Magasinet Publik #7 2012 by Magasinet Publik

publik JMG-studenternas magasin

Nummer 1, 2012

Tema: Pressfrihet

twitter: magasinetPublik facebook: Magasinet Publik

Nytt datalagringsdirektiv möter protester

Hur mycket får man skriva om hovet? Nils Hanson om var man drar gränsen

Urban Löfqvist på ”I Sverige är vi dåliga på att ta Reportrar Utan Gränser: tillvara på vår yttrandefrihet”

å har vi kommit fram till utgivning av det sjunde numret av Magasinet Publik. Det är något vi ska vara stolta över. Att vi studenter kontinuerligt lyckas förvalta detta i praktiken oberoende studentmagasin sedan starten 2010. Inte bara för att vi gör magasinet på fritiden, utan också för att redaktionsmedlemmarna inför varje nummer till stora delar byts ut. Av de JMG-studenter som startade Publik är ingen med i det här numret. De är ute i verkligheten. Ändå lever tidningen. Den börjar så smått att rota sig på institutionen och den ger studenterna ett ypperligt tillfälle att få breda ut sig och skriva de där lite längre texterna. Det tycker jag är häftigt. Och jag tror att grundarna är glada för det. En vacker dag kanske den till och med kan ges ut i tryckt format. Förra numret blev ett visuellt snyggt nummer med ett runt, mysigt och läsvärt innehåll. Vi hade då ålderdom som tema. Inför det här numret bestämde vi oss för att vi skulle tuffa till oss något och gå in med ambitionen att bli mer ”granskande”. Med ett till hälften nytt gäng på redaktionen satte vi tema pressfrihet. Ett ämne som ständigt är aktuellt i den journalistiska världen. I förhållande till de förutsättningar vi på Publik arbetar utefter, tycker jag att vi har fått ihop ett mycket bra nummer som på olika sätt belyser yttrandefrihetsfrågor. Inte bara från Sverige. Om förra numret var var snyggt visuellt, så är det här numret snyggt textuellt. Personligen har jag oroat mig för justitiedepartementets promemoria gällande “olovlig fotografering”. Den skulle kunna innebära, om den går igenom, allvarliga

LEDARE 2

inskränkningar på press- och yttrandefriheten. Även om fotografering i ett publicistiskt syfte är undantagen förslaget (så långt det är möjligt) om fotograferingen anses vara av allmänintresse, så är det inte alltid helt tydligt var den gränsen går. I vissa fall kan det kanske leda till självcensur. Det är inte önskvärt. De flesta kan nog hålla med om att det behövs redskap för att komma åt kränkande fotografering och att det inte heller är en enkel uppgift att finna ut vilka dessa redskap är eller bör vara. Men vår yttrandefrihet är dyrbar och något som vi måste värna om. Det finns tendeser på inskränkningar på yttrandefriheten i Sverige i dag genom bland annat FRA och hot mot journalister, enligt TT. Men även genomWW ovannämnda “fotolag”. Sverige har tappat sin förstaplats på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex och innehar nu en bitter tolfte plats. Nyligen klubbade riksdagen igenom datalagringsdirektivet som på sätt och vis kan ses som en förlängning av FRA-lagen. Direktivet kan i förlängningen också indirekt inskränka på yttrandefriheten om människor börjar att avstå från att ringa till exempelvis psykologer, präster och journalister för att man är orolig för samtalsregistreringen. Och inte minst gör direktivet därför också inskränkningar på meddelandefriheten. Den bästa motmedicinen är kunskap. Att lära sig vad de nya lagarna och direktiven som fingrar på våra grundlagsskyddade rättigheter innebär. Och hur man ska förhålla sig till/opponera emot dem. För det tycker jag att man ska göra. Inte av princip,

Chefredaktör: Mattias Bolin

utan för att yttrandefriheten är viktig och en rättighet som vi alla alldeles säkert vill värna om. Politikerna lyssnade inte på kritiken från folket när FRA-lagen infördes. De upprörda rösterna har varit färre vad gäller datalagringsdirektivet. Debatten har inte riktigt nått gräsrotsnivån i önskad utsträckning. Den har istället hållits på elitmedia- och politikernivå. Därför kommer direktivet att gå många förbi. Det är synd. Vi i Sverige är ofta stolta över vårt “öppna samhälle”. Låt oss fortsätta att ha den möjligheten. Till sist vill jag skänka en tanke till Martin Schibbye och Johan Persson och önska er trevlig läsning.

INNEHÅLL 4. D(E) L(AGRAR) D(IG):

NUMMER 1, 2012

riksdagen röstade igenom datalagringsdirektivet

8. KAN KUNGAFAMILJEN GRANSKAS? 13. MEDIERNAS MAKT: Nils Hanson från Uppdrag Granskning om etiska överväganden och beslut. 16. SVERIGE RASAR PÅ REPORTRAR UTAN GRÄNSERS PRESSFRIHETSINDEX 18. HUR FRI ÄR PRESSEN? - EN JÄMFÖRELSE MELLAN SVERIGE OCH STORBRITANNIEN

SJÄLVCENSUR: moderatorn “Ormanoff” på 24. TIDNINGARNAS flashback tycker att allmännintresset väger tyngre än

etiska aspekter.

MEDIELAG I UNGERN: 26. NY Kommer den att inkskränka på pressfriheten?

30. HÅRDARE SEKRETESSLAGAR I SYDAFRIKA NY YTTRANDEFRIHETSLAG: 35. INGEN men den nuvarande ska modifieras. 36. KRÖNIKA:

“Det är ytterst svårt att säga vad acta-avtalet kommer att innebära”

39. INTERVJU:

Dan Park säger allt - Dömd för hets mot folkgrupp.

Publik är ett magasin från studenter på journalistprogrammet på JMG i Göteborg. Publiks syfte är att belysa olika intressanta aspekter av samhället omkring oss, med ett fokus på medias roll.

Chefredaktörer: Mattias Bolin Ansvarig utgivare: Sophia Nilsson Layout: Lisa Jalakas Bildchef: Linnea Borgert Webbansvarig: Rikard Jernberg

twitter: magasinetPublik facebook: Magasinet Publik

Redigering: Mattias Bolin, Hanna Bolmsjö, Elina Haimi, Lisa Jalakas, Jonas Partheen, Caroline Widenheim

Susanna Nemeth, Rufus Ollberg Jägemar, Jonas Partheen, Katariina Sundén, Caroline Widenheim

Skribenter i detta nummer: Aron Engman, Mattias Bolin, Lisa Jalakas, Elina Haimi, Katarina Muhr

Omslagsfoto: Mattias Bolin

1001110101010011101001110101101001011101001010010010011101101110001101001010101001001001001010 1011101001001010001111010010000011111101010101010010101110101010010010010100100101010010010010 010011101001001001010010 1001110101010011101001110101101001011101001010010010011101101110001101 Datalagringsdirektivet 0010101010010010010010101011101001001010001111010010000011111101010101010010101110101010010010 010100100101010010010010010011101001001001010010 1001110101010011101001110101101001011101001010 0100100111011011100011010010101010 010 0100100101010111010010010100011110 100 1000001111110101010101001010111010 101 0010010010100100101010010010010010011101001001001010010 100111010101001110100111010110100101110 1001010010010011101101110001101001010101001001001001010101110100100101000111101001000001111110 10101010100101011101010100100100101001001010100100100100100111010010010010100101111001 10011101 01010011101001110101101001011101001010010010011101101110001101001010101001001001001010101110100 1001010001111010010000011111101010101010010101110101010010010010100100101010010010010010011101 001001001010010 1001110101010011101001110101101001011101001010010010011101101110001101001010101 0010010010010101011101001001010001111010010000011111101010101010010101110101010010010010100100 101010010010010010011101001001001010010 1001110101010011101001110101101001011101001010010010011 1011011100011010010101010010010010010101011101001001010001111010010000011111101010101010010101 110101010010010010100100101010010010010010011101001001001010010 1001110101010011101001110101101 0010111010010100100100111011011100011010010101010010010010010101011101001001010001111010010000 0111111010101010100101011101010100100100101001001010100100100100100111010010010010100101111001 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011011100011010010101010010010010010101 0111010010010100011110100100000111111010101010100101011101010100100100101001001010100100100100 10011101001001001010010 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011011100011010 0101010100100100100101010111010010010100011110100100000111111010101010100101011101010100100100 10100100101010010010010010011101001001001010010 10011101010100111010011101011010010111010010100 10010011101101110001101001010101001001001001010101110100100101000111101001000001111110101010101 0010101110101010010010010100100101010010010010010011101001001001010010 100111010101001110100111 01011010010111010010100100100111011011100011010010101010010010010010101011101001001010001111010 0100000111111010101010100101011101010100100100101001001010100100100100100111010010010010100101 111001 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011011100011010010101010010010010 0101010111010010010100011110100100000111111010101010100101011101010100100100101001001010100100 10010010011101001001001010010 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011011100 01101001010101001001001001010101110100100101000111101001000001111110101010101001010111010101001 0010010100100101010010010010010011101001001001010010 100111010101001110100111010110100101110100 10100100100111011011100011010010101010010010010010101011101001001010001111010010000011111101010 101010010101110101010010010010100100101010010010010010011101001001001010010 1001110101010011101 00111010110100101110100101001001001110110111000110100101010100100100100101010111010010010100011 1101001000001111110101010101001010111010101001001001010010010101001001001001001110100100100101 00101111001 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011011100011010010101010010 0100100101010111010010010100011110100100000111111010101010100101011101010100100100101001001010 10010010010010011101001001001010010 10011101010100111010011101011010010111010010100100100111011 01110001101001010101001001001001010101110100100101000111101001000001111110101010101001010111010 1010010010010100100101010010010010010011101001001001010010 100111010101001110100111010110100101 1101001010010010011101101110001101001010101001001001001010101110100100101000111101001000001111 1101010101010010101110101010010010010100100101010010010010010011101001001001010010 100111010101 00111010011101011010010111010010100100100111011011100011010010101010010010010010101011101001001 0100011110100100000111111010101010100101011101010100100100101001001010100100100100100111010010 010010100101111001 1001110101010011101001110101101001011101001010010010011101101110001101001010 1010010010010010101011101001001010001111010010000011111101010101010010101110101010010010010100 100101010010010010010011101001001001010010 1001110101010011101001110101101001011101001010010010 01110Anne Kekki och Martin Svensson deltog i demonstrationen den 17 mars i Gรถteborg mot datalagringsdirektivet. 11011 10001 10100 1010101001001001001010101110100100101000111101001000001111110101010101001010111010101001001001 publik 0100100101010010010010010011101001001001010010 4 100111010101001110100111010110100101110100101001 00100111011011100011010010101010010010010010101011101001001010001111010010000011111101010101010

Publik besรถkte demonstrationen mot EU-direktivet:

De Lagrar Dig

”

Det är ett ganska fult knep av riksdagsmännen att påstå att de är tvungna att anta direktivet.

Demonstranterna samlades på Götaplatsen för att gemensamt tåga till Gustav Adolfs torg och viss sitt missnöje mot datalagringsdirektivet.

Anna Troberg, Piratpartiets ordförande, är en av dem som är starkt kritiska till direktivet. Foto: Michelle Dunbar

Text och foto: Mattias Bolin

Ett integritetskränkande övergrepp, eller ett nödvändigt polisiärt verktyg? Den 21 mars röstade riksdagen för Europaparlamentets direktiv gällande lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål. Allmänt kallat datalagringsdirektivet. – Det kan innebära att människor avstår från att bilda opinion, säger Anna Troberg, Piratpartiets ordförande. I praktiken innebär datalagringsdirektivet att staten får tillgång till ett register över alla våra elektroniska kontakter. Information om var du

befinner dig, vilka du kommunicerar med, och när du kontaktar dem via telefon eller internet, sparas i minst sex månader. Telefoni- och internetleverantörer kommer att vara tvingade att lagra dessa uppgifter. I debatten har dessa argumenterat att implementerandet kommer att innebära stora kostnader som i förlängningen drabbar konsumenterna. Det har vägts mot det årliga bötesbelopp som Sverige tvingas betala om man vägrar anta direktivet. Uppgifterna om vilket alternativ som är ”dyrast” går isär, liksom åsikterna om direktivets nytta eller onytta. Förespråkarna för datalagringsdirektivet menar att det var ett måste att anta direktivet efter-

publik

som det kommer från EU och att man därmed var nödd till att acceptera det. – Det är ett ganska fult knep av riksdagsmännen att påstå att de är tvungna att anta direktivet bara för att det är på EU-nivå. De är inte alls

tvungna. Det finns många exempel på länder som inte antagit vissa EU-direktiv. Tanken är att direktiven ska antas, men det är inget tvång, säger Anna Troberg. Men Anders Ahlqvist, it-brottsexpert på Rikspolisstyrelsen, menar att omröstningen var ren formalia och att allt annat än ett antagande av direktivet var uteslutet. Han är positiv till polisens nya verktyg och ser möjligheterna i det. – Det är ett viktigt redskap för polisen att finna till exempel spridare av barnporr. Det läggs ner många utredningar just för att operatören inte har sparat trafikdata och där det inte finns några andra spår att arbeta utifrån, säger Anders Ahlqvist. Sverige har förhalat implementerandet av direktivet som skulle ha varit infört i samtliga EU:s medlemsstater senast den 15 november

2007. Men nu har alltså direktivet antagits genom omröstning i riksdagen (233 röster för, 41 röster emot och 19 nedlagda röster) och det är tänkt att det ska träda i kraft den första maj i år. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot förslaget tillsammans med tre stycken centerpartister som gick emot sitt egna partis linje. Syftet med direktivet är att de polisiära myndigheterna ska få nya mejslar i sin brottsbekämpande verktygslåda. Anna Troberg menar dock att direktivet inte i någon större utsträckning bidrar till att polisen löser fler brott. – Datalagringsdirektivet är integritetskränkande och det löser inte fler brott. Undersökningar från andra länder visar att brottsbekämpningen inte har ökat med hjälp av datalagringsdirektivet, säger hon. På sin hemsida presenterar hon siffror som vi-

publik

sar att man löser 0,002 procent fler brott med hjälp av direktivet. De siffrorna kan tyckas tala för sig själv. Men Anders Ahlqvist är av en annan uppfattning. – Det finns exempel på där brott klaras upp tack vare lagrad trafikdata, så beläggen för en positiv brottsbekämpningseffekt till följd av direktivet är uppenbara för oss, säger han. Han tycker också att debatten håller en låg nivå och att teleoperatörernas argument är ihåliga. – Opertörerna vill ju inte göra det här. Man försöker att finna argument emot direktivet. Först var det för dyrt, sen var det integritetskränkande och det senaste är att det är meningslöst, säger han. Anna Troberg menar att datalagringsdirektivet indirekt kan komma att få negativa konsekvenser även på yttrandefriheten – Man kanske avstår från att ringa till exem-

”

Det finns exempel på där brott klaras upp tack vare lagrad trafikdata.

pel psykologer, präster eller journalister för att man är rädd för samtalsregistreringen. Det kan innebära att människor avstår från att bilda opinion, säger hon. Direktivet har också fått kritik för att det inskränker på meddelandefriheten. Dagen innan omröstningen anordnade Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett seminarium i ämnet där bland andra Svenska Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling, medverkade och sade såhär: ”Meddelarskyddet sätts ur spel eftersom alla samtal registreras. Vi ser redan nu att det är svårt att få många att ställa upp och lämna upp-

gifter till media eftersom det för många innebär att de riskerar sina jobb”.

De båda är oroliga för risken att informationen som lagras kan komma att missbrukas och användas i syften som den från början inte var avsedd för. – Det kan bli så att informationen blir tillgänglig för alla, inte bara för underrättesletjänsten, sade Martin Svensson.

Lördagen den 17 mars hölls demonstrationer mot datalagringsdirektivet i några av de större städerna i Sverige. Bland annat i Göteborg. Ungefär 200 personer samlades vid Götaplatsen för att tåga ner längs avenyn till Gustav Adolfs torg och visa sitt missnöje mot direktivet. Anna Kekki och Martin Svensson var två av dem. – Folk ska inte behöva känna oro för att bli övervakade. Jag är en gamling, men jag är ändå här för att visa att vi gamlingar också måste lära oss om det här, sade Anna Kekki.

Vilka effekter datalagringsdirektivet faktiskt kommer att få i Sverige vet vi ännu inte. Det får framtida undersökningar visa. Men att polisen kommer att nyttja det nya verktyget i lådan står klart. – Vi kommer att fråga operatörerna efter lagrad data i större utsträckning än tidigare. Idag är det så att om vi har en IP-adress till en operatör som vi vet inte sparar trafikdata så finns det ingen anledning för oss att gå dit och fråga, säger Anders Ahlqvist.

Ungefär 200 demonstranter samlades på Götaplatsen i Göteborg lördagen den 17 mars.

publik

Kron

Hovjournalistik

– Olika sidor av kungafamiljen i media. Text: Katarina Muhr

Granskande journalistik har tidigare inte varit något som man förnippat med det svenska hovet. I dag är situationen annorlunda och många redaktioner ser en granskning av hovet som en självklarhet. Men inte alla.

Drottning Silvia och kung Carl Gustaf på kronprinsessbröllopet 2010. Foto: Holger Motzkau/Wikimedia Commons

publik

Kristina Widestedt, universitetslektor på JMK, forskar om hovjournalistik och har sett hur rapporteringen om hovet har börjat luta åt det mer skandaliserande hållet. Det som tidigare var förbehållet vissa medier, typ veckotidningar och skvallerpress är nu mera utbrett. – Genom historien skulle jag säga att den

a eller klave?

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel från bröllopet 2010. Foto: Holger Motzkau/Wikimedia Commons.

” följsamma journalistiken har tagit stor plats men nu börjar det allt mer väga över åt det andra hållet där man behandlar kungligheter som vilka andra kändisar som helst. Den traditionella hovjournalistiken kännetecknas av en positiv och följsam journalistik med sagoinslag. Kristina Widestedt beskriver det speciella ordförrådet som gammaldags och sagoladdat. Ett exempel hon tar upp är SVT:s serie ”Det kungliga bröllopet” som sändes innan kronprinsessan Victorias bröllop. I vinjetten syntes ett trollspö som svepte guldstjärnor över bilden och nuddade olika stenstatyer som blev förgyllda.

Man undrar ju om det är folksagor för barn eller modern journalistik.

– Det kom fjärilar och blommor och vete sjutton om det inte var en groda i vinjetten också. Man undrade ju om det var folksagor för barn eller modern journalistik. Den här typen av sagoberättande journalistik blir svår att ta på allvar men Kristina Widestedt tvivlar på att den är på väg att försvinna, möjligtvis börjar den utmanas av den nyare och hårdare sensationsjournalistiken. Hon tycker att hovjournalistik borde kunna ses som vilken annan journalistik som helst men att det i praktiken inte gör det. – Man är styrd av att hovet kan bestämma vilka journalister de vill ackreditera eller ge inträde. De lyder inte under offentlighetsprin-

publik

cipen och det betyder att de själva bestämmer vilka de vill bjuda in till olika evenemang och intervjuer. Det tror jag leder till ett visst, kanske inte fjäskande men en mer försiktig inställning. Den försiktiga inställningen har haft en direkt påverkan på granskningen av kungafamiljen- det har helt enkelt inte funnits någon granskning. Kristina Widestedt tycker att det finns mycket kvar att göra. – Klart att de stora riksmedierna har resurser att emellannåt göra väldigt bra jobb där man granskar och gör en kritisk insats men sen varvar man det med sådana här väldigt hyllningsmässiga saker

Kronprinsessan Victoria vinkar under kortegen under bröllopsdagen 2010.

Foto: Holger Motzkau/Wikimedia Commons.

Och varför ingen har vågat sig på den granskande biten fullt ut tror hon handlar mer om ett sätt att hålla om sin publik än en rädsla för hovet. – Framförallt är det allmänheten som man är lite rädd om. Vi har fortfarande ett massivt stöd för monarkin i Sverige, även om det urholkas sakta år för år. Om man då börjar skriva kritiskt mot den riskerar man att komma på kant med den allmänna opinionen. Jenny Alexandersson har varit hovreporter i tio år. Hon har tidigare arbetat på Svensk Damtidning men jobbar nu som hovreporter på Aftonbladet, en tidning som hon menar ägnar sig åt

Jenny Alexandersson, hovreporter på Aftonbladet.

Foto: Privat

”

publik

granskande journalistik av kungafamiljen. – Det är bättre i dag och att det- på gott och ont, men mest på gott- inte finns den här ” skrapa-i-marken-med-foten”-attityden. Tidigare var man nog rädd för att inte få intervjuer om man stötte sig med hovet men den kungliga familjen är idag så beroende av svenska medier. Man kan granska på ett friare sätt, säger hon. Även fast Jenny Alexandersson själv inte arbetar med granskande journalistik av kungafamiljen utan har en bevakande roll känner hon sig fri i sin rapportering. – Det är ovana journalister som drabbas av den här hövligheten första tiden. Men hos oss är det duktiga nyhetsjournalister som bevakat politiker och makthavare som granskar kungafamiljen idag så de är inte rädda. Både kvälls- och dagspressen sorterar alltså in nyheter om kungafamiljen under den allmänna nyhetsbevakningen och säger sig inte särbehandla kungafamiljen. Skillnaden i hur man skriver om dem ligger enligt Jenny Alexandersson i vilken roll man valt som reporter. – Det är en stor skillnad i rapportering mellan Svensk Damtidning och Aftonbladet. Svensk Dam har ju ingen granskande roll utan skriver mest för en stunds underhållning. Under en tioårsperiod har Jenny Alexandersson märkt ett större fokus på kungafamiljens privatliv. Journalisterna har blivit hårdare men det ser hon som en nödvändighet. – Läsarna är inte intresserade av den här snobbiga, högtravande rapporteringen utan de ser kungafamiljen som vilken annan familj som helst. Den äldre generationen tycker nog att det är mer okej att tassa runt. Vanliga Svenssons är mer irriterade över att Madeleine är i New York och spenderar skattepengar. Men finns det en del som ni känt till men

Tidigare var man nog rädd för att inte få intervjuer om man stötte sig med hovet.

”

Vi känner oss inte bakbundna utan gör våra egna val så att säga.

liksom de allra flesta tidningsredaktioner. Och varför ingen hade gått ut med uppgifterna innan beror enligt henne på feghet. – Man vågade inte. Ingen vill vara budbäraren så man väntade tills den här boken kom. Då kunde man hela tiden referera till boken och säga ” det är ju inte vi som drivit det här och tagit fram de här uppgifterna utan det är den här boken”.

Karin Lennmor, Chefredaktör på Svensk Damtidning.

valt att inte publicera av respekt för kungahuset? – Då har det handlat om skvaller och rykten som vi inte har belägg för. Rykten kring kungens otrohetsaffärer har funnits i många år men det har aldrig kommit fram någon tjej som kunnat verifiera. Först när boken kom ut kunde vi skriva om detta. Boken som Jenny Alexandersson refererar till är skandalboken ” Den motvillige monarken” som kom ut år 2010. Boken om kungens kaffeflickor och kriminella kontakter ledde till en våg av artiklar, inslag och debatter i hela Sverige. Det var första gången som man skrev om kungafamiljen på det här sättet, men några som valde att inte följa med i den hårda kritiken av kungafamiljen var Svensk Damtidning. Enligt chefredaktören Karin Lennmor kände deras redaktion till en del av uppgifterna sedan tidigare,

Svensk Damtidning har valt en underhållande linje som fokuserar på att visa en positiv, juste bild av kungahuset. De har aldrig påstått att tidningen ägnar sig åt granskande journalistik och Karin Lennmor säger att deras reportrar absolut inte kan Foto: Privat skriva fritt om kungahuset. – Det handlar inte om feghet utan om en affärsidé. Vi känner oss inte bakbundna utan gör våra egna val så att säga. Vi vill inte ge oss in i smutskastningen av kungahuset utan försöker ge en någorlunda juste, glamourös och positiv bild, och det gör vi av bara en enda anledning: vi är kommersiella. Vi måste sälja och har valt det för att vi har sett att den här linjen fungerar ganska bra. Så krass är ju verkligheten. Trots sin policy om att visa den glamourösa och positiva bilden av kungahuset har det funnits tillfällen då Svensk Damtidning publicerat mindre fördelaktiga nyheter, som otrohetsaffären med prinsessan Madeleines ex-fästman Jonas Bergström. Norska Se & Hör var först med att publicera storyn och strax därefter följde Svensk Damtidning efter och lade upp nyheten på sin webbsida. Karin Lennmor berättar att hon blev väldigt kritiserad för att de skrev om affären.

publik

– Det finns en stor grupp hardcore journalister som tycker att man helt och hållet ska sticka huvudet i sanden och inte berätta om sådana här angelägenheter, men mitt försvar till att jag överhuvudtaget skrev om det här är att hela medievärlden ser annorlunda ut. Den är fullständigt global idag och en dag efter det här avslöjandet hade alla utländska nätsajter jättestora artiklar. Och då kan ju inte vi sitta här i Sverige och hålla käften! Kristina Widestedt håller med om att den förändrade medievärlden är en av orsakerna till att otrohetsaffären fick så mycket uppmärksamhet i media. – Man kan ju läsa norska Se & Hör på nätet så varför ska svenska medier förlora sina läsare till en norsk sajt? Men även i det här fallet fanns det någon annan att skylla på: den norska tidningen. – De hade hittat en norsk tjej som berättade om sina nätter med Jonas Bergström och då kunde vi alla hugga på den här historien och säga ” budbäraren är den norska tidningen, det är inte vi som är stygga”, säger Karin Lennmor. Budskapet verkar vara att det blir mer okej att skriva om något som någon annan redan har skrivit om, ganska paradoxalt i den journalistiska världen där man normalt sett vill vara först med en nyhet. Vad är det man är rädd för? – Jag tror man är rädd för att hamna i någon typ av onåd, säger Karin Lennmor. Vi är beroende av kungahuset som journalister och speciellt Svensk Damtidning. Jag menar, vi lever på att skriva om det här kungahuset, vi har inte råd att hamna i någon slags onåd hos dem och det tror jag faktiskt inte kvällstidningarna har heller. Eftersom Svensk Dam främst skriver om kungahuset har de veckokontakter med hovet där presschefen Bertil Ternert ofta ger feedback på kungaparets åsikter om tidningens bevak-

”

Vi skriver ju inte väldigt mycket om kungahuset, utan det går under den allmänna nyhetsbevakningen.

ning. Kungaparet kan vara nöjda, eller mindre nöjda. – Det händer att han eller hans företrädare ringer oss och säger ”nu är kungaparet jättebelåtna med hur ni bevakade deras statsbesök”. Eller så kan Bertil Ternert ringa och säga ”nu är chefen arg” och det betyder ju att kungen är förbannad på oss för något vi skrivit. Vad händer om ”chefen är arg”? – Inte så himla mycket. Då säger vi att vi vet det! Och ska försöka att inte göra om det. Om de tycker att vi har gjort något dumt har det hänt att de ställt oss i ett kylskåp för att markera att de är sura på oss men sen får man komma igen. De är inte så långsinta tack och lov. Som ”den kungliga veckotidningen” förstår man att Svensk Damtidning är beroende av hovet och att de inte vill riskera att bränna sina möjligheter till intervjuer och delaktighet vid statsbesök. Men Karin Lennmor tror att även andra svenska medier tänker i liknande banor. – Ja, det kanske inte är lika mycket som vi men jag är ganska övertygad om att man är extra försiktig när det gäller bevakning av kungahuset, och speciellt kontroversiella frågor som kvinnohistorier och otrohet. Chefredaktören för Göteborgsposten, Jonathan Falck, har en annan åsikt. Han tycker att deras journalister är fria i sin rapportering av kungafamiljen och tror inte de känner någon rädsla inför hovet. – Nej, det tror jag inte. Vi skriver ju inte väldigt mycket om kungahuset utan det går under den allmänna nyhetsbevakningen. Under de 15 år som Jonathan Falck har varit på tidningen kan han inte minnas att de någonsin känt till något som de valt att inte publicera av respekt för hovet. Däremot har han märkt av en förändring i hovjournalistiken. – Den har blivit mer granskande, vilket jag

tycker är bra, och mer ifrågasättande. Det finns en mer levande diskussion som speglas i medierna. Svenska Dagbladet tycker inte heller att de ger kungafamiljen någon särbehandling. ReJonathan Falck, Chefredaktör på Göteborgs-Posten. Foto: Privat daktionschefen Martin Jönsson säger att deras journalister absolut inte är rädda för att stöta sig de, precis som vilket företag eller institution med hovet. som helst, vill etablera sina egna kanaler. – Vi har samma syn på dem som på riksdagen – Men det finns en annan trovärdighet i medeller någon annan institution i samhället. Själv- iernas rapportering som är granskande och klart kan de granskas kritiskt. opartisk. Varken Karin Lennmor eller Kristina WiKarin Lennmor hoppas på ett mellanting destedt tycker att något media lyckas särskilt mellan ”facebook-öppenheten” och traditionell väl i sin granskning. Ingen av dem är säkra på mediebevakning eftersom hovet annars kan varför, men kungafamiljens särskilda status göra för starka styrningar. som gjort att de har lämnats ifred har varit en – Tar man det initiativet själv inifrån hovet bidragande orsak. Men den statusen är på väg har man lite av makten i sin hand. att försvinna. – Jag tror inte att unga människor bryr sig för Precis som Jonathan Falck och Karin Lennfem öre. Den äldre generationen är uppvuxen mor säger finns det inte samma trovärdighet i och född med att man ska behandla kungahuset kungahusets egna kanaler. Genom att själva med viss respekt. Det är där vi möter den främ- styra informationsflödet får kungahuset en helt sta kritiken i alla fall, säger Karin Lennmor. annan kontroll än vad de haft tidigare och Kristina Widestedt tror att det kan vara negativt för En vanlig kritik från journalisternas sida den självständiga journalistiska mångfalden. har varit hovets otillgänglighet. Hovet har va– På ett sätt kanske det rensar upp litegrann rit ovilligt att ställa upp och släppa in journa- i de här sämsta delarna av hovjournalistiken. lister men med sociala medier som facebook Den sortens journalistik kanske inte försvinoch twitter har kungahusets dörrar sakta börjat ner men blir mer sällsynt eftersom man inte öppnas. Hovet har moderniserats och börjat behöver förlita sig på de här källorna tre, fyra försöka att undvika de mediala mellanhän- steg bort. Men samtidigt, naturligtvis, är det en derna, till exempel med publiceringen av den styrning som innebär att hovet kan ta kontroll första bilden på prinsessan Estelle via deras eget i större utsträckning och reglera vad som komfacebookkonto. mer ut. Jonathan Falck ser kungafamiljens egna kanaler som en del av den nya medievärlden där

publik

Mediernas makt

Nils Hanson, ansvarig utgivare på Uppdrag granskning, ställer sig alltid frågan om någon människa kan komma till skada av publicering.

Text: Aron Engman Foto: Mattias Bolin

Var går gränsen? publik

”

En fråga man ofta ställer sig: kan någon människa komma till skada av detta? Vi vill ju inte skada någon. Men vad är det som kan motivera det, jo att det finns ett stort

Etiska övertramp är ingen ovanlighet inom journalistik, än mindre när drevet går. Men medierna följer en medielogik som ofta kräver tveksamma publiceringar. Och Sveriges Pressombudsman får in över 300 anmälningar varje år. – Det är svåra avvägningar och ibland är det också svårt att förutspå konsekvenserna, säger ansvarige utgivare för Uppdrag granskning, Nils Hanson. Solen strålar in genom den glasklara receptionen i Kanalhuset. Sorlet från caféet nästintill dränker receptionistens försök att förklara om passerkort och inloggningssystem. Här inne trängs Sveriges television, Sveriges radio och Utbildningsradion under ett och samma tak. På andra sidan älven, bortom båtar, kranar och traverser syns ett rörigt Göteborg. – Välkommen!, hälsar Nils Hanson som precis brutit sig fri från de avancerade dörrslussarna. Han signalerar att vi ska tillbaka in igen och börjar omgående berätta om vilka som huserar på de olika avdelningarna i byggnaden. Nils Hanson är projektledare och ansvarig utgivare för det undersökande tvprogrammet Uppdrag granskning. Han är med vid alla beslut under resans gång, såväl ekonomiska som publicistiska. Även om han arbetar med ytterligare fem redaktörer är det alltid han som trycker på knappen i slutändan. – En fråga man ofta ställer sig: kan någon människa komma till skada av detta? Vi vill ju inte skada någon. Men vad är det som kan motivera det, jo att det finns ett stort allmänintresse, säger han.

Diskussioner förs i huvudsak mellan redaktörerna och Nils, men ibland med reportrarna också. Men besluten som han tar delas inte alltid av kollegerna.

ut på att först filma flera valstugepolitiker och deras främlingsfientliga uttalanden med dold kamera, för att sedan öppet ställa dem mot väggen.

Vi svänger av från en till synes oändligt lång korridor för att sedan svänga in på en likadan igen och ganska snart har jag tappat orienteringen. Vi är på väg mot Nils favoritrum. – Påfallande ofta är det så att de som inte behöver ta ansvar för beslutet ofta har en frejdigare inställning till detta, säger han och syftar främst på reportrarna som själva inte riskerar något genom en tveksam publicering, men jag tycker att det är viktigt att vi står för precision i journalistiken. Det finns en risk när man inte namnpublicerar och det får ju inte bli en grumlig massa. Han pratar om människor som kan förlora sina jobb, få problem med polis, åklagare och som kanske också kan förlora sina hus. Det handlar ofta om personer på höga positioner inom den offentliga sektorn eller inom stora företag. Det vill säga människor med makt.

– Vissa av dem har blivit otrygga för de vet aldrig om människor de möter har läst om dem eller inte. Det skakar ju identiteten i grunden, jag skulle inte ens önska mina ovänner det, säger han. Men dreven är också tecken på något gott, de står nämligen för offentlig frihet och demokratisk hälsa. För utan granskande journalistik blir det heller inga avslöjanden menar han. – Skandaler är bra. Hade vi inte haft skandaler i Sverige på ett år hade jag blivit allvarligt ororad, för det skulle tyda på att journalisterna inte gör sitt jobb. Men dreven däremot är likriktade, det är det som inte är bra.

Dreven kan ha en enorm effekt på den som befinner sig under granskning. För ibland kan enstaka mediers kritiska undersökande övergå i drev där många olika medier driver samma journalistik. – Det är en väldigt stor upplevelse som förändrar livet. Man brukar prata om ett före och ett efter, säger professor i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet, Bengt Johanson. I sin forskning kring skandaljournalistik har han bland annat intervjuat flera av de som figurerade i Uppdrag Gransknings valstugereportage 2002. Ett reportage som gick

publik

Vi kommer äntligen fram till ett litet kalt rum som upptäcks så när som på en kontorslampa riktad in mot väggen. Det lilla runda bordet i mitten är skevt så kaffekopparna får stå på golvet. Nils säger att han inte vet varför han gillar rummet, för ingen annan i huset gör tydligen det. Men det kanske hänger ihop med Nils roll på redaktionen, den som inte alltid vill samma sak som reportrarna. – När man väl kommer fram till ett beslut… så innebär inte det att beslutet är korrekt. Visst kan det vara så att man förstorar upp missförhållandet eller förminskar skadan som en person kommer drabbas av. Det är svåra avvägningar. Idag utsätts Nils och hans kollegor för betydligt mer granskning själva än de gjorde

Bengt Johanson, professor i journalistik och masskommunikation, anser att skandaler tyder på att journalister gör sitt jobb. för åtta år sedan när han började arbeta med programmet. Genom internet får de direkt efter programmen veta vad publiken tycker och många av deras källor går att syna med bara några klick. Nils påpekar att det är välgörande för programmens kvalitet att de idag tvingas till en större transparens. På andra sidan medierna finns de som tar emot allmänhetens anmälningar. Det är Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd och dit anmäler de som anser sig utpekade eller nämnda i något felaktigt och negativt sammanhang i media. – Det handlar ju om att inte kränka enskilda personer. Att inte skriva ut onödiga detaljer som gör att närstående får veta mer än personen själv vill, säger biträdande Pressombudsman Kersti Söderberg. Ofta handlar det om brottsmisstänkta,

brottsoffer eller yrkesgrupper som blivit kritiserade och många gånger handlar det om att de inte fått bemöta kritiken eller att personer kunnat identifieras trots att de inte velat det. Antalet anmälningar ligger på en anmärkningsvärt stabil nivå, och har gjort det de senaste 20 åren. Men Kersti Söderberg misstänker att deras begränsade nättjänster påverkar siffrorna. Eftersom att man inte kan anmäla via e-post till Pressombudsmannen i dagsläget så tror hon att de missar många yngre anmälare. – Vi funderar på att ändra på det och då tror jag att vi kommer se en ökning av anmälningar, säger hon. Vi går tillbaka genom det väldiga kontorslandskapet som bryts av här och var av någon enstaka grävare som lågmält diskuterar med en annan. Avdelningen för Uppdrag granskning är ganska stor.

publik

2004 gjorde Mediemagasinet, som också sändes på SVT, ett granskande program om just Uppdrag gransknings förhållningssätt till källor, material och publicistiska avväganden. Många ifrågasatte Nils Hanson och hans kollegor och den mediala stormen var ett faktum. – Det är klart att det var omskakande för oss, ingen gillar ju att bli ifrågasatt. Vi kliver in i dörrslussarna och omsluts för en sekund av de trånga kuporna innan vi är ute i receptionen igen. Sorlet från cafégästerna möter oss som en vägg och Nils tittar ut genom de stora glasrutorna mot det fortfarande röriga Göteborg. Han berättar att Mediemagasinets granskning faktiskt var det bästa som kunde hända dem. Ett sätt att tvingas till att göra mer kvalitativa program. – Det var ju jobbigt då när det hände. Men i efterhand så har man ett annat perspektiv på det.

SVERIGE INTE LÄNGRE Dubbelt så många journalister frihetsberövas världen över och Sverige rasar på pressfrihetslistan. – I Sverige är vi dåliga på att ta tillvara på vår yttrandefrihet och långtgående offentlighetsprincip, säger Urban Löfqvist, kanslichef på Reportrar utan gränser.

BÄST

Text: Katariina Muhr

Under förra året dödades 66 journalister. Samtidigt ökade antalet gripna journalister dramatiskt, från 535 år 2010 till nästan dubbelt så många året efter. Hur står det egentligen till med pressfriheten i världen? Varje år sammanställer Reportrar utan gränser ett pressfrihetsindex, som ska ge en bild av medias frihet i olika länder. Syftet är att kartlägga var mediearbetare hindras i sitt arbete, både rent fysiskt och gällande lagar och i vilken utsträckning myndigheterna i respektive land jobbar för pressfrihet. Den senaste rankningen, som baseras på största delen av 2011, är den tionde i ordningen. 179 länder är representerade. Den arabiska våren genomsyrade nyheterna under förra året, och av de 66 journalister som dödades förra året befann sig 20 i Mellanöstern. Urban Löfqvist, kanslichef för Reportrar utan gränser, menar att just protesterna under den arabiska våren var en stor orsak till ökningen av våld och gripanden. – Det fanns en kraftig hotbild mot bloggare

och nätaktivister, säger han. Och flera journalister blev både attackerade och gripna när de skulle rapportera därifrån. Ungefär lika många dödades i Latinamerika, där det kriminella våldet stod i fokus. Urban Löfqvist talar om en utveckling, där korruptionen leder till tysta samhällen där ingen vågar öppna munnen. – Särskilt Mexiko har under några års tid haft en riktigt skrämmande utveckling, säger han. Journalister som rapporterat om drogkartellerna har råkat illa ut, men även vanliga medborgare som skrivit på facebook och twitter. Vid en närmare titt kan ländernas placeringar te sig något märkliga. Ett exempel är Etiopien, som på senaste listan klättrat tolv positioner, till sin bästa plats sedan 2004. Urban Löfqvist understryker att pressfrihetsindexet bör läsas med en nypa salt. – Läget har inte förbättrats i Etiopien, tvärtom, men pressfriheten har försämrats i så många andra länder, säger han. Det är det som är faran med sådana här listor, det är ingen exakt vetenskap. Vid insamlandet av fakta och statistik är det

publik

flera saker man tar hänsyn till, som därefter poängsätts. Exempelvis ger mord på en journalist fler ”straffpoäng” än misshandel. Detta kan bidra till en skev bild. – Personligen tycker jag att indexet tenderar att ge övervikt på fysiska kränkningar, säger han. Ett mord i ett land väger mycket tyngre än till exempel mediekoncentration, medan konsekvenserna av mediekoncentration ofta inkräktar mer på yttrandefriheten. Å andra sidan menar han att mediekoncentration – ägandet av media i ett fåtal händer – kan föra med sig en del positiva förändringar. – Colombia är ett exempel, där följderna blev att många journalister fick bättre villkor. Korruptionen minskade och journalisterna kunde vara mer professionella istället för att ägna sig åt gråzonsjournalistik. De åtta första platserna i pressfrihetsindexet innehas av europeiska länder, med Finland, Norge, Estland och Nederländerna i toppen. Sverige, som året innan låg etta, kommer nu på tolfte plats i rankningen. Enligt Urban Löfqvist har det mycket att göra med jämförelsen med andra länder.

Pressfrihetsindex

Reportrar utan gränsers karta över pressfriheten i världen. Läs mer och se tidigare pressfrihetsindex på en.rsf.

– Att vi tappat beror mycket på att andra länder rört sig framåt, säger han. Estland är ett exempel, där det registrerades väldigt få kränkningar av journalister under året. De har också en stor nätfrihet. Förutom det är det bland annat FRA-lagen kombinerat med att det finns en del journalister som lever med en kraftig hotbild, som gjort att Sverige halkat ner på listan. – Sverige är dåliga på att ta tillvara på vår yttrandefrihet och långtgående offentlighets-

princip. Vi är inte alltid så bra på yttrandefrihet som vi tror. De tre sista platserna i listan innehas av Eritrea, Turkmenistan och Nordkorea, samma som 2010. De länder med flest fängslade mediearbetare var Kina, Eritrea och Iran. Utöver det höga antalet gripna under 2011, finns en rad ytterligare fall av journalister som fängslats under korta perioder eller på annan sätt blivit hindrade i sitt arbete. Nästan 2000

publik

Grafik: Reportrar utan gränser

journalister uppges ha blivit fysiskt attackerade eller hotade. Som sagt ska inte Reportrar utan gränsers index fungera som en exakt uppdelning av hur det står till med pressfriheten i världen. Men den kan fungera som en påminnelse om att mediernas oberoende bara kan upprätthållas i starka demokratier. Och att demokratin behöver mediernas frihet.

Storbritannien

Hur fri är pres

- En jämförelse mellan Sverige och Storbritannien. Text: Lisa Jalakas Illustration: Lisa Jalakas

I Sverige är pressfriheten större än i Storbritannien, och de inskränkande lagarna färre. Men större pressfrihet innebär inte nödvändigtvis friare journalistik. – Det finns drag av självcensur och fehget i det svenska systemet, säger Britt Börjesson på Göteborgs universitet.

publik

sen? V

ad journalister och andra skribenter får, kan och bör skriva skiljer sig åt över hela världen. Sverige utmärker sig genom en stor och generös pressfrihet. En frihet som lägger ansvar på skribenterna och som i utbyte kräver att man håller sig till det etiskt accepterade och inte går för långt. Det som lagligen kan skrivas kanske inte alltid måste skrivas. I Storbritannien är gränserna snävare. Skribenter där kan inte ta sig samma friheter, och måste ständigt förhålla sig till olika lagar och regleringar. Ofta försöker man tänja på gränserna och hitta sätt att ta sig runt det olagliga. Den som gör det otillåtna riskerar dyra böter. Två system med olika konsekvenser på ländernas journalistik. För en svensk kan systemet här framstå som det bästa. Men det finns alltid en baksida och man kan vrida och vända på det pressetiska myntet i all oändlighet.

Äktenskapet mellan Prinsessan Dianas och Prins Charles skapade rubriker i brittisk press. Foto: Rick, Wikimedia Commons

ligen få lov att skriva vad som helst? Publicistklubben bildades 1874 och diskuterade pressetiska frågor som är aktuella än idag. För att undvika lagstiftningar som inskränkte den generösa pressfriheten utvecklade pressens organisationer ett självregleringssystem. Genom diskussion och debatt ska skribenter hålla sig inom de etiska ramarna. Inte genom lagar. Så är det I Sverige finns det en svenska självregleringssysPressetiken slags konsensus att vi temet tänkt att fungera. och pressBritt Börjesson är universka vara restriktiva med sitetsadjunkt på Göteborgs friheten i Sverige friheten och tänka på universitet. Hon har forskat respektive inom medielagstiftning och vad vi publicerar. Storbritannien etik och säger att det finns bottnar i olika historier och traditioner. en skillnad på hur debatten sett ut i respekI Sverige infördes en nästan fullständig tive land. tryckfrihet år 1766 genom tryckfrihetsför– I Sverige har vi en stor frihet som har ordningen. Allt som inte är uttryckligen står mejslats fram genom 150 års diskussion. Och som förbjudet i tryckfrihetsförordningen är det finns en slags konsensus att vi ska vara tillåtet. restriktiva med friheten och tänka på vad vi Och med den friheten följer ansvar. publicerar. I Storbritannien har man också I Sverige diskuterade och debatterade man haft den typen av diskussioner men man har genom åren kring huruvida pressetiken även lagt mycket krut på att diskutera hur skulle lagregleras eller inte. Skulle man verkman tar sig runt de restriktioner som finns.

”

publik

Fokus i diskussioner om journalistik har legat åt olika håll. Medan journalisterna i Sverige utvecklade ett system för pressetik som byggde på självreglering och frihet, skapades i Storbritannien ett motsvarande system med stor motvillighet. 1907 bildades National Union of Journalists, NUJ, och på 30-talet började de att diskutera den fria pressens etiska ansvar. Tio år senare tillsattes en statlig kommission som skulle granska pressen. Kommissionen kom fram till att man borde bilda ett pressråd, och efter ytterligare påtryckningar och diskussioner bildades slutligen Press Council. Britt Börjesson säger att det inte fanns samma samarbetsvilja i Storbritannien som i Sverige. – I Storbritannien har man inte alls haft den konsensus och samarbetstradition som funnits i Sverige. Här har vi ett journalistförbund och en utgivarorganisation. I Storbritannien fanns det minst sju olika under någon period, som alla konkurrerade med varandra och hade olika synsätt. Och det är klart att om man aldrig är överens så kom-

Foto: Mitch Melton, Wikimedia Commons

mer man aldrig fram heller. Hon säger att systemet för att reglera pressetik i Storbritannien har byggts och krackelerat gång på gång sedan 50-talet. Det är ett mönster som ständigt upprepas. Pressorganisationer uppmanas att vårda pressetiken, och om de inte gör det hotar

Britt Börjesson, universitetsadjunkt på Göteborgs universitet, har forskat inom medielagstiftning och etik.

parlamentet med hårdare lagstiftning. På 80-talet, när relationsproblematiken i kungahuset skapade tillfällen för pressen att skriva spännande saker (prins Charles och prinsessan Diana gifte sig 1981), blossade debatten upp igen. Då tillsattes ännu en kommission och man hotade återigen med restriktioner, om inte pressen skärpte sig. Press Council ombildades och blev Press Complaints Commission, och en ny ordförande tillsattes. En motsvarighet till allmänhetens pressombudsman i Sverige. – Jag minns att jag träffade honom några månader efter att Press Complaints Commission bildats, säger Britt Börjesson. Han sa att han var ganska hoppfull och att han trodde att det skulle kunna hålla ett år åtminstone (skratt)! Men det gjorde det inte. Efter ett halvår så harvade de i ett träsk igen där ingen lyssnade. Nu har ännu en utredning påbörjats i Storbritannien, efter skandalen kring News of the World. Britt Börjesson tror att de återigen kommer att komma fram till samma sak. Att om inte pressen löser det här själva så får lagstiftaren ”hjälpa till” genom att skruva åt

Foto: Göteborgs universitet

publik

lagarna ännu mer. Britt Börjesson säger att en del av problemet är att inte tillräckligt många lyssnar på Press Complaints Commission, eller bryr sig om vad de säger. – Ett sådant här system bygger på att man faktiskt ska bli lite generad av att få kritik, och inte bara skita i det. Hon säger att man i Storbritannien kalkylerat går över gränsen hela tiden, både till det lagliga och till det pressetiska. Man räknar på vad det kostar i böter och jämför med hur många tidningar man kommer att sälja. Och sedan går man över gränsen om det lönar sig. – Och det är lite häftigt också med den som vågar säga det som är förbjudet. Det är attraktivt för en läsare. Ur en pressfrihetsaspekt är det en ond cirkel. Tidningarna säljer mer om de skriver om det mest skandalösa och förbjudna. Men texter om det mest skandalösa och förbjudna skapar ett opinionsunderlag för ytterliga inskränkningar av pressens frihet. Britt Börjesson säger att det i Storbritannien finns ett stort folkligt stöd för strängare lagstiftning just för att man ofta går så långt och så hårt åt enskilda människor. Att tidningarna

Storbritannien

” bär sig åt så gör att det finns ett motiv att ta friheten ifrån dem. Men inskränkningarna i friheten bidrar inte bara till att tidningar hindras från att gå för långt. Det bidrar också till att det finns större möjligheter att dölja sådant som faktiskt borde bli känt. Tror du att man i Storbritannien har en annan syn på vad som är av allmänintresse och vad som är ren nyfikenhet? – Jag tror inte att man skiljer på det överhuvudtaget. Man tycker att man har rätt till all information. Går man tillbaka till grunden för ett demokratiskt samhälle så har man ju egentligen rätt att veta alla namn. Men i Sverige får vi ta reda på det själva. Det kan både du och jag göra om vi går till en domstol. Men vi tycker inte att det är nödvändigt att man offentliggör allting och gör det tillgängligt på ett enkelt sätt. Vi tycker ofta att själva fallet är intressantare än de som var inblandande. Och kan man hjälpa anhöriga till den inblandade genom att inte publicera det så kan man låta bli. Men vi är jättekonstiga där. Det är vi som är konstiga i världens ögon. Visst borde större frihet innebära

Den totala friheten att berätta allt finns inte på så många ställen i världen. Den finns här. Men vi utnyttjar den inte.

bättre journalistik? Det kan man tycka. Men möjligheten att skriva allt innebär inte att man faktiskt gör det. Britt Börjesson tycker att det i Sverige finns drag av självcensur och feghet. – Det är nackdelarna med vårt system. Den totala friheten att berätta allt finns inte på så många ställen i världen. Den finns här. Men vi utnyttjar inte den. För om vi skulle utnyttja den fullt ut så skulle vi bli av med den. Och eftersom vi har möjligheten behöver vi heller inte utmana gränserna. Och då kan vi låta bli. Hon säger att det finns ämnen som man i Sverige inte skriver om för att det blir obekvämt. Man drar sig för att skriva för att man är rädd att det ska bli komplicerat, att man ska trampa någon på tårna eller att det kan bli jobbigt. – Det är klart att det finns en självcensur i det svenska systemet. Och den finns inte på samma sätt i Storbritannien. Där är det någon annan som står för censuren. Där handlar det snarare om att vara kreativ och komma runt den.

publik

Lästips för den som vill veta mer: Läs gärna JMG-studenterna Elin Hellström och Frida Jakobssons kandidatarbete från 2009, ”I allmänhetens intresse – en jämförande studie av elva svenska och brittiska morgontidningsjournalisters inställning till namnoch bildpublicering”. http://uppsatser.jmg.gu.se/ uppsats/ju/Kandidatarbeten/ KH09-11.pdf

På JMG:s hemsida finns även flera andra intressanta uppsatser att läsa. Gå in och ta en titt på uppsatser.jmg.gu.se.

Storbritannien

Munkavel på pressen Text: Lisa Jalakas Illustration: Lisa Jalakas

Att en domstol skulle kunna förbjuda tidningar att skriva om ett visst ämne eller person är nästintill otänkbart i Sverige. I Storbritannien sker det allt oftare. To ”gag someone”betyder på svenska att sätta munkavel på någon. Och det är just det som sker när en, på talspråk kallad, ”gag order” utfärdas. Tidningarna måste hålla inne med nyheter, de tvingas hålla klaffen. Att utfärda gag orders, eller ”publication injunction” som de egentligen heter, har blivit allt vanligare i Storbritannien. Personer som av någon anledning inte vill att pressen ska skriva om dem kan ansöka om ett förbud hos den brittiska motsvarigheten till tingsrätten. Om ansökan godkänns ”munkavlas” media och är förbjudna att skriva om personen tills förbudet har lyfts. Gag orders användes länge för att skydda människor som riskerade att bli utsatta för hot och våld på grund av brott de begått, eller för att skydda landets säkerhet. En domstol kunde även i till exempel brottsmål hindra pressen från att skriva om fallet om domaren ansåg att jurymedlemmar skulle

kunna påverkas av mediernas rapportering och spekulationer. Dessa anledningar ligger fortfarande bakom flera gag orders. Men den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som införlivades i den brittiska lagstiftningen år 1998, skapade möjligheter för britterna att ansöka om gag orders på helt andra grunder. Det var artikel åtta i lagen som gjorde detta möjligt. ”Rätt till skydd för privat- och familjeliv.” Nu hindras nyhetsorganisationer allt oftare från att avslöja identiteten på människor inblandade i rättsliga tvister, och ibland förbjuds de att ens rapportera att de blivit förbjudna att rapportera. Själva gag ordern i sig är hemlig. Många tidningar väljer dock att publicera alla detaljer som inte uttryckligen förbjuds av gag ordern. Under ”The British privacy injunctions controversy“ förra året

publik

publicerade flera tabloidtidningar i London historier om anonyma kändisar. De publicerade alla detaljer som inte var sekretessbelagda, och läsarna kunde på så sätt gissa vem den inblandade var. Detta ledde till Twitterstormar och personen som ansökt om gag ordern fick sitt namn publicerat fler gånger än vad hen antagligen fått om gag ordern aldrig utfärdats. Britt Börjesson, universitetsadjunkt på Göteborgs universitet, tror inte att man får en mer ansvarsfull journalist- eller twitterkultur genom att förbjuda. – Är det något som förbjuds så blir det bara en sport att slingra sig runt, eller göra det på sitt eget sätt och kanske med en liten tvist. Hon kan inte tänka sig att gag orders är något som skulle kunna införas i svensk lag. – Det ligger enormt långt bort i Sverige. Det är nästan otänkbart. Det är 250 år sedan den makten fanns hos en myndighet här.

SÅHÄR KAN DET GÅ TILL NÄR EN ”GAG ORDER”

Pressar för fria

Namnpublicering

Namn- och bildpublikationer av brottsmisstänkta i media är kontroversiellt. Debatten har aktualiserats ytterligare i och med lättillgängligheten till information via nätet. Dock behöver skillnaden i publiceringspolicyn mellan de olika typerna av medier inte nödvändigtvis vara så självklar. – Restriktiviteten är i de flesta fallen självvald, säger medieforskaren Jan Strid.

Text och Foto: Rufus Ollberg Jägemar

nternets öppenhet har förändrat journalistiken totalt. Detta menar ”ormanoff” moderator på internetforumet Flashback. – Man behöver inte längre vara en auktoritet eller gå igenom en redaktion för att nå ut med information. Alla har möjlighet att själva bidra med egna texter och åsikter, säger han. Men öppenheten har i vissa fall kritiserats för att vara för til�låtande. Exempel där brottsmisstänktas namn och bild publiceras långt innan brott kan styrkas förekommer. – Utgångspunkten är att det råder yttrandefrihet på forumet. Endast de inläggen som bryter mot reglerna eller stör diskussionen raderas, säger han.

”

Jag bedömer ifall ett inlägg tillför något. Det kravet är lågt ställt.

”Ormanoffs” uppgift som moderator är att städa upp bland inläggen och se till att diskussionen håller sig på en relevant nivå.

– Jag bedömer ifall ett inlägg tillför något. Det kravet är lågt ställt. Ett inlägg som verkar vara idiotiskt till en början kan längre fram i diskussionen bli viktig, säger han Att det existerar en moralisk problematik kopplat till frågan om eventuella namnoch bildpubliceringar håller ”ormanoff” med om. Dock menar han att det eventuella allmänintresset i de flesta fallen överväger den moraliska och etiska aspekten i sådana avvägningar. – Vid mycket grova brott har jag inget emot att en persons hela liv läggs ut till allmän beskådan. Det viktiga för mig är att det finns ett allmänintresse, säger han. Jan Strid, universitetslektor och forskare på medieetik och medialagar på Göteborgs universitet, menar att det egentligen inte behöver vara så stora skillnader mellan de olika mediernas policys i frågan. – All journalistisk verksamhet i Sverige

publik

skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen förutsatt att de har en ansvarig utgivare. Den ansvariga utgivaren beslutar då om det finns skälig grund – tillräckligt nyhetsvärde eller relevans och sanning – för att publicera en brottsmisstänkts namn och bild i en tidning, säger han, – Även om personen i fråga, vars namn som publicerades, i slutändan visar sig vara oskyldig behöver inte det inte betyda att publikationen från början var fel. Inte om det från början fanns relevant anledning till misstanken. Jan Strid menar att upprätthållandet av lagarna och regelverket i slutändan utmynnar i fråga om definitioner. – För att kunna skyddas av lagarna så krävs det ett utgivningsbevis. Det får man genom att bedriva journalistik. Det i sig är en fråga om definition och är inte specificerad någonstans. Det är upp till Radio och TV-verket att behandla varje enskild ansökan, säger han. Enligt Jan Strid väljer tidningarna idag

re namnpublicering

”

I många fall kan tidningarna publicera mycket mer än vad de i själva verket gör.

själva att anamma en restriktiv policy kring namn och bildpublikationer. Detta på grund av omtanken på deras eget rykte. – I många fall kan tidningarna publicera mycket mer än vad de i själva verket gör. Så gör de för att de själva vill bibehålla läsarnas förtroende. Ett förtroende som fallerar om eventuella publikationer av namn och bild i slutändan visar sig vara osanna. Jan Strid tror att de flesta tidningarna kommer att börja gå emot en mer lösare publikationspolicy. Detta bland annat på grund av lättillgängligheten till information. – Man ser redan att kvällstidningarna har börjat följa efter med liknande publikationer som till exempel Flashback. Jag tror även att många morgontidningar kommer att göra det. Däremot tror jag också att det i framtiden kommer att finnas tidningar som går motsatt håll. Alla konsumenter vill faktiskt inte ha den här typen av nyheter.

Jan Strid tror att media i framtiden kommer gå mot fler namnoch bildpubliceringar.

publik

Ungern

Ny medielag splittrar Ungern

Text: Susanna Németh

Den femtonde mars firade Ungern sin nationaldag. Hundratusentals ungrare demonstrerade såväl för, som mot, regeringen och premiärminister Viktor Orbán. Det som splittrar folket är regeringens omfattande lagändringar, där bland annat medielagen skärpts. 26

publik

Radiokanel Klubrádió är en oppositionell radiokanal i Ungern som fått sitt sändningstillstånd indraget och tvingats upphöra med sin verksamhet. Arne König, ordförande i European Federation of Journalists, tror att det är en strategi från regeringens sida att stänga ner radiokanaler som diskuterar samhällsfrågor. Foto: Susanna Neméth

publik

– Yttrandefriheten är en del av andra friheter och rättigheter som inskränks i det auktoritära samhälle som regeringen skapar, säger Arne König. Han är ordförande i European Federation of Journalists (EFJ), Europas största intresseorganisation för journalisters rättigheter. Arne König har flera gånger öppet kritiserat Ungerns medielag som han anser möjliggör för regeringen att kontrollera media. Vid parlamentsvalet för två år sedan fick Viktor Orbáns högerparti Fidesz två tredjedelars majoritet i riksdagen. Därigenom har regeringen kunnat genomföra långtgående förändringar i konstitutionen. Förutom detta har man skärpt medielagen som trädde i kraft i januari 2011. Med den nya lagen instiftades också ett medieråd, National Media and Infocommunications Authority (NMHH). Detta råd ska granska media och kan utdöma höga böter till journalister som inte rapporterar i enlighet med lagen. Medierådet har också makten över sändningstillstånden av kommersiell radio och TV. Eftersom medlemmarna i rådet har utsetts av regeringen anses regeringen därmed kunna ha en indirekt kontroll över media. I november förra året besökte en delegation med representanter från ett flertal intresseorganisationer Budapest. Man hade diskussioner tillsammans med ordförande för NMHH och Ungerns kommunikationsminister. I rapporten som följde konstaterade delegationen att Ungerns medielag inte är förenlig med europeisk standard. Den har medverkat till ett kyligare medieklimat som stärkt självcensuren inom media. Dessutom kan journalister krävas att uppge källan om

den anses kunna ”avslöja eller förhindra en kriminell handling”. Detta är ett mycket snävare begrepp av källskydd än vad de flesta EU-länder har. Sammantaget ansåg man att lagen i sin helhet är ett allvarligt hot mot medias mångfald och möjligheten att spela den viktiga rollen som allmänhetens vakthund. Man ska dock tillägga att lagen inte enbart har mött motstånd. En del ungrare menar att media i Ungern varit för vänstervriden tidigare, som ett resultat av femtio års kommunism i landet. Traditionellt sett har flertalet medier haft koppling till det socialdemokratiska partiet. Medielagen bör därför ses i sitt sammanhang, tycker de som sympatiserar med lagen. György Ocskó är internationell juridisk rådgivare på medierådet NMHH. Han tycker att kritiken är överdriven. − Den är för bred och inte alltid konkret. Det har blivit en politisk sakfråga snarare än en yrkesmässig, säger han. Och från regeringens sida anser man ha skapat en medielag efter europeisk modell. Detta håller inte Arne König på EFJ med om. – Detta är en snedvridning av verkligheten, menar han. Han hänvisar till en rapport som regeringen publicerade tidigare i år. Där tog man upp övriga EU-länders medielagstiftningar och ville därigenom visa att Ungerns lagstiftning stod i jämförelse med dem. Denna rapport har dock följts av en granskning från Center for Media and Communication Studies i Budapest. Enligt den undersökningen har regeringens jämförelser med andra EU-länder ingen förankring i verkligheten. Regeringens skärpta mediepolitik ledde till

publik

Arne König, ordförande i EFJ.

”

Foto: Mikael Sjöberg

Yttrandefriheten är en del av andra friheter och rättigheter som inskränks i det auktoritära samhälle som regeringen skapar.

flera protester och demonstrationer under förra året. I december rapporterades det om hungerstrejker bland journalister och att flera journalister fick lämna sina jobb när de öppet kritiserade lagen. Ungerns största dagstidning Népszabadság markerade den nya lagen med att på förstasidan skriva ”Pressfriheten är avskaffad i Ungern” på Vi har 23 språk.

att anpassa sig till EU-normerna. Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström skriver i ett mejl till Publik att det fanns flera ur demokratisynpunkt tvivelaktiga punkter i medielagen. Efter kritik från EU-kommissionen ändrade Ungern lagen på några betydande punkter. Men sedan dess har både kommissionen och Europaparlamentet haft hela tiden ögonen på både medieutsagt att vår vardagliga vecklingen i landet och den Men det är inte utvecklingen mer praxis skulle bevisa politiska bara inom landet allmänt. Hon tycker det finns att kritikerna röster höjts. Förutom en självklar fara om ett land intresseorganisationer går mot att inskränka friheten överreagerat. har även EU vänt sig för medier. till Ungern med kritik. ”Media måste ju vara en helt I mars 2011 krävde Europaparlamentet att integrerad del av ett demokratiskt samhälle”, Ungern vidtar åtgärder för att ändra medieskriver hon i mejlet. lagarna för att möta europeisk standard för yttrandefriheten. György Ocskó på NMHH håller dock Även EU-kommissionen har varnat för att inte med om att medierådet skulle inskränka yttrande- och pressfriheten hotas med den press- och yttrandefriheten i landet. nya lagen och har lagt fram krav på Ungern − Om någon har utsatts för en sanktion från NMHH som han eller hon tycker är oberättigad, så kan personen vända sig till domstol, som får titta på fallet. Vi värnar alltid om yttrandefriheten och mångfalden, säger György Ocskó. Han påpekar att de sedan lagen infördes inte har utfärdat någon sanktion mot någon journalist. − Vi har hela tiden sagt att vår vardagliga praxis skulle bevisa att kritikerna överreagerat. Arne König på EFJ tycker däremot att yttrande- och pressfriheten hotas med en sådan här lagstiftning och ett medieråd. Men han har ännu inte sett några mätningar på hur Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Foto: Wikimedia Commons, Johannes Jansson det har påverkat landets medieklimat.

”

publik

György Ocskó, juridisk rådgivare på NMHH. Foto: Privat

− Men jag har kollegor som vittnar om att självcensuren sprider sig. Folk blir rädda om sina jobb, säger han. Han kritiserar också starkt att en av de få oppositionella radiokanalerna, Klubrádió (se stor bild), inte fått förlängt sändningstillstånd och nu kan tvingas upphöra. Han menar att det är en uppenbar strategi från regeringens sida att stänga ned en radiokanal som diskuterar samhällsfrågor. Nu är de flesta kommersiella radiokanaler musikkanaler. − Det är ett oerhört stort problem att mångfaldsdiskussionen i samhället minskar. Kritiska journalister kommer inte att få jobb, säger Arne König. På nationaldagen för två veckor sedan höll premiärminister Viktor Orbán ett tal med vass kritik riktad mot EU och dess behandling av landet. − Ungern är ingen koloni, utropade han och möttes av jubel från sina anhängare. Det återstår ännu att se om man kan enas om mediefrågan i Ungern.

Sydafrika

Demokratin b

Skydda information som kan skada nationen, säger ANC. Fara för yttrandefriheten, hävdar kritiker. Förra året röstade Sydafrikas parlament igenom ett kontroversiellt lagförslag till skydd för statlig information. – Är man så rädd för det fria ordet är man rädd att bli granskad, säger Ulrika Knutson, ordförande i Publicistklubben.

publik

ackar i Sydafrika Text: Caroline Widenheim

är African National Congress, ANC, kom till makten i Sydafrika 1994 var målet att ena landet efter apartheidtiden. Bland annat stärktes yttrande- och pressfriheten. Men nu hörs allt fler protester mot regeringspartiet. I och med ett aktuellt lagföslag menar kritikerna att ANC begränsar utrymmet för grävande journalister och whistleblowers. The Protection of State Information Bill röstades den 22 november igenom i National Assembly, där ANC har majoritet. Nästa steg är en omröstning i parlamentets första kammare, National Council of Provinces. En särskilt utsedd kommitté har hållit offentliga utfrågningar runtom i Sydafrikas provinser. Murray Hunter, nationell koordinator för The Right2Know Campaign, hävdar att utfrågningarna inte gått rätt till. Protestkampanjen, som samlar cirka 400 medborgarorganisationer och 16 000 enskilda medlemmar, har fått in vittnesmål om att utsända från regeringen ska ha tystat eller hotat kritiska mötesdeltagare. ”Statliga medel har använts för att skicka busslaster med partimedlemmar till mötena, medan allmänheten stängts ute”, skriver Murray i ett mejl. Invändningarna mot förslaget handlar bland annat om att otillåten hantering av

”

De riskerar långa fängelsestraff om de fortsätter att sköta sitt jobb så som de har gjort förut.

hemligstämplat material kriminaliseras. Innehav av hemlig information kan straffas med till upp till 10 års fängelse, och vid publicering kan straffet bli upp till 25 år. Även en person som hjälpt, instruerat eller uppmuntrat någon till att komma över hemligtstämplat material kan dömas enligt samma straffskala. Lars-Gunnar Erlandsson, styrelsemedlem i Reportrar utan gränser och tidigare utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, var på ett seminarium i Kapstaden i september förra året. – Förslaget fick väldig kritik där. Framför

publik

allt var det många som var förvånade, säger han. Sydafrika har setts som en förebild i Afrika när det gäller yttrandefrihet, så att de kommer med ett sådant här förslag ses som flera steg bakåt. Både Lars-Gunnar Erlandsson Reportrar utan gränser ser mycket allvarligt på den bild man fick av sydafrikanska journalisters abetsvillkor. – De riskerar långa fängelsestraff om de fortsätter att sköta sitt jobb så som de har gjort förut, säger han. En känslig fråga i Sydafrika, där apartheidregimens övergrepp ligger färskt i minnet. Onsdagen den 19 oktober 1977 förbjöds

Sydafrika

För att markera likheterna mellan ANC:s agerande och apartheidregimen döpte protestorganisationer den 22 november till Black Tuesday. Foto: Michael Francis/Wiki Commons

ett stort antal medborgarrättsrörelser att verka i landet, däribland två tidningar som var kopplade till kampen mot apartheid: The World och The Weekend World. Dagen kallas Black Wednesday, och sedan regimen föll har man firat pressfrihetens dag den 19 oktober. Den 22 november döptes av protestgrupper till Black Tuesday, och stora demonstrationer hölls runtom i landet. Lagförlaget har reviderats efter den första vågen av protester. Bland annat tog man bort möjligheten att skydda rent kommersiell information. Däremot bortsåg man från oppositionsgruppernas förslag på en klausul om undantag för information som ligger i allmänhetens intresse. Efter omröstningen den 22 november meddelade Reportrar utan gränser att man var ”djupt besvikna och mycket oroade” över resultatet. ”Även om det är förståeligt att man vill hemligstämpla känsliga dokument, måste processen vara tydligt definierad och begränsad, och bör inte hota informationsfriheten eller journalisters frihet”, skrev organisationen i ett pressmeddelande. ANC har tappat mark bland ett flertal inflytelserika personer under de senaste åren. Ärkebiskop Desmond Tutu, känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter gick hårt åt partiet vid presskonferens i oktober förra året. Anledningen var att Dalai Lama nekats inresetillstånd för att delta i firandet av Tutus 80-årsdag, dit flera mottagare av Nobels fredpris bjudits in för att föreläsa. ”Vår regering är värre än apartheidreger-

ingen” sade Desmond Tutu på presskonferensen. ”Under apartheidregeringen kunde du åtminstone förvänta dig sådant här.” Ärkebiskopen vädjade till National Assemblys ledamöter att rösta emot de nya sekretesslagarna, enligt BBC. Han har sagt att ”det är förolämpande för alla sydafrikaner att ombes svälja en lagstiftning som kan användas för att kriminalisera whistleblowers

och grävande journalister… och som gör att staten bara svarar inför staten.” Härvan kring Sydafrika militära upprustning i slutet av 90-talet, där även svenska SAAB var inblandat, har solkat ANC:s rykte. Dessutom dömdes Schabir Shaik, president Jacob Zumas före detta ekonomiska rådgivare, 2005 till 15 års fängelse för sin inblandning i en mutaffär. Zuma friades från anklagelser.

Protection of State Information Act

Lagförslagets första version skulle ha gått upp till omröstning i mitten av september 2011. På grund av kraftiga protester ströks vissa delar. Den 22 november röstades förslaget igenom i National Assembly. I maj förmodas National Council of Provinces rösta om förslaget. Det skulle bli straffbart att ha hemligstämplat material i sin ägo, att vidarebefordra det och att publicera det, om man vet eller rimligen borde veta att det är hemligstämplat. Lagförslaget befaras försvåra arbetet för grävande journalister, och för att försämra skyddet för whistleblowers. Bland kritikerna finns nobelpristagaren Nadine Gordimer, Desmond Tutu, South African National Editors Forum (SANEF) och Nelson Mandela Foundation. En koalition av organisationer har samlats under protestkampanjen Right2Know.

publik

Sydafrikas president Jacob Zuma. Foto: Matthew Jordaan/Wiki Commons

publik

Sydafrika

” Samma dag som National Assembly röstade om lagförslaget gick Mac Maharaj, Zumas talesperson, till attack mot tidningen Mail&Guardian. Maharaj anklagades för mutbrott 2003, men dömdes aldrig. Tidningen sade sig ha bevis för han ljugit i förhören, men att man inte kunde publicera hela historien på grund av hot om rättsliga åtgärder. Maharaj svarade med att stämma de två ansvariga journalisterna på Mail&Guardian, Sam Sole och Stefaans Brümmer, för att ha svärtat ner hans rykte med grundlösa anklagelser. Om sekretesslagarna godkänns skulle information om muthärvorna kunna hemligstämplas, och att inneha dessa hemliga dokument eller att avslöja något av innehållet skulle bli straffbart. Allt för att skydda nationens intressen.

Generellt finns det anledning till höjd beredskap i de här frågorna.

Ulrika Knutson anser att situationen är allvarlig, och menar att det som händer i Sydafrika inte bör ses som en isolerad händelse. – Man kan jämföra med Ungern, där yttrandefriheten försämrades drastiskt i och med den nya medielagen, säger hon. – Samtidigt har vi sett små försämringar i till exempel Frankrike, Italien, Storbritannien och i viss mån även Sverige. Generellt finns det anledning till höjd beredskap i de här frågorna. Dag Hammarsköldsstiftelsens kansliordförande Henning Melber drar kopplingar till andra länder som frigjort sig från en kolonialmakt. I till exempel Angola, Moçambique och Namibia har frihetsrörelser gått ett liknande öde till mötes. – Risken är stor att revolutionära rörelser

Sydafrika Officiellt namn: Republiken Sydafrika Yta: 1 221 037 km2 (2010) Antal invånare: 49 962 243 (2010) Huvudstad: Pretoria (regeringen), Kapstaden (parlamentet), Bloemfontein (högsta domstolen) Statsskick: Republik. I parlamentet finns två kamrar, National Assembly med 400 ledamöter (väljs proportionellt), och National Council of Provinces med 90 säten (delas av representanter från landets tio provinser). Statschef: Jacob Zuma Regeringschef: Jacob Zuma BNP per invånare (amerikanska dollar): 7 101 (2010) Källa: Landguiden

publik

mer eller mindre öppet tar med sin retorik – om du inte är med oss är du emot oss – när de kommer till makten. Henning Melber har under flera år regelbundet besökt universitetet i Pretoria som gästforskare, och är förvånad och besviken över ANC:s utveckling. Många av lagförslagets kritiker har tidigare stött regeringspartiet, vilken Melber ser som ett tydligt tecken på att ANC rör sig i fel riktning. En positiv aspekt av lagförslaget är den livliga debatt det har väckt. Både organisationer, medier och civila aktivister har engagerat sig i protesterna. Enligt Henning Melber finns en lärdom att ta med sig. – Kampen för demokrati måste fortgå varje dag, säger han. Vem som helst kan bli korrumperad av makten.

Lagar

INGEN NY YTTRANDEFRIHETSGRUNDLAG Det blir ingen ny yttrandefrihetsgrundlag. Däremot kommer den nuvarande att fräschas upp och modifieras en smula. Det menar Nils Funcke, sekreterare för den parlamentariskt tillsatta yttrandefrihetsKommittén, som tillsattes år 2003 av den förra regeringen, har idogt jobbat på ett nytt grundlagsförslag de senaste åren. I oktober 2010 kom ett delbetänkande på över 400 sidor, där tre olika modeller för en ny grundlag presenterades. Tanken var att se om det gick att skriva en ny så kallad ”teknikoberoende yttrandefrihetsgrundlag”. I vår nuvarande grundlag Tryckfrihetsförordningen (TF) är skyddet fokuserat på tryckta medier, eftersom den skrevs redan 1776. Sedan dess har en hel del hänt inom teknisk utveckling, och inte minst under de senaste tjugo åren i och med internets framfart. Man ville därför se om det skulle vara möjligt att innefatta andra medier i grundlagen. Nils Funcke kallar det dock en ”fullständig omöjlighet”. Han förklarar att om, som betänkandet föreslog, en ensam utgivare till exempelvis skulle ansvara för en konstutställning eller en teaterpjäs, kan ju den personen omöjligen kunna kontrollera allt som sägs från scenen. Och publikationer på nätet innefattas faktiskt av yttrandefrihetsgrund-

Text: Elina Haimi

lagen (YGL) som togs i bruk 1992. Det som inte innefattas är bloggar och andra sociala forum på nätet, men om man vill ha grundlagsskydd för dessa platser kan man köpa ett utgivningsbevis som idag kostar 2000 kr.

”

Nils Funcke, som är journalist i botten, men även kallar sig för amatörjurist, säger sig vara glad över beslutet. Kommittén har nu till den 23 augusti på sig att komma med ett nytt förslag till regeringen. De ska försöka fräscha upp den befintliga Tryckfrihetsförordningen, som inte bara är den äldsta yttrandefrihetsgrundlagen i världen, utan även den längsta. 17 400 ord lång att jämföra med USA:s 45 och Norges 166. – Språket behöver ses över. Vi vill göra det mer aptitligt så att säga, säger Nils Funcke.

Språket behöver ses över. Vi vill göra det mer aptitligt...

Tanken att ersätta en - visserligen över 200 år gammal men trots allt fungerande grundlag med en ny, fick även många kända publicister och journalister att gå i taket och debatten har gått het på ledar- och kultursidorna de senaste åren. Många har hävdat att ett ”teknikoberoende” skulle kunna leda till inskränkningar i yttrandefriheten. Men på ett internt möte häromdagen beslutades att alla tidigare förslag skulle skrotas. – Jag skulle inte säga att vi slänger arbetet i papperskorgen, men vi kan säga att vi ställer in det i hyllan, säger Nils Funcke.

Nils Funcke. Foto: Arild Vågen/Wiki Commons

Efter den 23 augusti kommer slutbetänkandet gå ut på remissrunda och myndigheter och andra organisationer får säga sin mening om saken. Därefter, när lagrådet granskat förslaget, kan regeringen besluta om de vill lägga fram en proposition till riksdagen att rösta om.

Kort fakta om grundlagar Grundlagsbeslut – För en ändring krävs två likalydande riksdagsbeslut med val emellan. TF – Som första land i världen garanterade Sverige yttrandefriheten genom Tryckfrihetsförordningen år 1766. Statlig censur förbjöds. YGL – Yttrandefrihetsgrundlagen tillkom år 1991 och täcker alla nya medier, så länge någon är ansvarig utgivare för innehållet.

publik

Krönika

Text: Rufus Ollberg Jägemar Foto: Mattias Bolin

”VAD INNEBÄR EGENTLIG Många skulle mena att ACTA inskränker på medborgarnas rättigheter. Tyvärr så enkelt är det inte, inte ens om man sätter sig in i frågan. ACTA:s innebörd är svår att konkretisera. Det är det som är dess problem. Men också dess styrka.

å den senaste tiden så har det skrivits mycket om ACTA. Man har sett stora demonstrationer i media och folk har protesterat öppet på gatorna. Men vad är det egentligen de har protesterat mot? Enligt kritikerna är avtalet ett hot mot medborgares frihet och rättigheter. Ett genomförande av avtalet anses ge staten, polisen och tullen för stora befogenheter. Vi alla minns väl FRA-debatten? ACTA är främst utformat för att skydda varumärken och riktat mot att stävja och motverka piratkopiering av varor. Konflikter kring varumärkens tillhörigheter ska motverkas och regelverket ska stärkas och redas ut. Avtalet innefattar även digitala varumärken, och sägs därigenom motverka piratkopiering via internet. Kritiker menar att avtalet bland annat ger tullen incitament för att kontrollera bagage i en större utsträckning än tidigare. Till exempel att börja gå igenom mp3-spelare och laptops i sökande efter kopierad musik och film. Avtalet sägs också cementera IPRED-lagen genom att ha skrivelser i sig som gör det svårt för Sverige att eventuellt riva upp IPRED om ACTA ratificeras i EU-parlamentet och godkänns i riksdagen. Avtalet sägs också drabba sydländer hårt då

publik

frågan kring ägandeskap och rätten till mediciner blir svår. Konflikterna kring AIDS-medicin och TRIPSavtalen innan Doha-deklarationen kan vara en god liknelse. Avtalet, som officiellt heter AntiCounterfeiting Trade Agreement, har i många fall liknats med USA:s SOPA- och PIPA-lagar som var aktuella i slutet av 2011. Tidigt diskuterades det till exempel i att innefatta punkter i ACTA liknande SOPA:s skrivelser om internetleverantörers ansvar över användarnas internetbruk. Direkt konkreta punkter angående just den frågan uteslöts dock i det slutgiltiga ACTAavtalet. Även om avtalet har diskuterats länge är det ingen nyhet. Avtalet har förhandlats fram under en lång tid. Ja, faktiskt under flera års tid. Och detta bakom stängda dörrar. Avtalet blev först uppmärksammat år 2008 tack vare Wikileaks läckning av delar av materialet. På grund av att avtalet i grund och botten är ett multilateralt handelsavtal har det inte funnits några krav på förhandlingstransparens. Sådana

typer av avtal ligger inte under Sveriges offentlighetsprincip. Avtalets innehåll har sen förhandlingens start förändrats. Denna förändring beror mycket på den hårda kritik som avtalet fick efter Wikileaks publicering. Kritiken handlade främst om avtalets innehåll, men också om den bristande transparensen som förhandlingarna hade haft.

EN ACTA-AVTALET?”

”

Enligt kritikerna är avtalet ett hot mot medborgares frihet och rättigheter.

Officiella publikationer gjordes under 2010 och den slutgiltiga utformningen av avtalet offentliggjordes under slutet av 2010. Nu i januari 2012 skrevs avtalet symboliskt på av 22 EU-medlemsländer däribland Sverige. Dock måste avtalet ratificeras av EU-parlamentet och därefter av varje enskilt lands parlament innan det kan träda i kraft i de specifika länderna. Vad innebär då egentligen avtalet som skapat sån stor rabalder? Den frågan är ytterst svår att svara på. Till och med för experterna. Även om avtalet nu är offentligt så har få länder valt att uttala sig om innehållet. Det är bland annat denna typ av vad kritikerna kallar ”odemokratiskt hemlighetsmakeri” som har skapat motsättningar. När denna artikel till en början utformades inplanerades det en rad intervjuer med bland annat rättsvetare, immaterialforskare, yttrandefrihetsforskare, statsvetare och Piratpartister. Tyvärr sa alla att de inte konkret hade satt sig in i ACTA-avtalet. Deras uttalanden skulle i största mån antingen bli kvalificerade gissningar eller principiella åsikter. Johan Axham är dok-

torand i immaterialrätt och var regeringskansliets ämnessakkunnige under delar av avtalets förhandlingar. Inte heller hans uttalanden i Stockholms universitets juridiska institutions nyhetsbrev; Juridicum (nummer 2, 2010), klargör eller belyser ACTA:s egentliga innebörd. ”Förhandlingar om frihandelsavtal är normalt i stort sett alltid slutna. Om det vore full transparens skulle parterna inte våga vara öppna mot varandra.”, säger Johan till Juridicum. I och med experternas oförmåga att uttala sig om ACTA blev denna artikel en krönika i slutändan. Deras kvalificerande gissningar och principiella åsikter kunde likväl bli mina kvalificerande gissningar och principiella gissningar. När jag själv satte mig in i det 25 sidor långa avtalet så gick det upp för mig att avtalet är väldigt ospecifikt. Likt FN:s många resolutioner så är skrivelserna diffusa och brett syftande. Mycket av bestämmandet om lagarna och aktionerna som bör genomföras för att upprätthålla avtalets innehåll överlämnas till länderna själva att besluta över. Det är här kritiken kring cementerandet av IPRED kommer in. En del av IPRED sägs kunna gå in under delar av ACTA och därför förankras. Nya lagar behöver nödvändigtvis inte

publik

etableras utan kan snarare omformas. Sveriges förhållningssätt till Barnkonventionen kan vara en bra liknelse. Johan Axham säger till Juridicum att anledningen till att skrivelser i avtal som dessa är ospecifika beror på länders oförmåga att komma till en rådande konsensus. Det är enligt honom också därför ACTA inte har gått igenom FN:s organ WIPO (World Intellectual Property Organization) som avtal som dessa vanligtvis gör. Forumets många olika typer av stater har på senare tid haft svårt att komma överens om några genomgripande avtal. Länder med starkt växande ekonomi har i vissa fall förespråkat tänjda regler för patent då det kan ha stärkt deras inhemska ekonomi. Produkter blir billigare att producera om man slipper betala avgifter till patentägaren. Det man i framtiden kan säga om ACTA är att det är ytterst svårt att egentligen säga vad avtalet kommer att innebära. Man skulle absolut kunna säga att avtalet i slutändan kommer att inskränka på de medborgerliga rättigheterna i och med skrivelser som; “Each Party shall adopt or maintain procedures with respect to import and export shipments under which its customs authorities may act upon their own initiative to suspend the release of suspect goods.”

“Each Party shall provide for criminal procedures and penalties to be applied at least in cases of willful trademark counterfeiting or copyright or related rights piracy on a commercial scale.” “Each Party shall promote collection and analysis of statistical data and other relevant information concerning infringements of intellectual property rights as well as collection of information on best practices to prevent and combat those infringements.” Per automatik sker det dock inte. Det är beroende på hur de olika staterna och dess regeringar väljer att tolka avtalet och dess genomförande. Dock är protesterna och demonstrationerna helt i sin ordning vad det gällande kritiken om avtalets offentlighet. I och med att ACTA till skillnad från ”föregångare” är mer omfattande och gränsöverskridande på vad som egentligen är varumärken och regler kring användares ansvar, rör den medborgare på ett helt annat sätt än tidigare. Det i sin tur har skapat en helt ny situation där medborgerlig interaktion under avtalets förhandlingsfas bör ha förespråkats.

Externa påtryckningar lyckades i slutändan att skrota SOPA och PIPA i USA, åtminstone temporärt. Det man kan hoppas på är att oavsett om ACTA klubbas igenom i EU och i riksdagen behöver det inte de facto innebära direkta inskränkningar. Resultatet kan i slutändan mycket väl påverkas av medialt tryck och folkliga motsättningar. Oavsett om avtalet i sig må vara byggd på en naiv samhällsbild och påverkat av företagslobbyister är det fortfarande i slutändan våra folkvalda som ska ta beslut om det. Både i EU-parlamentet och i riksdagen. Åberopa därför dina medborgerliga rättigheter och ta kontakt med dina folkvalda och försök påverka din framtid. Det är därför de sitter där de sitter.

Foto: Martin

publik

Schmitt/Wik i

Foto: Tomasz

Foto: Pałac

Commons

Sienicki/Wiki

Prezydenck

Commons

i/Wiki Com mon

HALLÅ DÄR! Dan Park, dömd för hets mot folkgrupp efter att ha satt upp affischer i centrala Lund med ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund på bild och texten ”vår negerslav är bortsprungen”.

Text: Jonas Partheen Foto: Privat

Hur ser du på yttrandefriheten i Sverige idag? Den är helt klart begränsad. Det ser man ju bara på domen mot mig. Man kan säga att man har yttrandefrihet så länge man yttrar rätt saker eller så länge man inte skämtar om andra raser, då är det kört. Då blir det hets mot folkgrupp. Är det möjligt att förena yttrandefrihet med en lag som hets mot folkgrupp? Nej, det går inte. Blir man fälld om man sätter upp en affisch är det ingen yttrandefrihet. Själva hetsen kan man komma åt ändå. Slår du någon är det redan förbjudet. Jag förstår inte varför hets mot folkgrupp finns, den är bara begränsande. Men varför är möjligheten att säga vad man vill så viktig? För att man skall kunna protestera mot saker man inte tycker om. Folk måste kunna säga vad de vill. Konsten blir ganska tråkig om samhället eller staten skall bestämma vad som skall visas. Då blir det som tredje riket ungefär. Vad var tanken bakom att sätta upp

dina affischer? Det var en reaktion på att Afrosvenskarnas riksförbund anmäler precis allt de inte gillar. (Anmälde Hallands nation i Lund efter en maskerad när några klädde ut sig till svarta slavar, vilket sen inspirerade Dan Park till sin affisch, red anm.). Kvarteret ”neger” har blivit tvunget att byta namn, man får inte säga negerboll och Astrid Lindgrens ”negerkung” vill de få bort. Vilken reaktion hade du önskat på din affisch? Att människor hade sagt att ungdomarna skulle få ha haft sin maskerad i fred. Att det inte var någon ”big deal”. Men samtidigt anmäler Afrosvenskarnas riksförbund det helt medvetet. De vill ha uppmärksamhet, annars får de inga bidrag från staten. Det var perfekt att jag gjorde en affisch så att de kan fortsätta anmäla. Ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund har känt sig kränkt av dina affischer, hur tänker du kring det? Det är hans grej att känna sig kränkt. Han är med i Afrosvenskarnas riksförbund och de lever på att känna sig kränkta. Samtidigt,

publik

kränkt? Jag kan känna mig kränkt men kan inte gå runt och anmäla saker för det. Man blir alltid kränkt för någonting. Kan du inte känna någon ånger när en annan människa känner obehag? Nej. Jag skulle göra om det. Självcensur kan man inte hålla på med. Det är också en risk med domen mot mig. När jag blir fälld för en sådan här grej kanske andra inte vågar göra likadant. Det blir självcensur och då går det utför. Vilka inskränkningar i yttrandefriheten borde finnas? Inga (inskränkningar) är ok. Jag menar att våld och handlingar redan är förbjudna. Däremot kan inte bilder och texter skada direkt så de skall inte inskränkas. Det är samma sak med barnporr. Det är själva övergreppet som skall stoppas, inte teckningar över det som blev fallet för mangatecknaren.

Fotnot: Dan Park dömdes till villkorlig dom och böter. Han har överklagat domen till hovrätten.

twitter: magasinetPublik facebook: Magasinet Publik

publik