BERÄTTELSER
”Vem ska vi skriva om idag?” frågar Linda där hon sitter i soffan omgiven av fem brukare som ivrigt väntar på att få sätta igång. Linda Juslin jobbar som handledare på Mocca serviceenhet i Pargas och för henne har berättelse och fantasi alltid varit en viktig del av hennes liv. Ibland kommer svaret snabbt då Linda frågar. Ibland får de fundera lite tillsammans innan fantasin tar fart och berättelsen börja utforma sig. Linda berättar att alla får delta just så mycket de själva vill. En del dagar har man massor av idéer och tankar. Andra dagar är det skönt att bara sitta och lyssna. Sakta men säkert byggs en berättelse upp. Brukarna kommer med idéer och Linda skriver. Idag tar fantasin dem till pulkabacken och huvudpersonen Sara drömmer om att få åka pulka, trots att hon använder rullator och inte har åkt pulka på åratal. Linda ställer frågor: ”Vad tycker Sara om att göra? Hurdant väder är det? Är det veckoslut eller vardag? Vad händer? Går allt bra eller är det något som går på tok? Hur känns det för Sara?” Ibland skenar fantasin iväg, någon tappar koncentrationen för en stund, men Linda är skicklig på att fånga upp den röda tråden och så fortsätter man igen. - En viktig princip för oss är att alla idéer är bra, konstarerar Linda. En del kanske inte passar in just i den här berättelsen, men dem skriver vi upp och använder senare. Om det finns flera idéer kan vi rösta vilken vi ska använda eller så väljer en brukare som inte har sagt så mycket, fortsätter Linda. Efter cirka 30 minuter är berättelsen klar. Alla är övertygade om att det har varit en spännande resa till pulkabacken med Sara som huvudperson och alla är glada över att Sara vågade sätta sig i pulkan och känna den hisnande farten då pulkan susade ner för backen. Nu har brukarna gjort sitt och det blir Lindas uppgift att pussla med sina antecknin32
Text och bild | Malin Johansson
gar så att det blir en sammanhängande berättelse. Linda påpekar att hon ändå försöker bibehålla så mycket som möjligt av den stämning och de formuleringar som kommit upp i processen, då hon sedan sammanställer texten. Nästa gång då gruppen träffas igen, det brukar vara en gång i veckan, läser Linda upp det som hon har skrivit. - Ofta ser jag hur brukarnas ögon lyser upp, då jag läser upp berättelsen, säger Linda. De lyssnar och minns och känner kanske igen någon del som just de hittade på. Ibland applåderar vi åt oss själva, ler Linda. - Det blir ofta bättre än vi hade förväntat oss, säger Mia. Ett återkommande tema i berättelserna är personer med intellektuell funktionsnedsättning och det är ju också ett område som brukarna själva är experter på. Maten spelar ofta en viktig roll i brukarnas berättelser och Mats inflikar att sport är hans favorittema. Linda berättar att man har bjudit in utomstående att delta i gruppen som till exempel handledare och studerande och då det kommer in nya personer i gruppen får man också nya idéer och tankar. Brukarna är överens om att man vill utmana andra att också börja med detta inom Kårkulla. – Man behöver inte sätta ribban så högt och inte skriva så långt heller, inflikar Linda och Mats intygar att det enda som behövs är bra humor och handstil. Texterna brukar vanligtvis bli en till tre sidor långa. Linda lär också brukarna hur texterna är uppbyggda och undervisar dem en del i berättelseteori. Tillsvidare har man diskuterat vad en berättelse är och pratat en del om berättelsers uppbyggnad och då har Linda utgått ifrån frågeorden Vem, Var/När
