det har nått till den gräns att det knappt är kul längre. Men att ge upp är inte ett alternativ. Efter en evighet av stenhård kamp når sänket ytan och nu är den nära. Men ytterligare en gång dyker den ner och hela händelseförloppet upprepas. Till slut bryter en jättelik stålgrå fisk vattenytan och jag kan med skakiga armar styra in den till båtkanten. Bosse lägger snabbt ett rep runt stjärtspolen för att säkra den.
Bosse med en läcker Peacock.
Som en trasdocka utan fyllning faller jag nästan ihop i båten. Äntligen! Är det sant, har jag verkligen fått upp den? Men ansträngningarna är inte slut här, jag glömmer att vi ligger mitt ute i floden och nu måste bogsera in fisken till land. Att försöka dra upp den i båten är inte en möjlighet, den är helt enkelt för stor. Men allt går vägen och fisken håller sig lugn. Väl inne på närmaste strandbank kan vi mäta fisken till blott 187 cm. En fisk som är större än mig själv, men ändå långt ifrån hur stora de faktiskt kan bli. Den har en kroppsform mera lik en haj än en mal, man ser tydligt att detta är en snabbsimmande fisk som är anpassad för kraftigt strömmande vatten. Det är här den trivs som bäst och kan nyttja sin enorma kraft till att aktivt jaga byten som villar bort sig i strömmarna. Fisken simmar tyst tillbaka och försvinner i det mörka vattnet efter att vi knäppt några bilder. Den kvällen kryper jag tillbaka till tältet i löjligt intensiva ryggsmärtor. Hur stark en fisk på uppemot tre meter är vågar jag knappt drömma om. Åtminstone inte den natten. Dagarna flyter in i varandra och formar en sagolik tidlöshet, som de gör när man inte längre lever efter den tickande klockan. Det finns helt enkelt för mycket att skriva om för att kunna uttrycka i ord. Många upplevelser, som när jag sitter här bakom skrivbordet, känns som rena fantasier eller drömmar. Efter två veckor i djungeln kan vi summera ett helt otroligt fiske, och ett fantastiskt äventyr. Vi fångar
över 15 stora laulaus samt tappar räkningen på antalet Red tails. Alla får vi varsin best på över två meter. Bosse fångar den största, självklart under den sista fiskedagen. Ett brutalt odjur på 206 cm som nog vägde uppemot 120 kg. Thomas fångar den största Red tailen som säkerligen skulle ha pressat vågen till runt 35 kg. Dessutom har vi fått med väldigt många av dem på film vilket var ett av målen med resan.
Och tur är väl det, för annars hade väl ingen trott oss när vi berättat. Då hade det förblivit en dröm. Det är med en ganska omtumlande känsla som vi packar ihop för den långa färden tillbaka till Sverige igen. Det känns helt overkligt vad vi har varit med om. Och vardagen där hemma har aldrig känts mer avlägsen.