LÄRA Stockholm #4 2024

Page 14


STFG – SKOLAN

SOM BLIVIT EN RIKTIG VINNARE

”Eleverna borde lära sig känna igen 50 fåglar”

ÅRETS LÄRARE: ”JAG ÄR INGEN MAMMAFIGUR”

Nr 4 2024

ANDREAS BRYDLING

Grönt är smart

FLYTT Läsårets tema

i tävlingen

EN BOK I VÄRLDEN.

Pedagoger och elever i

årskurs F–6 samt anpassad grundskola – var med och

TÄVLA MED DIN KLASS!

Alla tävlingsbidrag ställs ut på stadsdelsbiblioteken. Fina priser delas ut till vinnande klasser i maj 2025.

Läs mer på: pedagog.stockholm

Åtta gånger vinnare av Publishingpriset för bästa personaltidning i Sverige

Nr 4 2024

Innehåll

LÄRA ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholms stad och kommer med fyra nummer per år.

ADRESS LÄRA, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm

BESÖKSADRESS Hantverkargatan 3A

”Det första jag säger är: när du har varit elev hos mig kommer du att älska matematik. Jag säger det om och om igen tills det blir en sanning.” Vi möter Josefine Lemberg, Storkyrkoskolan, som har utsetts till Årets lärare.

”De känner att de kan bli vad de vill. Jag har haft elever som blivit forskare. Just den här typen av projekt bidrar jättemycket till framtidstro.”

CHEFREDAKTÖR Tomas Bannerhed, 073-834 08 10, tomas.bannerhed @edu.stockholm.se

ANSVARIG UTGIVARE Eva-Li Littorin FORMGIVNING, PRODUKTION Miltton.se TRYCK Åtta.45, Järfälla, 2024

UPPLAGA 17 400 exemplar

LÄRA DIGITALT pedagog.stockholm/lara KOSTNADSFRI PRENUMERATION Kontakta info.utbildning@edu.stockholm.se ISSN 1654-7330

OMSLAG Kökschef Andreas Brydling, Nälstaskolan, fotograferad av Robert Blombäck

Neo Walldén (till vänster) har övat på att backa lastbil med släp. Här tillsammans med Valentin Geleta, som också går i årskurs 2, och läraren Per Heed.

Full fart på STFG

Praktikperioderna skapar också en berikande cirkel, där eleverna kommer tillbaka med nyförvärvade kunskaper.

Däckbytardags för (från vänster) Emma Edgren, Maja Callenfors och Johanna Kursula som alla går i årskurs 1.

Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium

Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG) ligger ofta i topp i medarbetarenkäten och har gjort stor succé på Gymnasiemässan.Vi åkte till Kungens kurva för att ta reda på hur framgångarna föds.

et är fredag morgon och redan full fart på Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium. Inne i verkstäderna där det mekas och repareras, och ute på asfaltsplanen där elevernas förmåga att köra och hantera väldiga fordon övas. Detta är en till storleken rymlig men till antalet elever sett ganska liten skola belägen i Kungens kurva. Den takhöga välkomsthallen som rymmer lunchmatsal och kafeteria ter sig som ett tyst sorlande nav i alltsammans och där väntar vår ciceron, läraren Per Heed.

Där finns också en kromblänkande motor som ställts fram likt en mäktig skulptur.

– En Scania lastbilsmotor, en V8 av den sort som håller på att fasas ut. Rykande och mullrande är på väg att bli passé, i framtiden är det el som gäller och den teknikutvecklingen följer vi förstås noga och hänger med i.

Innan rundturen startar stannar vi till utanför en stor sal fylld med stora, blått skimrande datorskärmar.

– Det är en av våra stoltheter, simulatorsalen, men den tar vi senare, säger han om den digitala körsalen som han varit med och byggt upp.

Det första året på fordons- och transportprogrammet på STFG, som skolan kallas till vardags, är gemensamt för alla elever. Sedan väljer de en av tre inriktningar: lastbil och mobila maskiner, personbilsmekaniker eller transport- och lastbilsförare.

På skolan finns också en anpassad gymnasieform, med det nationella programmet fordonsvård och godshantering, där eleverna exempelvis får lära sig att köra truck och reparera olika fordon och maskiner.

Saken är den att detta är en skola som utmärkt sig på minst två områden: med toppoäng i stadens medarbetarenkäter och som riktiga vinnare på Gymnasiemässan. Till detta kan läggas ytterligare faktorer, som eleverna själva lyfter fram.

– Det känns som att hela kommunens budget gått hit, säger eleven Linus Olsson när vi hunnit in till lastbilsverkstaden.

Han säger det med ett skratt, där han håller på att lära sig att plocka ut kolvarna ur en motor. Men detta med att utrustningsnivån på skolan är hög, är något som också Per Heed bekräftar:

– Utrustningsmässigt saknas verkligen ingenting.

Ute i det kymiga höstvädret hittar vi transportläraren Tommy Jansson och elever som övar precisionskörning med kran. Det vill säga att med en fjärrstyrd gripklo plocka upp och ordna bildäck i en stapel så högt de kan. Det ser oerhört svårt ut, men övningen klaras galant.

Sedan är det detta med trivseln och gemenskapen. Eleven Joel Renlund berättar att han sökte hit efter att han fått väldigt många rekommendationer om skolan och lyfter fram ”förstående lärare som vill en väl”. Andra berättar om gemenskapen över klassgränserna, alltså att den vanliga sociala uppdelningen mellan årskurserna inte tycks råda här. Vilket visar ►

Vi lärare har en väldigt stor frihet. Har någon en idé så får man testa den, och det stimulerar vår kreativitet.

sig vara just vad skolan strävar efter:

– Skolor är ju generellt sett experter på att bygga upp staket, via till exempel inrutade scheman, klassuppdelningar i årskurser. Detta är indelningar som förstås också vi har, men vi försöker samtidigt skapa en vi-känsla utanför de här staketen, vilket nog är en bidragande orsak till trivseln och tryggheten här, förklarar rektor Lars Dowert.

– Vi har STFG-dagen, där eleverna från de tre inriktningarna delas in i blandade grupper och får prova på moment på ett antal stationer: köra truck, lastbil ... Vi anordnar också en populär fotbollsturne-

ring, åker till lastbilsmässan på Elmia i Jönköping.

Just det. Kontakten med branschen: en viktig förutsättning för att utbildningen, tillsammans med det under tiden erövrade lastbilskörkortet, ska leda till jobb.

– Man får i princip praktikplats var man vill, säger en elev.

Och Per Heed berättar om yrkesråden med branschen, där tillgång och efterfrågan kan stämmas av. Praktikperioderna skapar också en berikande cirkel, där eleverna kommer tillbaka med nyförvärvade kunskaper.

– Samtidigt inskärper vi för arbetsplatserna där de tas emot, att de måste förstå att eleverna inte är färdiga utan möta dem på deras individuella nivå, precis som vi gör här.

Ute i rusket pågår också transportövningar där det bland annat gäller att styrandes en släpförlängd långtradare ”backa till kaj”.

– När man övar upptäcker man så mycket som är speciellt med att köra en lastbil. Tyngden, storleken, svängradien, säger eleven Jan Kazinskiy och berättar att hans dröm är att få köra timmerbil.

– Jag är uppväxt i Gällivare och gillar skog!

Inne i värmen i personbilsverkstaden säger förstaårseleven Maja Callenfors att hon fått upp ögonen för möjligheten att bli yrkesförare via den dokumentära tv-serien Vägens hjältar, där man får följa med bärgningsbilar på uppdrag.

En kanske lite oväntad draghjälp från medierna som bekräftas av rektorn Lars Dowert. Han nämner dessutom en annan så kallad realityserie, Svenska truckers, som bidragande orsak till att många tjejer söker. – Tv-serien profilerar just tjejer som förare. Transportyrket har blivit en profession också för kvinnor

MEST NÖJDA MEDARBETARE 2024

Gymnasieskolor

Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG), 92, Globala gymnasiet, 91, Anna Whitlocks gymnasium, 87. Grundskolor

Magelungsskolan, 90, Brotorpsskolan, 90, Gröndalsskolan, 90, Ålstensskolan, 89, Sköndalsskolan, 89, Ekens skola, 89.

Siffrorna anger ett så kallat aktivt medskapandeindex (AMI) som räknas fram utifrån den årliga medarbetarenkäten.

Allt fler tjejer söker till STFG. Tindra Nore och Alma Sjöberg (i bakgrunden) går första året på den populära gymnasieskolan.

”Det är viktigt att skolan hela tiden utvecklar undervisningen och följer med i det snabba teknikskiftet”, konstaterar läraren Per Heed.

och detta läsår ökade andelen ansökningar från 16 till 26 procent när det gäller tjejer.

Att skolan är en vinnare på Gymnasiemässan förklarar rektorn bland annat med att det blir ett tillfälle att visa upp maskiner och utrustning som i sig skapar intresse och nyfikenhet.

Maja Callenfors, liksom årskurskamraten John Erlandsson, är snart färdig med förmiddagens mekande och John berättar att han inför skolvalet ”var på alla liknande skolors öppet hus” och noggrant kollade runt och jämförde för att till sist bestämma sig för STFG, vilket han inte ångrar.

Nöjda elever, alltså. Men detta med de höga resultaten i medarbetarenkäterna?

– Vi har en stabil ledningsgrupp och ett tillåtande klimat i kollegiet, där vi också tar till vara personalens kunskaper, nämner Tomas Ekström, biträdande rektor med ansvar för mekanikerna, som förklaring.

Han beskriver också en struktur som låter honom lägga en stor del av tiden på personalfrågor och pedagogiskt utvecklingsarbete.

– Vi lärare har en väldigt stor frihet på den här skolan, bekräftar Per Heed. Har någon en idé så får man testa den, och det stimulerar vår kreativitet. Jag kan ta mig

själv som exempel och mitt arbete med att föra in simulatorn i lastbilsutbildningen.

På plats i rummet med vidformatsskärmar sitter eleverna bakom rattarna och spakarna som skapar en realistisk känsla i de datorsimulerade körövningarna.

– Vi kör alla fordon här inne som vi kör ute på övningsplanen. Ta detta med lastbil och släp: har de gjort sin läxa kan de provköra skarpt direkt. I början av ettan tycker de mest att det är roligt. Och sedan –pling! Polletten trillar ner: ”Jag kan lära mig något!”. Och sedan när de provar att köra skarpt så kanske de känner: ”Den var stor, det här var rätt läskigt”, och då kan de gå tillbaka och öva igen.

Tekniken sparar dessutom bränsle och utrustning eftersom slitaget på fordonen minskar och tillfällena när något kan gå sönder blir färre.

Tredjeårseleven Tove Gustafsson säger medan hon rattar simulatorn att ett jobb redan väntar hos arbetsgivaren där hon hade sin praktik.

– Och nästa vecka blir det uppkörning för lastbilskörkortet.

Plötsligt ropar någon: ”Stilpoäng!”. Det är eleven Neo Walldén som lyckats extra bra med en simulerad körning och får hurrarop från klasskamraterna. Snart är det dags för lunch, en helt vanlig fredagsförmiddag på STFG.

Vi vill berätta om ditt arbete!

Arbetar du med något lyckat pedagogiskt projekt som kollegerna i stadens skolor borde få läsa om och inspireras av?

Kontakta redaktionen och berätta hur det påverkade elevernas lärande – enklast via mejl till tomas. bannerhed@edu.stockholm.se.

Välkommen!

”Nötköttet är den största boven”

Skolmåltidernas klimatpåverkan behöver minska. Nälstaskolan i Vällingby har arbetat med frågan i flera år, och genom att bland annat se över vilket kött de serverar har de nu nått stadens mål. Men det finns mer att göra.

Det är en spännande kryddoft som sprider sig i Nälstaskolans tillagningskök. I dag serveras kebab med grönsaksfräs och matvete. Det finns två varianter, en vegetarisk och en med kyckling. Att byta ut det traditionella nötköttet mot kyckling har blivit en viktig del för att minska skolkökets klimatavtryck.

– Vi serverade mycket nötkött tidigare. Eleverna gillade det och vi blev kvar i det spåret ända tills vi fick svart på vitt hur det påverkar klimatet. Min spontana tanke var då att vi måste göra något åt det, att det här inte funkar i längden, säger kökschefen Andreas Brydling.

Han har arbetat på Nälstaskolan i 14 år, men det var först när staden år 2020 satte upp mål för att minska matens koldioxidekvivalenter – det vill säga alla utsläpp av växthusgaser som ett livsmedel genererar från jord till bord – som de började arbeta med klimatfrågan på allvar.

– Vi insåg att vi inte låg så bra till. Vi var inte sämst, men definitivt inte bland de bättre, så jag fick en känsla någonstans mellan panik och att det var en spännande utmaning, att vi måste göra något.

Nu har staden också tagit fram en handlingsplan för klimatsmarta måltider som ska stötta skolorna. Utsläppen från skolmaten i Stockholms stad står för 22 procent av förvaltningens totala klimatpåverkan, och de behöver därför minska rejält. För 2020 var stadens mål att varje kilo livsmedel skulle generera max två kilo koldioxidekvivalenter. Nälstaskolan hade ett snitt på 2,4. Sedan hände något. När 2023 summerades var de nere i 1,57 kilo, att jämföra med stadens mål som nu är satt till 1,6 kilo.

– Vi har försökt tänka smart. Det är nötköttet som är den stora boven, och

när vi började laborera med andra alternativ gick siffrorna ner. Det är roligt att se att vi gör något riktigt bra, även om vi aldrig kan slå oss till ro. Och det är klart, det finns ju en liten tävlingsmänniska i mig som vill att vi varje år ska bli lite bättre och slå våra tidigare resultat, säger Andreas Brydling och ler.

I stadens inköpssystem Menigo finns siffror på hur stora utsläpp varje vara

genererar: ett kilo nötfärs ger 22,9 kilo koldioxidekvivalenter, kycklingen bara 1,9. Därför blev Nälstaskolans första fullskaliga experiment att använda kycklingfärs till köttfärssåsen i stället för nöt. Steget borde egentligen inte vara så stort, eftersom det fortfarande handlade om kött och texturen var densamma. Ändå var mottagandet blandat.

– Vi blev lite förvånade, för det var

Kökschef Andreas Brydling med eleverna Edith Engstedt, Astor Broander, Hektor Henriksson och Naja Levin från klass 1A som låter sig väl smaka av dagens kebab.

flera, både vuxna och elever, som tyckte att såsen smakade lite konstigt, berättar Andreas Brydling.

Det gick därför en tid innan de provade samma rätt igen. Då hade de laborerat inte bara med kryddorna utan också med färgen – den ljusa färsen hade fått en annan, mörkare nyans tack vare bland annat soja. Nu blev också mottagandet något helt annat. Andreas Brydling skrattar vid minnet.

– Det roliga är att då kommer samma vuxna kolleger till mig och säger att ”nu är det nötfärs i såsen igen, det känner jag direkt på smaken och det syns på färgen”. Jag blev ju tvungen att berätta att det var kyckling även den här gången, och det visar att det handlar mycket om psykologi, om både

smak och färg och om att vi allra först äter med ögonen.

Han återkommer till psykologin flera gånger, att det är viktigt att smyga in nya smaker eller råvaror och att inte ändra allt på en vecka. Ett tips är att komplettera salladsbordet med hummus som många brukar tycka om. Nästa steg kan vara att byta det traditionella riset mot havreris eller liknande alternativ eftersom det är nyttigare och mer klimatvänligt.

– Man måste låta det ta lite tid. Om vi tog bort allt ris och allt nötkött över en natt skulle eleverna märka det, och då blir det svårare. Vi jobbar därför successivt mot mer vettiga alternativ, men vi vill också stimulera eleverna till att äta mer vegetarisk kost.

Det är nämligen inte att byta ut ett köttalternativ mot ett annat som är det riktigt svåra, utan det är de helt vegetariska rätterna som kan bli en utmaning.

– Jag skulle vilja få in ännu mer bönor och linser i kosten, och jag tror att det är nästa gupp vi behöver ta oss över. Men det är lite svårare, eftersom det för många är både ny konsistens och nya smaker. I morgon serverar vi en kikärtsgryta. Den är populär, men det är inte som att ställa fram kött, och då behöver vi jobba mycket mer med eleverna.

Linssoppan har emellertid gått hem. Eleverna kallar den pizzasoppa, utifrån hur den är kryddad. Och en av skolans mest populära rätter är tomatsoppa, där fullkornspasta blandas i och bidrar till mättnaden. I vanliga fall går det åt ungefär 140 liter soppa till skolans 800 elever. När tomatsoppan serveras går det ofta åt uppemot 200 liter, och den finns också alltid med på menyn under elevernas önskevecka som skolan har en gång per termin.

– Det intressanta med tomatsoppan är att eleverna inte ser den som vegetarisk. För

Köksbiträdet Viktoriia Stankevych kommer med grönsakerna till salladsbordet.

dem är det en soppa. Punkt. Då är vi tillbaka i psykologin, för det säger en del om hur maten uppfattas och hur man pratar om den, säger Andreas Brydling.

Än så länge har skolan två helt vegetariska dagar i veckan, men Andreas Brydling tror att de på sikt skulle behöva utöka till kanske fyra dagar.

– Vi behöver göra mer för att bromsa vår klimatpåver-

kan, och jag tror att alla skolor gemensamt kan arbeta fram något bra. Uppsidan i det vi gör är att det samtidigt blir nyttigare för oss som äter här. Mat som är bra för klimatet är också bra för oss.

Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ROBERT BLOMBÄCK

Du hittar den nya handlingsplanen på intranätet. Sök på klimatsmarta skolmåltider.

Stora fördelar med mobilfri skoldag

Eriksdalsskolan på Södermalm är en helt mobilfri skola. Eleverna lämnar in mobilerna på morgonen och får tillbaka dem när skoldagen är slut. Att koncentrationen på lektionerna skulle öka var väntat – men att eleverna blev gladare och aktivare på rasterna var en överraskning.

Den senaste Pisaundersökningen visade att mobiltelefoner kunde vara en bidragande orsak till lägre resultat. Ändrad lagstiftning häromåret har, tillsammans med nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten om begränsningar i ungas skärmanvändning, också aktualiserat frågan om mobilernas vara eller inte vara.

På Eriksdalsskolan hade låg- och mellanstadiet länge varit mobilfria hela skoldagen. Sedan höstlovet 2022 gäller detta även högstadiet, en nyhet som då togs emot med blandade känslor hos eleverna.

Lina Schmalholz är SO-lärare och ser stora förändringar jämfört med den tidigare rutinen att endast lektionerna skulle vara mobilfria.

– Då var risken stor att mobilen surrade i fickan eller att eleverna satt och smög med den under bänken. Toleransnivån kunde också vara olika, beroende på lärare, säger Lina Schmalholz.

Hon tycker ändå att skillnaden på lektionerna inte är så stor – men desto större på rasterna.

– Nu umgås ungdomarna i kafeteria, korridorer och utomhus. Det är prat och skratt där det tidigare var knäpptyst för att tio personer kunde sitta i rad i korridoren med huvudena i mobilerna.

Praktiskt går det till så att eleverna lämnar in sina mobi-

ler vid skoldagens början för att sedan få tillbaka dem vid dagens slut. Under skoldagen förvaras telefonerna i en låda, som är inlåst.

Johanna Fröjmark och Lotta Olsson är biträdande rektorer på det femparallelliga högstadiet. I deras uppgifter ingår att få det praktiska runt mobilhanteringen att fungera så smidigt som möjligt.

– Fejkmobiler är inte ovanligt, alltså att eleven lämnar in en telefon och sedan har en annan i fickan. De upptäcks oftast och beslagtas. Då får vårdnadshavaren komma och hämta den, säger Johanna Fröjmark.

Systemet fungerar i stort sett bra, tycker båda de biträdande rektorerna, men det har också ställt krav på att kunna erbjuda alternativa sysselsättningar på rasterna.

– Nu är det full rörelse i vårt elevkafé för där finns schack, kortlekar och andra spel. Biblioteket är numera också öppet på luncherna, liksom vår digitala skaparverkstad Makerspace, berättar Lotta Olsson.

Sedan är det viktigt att vara pragmatisk. Det finns elever som av olika skäl har tillåtelse att bära med sina mobiltelefoner så länge de inte syns för kamraterna.

– Det kan handla om diabetiker som läser av sina blodsockervärden i mobilen, eller att man lider av så svår psy-

kisk ohälsa att det skulle vara ångestskapande utan tryggheten som telefonen också kan innebära, säger Johanna Fröjmark.

Skulle en situation uppstå där man snabbt behöver komma i kontakt med vårdnadshavare så löser skolan det. I dag är de flesta knutarna lösta och även om alla elever inte är med på noterna så har den mobilfria skoldagen blivit vardag, menar de fyra elever i klass 7E som vi pratar med.

– Det är bra att kunna fokusera mer på skolarbetet, säger Hedda Arpegård.

Utöver lugn och ro på lektionerna och nystart på att umgås och prata med varandra på rasterna finns ytterligare ovärderliga fördelar med mobilfri-

heten. Ingen riskerar längre att bli filmad under en presentation och sedan hamna på sociala medier. Kränkningar på nätet har helt upphört, åtminstone under skoldagen.

– I våra enkäter svarar eleverna nu att de är betydligt tryggare i skolan och trivseln har ökat jämfört med tidigare, konstaterar Lotta Olsson.

Nu sprider sig ringarna på vattnet.

– Vi stöter ständigt på kolleger utifrån som vill ha tips på hur de ska göra för att genomföra samma sak på sina egna skolor. Vi kan bara säga att det är en förändring som i dag känns väldigt självklar, säger Lotta Olsson.

Text MARIANNE HÜHNE VON SETH Foto ROBERT BLOMBÄCK

Både läraren Lina Schmalholz och eleverna Tulo Utbult, Nicolas Utterman, Hedda Arpegård och Leah Petrén, alla i 7E, har en bättre lärmiljö när mobilerna bor i den röda lådan.

Ensamma i den digitala pandemin

n god vän räknade ut att om hon skulle bedöma en text från varje elev så skulle hon ha 70 timmars rättningsarbete framför sig. Om man arbetar heltid, oavbrutet och på löpande band så kan man klara av det på en vecka, tre dagar och sex timmar. Men så kan man ju inte hålla på, det förstår varenda människa. Man kan inte jobba oavbrutet med att bedöma elevtexter i nästan två arbetsveckor. Dagarna är redan fyllda med undervisning. Undervisning som ska planeras, genomföras och utvärderas. Bedömning behöver man göra på förtroendearbetstid. På kvällar och helger.

I en parallell, digital verklighet kommer kanske en modern människa att glida in från sidan nu och, lite förnumstigt, tipsa läraren om att ta hjälp av AI. Och så blir det!

Läraren använder ett AI-verktyg för att planera nästa arbetsområde. Då finns mer tid till de viktiga bedömningarna. Härligt! Nu ska läraren se vad de har förstått av undervisningen i förra momentet. Då vet hen mer om vilka kunskaper eleverna har och vad hen behöver fokusera på framåt, i sin undervisning.

igt? Eleverna har drabbats av samma virus och rapar upp samma typ av formuleringar.

Läraren använder AI och får det bekräftat: många texter är skrivna av samma AI som skapade uppgiften åt läraren. Men inte alla! Läraren är nyfiken på hur AI – som skapat uppgiften – bedömer elevtexterna. Lärarens och maskinens bedömning är närliggande och hen känner sig nöjd.

Nu använder läraren AI direkt för alla förberedelser. Eleverna är inte dummare. De använder samma verktyg för att besvara frågorna – med skillnaden att AI nu lärt sig av tidigare elevexempel och producerar mindre plastiga svar. Läraren låter AI bedöma allt men kastar ett öga på resultatet. Det ser inte helt tokigt ut.

Lyckligtvis lägger lärare ner enormt mycket merarbete på att säkerställa kvalitativ undervisning –trots AI.

Kan AI planera lektioner? Självklart. Och skapa uppgifter? Javisst. Då kanske läraren hinner klart med återkopplingen av den förra uppgiften. Planeringar, material och uppgifter publiceras och sedan dyker läraren upp och undervisar i ämnet. Hen har ändå en akademisk examen.

Nya inlämningar trillar in och läraren är nästan klar med bedömningen av det förra momentet. Läraren är snart i fas och undrens tid är inte förbi! Men något är konstigt. Något skaver. Det känns … plast-

Men det är givetvis jättetokigt. Vem blir hjälpt av att vi låter en dator skapa ett innehåll som en dator tar till sig för att generera ett material som en dator sedan bedömer? Inte vi som samhälle i alla fall. Lyckligtvis lever vi inte i denna parallella, digitala verklighet. Lyckligtvis lever vi i den riktiga världen där lärare lägger ner enormt mycket merarbete på att säkerställa kvalitativ undervisning – trots AI. Vi står i en digital pandemi där lärare är ensamma, utan statsepidemiolog, med ansvar att lära sig och vidta lämpliga åtgärder på egen hand. Det finns inga regler om att hålla avstånd, eller kvalitetsstämplar på skyddsutrustning.

Lyckligtvis står vi i den här verkligheten och inte i den parallella. Och lyckligtvis har vi erfarenhet av att det går att införa regleringar. Om mänskligheten vill.

”Ut och lär i naturen!”

Femtio fågelarter och femtio blommor bör alla elever lära sig att känna igen, säger biologen Didrik Vanhoenacker. ”Arter är som ord: kan man många så kan man sätta ihop dem och se nya samband – och få kunskap att hantera till exempel klimatförändringar.”

vavelticka, hörs Didrik Vanhoenacker konstatera inifrån en ihålig ek vid

Stora skuggan på Norra Djurgården.

Den svampen kan ge trädet brunröta och då faller det ner mulm, murket trämjöl, på marken – och där trivs skalbaggslarver, berättar han när han stiger ut ur trädet. Den enes åkomma blir den andres bo, som det fungerar i naturen.

Det är brittsommar, en varm och klar höstdag, och över himlen drar ladusvalor och sädesärlor i vida slingor. Men plötsligt uppstår kakofoni i luften och småfåglarna flyr, till synes planlöst. Didrik Vanhoenacker höjer kikaren.

– Nu jävlar! En ormvråk. Och en sparvhök! Det är den de är rädda för, de vet att den äter småfåglar. Didrik Vanhoenacker är från början växtekolog och har doktorerat på majvivans pollination. Han är också utbildad gymnasielärare i biologi, geografi och matematik, men sedan 2012 jobbar han som biolog på Naturhistoriska riksmuseet där han bland annat svarar på allmänhetens frågor och fortbildar biologi- och naturkunskapslärare. Oftast handlar det om att artbestämma olika växter eller djur – arta dem, som han själv säger.

Man kan inte gå många meter med Didrik Vanhoenacker utan att han stannar och noterar: nyckelpiga, trettonprickig plattpiga för att vara exakt, trollslända, närmare bestämt en blodröd ängstrollslända, och mossa – cypressfläta och raggmossa. Hur började ditt intresse för olika växt- och djurarter?

– Morsan var lite naturintresserad och farsan gillade friluftsliv. Jag är född i Rinkeby – jag har lite ortenkredd, haha! – och sedan har jag bott i andra förorter, bland annat runt Järvafältet. Mamma stoppade in mig i Fältbiologerna där när jag var sju, åtta år. Då kom man ut till Säbysjön och andra ställen och så fick man åka på läger. När jag var kanske 13 åkte vi till Härjedalen på en storviltskurs på hösten. Då såg vi myskoxar och björnskit, det var häftigt.

Hur många arter kan du identifiera nu?

– Det har jag inte tänkt på sedan jag var 17. Då räknade jag antalet arter jag såg på ett år, det blev drygt 1 000. Men nu, kanske 1 000 kärlväxter – blommor, gräs och träd. Och så kanske 100 mossor, 100 lavar, 250 svampar, 300 fåglar, 50 spindlar, 50 fiskar och grodor, 50 däggdjur och 300–400 insekter. Ja, det blir väl drygt 2 000 arter som jag har i huvudet.

Hur står det till med artkunskapen bland barn i dag?

– Deras kunskaper är väldigt beroende av hur intresserade föräldrarna är.

Och hur är vuxnas kunskaper och intresse generellt?

– Det varierar. Fler och fler kan mer och mer, tack vare de nya möjligheterna att fota och kolla i Facebookgrupper och på webbplatser som är inriktade på vissa arttyper. Som där: en blomfluga, dem kan jag inte skilja på, då kan jag ta ett kort på den och kolla upp den på en sajt med olika sorters blomflugor. Eller med en artbestämningsapp, även om de inte alltid ger rätt svar – man behöver dubbelkolla dem.

– Samtidigt finns det många människor som aldrig är ute i naturen. Och så finns det de som tycker det är

Se till att komma ut! Det behöver inte ta så mycket tid, 20 minuter är bättre än inget.

skönt att till exempel springa i skogen eftersom det ger en vila från intryck, allt är ju bara grönt. Men för mig är naturen full av intryck hela tiden.

Är inte folk rädda också?

– Jo, för fästingar och ormar och spindlar. Men många går ändå ut med barnen och grillar korv i skogen. Det är en svennig grej att göra.

Men många är inte svennar.

– Nej, så är det. För dem är det ofta inte självklart att man får röra sig hur som helst i naturen. Då finns verksamheter som naturmuseet Biotopia i Uppsala, som satsar på att hjälpa nyanlända att komma ut. Det är svinbra.

Vilken roll spelar skolan för artkunskapen?

– Skolan har ett stort ansvar för att skapa lite mer jämlikhet när det gäller artallmänbildning.

Om vi börjar med styrdokumenten – vad säger de?

– Jag öppnar dem här i mobilen så ska vi se. På lågstadiet står det i kursplanen att eleverna ska lära sig djur, växter och svampar i närmiljön och namn på några vanligt förekommande arter. Perfa! För mellanstadiet står det att de ska lära sig hur djur, växter och svampar identifieras och grupperas på ett systematiskt sätt, plus att de även där ska lära sig namn på några arter. Men för högstadiet är artkunskapen struken. Det är synd. Jag tror att beslutsfattarna har tänkt att man går från artkunskapen på låg- och mellanstadiet och sedan har man en progression mot mer komplexa processer, som ekologi och evolution.

– Hörde ni? Ormvråken. Eller en nötskrika som härmar en ormvråk.

Vad får det för konsekvenser att artkunskapen saknas i kursplanen för årskurs 7–9?

– Man kan se biologin som ett språk där arterna är orden.

Har du ett stort ordförråd – kan en massa arter – så kan du se intressanta samband, alltså ekologi. Jag tror att det är överoptimistiskt att tänka att de som kommer från mellanstadiet har ett sådant ordförråd av arter att det räcker för att de ska kunna lära sig samband, förstå och analysera naturen och biologin. I förlängningen kan det leda till att man inte förstår hur olika ekosystem eller livsmiljöer fungerar. Och att man inte uppskattar de funktioner olika arter fyller, både för naturen i sig och för människan.

– Ta förmågan att skilja på skog och skog. Om man inte känner igen tio vanliga träd och inte reagerar på olika insekter och svampar och mossor kan man inte se skillnad mellan en skog med en massa arter och en virkesplantage med typ gran och barkborre. Det är tack vare artkunskap som man kan se att en skog med bara granar är mer utsatt för angrepp än en blandad skog. Och samma sak med förmågan att skilja mellan en äng, en ogräsåker och en gräsmatta.

– Jag kan bli mörkrädd när inte heller personer med makt har den förståelsen. Att de inte inser vilka konsekvenser vissa beslut får för olika arter och ekosystem.

Kan du ge ett exempel på det?

– Det kan vara för höga fiskekvoter, neddragningar i budgeten för skogsreservat eller oförmåga att få ner klimatutsläpp. Å andra sidan gör formuleringarna i styrdokumenten för lågoch mellanstadiet att den lärare som vill kan säga att ”några vanligt förekommande arter”, det kan betyda namn på 100 fåglar. Man kan vräka på om man vill! Och i kursplanen för årskurs 7–9 nämns ”livets mångfald”. Det är inte en jättedjärv tolkning att det betyder att man ska behärska ett visst antal arter. Fast samtidigt är det svårt att ställa högre krav än vad lärare kan lära ut.

Ja, hur långt räcker lärarnas kunskaper?

– Den kan vara väldigt varierande. Jag har ju själv gått lärarutbildningen och även undervisat på den på universitetet och man kan väl säga att lärarutbildningens förmåga att lyfta lärarna till en hög lägstanivå inte alltid är formidabel. Men det går ju att fortbilda sig till exempel hos oss, både digitalt och på plats.

Vilken roll spelar artkunskap för hur vi förhåller oss till klimatförändringarna?

– I ett varmare klimat dyker nya arter upp. Getingspindeln till exempel, den fanns inte här för 30 år sedan men nu har den kommit hit från Tyskland. Längre söderut i Europa försvinner arter för att det blir för varmt. Det är nog få arter som har lämnat Sverige hittills, men det problemet lär komma. Om kalfjället försvinner kommer olika fjällväxter att få det svårt. Och fjällräv. Och om det blir fler torrsomrar så blir granar planterade i södra Sverige barkborremat.

– Med ett större ordförråd och större artkunskap kan man få ett större engagemang och även kunskap att hantera klimatförändringar och andra problem som vi har skapat. Man kan svara på frågor som: Vilken natur är viktigast att bevara

och var? För vilka funktioner?

– Sedan får man inte glömma glädjen det ger att gå i naturen när man har kunskap om arterna. Man ser något som man aldrig har sett förr eller så ser man en gammal kompis, som den blodröda ängstrollsländan nyss. Eller som med sparvhöken – hade jag bara sett att det var några fåglar som flög runt hade jag inte fått samma upplevelse. Det blir fler nyanser, som att se en Imax-film på Cosmonova i stället för något på en gammal tjockteve med 640 pixlar. Livet blir krispigare. Det är värt mycket. Handlar det också om att man kan få ihop en berättelse om det man upplever, att man förstår varför sädesärlorna flyr?

– Just det! Om jag har sädesärlan och sparvhöken så har jag orden, sedan behöver jag grammatiken också. När jag vet att sparvhökar äter sädesärlor och att sädesärlor säger till varandra när det kommer en sparvhök så börjar jag direkt leta efter sparvhöken när jag hör sädesärlorna varna. Då ser jag först ormvråken men kan säga ”nej, det är inte den, det finns någon mer här”. Så ser jag sparvhöken och har meningen klar: sparvhök jagar sädesärlor.

Men då räcker det inte att kunna namn på en massa arter, man måste också kunna en del om vad som kännetecknar dem?

– Jo, men utan att kunna namnen så har man ju ingenting att bygga på. Det är som att börja lära sig några spanska ord på lågstadiet och sedan gå direkt på spanska författare och meningsbyggnad på högstadiet.

– Titta, en tvestjärt! De är häftiga för de ägnar sig åt yngelvård, det är inte så många insekter som gör det. De tar hand om sina bebisar.

Så hur kan lärare arbeta med eleverna för att lära dem fler arter?

– Se till att komma ut! Det behöver inte ta så mycket tid, 20 minuter är bättre än inget. Kolla skolans omgivning, vad finns inom en kvart från skolan? Vart kan vi ta oss om vi har två timmar?

Måste eleverna ut eller kan de lära sig arter med böcker och skärmar i klassrummet?

– Man måste ut, det är no mercy. Och att fota och arta i en app är svinbra, men att plocka in arter i klassrummet är snäppet bättre.

– Det är vanligt att inventera en ruta, kanske två gånger två meter eller tio gånger tio. Om man siktar på att identifiera allt man hittar där så får man ju hur många skitsvåra arter som helst. Läraren har ingen aning om 80 procent av det eleverna hittar. Och kör man runt med en app kommer man att få många felaktiga artbestämningar. Om man i stället kör artbingo blir det lättare. Läraren skriver 16 arter – fyra gånger fyra på ett papper – och så ska eleverna leta efter dem i rutan. Då kan läraren välja arter som eleverna har en realistisk chans att känna igen – och som läraren känner sig trygg med att identifiera.

– Artstreak är inte heller så dumt. Hur många dagar i rad klarar man att se en ny fågel? Okej, i dag har vi sett en skata, bra, men vi har kanske också

sett en taltrast och den är mycket ovanligare. Så då vaskar vi skatan och tar den en annan dag. Vi måste fortfarande se den, men den är så vanlig så det kommer vi att göra.

Ägnar du dig själv åt den typen av artlekar?

– Ja, jag gjorde en svampstreak i vintras. Från januari till juni tog jag en svamp om dagen. Det blev 175 stycken. Nästan alla på väg till och från jobbet.

Oj, hur är det möjligt? Räknade du mögelsvampar hemma i kylen?

– En enda, på en citron. Många var trädsvampar, en hel del under snö. Men jag hittade också några kantareller i januari. Artbingo och artstreak ger lärarna och eleverna möjlighet att använda de kunskaper de redan har. Om det handlar om träd kanske läraren är säker på gran, tall, lönn och ek – då börjar man med det. Sedan kan man bygga ut det själv eller få eleverna att göra det.

– Sedan ska man inte missa chansen att fortbilda sig. Till exempel genom studiecirklar och fältkurser. Stockholms ornitologiska förening, Entomologiska föreningen i Stockholm, Stockholms svampvänner och Botaniska sällskapet i Stockholm – alla de har massor av kunskaper som man kan ta del av genom att följa med dem på exkursioner. Och det finns kopiöst mycket att lära sig genom de olika specialgrupperna på Facebook. Det är imponerande hur bra expertsvar man kan få där. Även om inte alla är experter.

Kan man skicka bilder till dig också?

– Det kan man göra. Jag kan hjälpa till om man ►

Om man i stället kör artbingo blir det lättare. Läraren skriver 16 arter och så ska eleverna leta efter dem i rutan.

har hittat något som man verkligen tycker är konstigt, kanske en spindel eller en larv. Men jag har inte resurser att svara om 30 elever i en klass skickar in alla olika gräs de har hittat i en ruta.

Författaren Eva-Lotta Hultén har skrivit (DN 13 juli 2024) att skolorna borde införa herbarium igen. Alla elever kunde få i uppgift att samla och pressa 50 olika växter under sommarlovet. Vad tror du om det?

– Ja, jag tror att man lär sig mer om man samlar 50 eller 20 växter och pressar dem än om man bara fotar dem.

Tänk om någon råkar plocka fridlysta växter?

– På lång sikt blir den risken mindre om fler och fler lär sig mer om växter. Om man plockar 20 sorters blommor, pillar på dem, skriver en etikett och sätter dem i ett herbarium eller i gamla läskflaskor så lär man sig på ett annat sätt. Det är hands-on, man känner att det är klibbigt eller luktar illa. Eller smakar illa – ja, man kan smaka om man spottar efteråt, det är aldrig farligt i Sverige. På så vis får man fler referenser och kopplar kunskapen via fler vägar. Så småningom kan det till och med bli svårt att värja sig mot intresset. Man ser en lila svamp som man vet inte är ätlig men man tar med den hem ändå, eller fotar den, bara för att man undrar vad tusan det är för svamp.

Om vi pratar siffror, vad är rimligt att kräva av eleverna –hur många arter av olika slag ska man kunna i årskurs 9?

– Superintressant fråga. 50 fågelarter är kanske ett bra mål. Man ser ganska snabbt 20–25, även utan kikare och även i stan. Och 50 är ingen dum siffra för blommor heller. Men det handlar kanske inte främst om siffror utan om en artkanon. Vilka arter är det rimligt att kunna? Vilka fåglar – när man är liten och när man är stor? Hur går man upp i nivå från lågstadiet till mellanstadiet och högstadiet?

Vilka arter är viktigast då? De vanligaste?

– Nej, varg är viktigare än åkersork, fast det kanske finns miljoner gånger fler åkersorkar. Så det är annat än vanligheten som styr, till exempel funktionen i naturen. Och vargen är ett allmänbildningsdjur, anfadern till våra hundar, och den förekommer jättemycket i litteraturen och är dessutom politiskt explosiv.

– Titta, nu kommer trollsländan, den sätter sig där och solar. Det vore kul att klura på vilka som är de 30 viktigaste blommorna. Och är träd viktigare än blommor? Kanske, för de bildar ju skog. Man kommer att behöva lägga sig på olika nivåer, beroende på vad läraren och eleverna har för förkunskaper och vad man har tillgång till för närnatur. Men eleverna har ju rätt till likvärdiga kunskaper?

– Jo, men bor du i Kiruna kan du inte kolla på en ek för det finns inga ekar där. Och bok är inte lika viktigt där som för dem som bor i Skåne. Så man måste anpassa sig efter förutsättningarna. Samtidigt har barn rätt till någon sorts basnivå. Om det gäller träd så handlar det också om att förstå samhällsfrågor, som barkborrens roll i skogen, och att förstå litteratur.

– Mindre hackspett, hörde ni? Ganska ovanlig.

– Så trädslag har man rätt att få koll på. Tall och gran. Busken en också faktiskt. Och så lövträden: björk, ek, lönn – ja, det finns flera arter av dem, men dem skippar vi. Rönn ska också vara med. Rönnen är lätt att känna igen, spelar det roll?

– Absolut, det är bättre att lägga kraft på att lära sig tio lätta än två svåra. Asp är också nivå ett, allmänbildning. Och sälgen är en stark coming-up, på grund av att den har så stor betydelse för pollinatörer. Känner du till Fältlabbet som Stockholms stad driver och dit lärare kan vända sig för att ta med elevgrupper ut på olika lektioner i naturen?

– Ja, det är superbra. Man hittar saker även i det urbana. Jag bor i förorten i Solna men där finns också häftig natur. Jag hade en berguv hoande på taket en gång och jag har sett vit stork från balkongen. På en tall vid busshållplatsen har jag sett tallticka, den är faktiskt en indikator på gammelskog. Och i en slänt intill bor det bivarg, en stekel som fångar bin och paralyserar dem med ett stick så att dess egna larver sedan kan äta dem. Och allt det utspelas bredvid en busshållplats i mina hoods

Fältlabbet är stadens mobila naturskola som riktar sig till låg- och mellanstadiet. Boka via länk på Pedagog Stockholm (sök på Fältlabbet).

»Det handlar om att lyssna«

Att bli rektor var aldrig Jenny Rångebys plan. Men en dag fick hon frågan om att vikariera som biträdande rektor. Där kände hon sig hemma.

– Vill man påverka är det bra att ha mandat att göra det, konstaterar hon.

Vad är bra för eleverna? Den frågan vägleder Jenny Rångeby i allt hon företar sig som skolledare på Kungsholmens gymnasium och Stockholms musikgymnasium.

När hon nu har fått utmärkelsen Årets gymnasierektor 2024 så är det följdriktigt omsorgen om eleverna som nämns först i motiveringen.

– Jag är otroligt glad, och väldigt ödmjuk. Det finns så många andra skolledare som också är värda den här utmärkelsen.

Hon ser sitt uppdrag som solklart.

– Jag ska skapa så bra förutsättningar som möjligt för all personal på skolan att göra ett bra jobb.

Det handlar om att bygga relationer, att lyssna. Att ha tillit till medarbetarna och att inte jobba ensam. Det här är ett tillsammansarbete.

Ett forskningsprojekt om hållbart lärande har fått stor betydelse på skolan. Många elever är högpresterande, vilket innebär förväntningar som kan skapa stress.

– Mellan åren 2017 och 2020 fick vi tillsammans med tre skolforskare undersöka vår egen skola, få mer kunskaper om vad som orsakar stress och hur vi kan arbeta med att minska den.

Projektet utmynnade bland annat i ett par kapitel i en bok som används på rektorsutbildningen. Lärdomarna fick också betydelse för kompetensutvecklingen, där skolans två lektorer är drivande i att ta fram utvecklingsområden och relevant skolforskning.

– Efter pandemin såg vi att vi behöver jobba mer med kommunikation i klassrummet. De senaste två åren har därför alla lärare auskulterat hos varandra. Det har varit mycket uppskattat.

Elevperspektivet har hög prioritet.

– På gymnasiet är eleverna nästan vuxna. Det är viktigt att vi lyssnar på deras tankar om skolan, det gäller att jobba tillsammans även med dem.

Text MARIKA SIVERTSSON Foto ULRICA ZWENGER

Jenny Rångeby är prisad rektor på Kungsholmens gymnasium och Stockholms musikgymnasium.

Skolvisningar av världsarv

På Skogskyrkogården finns plats för både liv och död. Genom Stadsmuseets visningar får eleverna också lära sig mer om platsens status som världsarv. LÄRA var med på en guidning med utrymme för både fakta och filosofiska funderingar.

Klass 5B från Bagarmossens skola går sakta uppför trappan som leder till Almhöjden på Skogskyrkogården. Sara Hedberg, guide på Stadsmuseet, har uppmanat dem att se om de märker något särskilt med trappan. De tar uppgiften på allvar, känner in varje steg. Flera elever noterar att trappstegen blir lägre ju högre upp de kommer, en medveten utformning för att det ska kännas mindre tungt den sista biten. Här uppe är en bra plats för att blicka ut över krematorium, kullar och träd och känna in lugnet, men även om mycket här kretsar kring döden så är det också en plats för att hylla livet.

– Skogskyrkogården är inte bara en plats för de döda, lika viktigt är att livet flödar här. Hela området är en plats för rekreation och återhämtning, och här uppe ska man kunna meditera eller bara vara för sig själv, förklarar Sara Hedberg. Hon fångar vant upp elevernas frågor och funderingar. I den här miljön brukar många tankar formuleras, berättar hon. Allt från filosofiska frågor om livet till mer faktabaserade om det som finns runt omkring. Så blir det även i dag. Eleverna är vetgiriga, och de som vill får berätta vad de själva känner till om Skogskyrkogården. Några pratar

nästan i munnen på varandra, ivriga att berätta att Greta Garbos aska flyttades hit från New York 1999 och att hon gravsattes här. De får lära sig att det finns 100 000 gravar på området och att Garbos grav skiljer sig lite från övriga. Annars är nästan alla gravstenar här likadana.

Ungefär halva klassen har besökt Skogskyrkogården tidigare, och det faktum att de flesta bor i närheten gör det angeläget att åka hit, tycker Maria Langell, lärare i svenska. – Det är viktigt att eleverna får lära känna sitt närområde och att alla får möjlighet att komma hit, för det är en del av deras allmänbildning. En del av skolans roll är att se till att eleverna får växa och uppleva

saker, och det här är ett bra exempel på det, säger hon. Eleven Ada Dannert har flera släktingar begravda på Skogskyrkogården och har varit här många gånger: – Jag och mamma brukar åka hit under allhelgonahelgen och tända ljus i minneslunden. Och så har jag en bok hemma om Skogskyrkogården som jag brukar kolla i.

Både Ada Dannert och klasskompisen Marie-Esther N’Da tycker att det är bra att de får gå runt och titta på olika delar av Skogskyrkogården för att verkligen uppleva den och att de får mycket bakgrundsinformation.

Marie-Esther N’Da var här på skolbesök för flera år sedan.

– Men jag fick lära mig mycket nytt i dag, till exempel fakta om arkitekterna som skapade Skogskyrkogården och att de var två, säger hon.

I dag öser regnet ner, men under paraplyer och regnställ uppstår en omsluten känsla, att tillsammans med de vidsträckta kullarna och de stilrena kapellen finns bara nuet. Kulissen med trafikbrus suddas delvis ut av ljudet från regndropparna, och en lång daggmask har till klassens förtjusning letat sig upp ur marken.

Sara Hedberg berättar om andra djur som också går att se på området: kråkor, rävar och harar.

– Jag tycker att ni ska gå hit med era familjer efter skymningen och se vad ni hittar i lampornas sken … men det

kanske ni inte vågar, säger hon med ett illa dolt leende samtidigt som femteklassarna sträcker lite extra på sig.

Klassens besök handlar till stor del också om att Skogskyrkogården är ett av Sveriges 15 världsarv, det vill säga natureller kulturminnen som anses ha ett enastående universellt värde. Skogskyrkogården ritades av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och stod klar 1920. För 30 år sedan klassade Unesco den som världsarv, och Maria Langell tycker att det passar extra bra att knyta ihop jubileet med undervisningen.

Läraren Maria Langell vill att eleverna ska lära känna sitt närområde.

– Vi har inte arbetat med världsarv på djupet tidigare i skolan, men nu passar det bra att koppla det till 30-årsfirandet, så det är flera av våra klasser som ska åka hit på studiebesök. Sedan kopplar vi även ihop det med Sveriges övriga världsarv, säger hon.

Inför besöket har eleverna förberett sig genom att se en film om världsarv, och efteråt kommer de att arbeta vidare på samma tema. De får gruppvis ta sig an var sitt svenskt världsarv, ta reda på fakta och sedan presentera för klassen.

– De ska till exempel undersöka om det är ett helt naturligt världsarv eller om det är skapat av människor. Några kommer att få berätta mer om Skogskyrkogården, och då får de ta reda på ännu mer än vad vi lärt oss i dag, säger Maria Langell.

Själv har hon varit här många gånger

men tycker att hon lärt sig mycket under dagens besök.

– Jag har mest bara strosat runt tidigare, men inte tagit reda på så mycket om de olika delarna så det var roligt att få veta mer, säger hon.

Med sina 102 hektar är Skogskyrkogården så stor att det bara går att se en liten del under den timme som studiebesöket pågår. Klassen gör små korta stopp på ett begränsat område, och Sara Hedberg kryddar med fakta och anekdoter.

– Vi vill lyfta fram det cirkulära, kretsloppet mellan liv och död, och hur människan och naturen är en del av allt det, säger hon.

Tanken är att ge eleverna en grund i vad som finns att upptäcka och en förståelse för platsens betydelse – på flera sätt.

SKOGSKYRKOGÅRDEN

• Stockholms stads enda världsarv. Läs mer på Unescos webbplats.

• Anses ha haft stort inflytande på utformningen av kyrkogårdar i hela världen.

• Stadsmuseets visningar är kostnadsfria för stadens skolor och arrangeras både höst och vår.

• Mejla boka.stadsmuseet@stockholm.se.

– Stadsmuseets uppdrag är att berätta om Stockholms historia, men det här är också en plats som är viktig för hela mänskligheten. Och eftersom man måste ta hand om den även i framtiden så är det bra att eleverna tidigt får kunskap om dess betydelse.

Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ROBERT BLOMBÄCK

”Vi vill lyfta fram det cirkulära, kretsloppet mellan liv och död”, säger Stadsmuseets Sara Hedberg som guidar klass 5B från Bagarmossens skola.

Josefine Lemberg har arbetat som lärare i Bryssel och hämtat inspiration därifrån. ”Eleverna där var uthålligare och förstod tidigt att det krävs en hel del för att lära sig nya saker.”

”Jag är inte någon mammafigur”

Med utsikt över Stockholms historia ligger mellanstadieläraren Josefine Lembergs klassrum, som präglas av struktur och höga förväntningar. Nyligen utsågs hon till Årets lärare inom grundskolan i Stockholms stad.

– Ingen kan ha det så här roligt på jobbet. Jag har hittat så rätt!

Klass 4 på Storkyrkoskolan i Gamla stan har fått en blindkarta med Sveriges landskap. I grupper om fyra ska de fylla i så många landskap de kan.

– Lappland.

– Skåne.

– Det där är Gotland!

Läraren Josefine Lemberg rör sig i det välorganiserade gyttret av gissningar, pekande händer och kvidande osäkerhet. Medelpad? Ångermanland? Halland?

– Jag kommer inte att klara provet! utbrister en elev.

– Du har ju inte börjat träna än, lugnar Josefine Lemberg.

All hennes undervisning följer samma grundstruktur: först förmedling av det teoretiska stoffet, därefter laborativt arbete enskilt eller i grupp. Sist enskilt arbete där eleverna ser vad de fått med sig från lektionen.

– Det kommer aldrig några överraskningar. Det fungerar väldigt bra för alla elever, men främst för dem inom autismspektrumet, förklarar Josefine Lemberg. Storkyrkoskolan har varit hennes arbetsplats i nio år. Den ligger mitt i

JOSEFINE LEMBERG

AKTUELL: Årets grundskollärare 2024 i Stockholms stad.

GÖR: Lärare på mellanstadiet på Storkyrkoskolan.

BOR: Södermalm.

GILLAR: Labradorer.

OGILLAR: Negativitet.

PÅ LEDIGA STUNDER: Vandrar gärna både i Sverige och utomlands.

LÄSER: ”Afghanerna” av Åsne Seierstad.

LYSSNAR PÅ: Lisa Ekdahl.

Gamla stan och källarvalvet har tillhört Svartbrödraklostret som grundlades på 1300-talet. Där ligger i dag matsalen. I källaren finns även det lilla Storkyrkobadet.

– Det är kvar från den tid då man inte hade dusch hemma utan gick och badade. Vi kan använda badet i undervisningen, även om det är en väldigt liten bassäng, säger Josefine Lemberg.

Numera går cirka 180 elever från förskoleklass till årskurs 6 på Storkyrkoskolan. Klassrummen är staplade på höjden – ju äldre elever, desto fler trappsteg. Ungefär hälften av eleverna bor i Gamla stan.

– Det är jättehäftigt att jobba i Gamla stan. Vi är mitt i historien. I ett klassrum som tidigare var en lägenhet har Stockholms stadsarkitekt suttit och ätit lunch med Bellman. När vi läser om 1700-talet kan vi lyssna på ”Fjäriln vingad” och berätta om det.

Men i dag är det geografi och elevgrupperna börjar få slut på gissningar. De går och hämtar geografiboken för att fylla i de landskap som återstår. Till sist ska rätt svar gås igenom.

– Axel, har du lust att hålla i det här momentet? frågar Josefine Lemberg en elev som redan kan alla landskap.

Han stegar fram och leder med självklarhet genomgången. Då och då ger han klasskamraterna en ledtråd.

– Nummer 21. Där ligger Vimmerby och Astrid Lindgrens värld.

Det var inte självklart att Josefine Lemberg skulle bli lärare, men hon har alltid gillat skolan. Under uppväxten gick hon bland annat på Svenska skolan i Las Palmas. Till gymnasiet hade familjen flyttat hem till Sverige och hon läste humanistisk linje på Enskilda gymnasiet.

– Jag var en medioker elev men jätteduktig på spanska eftersom jag hade bott i Spanien.

Efter gymnasiet blev hon reseledare på Santorini, Naxos och Sithoniahalvön i Grekland.

– Jag hade lätt för att lära mig om de

olika platserna och märkte att jag blev uppskattad för sättet jag förmedlade kunskap på. Det blev en boost

Hon flyttade hem till Sverige, fick barn och funderade på sitt yrkesval. I vilket annat yrke skulle hon ha nytta av färdigheterna från reseledarjobbet?

– Jag funderade på att bli polis också, men inget har jag känt så starkt för som lärare. Ingen kan ha det så här roligt på jobbet. Jag har hittat så rätt!

För att kunna läsa till matematik- och NO-lärare behövde hon komplettera sina gymnasiebetyg från humanistisk linje och gick naturvetenskapligt basår på Lärarhögskolan.

– Då hade jag en helt fantastisk lärare i matematik som avdramatiserade det som tidigare hade varit krångligt och bröt ner ämnet i små bitar. Jag fick en helhetsbild av matematik.

I sin egen matematikundervisning lägger hon stor vikt vid grunderna.

– Alla måste kunna grunderna innan man går vidare och jobbar med andra saker. Det tar olika lång tid för olika elever. Matematik är dessutom ett ämne där många elever brottas med dåligt självförtroende.

– Det första jag säger är: när du har varit elev hos mig kommer du att älska matematik. Jag säger det om och om igen tills det blir en sanning. Visst kan det vara tråkigt eller jobbigt ibland, men det blir lättare när man ofta tycker att det är roligt.

Josefine Lemberg vidareutbildar sig ständigt. Nästa mål är en magisterexamen i matematik på Stockholms universitet, men just nu har hon tagit en paus.

– Arbetsbelastningen är tuff, så jag klarar inte att jobba heltid och plugga halvtid nu. Jag har bara uppsatsen kvar.

Att få tiden att räcka till är det svåraste med jobbet. Josefine Lemberg menar att det är ett generellt problem i svensk skola.

– Ärendeträngseln blir större för varje år som går.

Hon önskar att hon hade mer tid att

planera, men även att reflektera över och analysera undervisningen tillsammans med kollegerna Elin Walfridsson och Linn Person.

– Kollegiala samtal är en ovärderlig resurs som måste kunna pågå ständigt. Tyvärr är tiden alltför knapp.

Josefine Lemberg tror att fler elever skulle kunna nå målen och må bra i skolan, och försöker varje dag att vara den lärare hon önskar att hennes egen son Isak hade fått möta. När han gick sista året på gymnasiet gav sig Josefine Lemberg iväg på ett yrkesmässigt äventyr. I ett läsår arbetade hon på Schola Europaea II i Bryssel, med 3 600 elever och flera hundra lärare från alla EUländer. Hon diskuterade pedagogik med lärare från Portugal, Litauen och Grekland.

– Det gav otroligt mycket. En konkret sak jag tog med mig är att eleverna inte jobbade så mycket med digitala verktyg. Alla elever hade en läslig, fungerande handstil.

I Bryssel fanns inte heller lika många anpassningar som i den svenska skolan.

– Kanske ska man inte vara så himla rädd för att sätta press. Det gäller att inte anpassa bort saker för snabbt. Eleverna där

klarade verkligen mycket mer än vad vi låter eleverna testa här.

Numera har hon med sig den inställningen i sin undervisning.

– I mina grupper har jag väldigt lite anpassningar.

Elever som har suttit utanför klassrummet i andra skolor har gått till att vara helt välfungerande i det här klassrummet.

Grunden för de tydliga och höga förväntningarna är att bygga en god relation med eleverna.

– Man måste förmedla att man tycker om dem innan man börjar ställa krav. Men jag är inte någon mammafigur utan verkligen deras lärare. Sedan kan man förstås göra små anpassningar som inte leder till ett minskat lärande.

Vad är det i dina grejer?

En viktig fråga att ställa i klassrummet. Produkterna dina elever köper kan innehålla massor av olika kemikalier. Hjälp dem förstå hur innehållet kan skada dem eller miljön.

En elev som kämpar med att skriva för hand kanske får ihop sju meningar, medan klasskamraterna skriver tio.

– Det är inte antalet meningar som är slutresultatet. Men att säga att de inte behöver skriva alls för hand utan kan skriva på sin surfplatta, det tror jag inte på.

Josefine Lemberg tilldelades nyligen utmärkelsen Årets grundskollärare 2024 i Stockholms stad. I motiveringen står bland annat att hennes undervisning ”karakteriseras av tydlighet, utmaningar och stöttning”. Prisutdelningen skedde under konferensen Leda lärande i oktober.

– Det var pampigt och lite nervöst. Jag är oerhört stolt över priset och glad över hur många gratulationer jag fick.

När dagens lektion är slut och Josefine Lemberg har stängt dörren efter klassen konstaterar hon att det bästa med jobbet är att se eleverna utvecklas och inhämta kunskap.

– En elev som inte kunde några landskap i morse kan nu åtta. Förhoppningsvis ger det en bra känsla, som gör att de vill fortsätta att lära sig. Det är det viktigaste vi kan ge dem.

Text ANNELIE DREWSEN Foto MARC FEMENIA

Josefine Lemberg tillsammans med eleverna Zelda Alfonso, Iris Norton-Torres och Axel Zetelman Mol som fyller i namnen på Sveriges landskap på en blindkarta.

Logoped gav skolan en skjuts framåt

Ökad delaktighet, lugnare klassrum och bättre möjligheter för elever att förstå och göra sig förstådda. Det är några konkreta resultat av ett projekt för att öka kunskapen om alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) på Bredängsskolans anpassade grundskola.

Försteläraren Magnus Andersson har samling med sina elever. På väggen har han gjort ett schema bestående av bilder på dagens aktiviteter. Modaser Mirzaee i årskurs 6 får hjälp med att hitta rätt i schemat och visar stolt bilden för väder.

Här går 27 elever fördelade på fyra klasser. Drygt hälften av eleverna har inget talat språk och behovet av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) är stort. För två år sedan sökte och fick Bredängsskolans anpassade grundskola bidrag från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) för att med hjälp av en logoped öka kunskaperna i AKK för all personal.

– Kommunikation är grundläggande för att elever ska kunna nå målen i kursplanen, men också för att de ska kunna ha ett väl fungerande liv. Att ha tillgång till en logoped i vardagen har varit en fantastisk möjlighet, säger biträdande rektor Kim Perneberg.

Under det senaste projektåret har logoped Terese Wallin, som har specialkunskaper i AKK och lång erfarenhet från habilitering, arbetat för att all personal ska använda mer alternativa kommunikationssätt, som bildstöd, teckenstöd och digitala hjälpmedel.

– Jag har bland annat haft kontinuerliga workshoppar med pedagoger och assistenter, handledning med personal och gjort observationer på lektioner. Tack vare att jag funnits på plats dagligen har jag kunnat vara ett bollplank för pedagogerna när de behövt råd och hjälp, exempelvis att strukturera lektionerna med hjälp av bildstöd eller göra pratkartor för att lättare kunna kommunicera vid utflykter och andra aktiviteter, säger Terese Wallin.

Kim Perneberg betonar att målet med

projektet var att kunskaperna om AKK behövde stärkas på både individ-, gruppoch organisationsnivå.

– Genom att vi nu haft dagligt expertstöd har kunskapsnivån på skolan tagit ett rejält språng. Vi har också kunnat ta ett steg till när det gäller hur vi långsiktigt ska utveckla alternativ och kompletterande kommunikation, både övergripande och på individuell nivå, säger Kim Perneberg.

Magnus Andersson är tacksam för att han kunnat utveckla sina lektioner med hjälp av kunskaper i bild- och teckenstöd.

– Jag använder betydligt mer bilder och tecken än tidigare. Logopeden har också bidragit till ökade kunskaper om hur vi kan använda digitala plattformar för AKK. Vi pedagoger samarbetar också mer och har fått en samsyn på undervisningen, säger Magnus Andersson.

I egenskap av förstelärare är han också en av dem på skolan som ska ansvara för att AKK är här för att stanna och förhoppningsvis kunna utvecklas ännu mer.

Kim Perneberg hoppas att den AKKplan som utformats ska säkra det pedagogiska arbetet på sikt.

– I planen slås exempelvis fast att all

personal ska vara goda förebilder vid nyanställningar när det gäller hur vi använder AKK, säger hon och gläds över att resultaten av projektet är över all förväntan.

– Hela skolan har på många sätt fått en skjuts framåt. Att ta hjälp av en logoped är verkligen något jag kan rekommendera andra anpassade skolor att göra, säger Kim Perneberg.

– Det har helt enkelt blivit lättare för våra elever att förstå och göra sig förstådda, vilket också bidragit till färre missförstånd och skapat ett större lugn i klassrummen, säger Magnus Andersson och visar sina elever bilder för veckans ord: kung, Sverige och land, samtidigt som han använder teckenstöd och uttalar orden väl.

Text AGNETA BERGHAMRE HEINS Foto ULRICA ZWENGER

Läs mer på spsm.se om möjligheten att söka bidrag för liknande utvecklingsprojekt.

Klasslärare Eerika Ittonen och logoped Terese Wallin (till höger) samtalar om Sveriges högtidsdagar med eleverna Leon Ait Lamallam och Szymon Mieczkowski.

»Teknik och slöjd är jättekul!«

HILDA BROLIN, 10 ÅR

Beckombergaskolan

Jag lär mig bäst när det är lugn och ro i klassrummet, och det är det oftast i min klass. Jag tycker om att lära mig nya saker och det får jag göra hela tiden i skolan. Jag har gått här sedan förskoleklass och jag har alltid trivts bra och känt mig trygg.

Nu i fyran har vi börjat med teknik, det är jättekul. Vi har gjort mallar till en automata, som är typ en låda med en vev och några hjul, som får andra saker på lådan att röra på sig. Den har vi sedan gjort i trä i slöjden och skrivit om i svenskan. Det är coolt att få göra något som jag kan visa upp hemma. Teknik och slöjd är jättekul! Mina andra favoritämnen är matte, idrott, geografi och svenska. Jag tycker om att läsa och skriva. Vi läser en del i skolan, men jag skulle vilja läsa ännu mer på lektionerna.

Mina lärare är snälla och lagom stränga. En lärare måste kunna hålla ordning i klassrummet men ska ändå inte vara för sträng. De ska också kunna förklara på ett bra sätt. Jag jobbar ganska snabbt och det är viktigt att känna att man alltid kan fråga om det något man inte förstår. Nu i fyran går jag till vår fritidsklubb Jollen på eftermiddagen. Vi gör massa kul saker – bakar, spelar spel, läser och ritar. Nyligen hade vi en rolig surprisevecka.

Efter skolan har jag ofta någon aktivitet. Jag rider och går på färg och form. Hemma har jag två marsvin, Björn och Benny. Jag älskar djur! Kanske blir jag veterinär när jag blir vuxen, men det är inget jag tänker på så mycket just nu.

Berättat för AGNETA BERGHAMRE HEINS Foto MARC FEMENIA

Om praoeleverna har med sig tankar efteråt som de inte tänkt förut så är det värt mycket.

Politiska chefredaktören Tove Lifvendahl och praoeleven Hafsa Said diskuterar en ledartext som snart ska publiceras.

En ny VÄRLD för Hafsa

Praon kan bidra till ökad integration i samhället, menar Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl. När Hafsa Said på Hjulsta grundskola blev erbjuden en plats hos henne tackade hon ja direkt. Det blev en upplevelse för livet.

De sitter sida vid sida på Svenska Dagbladets ledarredaktion och arbetar med var sin opinionsbildande text. Hafsa Said är praoelev i årskurs 8 och skriver om hur skolor borde hantera stökiga elever, medan Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör putsar på en kollegas text om Andreas Norléns bok ”Talmannens guide till svensk poesi”. På stolsryggarna hänger deras ryggsäckar av samma märke.

– Så här ser det ut när vi läser varandras texter, och när det är flera personer som läst är det massor av kommentarer, säger Tove Lifvendahl och pekar på sin skärm.

Hafsa Said lutar sig fram för att se, ställer några frågor och återgår sedan till sin egen text.

– Vad mer borde jag skriva om?

Det är fredagseftermiddag och lugnt på ledarredaktionen. Flera skrivbord står tomma. Hafsa Said går i årskurs 8 på Hjulsta grundskola och ska strax avsluta sin första praovecka av två. I måndags morse var nervositeten påtaglig.

– Jag trodde att jag hade kommit till fel ställe och på mötet var alla lite äldre. Men nu har det släppt lite.

Tove Lifvendahl har satt ihop ett gediget program för praoveckorna. Redan tredje dagen var det mottagning på Rumäniens ambassad för att fira att landet varit med i Nato i 20 år.

– Där träffade jag överbefälhavaren och försvarsministern, säger Hafsa Said.

– Och förra försvarsministern Björn von Sydow var också där, fyller Tove Lifvendahl i och visar ett par foton i sin mobil: Hafsa och ÖB, Hafsa och försvarsministern.

Hafsa Said berättar att hon först fick en praoplats på en förskola. Men så en dag kom hennes svensklärare med ett erbjudande om att praoa på Svenska Dagbladet.

– Jag sa okej, för det var bättre än ett dagis. Jag gillar att läsa böcker och skriva. Att skriva är ett av mina fritidsintressen.

Bakgrunden var att Tove Lifvendahl hade hört av sig och erbjudit en praoplats. Under sina elva år på Svenska Dagbladet har hon regelbundet tagit emot praoelever. Det började när en studie- och yrkesvägledare i Rinkeby hörde av sig och berättade om hur svårt det var att hitta praoplatser.

– Jag tror att hon ville att jag skulle skriva om det, men jag erbjöd mig direkt att ta emot elever. Då kom det två pojkar och det funkade bra, så jag tänkte att jag skulle ta emot praoelever varje år.

Under åren har det mestadels varit barn till vänner och kolleger, eller ungdomar med ett stort politiskt intresse. Under våren tyckte Tove Lifvendahl därför att det var dags att återknyta kontakten med skolor i Järva. Hon fick tag på studie- och yrkesvägledaren Anki Pettersen som delar sin arbetstid mellan Hjulsta grundskola och Rinkebyskolan.

Anki Pettersen beskriver sitt uppdrag som kompensatoriskt. Många elever har en snäv bild av vilka yrken och valmöjligheter som finns.

– De flesta känner till läkare, advokat, lärare, polis och idrottsproffs. Jag jobbar mycket med icke efterfrågad info och frågar: ”Har du sett alla de här alternativen?”.

Med 44 elever ute på prao är det mycket att göra på skolan. För somliga elever krävs möten och tele-

Förut

visste jag

ingenting om journalistik, men nu har jag lärt mig hur lång tid det tar att göra tidningar.

Hafsa Said var nyfiken på hur tidningen bevakar kriget i Gaza, något hon fått möjlighet att diskutera med en av SvD:s utrikeskorrar under sin prao.

fonsamtal, men de flesta sköter sig förstås – städar gymmet med glädje, älskar att fronta varor eller finner en borttappad motivation.

Anki Pettersen berättar om tidigare elever som kommit tillbaka från praoperioden med en ny hållning. Plötsligt dras huvan ner och blicken riktas mot undervisningen och framtiden.

Även Tove Lifvendahl betonar att praotiden ska vara en möjlighet att se något annat än det man redan känner till.

– Om praoeleverna har med sig tankar efteråt som de inte tänkt förut så är det värt mycket. Mina första praoelever fick göra enklare sysslor, men jag har utvecklats i hur jag tycker att man ska använda tiden på bästa sätt.

Hafsa Saids program är utformat dels utifrån Tove Lifvendahls åtaganden, dels utifrån Hafsas egna intressen, såsom utrikesfrågor och feminism. Dessutom har praon öppnat dörrar till nya miljöer och platser i Stockholm.

– Man kan få en upplevelse för livet. Om man bara stannar på ett ställe kanske man inte vill komma därifrån, men om man praoar i stan ser man en möjlighet att bo eller jobba där. Och folk som bor i stan kanske borde göra prao i förorten, säger Hafsa Said.

Hon berättar om en lunch då hon kom i samspråk med kocken på restaurangen.

– Han berättade att han bodde i Tensta och hade gått på samma skolor som jag. Han kan vara en förebild för andra elever i Tensta, säger Hafsa Said.

– Ja, han borde åka till Hjulsta grundskola och berätta om sitt liv, och så småningom tycker jag att du ska åka tillbaka och berätta vad du har gjort, flikar Tove Lifvendahl in.

Hon uppmuntrar ofta andra att ta emot prao-

elever och menar att det kan motverka segregationen.

– Om man har tillgång till en arbetsplats kan man ta emot praoelever. Det krävs en del, men man kan välja vilken ambitionsnivå man vill lägga det på. Man kan inte bara sitta och förfära sig över samhällsutvecklingen och inte göra något åt den.

Samtidigt kan praoeleverna tillföra arbetsplatsen något.

– På min redaktion är vi ganska åldershomogena, så det är trevligt att möta ungdomar som är i gränslandet mellan barn och vuxen. Vi lever i samma land men har sett helt olika Sverige, beroende på hur gamla vi är.

Hon återkommer till att livsbetingelserna skiljer sig åt för människor i Sverige.

– Sverige har många parallella verkligheter och ingen är mer verklig eller overklig än den andra. Det är en styrka att ha sett olika sidor av Sverige, att kunna navi-

HAFSAS FÖRSTA PRAOVECKA PÅ SVD

MÅNDAG

► Redaktionsmöte, strategidiskussion om EU-valbevakning.

► Introduktion med chefredaktör Tove Lifvendahl.

► Strategilunch med SvD:s redaktionsledning.

► Förberedelse för workshop med litteraturredaktör.

► Skrivövning: att berätta om sig själv.

TISDAG

► Digitalt redaktionsmöte.

► Poddproduktion.

ONSDAG

► Allmöte med frukost på SvD.

► Digitalt redaktionsmöte.

► Mottagning på Rumäniens ambassad.

► Årsstämma för Gröna arbetsgivare på Operaterrassen.

TORSDAG

► Pressvisning av filmen ”The fall guy” i sällskap med SvD:s filmkritiker.

► Rundvisning i riksdagen och samtal med gruppledare Lina Nordquist (L).

FREDAG

► Egen läsning.

► Lunch med Tove Lifvendahl.

► Arbete med skrivuppgift: opinionsbildande text.

gera och orientera sig i flera sfärer i samhället.

Klockan tickar och fredagen ska snart rundas av. Tove Lifvendahl ska in i studion för att spela in podd och säger hej då. Hafsa Said ger henne en snabb kram innan hon blir fotograferad framför ett porträtt av Ester Blenda Nordström som var undersökande journalist på Svenska Dagbladet för ett sekel sedan.

Hafsa Said har funderat på flera olika yrken, som advokat eller ingenjör. Nu har även journalistiken blivit ett alternativ.

– Jag gillar skrivande och om jag inte förbättrar mig på matte kanske det blir ett karriärval. Förut visste jag ingenting om journalistik, men nu har jag lärt mig hur lång tid det tar att göra tidningar. Det är inte så enkelt, men de gör det för vår skull. Det är viktigt att få nyheter man kan lita på.

Hon minns också mottagningen på Rumäniens ambassad och känslan att gå runt bland alla finklädda människor.

– Tänk om jag i framtiden blev inbjuden till ett sådant evenemang. Då måste man kanske bli involverad i politik?

Hafsa Said packar ner sin dator, tar ryggsäcken över axeln och beger sig mot

TÄVLING

Vinn biobesök

Läs tidningen och var med och tävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre vinnare som får var sitt presentkort med två biobiljetter. Lycka till!

1 Vilken utmärkelse har Jenny Rångeby nyligen fått?

1 Guldäpplet

X Årets gymnasierektor

2 Stora skolledarpriset

2 Hur många fågelarter tycker biologen Didrik Vanhoenacker att eleverna i årskurs 9 bör känna igen?

1 20 X 50

2 100

3 Hur länge har kökschefen Andreas Brydling arbetat på Nälstaskolan?

1 12 år

X 14 år

2 16 år

4 Vilken gymnasieskola låg i topp i årets medarbetarenkät?

1 P A Fogelströms gymnasium

X Betty Petterssons gymnasium

mig glad och stolt. Mina föräldrar är också

2 Stockholms transport­ och fordonstekniska gymnasium (STFG)

5 Var fick Hafsa Said, Hjulsta grundskola, göra sin prao?

1 På Hälsans vårdcentral

X På kyrkogårdsförvaltningen

2 På Svenska Dagbladet

Mejla din tipsrad senast 17 december till tomas.bannerhed@edu.stockholm.se. Ange var du arbetar och din fysiska hempostadress så att vi kan skicka presentkortet om du vinner.

Vinnare i nummer 3/2024 blev Anna Bergklint, enheten för elevhälsa, AnnBritt Bohné, Sturebyskolan, och Ingrid Lindell, Bäckahagens skola. Grattis! Rätt rad var 2, X, 2, X, 2.

Husbyelever på nobelt uppdrag

Under Nobelveckan kommer Husbygårdsskolans elever att få sina alster projicerade i centrala Stockholm. I ett projekt som kombinerar NO med bild och historia kan också vetenskap och konst förenas. Samtidigt uppfylls läroplansmålen och eleverna tar plats i staden.

De förväntansfulla eleverna från klass 5A och 5C i Husbygårdsskolan tar på sig ljusblå engångsrockar av plast innan de går in i labbet på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Pedagogerna hjälper till, ser till att ärmar träs i och skärp knyts. Eleverna ska odla bakterier och vid labbets bänkar har forskarna Sophie Curbo och Catharina Hultgren dukat upp agarplattor (laboratorieskålar som innehåller ett tillväxtmedium) i olika färger, provrör med bakterier och bomullspinnar. Men innan eleverna får börja ger forskarna en kort inblick i mikrobiologins värld. Bakterier har funnits i fyra miljarder år – de har haft tid på sig att anpassa sig på jorden.

En av agarplattorna, den lilla röda, ska eleverna få trycka mot en del av kroppen för att se vilka bakterier som finns där. På de lite större plattorna ska de forma figurer och mönster med en bomullspinne

som de doppat i bakterielösning.

Dagens besök på Karolinska är en del av projektet ”Bio Canvas” inför Nobel Week Lights, en festival som under Nobelveckan ska lysa upp Stockholms innerstad med ljuskonstverk som hyllar olika Nobelpristagare. De bakterier som eleverna odlar i dag ska bli bilder som projiceras över 300 kvadratmeter på en husfasad.

– Det känns coolt att bilderna ska visas så, säger Khalid Abdule som just tryckt sin näsa mot den röda agarplattan.

När han blir stor vill han jobba med något inom naturvetenskap.

– Det är roligt och spännande att se vilka bakterier vi har i oss.

Tom Holm, NO-lärare på Husbygårdsskolan, samarbetar gärna med kolleger i projekt som kräver ett stort engagemang men också ger mycket i utbyte. Under ett avgränsat projekt, gärna med experiment

som många elever uppskattar, kan eleverna ta till sig kunskaper djupare.

– Tankarna hinner mogna. Under det här projektet har eleverna till exempel ställt många frågor om corona. Vi har pratat om hur kroppen reagerar på virus eller infektioner och eleverna har också ändrat sitt beteende och börjat tvätta händerna före lunchen. De har fått en bättre förståelse och vi kan prata om hur vi kan skapa miljöer för att förhindra pandemier i framtiden.

Projektet, som utgår från Nobelpristagaren Alexander Flemings upptäckt av penicillinet 1928, inleddes med besök på Nobelprismuseet i Gamla stan, där eleverna fick en specialvisning och labbade med mikroskop. Efter dagens workshop återstår ytterligare en då eleverna ska tillsätta färg till odlingarna.

I bildämnet har klasserna diskuterat

Tillsammans med ämnesläraren Tom Holm tittar Yar Rozhgar Mustafa och Ege Taha Kuzan i klass 5A på inspirationsbilder av bakterier som växer i en lösning.

abstrakt och konkret konst och ämnet har fått ett lyft under projektet.

– Eleverna ser saker som de inte tänkt på tidigare, till exempel att det sker olika kemiska reaktioner när man blandar varierande ämnen, vätskor och färger med varandra, berättar Tom Holm som tycker att det är viktigt att skolan samarbetar med externa aktörer. Det blir inte bara en upplevelse i sig, det kan också bidra till att läroplansmålen uppnås.

– I det här fallet täcker vi ämnen som fysik, kemi, teknik och bild, samt självklart historia när vi pratar om historien bakom upptäckten av penicillinet. Det blir ett holistiskt sätt att undervisa.

Projektet visar för eleverna att allt är möjligt. Tom Holm och hans kolleger vill att de ska tro på sig själva och att det finns en framtid, oavsett var de kommer ifrån. – Vi har höga förväntningar och krav på våra elever. De känner att de kan bli vad de vill. Jag har haft elever som blivit forskare. Just den här typen av projekt bidrar jättemycket till framtidstro.

Laborationen är slut, eleverna lämnar labbet. Nu ska bakterierna växa i 37 graders värme i 18 timmar och därefter förvaras kylt tills klasserna kommer tillbaka om en vecka. Då ska de tillsätta färg till odlingarna som sedan fotograferas. Under Nobel Week Lights får eleverna se sina verk projicerade på Benny Fredrikssons torg i City, det blir vernissage med saft, bullar och familj, med eleverna som huvudpersoner.

– Vi vill skapa en dynamisk festival som lyfter fram både etablerade konstnärer och nya talanger. För oss skapar mångfalden styrka, säger Lara Szabo Greisman, verkställande producent och medgrundare av Nobel Week Lights, som varit på plats under laborationen.

Hon poängterar att samarbetet med Husbygårdsskolan tillför en pedagogisk dimension till festivalen.

– Vi vill öppna dörrar för unga personer så att de förstår att de kan jobba med vetenskap och offentlig konst, men också att de kan påverka. De ska känna att de äger de offentliga utrymmena, att ”den här staden tillhör mig – se vad jag kan skapa och hur det kan påverka”. Vi vill välkomna dem in i staden.

Foto MARC FEMENIA

FRÅGAN

När har du känt att du gjort skillnad?

INGELA ALGSTEDT

Lärare, Beckombergaskolan

– Varje dag under de 30 år jag varit lärare – och extra mycket när de elever som har det riktigt svårt når sina mål. För mig handlar läraryrket i stort om just att göra skillnad.

Nobel Week Lights pågår 7–15 december 2024. Det är en ljusfestival som lyser upp Stockholm under årets mörkaste tid, då bland annat Stadshuset belyses av ljuskonstverk inspirerade av Nobelpriset.

SARA FRANSSON

Rektor, Äppelviksskolan

– Det gör jag hela tiden tillsammans med all personal på skolan. Genom att skapa en trygg skolmiljö och arbeta för skolans kärnuppdrag: utbildning och att stärka demokratiska värden.

ÅSA HARRIE

Lärare, Äppelviksskolan

– När jag kan ge elever uppgifter som stärker deras självförtroende. Till exempel när elever i årskurs 9 kan göra porträtt i trä med hjälp av intarsiateknik och skapa fantastiska alster.

EMMA LINDGREN

Lärare, Beckombergaskolan

– När jag visade elever på högstadiet bilder på min familj. Då fick de se att alla inte måste leva efter normen om en kärnfamilj, utan man har rätt att välja med vem och hur man vill leva.

FAITH NGABO

Fritidspedagog, Sätraskolan

– Varje dag! Genom att bygga starka band med och mellan eleverna på skolan skapar vi större trygghet. Det känns bra att ha ett jobb där jag kan ge barn och unga hjälp på traven.

Text och foto AGNETA BERGHAMRE HEINS

BOKSIDAN Språkutveckling

Så sätter du fart på språket

Omkring en fjärdedel av eleverna i svensk grundskola är flerspråkiga och många lärare har utbildats i språkutvecklande arbetssätt de senaste åren. I två aktuella böcker ges konkreta förslag på hur lärare i alla ämnen kan stötta sina elevers språkutveckling.

I boken ”Modersmålsundervisning – teori och praktik” (Natur & Kultur, 2023) ger Elena León en grundlig beskrivning av modersmålslärarens uppdrag i svensk skola utifrån styrdokument, teorier om språkinlärning och de praktiska förutsättningarna på olika skolor. Författaren är själv modersmålslärare med lång erfarenhet av att undervisa elever i alla åldrar, och hon ger konkreta förslag på upplägg och uppgifter för en rad olika moment – från kartläggning av grundläggande kunskaper till tematiska planeringar och olika typer av läxor. Boken innehåller även kopieringsunderlag och tips på vidare läsning.

Elena León tar även upp modersmålslärarens samarbete med vårdnadshavarna. ”Ju längre tid eleverna bor i Sverige, desto mindre brukar de använda modersmålet hemma”, konstaterar hon och ger förslag på vad vårdnadshavarna kan göra för att hålla språket levande i hemmet.

Läraren och författaren Tiia Ojala vänder sig till lärare i alla ämnen med sin bok ”Språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen – undervisning, metoder och strategier” (Gothia kompetens, 2024). Bokens exempel är främst hämtade från grundskolan, men den riktar sig även till lärare på gymnasiet och inom vuxenutbildningen. Särskilda kapitel ägnas åt strategier för att träna läsförståelse och skrivande.

– Oavsett bakgrund och språk har alla elever nytta av språkutvecklande undervisning och modellering där vi visar dem hur de ska göra. Språkutvecklande undervisning är gynnsam för alla elevers utveckling – inte bara nyanlända eller flerspråkiga elever, speciellt med tanke på att dagens unga läser allt mindre, säger Tiia Ojala.

VI KAN INTE HJÄLPA ALLA

Ingvild H. Rishøi Översättare: Stephen Farran-Lee Novellix, 2024

En mamma har inte råd att köpa nya trosor till dottern som har kissat på sig. Den flerfaldigt prisade norska författaren Ingvild H. Rishøi skriver med orubblig empati och stilistisk pricksäkerhet om utsatthet och föräldraskap. Denna berättelse ur hennes bok ”Vinternoveller” tål att läsas om och om igen.

Över sattabö

MAMMAS SOVSJAL

Chimamanda Ngozi Adichie

Översättare: Niclas Hval

Illustrationer: Joelle Avelino Bonnier Carlsen, 2024 I nigerianska Chimamanda Ngozi Adichies första bilderbok kretsar handlingen kring en vackert mönstrad sjal. Chinos mamma knyter den om håret när hon ska sova, och när hon går till jobbet får Chino leka med sjalen. En vardagsnära och varm berättelse om en flicka och hennes kärleksfulla familj.

[…]

Fady Joudah

Översättare: Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Norstedts, 2024 ”Jag skriver för framtiden / eftersom mitt nu är ödelagt” skriver den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudah. I den första boken av honom som översatts till svenska gör sig kriget i Gaza påmint i varje stavelse – i den lilla grodungen, i döden och tystnaden – men Joudah gräver också fram ljusglimtar ur rasmassorna.

JAG TAR INTE

FARVÄL

Han Kang

Översättare: Okkyoung Park och Anders Karlsson Natur & Kultur, 2024 Snön faller över den koreanska ön Jeju, dit författaren Gyeongha begett sig för att ta hand om sin väns fågel när vännen hamnat på sjukhus. Språket i Nobelpristagaren Han Kangs senaste bok på svenska är vackert som vinterns första snöfall, men under snötäcket ligger minnen av en massaker begravda.

”Att låta en dator översätta det jag lagt ner flera år av mitt liv på att skriva och skriva om, alla små finurliga ordvitsar och kulturella referenser – är noll respekt för mitt arbete.”

Författaren Emma Karinsdotter i Sydsvenskan om varför hon inte vill att hennes böcker maskinöversätts.

Nr 1

LILLHOLMSSKOLAN

Här får flerspråkiga elever sitt lystmäte på Kloka ugglan.

”Praktisk-estetiska kunskaper ger en annan förståelse av världen.”

Vad gör Årets gymnasielärare till en så strålande pedagog?

Så kan du arbeta med poesi i klassrummet.

… och naturligtvis mycket mer.

LIVETS HÅRDA SKOLA Stina Hjelm

Har du hört? Om lärarbehov, lärarpanelens yrkesval och skådisen Lisette Paglers lärarroll.

Skolpodden i Stockholm

Röster från skolan

Aktuellt skolprat med lärare, skolledare och elever från Stockholms stads skolor. Lärarpanelen tar sig an ett nytt ämne i varje avsnitt och en ny spännande gäst berättar om sin skoltid.

Du hittar Skolpodden i Stockholm där poddar finns.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.