LÄRA Stockholm #2 2024

VARFÖR HAR SLÖJDÄMNET LÅG STATUS?

”Vi vill minska de digitala klyftorna i skolans värld”

NÄRODLADE ÖRTER EN DEL AV LÄRANDET

Nr 2

Räkna med Andrey

Kostnadsfria möbler

nadsfria

möbler och inventarier som andra verksamheter i Stockholms stad inte längre behöver.

överblivna möbler och inventarier. Använd Stocket återbruk, Stockholm.

Kostnader för transport och liknande kan tillkomma.

stocket. stockholm. se

Åtta gånger vinnare av Publishingpriset för bästa personaltidning i Sverige

Innehåll

Nr 2 2024

kunnat se ett lyft för elevernas skapande. Här diskuterar eleven Ester Lögdström sitt konstverk med läraren Anna Grenholm.

”Jag hoppas att kriget snart tar slut, jag vill åka tillbaka till Ukraina. kunna dansa balett

LÄRA ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholms stad och kommer med fyra nummer per år.

ADRESS LÄRA, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm

BESÖKSADRESS Hantverkargatan 3A

CHEFREDAKTÖR Tomas Bannerhed, 073-834 08 10, tomas.bannerhed@ edu.stockholm.se

ANSVARIG UTGIVARE Eva-Li Littorin FORMGIVNING, PRODUKTION Miltton.se

TRYCK Åtta.45, Järfälla, 2024 UPPLAGA 17 400 exemplar

LÄRA DIGITALT pedagog.stockholm/lara

KOSTNADSFRI PRENUMERATION Kontakta info.utbildning@edu.stockholm.se ISSN 1654-7330

OMSLAG Läraren Andrey Shupliakov, Nya Elementar, fotograferad av Ulrica Zwenger

På Anna Whitlocks gymnasium har bildlärarna arbetat med elevåterkoppling som pedagogisk metod – och

Slöjdlärare Hanna Skarelius, Grimstaskolan, hjälper Noah Negash i 9A att prova om ärmen till hoodien är i lagom storlek.

SLÖJD Grimstaskolan

och lär

Medan sömsmåner ritas och tygstycken sys ihop småpratar eleverna om applikationstekniker och livet.

Läraren Hanna Skarelius pratar med Emma Friberg i 9A om sömsmån på tygdelarna till hennes tröja.

Det råder brist på slöjdlärare, trots att ämnet rymmer så stora möjligheter med både praktisk problemlösning och konstnärlighet. Synd, tycker Hanna Skarelius som delar sin tid mellan forskning och undervisning. ”Man kommer nära elevernas idéprocess i slöjden. Det är jättespännande!”

Text ANNELIE DREWSEN Foto ULRICA ZWENGER

n pojke sticker nålen genom tyget, mitt i strecket som formar en känd logga. Med stor koncentration broderar han den svarta swooshen på det som ska bli en vit hoodie. Eleverna i klass 9A på Grimstaskolan arbetar med sin sista uppgift i textilslöjden under ledning av slöjdlärare Hanna Skarelius. Hon är även förstelärare i praktisk-estetiska ämnen och doktorand på Kungliga Tekniska högskolan (KTH).

– Jag är på avdelningen för digitalt lärande. Även om min forskning är väldigt slöjdig så kan metoden förhoppningsvis användas i fler ämnen med praktiska moment.

Stämningen i klassrummet är lugn och fokuserad, en spegling av Hanna Skarelius karaktär. Medan sömsmåner ritas och tygstycken sys ihop småpratar eleverna om applikationstekniker och livet. De har valt textilslöjd i nian och verkar nöjda. En pojke förklarar att det lugna tempot passar honom medan

han klipper längs en kritad vit linje.

Hanna Skarelius delar sin tid mellan undervisning och forskning. Två dagar i veckan är hon på Grimstaskolan, som just nu är inrymd i S:t Jakobi i Vällingby. Hon har varit lärare i närmare 25 år, men att det skulle bli slöjd var inte självklart.

– Jag har alltid varit kluven mellan naturvetenskap och konst.

Det första lärarjobbet var ett vikariat som hon fick tack vare studier i geografi. Hon hade även gått på Stockholms konstskola och Nyckelviksskolan, vilket ledde till att hon började undervisa i slöjd.

– Då bestämde jag mig för att utbilda mig till slöjdlärare och läste en kompletterande utbildning på distans. Slöjd är ett brett ämne där jag har nytta av min bakgrund inom både matematik, konst och hantverk. Viljan att utveckla undervisningen har funnits hela tiden. Det första steget mot att forska tog hon 2016 då hon påbörjade ett FoU-projekt inom ramen ►

för Stockholm Teaching & Learning Studies (STLS). Tillsammans med två andra slöjdlärare undersökte hon hur eleverna kunde öva sin förmåga att göra medvetna och motiverade val. På tre olika skolor testade lärarna övningar där eleverna på ett strukturerat sätt samarbetade och förde resonemang om sina val. Resultaten var positiva och presenterades i en artikel i Skolportens artikelserie Leda & Lära. – Efter det gick vi tre tillsammans en magisterkurs på distans i Umeå. Då började jag förstå att det var spännande med forskning.

När Stockholms stad utlyste doktorand tjänster sökte hon en i tron att hamna på Stockholms universitet. I stället var det en professor på KTH som blev intresserad av hennes ansökan, och nu ingår hon i en forskargrupp med allt från lingvister och civilingenjörer till bild- och slöjdlärare.

Själv intresserar hon sig för det praktiska görandet i slöjdämnet, det ordlösa som inte alltid kan förklaras.

De hackiga kanterna skvallrade om bristande finmotorik. Många slöjdlärare kände igen sig.

om detta kan fungera som ett alternativ. Hon är inne på sitt tredje år av fyra som doktorand och kommer att ta en licentiatexamen. Därefter är tanken att hon ska arbeta som lektor i Stockholms stad.

– Men det skulle också vara roligt att undervisa på lärarutbildningen, helst slöjdlärarutbildningen på Konstfack.

Det råder numera brist på slöjdlärare, vilket hon tror har att göra med ämnets status och okunskap om slöjd som skolämne.

– Jag får ta emot ganska många nyanlända elever som inte kan svenska ännu och jag har arbetat på anpassad grundskola. Det finns många elever som har det praktiska kunnandet och gör allt men som inte alltid kan förklara. Då känns det orättvist att jag inte kan sätta ett högre betyg.

I sin studie undersöker hon vilka kunskaper och förmågor som kan dokumenteras och analyseras med hjälp av videoinspelning. Elever har filmat sin egen arbetsprocess utan att använda ljud.

– Nästa steg är att jag låter slöjdlärare titta på filmerna för att se om man kan använda det i bedömningen. Kan man se i vilken grad eleverna är hantverksskickliga, gör val eller planerar? Det är förstås viktigt att kunna använda ord också, men jag vill se

– Tyvärr har många av de praktisk-estetiska ämnena låg status. Men det är ett väldigt kreativt yrke och många gånger har man ganska fria ramar.

I slöjdsalen kommer man även nära elevernas idéprocesser.

– Här tränar de problemlösning, idéutveckling och reflektion i praktiken, och det är förmågor som man behöver även i andra ämnen. Nyligen fick slöjdämnet stor uppmärksamhet då en lärare lade ut en bild i sociala medier av ett tygstycke som en elev hade klippt till. De hackiga kanterna skvallrade om bristande finmotorik. Många slöjdlärare kände igen sig, även Hanna Skarelius.

– För 10–15 år sedan var det självklart att eleverna kunde hantera en sax. Då behövde jag inte undervisa om det, men det behöver jag nu. Idrottslärarna ser också en skillnad i grovmotorik.

Niorna på dagens lektion är till stor del självgående. Under hösten har de övat på alla moment som ingår i att sy en hoodie, och sytt en minihoodie i storlek 74. Hanna Skarelius kan ta ett steg tillbaka, låta dem arbeta på och ta hjälp av varandra. Någon trär en tråd genom symaskinsnålens lilla öga, någon skojar med en kompis, tappar fokus en stund och hittar

tråden igen. Stötvis skramlar symaskinernas motorer till, ibland en långsamt trevande söm, ibland snabbt rusande. Så tystnar en maskin.

– Åh nej, det blev fel! Jag sydde avigsidan mot rätan!

Att göra misstag är också något eleverna får öva på i slöjden, liksom att komma igen. Flickan som sytt fel suckar och reser sig för att hämta en sprättare. Hanna Skarelius säger ett par uppmuntrande

ord. Yngre elever kan behöva mer hjälp för att klara av bakslagen.

– En del bryter ihop och det är nästan så att tårarna kommer. Jag säger att det inte gör något om man gör fel. Det går att göra om, men det är en jobbig känsla i alla fall.

Medan den felsydda sömmen sprättas har någon annan precis sytt fast mudden på sin ärm.

– Kolla, det blev ju skitbra. Jag är fett nöjd!

Vi vill berätta om ditt arbete!

Arbetar du med något lyckat pedagogiskt projekt som kollegerna i stadens skolor borde få läsa om och inspireras av?

Kontakta redaktionen och berätta hur det påverkade elevernas lärande – enklast via mejl till tomas. bannerhed@edu.stockholm.se.

Välkommen!

Noah Negash och Mustafa Al­Saadi, 9A, diskuterar utseende och placering av broderi på Mustafas hoodie.

Närodlade örter en del av lärandet

Egenodlade örter ska lyfta Kristinebergsskolans vegetariska kost – och bidra till att uppnå klimatmålen för skolmaten. Dessutom fyller det egna odlingsskåpet en pedagogisk funktion och visar hur naturen fungerar.

Doften av basilika letar sig ut i matsalen och kittlar smaklökarna när kökschefen Åsa Odenlid öppnar glasdörren till Kristinebergsskolans odlingsskåp. En kollega från köket kommer förbi och hämtar ett tråg med den romansallat som ska serveras till dagens lunch. Det är så närodlat som det bara går, där växterna ska bidra till att ge skolans vegetariska måltider en känsla av vardagslyx samtidigt som odlingen också fyller andra funktioner: – Odlingen hjälper oss att visa hur naturen fungerar. De flesta av våra elever kommer från den närliggande stadsmiljön, och det finns ett värde i att visa hur det går till att odla. Jag ser att eleverna blir mer delaktiga i maten nu, berättar Åsa Odenlid.

Odlingen sker i komposterbara krukor med kokosfiber i stället för jord, på så vis undviker man att bakterier som trivs i jorden sprider sig till maten. Med sin ledbelysning och det gröna innehållet drar skåpet blickarna till sig, och tack vare sin plats i matsalen kan eleverna följa processen från frö till dess att plantan är färdig att skörda. De ställer gärna frågor och fascineras av att här också finns ätbara blommor som petunia och viol.

– Vi ser varje dag hur framför allt de yngre eleverna går fram och tittar. De vill gärna smaka på allt som finns där, och det väcker deras nyfikenhet för maten, säger skolans rektor Susanne Dybeck. Med 64 procent ekologiska inköp och 1,45 kilo koldioxidekvivalenter – det vill säga den totala summan av de utsläpp som ett livsmedel genererar från jord till bord – per kilo livsmedel är Kristinebergsskolan en av de skolor med eget tillagningskök som har kommit allra längst för att

nå Stockholms stads klimatmål för skolmaten. Mätningen gjordes innan de köpte odlingsskåpet i höstas men detta är också en viktig del av helheten, menar Åsa Odenlid.

– Eleverna vill se vad de äter, och att odla i alla fall en liten del av det vi serverar får dem att tänka mer på varifrån maten kommer. Det blir också färre och kortare transporter och mindre emballage.

Stadens mål är att 70 procent av skolmaten ska vara ekologisk, men Åsa Odenlid konstaterar att det också handlar om avvägningar eftersom hon och hennes fem kolleger i köket måste följa upphandlingarna. Ett exempel är hårt bröd som är svårt att hitta ekologiskt samt miljömärkt lax som har stigit i pris.

– Sett till helheten behöver det inte vara dyrare med ekologisk mat, till exempel är ekologiska linser mycket billigare än nötkött.

För att minska sitt klimatavtryck har skolan två helt vegetariska dagar varje vecka. Fisk serverar de en eller två dagar per vecka och nötkött max en gång i månaden. Men, påpekar Åsa Odenlid, det betyder inte att de utesluter traditionella rätter, utan att de skapar nya varianter av dem. Chili con pollo får till exempel ersätta chili con carne, och den vegetariska varianten görs på bondbönefärs.

– Eleverna vänjer sig snabbt, men ett knep är att trycka på med tydliga smaker och att komplettera vegetariska grytor med till exempel rostade grönsaker eller kikärtor, så att det finns lite krispighet och en helhet.

Men att ge en god matupplevelse handlar också om miljön, och det blir tydligt när sorlet i matsalen plötsligt dämpar sig. Trots att det nästan är fullsatt runt borden blir det märkbart tystare i fem minuter. Sedan pratar och skrattar alla igen och volymen ökar. Tio minuter senare blir det åter lugnt. Faktum är att det går att ställa klockan efter sorlet, för de återkommande tysta minu-

terna är markerade på matsalens väggklocka. De är till för att ge eleverna chans att i lugn och ro njuta av maten, samtidigt som det också är bra för kökspersonalens arbetsmiljö.

– Det allra bästa är att ha schemalagd lunch som sedan följs av återsamling i klassrummet innan det är dags för rast. Det är lätt att bli stressad om kompisarna

äter fortare och springer ut på skolgården, men eftersom det är svårt schematekniskt har vi den här lösningen i stället, säger Åsa Odenlid.

Eleverna tar glatt för sig av maten, och även nyfikna föräldrar har tidigare bjudits in för att provsmaka. Det leder i sin tur till samtal mellan föräldrar och deras barn hemma vid köksbordet om mat, odling och kli-

mat, berättar Susanne Dybeck och konstaterar att odlingsskåpet var en bra investering: – Jag blir glad när jag hör eleverna säga att ”på vår skola odlar vi våra grönsaker”, för odlingarna är också ett sätt att bejaka deras nyfikenhet och att ur ett pedagogiskt perspektiv lyfta fram hållbarheten.

Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ROBERT BLOMBÄCK

Hej pedagog!

Vill du lära dina elever om vatten, sopor och miljö?

Rent kranvatten är en självklarhet för alla stockholmare. Att ha ett fungerande avlopp och kunna sopsortera tar vi också för givet. Men hur fungerar det egentligen och vad kan vi alla hjälpa till med för att våra sjöar och hav ska må bättre?

På svoa.se/skola hittar du gratis utbildningsmaterial i form av lärarhandledning, sagor, korta filmer, mysterier, tips på experiment och mycket mer. Materialet är uppdelat för olika åldersgrupper och utgår från läroplanen.

Ladda ner utbildningsmaterial gratis på: svoa.se/skola

BIOGAS

Östersjön

Mälaren VATTENVERK

Kökschefen Åsa Odenlid har just lyft fram den egenodlade romansallaten som ska serveras till lunch. Odlingsskåpet står i matsalen så att eleverna kan följa hur allt växer.

Utbyte som vidgar vyerna

– Alviksskolan har varit engagerad i olika Erasmusprojekt i åtta år och intresset från lärare och elever ökar stadigt. Vi har mycket att vinna på skolutbyten med andra länder i Europa, säger Alviksskolans internationella samordnare Ilias Agathangelidis.

Bildlektionen i årskurs 9 är i full gång och det är fritt arbete som gäller. De fyra elever som är på skolutbyte från Österrike tillsammans med en lärare, deltar livligt i diskussionerna kring terminens olika alster. – Vår vänskola i Österrike deltar liksom vi i Erasmusprogrammet 2021–2027. I år har Alviksskolan utbyte med tre länder: Österrike, Frankrike och Italien, berättar Ilias Agathangelidis.

Många lärare som är med i Erasmusprojekt vittnar om att det också blir en bra möjlighet till kompetensutveckling. – Som pedagog får du chansen att utbyta erfarenheter med kolleger i andra länder. Det ger nya perspektiv och

inspiration i den egna undervisningen. Sedan 2021 är skolan även Erasmusackrediterad, vilket innebär att vi har en långsiktig plan för skolutbyten för lärare och elever, säger Ilias Agathangelidis.

Liisa Adler, bildlärare i årskurs 9, berättar att eleverna som varit på utbyte ofta är entusiastiska när de kommer tillbaka. Något som eleven Hedda Hüpohl håller med om.

– Att få chansen till ett utbyte som Erasmus erbjuder är helt fantastiskt. Det är en upplevelse att komma till en skola i ett annat land. Dessutom blir det en intensivträning i språk. Vi använde både tyska och engelska när vi besökte deras skola i Wien i höstas.

Julie Brasseur, även hon i

årskurs 9, ser också flera fördelar:

– Att få besök av elever och lärare från andra länder är roligt! Vi får visa upp vår skola och hur vi arbetar. Det ger också bra social träning.

Läraren Liisa Adler tycker att de europiska skolutbytena även tillför mycket i undervisningen.

– De elever som kommer till oss är ofta väldigt artiga och intresserade, vilket påverkar våra elever på ett positivt sätt. När det gäller konsthistoria ligger utbyteseleverna kunskapsmässigt ofta på en hög nivå, vilket ger mig inspiration att föra in mer av det i den egna undervisningen, säger hon.

Även Helga Kudler, lärare i Wien, är entusiastisk över Erasmusutbytet.

– Här i Stockholm ser jag fördelarna med att elever får diskutera kring sina uppgifter. Vi ger inte så stort utrymme för diskussioner. Jag kan se att

det ökar elevernas intresse och studiemotivation, säger hon. Österrikiskan Sara Veleva, 17 år, tycker att det har varit spännande att besöka en svensk skola.

– Det är betydligt mer avslappnat här. Det är mer kommunikation mellan elever och lärare, och eleverna får vara mer delaktiga i sin undervisning.

Ilias Agathangelidis konstaterar att utbytena mellan europeiska skolor ger många ringar på vattnet.

– Elevernas språkkunskaper ökar och erfarenheterna stärker självkänslan och motivationen. Lärarna på vår skola är tydliga med att det bidrar till förbättrad kvalitet i undervisningen.

Text AGNETA BERGHAMRE HEINS Foto ULRICA ZWENGER

Vill du att din skola ska delta i något Erasmusprojekt? Läs mer på erasmus-plus.ec.europa.eu/sv.

Fyra elever från Bernoulligymnasiet i Wien deltar i en bildlektion tillsammans med Alviksskolans elever i årskurs 9.

Vad är det vi ska kompensera?

är mina barn var yngre kunde deras far och jag ibland hämta dem från en pedagogisk verksamhet där de ägnat sig åt något vi aldrig skulle utsätta dem för hemma. Det kunde vara någon högljudd lek av typen kaosartat springande till smurfhits på öronbedövande ljudvolym. Det kunde vara att personalen – mer eller mindre medvetet – tonade ner olämpligheten i ett spel vi förbjudit, eller att de till och med förordade spelet. Allt detta skedde i ett sammanhang där ett annat barn kanske pratat om spelet eller hade med sig musik som hen ville dela med kompisarna. Barnen fick en egen gemenskap och gemensamma referensramar att prata och leka kring.

När sådant hände kunde barnens far och jag – om vi var på tillräckligt bra humör och det handlade om något ofarligt – skoja och säga att ”ja … skolan har ju ett kompensatoriskt uppdrag”. Blink blink. Underförstått att om det inte var för denna gemenskap skulle barnen inte ha mött dålig musik, fulkultur och sämre val än våra. De skulle bara ha mött uttryck som familj, släkt och vänner valt åt dem. På gott och ont.

skulle ha fått. Eller att erbjuda läxläsning efter skoltid, så att alla faktiskt kan få hjälp med sina läxor. I alla fall i teorin.

Man kan fråga sig om den här typen av insatser verkligen räcker för det kompensatoriska uppdraget. Men frågan vi borde ställa oss är nog varför det är så himla viktigt att skolan kompenserar för någonting att det behövs en lag om det. Och vad är det som ska kompenseras? Att alla barn inte tittar på Mello hemma? Vad är syftet med det kompensatoriska uppdraget?

Skolinspektionen förklarar att det handlar om en ”strävan att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”. Det kan handla om att skapa gemensamma kulturella ramar och en gemenskap att känna sig trygg i. En förutsättning för lärande är ju att man inte går runt och är rädd och känner sig utanför. Men: det kan också handla om så tråkiga och mossiga saker som att ha undervisningsgrupper av rimlig storlek för lektionsinnehållet. Och tryggt anställd personal med rimlig arbetsmiljö. Eller att ha lokaler där akustiken inte gör att man hör sin rösts eko samtidigt som man hör sin röst försöka uttala ett nytt ord på ett nytt språk.

Annars skulle de bara ha mött uttryck som familj, släkt och vänner valt åt dem. På gott och ont.

Men skämt åsido så har den svenska skolan ett kompensatoriskt uppdrag. Det står i skollagen. Min erfarenhet är att vi i skolans vardag ser det som att vi ska försöka få skola och fritidshem att komplettera elevers upplevelser med sådana som de inte skulle möta hemma. Det kan kännas som en konkret sak att ta med eleverna på teater och känna att man gett åtminstone några elever något som de annars inte

Kärnan i det hela är att skolor med ett kompensatoriskt uppdrag måste vara bra. Riktigt bra. Vilken skola man än väljer – eller bor nära –ska man känna sig trygg med att den är av samma goda kvalitet som alla andra skolor. Det kanske är så att vissa barn och elever behöver höra smurfhits, men alla – oavsett bakgrund eller skola –behöver en bra skola.

LINA PILO ÄR OBJEKTLEDARE

Vill

vi ha en skola för alla?

Även i utsatta områden finns det skolor som lyckas lika bra som svenska skolor i genomsnitt. En förklaring är rektorerna. ”De måste ha väldigt stort patos för sin skola och verkligen jobba upp den”, säger professor Stefan Lund.

Text KATARINA BJÄRVALL Foto ULRICA ZWENGER

ngen skola är en ö. När de ekonomiska klyftorna vidgas och motsättningarna mellan olika grupper skärps har skolan svårt att stå emot. Skillnaderna mellan enskilda skolor ökar. Hur kan lärare och rektorer arbeta för att stärka de skolor dit eleverna kommer sämre rustade? Hur ska det kompenserande uppdraget utföras i särskilt hårda tider? Vad är det man gör rätt på skolor som lyckas mot alla odds? Det är grundfrågor för Stefan Lund, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och expert på det som kallas likvärdighet mellan skolor.

Vad menar vi egentligen när vi talar om likvärdighet?

– En tanke med likvärdighet är att ett barns möjlighet till en utbildningsbana inte ska bestämmas av kön, klass eller etnicitet. Min egen resonansbotten är det som man försökte införa med enhetsskolan och det sammanhållna gymnasiet, alltså reformerna på 50och 60-talet. Att man ville ge likvärdiga möjligheter till alla barn, även de som var födda i arbetar- eller jordbrukarhem. Min tolkning är att det också handlade om att ge medborgarbildning, ett sätt att motverka sådana katastrofer som i Nazityskland och fascismens Italien.

– En aspekt är alltså att alla skolor i Sverige ska ge likvärdiga möjligheter för var och en att ta sig dit man vill, givet anlag, intressen och vilja att plugga. Men skolan ska också verka för social samhörighet. Och demokratisk fostran och idén att barn ska lära sig att vara öppna för olikhet finns fortfarande inskrivna i skollagen. Men sedan Pisachocken har det som sägs om likvärdighet kantrat till att i väldigt stor utsträckning handla om kunskap. Likvärdighet har blivit lika möjligheter att få bra betyg.

Fast visst talas det om demokratisk fostran, men kanske mer utifrån att till exempel barn med invandrarbakgrund ska lära sig så kallade svenska värderingar?

– Ja, idén om assimilation är stark. Vilken roll spelar föräldrarnas bakgrund när det gäller barns skolprestationer?

– Föräldrarnas socioekonomiska bakgrund slår igenom väldigt starkt när det gäller barnens skolframgång. Det har man vetat länge.

Skolvalet leder till skolsegregation.

Då måste man sätta villkor för hur valfriheten ska hanteras.

När det är så, och när samhället runt skolorna präglas av så pass stora klyftor, är det då ett rimligt mål att alla barn, oavsett förutsättningar, ska ha lika möjligheter till utbildning? Är det möjligt?

– Som skolsystemet ser ut nu så är det otroligt svårt. Problemet är att skolsegregationen har växt sig så stark. Marknadiseringen av skolan är en orsak till det, det visar oberoende forskning. Föräldrar ur medelklassen flyttar sina barn från skolor där de upplever att olikheten är för omfattande. Ofta till friskolor. Barn med utländsk bakgrund upplever ofta att de inte passar in i dessa skolkulturer.

– Men i Sverige har vi ändå meritokrati i någon mening. I grunden har vi fri skolgång. Till och med universiteten är ju gratis, till skillnad från i USA och England. Så det vore väldigt dumt att inte ha likvärdighet som målsättning. Det vore att ge upp. Hur är läget i dag när det gäller likvärdighet mellan Stockholms skolor?

– Vi vet att det finns stora skillnader mellan olika skolors måluppfyllelse. Men ett problem är att man inte längre kan se detta så tydligt eftersom Skolverkets databas är på aggregerad nivå och friskolornas resultat saknas. Vilket är kontraproduktivt om man tror på skolmarknaden – om man vill att föräldrar ska kunna göra aktiva val så måste ju information

om skolorna finnas tillgänglig.

– Jag har tidigare tittat på skolor i strukturellt missgynnade områden i Stockholms stad som presterar som en svensk genomsnittsskola, alltså att minst 82 procent av eleverna i nian har betyg i de åtta ämnen som man behöver för att söka ett nationellt gymnasieprogram. Dessa skolor är väldigt få. I ett nystartat forskningsprojekt kommer vi att undersöka hur de arbetar och vad andra skolor i motsvarande områden kan lära av deras arbete.

– I våra intervjuer med utbildningsförvaltningen har vi sett hur man arbetar med rektorerna i dessa områden. De måste ha väldigt stort patos för sin skola och verkligen jobba upp den. De ska hela tiden ha tankarna på vad de här eleverna kan lära sig. Det tycks vara jätteväsentligt. Och att rektorerna etablerar ett kollegialt lärande sinsemellan. De träffas: Hur har du gjort, hur gör vi, hur går vi framåt?

– Om man har en sådan rektor som leder den pedagogiska verksamheten, om man har förstelärare som bidrar till utvecklingen, om man har gemensamma målsättningar och fortsätter att jobba med varandra – då är det klart att det blir bättre. Sedan behöver skolkulturen bli van att arbeta med den här olikheterna. Och det tar tid.

– Sådana idéer har vi också sett omsatta i ett annat forskningsprojekt, ”Att ta skolan i egna händer”, som jag driver tillsammans med Ali Osman och Anna Lund. Det handlar om kommuner som ser att skolsegregationen har gått mycket långt, kanske med bara 30 procents måluppfyllelse, och att pengarna man satsar inte lyfter elevernas resultat. Då har vi sett tre olika sätt som kommuner hanterar detta på. Det första är skolnedläggning, closing. Det är det vanligaste, att man lägger ner skolorna och sprider ut eleverna proportionerligt till skolor där majoritetsbefolkningens barn går. Då kan man hårdraget säga att tanken är att de svenska eleverna ska rädda eleverna med utländsk bakgrund. En assimilationsidé. – Även det andra sättet är ett försök att ändra elevsammansättningen, men genom sammanslagning, merging. Då kanske man gör om tre F–6-skolor som ligger i olika områden till två F–3-skolor och en 4–6skola och så flyttar man om klasserna. Det gör att en del elever får längre till skolan, men skolorna blir blandade.

– I båda de strategierna tänker man att om blandningen av elever ändras så kommer också skolframgången över tid. Men det finns ett tredje sätt där man jobbar med de elever man har: nystart, opening. I de två fall vi har tittat på har kommunala skolor lagts

ner och ersatts av stiftelseägda skolor med ambitionen att ge empowerment – man vill stärka eleverna i strukturellt missgynnade områden genom att ge dem riktigt bra skolor. Och en av de skolorna, som ligger i Stockholmsområdet, presterar väldigt bra. Som en genomsnittsskola, trots sina odds. På skolan finns väldigt få elever från majoritetsbefolkningen. Eleverna har 20–25 olika språkbakgrunder. Vad är det de gör så bra på den skolan?

– Rektorns arbete går mycket ut på att eleverna ska nå resultat men också stärkas som individer. Rektorn har rekryterat väldigt många lärare som själva har migrationserfarenhet. De har blivit svensk medelklass, eftersom de har en lärarutbildning, men de förstår vad det innebär att bli rasifierad eller stigmatiserad eller mött av fördomar.

Får sådana lärare högre trovärdighet i elevernas ögon?

– Ja. Och så jobbar den här skolan jättemycket med föräldrasamverkan. Det vet man genom annan forskning att det kan vara svårt. Men här träffar rektorn och en lärare föräldrarna till varje ny elev som börjar i årskurs 7. Då berättar de för föräldrarna om sina och skolans förväntningar men också om vilka förväntningar föräldrar och elever kan ha på skolan. Det är inte ensidigt.

– Skolan fångar upp teman inom ramen för läroplanen, till exempel jämställdhet mellan könen eller postkoloniala perspektiv, och så försöker de stärka eleverna i vad de har för skyldigheter och rättigheter gentemot omgivningen. För eleverna har en fundamental känsla av att de bara har skyl digheter och inga rättigheter.

– Nu ska vi intervjua ungdomar från den här skolan som gått vidare till gymnasiet. Då blir det intressant att se hur gymnasieskolorna förmår inkludera och utveckla dessa elever. Vår och annan forskning visar att det kan vara svårt att bli erkänd för den man är. Om eleverna kommer till en skola där de flesta har bakgrund i majoritetsbefolkningen så riskerar de att möta rasism, stigmatisering, fördomar och låga förväntningar. Det ser vi i studierna. Så vilken modell är bäst av de här tre, nedläggning, sammanslagning eller nystart?

– Där spelar ålder roll. Vi har frågat vilka eleverna helst jobbar med i klassrummet, vilka de är med på rasten och vilka de leker med på fritiden. I årskurs 3 ser man att det är väldigt etniskt mixade relationer. Elever i lågstadieåldern leker, det är en nyckel. Men det tenderar att gå sämre på högstadiet.

– Den amerikanske författaren James Baldwin var en sådan elev som bussades till skolan. Han har uttryckt att han egentligen inte tror att någon av hans klasskompisar var rasist, men rasismen visade sig i att de var helt ointresserade av vem han var, var han bodde, vad han gjorde. Ingen följde honom någonsin hem till Harlem.

– Vi ser något liknande, att när man har stängt en skola och spritt ut eleverna utan att politiken har gett förutsättningar för att det ska fungera så tar det lång tid innan den positiva effekten kommer. Ibland kan man inte bedriva likvärdig utbildning ens på en och samma skola. En skola där jag har gjort fältarbete har haft sju rektorer på ungefär lika många år. Där ser jag bristande likvärdighet inom samma skola. När jag intervjuar elever från olika klasser uttrycker somliga oro för att de inte lär sig lika mycket som sina kompisar i parallellklassen.

Vad beror det på, mer än att man bytt rektor så ofta?

– Man har också bytt lärare hela tiden. I vissa lärarlag är alla lärare behöriga, i andra lärarlag har man inga behöriga lärare. Man kanske har tvingats anställa personer vars enda erfarenhet av skola är att de själva gått där. Det är ett utfall av lärarbristen, kommunerna skulle givetvis aldrig välja sådana lösningar. De gör sitt bästa utifrån sina omständigheter och resurser.

– Skolsammanslagning tenderar att vara effektivare när eleverna är unga. Då kan man uppnå både skolframgång och social samhörighet. Men vi har tittat på små kommuner. När de slår samman skolor där så har föräldrarna begränsad valfrihet, det finns ingen möjlighet till white flight. Medan massvis med studier visar att om man gör den typen av sammanslagningar i större städer så flyttar många föräldrar sina barn till andra skolor. Framför allt till friskolesektorn.

– Stora metastudier från USA visar också entydigt att bussning har betydelse för kunskapsresultaten. Det gynnar individer att flyttas från en stigmatiserad skola till en skola där det finns ett större inslag av högpresterande elever med bakgrund i majoritetsbefolkningen. Studierna visar också att ingenting egentligen händer med skolresultaten för dem som redan går på de mottagande skolorna. Och det är superviktigt! För när liknande initiativ har tagits i Sverige så har protesterna framför allt kommit från svenska medelklassföräldrar.

Vad beror det på att det här fungerar? Är det kamrateffekten?

– Det är många faktorer som samverkar, men man vet att kamrateffekten har stor betydelse.

Men blir eleverna kamrater? Du nämnde fördomar och rasism.

Vilken betydelse har det svenska språket?

– För att bli fullt etablerad i ett land måste man ju kunna det språk som talas där. Det vore förmätet att säga något annat. Ett exempel finns på en lågstadieskola som vi har studerat där man gjorde en sammanslagning med två andra skolor. Året efter sammanslagningen fick de jättedåliga resultat, men sedan gick det väldigt bra, elever som kom i årskurs 2 klarade nationella provet i svenska som andraspråk i årskurs 3.

Så vad gjorde man?

– Man hade direktintegrering och arbetade med elevernas relationer.

Direktintegrering, vad är det?

– Att eleverna direkt får börja i en vanlig klass i stället för förberedelseklass. Men där har ålder stor betydelse. Om eleverna är äldre fungerar det inte lika smärtfritt. Och om en elev som har haft en lång migrationsresa direktintegreras i helklass kan glappet mellan den elevens kunskaper och det som förväntas bli för stort. Så det finns ingen universell metod.

– Sedan satte man också svenska i centrum. Man hade förbud mot det där att läraren håller upp en sak i klassrummet och frågar: Vad tror ni att det här är? Om någon då säger ”en korp” fast det är ett flygplan så kommer en del elever att lära sig att det är en korp. Så man är otroligt noggrann med att etablera centrala språkliga begrepp.

– Jag märkte också att eleverna var självreglerande. Lärarna hade etablerat att ”i klassrummet pratar vi svenska”. Man hade motiverat det med att ingen får misstänka att någon pratar skit om någon annan. Jag satt tillsammans med tre elever som hade arabiska som modersmål och när en av dem började prata arabiska sa en annan: ”Nej, kom ihåg nu, vi ska prata svenska.” Det ►

Sedan Pisachocken har det som sägs om likvärdighet kantrat till att handla om kunskap.

var principen, men om det kom en nyanländ elev som inte kunde någon svenska så använde man de elever som hade samma språkliga bakgrund som en resurs för den eleven. Och man använde också elever som var långt fram i sin kunskapsutveckling för att stödja andra.

– En annan aspekt är att elever som jag intervjuat och som kommit ganska nyligen till Sverige och gjort otrolig skolframgång tycker att kraven på att man ska analysera är orättvisa. Analys i tanken är en sak, men att uttrycka det i skrift är något annat. Det blir ett tillkortakommande för de här eleverna. Och som betygskriterierna är utformade är det inte så mycket vare sig lärare eller elever kan göra åt saken. Vilken roll spelar samarbetet med andra samhällskrafter, till exempel socialtjänsten, för hur en skola klarar sig?

– Många rektorer som jag har intervjuat menar att om något radikalt händer och de skriver en orosanmälan till socialtjänsten så leder det inte till särskilt mycket, de får inte mycket stöd. På den Stockholmsskola som vi är på tycker de att polisen kan ge nog så mycket stöd.

Vilka politiska förändringar behövs för att skapa likvärdighet mellan skolor?

– Delvis är det sådant som rör andra politikområden, som bebyggelse. Bostadssegregationen samspelar med skolsegregationen. Det har länge funnits en uppfattning om att det inte finns något samband mellan skolvalfrihet, skolsegregation och skolframgång. Det har varit elefanten i rummet och det har gjort mig jätteuppretad.

– Jag har undersökt naturvetenskapsprogram-

met, som ju ses som kungsvägen till framgång, och kunnat visa att det finns starkt segregerande effekter även inom det programmet. Alla elever har samma idéer om varför de går där, men de kommer att lära sig olika saker och nå helt olika studieframgång. Ens kunskapsutveckling beror helt enkelt på vilken gymnasieskola man går på.

– Nu har retoriken ändrats, nu är väl alla överens om att skolvalet leder till skolsegregation. Då måste man sätta villkor för hur valfriheten ska hanteras. Vilka villkor?

– Likvärdighet i dag är något komplext, bland annat eftersom det har visat sig att det finns så stor betygsinflation. Och den blir starkare ju mer marknaden får styra. Det skolorna har att konkurrera med är ju outcome, utfall. Här i Stockholm är det så att de elever som kommer in på de mest prestigefyllda kommunala gymnasierna verkar vara genier, de har 330 i betyg. A i nästan allt. Men tittar man på utfall ser man att det där inte alltid förvaltas, när eleverna går ut gymnasiet har betygen fallit. Hur kommer det sig? Det är inte de här gymnasieskolornas fel, det är ett uttryck för betygsinflationen på högstadiet. De där eleverna borde inte ha så höga betyg i nian. Vi ser ju motsvarande tendens i övergången från fristående gymnasier till högskola. – Ta exemplet med Manillaskolan, där 70 procent av eleverna har ett för högt slutbetyg om man jämför med deras resultat på de nationella proven. Handelshögskolans rektor behövde ju gå in för att hitta en väg för att få de studenter Handels vill ha. Men det finns även kommunala skolor som sätter för höga betyg i jämförelse med resultat på nationella prov, så friskolesektorn behöver ta ett gemensamt ansvar med den kommunala sektorn för att lösa det här.

– Jag tycker inte rikspolitikerna gör sitt jobb här. De verkar inte för en skola för alla. Lyssnar man på lokala politiker ute i kommunerna så tror man ju ibland inte att de tillhör samma parti som i rikspolitiken, så olika är det. Moderaterna styr i en del av de kommuner där man har konstaterat att det här går inte, det är för segregerat. Där kan en moderat låta som en socialdemokrat och vice versa.

– Man måste tro på någonting. Om man tror att en blandad elevsammansättning är bra och att skolsegregationen bör begränsas så måste man ge förutsättningar för alla skolor att jobba så. Eller så tror man på empowerment, att jobba med de elever man har, och då ger man förutsättningar för det. Men just nu känns det som att rikspolitikerna inte tror på någonting.

»Mitt jobb är att freda undervisningen«

ICatrine Hedlunds ledarskap är utveckling fast förankrad i grunduppdraget, och all personal lika viktig. Det har bidragit till att hon fått utmärkelsen Årets rektor i Stockholms stad.

Skolans arbete kan vi föreställa oss som ett pussel med alldeles för många bitar. Det gör Catrine Hedlund, rektor på Blackebergs gymnasium i västra Stockholm.

– Det finns så många som har idéer om vad vi ska göra i skolan. Det är mitt jobb att skärma av, att freda undervisningen och skapa en hållbar arbetsmiljö för lärare och personal.

Hennes röda tråd är gemenskap och lika värde. Kökspersonal, kansli och vaktmästeri deltar också i utbildningsdagarna. Och skolan benämner hon ”Vår gemensamma arbetsplats”.

I höstas blev Catrine Hedlund utsedd till Årets gymnasierektor. Motiveringen lyder i ett nötskal att hon är framgångsrik i alla rektors sysslor, såväl organisation som relationer och arbetsmiljö.

– Rollen är komplex, man jobbar på så många olika plan samtidigt. Det känns roligt att bli uppmärksammad för det – att alla de där bitarna finns med. Det handlar om att ge rätt förutsättningar till lärare och personal, så att eleverna trivs och når sina mål.

Hon började sin karriär på Blackebergs gymnasium, med sin första VFU. Åva gymnasium i Täby fick VFU nummer två, och där blev hon sedan matteoch fysiklärare och så småningom biträdande rektor. Under de 18 åren på Åva förändrades samhället i rasande takt och i skolvärlden visste man inte alltid hur man skulle hänga med.

Så det är vad hon gör på Blackebergs gymnasium, som hon kom tillbaka till för sex år sedan.

– Det var lite som att komma hem. Cirkeln slöts.

Text MARIKA SIVERTSSON Foto ULRICA ZWENGER

Catrine Hedlund DÄRFÖR

Catrine Hedlund är prisad rektor på Blackebergs gymnasium i Västerort.

Elevåterkoppling för ökad kreativitet

Konstruktiv återkoppling är ofta en viktig del av lärandet – men hur fungerar det när eleverna själva får stå för återkopplingen? På Anna Whitlocks gymnasium har bildlärarna upptäckt hur små förändringar kan göra stor skillnad i elevernas skapande.

Känslorna som eleverna uttrycker i sina verk är starka, ibland till och med blodiga. Men bildsalarna på Anna Whitlocks gymnasium på Kungsholmen är denna måndag fyllda av ett mjukt sorlande lugn. På arbetsborden finns allt från realistiska teckningar till färgstarka abstraktioner. Hur har de nått fram till sådana spännande och sinsemellan originella resultat? Konstruktiv återkoppling, eller med

elevernas föredragna ord feedback, lyder svaret. Inte bara från lärare till elev. Utan också och framför allt: från elev till elev.

Det var för några år sedan som bildlärarna Anna Grenholm, Karin Knapp och Stina Arvas bestämde sig för att undersöka elevåterkoppling som pedagogisk metod. De antogs till ett ramprojekt inom Stockholm Teaching & Learning Studies (STLS), vilket i sin tur ledde till det ämnesdidaktiska FoU-projekt som de startade hösten 2022.

En dag i veckan undervisar de förstaårselever på teknikprogrammets inriktning design och produktutveckling, med projektets syften i fokus. Delprojektet som nu håller på att avslutas är det sista för elev-

erna, då bildkursen bara pågår en termin. Uppgiften: att visuellt gestalta en av två noveller som de läst på kursen Svenska 1. I den ena, ”Härligt grönt gräs” av Lars Ahlin, är en kringvandrande man döende i en magsjukdom. I den andra, Jerker Virdborgs ”In”, ger sig två män in i en järnvägstunnel för att leta reda på ett mjukisdjur, en hummer, som den enes son tappat från ett tågfönster. Sonen har dessutom förlorat sin mamma i en olycka.

Eleverna har instruerats att skriva ner känslan som berättelsen skapar, och fundera på hur den kan uttryckas via val av färger, material, teknik. Under en vanlig bildkurs hade de sannolikt på sin höjd frågat läraren om de kört fast. Kanske hukat över arbetet, för att ingen annan

Svea Kadar i klass TE23DC får återkoppling på sin blomskulptur av klasskamraten Oscar Norström och läraren Stina Arvas.

ska se. Exakt det motsatta råder här.

– Vi tränar eleverna i kamratfeedback genom att ofta låta dem jobba tillsammans två och två eller i grupp vid bordet i början av en uppgift. De får instruktioner av oss om vad de ska titta på i kamraternas bilder. Fokus ligger ofta på uttrycket i bilden, säger Stina Arvas.

Som verktyg får eleverna en uppsättning begrepp att uttrycka sig nyanserat med.

– Varje lektion går vi igenom ett antal ämnesspecifika begrepp som hör till just det arbetsområdet. När vi arbetade med kolteckningar gick vi till exempel igenom självskugga, slagskugga, kontrastförstärkning.

– Nu kan de vara väldigt specifika i sin feedback. Om du vill ha en tätare himmel, kan en elev säga till en annan, så kan du ta en hårdare krita, den täcker bättre. De som kom hit och var osäkra i sitt skapande, har gjort helt otroliga bilder den här terminen, säger Anna Grenholm.

Blomskulpturen som eleven Svea Kadar har skapat för att gestalta novellen ”Härligt grönt gräs”, har sköra vita och blekrosa kronblad och en tunn grönmålad stängel fästad i vad som ser ut som en taggig kolsvart stjärna.

– Jag har fått väldigt mycket feedback. Lerklumpen som blomman står i blev först inte som jag ville, det blev bättre när jag gjorde den i vax. I början hade blomman väldigt mörka blad, det blev inte bra och stjälken var för tjock. Ståltråd blir stabilt men ändå inte tjockt. Det ljusa silkespapperet ger en lätt känsla. Oro och ledsamhet, ville jag uttrycka, men också lättnad och glädje. Men att ha kompisar som kommenterar det man gör, är inte det jobbigt?

– Tvärtom hjälper det mycket, för de är ärliga. De vågar säga vad de tycker och det är inte

jobbigt för de känner mig och vet var gränsen går.

Också Sveas klasskamrat

Oskar Norström har tolkat Lars Ahlins novell, i en målning där det finns en pöl av mörkt röd färg där gräset lyser grönt.

– Han dog i gräset, mannen i novellen, han hostar ju blod i slutet, och tid har passerat i min bild, så att det har torkat. Därför är det röda mörkt.

När du själv gett feedback, hur har det låtit då?

– Till exempel: Använd inte blå färg om du vill skugga något som är gult, för då blir det grönt där färgerna går in i varandra.

Några bord bort sitter Kasper Jögi och Emil Steinholtz. Båda har tolkat Jerker Virdborgs novell och gestaltat laddningen i berättelsens tågtunnel. Kasper har utgått från en skiss där betraktaren ser de båda männens ryggtavlor, och rälsen som löper fram mot bildens bortre kant, med mjukisdjuret som männen i berättelsen är på jakt efter.

– Snart kan tåget komma, det är spänningen. Ska de hinna hämta den röda hummern i tid? Jag har suttit här med Emil och frågat honom: Den här färgen, eller den här? Vi har jobbat på ett sätt som skiljer sig mycket från hur det brukar vara, och det hjälper en mycket.

Emil Steinholtz (till höger) i klass TE23DC visar upp sitt arbete för klasskamraten Kasper Jögi och läraren Anna Grenholm

Emil har i sin tur bestämt sig för att teckna en gigantisk, blekvit, med fingrarna utspretande handflata som sträcks fram i mörkret i tunneln.

– Handen, det är depressionen som försöker ta mannen som letar efter mjukisdjuret åt sin son, och som har förlorat sin fru. Jag har snackat mycket med Kasper, frågat vad jag borde göra.

Anna Grenholm säger, medan eleverna packar ihop: – Vi kan konstatera att fler elever lyckas med sin uppgift på det här sättet. Att fler blir klara och resultaten mer personliga och uttrycksfulla.

Som stöd i utforskandet av återkopplingens betydelse har bildlärarna också den digitala lärlogg som eleverna för under kursens gång, och där de laddar upp bilder på sina skisser och verk och med ord beskriver hur de kommit till. Dokumentationen har pågått under flera år och kan därmed användas för att empiriskt fastställa resultatet av projektet.

En elev skriver: ”Jag lärde

mig av att kolla på de andra stillebenen, att mitt såg väldigt blekt ut i jämförelse, då jag var otroligt försiktig med alla ljusa och mörka färger, för att jag trodde att det skulle se mindre realistiskt ut, men i själva verket var det detta som gjorde dom mer realistiska.”

– Allt detta har eleven insett, genom att titta på vad andra skapat, konstaterar Stina Arvas.

– Vi ger dem ett arbetssätt som de kan ha med sig i många andra ämnesområden, säger Anna Grenholm.

Ibland får de höra farhågor från andra bildlärare om elevfeedback som metod.

– Det kan vara känsligt att visa upp sitt arbete, eleverna kan bli ledsna, kan de säga. Men vårt arbete och vår forskning visar att man kan skapa den här kreativa tryggheten, där eleverna vågar fråga och prata konstruktivt med varandra, säger Stina Arvas.

Text PONTUS DAHLMAN Foto ULRICA ZWENGER

Pedagogik med hundra språk

I snart 25 år har förskoleklasserna på Hammarbyskolan Norra inspirerats av Reggio Emilia. Nu vill skolan föra in den pedagogiska filosofin också i högre årskurser.

Att komma till en förskoleklass i Hammarbyskolan Norra är som att stiga rakt in i en pågående process. Det händer saker och det syns. Så ska det också vara enligt Reggio Emilia. I snart 25 år har förskoleklassen inspirerats av den pedagogiska filosofin från staden med samma namn i norra Italien.

– Det är ett sätt att se på barnen som kompetenta, förklarar Monita Edvardsson

Kleijn, förskollärare och pedagogista.

Eleverna är ute på rast och hon guidar oss runt i klassrummet. Hon visar väggen med elevernas sommarminnen, filurträdet med ekollon i fönstret, mandalas med regelbundna färgmönster, fröer som groddas, lerfigurer och de tredimensionella byggverken på hyllan ovanför bordet för surfplattorna.

– ”De 100 språken” är ett viktigt verktyg för lärandet. Eleverna ska få uttrycka sig på olika

sätt, inte bara genom talet. Men vi skapar inte för sakens skull utan det finns en tanke med allt vi gör. Lärprocessen är det viktiga, inte slutmålet.

Klassrummet är indelat i stationer där grupper av elever kan arbeta. Det är ett sätt att underlätta möten och samarbeten.

– Det kollektiva lärandet genomsyrar verksamheten. Vi härmar inte varandra utan vi lär av varandra. Vid surfplattorna har vi till exempel kopplat ihop hörlurarna så att två elever kan lyssna eller

skriva tillsammans.

I stället för att arbeta tematiskt jobbar klassen med ett undersökande arbetssätt där elevernas frågor och intressen är viktiga för undervisningen. De ska vara delaktiga i lärandet och pedagogerna är ”medforskare”.

– Det gäller att fånga stunden och ta tillfället i akt när eleverna ställer frågor och kommer med funderingar. Som på samlingen i morse, då frågade en elev om en insekt. Vi fångade upp nyfikenheten, letade information och lärde oss mer om den tillsammans.

Det hörs röster i hallen. Rasten är slut och elever med rosiga kinder sätter sig runt den runda mattan. I dag ska de fortsätta att skriva och rita på sina sagor om ett magiskt frö. Eleverna jobbar i par och arbetet pågår så länge de orkar. Dagsformen styr. Förra året gjorde klassen filmer av sina sagor. I år blir sagorna till böcker med egna texter och illustrationer.

– Arbetet behöver inte gå fort. Det ska ta sin tid. Ni ska jobba noggrant så att ni blir nöjda med det ni gjort, påminner Monita Edvardsson Kleijn.

I förskoleklassen är förhållningssättet väl inarbetat. Sedan ett par år försöker skolan, på uppdrag från grundskolecheferna, föra in det även i högre årskurser. Nätverk med lärare träffas regelbundet för att diskutera hur man kan kombinera ett mer utforskande arbetssätt med tim- och läroplanen. Det är en nöt att knäcka. Thomas Bergström undervisar sexorna i SO.

Pedagogerna Monita Edvardsson Kleijn (i svart) och Pia Eriksson tillsammans med förskoleklassen som arbetar med sagor om ett magiskt frö.

– I SO försöker vi ha ett mer forskande perspektiv. Vi har mindre katederundervisning och mer öppna, utforskande frågeställningar där eleverna fördjupar sig i små grupper. Men så klart kan det inte bara vara ett fritt fördjupande.Det behövs fakta och stoft så läraren måste välja ut vissa saker. Förhållningssättet är fortfarande nytt men det växer fram sakta men säkert.

Att jobba mer med ”de 100 språken”, inte bara med det lästa och skrivna, kan vara en utmaning med högre klasser.

– Samtidigt kan vi inte bli esteter i varje situation utan vi behöver välja olika tillfällen där eleverna får gestalta en fördjupning som de vill, till exempel genom text, bild, lera eller film.

Nätverken jobbar också med skolmiljöerna, hur de pedagogiska ytorna kan formas för att främja möten och åskådliggöra elevernas inlärningsprocesser.

– Vi vill att tankar, idéer och frågeställningar ska komma upp på väggen och bli synliga, såväl vägen dit som den färdiga produkten. Jag skulle bland annat vilja ha en anslagstavla i korridoren där vi kan publicera olika processer. Arbetena behöver inte tas ner utan kan sitta kvar länge så att eleverna kan inspireras av vad andra har gjort, säger Thomas Bergström.

Tillbaka i förskoleklassen arbetar eleverna lugnt och fokuserat med sina sagor.

– I höstas lärde de sig att skriva på surfplattan. Vi läste upp deras allra första meningar och de var så stolta. Nu skriver de för hand och av lust. De tycker att det är jätteroligt, säger Monita Edvardsson Kleijn. Lugnet i klassrummet är inte ovanligt. Så brukar det vara. Kanske för att eleverna kan rutinerna och känner sig trygga, men även miljön och pedagogiken har stor påverkan, tror Monita Edvardsson Kleijn. Det är ingen quick fix, det tar ett tag att komma in i Reggio Emilia, men det är ett jätteroligt sätt att jobba på.

Text ANGELICA BERG Foto ULRICA ZWENGER

FRÅGAN Vem är den bästa läraren du haft?

ALBERTO JÖNSSON, 10 ÅR

Kungliga Svenska balettskolan

– Kerstin Maly Kinman. Hon är min lärare i svenska. Jag gillar att hon ställer många frågor till oss. Det gör att vi får fundera själva. Vi lär oss mycket på hennes lektioner.

ALICE SVANSTRÖM, 10 ÅR

Kungliga Svenska balettskolan

– Min balettlärare här på skolan, Pirjo Blomqvist. Hon hittar på bra och roliga övningar. Hon är snäll och har många knep för att man ska tycka det är roligt i skolan. Då lär man sig mer.

MILTON PALACIOUS, 18 ÅR

Bernadottegymnasiet

– Det är min lärare som jag har i idrott och religion här på skolan, Mikael Hatt. Han är väldigt positiv och det går att prata med honom om allt. Hans lektioner är bra och strukturerade.

SANDRA LANNON, 18 ÅR

Bernadottegymnasiet

– Linus Thorén, som jag har i svenska här på Bernadotte. Lektionerna är bra, intressanta och välstrukturerade. Det blir aldrig några frågetecken kring vad man ska göra.

NIRJALA DATTA, 18 ÅR

Östra Reals gymnasium

– Det var min lärare i engelska på Slättgårdsskolan, Ulrika Ekström. Hennes lektioner var intressanta och roliga. Hon var kompetent och kallade oss ”mina darlingar”. Det var trevligt.

Text och foto AGNETA BERGHAMRE HEINS

Jag tog examen för sex, sju år sedan. Mamma blev överlycklig att jag gick i hennes fotspår.

Andrey Shupliakov är lärare på Nya Elementar i Bromma.

Andrey Shupliakov

Räkna med Andrey

Den egna skoltiden präglades av en känsla att inte passa in. Ändå blev Andrey Shupliakov till sist lärare, efter en omväg via en spelbutik. Nyligen tilldelades han andra pris i Guldäpplet. ”Att se barn utvecklas är det bästa som finns”, säger han.

Text ANNELIE DREWSEN Foto ULRICA ZWENGER

em, fyra, tre, två …

Läraren Andrey Shupliakov räknar ner och startar spelet Monster Brawl med ett klick på sin surfplatta. Som avslutning på dagens lektion ska eleverna i klass 6V på Nya Elementar samla kristaller genom att göra matematikuppgifter på sina surfplattor. Alltså: mängdträning inför det nationella provet. I de olika spelen ligger cirka 35 flervalsfrågor hämtade från tidigare prov.

– Ni kommer att vara frestade att gissa, men gör inte det utan be om hjälp om ni fastnar, säger Andrey Shupliakov.

I handen har han en miniwhiteboard och står redo att rycka in. En flicka ber om hjälp med att omvandla procent till bråk. En förklaring skissas upp, frågan besvaras och jakten på kristaller fortsätter. Ytterligare en elev räcker upp handen.

– Vet du vad produkt är? frågar Andrey Shupliakov. – Nej.

– Det är ju multiplikation, så det här är en begreppsfråga.

Blicken gnistrar till hos honom när eleverna förstår. Under kavajen klappar hjärtat för att alla ska vara inkluderade i skolan, och en väg dit går via spel. På ytan kan det verka handla om trender, men för Andrey Shupliakov gick vägen till klassrummet

bokstavligen via en spelbutik.

Drivkrafterna i yrket går dock att spåra ännu längre tillbaka, i en uppväxt där han inte kände sig riktigt hemma någonstans. Han kom till Sverige från Ryssland med sina föräldrar som fyraåring och började så småningom på Johannes skola i Stockholm.

– Det var på ett sätt hemma och ett annat sätt i skolan. Det var väldigt förvirrande.

Föräldrarna förväntade sig att han skulle ägna sig åt musik. Mamma Olga var lärare och spelade piano, pappa Oleg fiolspelande professor på Karolinska institutet. Sonen började så småningom på Adolf Fredriks musikklasser och därefter blev det naturvetenskapsprogrammet med musikinriktning på Kungsholmens gymnasium. Känslan av att inte passa in fanns kvar under hela skoltiden.

– Jag var lite egendomlig och visste inte hur man skulle vara socialt. Jag gick på väldigt svenska skolor, samtidigt som jag tillhörde en minoritet. Jag försökte passa in men kände mig lite awkward

Efter gymnasiet åkte han till London ett halvår – ”för att läsa engelska och finna mig själv”.

– Där var alla mina kamrater från olika länder och jag kunde för första gången känna en tillhörighet. Det var definitivt en ögonöppnare. Som vuxen kunde jag landa i att det är okej att vara annorlunda, eller till och med bra. ►

Tillbaka i Sverige följde han ändå en utstakad väg som inte riktigt var kalibrerad mot den egna viljan. Den här gången hamnade han på Kungliga Tekniska högskolan (KTH) där dagarna fylldes av differentialekvationer, hållfasthet och automatiseringsteknik.

– Jag gick där i sju år, säger Andrey Shupliakov och suckar djupt.

Han tog en paus i studierna och arbetade i stället i en liten spelbutik på Regeringsgatan. Det är där livet tar en oväntad vändning. Butiken är specialiserad på brädspelet Warhammer, där spelarna målar sina egna figurer. Många barn och ungdomar, ofta i mellanstadieåldern, söker sig dit.

– Alla spel är på engelska och de kunde knappt engelska, så vi blev lite som mentorer. Jag coachade dem och väckte deras intresse. Det fanns en tillhörighet där och det var så roligt – och en sådan kontrast mot KTH!

Parallellt hade han även ett uppdrag som karatetränare på en kampsportsklubb i Hägersten.

– Jag tog hand om gruppen med sexåringar och det

var också en bidragande faktor till att jag blev lärare. Att se barn utvecklas socialt och kunskapsmässigt är det bästa som finns.

Den sista knuffen i rätt riktning kom från mamma Olga, själv lärare och numera biträdande rektor. Hon berättade att det fanns en kompletterande utbildning för att bli lärare.

– Den passade mig som hand i handske. Jag tog examen från Mälardalens högskola för sex, sju år sedan. Mamma blev överlycklig att jag gick i hennes fotspår.

Andrey Shupliakov har arbetat på Nya Elementar sedan examen och fick nyligen andra pris i Guldäpplet, en utmärkelse som lyfter fram lärare som använder digitala hjälpmedel i undervisningen.

I motiveringen nämndes bland annat att han ”skapar nya former för lärande och kombinerar digitala och analoga verktyg på ett innovativt sätt”. Utöver att använda digitala verktyg i klassrummet har han en egen kanal på Youtube – Räkna med Andrey – där han publicerar filmklipp med förklaringar. Eleverna

Andrey Shupliakov och Alfred Pettersson i 6V diskuterar problemlösning med bråk. I bakgrunden spelar eleverna ett spel med snabba mattefrågor utifrån tidigare nationella prov.

Det kanske verkar konstigt, men eleverna blir mer fokuserade när de ser mig framför en green screen.

kan titta på genomgångar hemma, men det händer även att han visar sina egna filmklipp på lektionstid.

– Det kanske verkar konstigt, men eleverna kan tycka att det är lite jobbigt att stirra på en lärare hela dagen. De blir mer fokuserade när de ser mig framför en green screen, och om de råkar dagdrömma kan de titta igen.

Han är glad att eleverna har surfplattor, eftersom det innebär att de kan använda kameran.

– Den används alldeles för lite i skolan. Eleverna kan filma, spela in ljud och fotografera. De visar sina kunskaper på flera sätt.

Risken för distraktioner finns det numera bra lösningar för att hantera. Andrey Shupliakov demonstrerar två verktyg som låter honom ha full koll på elevernas skärmar samt begränsa vissa appar eller funktioner för enstaka elever eller hela grupper.

– Jag kan också visa upp en elevs skärm för alla om någon har en smart lösning. Det älskar jag att göra!

Eleverna har även läroböcker och Andrey Shupliakov betonar att språket förstås är viktigt.

– Om de inte har läsförmågan är de rökta i matematik. Vi läser texter och har

traditionell undervisning också.

Som många andra tycker han att det svåraste i yrket är att räcka till och hjälpa alla elever på rätt nivå. Det är anledningen till att han nu studerar till speciallärare på halvtid vid Stockholms universitet.

– Jag är så lycklig att jag får gå den här utbildningen. Inkludering är så viktigt. Människor i allmänhet vill känna tillhörighet, men om man har svårt i skolan är det lätt att hamna utanför. Som speciallärare ser jag fram emot att förebygga det.

Lektionen är snart slut och klass 6V har övat matematik med hjälp av ett par olika spel. Stämningen är uppsluppen och på väg ut konstaterar några elever att det var lite stressigt.

– Precis som på nationella provet … – Fast roligt också!

Kollegan Anton Sandberg Magnusson, som ska ha nästa lektion, kommer in i klassrummet och berättar att han har gjort ett escape room om naturvetenskap i appen Numbers.

– Jag har spelat in en röst när jag är ett kemimonster. Det blev bättre än jag trodde, säger han och skrattar.

Andrey Shupliakovs blick fylls av nyfikenhet.

– Åh, du måste visa mig sedan!

ANDREY SHUPLIAKOV

AKTUELL: Fick andra pris i Guldäpplet.

GÖR: Lärare i matematik, NO och teknik samt NTA-utbildare i temat Rymden. Studerar till speciallärare.

BOR: Vällingby.

GILLAR: Att väcka elevers entusiasm för naturvetenskapliga ämnen.

OGILLAR: Hjärtlöshet och brist på medkänsla.

PÅ LEDIGA STUNDER: Datorbygge, rymden, flygsimulatorer, teknik samt skapa pedagogiska Youtubefilmer på min kanal Räkna med Andrey.

LÄSER: ”Empati” av Hilmar Thór Hilmarsson och ”Motiverande samtal vid autism och adhd” av Liria Ortiz och Anna Sjölund.

LYSSNAR PÅ: Roosevelt, Augustine, VHS Collection och lo-fi-hiphop.

BÄSTA LÄRARMINNE: När elever entusiastiskt berättar något positivt de undersökt eller skapat som en följd av en lärdom från min lektion.

Sjätteklassarna Ella Johansson (till vänster) och Josefin Olsson Sundström tillsammans med läraren Andrey Shupliakov.

Lee Hussain Leijon (till vänster) och Engla Jangard, båda i SA21C, var med på workshoppen i gospel redan i fjol. Här tillsammans med gospelsångerskan Kiralina Salandy (mitten) och Lasse Axelsson på gitarr (längst till höger).

De tar ton mot rasism

Det svänger om Östra Reals gymnasium när eleverna introduceras för gospel. Men bakom musiken finns också ett allvarligt budskap. Vi var med när Svenska Gospelverkstaden med hjälp av sång och rytm berättade om slavhandel, medborgarrättsrörelse och rasism.

Sången och rytmerna strömmar ut från musiksalen på översta våningen i Östra Reals gymnasium. Efter en lite försiktig start är klasserna nu helt med på noterna, de sjunger stämmor och turas om att ta ton. Men den glada stämningen får snart en mer allvarlig inramning när körledaren Lasse Axelsson från Svenska Gospelverkstaden bryter av sången med berättelser om rasism och slavhandel.

Han berättar hur viktig sången var ute på bomullsfälten, eftersom slavarna inte fick prata med varandra.

– Men eftersom de jobbade så dåligt om de inte sjöng så var det tillåtet. Alla sjöng, och man delade inte upp sig i om man var bra på det eller inte, utan det var ett sätt att uttrycka sig och klara tillvaron, berättar han för klassen och uppmanar dem att våga mer och att sjunga som de gör

hemma när ingen hör dem. Förmiddagens workshop är en del av Östra Reals ämnesövergripande projekt ”Från slaveri till Black lives matter”.

Den ska senare i veckan utmynna i en konsert dit hela skolan samt elevernas familjer är inbjudna. Och det var just när försteläraren Marie Petersen Erlandsson, som undervisar i engelska och historia, besökte en sådan konsert på sin dotters högstadieskola som hon fick idén att göra samma sak på gymnasiet, fast som en mer omfattande temavecka.

I år kör de för andra gången.

– Vi lever i jobbiga tider, med

rädsla för att det kan bli krig, och då behöver vi ge eleverna framtidshopp. I läroplanen står det att man ska rusta de unga för framtiden och ge dem handlingskraft, och att lyfta det här temat med hjälp av musik är ett sätt, säger hon.

Under veckan får eleverna undervisning om medborgarrättsrörelsens historia, integrerat med ämnena svenska och engelska. De får möta litteratur och lyssna på kända tal – och förstås sjunga. I år deltar ettorna från samhällsvetenskapsprogrammet samt elever som läser språkintroduktion eller specialpedagogisk profil. Ett

syfte med projektet är att elever med olika bakgrund ska få möjlighet att mötas på ett nytt sätt, genom musiken, förklarar musikläraren Marja-Liisa Piirimets Ingler som också undervisar i språkintroduktion.

– Dessa elever känner sig ibland utanför och inte alltid sedda i skolan, så när vi kan involvera även dem i projektet växer det ytterligare. Det här är dessutom den enda musikundervisning många får på gymnasiet, säger hon.

Lasse Axelsson varvar sång och musik med små anekdoter. Han berättar om Rosa Parks, medborgarrättskämpen som vägrade att upplåta sin plats på bussen till en vit man. Från historien om Little Rock Nine – nio afroamerikanska elever som studerade på en rassegregerad skola –kommer han naturligt in på mobbning och värdegrund och frågar hur det skulle kännas om ingenmötte ens blick i skolans korridorer.

Han betonar hur viktigt det är att se varandra och att ett enkelt ”hej” kan göra stor skillnad.

– Vi tycker att det är viktigt hur Lasse lyfter fram värdegrunden. Hur man är en bra kompis, att man ställer upp för varandra och att man hälsar när man möts. Det är betydelsefullt för eleverna, säger Marie Petersen Erlandsson.

Även om det först verkar som om berättelserna kommer spontant så finns det en röd tråd igenom hela workshoppen – men så har Lasse Axelsson också årligen besökt sju, åtta skolor, främst på högstadiet, i snart tio års tid. Nästa sång de sjunger kopplas tydligt ihop med det han just har berättat: ”Reach out your hand and make a friend.”

Lasse Axelsson och hans ensemble sjunger före. Eleverna sjunger efter. Volymen blir högre. Engagemanget allt större. Texten och musiken har börjat betyda något.

– Det var fint av honom att prata om mobbning på det sättet. Det var en bra påminnelse om att det är viktigt att vara

SKAPANDE SKOLA

► Besöket från Svenska Gospelverkstaden finansierades genom Skapande skola.

► Skapande skola är ett statsbidrag för grundskolan som kan användas för att bekosta ett samarbete med en professionell kulturaktör.

► Språkintroduktionsprogrammet läser enligt kursplanen för årskurs 9 och kunde därför få finansiering genom Skapande skola.

► Läs mer på kulan.stockholm och på gospelverkstaden.se.

snäll och om någon står ensam så kan man alltid säga hej och fråga hur det går med skolarbetet, säger Auđunn Kristjánsson i klass SA23A.

Han tycker också att det var roligt att få göra något nytt eftersom han själv aldrig tidigare har provat på att sjunga gospel. – Vi har jobbat med slaveritemat på historielektionerna, och nu hänger det ihop med sången. Jag fick nya perspektiv, säger han.

Thea Eidhagen i klass SA23B konstaterar att hon nu har fått bakgrunden till musik som hon tidigare hört men inte funderat så mycket över.

– Utifrån vad Lasse berättade har vi fått ett sammanhang och insett att texten betyder något. Det är sällan vi får göra sådana här saker, det blev ett roligt avbrott i vardagen och det var väldigt inspirerande. Det sätter också vårt liv i perspektiv till hur andra har haft det, att vi har det ganska bra, säger hon.

Och nog verkar workshoppen sätta spår som stannar kvar. Engla Jangard i klass SA21C deltog i fjol och tyckte att det var så givande att hon i år finns med i kulisserna för att peppa klasserna att verkligen ta in den här stunden. Själv har hon bakgrund från musikklass, men menar att alla har känsla för musik, bara de tar fram den. – Gospeln lockar fram en viss känsla, att alla vill och att alla kan, redan efter två timmar. Det blir också en gemenskap, att vi gör det här tillsammans, säger hon.

Antagligen har hon rätt, för mot slutet lyfter nästan taket. Lasse Axelsson hamrar på pianot, hans ensemble har händerna i luften och klassen klappar taktfast efter. De små blyga mumlanden som hördes i början av dagen är nu utbytta mot kraftiga röster fulla med energi. Alla är med, de ger ord, rytm och toner till det som en gång utspelade sig i Amerika, de sjunger för dem som inte kan, för sin egen skull och för dem vars blickar de senare kommer att möta i korridoren. De stampar och klappar, uppfyllda av gospelns budskap.

– Det är måndag morgon, alla är lite trötta efter helgen, och så kommer gospelsångarna in fulla med energi och drar med sig oss. Mycket peppande, säger Thea Eidhagen.

Eller som Lasse Axelsson säger: – Det allra viktigaste är att eleverna har roligt. Då får de också med sig historien.

TÄVLING Vinn biobesök

Läs tidningen och var med och tävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre vinnare som får var sitt presentkort med två biobiljetter. Lycka till!

1 Hanna Skarelius delar sin tid mellan undervisning och forskning. Vad undervisar hon i?

1 Bild

X Slöjd

2 Idrott

2 Alviksskolan hade nyligen besök av elever från ett annat land. Vilket?

1 Grekland

X Österrike

2 Portugal

3 Vilken skola har kopplat samman sitt ämnesövergripande arbete med gospel?

1 Östra Reals gymnasium

X Södra Latins gymnasium

2 Adolf Fredriks musikklasser

4 I vilken stad tävlade dansaren Anna Haidai i februari?

1 Lausanne

X Paris

2 München

5 Vilka står bakom satsningen ”P som i poesi”?

1 Författarcentrum Öst

X Sveriges Författarförbund

2 Stockholms stad

Mejla din tipsrad senast 14 juni till tomas.bannerhed@edu.stockholm.se.

Ange var du arbetar och din fysiska hempostadress så att vi kan skicka presentkortet om du vinner.

Vinnare i nummer 1/2024 blev Heléne Hellström, Höglandsskolan, Anneli Kellander, Husbygårdsskolan, och Love Rindström, Bernadottegymnasiet.

Grattis! Rätt rad var 1, X, 2, X, 1.

Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ROBERT BLOMBÄCK

ANNA HAIDAI, 16 ÅR

Kungliga Svenska balettskolan

När kriget i Ukraina bröt ut flydde jag till Sverige tillsammans med min mamma och min bror. I början var det svårt, eftersom jag varken kunde svenska eller engelska, men jag har fått jättebra hjälp på skolan att lära mig båda språken och även fått många vänner här. Jag älskar balett och har dansat sedan jag var sex år. När jag var tio flyttade jag från min hemstad Konotop till Kiev för att kunna gå i en balettskola. Dansen har alltid varit en stark drivkraft för mig. Det är som en dröm att jag nu får gå på Kungliga Svenska balettskolan och fortsätta dansa. Jag dansar fem, sex timmar per dag på skolan. Av de andra ämnena tycker jag engelskan är roligast. Det är väldigt utvecklande att gå här, bland annat har vi samarbete med Kungliga Operan, Dansens hus och Göteborgsoperan och får delta i deras föreställningar. I februari fick jag också chansen att tävla i en stor tävling i Schweiz, Prix de Lausanne. Det var helt fantastiskt!

På Kungliga Svenska balettskolan är lärarna som vänner och jag kan prata med dem om allt. Här tror alla på mig och det stärker mitt självförtroende. Skolan känns ofta som en fristad för mig, då tänker jag inte så mycket på kriget i mitt hemland, där min pappa och andra bror är kvar. Jag hoppas att kriget snart tar slut. Då vill jag åka tillbaka till Ukraina och bo med hela min familj igen. Min önskan är att alltid kunna dansa balett, att det ska bli mitt jobb. I framtiden hoppas jag få dansa hemma i Ukraina, i Sverige och på andra stora dansscener runt om i Europa.

Berättat för AGNETA BERGHAMRE HEINS Foto MARC FEMENIA

MIN SKOLA Kungliga Svenska balettskolan

»Jag hoppas få dansa hemma i Ukraina«

”Vi vill minska den digitala klyftan”

Artificiell intelligens beskrivs av somliga som ett hot, av andra som världsförbättrande. När IKT-pedagogerna Linda Spolén och Jakob Ödin Fagerlund på Medioteket utbildar lärare om AI är bilden mer balanserad.

Till Roboteket i Liljeholmen, som är en del av Medioteket, kommer lärare för att utveckla sin digitala kompetens. Miljön skvallrar om hur roligt man kan ha det med 3D-skrivare, robotar och VR-verktyg. Här finns miniatyrreplikor av kända skulpturer, programmerbara nyckelpigor och diodbroderier. Det praktiska och laborativa arbetet vilar på en gedigen teoretisk grund tack vare IKT-pedagogerna Linda Spolén, i grunden bibliotekarie med lång erfarenhet av IT i skolan, och Jakob Ödin Fagerlund, lärare i matematik och NO. – Vi håller i kompetensutvecklingen för stadens lärare. Alla våra kurser är skräddarsydda, förklarar Linda Spolén.

Sedan genombrottet för artificiell intelligens hösten 2022 har det blivit ännu mer angeläget att minska det digitala kunskapsglappet.

– När elever är inne i tekniken medan pedagogernas enda relation till AI är Max Tegmarks dystopiska Sommarprat finns risken att det blir en stor klyfta. Den vill vi minska, säger Jakob Ödin Fagerlund. Linda Spolén betonar att medie- och informationskunnighet (MIK) är viktigare än någonsin. Man kan inte bara lära sig att skriva kod, utan det handlar om att se hur koden hänger ihop med de större frågorna och hur man kan agera i en digital omvärld. Numera känner de flesta lärare som kommer till Robotekets kurser till AI, men nivån på förkunskaperna varierar.

– De flesta känner till Chat GPT och har hört att det kan hjälpa eleverna att fuska. Fler och fler har också testat det, men ofta bara ett enda AI-verktyg, säger Jakob Ödin Fagerlund.

I praktiken finns många olika tjänster

IKT­pedagogerna Jakob Ödin Fagerlund och Linda Spolén på Medioteket håller i fortbildningarna för lärare och påpekar att AI redan finns inbyggt i många tjänster som används dagligen i skolan.

där AI används för att generera text, bild eller film, så kallad generativ AI. Dessutom är AI redan integrerat i många verktyg i vardagen, inte minst i mobilen. Jakob Ödin Fagerlund öppnar sin egen mejlkorg för att visa.

– AI läser av mejlet och känslan i det och kan föreslå att jag ska svara ”Ja, det låter bra”. Även i Powerpoint finns AI som kan ta fram förslag på bilder som passar till innehållet i en presentation.

Så vad är egentligen AI? Linda Spolén pratar hellre om maskininlärning.

– Det innebär att man genom att mata in enorma mängder data tränar en modell tills man får det resultat man önskar.

– Chattbotarna vi ”pratar” med förut-

spår det mest sannolika ordet att komma efter det föregående. Det gör att de ibland ”hallucinerar” och ger ett falskt svar som låter väldigt övertygande, förklarar Linda Spolén.

Hon ger ett exempel på en chattbot som på ett mycket övertygande sätt hävdat att Hemingway skrivit en viss bok, trots att boken inte existerar. Där skiljer sig chattbotarnas språkmodeller mot en vanlig sökning på nätet.

– Google ger inte något svar om det inte finns på nätet, men språkmodellerna ger ett falskt svar. En chattbot säger aldrig att den inte vet. Här blir det oerhört viktigt med lärarnas ämneskunskaper. När man funderar över fusk är det på sådana saker man kan se det, säger Linda Spolén.

Jakob Ödin Fagerlund vänder dock gärna på frågan om fusk och lyfter fram AI som ett verktyg för att exempelvis få återkoppling på en text för att kunna förbättra den. – Kanske är det demokratiskt att elever som inte har akademiker till föräldrar nu också får studiestöd hemma?

Men det är klart att AI kan vara fusk, vilket leder till att vi behöver fundera över vilka uppgifter vi ger. Det handlar inte bara om att göra alla skrivuppgifter i skolan, utan även om att prata och resonera om kunskaper.

Hittills kräver de flesta AIverktyg någon form av inloggning, vilket varit ett problem då det inte får användas på stadens datorer. Men en lösning är på gång.

– Om allt går som planerat kommer vi att få tillgång till Copilot med kommersiellt dataskydd, säger Linda Spolén. Copilot är Microsofts AIverktyg, som tidigare kallades Bingchatt. Det är också ett verktyg för att länka samman olika program på datorn, för att till exempel skapa en Powerpointpresentation av en Wordfil. I Copilot ingår även AImodellen Dall-e som kan generera bilder, ett område där AI kan vara både fascinerande och skrämmande.

På några ögonblick kan stereotyper kopplade till exempelvis kön bli synliga. De finns inbyggda i själva modellen eftersom de funnits i de träningsdata som den bygger på. När man sedan går in och försöker rätta till det blir det ibland fel på andra sätt.

– Om man säger ”kan du ge mig bilder på senatorer i USA på 1800-talet” får man kanske bilder med svarta kvinnor, men svarta kvinnor var ju inte senatorer då. När man försöker rätta till skadliga stereotyper blir det i stället förfalskning av fakta, säger Linda Spolén.

Utvecklingen av AI går snabbt och både Linda Spolén och Jakob Ödin Fagerlund går ständigt kurser för att hålla sig uppdaterade.

– De senaste årets utveckling av AI gör att vi med stormsteg närmar oss någon form av intelligens. Vi är fortfarande bara i början, konstaterar Linda Spolén.

Vad är det i dina grejer?

En viktig fråga att ställa i klassrummet. Produkterna dina elever köper kan innehålla massor av olika kemikalier. Hjälp dem förstå hur innehållet kan skada dem eller miljön.

BOKSIDAN Poesi i undervisningen

”Alla kan läsa och tolka en dikt”

En ny satsning ska få fler skolor att bjuda in poeter på författarbesök.

– Många lärare tycks vara osäkra på hur de ska använda sig av poesi i undervisningen, säger Elnaz Baghlanian på Författarcentrum Öst. Vi vill sänka trösklarna.

”P som i poesi” är en ny satsning som går ut på att elever i årskurs 4 i socioekonomiskt utsatta områden ska få möta en poet vid två tillfällen. Poeterna som ingår är särskilt utvalda och vana vid att besöka skolor, bland andra Sveriges läsambassadör Nioosha Shams.

– Poeterna ska inte främst prata om sina egna böcker utan hålla i en workshop om poesi som genre, förklarar Elnaz Baghlanian, verksamhetsledare på Författarcentrum Öst, som står bakom satsningen.

Det första tillfället är undersökande. Eleverna läser några dikter och funderar på vad poesi är. Sedan får klassen tid att skriva dikter, antingen i grupp eller individuellt. Vid det andra tillfället läser de dikterna tillsammans med poeten.

– Workshoppen ska vara tillåtande och inkluderande. Vi vill sänka trösklarna till poesin och låta eleverna närma sig läsning och skrivande på ett lättsamt sätt. Med hjälp av poesin kan man ta sig an många frågor, alltifrån klimatkris, natur och demokrati till språk, läsning och skrivande.

Bakgrunden till satsningen är dels att så få skolor bokar författarbesök med poeter, dels att skillnaderna i läsförståelse mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund har ökat enligt Pirls­undersökningen från 2021.

– Läsförståelsen i tioårsåldern sjönk mycket för elever som inte har med sig läsningen hemifrån. Vi vill göra en insats med hjälp av poesin. Alla kan läsa och tolka en dikt. Det kan ge eleverna självförtroende och förhoppningsvis leda till ökat intresse för läsning och skrivande, säger Elnaz Baghlanian.

Text ANNELIE DREWSEN

Besöken är kraftigt subventionerade för skolan. Bokningar görs via Författarcentrum Öst. Läs mer på forfattarcentrum.se/ost-p-som-i-poesi.

LIVET, JU

Mårtin Melin

Illustrationer: Sofia Falkenhem

En bok för alla, 2023 Tänk att hålla ett helt hamsterliv i handen. Mårten Melin firar 20 år som poet med ett urval dikter från hans nio diktsamlingar. Rakt och enkelt diktar han om kärlek, husdjur, syskon, livet och döden. Sofia Falkenhems illustrationer fångar följsamt känslan i de skickligt komponerade textraderna.

Läsvärd lyrik

LJUSLIGHETER – POESI SOM SKINER

Hanna Lundström

Illustrationer: Maija Hurme

Schildts & Söderströms, 2023 I sin fjärde poesibok för barn rör sig Hanna Lundström mestadels i naturen som är fylld av kvittervisor och surrsång, slask och plask. Men även kramen, lasersvärdet och fartkameran får egna rimmade dikter. Maija Hurmes illustrationer utvidgar textens rum i ett dramatiskt växelspel mellan ljus och mörker.

UTAN ATT DU VET

Lena Sjöberg

Rabén & Sjögren, 2023

Kärleken kommer först –träffsäkert gestaltad med hjälp av matematiken, rymden och matsalskön. Men så vidgas perspektiven och med samma språkliga lätthet diktar Lena Sjöberg om diktatorer, klimatångest och trängseln under en bussresa till Guruvayoor. Varför inte inleda en lektion i SO eller matematik med en dikt?

TESHNE

Nioosha Shams

Nirstedt litteratur, 2024 Det är mjuka örsnibbar, biografmörker och rusande puls. Doft av kön och svett. ”Ingenting kan släcka den här törsten” diktar Nioosha Shams om ett begär så stort att det inte ryms i svenska språket. Det bultar, sväller, rinner och spiller då och då över i persiska ord och referenser. Mustig dikt om att vara ung, kåt och törstig.

”Misstro orden, pröva dem strängt, sovra, sålla och vaska!”

Ur ”Det hungrande hjärtats hemkomst” av poeten Anna Greta Wide, finns på Litteraturbanken.

Nr 3

Ute hos dig 30 september

LIVETS HÅRDA SKOLA Stina Hjelm

MARTIN HELLSTRÖM

Han har skrivit en bok om barn som gillar att läsa. Vad kan vi lära av dem?

Trenden vänder på Rågsveds grundskola som lyfter mot nya mål.

Vi följer med Hafsa på hennes drömprao på Svenska Dagbladet.

Här får eleverna lära sig att hålla föredrag utan prestationsångest.

… och naturligtvis mycket mer.

Har du hört?

Janne Andersson minns sin skoltid och lärarpanelen pratar trygghet och studiero.

Skolpodden i Stockholm

Röster från skolan

Aktuellt skolprat med lärare, skolledare och elever från Stockholms stads skolor. Lärarpanelen tar sig an ett nytt ämne i varje avsnitt och en ny spännande gäst berättar om sin skoltid.

Du hittar Skolpodden i Stockholm där poddar finns.