som fulla av rost, färgen i asparna blir "läse luvin" - som lågan, men på björkarna blir den lite mer matt och "duvin":

A du sitt ur o molör warenda öst, ur råjnor bi läse fullör i röst, ur färdjön i aspömå bi läse luvin? men o bjärkömå bir-ån lite mer duvin. När björken blir naken och alen blir bar, då vill inte småfåglarna vara här mer. De har ingenting att gömma sig i och maten tar slut:

Sjåssum

Eva

Dö bjärtje bi nåkun ö åldra bi ber, do wil int sumårfuglär wa jånå mer. Do a dem int assint tä gäm si ajti ö slut o ed dem sku jåtå e bi.

Med Blikåmor kan vi oss ingen råd. Hon gör som hon brukar, det finns ingen nåd. Visst blir "odält" - trist och otrevligt - men vi ska inte gråta - det är väl så att naturen ska vila:

Mi Blikåmor kunn wi wöss inga råd. O djer sö o brukör, e finns ingo nåd. Men fast e bi odält, wi skum int ajla.

E i för sö att nåtur'n ska wajla.

Ernst Grandell (1897-1979) har skrivit många fina dikter på orsamål. Han var också illustratör och konstnär. Under många år var han anlitad av Landsmålsarkivet i Uppsala som meddelare av Orsas språk och kultur, och han blev god vän med dalmålsforskaren Lars Levander.

Ernst Grandell gjorde teckningar av olika föremål som arkivet ville ha dokumenterade, och han samlade in många orsamålsord. Allt finns idag i arkivets samlingar (som idag heter "Institutet för språk och folkminnen").

Till hans teckningar hör detaljerade beskrivningar, som innehåller flera orsamålsord. Den här vackra teckningen visar "Jenn rogard mi klubb-li". Ett li är en sorts grind i en gärdesgård. Oftast består det av stänger som kan skjutas åt sidan när man ska passera igenom, men här är det fråga om en specialvariant, som kallas för klubb-li.

Ernst förklarar:

En rund kubbe av 50-70 cm längd klövs mitt itu. I vardera halvan – li-klubbön – borrades två hål på knappt 10 cm avstånd. I dessa hål fästes störarna –li-störär - vilka brukade vara av en. De kilades fast på kubbens undersida, för att inte glida upp.

Stängerna - stjisslär eller stjitilär (olika benämningar)hölls fast av de granvidjor - gärdwior - som voro bundna om störarna. Den översta stjissln eller stjitiln var så lång att den fick fäste i gärdsgårdens störar - rogarstörär eller gasstörär (förkortad benämning) - så att man med denna stång kunde stänga öppningen i gärdsgården. Ett sådant li kunde lyftas av helt och man behövde ej draga ifrån stängerna en och en.

Ett klubb-li var alltså en finurlig konstruktion. Och Ernst Grandell var skicklig på att illustrera och förklara. Hans teckningar och detaljerade beskrivningar togs tacksamt om hand i Uppsala. De användes i stora bokverk som "Övre Dalarnas bygdekultur" och "Ordbok över Övre Dalarnas folkmål". Hans ordlappar och teckningar finns också med som illustrationer i vår ordbok Orsaord.

Tack vare Ernst Grandell kan vi få lära oss en hel del –både orsamål och gammal bondekunskap.

Sjåssum

Eva

Jenn rogard mi klubb-li.

I år kan vi som intresserar oss för orsamålet fira ett jubileum! För hundra år sen kom nämligen den första – och hittills enda – doktorsavhandlingen som handlar om orsamål. Den har titeln "Orsamålet i Dalarna, ljudlära" och skrevs av Johannes Boëthius. Disputationen ägde rum i Uppsala den 21 maj 1918.

Johannes Boëthius var son till kyrkoherden i Orsa, Edvard Daniel Boëthius, och hans hustru Maria Fredrika. Johannes föddes 1878 i Västerås och familjen flyttade till Orsa år 1900. Innan dess hade de bott en tid i Ål, där fadern varit kyrkoherde och prost. Johannes berättar: "Då jag med mina föräldrar flyttade till Orsa från en strax söder om Siljan belägen socken, vars mål jag väl förstod, var orsamålet ett fullkomligt främmande språk för mig." Han berättar vidare att det var svårt att göra sig förstådd ute i byarna. Barn före skolåldern förstod inte svenska och undervisningen i skolorna måste delvis hållas på orsamål, för att barnen skulle kunna få nytta av undervisningen.

Johannes, som redan hade börjat studera i Uppsala, blev uppenbarligen mycket intresserad av detta obegripliga språk, och han började läsa nordiska språk, med Adolf Noreen – "grundläggaren av den moderna dalmålsforskningen” – som lärare. Under flera år gjorde han dialektuppteckningar i Orsa och omgivande socknar. Han intresserade sig också för dalrunor, bland annat på Orsblecksloftet från 1635, som idag står på Zorns gammelgård i Mora.

I doktorsavhandlingen från 1918 går Boëthius systematiskt igenom alla vokal- och konsonantljud i orsamålet, illustrerade med många ordexempel. Här är några: bista (häckla lin), brinda (para sig, om getter och får), dirkas (stiga i pris), drifta (kasta säden), djilta (sugga), finnå (lämna gräset oslaget), glifsa (stort hål).

I arkivet på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala finns många handskrifter av Johannes Boëthius. Där kan man t.ex. läsa om ”vidskepelse och vädermärken”, ”samtal mellan olika personer i ett hushåll” eller ”konamn”. I en uppteckning, som innehåller sägner från Orsa, finns mycket spännande att läsa om trollbröllop, tomtar och annat skrömt. Så här börjar en sägen berättad av skolläraren Erik Pettersson i Oljonsbyn:

E wa jenn kall jenn göngg, sö wa bört i budär, ö jenn kwälld, döss’n add we bört i more ö djikk em, sö fikk’n sjå, att ä list-o bört i jenn stugö. Kalln wisste, att ä wa’nt int fok bört i budställe. Darfär djikk’n bört a fänstre o stugön ö skuld sjå, wänn ä wa fär spektakel. Ö do, döss’n kukkkst ingåjnum, sö fikk’n sjå nöga smoa kalla sö ald ö dånsöd inno gove, ö jenn såt inni bakumnem, ö ånn add jenn fior, sö ånn spilöd o.

"Det var en karl en gång, som var bort till fäbodarna och en kväll, när han hade varit bort i skogen och gick hem, så fick han se att det lyste i en stuga. Karln visste att det inte var folk i fäbodstället. Därför gick han bort till fönstret på stugan och skulle se, vad det var för spektakel. Och då, när han tittade in genom (fönstret), så fick han se några små karlar som höll på och dansade inne på golvet, en satt inne i bakugnen och han hade en fiol som han spelade på."

Uppteckning av Johannes Boëthius, från arkivet i Uppsala, skriven med landsmålsalfabetet.

Johannes Boëthius blev sedan rektor för Sörängens folkhögskola i Nässjö, men han slutade inte ägna sig åt Orsa och orsamålet. Han blev ombedd att vara redaktör för det stora bokverket "Orsa, en sockenbeskrivning", som gavs ut av Orsa Jordägare i tre band 1950-57. Tyvärr avled Boëthius redan 1954, men det är ändå han som står bakom hela verket. Han författade själv flera gedigna uppsatser, som behandlar Orsas historia. Och i det sista bandet finns en mycket läsvärd uppsats, som handlar om Orsamålet.

En tacksamhetens tanke skickas härmed till Johannes Boëthius för hans insatser för Orsa och i synnerhet för orsamålet!

Sjåssum, Eva.

Citaten ovan är från följande böcker: ”Orsamålet” (i Orsa, en sockenbeskrivning, del III, 1957). ”Orsamålet i Dalarna, ljudlära” 1918. ”Sägner m.m. från Orsa” (meddelanden från Dalarnas fornminnesförening, 1914).

Det stora bokverket om Orsa med Johannes Boëthius som redaktör.

Johannes Boëthius (1878-1954)

I förra avsnittet berättade jag om Johannes Boethius, som ägnade sig åt orsamålet i början av 1900talet. I hans bok "Sägner m.m. från Orsa" finns många berättelser om övernaturliga ting. I flera av dem förekommer tömtkallär – tomtar. Men det är förstås inte jultomten det handlar om, utan den där lilla tomten – han som ser efter gården, och som man bör hålla sig väl med.

Tömtkalln hade alltid ett särskilt förhållande till gårdens djur, i synnerhet till hästen. (Hoptovat tagel i hästens man eller svans kunde kallas tömtkall-bu – var det kanske tomten som byggt sig ett bo?) Ibland var tomten fäst vid en alldeles särskild häst. Här är en historia, berättad av Sigås Erik Andersson i Hansjö, om vad som kunde hända om man bytte ut tomtens älsklingshäst:

Ä wa jenn bondä, sö add jenn est, sö tömtkalln tikkt um. Ånn stillt tömtkalln a num wera not.

Mäld sö bitt bondn bört denda estn ö fikk jenn ellör, sö ånn tikkt int um, tömtkalln.

Do to tömtkalln denda estn ö stipplöd ikull ånn börti jett ern i stölle, sö fetär wendöst i weder!

"Det var en bonde, som hade en häst, som tomten tyckte om. Den hästen utfodrade tomten åt bonden varje natt. Men så bytte bonden bort den där hästen och fick en annan, som han inte tyckte om, tomten. Då tog tomten den där hästen och fick ikull den i ett hörn i stallet, så fötterna vändes i vädret!"

Tomten "stipplöd ikull estn". "Stipplas" betyder att man snubblar så illa, så att man slår en kullerbytta. Men man kan också "stippöl ikull nön", t.ex. när man brottas. Så man förstår att den stackars hästen hade råkat riktigt illa ut!

Boethius samlade även på ordspråk och talesätt. Här är några visdomsord, förmedlade av Brunnbergs Mor i Hansjö. De kan kanske kan vara bra att ha i minnet, när man delar ut julklapparna:

Um'n int djar åv jett gwött järta, sö djar'n åv ljotåms nevå. "Om man inte ger av ett gott hjärta, så ger man av djävulens hand."

Djar'n åv djivi, sö lär Gud. "Ger man av givet (dvs det man själv fått), så ler Gud."

Och så har vi ju det välkända ordspråket: Jol, mä jol i, sad'n skatundjen ö to si jenn streming til! "Jul, medan jul är, sa skattungen och tog sig en strömming till!" (berättat av Sigås Anna i Hansjö).

Sjåssum ö goda jol!

Eva.

Tömtkalln stipplöd ikull estn, sö fetär wendöst i weder.

Sigås Erik Andersson med sin arbetskamrat. Foto: Orsa bildarkiv.

Fotnot

Boken "Sägner m.m. i Orsa" är tryckt 1914, men uppteckningarna är gjorda de första åren av 1900-talet. I kyrkböckerna har jag hittat en Sigås Erik Andersson (1834-1904). Det var troligen han som berättade om tömtkalln och den stackars hästen. Det fanns också en Sigås Erik Andersson som i slutet av 1800-talet gav ut två böcker med gamla handlingar rörande Orsa socken. Är det samme man? Och är det han som finns på bilden från Orsa bildarkiv? Är det någon som vet, så tala gärna om för mig!

Illustration: Linnea Olander.

Orsamålets abc

I Orsamålets abc före jul citerade jag en gammal berättelse om hur tömtkalln stipplöd ikull ästn fär jenöm bonda - hur tomten vände upp och ner på hästen för en bonde. Min dotter Linnea bidrog också med en teckning av den stackars hästen.

När jag läste upp texten i Ossmolslaji - i Orsamålslaget - fick jag lära mig att det kunde ligga en nog så allvarlig verklighet bakom denna historia. Om en häst hamnar på rygg och inte kan resa sig själv, säger man att ästn i åvwalta. Hästen är "av-vältad"(?). Och då måste man se till att hjälpa den på fötter så fort man kan! Ta jett rep iring ånn, ö dra upp ånn! Om hästen blir liggande för länge på det viset dug int ånn wäsa (kan den inte andas) och kan i värsta fall dö. Bra att veta!

Jag har också lärt mig att om hästen får konstiga flätor i manen under natten, så är det ett tecken på att tömtkalln tar bra hand om den. Tar man bort flätorna, så kommer de genast tillbaka. Sådana hoptovade flätor kan kallas för trollflätor eller tomteflätor, men i Orsa kallas de tömtkallbu. Förekommer det fortfarande att hästar får sina manar och svansar flätade åv tömtkallem?

Sjåssum, Eva.

Tömtkalln stipplöd ikull estn, sö fetär wendöst i weder.

Illustration: Linnea Olander.

Lite äldre Orsabor känner nog igen de små barnskidorna på bilden, och vet att de kallas för kesor. Med dem kunde man åka i böckömå (i backarna). Handtagen (som kallas klavär) var säkert bra att ha, när man skulle hålla balansen.

Ett uppåkt spår i backen kallades för kes-ränna. Förr sa man ju inte att man åkte skidor, skridskor, kälke eller kesor. Det hette rännas!

Wi åmm ränndast o skajdömå (på skidor), o spring-skommå (på skridskor) ö o tjåkåm (på kälke). Ö nu sku wi ajt ö rännas o kesömå!

Ernst Grandell var säkert med om att rännas i kesböckömå, när han var barn. Om det har han skrivit i dikten som heter "Ajt ö rännas". Här är en strof:

Se tar du kesor ö gör upo stetto ö sleppör o. Men dö du kum nidi detto, ska du öld i klåvå sö stadöt du dug, fär ellöst du "nifflör-o-näsö" nug.

Här finns många ord att förklara: stetta – en brant backe.

slepp o – "släppa på", alltså inte hålla igen när det bär utför!

detta – ett gupp i backen. (Andra ord för samma sak är dutta och tuppa.) öld i klåvå – hålla i handtagen.

nifföl-o-näsö – "ramla på näsan", falla huvudstupa. (Kan även heta "nifföl-o-nåsö".)

Sjåssum, Eva.

Kesor verkar ha funnits i hela Dalarna men ordet uttalas olika: kessa, käsja, kesi, tjesa, kajsa, käjsa. De fina kesorna på bilden tillhör Karin Nyberg.

Dikten och teckningen finns med i Ernst Grandells bok "Gosär åv Ensta".

I Ossmolslag har vi nyss pratat om ord för olika djur. Det vanliga ordet för katt på orsamål är ju katta. Ordet är feminint (je katta) men används även om man inte vet vilket kön det är på katten. I såg jenå kattö upo wäjem – jag såg en katt på vägen. Men om man vill veta om det var en han- eller honkatt kan man fråga: War-ä jänn kattkall? Äld war-ä je kattkelingg?

Katten som bor hemma på den egna gården kallas ofta för måss'n – missen. Liksom på svenska kan det vara både ett namn på katten (Måssä) och ett vanligt substantiv, som böjs på samma sätt som andra ord. Wi åmm jänn skåmprån måssa – vi har en snäll katt.

Dja måssåm jänn stremingg – ge katten en strömming!

Men det finns ju också vilda kattdjur. Jag har fått frågan vad lodjur heter på orsamål. Ett svar är att det nog funnits flera olika namn. Förr ansåg man nämligen att lodjur med olika färg och teckning i pälsen var olika arter: kattlo (med fläckar på ryggen), rävlo (med små fläckar på benen) och varglo (med svaga fläckar). På orsamål sa man katt-lo, revå-lo och warg-lo. Men enligt Dalmålsordboken kunde kattlo på orsamål också betyda katthona. Ett annat vilt djur i skogen kallades bjänn-lo – björnlo – men det är faktiskt inte något lodjur, utan helt enkelt en björnhona. Det verkar alltså som att lo kunde betyda hona på orsamål. Ordet bjännlo har använts både i Orsa och på Sollerön. Solleröborna kunde dessutom använda det om en kvinna som var på väg att gifta sig. Björnar hade förr med lysning och giftermål att göra, men det är annan historia.

Så här på vårkanten brukar ju katterna göra väsen av sig. Kattor a brajad ö wält ela noti, skriver Ernst Grandell – katterna har levt om och fört oljud hela natten. En katt som löper kallas braj-katta. Man säger också att katta i braja – katten är "löpsk". Men ordet braja kan användas på flera olika sätt: ä wart braja betyder att allt gick på tok!

PS. Det finns många olika ord för när olika djur är brunstiga. Jag återkommer till det nästa gång! Sjåssum Eva.

Söndagen den 5 maj var det en öderwajs (= annorlunda) gudstjänst i Skattunge kyrka.

Vi fick då vara med om en gudstjänst som hölls helt och hållet på mål.

Orsamålsgruppen i Skattungbyn har lagt ner ett stort arbete på att översätta alla texter och böner, trosbekännelsen och psalmerna – och de läste alla texter i kyrkan på riktigt skatungmol. Även predikan hölls på orsamål av pastor Hugo Smids. Välsignelsen fick vi ta emot på malungsmål av prästen Håkan Tapper. Och i psalmerna fick vi alla sjunga med. Det är en särskilt högtidlig känsla att få sjunga på orsamål i kyrkan.

Texterna denna söndag handlade om Den gode herden. Hur blir det på orsamål? Om man har bråttom, så gör man nog som vi brukar göra. Man tar bort h i början och sväljer vokalen i slutet: Herden uttalas då erdn. Och "den gode" får bli dända (som egentligen betyder "den där"): "dända god erdn".

Men så enkelt blir det inte när Skattungbyns orsamålsgrupp översätter! För det första heter det inte dända, upo skatungmol, utan åndå (med betoning på -då). Och om man tänker efter så finns det äkta orsamålsord att använda. Istället för god kan man säga skåmper. Det är ett gammalt fint ord som betyder snäll, och det passar ju bra här. Och när det gäller herden så har vi ju gässkalln! Gässkall kallades den som tog hand om djuren och alla sysslor på fäboden, och gässkalln var oftast en kvinna.

"Åndå skåmper gässkalln" kändes särskilt närvarande när gudstjänsten inleddes med kulning och kyrkan fylldes av vallvisor och spelmansmusik.

Så här står det ini Joånnesar wåndjilu (Johannes evangelium): Ik i åndå skåmper gässkalln. Åndå skåmper gässkalln djar sett lajv fär takkuma. (Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.)

Stort tack a öllöm i skatungmolslaji för att ni tar er an att översätta texter och psalmer till vårt eget språk. Nu har det blivit en tradition med gudstjänster på orsamål i Skattungbyn. Jag ser fram emot nästa Öderwajs gudstjänst!

Sjåssum

Eva

I våras skrev jag något om kattor sö braja - katter som löper. Om det istället var en tik som löpte, kunde man säga att inda i löfsk - "hyndan är löpsk". På orsamål finns det gott om ord för brunst och dräktighet hos olika djur. Det var viktigt att ha koll på husdjurens fortplantning.

Vi börjar med korna. Ko heter ju tjir på orsamål. Det är inte så konstigt som det låter. På isländska och i flera norska dialekter heter det kýr - och det är samma ord som svenskans ko. Men vad heter då en tjur på orsamål? Jo, den kallas för uxä - d.v.s. oxe.

I andra delar av Sverige är ju en oxe en kastrerad tjur. Men kastrerade tjurar var ovanliga i våra trakter. De måste dock ha funnits, eftersom det finns flera ord upptecknade: en tjör-ux eller drag-ux kunde man ha i Mora eller Våmhus. Och i Orsa gjorde man skillnad på en gäld-uxä och en böll-uxä. (Ordet gälda betyder kastrera.)

När kon är brunstig säger man: tjiri i ixna eller ixnadn. Precis som man kanske kan gissa, så har det något med ordet uxä/oxe att göra. Kon längtar efter oxen. Wi djinggöm mi ixn-tjiri börta uxåm = "vi gick med den brunstiga kon till tjuren". I våra grannsocknar (där man till skillnad från här i Orsa kan uttala bokstaven y) säger man ungefär: tjyre i yxn. Ordet yxne är för övrigt ett namn på flera olika orkidéer. Det hör faktiskt också ihop med brunst och oxar. Rötterna anses likna testiklar. Karlfeldt kallade nattviolen (nattyxne) för "älskogsört". Och Linné har berättat att rötterna gavs till tjurar, som var ovilliga till parning.

När kon väl har blivit dräktig säger man att hon är kåvstinn eller ikåv (med betoningen på i-). Kalv heter kåv på orsamål. När kon ska kalva, säger man att hon ska littnå ("lättna") eller bjårå ("bära"). Wi åmm jenå ni-beriga tjir = "vi har en ko som just har kalvat". Om man hade en ko, som skulle kalva till hösten, sa man att man hade jenå ö:st-bjarö. Skulle hon kalva till jul, så var det je jol-bjårå.

Det finns ännu fler ord att lära sig om djurens fortplantning: En brunstig märr är bränsk. (Och hingsten heter bränskä.)

Den dräktiga märren är fulåstinn eller iful. Märri ska fulå = "märren ska föla".

En brunstig tacka eller get är sneda.

Den dräktiga tackan är ifar.

Takka ska läddja ("lägga") eller låmbra (lamma).

En sugga kallas djilta.

Djilta i bossa = "suggan är brunstig".

Och jag har precis fått lära mig att jenå boss-djiltö, en brunstig sugga , ska man inte slakta. Fläsket krullar sig i stekpannan!

Många av dessa viktiga ord finns i ordboken Orsaord under uppslagsord som "brunstig", "dräktig" och "föda".

Sjåssum, Eva.

Jag har nyligen kommit hem från en resa i "Orsabygderna" i Minnesota. Det var ett kärt återbesök hos

Tom Coleman, som jag ju träffade första gången för två år sen. Tom, som nu har fyllt 97 år, är den siste i USA som fortfarande talar orsamål.

Tyvärr har han inte så många tillfällen att använda orsamålet. Tom säger att sistor sö ånn språköd ossmol mi var bröderna Bismark, som gick bort för omkring trettio år sen. (Familjen Bismark utvandrade från Orsa i slutet av 1800-talet och tog sig detta tyskklingande namn, när de kom till USA. Tom säger att de nog var beundrare av den tyske kanslern Otto von Bismarck.)

Trots att han inte pratar så mycket orsamål nuförtiden, så hör man genast att Tom är jänn riktin osskall, när han språkör ossmol. Tom skämtar och säger att han flyttade från Orsa år 1873. I själva verket var det hans farfar, Kalmars Erik, som tjugo år gammal lämnade Hansjö och Orsa detta år. När Tom växte upp på 1920-talet talades orsamål både i hemmet och bland grannarna på bondgårdarna runtomkring.

Liksom många av de orsabor som utvandrade till USA var Toms förfäder baptister, som inte ville tillhöra den svenska statskyrkan. De bosatte sig i Stanchfield, Isanti County i Minnesota, där de grundade en egen kyrka. Toms mormor var kusin till min mormorsmor. Båda hette Knutar Kerstin - Knåjtör Kisti - och var födda i Hansjö. När jag hälsar på hos Tom och hans dotter Judy räknar de mig därför som sin kusin. De har en stark känsla för Orsa och för det gamla hemlandet.

De sista tjugo åren har Tom brevväxlat med Sigurd Mårsén i Skattungbyn. Det var Sigurd som läste om Tom i ett reportage i Mora Tidning och förstod att Tom inte längre hade någon att prata orsamål med. Då började Sigurd skriva brev till honom upo ossmol och även skicka böcker och skrifter. Detta har betytt mycket för Tom, som både fått förnyad kontakt med sin hembygd och kunnat hålla liv i sitt språk.

Sigurd har blivit en kär vän till Tom, men de har aldrig träffats eller talat med varandra. När jag nu var på besök hos Tom, passade jag på att ringa videosamtal till min mamma, medan hon hälsade på hos Sigurd i Skattungbyn. Så Tom fick samtala med både Sigurd och med min mamma Astrid (som ju är Toms "third cousin").

Tom tyckte att det var fint att få prata orsamål med släkt och vänner i den gamla hembygden. "Men när vi ses upi immilem (i himlen) – do fo wi språk ossmol mi wärödra – utan att behöva använda såna här apparater!", sa Tom.

Tom hälsar till alla som han känner i Orsa med omnejd!

Sjåssum, Eva.

Kusinträff i Minnesota: Sara och Lisa Soder, Linnea och Eva Olander, Judy och Tom Coleman.

Börti Minnesota i sumås kändöst ä millömå läsi i wa mitt ini Kalle Ankar jol: Nu ir-ä joli jässn! Ö joli wärär ast a påskömå!

Wi

– ö bö kolibria ö!

I Minnesota i somras kändes det ibland som om jag var mitt i Kalle Ankas jul: Vi såg Piff och Puff, och Bambi och hans mamma – och även kolibrier!

Fro wöss öllöm – a ikkör öllöm – jenå riktigt goda jol!

Sjåssum nästa år

Eva P.S. Djuren på bilderna är chipmunk (jordekorre), vitsvanshjort och rubinkolibri. Foto: Bo och Eva Olander.

sågöm Piff ö Puff, ö Bambi ö munnö onöms,

Orsamålets abc

Orsamålets abc börjar det nya året med bokstaven A.

Ett ensamt a i en mening på orsamål kan ha olika betydelser.

För det första kan det betyda ha eller har. (Vi uttalar ju inte h här i Orsa.)

A du nöga pänga? = Har du några pengar? Itta i bra tä a! = Det här är bra att ha!

I a we a Mora = Jag har varit till Mora.

Itta i bra tä a!

Nu blev det lite krångligare. I den sista meningen dyker det upp ett annat a, som här betyder till. (Egentligen är det ordet åt, som på orsamål har förkortats till a.)

I ska dja nöd a di = Jag ska ge något till/åt dig. I a sagt a däm = Jag har sagt åt dem.

Itta ärör a gardem = Det här hör till gården.

Detta a sätts ofta ihop med ett ett annat ord, för att förtydliga vad man menar:

Kum jota mi! = Kom hit till mig!

I kum börta di = Jag kommer till dig. (Egentligen "bort till dig".)

Wi skumm ema momo = Vi ska hem till mormor.

O djikk nida wäjem = Hon gick ner till vägen.

Sjåssum, Eva.

Kum jota mi!

I awe a Mora

O djikk nida wäjem

Itta ärör a gardem

I ska dja nöd a di

Förra avsnittet av Orsamålets abc handlade om bokstaven A. En annan mycket användbar bokstav i orsamålet är I. Även den kan ha många olika betydelser.

1. För det första är den precis som i svenskan en preposition: O bor i Ossa. = Hon bor i Orsa.

Oftast vill vi sätta ihop detta lilla i med en annan preposition, för att göra det tydligare vad vi menar:

Falla wa ini tjetji. = Pappa var inne i köket.

Munna wa ajti fjosi. = Mamma var ute i lagården.

E sö dövli joti bimm. = Det är så dystert här i byn.

2. Ett ensamt i kan också betyda "jag":

I bor i Ossa. = Jag bor i Orsa.

(När "jag" är betonat säger vi ik:

E ik sö bor i Ossa. = Det är jag som bor i Orsa.)

3. Slutligen kan ett ensamt i betyda "är": O i sjok. = Hon är sjuk.

(Om man ändrar på ordföljden kommer det in ett r:

Ir-o sjok? = Är hon sjuk?

Ir-ä o sö i sjok? = Är det hon som är sjuk?)

Att i har tre olika betydelser innebär att man mycket väl kan ha tre stycken i efter varandra i en mening:

War i du? I tror i i i Mora snårt. = Var är du? Jag tror jag är i Mora snart.

Ytterligare en anledning till att i är en mycket vanlig bokstav i orsamålet är att vi ju inte kan säga y.

Vi säger alltså:

bi = by grin = gryn

fira = fyra

ira = hyra Sjåssum, Eva.

O i sjok.

I bor i Ossa.

I tror i i i Mora snårt

Oo

Orsamålets abc fortsätter att gå igenom betydelsefulla bokstäver. Nu har vi kommit till O. Ett ensamt kan ha flera olika betydelser i orsamålet.

O i o bio! Traj i o-märkt!

O a nöga oa!

För det första betyder det hon

War ir-o? = Var är hon?

O i ini tjetji = Hon är i köket.

2. För det andra betyder det på:

O i o bio = Hon är på bio.

3. O används även negerande, precis som i svenskan: ojåmmön = ojämn

olajkö = olika

I walt o rigg = Jag ramlade på rygg.

Precis som när det gäller andra prepositioner, vill vi gärna sätta ihop detta ensamma o med ett annat ord:

O i upo tatji = Hon är uppe på taket. Krippär läktä inno govi = Barnen lekte inne på golvet. Ä kläjör atto riddjem = Det kliar bak på ryggen.

O som betyder "på" kan också sättas först i ett ord: Katta wart o-ätjin åv tåji = Katten blev påkörd ("på-åkt") av tåget.

O a jenå o-spillda brakkö o si = Hon har en påspilld byxa på sig.

O a nöga o-märkta åndduka = Hon har några (på)märkta handdukar.

Dedå traj i o-märkt = Det där trädet är (på)märkt (inför avverkning).

Därför blir exemplen med de märkta handdukarna och trädet tvetydiga. Traj ö ånddukär i o-märktör kan förstås också betyda att trädet och handdukarna inte är märkta! (Några säger dock att man kan göra skillnad genom att betona lite olika.)

4. Slutligen kan ett ensamt o förstås betyda ho: Kwöttn åt ir jenöm o = Grisen åt ur en ho.

Detta lilla ord kan också böjas. Här är några exempel:

O a nöga gåmbla oa = Hon har några gamla hoar.

Ä wa watö-oär a ästömå ättör wegömå fär = Det var vattenhoar åt hästarna efter vägarna förr.

Ä ska wa wattn upi slip-omm = Det ska vara vatten i sliphon.

Den som läst så här långt bör kunna svara på vad denna mening betyder:

O a oa o, ö i a oa i ö!

Sjåssum, Eva.

Öö

Förra avsnittet av Orsamålets abc slutade med en visserligen osannolik, men ändå fullt korrekt, mening på orsamål: O a oa o, ö i a oa i ö

Den som följt de senaste avsnitten (som ju handlat om bokstäverna a, i och o) bör inte ha några problem att förstå vad denna konstiga harang betyder. Som vanligt gäller förstås tipset att läsa högt, så man hör vad det står!

o a oa o = hon har hoar hon ö i a oa i ö = och jag har hoar jag också

Därmed är vi inne på bokstaven ö. Ett ensamt ö kan betyda "och" eller "också".

Ö är mycket vanligt i orsamålet. De som talar t.ex älvdalseller moramål lägger ofta märke till att vi i Orsa använder ö i ord där de istället har o eller å

öllör ödror = alla andra

töll = tall

köld = kall

gö = gå

sö = så eller som

Um du wil, sö kum i = Om du vill, så kommer jag Ä wa o, sö kåm = Det var hon, som kom

Mycket vanligt i orsamålet är också wö

wöst = ost

wöss = oss

wöl = hål

twörr = torr

wörka = orka

När jag skriver på orsamål kan det bli väldigt många ö, eftersom jag ofta använder ö även i ordens ändelser: "öllör töllör i twörrör ö öllör wöstör i köldör".

Den som är från Skattungbyn skulle nog istället skriva: "öller töller i twörrer ö öller wöster i kölder".

Skillnaderna mellan Orsas byar är små, men viktiga!

Sjåssum, Eva.

öllör wöstör i köldör

öllör töllör i twörrör

öller töller i twörrer

Ää

Förra avsnittet handlade om det för orsamålet så utmärkande ö-ljudet. En naturlig följdfråga blir: vad heter då en ö på orsamål? Rätt svar är ä. Ånn bor ajt-o Än = Han bor (ute) på Ön.

Det finns många ord som har ö i svenskan, men ä i orsamålet.

Här är några exempel:

öra = ära

höra = ära

ösa = äsa

drömma = drämå

glömma = glämå

Många viktiga ord uttalas med ä, så som bjänn (=björn), mära (=myra) och rä (=tjäderhöna).

Fler bra ord att kunna: näsär, därär, flätär och länär (näsa, dörr, grädde och gångjärn).

Man kan vara: tärpun, lävun, däl eller gäv (kräsen, enfaldig, trevlig eller attraktiv).

I bäkär, tälär, gäpär, swärär (jag bakar, talar, gapar, svarar).

I a kämi, säti, städi, ätji (jag har kommit, suttit, stått, åkt).

Även mitt namn uttalas på orsamål med ä: Äva.

Och om man inte uppfattar vad som sägs kan man fråga: ää? (va?).

Sjåssum, Äva

Ånn bor ajt-o Än

I a kämi, säti, städi, ätji

Orsamålets abc har kommit fram till bokstaven E. Ett ensamt e i orsamålet har bara en betydelse. Men det är ett mycket viktigt ord – faktiskt själva förutsättningen för överlevnaden här i gamla tider. E betyder nämligen "hö". Gräsväxten och höskörden var ju avgörande för att våra förfäder alls kunde leva här.

Men hur kan hö bli till e? Folk i våra grannsocknar säger ö, när de menar "hö" (eftersom de liksom vi inte kan säga h). Men utmärkande för orsamålet är att ö-ljudet i hö, och många andra ord, uttalas e.

Det märks i många viktiga ord: smer = smör bre = bröd fre = frö tjet = kött

I förra avsnittet, som ju handlade om ä, skrev jag att "björn" heter bjänn på orsamål. Många orsamålstalare håller nog inte med mig om det. De tycker att det borde skrivas bjenn istället.

Uttalet av kort e och ä ligger ju nära varandra, även i svenskan. (Till exempel i meningen "har du sett sånt sätt?".) Det varierar också i olika delar av Orsa.

Här är några fler exempel: est/äst (häst) bella/bälla (kunna) kwenn/kwänn (kvarn) seldra/säldra (sälg)

Egentligen ligger nog uttalet lite mitt emellan. En som tyckte att vi borde ha en särskild bokstav för det här ljudet var Ernst Grandell. Han hittade faktiskt på ett eget tecken som han ofta använde när han skrev, även i sina tryckta böcker.

Här ett exempel på hur han kunde skriva:

stjifëls-wëssl = skinnfälls-vässel

Sjåssum, Eva.

ALLA 170 DELAR AV

Orsamålets abc

Många av våra traditionella midsommaraktiviteter verkar vara inställda i år. Så blir till exempel den stora midsommarfesten på Orsa Hembygdsgård inte av. Stöndji upo Gåmbölgardem har rests ända sedan 1922. Förra årets fest, med spelmän, dans och högtidstal, var välbesökt som vanligt.

När det nu inte blir någon vanlig midsommar så kan man kanske ägna sig åt andra passande aktiviteter. Man kan till exempel söka efter missmåss-goss! (Goss ska uttalas med o, som i Ossa och Orsa.)

Ordet goss betyder "gods". Goss var dolda skatter, som vaktades av Råd'n – ett mäktigt naturväsen (kanske släkt med skogsrået?). Goss kunde hittas just um missmåss-noti – midsommarnatten – men bara av den som visste hur man skulle bära sig åt.

Det är Näsnissa Olof från Oljonsbyn, som berättar hur det kunde gå till. Och han visste precis var man skulle leta. Längs den gamla bruwejön – brovägen, som ledde till fäbodarna öst på skogen, finns en backe som heter Ringsbökka – Ringsbacken. Vid dess fot finns en källa. Ur den kunde man se ljus stiga upp ur mörkret. Goss finns i käldn wi Ringsbökks-kånt – "godset" finns i källan vid Ringsbacks-kant. Under midsommarnatten kunde skatten bli synlig för människorna – men i en vidunderlig och fasaväckande form!

Dikten om att ta goss publicerades i Orsa Skoltidning 1935. Den handlar om en kall ö keling, som hade berett si sö wel ö grundli. Under hela dagen fick de inte säga ett ord, fast det

Näsnissa Olof Samuelsson (1867-1935), hembygdsforskare som ofta skrev på orsamål.

kändes på att gå och tiga – tä gö ö taja – och inte få säga något till någon – tä int fo assint a ingöm saja. Det var underligt att gå den gamla vanliga vägen – ä wa sö undli tä nu gö wejön däm add gändji sö mitji fär. De gick över berget Truttusol (Truttushol) vid Issmarvål. Ryggsäcken kändes lätt att bära och berget mindre brant – bö tom ö litt wa buferbejön, ö Truttusol wa mindör twär. Fint rödöd mölni ö lajkö gränär – molnen, liksom granarna, färgades röda av morgonsolen. Nu skulle det bli slut på fattigdomen – mot fatidomem däm slo jätt slag, ö wäntöd nu sänn bäst missmåssdag!

Vid källan väntade dock en överraskning. Grannen deras (var det inte förresten mågen – ä wå'nt säld mojön?) – ånn kajtt jänn djenweg rätt evör skojön. Mi ajdn klädd ånn si tä brajd – med (älgskinns)huden klädde han sig till brud. Ujj. Kund e wa goss, äld war ä äldjön? – var det skatten eller var det älgen? Kronå wa do äldjems wönn – kronan var då älgens horn. Ur skuld dem fårå? Hur skulle de bära sig åt? Den skatten var svår att bära – ånn djikk int bjårå. Det hela slutade dock med att goss djikk upp i skratt ö grin!

Sjåssum, Eva.

Kalln ö kelindji a kämi! Gubben och gumman har kommit! Det är Hembygdsföreningens årliga skrift, som i år utkommer för tionde gången. Som vanligt innehåller den även en hel del orsamål.

Krång Margareta Broberg har skrivit en intressant berättelse om Jenn sumår upi Ettbjar – en sommar i Hättberg. Hon var sjutton år när mamma ville att barnen skulle få vara med om att bufera (flytta till fäboden) och vara gälkullör (vallkullor) åt Byss Karin. O add sju tjinör ö jenn lisslan kåv (hon hade sju kor och en liten kalv) – ö dem add budställ börti Ettbjar (och de hade sitt fäbodställe i Hättberg). Hela Margaretas text är förstås översatt till svenska.

I år firar vi ett 500-årsjubileum i Dalarna – det var ju 1520 som Gustav Eriksson kom hit för att samla stöd för sitt uppror mot kung Kristian. Denna händelse uppmärksammades redan för hundra år sedan – bland annat i en 33 verser lång dikt på orsamål. För några år sedan fick jag av Bengt Johansson en kopia av den här intressanta texten, som alltså är skriven 1920. Delar av dikten har varit med tidigare här i Orsamålets abc (i mars 2016, del 118). Men den är verkligen värd att läsas i sin helhet.

Om man läser högt för sig själv, så blir det nog inte så svårt: Östn femtoundra tjugu (hösten 1520) – elst jenn o i wera stugu (hälsade en på i varje stuga) – Gustav Wasa jettöd ånn (Gustav Wasa hette han) – sö kajtt fro Krissån Tirånn (som sprang ifrån Kristian Tyrann). Stort tack till Bengt för att du förmedlade den fina och roliga Gustav Vasa-dikten!

Som vanligt finns det också en del orsamål i andra texter, till exempel när det handlar om orsadräkten. Man kan bland annat läsa om kwinnfoks-stjimpo, stjimp-tuppo och Tåjn-knepär. De populära huvuddukarna kallas ju på orsamål för trasor. Man får lära sig att e wa sö noga mi trasu-wikumå sö – "det var så noga med trasvecken så" – alltså att göra fina veck i den stärkta huvudduken.

Sjåssum, Eva.

I år är det ett riktigt bra hjortronår! På orsamål kallas bären för merber. Av dem vill man ju bara ha mer och mer! Men egentligen heter de så för att de växer ajto merömå - ute på myrarna.

Myr heter merä på orsamål. Det är ett av de svårare orsamålsorden, tycker jag. Det brukar vara svårt att komma ihåg hur det ska böjas.

En myr heter je merä och myren heter meri.

Wi skum gö ajto meri ö sönk merberi = Vi ska gå ut på myren och plocka hjortron.

Wi sönköm merberi ajto mer'n = Vi plockar hjortron ute på myren. E mikklör merör nordevör = Det finns många myrar norröver. Merberi växa ajto merömå = Hjortron växer ute på myrarna.

Det finns ju olika slags myrar. Så det gäller att veta var man bäst hittar de eftertraktade bären.

Summum-stass ir-ä bara gras-merär. På somliga ställen är det bara gräsmyrar.

Tur Åns fro upi Oljonsbi, fafa männ, sönköd merberi ättör dajkömå. Dar fånns finöst beri, sad'n.

Tur Hans från Oljonsbyn, min farfar, plockade hjortron längs ”dajkömå”. Där fanns de finaste bären, sa han.

Med ”dajkär” menade han stråk av fuktig mark ned mot myren. (Jänn dajkä ska inte blandas ihop med jätt dajtjä, som är ett grävt dike.)

En stor och sank myr utan träd kallas för flot.

Ordet flot hör ihop med fly, som i gungfly. Ett gammalt orsaord för gungfly är flaj (driflaj, musåflaj) eller flajr.

Ånn stånd ajti flajr'n = Han står ute på gungflyet. Om det är någon som känner igen det ordet, så vill jag gärna få veta!

Ajto flot'n skar-ånn akt si fär brunnömå. Ute på floten ska man akta sig för brunnarna. Det är bottenlösa, överväxta gölar.

Sjåssum

Eva

I förra avsnittet skrev jag om att Tur Åns sönköd merberi. Tur Hans plockade hjortron. Andra skulle i stället ha sagt att han jämtöd merberi, eller kanske flukköd. Vilket ord man använder för att plocka bär - sönka, jämta eller flukka - beror nog på vilken by man kommer från. Eller beror det på vilken sorts bär man plockar? Själv använder jag sönka, om alla sorters bär: I a we ö sönkad beri. Jag har varit och plockat bär.

Sönka passar också bra när man ska plocka undan, plocka fram, eller samla ihop något: Sönk att läkor! Plocka undan leksakerna!

Sönk fråm jåtå! Ställ fram maten!

Sönk upi wid'n upi widå–kördjön! Plocka i veden i vedkorgen!

Man kan också sönk nid - eller sönk upp - jätt timbör–ajs. Plocka ner - eller sätta upp - ett timmerhus.

Sönka är ett gammalt ord, som finns i många mål. I några av våra grannsocknar säger man saunka eller sånka. I äldre svenska fanns ordet samka, som betydde bland annat "samla". (Det finns för övrigt kvar i ordet åsamka.)

I ska jämt beri, säger en del, när de ska plocka bär. Någon har också sagt: "Ä a jemtats bört nöger gåmbel–kaller i witter" - "det har hämtats bort några gammelgubbar i vinter". Jämta är ju egentligen samma ord som svenskans "hämta", men vi använder det inte i den betydelsen på orsamål. När vi ska hämta något, kan vi till exempel säga: i ska gö ättör wid'n - jag ska gå och hämta ved.

I ska flukk beri, säger andra. Flukka passar också bra att använda vid andra tillfällen. Kelinggär flukköd säldör–löv ö rånggön–löv a tjimmå. Kvinnorna plockade sälglöv och rönnlöv åt korna. Däm a flukkad padör ö, ättör gåmmålt. De plockade även lump förr (plockade sönder klädtrasor för återanvändning).

Att plocka undan efter sig kan också heta don att. I ska don att ini tjetji. Jag ska plocka undan i köket. Dona är ett bra ord, som betyder städa, styra och ställa, men som kan användas på många olika sätt. Man kan till exempel don jåtå (= laga mat), don i si (= äta), don ir si (= bajsa) eller don nidör si (= smutsa ner sig).

Det finns många bra och användbara ord i orsamålet. Sönka, jämta, flukka, dona är bara några av dem. Gläminti åv gåmbölwördi! Glöm inte bort de gamla orden!

Sjåssum

Eva

I sönkör földberi.

Ånn sönkör upp jenå lad.

Nu ir-ä älgs-jakti joti Ossa. Nu är det älgjakt här i Orsa. Ä mikklör sö i ajtä ö jag äldjön issa dågå. Det är många som är ute och "jagar älgen" i dessa dagar. (Även om det oftast inte är en viss bestämd älg som avses, så använder vi gärna bestämd form i orsamålet: vi "dricker mjölken", "äter gröten" och "jagar älgen".)

Enligt folklivsforskaren Lars Levander hade älgjakten dock inte någon större betydelse i Orsa under 1800-talet. (Detta till skillnad från i till exempel Älvdalen). Det var få gårdar i Orsa, som ägde en bössa. Även annan jakt var ovanlig. Fågelfångst med snara förekom visserligen, men den som sysslade med sådant ansågs vara en dålig karl, som försummade sitt jordbruk.

I Hembygdsgårdens samlingar finns det ändå en del jaktvapen. Gevär heter på orsamål djivär. Men det ord som mest används är bissa (= bössa). Och den bössa man hade var nog je lo-bissa (en lodbössa), en mynningsladdad bössa för stöpta blykulor som kallades lo (lod). I Fågelsjö på Finnmarken finns je lobiss-smia (en lodbössmedja), som idag är Sveriges bäst bevarade. En oskjuten kula som låg kvar i pipan (kanske efter en misslyckad jakt) kunde återvinnas genom att skjutas i en timmervägg, karvas ur och stöpas om. Hål efter sådana urkarvade kulor kan man se i många gamla hus och lador.

Till lodbössan hörde många tillbehör, som jägaren måste ha med sig. De samlades till ett krut-tig (kruttyg) - en läderrem som hängdes om halsen. Ett annat ord för detta är jaktgehäng. Ernst Grandell har ritat av ett sådant kruttyg. Det består av kul-pundjön = kulpungen (en läderpung där man förvarade kulorna), smir-wönn = smörjhornet (där man förvarade fett att smörja pipan med), knållatt-wönn = knallhatthornet (för knallhattar = tändhattar) och krut-wönn = kruthorn (för biss-krut = bösskrutet). Dessutom ingår jänn flintwässör = en flintvässare för flintlåset.

Senare orsajägare har förstås haft modernare jaktgevär. Någon har berättat att jägrär a aft bö rematöngga ö måjsra (d.v.s. både Remington- och Mausergevär).

En mycket omtalad orsajägare var Per Persson Svan (kallad Trull-Svan), som bodde i Höghed. Han tjuvsköt många älgar och på 1860-talet ska han ha skjutit Orsas sista jålåk-bjänn, "elakbjörn".

När det kallades till bjänn-sköll (björnskall) skulle varje gård skicka en man, försedd med vapen. Det kunde vara äxär (yxor), spjuti (spjut) eller sköll-pikär ("skallpikar" = långa störar med järnspets). Byn bildade ett sköll-lag som leddes av en sköll-fajt (skallfogde). Han skulle se till att inte sköll-armön slittnöd (skallkedjan bröts eller "slets sönder"). Det stora björnskallet i Mora 1856 har blivit berömt. Då fälldes 23 björnar.

På Hembygdsgården finns även flera fångstsaxar. Tre av dem skänktes hit år 1928: je revå-sax ö je warg-sax fro Borbos Ånsa fro börti Wönsgärd (Borbos Hans Hansson från Vångsgärde) ö je bjänn-sax fro Sigös Ånsa fro börti Ånsju (Sigås Hans Hansson från Hansjö).

Om björnsaxen finns en historia: Sigös Ånsar munna a sagt åv att i issn saxn wart jänn bjänn föngadn upo atoundraförtitali. Ä wa ättör Bjoswasslön west fro Bjos. Jänn ällör bjänn sö add fassnåd i saxn add biti åv si fotn sjöv ö kämi lös upo sö vis.

Sigås Hans mor har berättat att i den här saxen blev en björn fångad på 1840-talet. Det var efter Bjusvasslan väster om Bjus. En annan björn som hade fastnat i saxen hade bitit av sig foten själv och kommit lös på så vis.

Sjåssum, Eva.

Krut-tig, med kulpung, kruthorn, knallhatthorn, smörjhorn och flintvässare.

Revå-sax, warg-sax ö bjänn-sax.

Tidigare skrev jag om olika ord för att plocka bär. Ett av dem var flukka, och jag nämnde att man förr även kunde flukk löv a tjimmå - plocka löv åt korna. Det gällde att ta vara på allt, som kunde hålla djuren vid liv över vintern. Och löv var särskilt näringsrikt och omtyckt av djuren.

Eftersom jag själv aldrig varit med om lövtäkt, så blev det lite fel. Jag påstod att kelinggär flukköd säldörlöv – att kvinnorna plockade sälglöv. Men man plockar inte sälgens blad ett och ett. Ån flukkör int säldörblani jätt ö jätt. Ån strok däm. Man repar ("stryker") av dem. En som visste hur det gick till förr var Fröjd Anna i Torrvål (född 1902). I en inspelning berättar hon om hur hon samlade in olika sorters löv: Ä wa bö bjärklöv ö säldörlöv ö åldörlöv. Ö rångönlöv – ed wa görnoga tä int nupp åv inga knuppa, fär do törköd rångnå, sad däm. ”Det var björklöv och sälglöv och allöv. Och rönnlöv – det var jättenoga att inte "noppa" av några knoppar, för då torkade rönnen, sa dom.”

Det är därför som rönnlöv måste flukkas – så man inte skadar rönnens knoppar!

Sälgarna var de värdefullaste träden. Jag har läst att sälgar ingick i arvsskiften och var högt värderade. Sälgarna sköttes om, så de blev långlivade. Om sälgen växte i en åker var man noga med att inte skada rötterna. Höga sälgar höggs av ett par meter över marken, så det kom nya skott. Det blev en säldkall – ett träd med grov stam och lövrik krona.

Fröjd Anna berättar vidare: Wi åm int aft sö mitji säldrör. Wi åm int aft så sturån egöndom jån emå. Wi åm weri börti jenå merä, sö wi kölltöm fär Äfförmeri. Do a wi fändji gö ättör nö sturdajtjä dar, ö ta löv. Åldörlöv a wi do fändji ta ur mitji sum älst, men säldörlöv a kelinggär wil a kwär sjövör. Men ä wa jänn jå, sö jättöd Jössa Pä. Onöms kelingg sadä: Kumi jån ö ta säldörlöv. I innör int ta ä. Sö munna wa sö glad. Dar war-ä mitji säldörlöv – sturör ö bredör. Däm wa ju rajköra däm än wi wåm. Däm add mer födör. ”Vi hade inte så mycket sälgar. Vi hade inte så stor egendom här hemma. Vi var till en myr, som vi kallade för Offermyren. Vi fick gå efter ett stordike där, och ta löv. Allöv fick vi ta hur mycket som helst, men sälglöv ville kvinnorna ha kvar själva. Men det var en här, som hette Gössa Pär. Hans fru sa: Kom hit och ta sälglöv. Jag hinner inte ta det. Så mor var så glad. Där var det mycket sälglöv – stora och breda. De var ju rikare än vi var. De hade mer foder.”

Nästa gång berättar Fröjd Anna om hur hon serverade löv till sina kor under vintern. Sjåssum, Eva.

Rättelser från tidigare avsnitt: Det ska vara ä a jämtast nögör gåmböl-kallör. Inte ”jämtats”, som jag råkade skriva. Utmärkande för orsamålet är att vi säger tappast, inte “tappats”, och brukast, inte “brukats”. Jag hade också gjort mig skyldig till en modernisering av grammatiken: Förr sa man i ska gö ättör widem. Inte "widn".

Rångönlöv

Fira Wibörgskullör flukk rångönlöv upo 1908.

Foto: Anders Lind. (Bild från Orsa Bildarkiv.)

Säldörlöv

I förra avsnittet berättade Fröjd Anna om hur hon samlade löv under sommaren. När det sedan blev vinter fick korna brässlbitto – ”brädselbyttan” – något som få av dagens kor har hört talas om!

”Byttan” bestod av sommarens löv, som hade fått torka:

Ö se blåndöd wi deda löv ajti kwönn-ångnör ö agör-ångnör, ö add ä uppi jenå stura tunnö. Ö se slo wi ett wattn upo. Ö söltödöm bra upo ö.

Klukka fira upo ättörmiddåjn, do skuld däm a bitto, tjinär. Wi warwödöm mi mjel ö deda lövi ö dämdå ångnömå. Tjinär mussöd ö åtä. Däm wa sö gladör i deda sö.

Ö se fingg däm dända lajön, deda wattn, wi addöm slaj o. Deda wa tjökkt ö bråjnt, sö ä wa läsi te. Do war-ä summör tjinör sö wa sö tokugör i lajem sö! Trolitvis wa nug deda int sö dumt äld. A wart ju läsi löv-te.

"Och sedan blandade vi lövet med kornagnar och havreagnar, och hade det i en stor tunna. Och sen slog vi hett vatten på. Och saltade bra också."

"Klockan fyra på eftermiddagen, då skulle de ha 'byttan', korna. Vi varvade med mjöl, och lövet och agnarna. Korna mumsade och åt. De var så glada i det där så."

"Och sen fick de den där lagen, det där vattnet, som vi hade slagit på. Det var tjockt och brunt, så det var som te. Det var vissa kor som var så tokiga i lagen så! Troligtvis var det där inte så dumt. Det blev ju som lövte."

Det var inte bara korna som tyckte om att äta löv. Mitt i sommaren skar Fröjd Anna björkkvistar, som tackorna och getterna skulle ha:

Wi bara knåjttöm ijop däm sömma låjma. Se dö ä wa wittörn sö wa deda sö grent ö gwött ed sö. Takkor åtä sö ä bara knåpöd i.

"Vi bara knöt ihop dem som kvastar. Sen när det var vinter så var det där så grönt och gott. Tackorna åt så det bara knaprade."

Brässl-bitta.

Är det några kor nuförtiden som blir bjudna på lövte och brässlbitto?

Sjåssum, Eva.

Säldörlöv.

Rångönlöv.

Fröjd Anna Loflers (1902-1981) från Torrvål. Hennes berättelse kommer från en inspelning som gjordes 1970. (Bild från Orsa Bildarkiv. Foto: Gösta Barklund.)

Orsamålets abc

Nu brinn ä tus'n jolgrånsljos

Så här dagarna före jul brukar vi sjunga Sigurd Mårséns vackra orsamålstext till Nu tändas tusen juleljus, som han skrev åt oss för många år sedan. Den har så fina ord om hur stjärnans ljus får följa oss in – mi up ö frid, i weru em ö fjos. Då känner man att Betlehems stjärna lyser över oss här i Orsa. Den här julen behövs det ett värmande stjärnljus i weru järta sö i tomt.

Jenå goda jol a öllöm

Eva

Tus'n jolgrånsljos Översättning till svenska

Nu brinn ä tus'n jolgrånsljos, mess e sö märkt ö köllt.

Fro imblåm lisa stjånnor nid. Ä glimär everöllt.

Nu är dem, öllo fok i kweld fro nord ö nidi sud, att fedd i Ärr'n Jesus Krist, or'n Frelser, or'n Gud.

Du stjånnå uvå Betle(h)em nu latt dett klara ljos fo fi wöss in mi up ö frid i weru em ö fjos.

I weru järta sö i tomt kum du mi wärmån in. Lis upp sö ä bi mer eld ljomt i järta ö i sinn.

Nu brinner det tusen julgransljus, när det är så mörkt och kallt. Från himlen lyser stjärnorna ned. Det glimmar överallt.

Nu hör de, alla folk i kväll från norr och ned till söder, att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare, vår Gud.

Du stjärna över Betlehem, nu låt ditt klara ljus få följa oss in med hopp och frid i varje hem och fähus.

I varje hjärta som är tomt, kom du med värme in. Lys upp så det blir mer än ljumt i hjärta och i sinne.

Som en extra julbonus kommer här en dikt med mycket aktuellt innehåll, av Nicke Göthe. Den handlar om Kåråna och kan sjungas till samma melodi som Tjära järtåndes Kisti.

Kåråna

Je sjoka a kämi, sö köllös Kåråna ö wiliftin ir-o, fär indjön dug sjå ’nå. O djer’nt inggån stjilnåd, fär lajön i slajk, att dar i wi lajkö, bö fatin ö rajk!

Wi addöm plånerad, ur wi skuldöm ställa a wår’n ö sumårem, wenn sö skuld djälla. Se kåm dodå sjoka ö ändröd o öllt, ä wart ini lajvi sö fasöli köllt.

Tä råkas ö språkas, ed wart nu rakt falli, ö tä ta iringg nönn, ä wa do elt gali, fär do kund ånn råk ajt fär sjokönör fajt ö tilömä ded’n kund stånd dån o lajt!

Wi stånödöm emå, åv metas wart inntä, fär däm add sagt a wöss, att ånn sö int inntä kajt fro dändå sjokön, sö jagöd sö wilt ånn skuld ä bi sind um, ä kåm upp jänn stjilt:

Nu sku ni int såmblas innt, mäss ä bi joli. Näj nu fo ni bajda mi slajkt sö i roli. Ånn bevör’nt djer öllt ånn i fåjn a, ra weg. Ä bi nug tä ta såjno stig, jätt i sed.

Män nu a jätt firiböd birt o grasera Att wi skumm fo möjliget tä vaxinera mot iss’n ljotet’n, wajs um ä wil funggera, sö wi fomm wa mi litä til.

Illustration av Ylva Svensson (ur visboken "Wårwinder susa").

Orsamålets abc

ABC-böcker var vanliga i skolan förr. På orsamål drog man ihop ordet och sa abes-bok eller aves-/avösbok.

Bokstäverna i boken kunde kallas wördi (ord). Kånn du nögo wörd ini avösbotjön? = Kan du några bokstäver i abc-boken?

I början av förra året liknade orsamålets abc nästan en riktig avös-bok. Det handlade om olika bokstäver och ljud. Innan vi tar itu med resten av alfabetet, kan det vara på sin plats med en liten repetition. Orsamålets vokaler är särskilt intressanta. Ofta är det just vokalerna som gör att orsamålet skiljer sig från svenskan (och även från de andra sockenmålen här i Ovansiljan). Och en ensam vokal kan ju betyda så mycket!

Hittills har jag skrivit om: a i o ö ä e (i delarna 165–170 av Orsamålets abc).

Dessa sex vokaler kan motsvara åtminstone femton olika svenska ord: a = ha, har, åt, till i = i, jag, är

o = hon, på, ho ö = och, också

ä = det, ö e = hö

Därmed går det att bilda meningar, som består av (nästan) bara vokaler: Ä i je ä. = Det är en ö.

I a e a di. = Jag har hö åt dig. O i o bio o. = Hon är på bio hon.

I i i Ossa i. = Jag är i Orsa jag.

Det finns fler vokaler i orsamålet. Nästa avsnitt kommer att handla om å.

Sjåssum

Eva

En klassiker är: I a ä i, ö o a ä, o ö. = Jag har det jag, och hon har det, hon också.

Sjå ur ä snåjr!

'Se vad det snöar!’

Åå

Snårtir-äwåri! 'Snartärdetvår!'

E mitji å i ossmoli - det är mycket å i orsamålet.

Ånnå i jånä.

'Anna är här.'

Jåp mi båkå. 'Hjälp mig baka.'

Den som försöker läsa orsamål lägger nog märke till att vi ofta använder å på ställen där svenskan har a som i Ånnå och båkå. Varför gör vi så? Det finns två förklaringar.

1) A blir å i ord som i ånn (han), nåkön (naken), mågör (mager), fåmo (farmor) - alltså när det hamnar intill ett n eller ett m.

Det här å-ljudet är utmärkande för orsamålet - och något som skiljer oss från våra grannsocknar. Men det verkar faktiskt inte vara så gammalt. Johannes Boëthius, som skrev om orsamålets ljudlära för lite mer än 100 år sedan, använde ett särskilt tecken för ett ljud som var "oftast något nasalerat" och låg mellan a och å. Han noterade också att det i yngre personers tal "visar tendens att övergå till rent å-ljud". Som exempel på denna tendens gav han orden någöl (=nagel) och snåra (=snara).

Boëthius skrev med en ljudskrift som kallas landsmålsalfabetet. Så här ser ordet kåvumå ut (dativform av "kalvarna") – med två olika tecken för olika å-ljud.

Vårt tydliga å-uttal kan alltså vara något som vi har lagt oss till med under nittonhundratalet. Det varierar också en del inom Orsa. Olika för olika ord i olika byar. En del säger mattor, andra säger måttor (= mattor). Man kan få höra andla eller åndla (=handla). Några säger famo, men de flesta säger fåmo (= farmor). Eller så ligger uttalet någonstans mitt emellan.

2) A blir å i ord som båkå (baka) och fårå (fara).

Det här är ett riktigt gammaldags uttal. "Efter gammalt" har dessa ord uttalats "kort-kort" och enligt språkhistorikerna är det kortstavighet och vokalharmoni som ligger bakom att orden har fått två å. Det korta uttalet finns nuförtiden mest i Skattungbyn. Andra gamla kortstaviga ord med å-ändelse är t.ex. witå (veta) och jåtå (äta eller mat). Många av oss uttalar idag de här orden med lång vokal. Vi har då också bytt ut ändelsens å mot a, och säger t.ex. båka och wita. Men det är ett modernt uttal, som har uppstått under nittonhundratalet.

Jag har hittat på en orsamålsmening med många å, som man kan testa sitt eget uttal på:

Jänn gåmmål grånnä stånör djånnå när fåmo ö jåpör 'nå lågå skonå, skåkå måttor ö dja kåvömå jåtå.

Sjåssum

Eva

'En gammal granne stannar gärna hos farmor och hjälper henne laga skorna, skaka mattorna och ge kalvarna mat'.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 181

Kristendomens största helg är påsken. På orsamål säger vi påskär (= "påskarna") - påsken består ju av flera helgdagar. Och fram till 1772 firade man även tredje- och fjärdedag påsk.

Helg heter jågd på orsamål. Förr kallade man inte varje veckoslut för helg. Med jågd menade man en större kyrklig helg. Det var alltså skillnad på jänn vånlin sundag – en vanlig söndag – och jågd. Skillnaden markerades med hur man klädde sig, när man skulle börti mässo – till gudstjänsten i kyrkan. Det var förstås också ett tillfälle att visa upp att man hade råd att hålla sig med dyrbara kläder, som bara användes vid storhelg eller djassbö = bröllop (ordagrant "gästabud"). Då syntes det tydligt vilka som hade det gott ställt.

De finaste plaggen skulle förstås användas under de största helgdagarna, såsom påsk-dåjn (påskdagen). Den finaste magden (dräktens förkläde) var den som kallades glåns-mågd (= glans-magd) eller skåjn-mågd (= skin-magd). Den glänste och sken och var av så kallat rasktyg, ett glättat ylletyg, tillverkat i England, men inköpt under handelsresor till Norge. Den skinande gröna magden hade en röd list av kläde nedtill, broderad med initialer och årtal.

Före påsk kommer fastan, som börjar efter fettisdåjn. Själva påsken börjar med stjär-tossdåjn och fortsätter med löngg-frådåjn.

I fastön ö upo löngg-frådåjn add kelinggär swart-mågdi i tjärtjön. Under fastan och på långfredagen hade kvinnorna svartmagd i kyrkan.

Um påskafton kumå påskkelinggär, ö wi jatöm äddji ö sildi. På påskafton kommer påskkäringarna, och vi äter ägg och sill.

Ö upo påskdagsmörgon bäll wi gö upp bitiga ö sjå soli dånsa! Och på påskdagsmorgonen kan vi gå upp tidigt och se solen dansa!

Sjåssum, Eva.

Oss-tjärtja. Orsa kyrka.

Je gåmmål skåjn-mågd mi tuppor ö löngt tuppbånd. En gammal "skin-magd" med tofsar och långt "tofsband". Finns på Nordiska museet. Såldes av Bälter Anders Hansson till Arthur Hazelius 1887. Broderad med AHD (=Anna Hansdotter) och årtalet 1854.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 182

Hur många vokaler finns det i orsamålet?

Svenska språket har ju ovanligt många vokaler – ofta svåra att uttala. Det finns hela nio stycken och en av dem kan vi som pratar orsamål inte uttala. Vi kan som bekant inte säga y. Det är därför vi säger bi och grin när vi menar by och gryn. Orsamålet har alltså bara åtta vokaler. Och av dem är det bara en som jag inte skrivit om ännu, nämligen u-ljudet.

Uu

U-ljudet finns i många viktiga ord: bu = bo

bru = bro

bud = bod

Bud betyder oftast 'affär'. Ä finns mer börti bud'n = Det finns mer i affären. Så säger man hemma hos mig, när något tagit slut eller gått sönder.

Bud betyder även 'fäbod', men då använder vi pluralformen: War a ni ikkör budör? = Var har ni er fäbod?

Några fler intressanta ord: kupp = kopp

krupp = kropp

knupp = knopp

rug = råg (men vi säger det oftast i bestämd form: rujön.)

trug = tråg

tug = tåg (men bara i betydelsen 'rep'. Tåg som går på räls heter tåg.)

Och följande ord är kanske särskilt viktiga att kunna: kuxa = titta

kukka = bajsa

uxa = tänka på någon, så att denne blir sjuk eller råkar i olycka Uxa kan även stavas uggsa och kommer från ordet ug = håg.

Ett mycket typiskt orsamålsord är put. Det är nästan svårt att översätta, eftersom detta lilla ord innehåller så mycket. Det sammanfattar liksom hela tillvaron för folket här i Orsa förr.

put = arbete, slit, elände putå = arbeta, slita, eländas putöt = eländigt, besvärligt uka put! = vilket slitgöra!

Därmed skulle allt vara sagt om vokaler i orsamålet? Inte riktigt. Vi har ju något som svenskan saknar, nämligen diftonger – det vill säga två vokaler i samma stavelse. Om det ska jag skriva i nästa avsnitt.

Sjåssum, Eva

Wi kuxum in jänn fläkk!

Vi tittar in en stund!

I wart uxad'n!

Jag blev förhäxad!

Rattjön fo'nt kukka upo Gåmbölgardem! Hunden får inte bajsa på Hembygdsgården!

Uka puti-put!

Vilket elände!

I förra avsnittet påstod jag att orsamålet, till skillnad från svenskan, har något så intressant som diftonger. Med det menar jag att vi ibland har två vokaler där svenskan bara har en. Det märks i ord som wajt (vit), bajta (bita), lajs (lus), ajtä (ute).

Ljudet aj skulle lika gärna kunna stavas ai. Då skulle det vara tydligare att det är en diftong - det vill säga två vokalljud som ryms i samma stavelse. Men av gammal tradition brukar vi skriva aj.

Det kan vara praktiskt att jämföra med ett annat språk som har gott om diftonger, nämligen engelskan. Det finns en historia om en orsabonde som en gång skulle skjutsa en engelsman. Bonden ville säga åt honom att sätta sig på andra sidan av kärran. Efter att förgäves ha försökt förklara på svenska utbrast osskall'n till slut: Gök börto ödör sajdo! (gå bort till andra sidan), varpå engelsmannen genast åtlydde uppmaningen.

Vare sig den är sann eller inte, så är det en bra historia. Den illustrerar att orsamålet har en hel del gemensamt med engelskan. Orden ödör sajdo liknar ju engelskans other side (= andra sidan). Ödör och other är förstås samma ord. Särskilt påfallande är att orden otherwise och ödörwajs (= annorlunda) låter nästan lika.

Om man sedan jämför uttalet av nästa ord: svenskans sida - engelskans side - orsamålets sajda - så är det faktiskt svenskan som har det ålderdomligaste uttalet. I både engelskan och orsamålet har i-ljudet bytts ut mot en diftong - alltså en glidning mellan två vokalljud. På orsamål stavar vi som det låter, medan engelskans stavning ligger långt från uttalet. (De flesta orsabor har dock ett mörkare aj än standardengelskans ljusare aj.)

Det är mycket vanligt i världens språk att vokaler blir till diftonger. Det händer också i våra grannsocknar - fast det låter ganska olika mellan socknarna och byarna. Det gäller ju att utmärka sig, så det hörs var man hör hemma!

Ungefär så här kan det låta:

Fomm för sjå um ä bi nön Oss-ajrä i sumår! Vi får väl se om det blir någon Orsayra i sommar!

• Is heter ejs eller äjs i Mora och ais i Våmhus och Älvdalen. Här i Orsa säger vi ajs.

• Hus heter åjs eller öjs i Mora och aus i Våmhus och Älvdalen. Här i Orsa säger vi ajs.

• Yla kan heta åjla eller öjla i Mora, och åila i Våmhus och Älvdalen. I Orsa säger vi ajla.

I Orsa har vi alltså gjort det lite enklare för oss och slagit ihop alla tre diftongerna till en. Att "is" och "hus" uttalas lika gör ingenting - det är ju ingen risk att vi missförstår varandra för det!

Det är lite svårt att hitta bra ordexempel med y, men "strypa" heter strajpa och "yvig" heter ajvön. Intressant är också det gamla ordet flaj, som betyder gungfly.

Ett riktigt bra orsaord är förstås Yra! I-nt ä ajra, i-nt ä assint - är det inte yra, så är det ingenting - brukar vi ju säga.

Nyligen har jag fått lära mig att man förr kunde prata om tjinnsmäss-ajr'n = "kyndelsmässo-yran", det vill säga yrväder vid tiden för Kyndelsmässodagen. Orsayran borde alltså kunna heta Oss-ajr'n på orsamål.

Nästa avsnitt ska handla om ett annat diftongljud i orsamålet.

Sjåssum

Gök börto ödör sajdo! Gå bort till andra sidan!

I-nt ä ajra, i-nt ä assint! Är det inte yra, så är det ingenting!

Förra avsnittet handlade om "aj-ljudet", som orsamålet har gemensamt med bland annat engelskan. Orsamålets wajt och engelskans white innehåller ju båda ett diftong-ljud, som låter aj.

Det här avsnittet handlar om andra ord där vi trycker in två vokalljud, fast svenskan bara har plats för ett. Jag kallar det för "wö-ljudet". Ett exempel är wöst – som ju betyder ost.

Några fler exempel: wöl, kwöl, wönn, kwönn, gwött, kwött (= hål, kol, horn, korn, gott, gris).

Det verkar kanske konstigt att påstå att "wö-ljudet" skulle vara en diftong - alltså bestå av två vokaler. Bokstaven w är väl inte en vokal! Men det beror på hur man väljer att se det. Om man som jag är intresserad av hur orsamålet hör ihop med andra språk, och vill sätta in det i ett större sammanhang, så framträder ett mönster.

I Älvdalen och Våmhus finns ett ljud som är väldigt karaktäristiskt - och lite jobbigt för oss att försöka härma. Det kan både låta och skrivas lite olika, men när vi i Orsa säger wöst så säger jänn evdaling äld wåmus ungefär uäst , uost , wuost. Det är en glidning mellan två vokalljud – alltså en diftong – och liknar orsamålets "wö-ljud". Även i delar av Mora finns "spår" av samma diftong, när man kallar osten för våst'n.

Ibland kan man få se orsamålets "wö-ljud" stavat oö - kanske för att visa att det verkligen är en diftong?

Då blir det så här: oöst, oöl, koöl, oönn, koönn, goött, koött – men det ser onödigt konstigt ut, tycker jag!

ostordfolk

Älvdalen

Orsa

Mora uäst wöst våst uärd wörd ord fuäk fok fok

Ett roligt ord, som innehåller både "aj-ljudet" och "wö-ljudet", är ajkwönn, som betyder ekorre. På fornsvenska hette djuret ikorn och i våra grannsocknar kan det heta aikuänn eller äjkvånn

Orsamålet har som bekant en del gemensamt med engelskan. Vårt wörd och engelskans word låter nästan lika. Vårt wörm (=orm) låter nästan som worm (=mask). Och wörka (=orka) är ju nästan detsamma som work (=arbeta).

I nästa avsnitt tänker jag skriva mer om ljud som finns i både orsamål och engelska.

Sjåssum

Eva

Diftongljudet finns i olika ord i olika mål. Ungefär så här kan det låta, när folk pratar om ost, ord eller folk: wöst kwörv twösk ajkwönn wörrä

P.S. Kwött (=gris) är egentligen ordet "kott" och twösk (=groda) är ordet "torsk".

ORSAMÅLETS ABC

"Je kelingg stånd nidi käldn ö resör käldo. En kvinna står i källan och rensar källan." (Ur Kälda).

Birgitta Lillpers fick nyligen Sveriges Radios lyrikpris för sin senaste diktsamling Kälda, som delvis är skriven på orsamål. Stort grattis till Birgitta!

Det är roligt att orsamålet får uppmärksamhet som ett språk som passar för lyrik. Birgitta använder sig av orsamålet för att komma närmare inpå den källa, som dikterna handlar om. På orsamål är je kälda just en källa, och inte en symbol för något annat.

I väntan på att Ossmolslag ska kunna börja träffas som vanligt igen, har några av oss börjat översätta dikter till orsamål. Vi väljer korta dikter utan rim och gör först varsin översättning. Sedan träffas vi och diskuterar oss fram till en gemensam version. Att översätta är ett bra sätt att komma närmare inpå vårt språk och upptäcka vilka ord som finns på orsamål och hur de kan användas.

En annan poet från Dalarna – Werner Aspenström – har blivit vår favorit. Birgitta Lillpers fick ju Werner Aspenströmpriset för ett par år sedan. Det gjorde oss nyfikna på att läsa hans dikter.

Just nu – så här i sirenömår tid – passar en Aspenströmdikt som heter Bondsyrener:

Första sommardagen och syrener: skamsna vänder sig byborna bort, ännu inte vanda vid det sköna.

Men i mörkningen smyger de ut, bryter fumligt några kvistar.

Sjåssum, Eva.

Fösst sumårdåjn ö sirenor:

Skåmligör wänd bifok si bört, int wä:ndör än wi dedå finå.

Män i stjemnindjön länås däm åv ajt, brot wal-änt åv nöga kwista.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 186

Kall'n ö kelindji a kämi ajt jäss'n – Gubben och gumman har kommit ut igen!

Hembygdsföreningens årsskrift är äntligen färdig. Den här årgången innehåller ovanligt mycket orsamål. Det är tre orsamålstexter, med mycket olika innehåll: En av dem är skriven av vår käre vän Sigurd Mårsén, som gick bort förra året. Vi saknar honom mycket! Sigurd tyckte om att skriva på orsamål, och han hade en förmåga att skriva om allt möjligt. Ett exempel på det är den här lilla texten, som han skickade till mig förra våren. Den handlar om en gammaldags medicin, som kallas divelstrik. Om vad ordet betyder och vad medicinen består av kan man läsa i Sigurds lilla berättelse. Divels-trik. Wensö jetter ä sö? Jo, ä mött wa fär att ä stäped sö klenu ö smäkäd sö vedervärdi ...

En annan orsamålstext är skriven redan 1921. I föreningens gamla protokollsbok hittade jag en patriotisk dikt, som vår kände orsamålspoet Jemt Hans skrev efter att han hade deltagit i den stora festen vid Brunnbäck. Där hade man firat 400-årsminnet av dalkarlarnas stora seger över danskarna: Fär wöss a dem putå ö slaj si fråm – ö jån nidi åna mi Dånskan dem såm ...

Och sist men inte minst finns det en nyskriven visa, som handlar om det som dominerat våra liv det senaste året, nämligen KÅRÅNA. Det är Nicke Göthe som har diktat: Je sjoka a kämi, sö köllös Kåråna, ö wiliftin ir-o, fär indjön dug sjå ’nå ... Nicke skrev texten, till en välkänd melodi, strax före jul förra året och den fanns med i Orsakompassens julnummer. Nu får vi även notskrift och en ungefärlig svensk översättning.

Dessutom innehåller årskriften en hel del på vanlig svenska. Några exempel: Per Ståbi skriver om folkdanslagets resa till Italien och Berit Carlsson berättar om en mopedresa till Älvdalen. Mikael Stålberg berättar om ett gammalt fotografi och Birgitta Lillpers skriver om den nu nästan helt försvunna fäboden Lillskog.

Själv har jag skrivit lite om ur osskrippär a we kläddör atti tidn – hur orsabarnen var klädda förr. Pojkar före skolåldern kunde kallas köft-gössär. De var då klädda i en slags kolt, gjord av en gammal rinta-tjossl. Och såväl pojkar som flickor hade kripp-att'n tills de blev omkring två år.

Till sist finns ett minnesord över Tom Coleman – den siste i USA som kunde orsamål. Han gick ur tiden i höstas, 98 år gammal. Toms far- och morföräldrar lämnade Orsa för snart 150 år sedan. Tom Coleman och Sigurd Mårsén var nära vänner, fast de aldrig träffades. Nu har de båda förenats – upi Immilim – och kan obehindrat tala orsamål med varandra!

Sjåssum, Eva.

Årsskriften finns på

Hembygdsgården. Den kostar 80 kr, men medlemmar får den gratis. Att bli medlem kostar 150 kr.

Swisha 123 149 2719 – ange att du vill bli medlem. Skriften finns även på

Orsa Kulturhus och

Skattunge Handel.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 187

Orsakompassens redaktion gillar orsamål. Det märks inte bara här i Orsamålets abc. På senare tid har orsamålet börjat smyga sig in även på andra ställen i tidningen. Det syns redan på sidan två, där man ovanför rubriken Min kolumn numera kan läsa Jonas täntjör ö skrivör – på renaste orsamål.

På sistone har jag då och då fått frågan om jag kan översätta några av tidningens rubriker till orsamål. Ofta ter det sig ganska omöjligt vid första påseende. Ett ord som "kolumn" finns förstås inte på orsamål. Då får man fundera på vad som egentligen ryms under rubriken "Min kolumn" och ta till en omskrivning. Det är ju så man gör när man översätter – man försöker hitta en formulering som täcker ungefär samma innehåll – i det här fallet att Jonas tänker och skriver.

Det har blivit en hel del orsamålsrubriker. Oftast har jag kontaktat Karin och vi har klurat tillsammans. Vi tycker att det är roligt att få utmaningar!

Här är några exempel:

Hur säger man Lokala matställen på orsamål? Varken "lokal" eller "matställe" går särskilt bra att säga på orsamål. Det fick bli Jåtå jå iringg = Mat här omkring.

Lokala hantverkare blev Åntvärkrär fro jå iringg = Hantverkare från här omkring.

Orsakopian fick bli Lajkö läsi beri = Lika som bär.

Barnpyssel var svårt. Inte finns det väl pyssel på orsamål?

Det blev Knupå-djerå a krippömå = Knåpgöra för barnen.

Inblicken fick helt enkelt bli Kuxum in = Vi tittar in. Och Backspegeln blev Kuxum att = Vi tittar tillbaka.

Korsord var lätt. Det fick helt enkelt bli Kösswörd.

KORSORD Kösswörd

Den allra nyaste rubriken lyder Jenny tipsar. Den fick bli Jenny wet nöga råd = Jenny vet någon råd.

Vi hoppas att Orsakompassens läsare lägger märke till de konstiga rubrikerna, som ibland dyker upp i tidningen, och funderar över vad de betyder. Kanske någon lär sig något nytt eller blir nyfiken på orsamål?

Den som blir nyfiken på orsamål är välkommen till Orsamålslaget – Ossmolslag – på Hembygdsgården. Nu när vi alla blivit vaccinerade vill vi börja träffas igen. Vi börjar den 14 september kl. 13 som vanligt. Öllör i welkumigör.

Sjåssum, Eva. ORSAKOPIAN Lajkö läsi beri INBLICKEN Kuxum in BARNPYSSEL Knupå-djerå a krippömå

ORSAMÅLETS ABC

DEL 188

Nögör iglör fro Målung

En rolig historia brukar på orsamål kallas för je igla. Det är faktiskt samma ord som även betyder igel – alltså en sån där som lever i vatten och suger blod, när den kommer åt. Den kan heta antingen je igla eller jänn igöl.

A du sitt nöga iglö ajti wattni? = Har du sett någon igel i vattnet? Ånn a dug tjep blö-igla börto aftetji fär = Man kunde köpa blodiglar på apoteket förr.

Jänn igöl eller je igla kan även vara en efterhängsen person: I b'int frid dändå iglön aldri! = Jag blir aldrig av med den där efterhängsna människan! O iglör jåmt iringg mi! = Hon hänger alltid efter mig!

Och om den som berättar lögnaktiga historier kan man säga: Ånn tälär bara iglor!

Därmed har vi kommit fram till sådana ”iglor” som är roliga historier. Ä finns mikklör iglör o ossmol – det finns många historier på orsamål. Men det är roligt att lära sig fler. De här "iglorna" är ursprungligen på malungsmål och hämtade från årsboken Skinnarbygd, som ges ut av Malungs hembygdsförening. Vi i Ossmolslag har roat oss med att översätta dem till orsamål.

– Munna, i dug int sövå! I a glämt åv leså "Gud söm avär..."

– Men do bäll du för djerå ed nu do.

– I du wel stöllön! Wetj upp Guda mitt i notn!

– I jegöd jätt kwinnfok, sö wa olajkt ödör kwinnfokömå joti bimm.

– Ur do olajkt?

– Jo, o wa jända, sö wild a mi.

Så här blir "iglorna" på svenska:

– Mamma, jag kan inte sova! Jag har glömt att läsa "Gud som haver..."

– Men då kan du väl göra det nu då.

– Är du inte klok! Väcka Gud mitt i natten!

– Jag gifte mig med en kvinna, som var olik de andra kvinnorna i byn.

– Hur då olik?

– Jo, hon var den enda, som ville ha mig.

Sjåssum, Eva.

ORSAMÅLETS ABC

DEL 189

Här är några funderingar om den gamla traditionen att klä ut sig till rädi-kall. På Anders- och Annadagarna, den 30 november och 9 december, gick man runt och uppvaktade och skrämde sina grannar.

I varje gård fanns det ju någon som hette Anders eller Anna.

Wajs um nönn rädi-kall kum tä lätt sjå si nu, döss Ånnå bi?

Man kan undra om någon "rädi-kall" kommer att visa sig nu, när det blir Anna?

E'nt indjön sö wil ajt ö rädas, wast dö Åndös äld Ånnå i.

Det är ingen som vill ut och skrämmas, varken när det är Anders eller Anna.

Rädi-kall-sid'n säkkst far börtir mer ö mer, de länggör tidi far.

"Rädi-kall"-seden tycks försvinna mer och mer, ju längre tiden går.

Krippär nufärtid'n säkkst a tappad dedå mi tä gö ö rädas.

Barnen nuförtiden tycks ha tappat det där med att gå och skrämmas.

Ir-ä nönn sö a sitt nöga rädi-kalla ajti märkni?

Är det någon som har sett några "rädi-kallar" ute i mörkret?

Sjåssum, Eva.

E'nt indjön sö wil ajt ö rädas, wast dö Åndös äld Ånnå i.

Ir-ä nönn sö a sitt nöga rädi-kalla ajti

märkni?

Krippär nufärtid'n säkkst a tappad dedå mi tä gö ö rädas.

"Joli mä joli i"

Hur firade man jul i Orsa förr? Ett svar på frågan får man av ett känt talesätt: "Joli mä joli i, sad skatundjen, dö ånn to jenn stremingg til" = "Jul när det är jul, sa skattungbybon, då han tog en strömming till". I Skattungbyn kunde man tydligen unna sig en extra strömming till jul.

Tre skattungekarlar, födda i slutet av 1800-talet, minns hur julen firades när de var barn. De hade varken jol-grån eller jol-klappa Jultomten var ännu okänd i byn, men av de äldre kunde de få höra berättelser om tömt-kall'n och andra övernaturliga väsen.

Jol-buttjen wa dem redder – julbocken var de rädda för. Det var ett farligt väsen som stod och lurade ute i mörkret. Om man inte var skåmper – lugn och stillsam – kunde man få en puff av de långa hornen.

Jol-jåtå – julmaten – var viktig. De bästa bitarna från höstslakten sparades till julbordet. Maten lagades upi gravun – i den öppna spisen. På julaftonen kokades jol-gret'n på korngryn och den räckte sedan hela helgen. Till jul fick man äta rugsikt-bullån och skarp-bullån – rågsiktslimpa och hårt rågbröd. I vardagslag fick man bara tunnbre – tunnbröd, av kornmjöl och potatis. Till jul kunde man även få en tjock pannkaka av kornmjöl, gräddad i fårtalg.

"Gret'n sit upo jånnömå" Teckning av Ernst Grandell från 1935.

Jol-drikka bryggdes åv mölti ö umblåm – av malt och humle, ö fikk jåså upi sturo brugg-ståmmfat – fick jäsa i stora laggkärl, med tre fötter och avtappningshål.

Åv mölti tillagades även en delikatess, som kallades fänen. Siktad malt och kokhett vatten rördes ihop till en sorts gröt. Det fick stå och stagna – tjockna – några dagar. Sedan var det bara att äta. Fänen hade en god, sötaktig smak. Den breddes på tunnbröd, som rullades till bitå. Den rätten minns de tre karlarna från sin barndoms jular.

På julmorgonen måste man vara uppe tidigt. Do fikk ånn luv wa uppä bitiga. Julottan var klockan fem i Skattungbyns kyrka. Jolmässa wa klukka fem börti kappal.

På annandagen – när Staffan har namnsdag – brukade ungdomar i hela Sverige gå runt i gårdarna och sjunga och tigga. Det var då man sjöng visorna om Staffan stalledräng. De tre karlarna minns att det i Skattungbyn var tradition att gö ö staffa um triddåjn – gå och tigga på tredjedag jul. De fattigare kunde då få lite av den goda julmaten, som fanns i de rikare gårdarna. Men även de som inte led brist på mat kunde slinka med, eftersom det var roligt att staffa

Sjåssum ö goda jol!

Eva.

P.S. De tre karlarna hette Jönsar Anders, Janissa Anders och Litens Erik och de berättade om sina minnen för journalisten Martin Persson. Texten är en sammanfattning – och delvis översättning till orsamål – av en artikel i Mora Tidning på 50-talet (även publicerad i Kall'n ö kelindji 2019).

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 191

Ossmolslag har översatt en dikt av Berit Östberg till orsamål:

O weg börto toalettn städör i. Mäss i gör gåjnöm sturrom wattnör i blommor, sopör undå upi gravön ö wajk ijop tininggär.

O weg gåjnöm tjetjä djar i rakkåm jåtå, donör undå kuppa ö set o kaffe.

Ajti föstävi rättör i til måtto ö lägg wötta nidi lådo.

Ini badromi änteligen!

I sönkör ijop twörro klädä, bitör åndduka ö wajd o tvättmåsin.

Ö se set i mi upo klosettn.

Mäss i sit dar törkör i åv govi.

På väg till toa städar jag. När jag går genom vardagsrummet vattnar jag blommorna, sopar undan i öppna spisen och viker ihop tidningarna.

På väg genom köket ger jag hunden mat, plockar undan koppar och sätter på kaffe.

I hallen rättar jag till mattan och lägger vantarna i lådan.

I badrummet äntligen!

Jag plockar ihop torra kläder, byter handdukar och slår på tvättmaskinen.

Och så sätter jag mig på toaletten.

Medan jag sitter där torkar jag golvet.

ORSAMÅLETS ABC

DEL 192

Vintern har inte riktigt släppt taget ännu, så vi bjuder på en Vintersoppa av Karin Linnerborn!

Wittörsuppa

Ja, nu a joli weri

ö jett til år a feri

ö sole kum lit nämbör nu – fär wenn dag sö gör.

Ö böttjön i sö gwöss sö ber men snon lär e nug kumå mer.

E mitji kwär åv wittrem enn – mi skrabba ö njosa ö snör.

Fast du wa sö räskli jånkum, sö wart nug pundjun slånkun, fär e skuld nu åndlas sö mitji – innå e wart nögo jol. Nu fo du o tivlingga disa, darmilla nön brebit misa.

Men e i bara bra tä fo åv si lit feta – ö far ever nö mol.

Men kånstji du a wurti wed wi stjinko ö fistjen ö ed.

Sö wet att dem bir-o sel fettisdasbulla snårt. Se bir-e påskär ö eddje, ö se bir-e grent ajta weddje. Ö e bi sö litt inni lajve – dö sole skåjn ö wedör i klårt.

Översättning: Vintersoppa

Ja, nu har julen varit och ett år till har farit och solen kommer lite närmre nu – för varje dag som går. Och backen (dvs marken) är så gott som bar men snö lär det nog komma mer. Det är mycket kvar av vintern än – med hosta och nysa och snor.

Fast du var så ruskigt noga, så blev nog pungen (dvs portmonnän) sladdrig (dvs tom), för det skulle nu handlas så mycket – innan det blev någon jul. Nu får du på tummarna suga, däremellan någon brödbit smussla till dig.

Men det är bara bra att få av sig lite fett – och hoppa över något mål.

Men kanske du har blivit less på skinka och fisk och det.

Så vet att de börjar sälja semlor snart.

Sen blir det påsk och ägg, och sen blir det grönt "utanför väggen".

Och det blir så lätt "i livet" – när solen skiner och vädret är klart.

Några intressanta och användbara ord: skrabba = hosta, hacka, harkla sig. jånkum = "enkom", kan betyda noga och omsorgsfull, men har många fler betydelser. slånkun = "slankig", betyder slak och slapp, utan styrsel. tivlingg = tumme.

disa = dia eller suga. misa = smussla till sig.

wed = trött på, less på, obehagligt berörd av. ajta weddje = "utanför väggen" dvs utomhus. inni lajve = "inne i livet", dvs i själen, i sinnet.

Sjåssum, Eva.

Det är inte bara Vasaloppet som fyller 100 år i år. Orsa Hembygdsgård firar också ett 100-årsjubileum. Det var under våren 1922 som orsakarlarna hjälptes åt att med häst och timmerkälke köra gamla timmerbyggnader från olika byar i Orsa till den blivande Gåmbölgard’n. Då passade man också på att hålla festliga timmerkalas med god mat och dricka och musik och dans.

Per Vikner från Holen – skollärare, handlare och radikal skribent – var med och han har målande beskrivit det hela på orsamål. Timburkalasi wa öll trevligust – timmerkalasen var allra trevligast, skrev han i Hembygdsföreningens minnesskrift från 1928. Då fick man gwött jåtå: pjukbresfjerå, ärtbre ö smer ö misismer ö käswöst’n… Ö kraftut goddricka, fullt jett stamfat.

Ö kåpårskåli mi tumblåm djick iring flera gönga. En kopparskål med brännvin gick runt flera gånger bland gästerna. Tumböln –”tumlaren” – var en liten kopp av silver, som flöt i brännvinet, och som var och en fick ta upp för att dricka ur.

Zorns lillasyster Mejt Ståbi och flera oss-kelinggör stod för maten. Karl Lärka var där och fotograferade. Ö se bird Jöss Andus ö Jåmt Låv o ö spilå. Men do ska du tro att gåmbuldånser fing fart’n. Och sen började Gössa Anders och Jemt Olov spela. Men då ska du tro att de gamla danserna fick fart.

Men Lärka spiläd assint, fast e wa wåri, dåjn firi första Vasalopp. Men Lärka spelade inte, fast det var vår, dagen före första Vasaloppet. På orsamål säger man nämligen inte att lärkan och andra fåglar sjunger – de spelar.

Men kneppt åv wöss djard’n, öllö i jop, bö wöss ö esta ö timburtjälka ö stucka ö ela gard’n. Men ”knäppte av oss” gjorde han, allihop, både oss och hästarna och timmerkälkarna och stockarna och hela gården.

Sjåssum, Eva.

PS. Mer om timmerkalasen (och förklaringar av ord som pjukbresfjerå, käswöst’n och stamfat) kommer i Kall’n ö kelindji, hembygdsföreningens årsskrift.

Här är många glada orsakarlar samlade. Mejt Ståbi sitter på en timmerkälke. Bredvid henne, med skägg och toppluva, sitter Per Vikner själv och samtalar med Per Ståbi. Foto: Karl Lärka 1922. (Bild från Orsa Bildarkiv).

DEL 194

Till påsk passar det bra med tuppar.

Börto gåmbölgardem ir-ä mikklör tuppör. På gammelgården finns det många tuppar.

Twer tuppör stånda upo bordi ö jänn sit ifst upo Tupp-ståkåm. Två tuppar står på bordet och en sitter överst på Tuppstaken.

Jänn tuppä sit upo kron-kösstenem ö jänn sit ifst o missmåss-stöndjön. En tupp sitter på kronskorstenen och en sitter överst på midsommarstången.

Tuppär bruk gela bitiga um männa. Tupparna brukar gala tidigt på morgnarna.

Ini Biblem stånd ä um ur Petrus tri göngga, firi innå tuppön geldä, nåjkad a att ånn kännst wi Jesusa.

I Bibeln står det om hur Petrus tre gånger, innan tuppen gol, förnekade att han kände Jesus.

Gladör påskör a öllöm!

Eva

DEL 195

Det är inte lätt att skriva orsamål. Hur ska man kunna veta hur man ska stava, när det inte finns några stavningsregler? Kan man kan skriva hur som helst? Är det någon som bryr sig om hur man skriver?

Samtidigt är det lätt att skriva orsamål, eftersom man kan skriva precis som man vill. Alla som pratar orsamål har sin uppfattning om hur det ska vara. Och eftersom orsamålet är ett talspråk så ska man skriva som man talar.

Jag försöker verkligen anstränga mig, när jag skriver något på orsamål. Jag tycker att det är noga att det blir rätt bokstav på rätt plats, så att det blir det ord eller den böjningsform som jag vill ha. Att det finns stora variationer i uttalet, och att det pågår stora förändringar i grammatiken, gör det både intressant och svårt!

För några veckor sen fick jag ett bevis på att åtminstone någon därute läser noga vad jag skriver. Avsnitt 193 av Orsamålets abc handlade om timmerkalaset på hembygdsgården 1922. Där stod det: ö se bird Jöss Andus ö Jåmt Låv o ö spilå (och sedan började Gössa Anders och Jemt Olov spela). En läsare hörde av sig och påpekade att namnet Anders bör stavas Åndus på orsamål. Det håller jag med om, de flesta orsabor säger ju Ånnå (=Anna), åndla (=handla), gåmmål (=gammal).

Men när det gäller Jöss Andus var det den här gången ett citat från Per Vikner, och jag valde att inte ändra på hans stavning. Den gode Vikner borde dock ha skrivit Åndus med Å, eftersom han ju stavar många andra ord så, till exempel när han skriver att gåmbuldånser fing fart'n (de gamla danserna fick fart).

Själv skulle jag dessutom ha stavat Åndös med ö i slutet. Det finns ju flera olika sätt att uttala (och stava) ändelser i orsamålet. Vikner skriver genomgående u-ändelser: Micklur kallur ö sturgössur wå mi. Ö finur kullur ö kelingur passud upp. Jag skulle ha valt ö istället.

Därför avslutar jag med Sjåssöm (med ö i slutet denna gång). Eva.

P.S. Trots att jag försöker vara noggrann så råkade det bli fel i förra avsnittet, när jag skrev om hur Petrus förnekade att han kände Jesus. Så här stod det: "Petrus nåjkad (=nekat) a att ånn kännst wi Jesusa." Det skulle förstås vara: "Petrus nåjköd (=nekade) ..."

Ö se bird Jöss Åndös ö Jåmt Låv o ö spilå sö gåmböl-dånsär fingg fart'n! Per Vikner sitter i gubbstolen. Ungdomarna, som väntar på att få börja dansa, är Karin Bergman, Jemt Hans, Mejt och Per Ståbi. Foto: Karl Lärka.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 196

Ossmolslag djer mitji sö i roli. Millömå evörsätt wi nöga dikt a ossmoli.

Orsamålslaget gör mycket som är roligt. Ibland översätter vi en dikt till orsamål.

Gräs

Det är skönt att gå barfota i gräset.

Det är skönt att ligga i gräset.

Gräs luktar gott.

Gräs luktar sommarlov.

Korna tycker också om gräs.

Kalvarna hoppar och skuttar.

De är glada

för att de sluppit ut ur lagården.

Sån tur att du kom att tänka på gräs när du skapade världen, Gud!

Men hur kunde du det, när du aldrig hade sett något gräs?

Britt G. Hallqvist

Gras

E dält gö berfotad’n ajti grasi.

E dält liddja ajti grasi.

Gras luftör godö.

Gras luftör sumårlåvi.

Tjinör tittj ö um gras.

Kåvär uppa ö stritta.

Däm i gladör

fär att däm a sluppi ajt ir fjosi.

Ukön tur att du kåm tä täntj o gras

mäss du skäpäd värdi, Gud!

Män ur bällt du ed,

dö du add’nt sitt innt gras alldri?

Nu a wi taj sumårlåv. Sjåssum a östem. Nu har vi tagit sommarlov. Vi ses till hösten. Wi biröm o 13 september. Öllör i welkumigör! Vi börjar den 13 september. Alla är välkomna!

Sjåssum, Eva.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 197

Nu a Kall'n ö kelindji kämi ajt jäss'n! Nu har Gubben och gumman kommit ut igen!

Hembygdsföreningens årliga skrift, som har fått sitt namn efter den snygga loggan med oss-kall'n ö oss-kelindji, har kommit ut med sin tolfte årgång. Den här gången handlar den mycket om vad som hände åren kring 1922.

Ä wa upo nitto-undra-tjugutvå sö däm rajtt missmåss-stöndji fösst göndjön upo Gåmbölgardem joti Ossa.

Det var 1922 som de reste midsommarstången för första gången på Gammelgården i Orsa.

Lärka fro börto Sold'n wa mi ö knäfft korti.

Karl Lärka från Sollerön var med och knäppte kort.

Sönä såg ä ajt mä däm rajtt upp stöndji upo tjugutvå. Så här såg det ut när de reste stången 1922.

Ä wa ö upo nitto-undra-tjugutvå sö sjöva Gåmbölgard'n wart fälön. Det var även 1922 som själva Gammelgården blev färdig. Do war-ä mikklör osskallör sö wa mi ö ok timbör-ajsi fro olajkö biöm börto Gåmbölgard'n.

Då var det många orsakarlar som var med och körde timmerhus från olika byar till Gammelgården.

Timbör-lass ättör timbör-lass kåm ufftör bökkåm ö upp o gard'n. Timmerlass efter timmerlass kom uppför backen och upp på gården.

Däm fingg int ingga ällör betalningg äld tä fo wa mi o riktigo timbörkalas, läsi fär i värd'n.

De fick ingen annan betalning än att få vara med på riktiga timmerkalas, som förr i världen.

Brändwin fingg däm ö. Kåpårskåli mi tumblåm djikk iringg flera göngga! Brännvin fick de också. Kopparskålen med tumlaren gick runt flera gånger!

Tumlaren – tumböln – är en liten kopp för brännvin.

Men ä wa ö upo nitto-undra-tjugutvå sö fok fingg rösta um färbud mot brändwini. Joti Ossa war-ä mikklör sö tikkt att brändwin ädd bort wa färbudi.

Men det var även 1922 som folk fick rösta om förbud mot brännvin. Här i Orsa var det många som tyckte att brännvin borde vara förbjudet.

Skriften är förstås på svenska, men det finns en del orsamål i den. Per Wikner, som kunde skriva på såväl orsamål som svenska, skriver bland annat om timmerkalasen. Det är roligt att läsa orsamål som skrevs för hundra år sen! Själv har jag skrivit om kampen för kvinnlig rösträtt och om folkomröstningen om rusdrycksförbud. Man kan också läsa om flottningskontoret på 50-talet, om tre unga spelmän och om förra årets Ippi ajs (Öppet hus) på Hembygdsgården. Skriften skickas ut till Hembygdsföreningens medlemmar. Den kan också köpas på Hembygdsgården, på Orsa kulturhus och i Skattunge handel.

Sjåssum, Eva.

© Karl Lärka, Mora bygdearkiv.

© Karl Lärka, Mora bygdearkiv.

© Karl Lärka, Mora bygdearkiv.

DEL 198

Det finns många fina sånger på orsamål. Att sjunga är ett bra sätt att öva sig på orsamålet. En visa som jag hoppas att alla orsabor kan sjunga med i är vår egen hembygdssång Wårwinder susa eller Wårwajsa av Jemt Hans Jonsson. Den fyller faktiskt 100 år i år!

Det var den sista april 1922. Do sjunggöd Jåmt Åns ö Ståbi Pä wårwajso upo årsmeti sö Embigdsfärenindji add upo Wöllbumässafton börto Godtemplör-ajsi nidi Ossa. Då sjöng Jemt Hans och Per Ståbi vårvisan på årsmötet som Hembygdsföreningen hade på Valborgsmässoafton i Godtemplarhuset (=Röda Kvarn) i Orsa.

Per Wikner publicerade visan samma år i sin artikelserie om Hembygdsföreningen i tidningen Dalabladet och skrev om den så här:

"Jämt Hans och Per Ståbi, föreningens kraftiga viljor, läto höra en hurtigt sjungen vårsång. Den mottogs entusiastiskt, lönades med stormande applåder och måste omsjungas. Författad av Jämt Hans, på ett till vissa böjningsformer 'modernt' men i övrigt äkta orsamål."

Ett bra tillfälle för alla att repetera Wårwajso blir nu på onsdag den 6 juli. Då har vi i Ossmolslag, tillsammans med kurbitsmålarna, Ippi ajs = Öppet hus på Hembygdsgården. Det gör ingenting att det är mitt i sommaren – Jåmt Ånsar wårwajsa kan sjungas ändå! Vi sjunger även andra gamla och nya visor.

Hembygdsgården har öppet kl. 11–15 med servering av kaffe och annat gott. Guidad visning kl. 11, 12 och 13.

Kl. 11–15 • Kurbitsmålning i Danslogen.

Kl. 11.30 • Kom och träffa oss i Ossmolslag.

Ca 12.30 • Var med oss och sjung visor på orsamål.

Kl. 14.00 • Se Sigurd Jönssons unika film från Öderwajs gudstjänst. En gudstjänst i Skattunge kyrka, upo skatungmol.

Sjåssum, Eva.

Kum ö wa mi wöss i Ossmolslag!

Ä wa Jåmt Åns ö Ståbi Pä sö sjunggöd wårwajso fösst göndjön upo nitto-undra-tjugutvå. Det var Jemt Hans och Per Ståbi som sjöng vårvisan för första gången 1922.

Foto: Karl Lärka © Mora Bygdearkiv

Öderwajs gudstjänst upi Skatungbim upo 2019.

DEL 199

Sommartid är slåttertid. Det gäller att ta vara på det värdefulla gräset, så att djuren kan hållas vid liv under den långa vintern. Det finns fortfarande orsabor som slår sitt gräs ättör gåmmålt mi ljåmm – på gammalt sätt med lie. På så sätt bevarar man inte bara en del av vårt kulturarv, utan även lite av den biologiska mångfalden. Även Naturskyddsföreningen gör ett viktigt arbete genom att slå några av de gamla ängsmarker som fortfarande finns kvar i Orsa.

A du nö ljå-wörv mi di, sö du bäll slå?

Lie heter ljå på orsamål. Det ska uttalas precis som det skrivs, med l-ljud i början.

Liens skaft kallas orv. På orsamål säger vi wörv.

Lien fästs vid orvet med en järnring, som kallas ljå-kåk.

Liarna transporteras i ett fint fodral av näver, som kallas ljå-sko.

Det är en konst att använda lien på rätt sätt. Man ska inte slå för högt över marken: Du skå'nt twi-slå sönä! (om man slår för högt, så måste man slå två gånger), men inte heller för nära marken: Du fo'nt skåvå bökkån! ("skava backen"). Och om man arbetar hårt och länge med lien kan man bli ljå-bränd.

Fär ar-ånn sku slå bö iringg gard'n ö börto tjel'n. Förr skulle man slå både runt gården och på "kölen" (= myrslogarna långt hemifrån).

Slånindji birör o nögör wikör ättör missmårn ö öld o ast Lars kastör sånd'n ajti gras. Slåttertiden börjar några veckor efter midsommar och håller på tills Lars kastar sand i gräset. Efter Lars-dagen den 10 augusti blir gräset svårslaget, så till dess bör slåtterarbetet vara avslutat.

Nu a wi slaj fro wöss fär i år! Nu har vi "slagit från oss" (slagit färdigt) för i år.

Sjåssum, Eva.

Jänn ljå

Fino blömstör börto Knåjtör Einarar ändji

Nögör olajkö ljå-kåkör

Jänn ljå-sko

Lär di ossmol

DEL 200

Snårt ir-ä waldåjn! Do fo wi wela ukör sö sku stira evör wöss, bö emi Ossa, joti Dalömå ö i ela Sweri. Snart är det valdag! Då får vi välja vilka som ska styra över oss, både hemma i Orsa, här i Dalarna och i hela Sverige.

Fär undra år se add kwinnfotji ö fändji rösträtt. Griv Ånnå fro upi Kallmora wa fedd upo ato-undra-tjugutri. Summö år ö o filld nittiniä war-ä umröstningg um brändwinsfärbud. Griv Ånnå fikk åk o motorsikköl nidi wal-lokal'n. "Ä wa sö stäkkön jänn bit sö", sad-o. O wisst att ä wa vikti tä bruk röst-rätt'n!

Joti Ossa add wi jenå livaktiga rösträttsfäreningg alla-redån upo nitto-undra-säxto. Niktöret ö rösträtt ärd ijop. Niktöretsrörels'n wa ö livakt'n joti Ossa. Däm mentä att um kwinnfotji wa mi ö röstöd, sö skuld ä bi brändwinsfärbud i Sweri.

Brändwinsumröstnindji upo nitto-undra-tjugutvå i unik - ä wa jänd göndjön sö röstär fro kallömå ö kwinnfokömå wurt räkknådör fär si. Resultat wart mjö jåmmönt. Ä öp int att kwinnfotji röstöd. Ä wart int assint färbud. Män joti Dalömå röstöd 82,6 % åv kwinnfoköma JA a färbudi!

Ossmolslag har sin första träff för höstterminen tisdagen den 13 sept kl. 13 på Hembygdsgården. Öllör i welkumigör!

PS. I Hembygdsföreningens årsskrift Kall'n ö kelindji har jag skrivit mer om rösträtts- och nykterhetsrörelsen i Orsa.

För hundra år sedan hade även kvinnorna fått rösträtt. Grev Anna från Kallmora var född 1823. Samma år som hon fyllde 99 var det folkomröstning om rusdrycksförbud. Grev Anna fick åka motorcykel till vallokalen. "Det var en så kort bit så", sa hon. Hon visste att det var viktigt att använda rösträtten!

Här i Orsa hade vi en livaktig förening för kvinnans politiska rösträtt redan 1916. Nykterhet och rösträtt hörde ihop. Även nykterhetsrörelsen var livaktig här i Orsa. De förmodade att om kvinnorna var med och röstade, så skulle det bli rusdrycksförbud i Sverige.

Rusdrycksomröstningen 1922 är unik - det var enda gången som männens och kvinnornas röster räknades separat. Resultatet blev mycket jämnt. Det hjälpte inte att kvinnorna röstade. Det blev inget förbud. Men här i Dalarna röstade 82,6 % av kvinnorna JA till förbudet!

Sjåssum, Eva.

Griv Ånnå wisst att ä wa vikti tä bruk röst-rätt'n

Foto: Orsa bildarkiv.

Godtemplömår "budkavlebil"

Foto: Orsa bildarkiv.

När vi träffades i Ossmolslag i förra veckan pratade vi bland annat om olika orsamålsord för snö och snöfall.

Snö heter sno, men vi säger det helst i bestämd form: snon – uttalat med långt o Snöa heter snåja och böjs sniddä – snitt.

E snon nido bökkåm = Det är snö på marken.

Sjå ur ä snåjr! = Se hur det snöar!

Nu ar-ä för snitt wänsta mitji! = Nu har det väl snöat väldigt mycket!

Wäjön a snitt att = Vägen har snöat igen.

Bil'n a snitt attúm (uttalat med betoning på "-úm") = Bilen är översnöad.

Je sno-skajr = en snöby eller "snö-skur".

Jänn sno-dämp = ett kortvarigt och ymnigt snöfall.

Ett bra orsamålsord som betyder snöfall är snidd. Det är en viss mängd snö som faller på en gång.

Föst sniddi kåm sent i år. Nug do dar i bor. Första snöfallet kom sent i år. Åtminstone där jag bor.

Nu snåjr ä osskall-fikk-lutji!

Fär a däm sagt att ä ska kumå tri sniddär, firi innå ä bi wittörn. Förr sa man att det ska komma tre snöfall, innan det blir vinter.

Ett ord som vi länge har undrat över är sno-kov, som ska betyda "snöflinga". Ä kåm nögör sno-kovör. = Det kom några snöflingor. Men vad är det för sorts snöflingor? Och varför kallas de så? (Kov betyder pil – en sådan som man skjuter med båge. Egentligen är det samma ord som "kolv".)

Ann-Mari fro börti Bärkalos (Ann-Mari från Bergkarlås) kunde förklara att sno-kovär är det som på svenska kallas "kornsnö" – små runda snöflingor, som kan kännas lite vassa i ansiktet, men som inte är hagel. Ett bra namn på de små vassa flingorna!

När det kommer extra stora snöflingor säger vi att ä labbör nid. Många pratar också om att det snöar "lappvantar" eller "lovikkavantar".

Men Ann-Mari berättade att man i Bergkarlås säger att "e snoger osskall-fikk-luk" – det snöar "orsakarls-fick-lock"! Orsakarlarna var ju klädda i vita vadmalsjackor – wajtväst'n på orsamål – med stora vita ficklock. Men hade de större ficklock än morakarlarna? Det tror inte Ann-Mari. Hon menar att orsakarlarna nog hade så tjocka penningpungar i sina fickor så att ficklocken stod rakt ut!

Tänk vad mycket man kan få lära sig av folk från andra sidan Moragränsen.

Vi i Ossmolslag är så glada när vi får besök från våra grannsocknar och kan lära av varandra.

Sjåssum, Eva.

PS. Ni kumi för ijug tä ajt ö rädas nu döss Ånnå a nåmnsdåjn um nöga dågå?

Ä kåm jänn riktin sno-dämp! Föst sniddi. "Orsakarls-fick-lock"?

Här är en spännande berättelse om vad som hände en jul för länge sedan (hämtad från Orsa Skoltidning, nr 4 1976):

Foto: Viktor Rydbergs

Tomten – En vintersaga.

Joli – Julen

Ä wa jen kweld. Munna add kokad gretn, ö wi addum jeti ö wåmm mettur. Do to ik nid fioln fro weddjun ö spiläd je pålska. Ö mi de summu kåm ä fråm smour tömtkallur fro bakumnum. Ö dem dånsud i jen ring uppo govi men ress sö ä wa färsvånn dem in i bakumnun jessn. Ö do wart ä söm jen räk etter dem.

I rajtud mi ö ängd att fioln uppå weddji. I djick bört-a bakumnun ö såg in i ån, men do såg i bara asko. Men ress sö ä wa blixtrudä til ö i wart litn sö i wånt stera än jen dessi.

I djick in i bakumnun, ö dar stod tömtkallär. Ö däm wild att i skulld fi däm, ö ed djard i. Jen åv tömtkalluma kneppt til mi fingur, ö ress sö ä wa stod wi i tömtkallumar snickurbud. Dar wajst dem mi i-ring, ö dem sad att ik wa den jenda sö ad sitt sitt deras snickarbud. Ö dem sad att ik skulld int saj åv ed fär nögum ö ed luved ik.

Do figd dem mi att a bakumnun, ö dar sad dem adjö mi di ö se trullud dem mi sturan jessn. Ö munna frågud war i ad weri, ö i sad att ik ad weri ajt ö taj widn.

Översättning

Det var en kväll. Mamma hade kokat gröt, och vi hade ätit och var mätta. Då tog jag ner fiolen från väggen och spelade en polska. Och med det samma kom det fram små tomtegubbar från bakugnen. Och de dansade i en ring på golvet men rätt som det var försvann de in i bakugnen. Och då blev det som en rök efter dem.

Jag reste mig och hängde tillbaka fiolen på väggen. Jag gick till bakugnen och såg in i den, men då såg jag bara aska. Men rätt som det var blixtrade det till och jag blev så liten så jag var inte större än en decimeter.

Jag gick in i bakugnen, och där stod tomtegubbarna. Och de ville att jag skulle följa med dem, och det gjorde jag. En av tomtegubbarna knäppte till med fingret, och rätt som det var stod vi i tomtegubbarnas snickarbod. Där visade de mig runt, och de sa att jag var den enda som hade sett deras snickarbod. Och de sa att jag inte skulle tala om det för någon och det lovade jag.

Då följde de mig tillbaka till bakugnen, och där sa de adjö med dig och sedan trollade de mig stor igen. Och mamma frågade var jag hade varit, och jag sa att jag hade varit ute och tagit in ved.

Texten är skriven av Mats Andersson, som gick i årskurs 6 och kunde skriva på riktigt fint orsamål!

Sjåssum ö goda jol!

Eva.

DEL 203

Ett nytt år har börjat och vad ska orsamålets abc handla om? Om man inte vet vad man ska prata eller skriva om, så kan man ju alltid prata och skriva om vädret. I ordboken Orsaord finns det mycket att läsa om wedör.

Det finns till exempel: ljot-wedör = oväder blöt-wedör = töväder lin-wedör = mildväder ajr-wedör = yrväder god-wedör = fint väder urra-wedör = ruskväder

Ja, wedör i ims – vädret är omväxlande! Millömå ir-ä trå-wedör. Ibland är det enformigt väder.

Fär fingg krippär wa ajtä i öllöm wedröm. Förr fick barnen vara ute i alla väder.

Ånn sö i wedör-fast tar si inggånsta. Den som är "väderfast" tar sig ingenstans (på grund av vädret).

Ordet wedör använder vi även när vi pratar om himlen: "Ä glimär upi wedri" kan man säga, när himlen är full av stjärnor. Ordet immil vill vi gärna reservera för det religiösa begreppet: Falla or'n sö i upi imblem = Fader vår som är i himmelen.

Sjåssum

Eva

Nu i du allt löngt upi wedri!

Nu är du allt uppe i det blå!

Du säkkst wa wedör-sjok!

Du tycks vara vädersjuk! (sägs till bråkiga barn)

DEL 204

Näsnissa Olof Samuelsson var bonde, nämndeman och hembygdsforskare från Oljonsbyn. Han skrev mycket, både på orsamål och på svenska, och hade en nära personlig kontakt med språkforskare som Lars Levander och Johannes Boëthius. Han skrev artiklar i olika tidningar, en Dräktalmanacka för Orsa socken och den mycket innehållsrika (men hittills opublicerade) Seder och bruk i Orsa under gången tid. En del av hans texter har senare publicerats i olika sammanhang, nu senast här i Orsakompassen före jul. Det finns mycket kunskap att hämta hos Näsnissa Olof!

Här är början på en berättelse av honom: Östflodi wa i full göng ettör Jenån. Skwaltkwennär, sö stod nästa kwenn wi kwenn fro uvå Slettbjar nidum Jenubru, add tillrekkli mi watt’n. Um sumår’n add ä we tist. Litä watt’n add ä we, sö Fösskall'n add flittad. Ellöst bruköd ånn wa nidi jolajsi ö spilå millömå um nätär, dö fok molä. Lajku däl ö fär, mi fiorem undör armen add ånn kämi att nu, ed wisst öllör, ö dro nön lek dö e passöd.

Näsnissa Olof efterlämnade även en förteckning över "Ord och benämningar på orsamål, som äro utdöda eller under utdöende".

Här följer några exempel:

Ajpä

Bunärdon

Djärgåga

Fäkul'n

Gråttåga

Istia

Lusipet

Rokall

Sosse

Usa

Wöstmåjsi

Ävälli

Alla orden är väl inte helt utdöda ännu?

Hur många förstår du?

Facit kommer i nästa avsnitt!

Översättning:

Höstfloden var i full gång efter Enån. Skvaltkvarnarna, som stod nästan kvarn vid kvarn från ovanför Slättberg nedanför Enåbron, hade tillräckligt med vatten. Om sommaren hade det varit tyst. Lite vatten hade det det varit, så Forskarlen (= Näcken) hade flyttat. Annars brukade han vara nere i hjulhuset och spela ibland om nätterna, när folk malde. Lika vänlig som förr, med fiolen under armen hade han kommit tillbaka nu, det visste alla, och drog nå'n låt när det passade.

Näsnissa Olof föddes 1867 och gick hastigt bort redan 1935. Han och hans fru Näsnissa Anna hade inga barn. De lät istället gården gå i arv till ett nygift par, som de var lite släkt med. De hette Tur Hans och Gubb Margit och var min farfar och farmor. De flyttade in på gården och min pappa föddes där 1932. Via min pappa känner jag mig lite som en arvtagare till den gamle orsamålsforskaren Näsnissa Olof.

Jag har fått orsamålet av båda mina föräldrar, men det är ändå mest från min pappa som jag har fått känslan för det gamla orsamålet. Han var noga med språket, och förklarade för oss andra hur han tyckte att det skulle vara. Han diskuterade gärna språkfrågor med mig och han hade en säker känsla för orsamålets gamla böjningsformer.

Pappa lärde mig att älska böcker och musik, att sjunga och att dansa, att intressera mig för blommor, fåglar och stjärnhimlen. Jag saknar honom så. Min älskade pappa Tur Erik Hansson gick bort tredjedag jul förra året.

Eva

Min farfar, min farmor, Näsnissa Anna och Näsnissa Olof. Foto: Orsa bildarkiv.

I förra avsnittet presenterade jag några förmodat utdöda ord, hämtade från den gamle orsamålsforskaren Näsnissa Olof Samuelsson. Hans mycket intressanta ordlista tillkom omkring 1930 och består av drygt 300 ord "som äro utdöda eller under utdöende".

Jag plockade ut några ord på måfå. Under vår senaste träff med Ossmolslag på Hembygdsgården gick vi igenom dem tillsammans. Det var kanske ingen som kände till alla ord, men alla orden kändes igen av någon. Själv förstår jag, tack vare Ossmolslag, elva av de tolv orden. Men utan att vara med i Ossmolslag hade jag nog bara känt igen ett av dem. Det är tack vare alla i Ossmolslag, som genom åren delat med sig av sin kunskap till oss andra, som gamla glömda ord har fått ett förlängt liv!

Här är Näsnissa Olofs förklaringar av orden:

Ajpä = Drummel. I Ossmolslag har vi även hört uttrycket Ånn stånd ö selör ajpön = Han står och gapar av förvåning. Bunärdon = All lösegendom i ett bo. Det vill säga bohag eller lösöre, som tas upp i en bouppteckning.

Djärgåga = Virvelvind. Ett ord som många kan!

Fäkul'n = Den Onde. Ord som användes för bekräftelse av ett yttrande. Ordet är alltså en svordom, som används ungefär på samma sätt som fån Ä wa fäkul'n sö köllt idag = Det var fan så kallt idag. Två karlar kände till ordet. Gråttåga = Tvaga av små grankvistar. En gammaldags diskborste. Många minns detta ord!

Istia = Stigbygel. Detta ord har vi lärt oss av Ernst Grandell, som tecknat av jenå i-stiö, en stigbygel, som alltså är något som man stiger i.

Lusipet = Velociped. Ett äldre ord för cykel. Ett mycket roligt ord tycker jag!

Rokall = Stolpe nedgrävd i marken för hässjevirkets uppresning då det ej användes. Det är intressant att Näsnissa Olof skriver att rokall'n är en stolpe, som man reser hässjevirket mot. Ro är ett samlingsnamn för hässjevirke d.v.s. ro-redor och krakär. Och jänn kall ( = en karl) är ju något som står rakt och stadigt.

Sosse = Hund. Det vanligaste ordet för hund är ju rakkä. Men sosse är kanske mer som vovve?

Usa = Vida benkläder under varma sommardagar. Långa, vida, byxor av linne. Sådana hade orsakarlarna innan knäbyxor blev moderna. Ordet usa kommer av hosa (hosor), ett gammalt svenskt ord för byxor eller strumpor. Wöstmåjsi = Ostbit ur vilken vasslan utkramats med händerna vid ystning. Sådan ost var en godbit för barn. Ett mycket populärt ord, som många minns från barndomen i fäboden. De minns smaken av den varma lilla ostbiten som man fick smaka direkt ur ostkitteln.

Ävälli = Evinnerlig. Itta wärär ävälli = Detta varar i evighet.

Ordet som jag (och de flesta andra) inte kände till var förstås svordomen fäkul'n. Och det ord som jag kunde redan innan jag började i Ossmolslag är rokall – ett ord som jag hoppas att alla orsabor kan! Många berättar att tyskarna under kriget såg dessa konstruktioner som stod och pekade mot skyn, och trodde att de var luftvärnskanoner.

Tyvärr ser man alltmer sällan en rokall i Orsa, så Näsnissa Olof får kanske rätt i att ordet (liksom hela orsamålet) trots allt är under utdöende.

Sjåssum, Eva.

P.S. I ordförteckningen finns också lockrop och locksånger som passar för olika djur.

För fåren: "låmåsör, låmåsör, tillor, tillor"

För getterna: "kitär, kitär, tuppor"

För korna: "ölölö, kumi, koj"

För svinen: "köttá, köttá, köttá, köttá"

Det finns två sorters rokallör. Ernst Grandell har tecknat av båda. Den högra visar en sorts stolpe, så som Näsnissa Olof menar. I detta fall jänn klisnön töll, sö ro rajtöst motä = en tall med klyka, som hässjevirket restes mot. I den vänstra står hässjevirket för sig självt, utan något stöd. Att lägga upp en sådan rokall, som står stadigt hela året i blåst och snö, är en konst.

Je i-stia

Twer rokallör

DEL 206

Wittörn i gruvlin ö räsklin i år – vintern är gruvlig och ruskig i år – skriver Jenser Kari (Karin Linnerborn) i en dikt. Då är det ett nöje att lägga ut lite mat åt småfåglarna. Dja dem lit tåg eld ev ajt nögo fre – ge dem lite talg eller lägg ut några frön –föreslår Jenser Kari i dikten.

Ljotwedörs-fuglär. Ovädersfåglar.

I vinter har det kommit många domherrar till min fågelmatning. Den vackra domherren kallas på orsamål för ljotwedörsfugöl – ovädersfågel. När domherrarna kommer fram till gården lär det vara ett säkert tecken på att det ska bli blåst och snö!

En annan vacker fågel som förebådar snö är snösparven. På orsamål heter den sno-sparr. De brukar komma förbi våra trakter i stora flockar under hösten och våren och det är lätt att tänka sig de vita fågelflockarna som ett förebud om yrsnö. I Älvdalen kallar man tydligen både snösparven och domherren för aurweders-fugel, "urväders-fågel". Men "urvädersfåglar" kunde även vara gulsparvar, tofsmesar eller andra småfåglar som kom i stora flockar.

Ur (eller urväder) är ett gammalt ord för oväder, i synnerhet med snö och blåst. Det finns kvar i svenskan i uttrycket "i ur och skur". På orsamål heter det ajr-wedör. Men eftersom både y och u uttalas aj på orsamål så har vi blandat ihop två olika ord. Det är ju inte så stor skillnad mellan "yrväder" och "oväder".

Män wända wänn ä bi för wedör fråmevör sö ir-ä för dält tä a smofugla attra stugön. Men vad det än blir för väder framöver så är det väl trevligt att ha småfåglar intill stugan!

Sjåssum, Eva.

ORSAMÅLETS ABC

DEL 207

Jot-i Ossa saj wi påskär! Här i Orsa säger vi påskär = "påskarna". Påsken består ju av flera helgdagar. Fram till 1772 var även stjär-tossdåjn – skärtorsdagen – en helgdag. Och man firade både tredjeoch fjärdedag påsk.

Um påskafton kumå påsk-kelinggär ö gö i gardömå. Däm bruk a nögo gåmblo klädä o si ö wa sotadör i ögömå.

På påskafton kommer påskkäringarna och går i gårdarna. De brukar ha några gamla kläder på sig och vara sotade i ansiktet.

Mäss i wa kripp bruköd i ö wa påsk-kelingg. Do molöd i fino påsk-kort. Se wek i ijop däm o jätt särstjilt vis, sö däm wurt läsi brevi. Se windöd i in däm gåjnöm därär a fotji!

När jag var barn brukade jag också vara påskkäring. Då målade jag fina påskkort. Sen vek jag ihop dem på ett särskilt vis, så de blev som brev. Sen kastade jag in dem genom dörren hos folk!

Gladör påskör a öllöm!

Eva

Isso påskkelindji i mjö sotad'n i ögömå.

Olander från 2014

Illustration av Linnea

DEL 208

Ett tidigt vårtecken är när tibasten blommar. Vid hembygdsgården finns en stor och vacker buske som blommar och doftar nu i april. På orsamål kallas den tajsa eller tajs-böskä. Ä luftör godö fro tajs-böskåm. Det doftar gott från tibastbusken. De vackra, röda bären – tajs-beri – kommer i juli. Men ela böstjön i mjö djiftin! Men hela busken är mycket giftig!

Eftersom växten är så giftig har den förstås använts både som medicin och inom trolldom och magi. Den kunde skydda mot allt ont.

I a ärt att fok a bruk jåtå törkado tajsber dö däm add osto. Ö däm gav ästa tajsberi ö, dö däm add kwarko. Kwarka i jänn fallin sjokdom, sö ästör fo millömå. Jag har hört att folk har brukat äta torkade tibastbär när de hade hosta. Och de gav hästar tibastbär också, när de hade kvarka. Kvarka är en farlig sjukdom, som hästarna får ibland.

Namnet ti- (tajs-) kommer kanske från asaguden Tyr. Och -bast är den giftiga innerbarken, som förr fanns att köpa på apotek. I Mora kallas bären tejs-ber och barken tejs-bast.

En annan giftig växt som blommar snart är liljekonvalj. Den heter på orsamål bukk-kwalla eller bukk-bla. Det senare betyder förstås "bock-blad". Men varför kallar man den lilla vita blomman kwalla?

Den vackra guckuskon kallas snör-kwalla. Det betyder "snor-bubbla", och passar ju bra när man ser hur den ser ut. Ett annat orsanamn på guckusko är bukk-taska (d.v.s. "bock-pung").

Men liljekonvaljens blommor liknar väl inte en bubbla eller pung? Kwalla skulle istället kunna vara namnet kovall, som ju är en annan blomma på svenska.

I Mora kan liljekonvaljen tydligen kallas govall. Och ekorrbär kallas möjs-govall (mus-) och pyrola sväjn-govall (svin-). Så det är möjligt att liljekonvalj kallades bukk-govall och att orsaborna har blandat ihop blomnamnen och börjat säga bukk-kwalla. Något att fundera på bland vårblommorna!

Sjåssum

Eva

Tajs-beri.

Bukk-kvalla.

Snör-kwalla.

Tajsa.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 209

Missmår säger vi på orsamål, när vi menar midsommar. Precis som när vanliga svensktalande säger ”missåmmar” är det förstås en sammandragning av "mid-sumår".

Sommar heter alltså sumår på orsamål. Öllt ska wa fint, tast sumårn bi. Allt ska vara fint, tills sommaren kommer (eg. ”till dess att sommaren blir”). Så står det i Jemt Hans Jonssons kända Wårwajsa, den som börjar med Wårwinder susa …

Och i vaggvisan som börjar med Tussa lulla bånnömå sjunger vi om en lång sommardag: Dar ir-ä bra fär smokrippöma ö wa, jänn lönggån, lönggån sumårdag. Där är det bra för småbarnen att vara, en lång, lång sommardag.

Sjåssum a missmårem!

Eva

Wedör i ims um missmåra. Vädret är omväxlande om midsomrarna. A missmårem kum wi em a Ossa.

"Kalln ö kelindji" kum ajt a missmårem.

"Gubben och gumman" –årsskriftHembygdsföreningens – kommer ut till midsommar.

Till midsommar kommer vi hem till Orsa. I ån’t sitt di, se atti missmåss.

Jag har inte sett dig, sedan i midsomras.

A missmårem sku wi jåpas a kläd missmåss-stöndji.

Öllör i welkumigör 21 juni klukka tölv.

Till midsommaren ska vi hjälpas åt att klä midsommarstången.

Alla är välkomna 21 juni klockan tolv.

2016.

Um missmåra bruk wi wa upo gåmbölgardem ö dånsa. Om midsomrarna brukar vi vara på gammelgården och dansa.

Foto: Eva Olander 2022.

Foto: Bo Olander

Vi är mitt i sommaren. Och det är så mycket som ska hinnas med!

En trevlig sysselsättning är då att översätta dikter till orsamål. Några av oss i Ossmolslag har träffats och fördjupat oss i en sommardikt av Göran Greider. Översättningen nedan är preliminär:

Du begär för mycket av sommaren av Göran Greider

Du begär för mycket av sommaren. Sommaren begär ingenting av dig.

Lägg dig på rygg i gräset. Gräset bär dig och när du rest dig väntar det några timmar och reser sig igen. Det har all tid i världen.

Du tror att du har ont om tid. Den här gamla björken är bräddfull av hemlig tid och delar med sig när du kommer på trädgårdsgången.

På stenbänken sätter sig en fjäril för att vila ut från allt doftande arbete. Den säger: Gör som jag, vik ihop dina vingar och flyg genom dig själv.

Du begär för mycket av sommaren. Sommaren begär ingenting av dig.

Aurorafjäril (hane). De orangefärgade fläckarna på vingspetsarna lyser svagt igenom de hopfällda vingarna.

Översättning till orsamål juni 2023:

Du fodrör fär mitji åv sumårem. Sumårn fodrör int assint åv di.

Lägg di o rigg ajti grasi. Gras bjar di ö dö du a rajtt upp di bajdör ä nöga tåjmå ö rajtör upp si jäss'n: Ä a ölla tid i värd'n.

Du menör du a smott um tid. Isso gåmbölbjärtji i rugåd'n åv undå-gämda tid. ö delör mi si dö du kum upo trägardswäjem.

Upo ste-bäntjön set ä si jänn fjåråldör fär tä ta att si fro öllö godlufts-djerå. Ånn ser: Djer läsö ik, wajk ijop wängga dåjnå ö flog gåjnöm di sjövån.

Du fodrör fär mitji åv sumårem. Sumårn fodrör int assint åv di.

Att översätta är ett roligt sätt att lära sig mer om sitt språk. Det finns alltid ord och formuleringar som man behöver fundera lite extra över. Och det finns ofta flera olika valmöjligheter. Här är några av våra funderingar kring den här dikten. "Begära" kan förstås bli bidjära, men vi tyckte att det var bättre med fodra (= fordra). "Bräddfull" kan bli full upo braddi (= full till brädden), eller kanske rugåd'n (= rågad).

Många vanliga svenska ord tycks saknas i orsamålet. Ett sådant är "hemlig". Det går förstås att låna det svenska ordet och säga emlin, men det låter både konstigt och ganska svårbegripligt. Greider skriver i dikten om "hemlig tid". Här behövs någon form av omskrivning. Först provade vi att skriva tid sö int indjön wet åv (= tid som ingen känner till), men det är ju inte riktigt detsamma som "hemlig tid". Kan man i stället tala om "gömd" eller "dold" tid? Vi provar tillsvidare att skriva undå-gämda tid (= undangömd tid).

Sedan skriver Greider om fjärilens "doftande arbete". Hur gör vi om det till orsamål? Både "dofta" och "lukta" heter lufta på orsamål. (Ä luftör godö = det doftar gott. Ä luftör klenö = Det luktar illa.) Ett orsamålsord för väldoft är god-luft Så "doftande arbete" fick bli godlufts-djerå (= "väldoftsarbete"). Det blev ett vackert nyskapat ord!

Sjåssum

Eva

P.S. Är det någon som har förslag på hur man kan översätta "hemlig" och "hemlighet" till orsamål?

ORSAMÅLETS ABC

DEL 211

Kum ö wa mi wöss i Ossmolslag! Dar ir-e fok åv lit ovånli slag = Kom och var med oss i Orsamålslaget!

Där är det folk av lite ovanligt slag.

Så diktade Jenser Kare (Karin Linnerborn) från Hansjö, som var med redan när Ossmolslag bildades någon gång på 1960-talet. Vi vet inte exakt när Ossmolslag kom till som en sektion inom Hembygdsföreningen, men vi tror att vi kan vara den äldsta språkföreningen i Ovansiljan. Vi träffas varannan tisdag (ojämna veckor) kl. 13 på Orsa Hembygdsgård. Vi pratar och sjunger på orsamål, läser gamla och nya texter och lär oss ord och uttryck av varandra. Till vår stora glädje brukar det komma folk från våra grannsocknar också. Det är roligt att få höra olika mål och lära av varandra.

Hösten 2023 ses vi följande datum:

12 september

26 september

10 oktober

24 oktober

7 november

21 november

5 december

Karin Linnerborns dikt, som citerades i inledningen, kan sjungas till ”Blåsippan uti backarna står”. Sista versen lyder så här:

Du sö ädd ljott wilad ossmol färstå kum, sku wi lär di, ö du ska fo sjå, att du bi fåjn dö du ossmol färstår ö inni lajve sö bra du mår.

“Du som gärna hade velat orsamål förstå kom, så ska vi lära dig, och du ska få se, att du blir glad, när du orsamål förstår och i själen så bra du mår.”

Sjåssöm i Ossmolslag nästa wikö! Öllör i welkumigör!

Eva

Ossmolslag Ann-Mari fro börti Bärkalos (Bergkarlås) wajsör wöss jänn kripp-beg – en skinnryggsäck att bära barn i. I Mora heter den kripp-bög.

Ossmolslag 2014. Fok åv lit ovånli slag.

Ossmolslag

1972. Greta Jakobsson och Fröjd Anna var med från början.

DEL 212 ORSAMÅLETS

Rönnarna är vackra nu när det börjar bli höst. Men vad heter trädet på orsamål?

Några säger rångna. Några säger råjna. Jag har hört båda uttalen och vet inte vilket som är vanligast.

E mitji rånggön-ber/råjn-ber i år = Det är mycket rönnbär i år.

Kelinggär to rånggön-löv/råjn-löv a tjimmå = Kvinnorna tog rönnlöv till korna.

Sjåssum

Eva

Ä a sku wa rånggön-värtj/råjn-värtj a er-tinnömå. Det skulle vara rönnvirke till räfspinnarna.

Fotnot:

De båda uttalsvarianterna verkar finnas parallellt i Orsa. I dialektsamlingarna i Uppsala står det att uttalet rångna finns både i Maggås och i Åberga. Och uttalet råjna finns både i Holen och i Skattungbyn.

Je rångna/je råjna. En rönn.

Int gör ä för tä skriv assint um ajs-åkki upo ossmol? *1.

I wet do bara att däm bruk bö klubbo ö puttjön dö däm spilå. *2.

HEJA ORSA – ÄJA OSSA

Stötta det lokala laget under säsongen!

Stid emå-lag issån säsåndjön ö!

Om du nödvändigtvis ska klaga på domaren, gör det på orsamål vetja! Um du prunt ska klågå o domörn, djer ä o ossmol wetji!

HOCKEYORDLISTA:

ishockey is-åkki (ajs-åkki?)

ishall is-all, is-all'n (ajs-all'n?)

puck pukk, puttjön

sarg sarj, sardjön

domare domör, domörn (med långt o) röd linje röd-strik

blå linje blå-strik

bås bos

publik publik, publitjön (foks-op = folkhop) läktare läktör, läktörn (skullä, skull'n = läktare i kyrkan)

korv med bröd kwörvön mi bre attra hejaklack äja-klakk, äja-klattjön skridskor spring-skonör, spring-skonär hjälm jälm, jälmön

tekning tekås (= småretas, gnabbas) offside o fel sajdö (= på fel sida)

icing ajsningg?

Ö se wil ä til tä stjot tä mols! *3.

*1. Det går väl inte att skriva något om ishockey på orsamål?

*2. Jag vet då bara att dom använder både klubba och puck när dom spelar.

*3. Och sen gäller det att skjuta i mål! (Betyder egentligen "skjuta prick", annars säger vi nog tä djer mål = att göra mål.)

utvisning bi ajt-wast (= bli utvisad) armbågstackling åbbugas (= armbågas) fasthållning öld fast (= hålla fast)

hakning ak i (= haka i)

hindra spelare/interference liddj firi (= vara i vägen) hög klubba eg klubba

matchstraff

mats-straff

olämpligt uppförande bjar si ljott a (= bära sig illa åt) otillåten tackling dukas oluvli (= knuffas olovligt) slagsmål

slags-mol, fullt tag

slag på klubban/slashing slag o klubbo

stöt med klubbspets stajt i mi klubb-pjutjem (pjuk = spets)

tackling med klubban dukas mi klubbön

/crosschecking

tackling mot sarg dukas mot sardjem

slag på skridsko eller ben slag o spring-skomm äld beni /tripping

Sjåssum, Eva.

Skulle vi inte kunna ha en orsamålsgrupp på kvällarna?

– bäll wi'nt a jänn ossmolsgrupp um kwälda?

Vi har ju Ossmolslag varannan tisdag kl. 13.00 på Hembygdsgården – wärödör tisdag klukka jätt upo Gåmbölgardem. Men då är det bara såna som har tid mitt på dagen som kan komma – do ir-ä bara slajkör sö i lidögör mitt o dåjm sö bäll kumå.

Det finns några som gärna vill ha orsamålsträffar på kvällstid. Det är dels några som pratar en del orsamål, några som förstår en hel del orsamål och några som vill lära sig lite orsamål. Så nu tänker vi börja ses på måndagskvällar under hösten.

Vi skulle till exempel kunna:

• lära oss användbara ord och meningar

• öva på att slå i ordboken Orsaord

• prata lite om hur man böjer orden

• lyssna på gamla inspelningar av orsamål

• sjunga nya och gamla sånger på orsamål

Sjåssum upo Gåmbölgardem um mondågå klukka säx!

Vi börjar måndagen den 24 oktober kl. 18.00.

För att vara med räcker det att bli medlem i hembygdsföreningen (150 kr) och köpa ordboken Orsaord (350 kr). Anmälan och frågor till orsa.hembygdsgard@gmail.com

Här är några förslag på användbara meningar att lära sig:

Ur ir-ä mi di do?

Ur mikkla krippa a du?

Ukön ska don jåtå ida?

Bäll du fia upa momo?

Sjåssum Eva

I tror att Lill-Kari a slutt kukk i brakkö.

Gläm int åv tä twå nevå!

Fom för sjå ur ä gör!

Dändå i do sö wisäl ö omeglin sö.

I'nt ä nö kravöl jåmt.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 215

Finns det barnvisor på orsamål? Jag känner till några. Den gamla vaggvisan som börjar med Tussa lulla bånnömå, gretn sit upo jånnömå sjungs i olika versioner i många familjer i Orsa. Både mamma och pappa sjöng den för mig när jag var liten och jag har sjungit den för mina flickor när de var små. I visboken Wårwinder susa finns flera visor som passar bra att sjunga med barn:

A du sitt nöga klakkudjet, Takkor ö djetär och Kum ö fi mi upo Fiderittån.

Finns det några nyare barnvisor på orsamål? Någon kanske gör nya roliga sånger för barn? Ett bra sätt är annars att översätta. Då måste man klura och ändra lite i texterna för att det både ska bli bra orsamål och gå bra att sjunga. Nicke Göthe har gjort en fin översättning av "Brevet från Lillan" av Evert Taube. Brev fro Lisskull'n eller Falla kum em var med i Orsamålets abc för några år sen (i del 135).

Och för ganska många år sen översatte Karin Ohlsén två barnsånger till orsamål.

Den kända sången ”Huvud, axlar, knä och tå” blev så här:

||: Övvö, ärdär, kni ö tå, kni ö tå :|| Ögor, äror, näsär, aka, åls. Övvö ärdär, kni ö tå, kni ö tå.

Och ”Tummeliten” av Alice Tegnér blev så här.

Jätt, två, tri, fir, fäm ö säx ö sju a:jt i skojön ka:jt däm öllör nu. Pä gör föst ö Åndös or’n sist. Ti:st ä i. Ä redös’nt jänn kwist.

Än å’nt soli klivi ir sänn bädd.

E märkt i skojem, sö ånn kånn bi rädd. Män sju pöjkör – ed sku ni fo sjåta si fråm i värd’n ändo.

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju, ut i skogen tåga alla nu. Far går först och Tummeliten sist, tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd, mörk är skogen, så man kan bli rädd. Men sju bröder, fast de äro små, ta sig fram i världen ändå.

Sjungä fär krippömå sö däm fo lär si lit ossmol!

Sjung för barnen så de får lära sig lite orsamål!

Sjåssum, Eva

Ur boken Nu ska vi sjunga. Illustration av Elsa Beskow.

Det kom en läsarfråga. Räs Anders i Åberga skickade en bild och undrade vad detta redskap heter på orsamål. Han gav en ledtråd: det är ett skidförbättringsredskap!

Själv begrep jag ingenting. Men Karin minns en liknande anordning hemifrån och förstod vad det var. Så här skriver hon:

I kum ijug nöd sö lajknöd itta ajto widåskälswäddjön, sö falla män bruköd fär tä fo spånni ö brätti o ni-skajdöma, sö ånn add snikkad a mi. (Spånnömå war-ä nug int sö noga mi fär räst’n.) Ånn tjeröd skajdär föst, ed kum i ijug. Ö däm fingg sittj i spänn ela sumårn, tast tjeri add törkad. Emå när wöss wå’nt ä lajkö fint ö o korti. Ä wa bara nögör slånör, sö falla add spajkad upo wäddji. Ö nö nåmmön o ä å’nt wi aft aldri.

Jag kommer ihåg något som liknade det här på vedskjulsväggen, som min pappa använde för att få spann och brätten på de nya skidorna, som han hade snickrat åt mig. (Spannen var det nog inte så noga med för resten.) Han tjärade skidorna först, det kommer jag ihåg. Och de fick sitta i spänn hela sommaren, tills tjäran hade torkat. Hemma hos oss var det inte lika fint som på bilden. Det var bara några slanor, som pappa hade spikat fast på väggen. Och något namn på det har vi aldrig haft.

Räs Anders skickade sedan fler bilder. De visar hur det går till att få till nya brätten på björkskidorna. Han skriver: ”Förr i världen, på min tid alltså, fanns det bara björkskidor, men de flesta hade en vedspis med vattencistern som man kunde mjuka upp skidorna i.”

Räs Anders föreslår namnet brätt-traj = brätt-trä. Det låter bra. Själv letade jag efter ord i Dalmålsordboken och hittade brätt-läst = ”läst av trä, använd vid uppåtböjning av främre änden av skida”. Man kan säga att man "brättar" skidorna – ånn brättör skajdär.

Takk Åndös! Itta wa roli tä fo witå!

Sjåssum, Eva.

P.S. I ordboken finns också fler ord för uppåtböjda skidspetsar (både i Orsa och i våra grannsocknar): näsär, nev och snok syftar alla på att de liknar en nos eller näsa.

Uppvärmning

Låsning av skidan

Slutresultat

Ä i swipöt mäss joli i. Ä i mitji ånn ska kum ijug!

Det är stressigt när det är jul. Det är mycket man ska komma ihåg!

Ljosi sku stepas.

Skarpfistjön ska lajtas.

Jolgråni ska öggas.

Govi sku skajras.

Kwött’n ska slaktas ö stjinka ska söltas.

Wi koköm knäkk ö läddjöm in sildi ö biddjöm pipårkaks-ajsi.

Wi sättjöm upp jolgardinor ö stjånnor upi fänstri.

Wi sättjöm ajt nön jol-tjarva a smo-fuglömå.

Wi sjunggöm jolsöngga ö dånsöm iringg jolgråni.

Se sku wi för inn mi ö sjå o Kalle Anka, firi innå jol-tömt'n kum.

Ö um joldagsmörgon sku wi börti jolmässo ö är o wöndjilo. Do fo wi täntja o Mariö ö Josefa börti Betleem, ö o lissl-krippön sö wa nifedd ö wart lagd nidi jenå jetö.

Finns ä nögör skåmprör krippör jånä, sö wil a nöga jol-klappa? *1

*1. Finns det några snälla barn här, som vill ha några julklappar?

Ljusen ska stöpas.

Lutfisken ska lutas.

Julgranen ska huggas.

Golven ska skuras.

Grisen ska slaktas och skinkan ska saltas.

Vi kokar knäck och lägger in sill och bygger pepparkakshus.

Vi sätter upp julgardiner och stjärnor i fönstren.

Vi sätter ut en julkärve åt småfåglarna.

Vi sjunger julsånger och dansar runt julgranen.

Sen ska vi väl hinna med att se på Kalle Anka, innan jultomten kommer.

Och på juldagsmorgonen ska vi till julottan och höra på evangeliet. Då får vi tänka på Maria och Josef i Betlehem, och på det lilla barnet som var nyfött och blev lagt i en krubba.

Du glämör för int åv tä ställ ajt gretkappön ajto brunå? *2

*2. Du glömmer väl inte att ställa ut grötskålen på förstubron?

ORSAMÅLETS ABC

DEL 218

Att översätta till orsamål är roligt. På sista tiden har jag börjat översätta barnböcker. Det är främst för att jag tycker att det är givande och roligt. Men det kanske finns föräldrar och andra som vill läsa på orsamål för barnen?

Mina föräldrar läste mycket för mig när jag var liten. En av mina favoritböcker minns jag särskilt att pappa brukade läsa. I mitt minne känns det lite som om boken var på orsamål. Pappa kanske spontanöversatte delar av texten medan han läste? Jag har kvar den gamla boken. Pappa läste den även för mina barn. Den är sliten och tejpad, läst och älskad, med fina illustrationer som jag känner väl igen.

Nu finns hela boken på orsamål! Åtminstone i ett exemplar hemma hos mig.

Boken heter Lill-Olle och sommardagen och den kom ut 1962. Den är skriven av Hans Peterson och illustrerad av Harald Wiberg.

Det här är en bok som passar orsamålet bra, eftersom den handlar om djuren på en bondgård:

”Nöff, nöff, nöff”, saj dämdå stur kwöttär. Dö kwöttär a fändji jåtå, tepör falla ö Lill-Olle upp grindi ajti jänn lisslön swåjn-tjiö. Dar sku stur-kwöttär fo gö ö rutå ö jåtå ela sumårn. Do bi däm int sö fetör ö må mitji bättör. Men smo-kwöttär fo wa ini swåjn-stugön ast däm a wäxt til ö wurti lit stera.

På den här bondgården finns det också några djur som vi inte brukar ha i Orsa, nämligen gäss. Vad heter de på orsamål? Gosär betyder ju ”smörgåsar”. Det passar inte alls! Men även om man inte haft tamgäss i Orsa, så borde man väl ha något ord för de vilda gässen? I Älvdalen säger man gęser = vildgäss. Finns det något liknande ord i Orsa?

Jag valde att kalla gässen gåsär. I boken är de lite skrämmande:

Nidwi dåmmön kakkla gåsär. Munnå a tiä gåsär. Men Lill-Olle twöss int gö sö när däm. Millömå kånn nögo gås wa lit jålåk. Då kånn o njop Lill-Olla i armön.

Sjåssum, Eva.

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 219

Vad heter kärlek på orsamål? Finns det ens kärlek på orsamål? Vi brukar ju säga att orsamålet är ett kärvt språk. Det finns hur många ord som helst för olika delar på en plog, men nästan inga ord för känslor. Men visst har det funnits plats för kärlek, även i Orsa! Det sägs att um tjärletjön i god, remös ä sju upi jenöm slip-o – "om kärleken är god, ryms det sju i en slipho". Och visst kan man prata om kärlek på orsamål. Här är några passande ord och uttryck som jag har lärt mig:

Att älska någon:

I tittjör um di = Jag tycker om dig

Ånn i wel färtajin i 'nå = Han är helt betagen i henne

Däm i tjärör i wärödra = De är kära i varandra

Ånn i sö dånn i kullo = Han är så förtjust i flickan

O i fåjn kallem = Hon är förtjust i sin man

Att vara ihop med någon:

Ånn a birto gö när ännä = Han har börjat gå hos henne

Ä a wurti wisst milla däm = Det har blivit allvar mellan dem

Däm fias a = De följ åt

Däm i ilag nu = De är tillsammans nu

Däm a fändji ijop ä = De har fått ihop det

Dämdå a fjåsad mi wärödra ländjä nu = Dom där har haft sällskap länge nu

Däm i fästfok = De är fästfolk

O a fändji fjås'n / fästmånn = Hon har fått fästman Ånn a fändji si jenå mö / jenå fjällö = Han har fått sig en fästmö

Vad kallar man sin älskling?

Tjärösta måj!

Tjäröst'n männ!

Det finns mycket mer att säga i detta ämne, så det får bli ett till avsnitt om kyssar, frieri, bröllop och annat som hör till!

Sjåssum, Eva

ORSAMÅLETS ABC

DEL 220

Tä åndla när Agusta – att handla hos August. Det äldre orsabor med glädje kommer ihåg om den legendariske Sjons Agust var att man med honom tryggt kunde använda sig av sitt modersmål, orsamålet. Och några minns kanske hans fina annonser, där han på klassiskt orsamål, och med glimten i ögat, gav målande beskrivningar av fördelarna med att handla just hos honom.

Här är två annonser ur Orsa Skoltidning från 1940-talet (med svensk översättning för den som behöver stöd i läsningen):

Skolpojkar behöver starka kläder!

Vi har fått hem mycket sådana som är fint sydda, och de är nymodiga och fina på samma gång som de är starka och varma. Nu när det blir marknad ska ni komma in och titta på allt nytt vi har fått hem, det är inte bara till barnen må ni tro, det har kommit hem fin-fina kappor till flickorna och kvinnorna, och alla sorts kläder åt karlarna, både större och mindre, och de är så nymodiga så det går inte att tala om vad de heter på orsamål, ni får rentav komma in och titta medan vi får tala om för er vad de heter på svenska. Och sedan ska ni inte glömma bort att ska ni ha bra varor så ska ni gå till Aug. Larsson

När Ni har fått tag i dörrhandtaget hos Larsson och tänker gå in, då är ni på rätt väg, om Ni är ute och ska köpa tyg och kläder, för att inte tala om pälsar. - Det är ont om varor ute i världen, fast det syns inte så mycket när Ni kommer in hos oss, för vi försöker skaffa hem så det ska finnas att välja av. - Senast till marknaden tror jag att det ska vara fullt upp av alla slag, både av flick- och damkappor, pojk- och herrkläder och allt som vi brukar ha. - I någon affär lär de vara först med det nya och i någon annan är de billigast, någonstans har de bäst varor och någonstans har de det senaste. Hos oss är allt det där på ett ställe, så nu vet Ni var Ni ska handla på marknaden, och det är hos Aug. Larsson

Sjåssum, Eva

DEL 221

I ett tidigare avsnitt utlovade jag en fortsättning på kärlekstemat. Nu ska det handla om kyssar och kramar.

Att kyssas

Ordet "kyss" finns på orsamål och heter tjiss. Men det används så vitt jag har hört bara i uttryck som Tjiss mi nögär! – "Kyss mig nånstans!"

Men vi har ett annat gulligt ord för riktiga kyssar.

En kyss är jänn godä. Att kyssas är tä godas.

Wil du a godån nu äld se? = Vill du ha en kyss nu eller sen?

Däm alld ö godöst = Dom höll på och kysstes.

Ä wa jänn godä, sö int i aldri glämär! = Det var en kyss, som jag aldrig glömmer!

Att kramas

Folk frågar ibland vad kram heter på orsamål. Jag vet inte riktigt. Visst säger vi i wil kram um di – jag vill krama om dig. Men det känns kanske inte som riktigt orsamål?

Ordet kram finns förstås. Snon kånn wa kråm = snön kan vara kram. Ä kråmör under skomma = det knarrar av kramsnö under skorna.

Man kan också säga knip i = "knipa i" eller krama om. For-i knip i di? = får jag krama om dig? Ånn knift i mi = han kramade om mig. Men det verkar mest vara när man kramar om ett litet barn.

Att verkligen omfamna någon heter ta iringg = "ta omkring" eller hålla om. Ånn to iringg mi = han omfamnade mig.

I wil kram um di Ånn to iringg mi

Kram i betydelsen "omfamning" är nog egentligen något ganska nytt, även i svenskan. Enligt Svenska Akademins ordbok förekom det "i synnerhet i kvinnospråk" och "bildligt i slutönskan i brev" för ca 100 år sedan. Lite på skoj kan man ju använda knip istället för kram, när man avslutar ett brev på orsamål.

Knip!

Eva

For-i knip i di?

ORSAMÅLETS ABC

DEL 222

Snårt ir-ä påsk-jågdi. Wika firi påskär jättör "dimböl-wika" upo ossmol. Upo swensko saj wi "stilla veckan". I år bir-ä tidigör påskör. Påskdåjn i sist sundåjn i mass.

Snart är det påskhelg. Veckan före påsk heter "dymmelveckan" på orsamål. På svenska säger vi "stilla veckan". I år blir det tidig påsk. Påskdagen är sista söndagen i mars.

Just i år börjar veckan med Wafför-dåjn = Våffeldagen, Vårfrudagen eller Jungfru Marie Bebådelsedag.

Då går vi från vinter till vår och det är dags att dra av sig vinterpälsen – kasundjön. En gammal orsakvinna har berättat att fro jol’n öllt-ast a Wafför-dåjm – från jul till Vårfrudagen – skulle man ha löngg-kasundjön (lång-kasungen), det vill säga skinnkjolen, när man gick till kyrkan.

Nu ir-ä wåri. Släppöm ajt fåri. Kasundjön dro wi åv wöss igår!

Sjåssum, Eva

Lär di ossmol

ORSAMÅLETS ABC

DEL 223

Snart är det Valborgsmässoafton. På orsamål har man sagt Wöllbö-mässa. Do tänd wi i kåsån ö stjotöm raketa. Då tänder vi kasen och skjuter raketer. Fär a krippär bruk wind tjerå-sprittor. Förr brukade barnen kasta hoppande smällare. (Je tjerå-spritta är egentligen en gräshoppa).

I biömå bruk däm a kåså dar fok bränn upp öllt möjli: rajs ö jolgränär ö slajkt däm a räfst ijop mäss däm a wårstädad garda. I byarna brukar de ha kasar där folk bränner upp allt möjligt: ris och julgranar och sånt som de har räfsat ihop när de har vårstädat gårdarna. Se sjungg wi wårsöngga ö tjepöm lötta ö jatöm kwörvön.

Sen sjunger vi vårsånger och köper lotter och äter korv. Summör drikk för nön pilsnör ö. Somliga dricker väl nån pilsner också.

Sjåssum, Eva

Je tjerå-spritta

Jänn kasi