Magasinet Publik #20 Tema Pengar by Magasinet Publik

publik JMG-studenternas magasin

Nummer 20, vĂĽren 2019

Tema: Pengar

Ledare DEN HÄR VÅREN har kretsat mycket kring pengar. Uppdrag gransknings avslöjande om hur Swedbank använts för misstänkt penningtvätt har fått stor uppmärksamhet. Det har handlat om flera miljarder kronor som slussats mellan olika bankkonton, högt uppsatta personers inblandning, makt och korruption. Mörkläggning och lögner. Men framförallt har det handlat om pengarnas makt och värde. Om hur långt det kan få människor att gå. PENGARNAS MAKT över människan har varit känt sedan länge. Historiskt finns det oräkneliga fall med personer som gått så långt som att avsluta någon annans liv för pengar. Men människan kan givetvis inte beskrivas som ett hjälplöst offer som står handfallen under pengarnas makt. Det är människan som i slutändan bestämmer över pengar och hur de ska användas. Det finns förmåga att göra rätt, om bara viljan finns. Eller? SOM DET SER ut i dag äger världens åtta rikaste personer mer än jordens fattigaste hälft, enligt hjälporganisationen Oxfam. Klyftorna mellan fattiga och rika växer i rekordfart. Om människor har förmåga att göra rätt, hur kommer det då sig att vissa spenderar tusentals kronor på champagne, medan andra knappt har råd med mat för dagen?

Magasinet Publik EN LÖSNING KAN vara att fördela pengarna mer jämlikt. Men det är inte så enkelt, argumenterar många. Pengar är en komplicerad sak. Det handlar om ekonomi och allt vad det innebär: Utbud och efterfrågan, inflation och deflation, banker och styrräntor, nationella gränser och marknadens ”osynliga hand”. TROTS ATT VÄRLDEN är långt ifrån jämlik och vissa verkar oförmögna att göra rätt, finns det människor som anstränger sig till det yttersta för andra. Ta exempelvis journalisterna på Uppdrag granskning i avslöjandet av den misstänkta penningtvätten. Dessutom har fattigdomen minskat under de senaste decennierna, trots de ökade inkomstskillnaderna. Det kanske visar att människors vilja att göra rätt i slutändan vinner över pengarnas makt. DET TJUGONDE numret av Magasinet Publik kommer att handla om pengar. Ni kommer bland annat att få följa med på en djupdykning i historien om hur pengar kom till och möta minimalisten Villemo, som inte delar samhällets syn på att karriär och rikedom är detsamma som lycka och framgång. Ni kommer även att få ta del av historien om bankrånen i den lilla bruksorten Åtvidaberg. Och bäst av allt – det kostar inga pengar!

Emmy Westling CHEFREDAKTÖR

CHEFREDAKTÖR

Emmy Westling

ANSVARIG UTGIVARE Clara Fritzon

SKRIBENTER

Linnea Rönnqvist, Akiko Ahlstrand, Sara Höglund, Emmy Westling, Linus Kuhlin, Linnea Burén, Christian Ugge, Rebecka Adin

LAYOUT

Linnea Rönnqvist, Akiko Ahlstrand, Sara Höglund, Emmy Westling, Linus Kuhlin, Linnea Burén, Christian Ugge, Rebecka Adin

HEMSIDA

www.magasinetpublik.se

KONTAKT

magasinpublik@gmail.com facebook.com/magasinetpublik

OM MAGASINET

Magasinet Publik är ett samhällsmagasin som produceras av JMGstudenter. I varje nummer väljer vi ett nytt tema och skriver om intressanta livsöden och samhällsfenomen i alla kategorier.

UTGIVNING

Två gånger per år.

TRYCK

Tregraf

Publik

#20 - 2019 Tema: Pengar

Bakrånen i Åtvidaberg Att göra en succé AV: LINNEA BURÉN

I bruksorten Åtvidaberg finns 7000 invånare, ett torg och en polisstation som är bemannad varje onsdag efter lunch. På torget ligger också en bank som blivit rånad två gånger. Sidan 12-18

AV: LINUS KUHLIN

För fem år sedan hade författaren K. Svensson bestämt sig för att aldrig mer skriva en bok. I vår är han aktuell med äventyrstrilogin Sinfonia. Böckerna släpps på eget förlag med målet att dra in en miljon kronor. Sidan 22-23

Pengarnas historia

Möt minimalisten

AV: CHRISTIAN UGGE

Sverige är på väg att bli ett kontantlöst samhälle. Det förändrar vår syn på pengar och deras värde. Men det är inte första gången i historien. Pengarnas historia har färdats en snirklig väg mot det abstrakta. Sidan 24-26

AV: AKIKO AHLSTRAND

Konsumtionen i Sverige är på ständig uppgång. Men det finns några som valt att ställa sig utanför. De kallar sig minimalister och tror på att rensa ut; bland prylar, relationer, kläder och nöjen. Sidan 6-9

Krönika: Rebecka Adin Den ofivillige - om pengarnas värde sedelfotografen AV: REBECKA ADIN

Konsumtionshets möter utrensningens era – men vad är pengarna värda, egentligen? Utan dem har vi väldigt svårt att klara oss i den samhällsstruktur som vi själva har byggt upp, men vad lägger vi dem på? Och ännu viktigare: vad får sakerna kosta? Sidan 10-11

AV: SARA HÖGLUND

De flesta har hållit den i handen flera gånger utan att reflektera över något särskilt. I fokus ligger siffrorna 5-0, femtio kronor, och vad det kan tänkas vara värt. Men bakom det idag välbekanta motivet på Evert Taube gömmer sig en historia få känner till. Sidan 20-21

REDAKTION Här är vi! Du kanske undrar vad våra sämsta köp är?

Rebecka Adin

En handdammsugare som bara står och samlar damm.

Linus Kuhlin

En jättedyr bob hund-VHS. Dumt, för jag saknar VHS.

Akiko Ahlstrand

En yogamatta som jag bara använt en gång.

Linnea Rönnqvist

En jacka för 900 spänn som jag ALDRIG använde.

MEDIESVEPET

Boktipset

Här kommer några tips på nyutkomna böcker av journalister: Jenny Jägerfeld Fråga Jenny: om kroppen, själen och allt runtomrking Kalle Lind Samlade krönikor 2011–2018 Lisa Röstlund och Anna Gustafsson Konsulterna: Kampen om Karolinska Håkan Lahger Quel Bordel: en biografi om Christian Falk

Linnea Burén

Sara Höglund

Har tvingats till bilskroten för många gånger.

Försöker använda den fina bytesrätten eller öppet köp.

Christian Ugge

Emmy Westling

En frack. Trodde mitt liv skulle innebära fler baler.

Ett gymkort som jag aldrig använde.

Laholms tidning har återuppstått I förra numret av Magasinet Publik skrev vi om att Laholms tidning skulle få nya ägare efter att de försatts i konkurs efter en längre tid med ekonomiska problem. Då stod det klart att utgivningsbeviset köpts upp av en grupp på 15-20 privatpersoner, men i vilken form tidningen skulle återuppstå i var ännu oklart. I vår köpte det danskägda bolaget Lokaltidningen upp rättigheterna till namnet och tidningen dimper nu ner i Laholmsbornas brevlådor en gång i veckan i form av en gratistidning.

Foto: Linnea Rönnqvist

MEDIESVEPET

Färre riksreportrar i Norrland

Årets Guldspade gick till...

På tio år har totalt tio riksreportrar som jobbar med nyheter i den norra delen av landet försvunnit. 2013 valde TT att lägga ner sina redaktioner i Luleå, Sundsvall och Umeå. Det innebar att fyra riksreportrar försvann från den norrländska riksbevakningen. Dagens Nyheter, SVT och Sveriges Radio Studio Ett har dragit ner med ytterligare tre fasta Norrlandsreportrar. När TV4 lade ner sin lokala bevakning omvandlades 24 tjänster i landet till riksreportrar. Ett antal som minskat till 18 tjänster, vilket inneburit att ytterligare tre tjänster plockats bort från Sundsvall.

I april hölls det årliga Grävseminariet där Föreningen Grävande Journalister delar ut priser i sju kategorier. Priserna i tre av dessa kammades hem av före detta JMGstudenter, nämligen Thomas Pettersson för sitt reportage Skandiamannen och Olof Palme i kategorin Magasin, Michael Verdicchios reportage I religionens namn och Guds utvalda skola i kategorin Storstadstidning samt Åsa Erlandsson, Karin Mattisson och Jazz Munteanu för avsnittet i Uppdrag granskning om Sjuksköterskebluffen i kategorin Etermedia riks.

Dagens Nyheter öppnar redaktion i Göteborg Under våren avslöjade Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski att tidningen öppnar en redaktion i Göteborg. I takt med stadigt ökande antal digitala prenumeranter och en minskad digital moms från regeringens sida har de ökade inkomsterna lett till en nysatsning. Fem journalister anställs för att låta det som händer i Göteborg få en mer framträdande roll i rapporteringen. Peter Wolodarski skrev i en ledare om hur han sedan han blev chefredaktör för DN fått upp ögonen för hur Stockholmscentrerad rapporteringen tenderar att bli. Det händer mycket i Göteborg och förutom att stora näringslivsaktörer som Volvo har sitt säte i staden är både den politiska och kulturella aktiviteten stor. Till att börja med blir satsningen framförallt digital, men i framtiden kan en printinlaga liknande DN Stockholm, bli aktuellt.

Foto: Grävseminariet

Janne Josefsson tillbaka på Sveriges Television

I vår återvänder Janne Josefsson, en av Sveriges mest kända grävande journalister, till Sveriges Television för det helt nya tv-programmet Josefsson. I programmet ska den före detta Uppdrag granskning-medarbetaren följa upp sina mest uppmärksammade granskningar och söka upp människorna som spelade huvudrollen i dem. Visste du förresten att Janne Josefsson är en flitig användare av uttrycket ”la cucaracha”? Denna catch phrase implementerade Josefsson efter att han och kollegan Hannes Råstam fick ett hederspris på ett grävseminarium och därefter säger han det ”när någonting känns lite bra”.

Foto: Janne Danielsson/SVT

REPORTAGE

Att bryta mot samhĂ¤llets osynligaste norm

Samtidigt som rapporter och rubriker berättar om att konsumtionen i Sverige är på ständig uppgång och att vi svenskar lever som att vi hade fyra jordklot istället för ett, finns det några som valt att ställa sig utanför. De kallar sig minimalister, och tror på att rensa ut; bland relationer, prylar, kläder och nöjen. TEXT: Akiko Ahlstrand

änk dig att en dag helt sluta köpa kläder. Att frivilligt gå ner i arbetstid och avstå flera tusen kronor i månaden. Att sluta med biobesök, att fika eller äta ute och utlandsresor för att ekonomin ska gå ihop. VILLEMO DANELING HAR nyligen gjort allt detta. Hon bekänner sig till minimalismen, en rörelse som går ut på att leva så enkelt som möjligt. Några av grundpelarna är att rensa sitt hem på saker som inte är nödvändiga, att köpa och äga mindre prylar, att vara sparsam och att göra slut på destruktiva relationer. Villemo hittade till minimalismen 2017 när sommaren precis slagit över till höst, under en tid när vardagen kändes övermäktig. – Jag levde ganska normalt då, hade ett stressigt heltidsjobb och stora karriärdrömmar. Dessutom hade jag många personer omkring mig som inte accepterade mig för den jag var. Jag var trött och kände mig helt utmattad, så jag var på jakt efter ett annat sätt att leva. I sitt sökande snubblade hon över dokumentären Minimalism: a documentary about the important things på Netflix.

Filmen är gjord av Joshua Fields Millburn och Ryan Nicodemus. De är båda exempel på minimalismens typberättelse: framgångsrika arbetsnarkomaner som tjänat mycket pengar och levt den amerikanska drömmen, tills de en dag insett att livet inte känns riktigt meningsfullt. Det är då minimalismen kommer in i bilden och förändrar allt: man säger upp sig helt eller går ner i tid från sitt krävande heltidsjobb, man gör sig av med prylar som man samlat på sig genom all framgång, och man börjar prioritera fritid, hobbys och relationer. Även i Villemo Danelings fall ser historien liknande ut. – Jag blev direkt så himla berörd av filmen, jag tror att jag alltid varit minimalist i hjärtat men inte förstått det riktigt. Jag grät och kände att åh, sådär vill jag verkligen leva. SEDAN DESS HAR det varit en lång resa. Villemo menar att hon i början egentligen inte fick mer tid över trots att hon jobbade mindre, eftersom övergången till den minimalistiska livsstilen slukade så mycket tid. – Jag rensade ut i varendaste skrymsle hemma och gjorde mig av med allt som

inte var absolut nödvändigt eller betydelsefullt. Det var en prövning på många sätt, att vara väldigt krass i blicken när man tittade på sina saker, även sådant som jag hade känslomässiga kopplingar till men som egentligen var onödigt skulle bort. Till exempel fick jag rensa ut två helt fulla bokhyllor med böcker, det var hårt som läsälskare. Men det handlar om att inte äga sådant som man kan låna eller klara sig utan. ATT STÄLLA SIG utanför konsumtionscykeln och välja bort karriären har dock inte varit helt oproblematiskt, menar Villemo. Även om hennes familj varit stöttande så har flera i bekantskapskretsen tyckt att det varit märkligt att en frisk person utan småbarn frivilligt valt att arbeta och tjäna mindre. – Samhället säger att vi ska jobba tills vi är sjuttio, och vi är snälla och lyder bara. Det krävs en hel del mod att hoppa av det hjulet och säga emot de som ifrågasätter. Men en del i minimalismen är också att rensa ut bland dåliga relationer. Jag har valt att omge mig med de som faktiskt tänker som jag istället. Att valet att arbeta mindre setts som

så kontroversiellt förvånar inte Mattias Bengtsson, docent på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Enligt honom är normen att arbeta mycket och länge en av de starkaste som finns i dagens samhälle. – Vi har byggt upp en sådan norm sedan över hundra års tid. Under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har det rått stark konsensus kring arbetslinjen, så länge det inte är omöjligt på grund av sjukdom eller liknande så ska man arbeta så mycket och länge som man bara kan. Det handlar om att få in skattemedel för att kunna underhålla det starka välfärdsystem som Sverige haft. Enligt Mattias Bengtsson blir det i det rådande systemet provocerande att välja att inte vara en del av arbete och konsumtion, eftersom man inte bidrar till den ekonomiska tillväxt som är uppsatt som överordnat mål. Även på politisk nivå menar han att det synsättet finns. – Tar man upp ett förslag om till exempel arbetstidsförkortning i den politiska debatten så ses man som naiv eller verklighetsfrånvänd. Alla andra pratar om att vi måste arbeta mer, då finns det en bild av att det är osolidariskt att som individ ställa sig utanför. MEN FÖR MINIMALISTERNA handlar det snarare om att bidra på andra sätt än de traditionella. Att till exempel använda sin tid åt att arbeta ideellt och hjälpa utsatta menar Villemo är en stor del av rörelsen. Hon ser minimalismen som en metod för att ha ork att ge tillbaka till samhället. – Om vi ska kunna rädda världen från klimatförändringar till exempel så måste vi ju frigöra tid. Jobbar man åtta timmar om dagen och sen kanske pendlar till och från jobb, och dessutom lägger tid på att upprätthålla sociala relationer med kollegor utanför jobbet, då arbetar vi plötsligt mer än vad vi har fritid. Hur ska man orka förändra världen då? Själv är hon ideellt engagerad i sina

Foto: Privat

barns skola, är med i föräldraföreningen och deltar i arbetsdagar. För henne har tid blivit en starkare valuta än pengar – istället för att skänka pengar till en organisation bidrar hon med sin tid, istället för dyra upplevelser, så väljer hon aktiviteter som är gratis, men som kanske är mer tidskrävande. Cafébesök, shopping och bio har hon valt bort, till förmån för skogspromenader, piknickar med familjen, stjärnskådning, odling och, som hon säger, ”att bara skrota hemma”. – Idag finns en sådan enorm tävlingsinstinkt i allt, det handlar om vem som kan göra flest aktiviteter, barnen ska testa alla sporter och spela alla instrument, har man vänner på middag tävlar man i godast mat eller snyggast dukning. Fokus blir på vad man gör istället för på att faktiskt umgås. MATTIAS BENTSSON DELAR bilden av att social och ekonomisk status ökat i betydelse. Han menar att i takt med att ojämlikheten ökat i Sverige de senaste årtiondena, så har statusprylar och uppvisandet av dessa blivit allt viktigare. – När de flesta människor har liknande livsvillkor och status så spelar det inte lika stor roll. Men i ett samhälle med stora statusskillnader vill man visa vilken grupp man tillhör. Och status i ett kapitalistiskt samhälle handlar ofta om att visa upp prylar och saker, att köpa fina hus, fina bilar, märkeskläder och göra många, långa utlandsresor. Allt det där är uttryck på motsatsen till minimalism, snarare en maximalism, man ska visa sin status på alla sätt som går. Enligt Mattias är anledningarna till att motståndet nu gror flera. Han tar bland annat upp ungas ökade ohälsa och upplevda stress samt en större medvetenhet kring klimatförändringarna. – Vi har inte ställts inför en liknande situation innan, nu diskuterar vi rent av mänsklighetens existens och att vi riskerar att försvinna om vi inte möter de globala problem som finns vad gäller

klimatet. Det har skapat en medvetenhet hos människor de senaste 15 åren. På ett personligt plan handlar det också om att man har en vågskål där arbete och fritid på vissa sätt står i motsats till varandra.

behov. Jag ser mig omkring och ser alla som stressar mellan jobb, aktiviteter och middagsbjudningar men ändå verkar missnöjda, medan jag är nöjd med att gå i skogen, samla vilda växter och koka te av dem.

FÖR VILLEMO HAR frigörandet av tid inneburit en stor lättnad, Villemo Daneling men också nya möjligheter. Bland annat har hon startat Ålder: 41 år en blogg där hon skriver om Bor: I ett parhus med en liten trädgård i minimalism och hälsa, och Vitaby, Simrishamns kommun hon har kunnat ägna mer Yrke: Organist i kyrkan samt frilansmusiker tid åt sina intressen, att skapa musik och att skriva. Familj: Mannen Magnus som är webbutvecklare Hon menar också att hon och musiker, två barn som är 11 och 14 år, samt lärt sig konsten att vara nöjd. fyra katter och två papegojor. – Folk jobbar hur mycket som helst men tycker ändå Hobby: Odling, självhushållning och att driva inte att pengarna riktigt bloggen Ur linssoppans horisont räcker till, samtidigt som jag förlorat 6000 kronor i månaden men ändå lyckas lägga undan lite till framtida

KRÖNIKA

Rebecka Adin: Vad egentligen?

tan pengar har vi väldigt svårt att klara oss i den samhällsstruktur som vi själva har byggt upp, men vad lägger vi dem på? Och ännu viktigare: vad får sakerna kosta? Från ett påtvingat hantverk till industrialisering har gjort att inflationen i värdering av ting generellt har gått i stöpet. Vi har gått så långt att det är billigare att köpa ett linne på H&M än en kaffe på stan. Först nu, när vi börjar se den klimatpolitiska skörden av vår överkonsumtion börjar försiktiga röster ryta på gräsrotsnivå. Vi pratar second hand och återvinning, men hur vi än vänder och vrider på vårt konsumerande så finns det ett spenderingsbehov hos människan att sätta sprätt på alla dessa ören vi drar in månadsvis. Om och om igen i vad vi bitvis skämtsamt beskriver som ett ekorrhjul. Där snurrar vi sedlarna medan havet och allt som finns i det fylls av plastrester från snabbköpta varor, inte värda mer än att vi kan äta dem i förbifarten en måndagseftermiddag mellan plugget och träningen. Något som har slagit mig den senaste tiden är framförallt behovet av att förnya sig. Att uppdatera sig på alla fronter samtidigt har blivit mer än en norm i samhället. Det är kutym. Det förväntas. När jag skulle lämna in min nio år gamla cykel på reparation bemöttes jag av totalt oförstånd till att jag över huvud taget kom på tanken att lägga pengar på en så gammal cykel. Personalen jämförde min trogna vapendragare med någon slags antik klenod. ”Gör man ens sådana cyklar längre?”. Att den över huvud taget inte fallit ihop i tusen bitar förvånade dem något oerhört. Själv frågar jag mig om förväntningarna på att min uppenbart uråldriga cykel skulle förpassats till skroten för

är pengar värda

länge sen är något jag borde räknat med när jag rullade in och frågade efter en rekond. Visst, merförsäljning i all ära, men att man över huvud taget bedriver en verkstad och samtidigt åtdrar sig en sådan attityd mot cyklar äldre än 2015 överraskade mig. Handen på hjärtat, när lagade du ett klädesplagg senast? Billighetshetsen går hand i hand med ett orimligt stort effektiviseringsbehov. Vi har helt enkelt inte tid att laga saker. Min förhoppning om hipsterkulturens inflytande på återvinning och återanvändning sjönk till botten när jag insåg att man inte är ute efter att använda saker länge utan att det ska se ut som att nya saker använts sedan 70-talet.

Men visst, vi ska inte dra alla över en kam, det finns de som kör retro all-over med USAimporterat femtiotal och som handlat second hand för tusentals kronor. Heja dem. Kanske har vi också en helt ny generation av hipster på gång i och med förespråkare så som städkonässören Mari Kondo, hon som lyfter utrensning av materiella ting till en nästan religiös nivå. Svenska konstnären Cilla Ramnek går lite i Kondos fotspår när hon i Nyhetsmorgons soffa beskriver hur hennes relation till saker förändrades efter sin bok ”grejen med saker”. Enligt Cilla Ramnek finns förändringens lösning ”inom hemmets fyra väggar” och att man helt enkelt inte måste köpa en massa nytt för att bli lyck-

lig. Det går att möblera om. Att vi behöver köpa en helt ny bok för att konstatera detta låter jag förbigå debatten. Mitt i det ofrivilligt snåla studentlivet där vi håller i varenda krona behöver ändå pengarnas värde beaktas. När vi väl spenderar dem bör vi fundera över, inte bara om det är värt det men om pengarna är värda det vi köper. Att lägga 20 kronor på ett linne är orimligt om du tänker tillbaka på produktionskostnaden, liksom att 54 kronor för en kaffe borde kräva malda bönor av guld. Låt pengarna väga lite i handen, fundera ett extra varv innan du drar kortet nästa gång. Är pengarna verkligen värda det?

REPORTAGE KRÃ&#x2013;NIKA

BANKRÅNEN I ÅTVIDABERG TEXT & FOTO: Linnea Burén

Fyra mil sydöst om Linköping ligger bruksorten Åtvidaberg. Här finns 7000 invånare, ett torg och en polisstation som är bemannad varje onsdag efter lunch. På torget ligger också en bank som blivit rånad två gånger.

an höjer vapnet och siktar men byter riktning och ångrar sig. Det svarta automatvapnet ser tungt ut när han återigen vänder sig om för att börja vifta, stöta med vapnet upp i luften. Mannen som vaktar utanför Åtvidabergs sparbank är helt klädd i svart med en neddragen huva över ansiktet. Ännu har inga skott avlossats. Bankens skjutdörrar öppnas och ut kommer ytterligare tre maskerade män i svarta kläder. I händerna bär de stora blå IKEA-kassar som de slänger in i bakluckan paå en ljusblå bil. Mannen vaktade utanför banken har redan hun-

nit starta igång motorn och när den sista gärningsmannen stängt dörren till bakdörren, rullar bilen iväg. De kör snabbt över torget i Åtvidaberg som den här dagen är tomt på folk. Det är fredagen den 26 oktober 2018 och det har gått tio år sedan banken blev rånad sist. Nu har det hänt igen. Samtidigt, nitton mil bort från Åtvidaberg, sitter Ronny Mårtensson på ett X2000 tåg på väg till Stockholm. Sedan sjutton år tillbaka är han sparbankens VD i Åtvidaberg. När tåget passerar Södertälje ringer det i Ronnys telefon. Samtalet kommer från en medarbetare som lyckats smita ut genom

personalentrén och ringer chefen för att berätta att banken blir rånad. – Jag tänkte naturligtvis ”tusan också”. Vi hade ett rån 2008 och då satt jag också i bil på väg till Stockholm. Bums börjar man tänka på medarbetarna. Man vill vara på plats, säger Ronny Mårtensson. Efter telefonsamtalet hoppar han av tåget och vänder tillbaka mot Åtvidaberg. NÅGON TIMME tidigare har Christl Gruvebäck lämnat sitt hem på gården Gruvdalen för att åka in till Åtvidaberg. Det är fredag och hon ska kompletteringshandla inför helgen. Väl framme parkerar hon bilen och korsar torget för

Vittnet Christl Gruvebäck visar var hon såg bankrånaren med automatvapnet utanför banken på torget i Åtvidaberg.

att gå in på mataffären som ligger intill banken. “Akta dig det är ett bankrån!” ropar en kvinna som står femtio meter bort från entrén. Hon pratar upprört i telefon, men har nu fått syn på Christl och fortsätter ropa: ”Säg till på ICA det är ett bankrån!”. – Min första tanke var att det inte var på riktigt och reagerade inte, säger Christl Gruvbäck. Men kvinnan fortsätter ropa: “Akta dig! Akta dig!”. – Då vände jag mig om och där står det ju en snubbe med rånarluva och k-pist i händerna. Jag blev chockad och förstod att det var på riktigt. Plötsligt såg jag hur tomt det var på torget. Jag gick ju ensam där, säger Christl Gruvebäck. ÅTVIDABERGS SPARBANK ligger i ena hörnet av ortens enda torg inklämt mellan konditoriet och folktandvården. Torget ramas in av tvåvåningshus och längst bort vid den andra kortsidan står Kommunhuset, ett ljusgult funkishus från 1936 med tillhörande park och fontän. Vid den delen av torget ligger också Åvidabergs lokalredaktion som är en del av tidningen Östgöta Correspondenten. I nästan trettio år har journalisten Lotta Willsäter funnits på plats här och rapporterar om det som rör Åtvidabergarna. Så även den här dagen. När Lotta Willsäter håller på att avsluta arbetsveckan ringer det i telefonen. Det är bankens VD Ronny Mårtensson som ringer från tåget och berättar att banken rånas. Han låter kort och bestämd. – När jag berättar om det nu så skäms jag, men min första tanke var att jag skulle gå in och gömma mig på toaletten. Jag blev rädd. Men det har med det första rånet 2008 att göra, säger Lotta. Sedan 80- och 90-talet har bankrån blivit allt mer ovanligt i Sverige. Idag är det vanligare att kriminella genomför digitala bedrägerier på internet än att utsätta sig för risken att råna en bank.

Lotta Willsäter och med sin hund på lokalredaktionen. Nedan visar hon bankrånet 2008 i Corren. Trots det är det bara drygt tio år sedan som banken på det torget i Åtvidaberg blev utsatt för rån sist. Den 25 januari 2008 krossade fyra rånare sparbankens stora glasfönster genom att köra in sin bil i banken. I bilen fanns fyra maskerade män med vapen. Den dagen var också en fredag och en lugn arbetsdag för Lotta som precis varit och handlat fika, när en kollega från Linköping ringer och berättar att det pågår ett bankrån i Åtvidaberg. – Jag tänkte att det var en sådan där tokstolle, någon som var psykiskt sjuk, som var vid banken. Så jag gick ut med kameran och tänkte att jag måste ju ha en bild i alla fall, säger Lotta Willsäter. Dryg tio år har gått sedan Lotta tog kameran över axeln och korsade torget över till torgets trädallé. Skymd av träden stod hon nu och såg över till banken. Överallt låg glassplitter från bilen som krossat rutan och utanför banken såg hon svartklädda män med vapen. Avståndet och vintermörkret gjorde det svårt för Lotta att fotografera. Hon korsade torget tillbaka mot redaktionen och började smyga längs med husväggen

mot konditoriet. Nära banken och rånarna tog hon upp kameran med teleobjektiv och knäppte en bild. Det blixtrade till och platsen där Lotta stod lyste upp. Hon hade glömt att slå av autoblixten, blev avslöjad och stod öga mot öga med rånaren. – Han höjde vapnet och började ropa, ryta väldigt högt. Han såg väldigt stor ut också. Det var väldigt obehagligt, säger Lotta. Lotta vände tillbaka mot redaktionen och tog samtidigt med sig flera personer ute på torget som fick komma in på kontoret och ta skydd. Strax därefter anlände Lottas 14-åriga praoelev till redaktionen. – Jag minns att han var så noga med att han skulle låsa sin cykeln. Och jag öppnade dörren och sa “skit i cykeln, in med dig!” Strax efter att rånarna flytt platsen och passerat redaktionen i sin flyktbil började det att brinna vid banken. Rånarna hade tänt eld på bilen som krossat rutan och husväggen slukades av stora eldflammor. – Jag var skakad. Det bodde ju massa människor i huset där det brann.

”Han är glad över att han inte blev skadad. Eller dödad.” Fotografen Johnny kom ned från Linköpingsredaktionen och han försökte lugna ned mig. När banken ännu en gång rånades den 26 oktober ifjol kom samma kollega Johnny Gustavsson återigen ned till Åtvidaberg och Lotta. Johnny skojade om att det inte var längesedan de två gjorde precis samma jobb och nu var det andra gången gillt. – Det märkliga var att det var inte bara jag och Johnny som hade gjort det här jobbet innan. Den första polisen som kom till torget var en ganska ny polis. Det var killen som jag hade som praoelev här under förra rånet. POLISSTATIONEN I Åtvidaberg är öppen fyra timmar varje onsdagseftermiddag och har inte någon daglig bemannad ut-

ryckningspersonal. När polisen larmades om rånet ifjol skedde utryckningen från Linköping. Fyrtio minuter efter larmet anlände polisen och då hade rånarna hunnit vara inne på banken i drygt femton minuter och därefter flytt torget med god marginal. Under tiden som rånarna var inne på banken var stämningen på ICA upprörd. Vittnet Christl Gruvebäck hade gjort som den ropande kvinnan sagt och gått in och varnat affären om rånet utanför. Ett kassabiträde låste dörrarna och nu stod kunder och personal hukade och spanade ut genom fönstrena som vetter mot banken. – Alla var chockade. Jag kan inte fatta att de kunde hålla på så länge inne på banken. Det var en här som hade sin fru inne på banken och han var väldigt

orolig. När tiden började gå började man fundera på vad som hände där inne. Man visste ju inte om de sköt, säger Christl Gruvebäck INNANFÖR DÖRRARNA till Åtvidabergs sparbank möter ett vackert stengolv upp den grå heltäckningsmattan som fortsätter in till väntrummet där kunderna väntar i dämpad ljudvolym. Här står två gråa sittgrupper med tillhörande mossgröna sittpuffar. Till vänster och rakt fram finns kontorsbås med stora fönster. De flesta är fördragna med vita gardiner. Bredvid två betjäningsdiskar till höger står kontanthanteraren. – Det som hände inne på banken var att tre av rånarna var där inne i femton minuter, vilket är väldigt, väldigt länge. De tvingade personalen att öppna skåp. En del skåp är tillåsta skåp som tar en viss tid, säger Ronny Mårtensson När rånarna sprungit ut från banken och packat in IKEA-kassarna i bilen flyr de sedan till ett industriområde några kilometer bort. Där byter gärningsmännen bil och lämnar den första bilen brinnande

i lågor. Flyktvägen fortsätter ut mot riksväg 35 mot Linköping. Efter att personalen på banken lyckats ringa polisen, beordras flera polispatruller till Åtvidaberg. Via polisens egna radiosystem skickas information ut om rånarnas och flyktbilens signalement. En av poliserna som är påväg till Åtvidaberg kör på en mindre länsväg. Inte långt från Åtvidaberg får han möte av en bil som ser ut som bilen som beskrivits på polisradion. Polisen i bilen är ensam men han svänger av vägen, vänder och kör efter den eventuella flyktbilen. Redan efter några hundra meter får polisen syn på samma bil igen. Den har stannat och väntar på polisen uppe på ett krön. HUNDRA METER BORT från flyktbilen stannar även polisen sin bil. Han ser rånarna och kliver ur bilen för att ta skydd. Då börjar rånarna skjuta mot honom med automatvapen. Polisen måste fly in skogen, men klarar sig från att bli träffad av några skott. – Det är klart att det är en traumatisk upplevelse. Han är glad över att han inte

blev skadad. Eller dödad. Bilen blev ju träffad, säger spaningsledare John Skoog. Även om rånarna inte avlossade några skott inne på banken i fjol, blev de närvarande medarbetarna och kunderna starkt påverkade av skottlossningen som hände polisen. – Att i efterhand få reda på det fanns en person inne på vår bank som var beredd att skjuta var väldigt obehagligt. Det är ju verkligen otäckt. I de här kriminella kretsarna så är det många som hänger tunga vapen runt för halsen för att skrämmas men sen är väldigt få som skjuter, säger Ronny Mårtensson. EFTER ATT RÅNARNA avlossat automatvapnet försvann de vidare på länsväg 691 och idag har ännu ingen kunnat dömas för brotten. En misstänkt gärningsman häktades på sannolika skäl för grovt rån i januari, men bevisningen höll inte och häktningen upphävdes. Mannen är fortfarande misstänkt och nu inväntar polis och åklagare teknisk bevisning från Nationellt forensiskt centrum. –Beroende på vad vi får fram för svar

får vi värdera det och se hur vi går framåt, säger Ulrika Grenerfors, vice chefsåklagare vid Åklagarkammaren i Linköping. Den tekniska bevisningen handlar om DNA- och fingerspår som polisen hittat på platser som är intressanta för brotten. –Vår förhoppning är att vi ska lagföra så många som möjligt. Vi vet att det var fyra personer som befinner sig i banklokalen. Men vi tror också att det är flera personer som hjälpt till, säger spaningsledare John Skoog. Vid rånet 2008 var inte heller bevisläget tillräckligt högt och polisen kunde inte gripa någon. – Men de som polisen var säkra på genomförde bankrånet här 2008, blev sedan dömda för två andra bankrån. Så de fick ändå fängelse, säger bankens VD Ronny Mårtensson.

”Det var obehagligt att få reda på att det var en person inne på vår bank som var beredd att skjuta.” Hur mycket pengar som låg i de blåa IKEA-kassarna vill varken polisen eller bankens VD Ronny Mårtensson avslöja. – Däremot säger jag gärna att det var så lite pengar att det är en fullständigt löjlighet att genomföra ett bankrån. Om man tänker vad rånarna utsätter sig för så är det inte värt riskerna. Det är en struntsumma, säger han. DE SENASTE ÅREN har användningen av kontanter minskat och idag är det långt ifrån alla bankkontor i Sverige

Chritl Gruvebäck utanför banken. Till höger syns torget med Åtvidabergs kommunhus.

som erbjuder kontanthantering. Trots att Åtvidabergs sparbank har blivit rånad två gånger inom loppet av drygt tio år tänker Ronny Mårtensson inte sätta stopp för kontanthanteringen. För honom är det viktigt att kunna tillhandahålla invånarna fysiska pengar eftersom Åtvidaberg till stor del fortfarande är ett kontantsamhälle. – Några enskilda drumlar ska inte få påverka oss. Och medarbetarna tycker likadant. Vi fortsätter med det så länge det behövs för samhället, säger Ronny.

Smått & gott 15 låtar om pengar Bruce Springsteen – Ain’t Got You The Latin Kings – Cashen dom tas Lana Del Rey – Old Money Jan Malmsjö – Om jag hade pengar ABBA – Money, Money, Money The Clash – Bankrobber The Hellacopters – Born Broke Jonas Lundqvist – Pengar på fickan Lady Gaga – Beautiful, Dirty, Rich Petter – Det går bra nu M.I.A. – Paper Planes The Pretenders – Brass in Pocket Pink Floyd – Money Kent – Just Like Money Magnus Uggla – Kung för en dag

Visste du att...

Recensioner

... Joakim von Anka är världens rikaste fiktiva karaktär och har en uppskattad förmögenhet på 65,4 miljarder dollar ... I USA är det enligt lag bara döda personer som får pryda dollarsedlar och mynt ... Om Bill Gates skulle bränna 10 miljarder dollar om dagen skulle det ta honom 218 år att göra sig av med hela sin förmögenhet ... ”In gold we trust” är USAs officiella motto ... Pippi Långstrumps guldmynt skulle enligt dagens taxeringsvärde vara värda cirka två miljoner kronor styck

20-lappen (5/5) Lätt och behändig. Perfekt om man ska köpa något som kostar tjugo kronor. 50-lappen (5/5) Klassisk sedel. Funkar alltid. Läs mer om dess tillkomst på sidan nästa uppslag. 100-lappen (5/5) Vad skulle vi göra utan denna all around-sedel? 100-lappen är helt enkelt oersättlig! 200-lappen (5/5) Sedeln du fram tills för några år sedan inte visste att du behövde. Nu kan du inte leva utan den. 500-lappen (5/5) Jag vet en odödlig klassiker när jag ser den. Femhunkan kommer med all säkerhet bli långvarig. 1000-lappen (5/5) Något svåråtkomlig, men helt klart värd mödan. Passar i regel för lite större köp, exempelvis om du ska köpa tio stycken 100-lappar.

ARTIKEL

Den okände sedelfotografen

Här är det orginalfoto på Evert Taube som finns på 50-lappen. På 50-lappen har en han även en basker som har redigerats dit i efterhand. Foto: Bengt Adin

ör snart fem år sedan fick Sverige nya sedlar och deras motiv blev betydande kulturpersonligheter med sina rötter i olika delar av landet. Konstnären Göran Österlund vann Sveriges Riksbanks formgivningstävling med bidraget Kulturresan och femtiolappens ansikte utåt blev ingen mindre än Evert Taube. En folkkär trubadur med sångtexten från ”Sjösala vals” tryckt i minitext över det Bohuslänska landskapet som prydde bakgrunden. EFTER KULTURRESANS vinst stötte däremot Riksbanken på ett problem, något som inte kunde vänta utan behövde redas ut innan några sedlar kunde börja tryckas överhuvudtaget. Det visade sig att konstnären hade använt sig av fotografier som förlagor till de slutgiltiga porträtten. Sveriges kommande sedlar hade därför plötsligt sex nya upphovsmän, som alla hade rätten på sin sida. Riksbanken stod alltså inför ett juridiskt dilemma, och att lämna lösa trådar innan man börjar trycka upp ett helt lands sedeluppsättning var inget alternativ. Rättighetsinnehavarna av de fotografier som var förlagor till sedlarnas motiv visade sig i fem fall av sex företrädas av antingen en bildbyrå eller fotografen själv, med undantag för fotot av just Evert Taube.

TEXT: Sara Höglund Maria Adin satt hemma i köket i Höganäs när det ringde på dörren. Utanför stod en representant från Sveriges Riksbank som råkade ha privata ärenden i närheten och därför tagit sig till Maria Adins adress för ett personligt besök. Över en kopp kaffe avhandlades ärendet – Maria Adin var upphovsrättsinnehavare till hennes man, fotografen Bengt Adins, livsverk. Nu behövde riksbanken hennes skriftliga samtycke till att fotografiet han tagit på Evert Taube på 60-talet skulle komma att förevigas på Sveriges femtiokronorssedel. – Jag blev bara så stolt och glad när jag fick höra det. Bengt hade gått bort bara ett år innan allt det där med Riksbanken hände, säger Maria Adin och fortsätter: – Jag minns hur han åkte upp till Stockholm den där dagen för att träffa Taube. Han var känd för att vara ganska svåråtkomlig, men Bengt lyckades tillslut få en bild. HON TVEKADE INTE en sekund utan skrev under Riksbankens papper och gav sitt samtycke till att fotografiet fick användas på sedeln. Det gjorde även fyra av de övriga fem upphovsrättsinnehavarna, och alla fick de samma ekonomiska ersättning. Tusenlappens motiv av Dag Hammarskjöld fick däremot bytas ut, då fotografen inte gick med på Riksbankens uppsatta villkor. – Upphovsrätt är speciellt eftersom det inte riktigt går att dra en tydlig gräns. Alla bedömningar om ett verk är

tillräckligt unikt, alltså uppnår så kal�lad verkshöjd, blir från fall till fall, säger Johan Nordlund, jurist vid patent- och registreringsverket. OM MAN TITTAR närmare på femtiolappen bär Evert Taube en basker, något som lagts till av konstnären i efterhand. Däremot räckte den förändringen av bilden inte till för att uppnå den verkshöjd som upphovsrättslagen kräver för att motivet skulle kunna stå för sig självt. Fotografiet spelade fortfarande en för stor roll i utformningen. Genom att begränsa den ekonomiska ersättningen till fotograferna med en engångssumma som var lika stor för alla satte Riksbanken en egen gräns. Eftersom ersättningen till någon som äger upphovsrätten till ett verk bland annat styrs av hur stor spridning verket får, blir sedlar en kategori för sig. Ersättningen var inte förhandlingsbar från Riksbankens sida. MARIA ADIN TYCKER ändå att det är en ära i sig att få sin mans foto förevigat på en av Sveriges sedlar. Varje gång hon får den i handen minns hon, och i bokhyllan i vardagsrummet har hon sparat den folder med sedelförlagor hon fick dagen de kom på besök. – Det var en glad överraskning jag önskar Bengt fått uppleva, det är inte varje dag Riksbanken ringer på dörren.

ARTIKEL

Att investera i en succé TEXT: Linus Kuhlin FOTO: Albin Händig För fem år sedan hade författaren K. Svensson bestämt sig för att aldrig mer skriva en bok. I vår är han aktuell med äventyrstrilogin Sinfonia. Böckerna släpps på eget förlag med målet att dra in en miljon kronor. Att, som han säger, göra en succé.

GES, eller Att Göra En Succé – så titulerar författaren K. Svensson narrativet som omger hans boktrilogi Sinfonia som i vår släpps i fysisk form. Innan har de bara funnits som ljudböcker genom ljudboksförlaget Bibliotek. Och utan hjälp från förlag eller agenturer har böcker nämligen gjort honom till miljonär. Det hela började 2016 när K. Svensson släppte novellen Digitalie Sonatas på sitt och författaren Johannes Nilssons då nystartade ljudfilsförlag Bibliotek. Novellen visade sig vara den första delen i boken Harmony Studies, den första i trilogin Sinfonia som han nu släpper i fysisk form på eget förlag. – Man kan se det som en episk äventyrsroman. Sagan om ringen för stoners, om man så vill. Det är också ett försök att skriva djupsinnigt om flum som jag är mycket intresserad av, men den yttersta målsättningen har hela tiden varit att skriva ett komiskt mästerverk, berättar K. Svensson. Arbetet med böckerna har alltså tagit tre år, men de äldsta delarna har K haft med sig sedan sent 90-tal. Dessa kom till användning då han gjorde AMK Sommar 2016, ”en slags poddig version av Sommar i P1”. I Bibliotek fick texterna nytt liv och utvecklades till Harmony Studies. – Till en början var det bara tänkt att bli en bok om djungelstaden Luba, som jag har jobbat med sen 2006–2007 någon gång. Sedan blev det två delar till – Mata och The Truth som tillsammans med Luba utgör Sinfonias första volym Harmony Studies. Därefter tyckte jag att det kunde vara bra och jag hade till och med lovat min fru att inte skriva mer om Tegelbrännarna, Brodern och de andra karaktärerna, säger K. Harmony Studies skickades till diverse agenturer, men till Ks stora förvåning var det ingen av dem som ville ta emot manuset.

– Då genomgick jag en kort kris. Den varade bara ett par timmar, sen bestämde jag mig för att fortsätta skriva på min berättelse. Sedan dess har K. Svensson kontinuerligt skrivit och publicerat den andra boken New Adventures samt de inledande delarna av Last Song på Bibliotek. Våren 2018 blev det klart att Sinfonia skulle bearbetas och släppas som fysiska böcker. Alla tre på samma gång och på eget förlag. BIBLIOTEK FINANSIERAS via Patreon, där lyssnare frivilligt donerar en valfri summa för varje släppt podcastavsnitt, men med Sinfonia satte K. Svensson ett konkret ekonomiskt mål: att dra in en miljon kronor. Som konsument köpte man alltså inte bara tre romaner, man investerade också i en succé. – Enkel huvudräkning visade att jag skulle tjäna mycket mer på att ge ut böckerna själv, förklarar K och fortsätter. – Att jag enbart skickade Harmony Studies till agenturer istället för förlag berodde på att jag vet att förlag inte ger särskilt mycket. Jag är 38 år och har fru och två barn, jag kan inte sitta och skriva böcker för mitt nöjes skull, det har jag redan gjort. Jag är inte ute efter en hobby. Bokpaketet med de tre böckerna säljs via internetshoppen Historiska Artefakter, en digital konstaffär som K driver tillsammans med sin fru Anna Björklund. – Vi har sålt en del tryck och originalverk som jag gjort under arbetet med Sinfonia. Marknadsföringen skedde till en början bara i mina egna kanaler, men på senare tid har jag även gjort en del intervjuer i traditionell media. Jag tror att det som varit avgörande är att bokköparna varit med under tillblivelsen, de är tidsmässigt och känslomässigt investerade i romanen, berättar K. SINFONIA ÄR INTE bara ett ovanligt ambitiöst mastodontprojekt, det är också

FAKTA: K. Svensson Namn: Kristoffer ”K” Svensson Född: 21 mars 1981 Familj: Fru, två barn, katt Gör: Författare, komiker och poddare, före detta barnprogramledare Tidigare böcker: Omänniskor och Drottningen av Rottnevik med Nanna Johansson, Blandfärs och Smutstvätt med Kalle Lind och Snille & Smak med Valle Westesson

de första böckerna som K. Svensson ger ut själv. Sina tidigare romaner har han gett ut tillsammans med Nanna Johansson eller Kalle Lind. Och sedan sin senaste bok Omänniskor (2015), en fantasyroman som han skrev med Nanna Johansson, har K primärt verkat utanför mainstreammedias radar och sällan synts i traditionella medier. Istället har han arbetat med podcasten Della Monde, kört stand up och inte minst skrivit klart Sinfonia. De senaste månaderna har han emellertid varit trippel aktuell med stand upföreställningen Bossanova, tv-serien The Pine And The Elk och nu boktrilogin. K. Svensson är med andra ord hetare än på länge. Miljonen är tjänad och böckerna skickades ut i mitten av maj. Men frågan är; vad lockar mest, pengarna eller succén? – Alltså pengar har jag. En miljon är väl kul, men jag behöver det inte och det finns mycket lättare sätt för mig att tjäna en miljon. Däremot tycker jag att projektet behöver det, den yttre dramaturgin som omger Sinfonia, narrativet om man så vill. De andra beståndsdelarna finns ju där: Jag, utslängd från allt och är allmänt oönskad, skriver en bok som ingen vill ha, ger ut den själv och drar in en miljon, säger K. – Det räcker inte att vara nere för räkning och resa sig, det är bara halva jobbet. Det krävs också att man får till en stilfull knockout och avgår med segern.

HISTORIA

Pengars väg mot det abstrakta

– Från boskap till internetbank på 2 500 år

Förgrunden: ett av kung Krösus guldmynt Stämpeln föreställer ett lejon och en tjur i strid. Bakgrunden: Illustration av boskapsfösning från en egyptisk väggmålning, 1400-talet f.kr. Foto: Britsh museum

Text: Christian Ugge

Sverige är på väg att bli ett kontantlöst samhälle. Det förändrar vår syn på pengar och deras värde, men det är inte första gången i historien. Pengarnas historia har färdats en snirklig väg mot det abstrakta. En väg kantad av guld, kungar, siden och kejsare – och en hel del boskap.

Lycka finns ej i guld och rikedomar och Krösus nådde ett snöpligt slut som hör till en annan historia. Myntets historia hade dock bara börjat. Tack vare Lydierna fick myntet en omfattande användning i handel runt om i världen.

KUNG KRÖSUS OCH MYNTET Pengarnas historia började för 2500 år sedan. Floden Paktolus som flyter genom dagens östra Turkiet var rik på guldmalmen elektrum. Guldfyndigheterna gjorde folket i området, som kallades Lydierna rika under 500-talet f.kr. Deras kung Krösus blev stormrik. Sagolikt rik. Snuskigt rik. Så rik att han fick en croneykapitalistisk sork döpt efter sig i Rune Anderssons Bamse-serier, mer än två och ett halvt årtusenden efter sin död. Men det var inte bara guldet som gjorde honom rik. Den främsta källan till Krösus välstånd var att det under hans styre uppfanns en banbrytande metod att utvinna dåtidens renaste guld ur elektrum. Krösus kunde med guldet låta tillverka guldmynt med sin kungliga stämpel. Ryktet spreds över hela den antika världen att hans mynt gick att lita på. De var bokstavligen värda sin vikt i guld. De blev en eftertraktad handelsvaluta och gjorde Lydiernas huvudstad Sardis till medelhavets absoluta handelscentrum. Det var alltså inte guldet utan tilliten till Krösus myntstämplar som gjorde honom mytomspunnet rik.

BYTESHANDEL Innan myntet gällde byteshandel. Två aktörer enades om ett byte av varor. En oxe mot två grisar. – Under antiken var boskap den viktigaste egendomen. Man mätte rikedom med boskap som en grundenhet, berättar Bo Sandin, professor i nationalekonomi på handelshögskolan i Göteborg. Det var ett system som fungerade med vissa begränsningar. Om ox-ägaren inte ville ha grisar blev det ingen affär. Om grisägaren bara hade en gris blev det heller ingen affär; en halv oxe kan ju inte dra en plog. Mynten tillintetgjorde dessa problem. – Det var ohanterligt. Det etablerades därför en relation mellan guld och boskap. Det blev vedertaget att en oxe var värd 18 gram guld, säger Bo Sandelin. Man kunde lita på myntens värde för att kungen hade sin stämpel på dem. Snart visste alla handelsmän ungefär hur mycket guld en oxe eller en gris var värd. – Ordet pengar härstammar från latinskans pecus, som betyder just boskap, säger Bo Sandelin och förklarar att pengars relation till guld och boskap sitter djupt rotad: – Fram till 1931 hade den svenska kronan en guldBoskap var den viktigaste egendommen kring medelhavet under myntskvot, vilket betydde att antiken. Väggmålning från egyptisk grav, 2000-talet f.kr. Riksbanken var skyldig att Foto: Metropolitan museum of art

är du tänker på pengar kanske du föreställer dig en tilltalande hög av mynt och sedlar á la Joakim von Ankas pengabinge. Jag minns dock inte senaste gången jag betalade något kontant. Enligt statistik från SCB sker endast tre procent av alla värdetransaktioner i Sverige kontant. I stället finns våra pengar i form av siffror på våra bankkonton. Våra ekonomiska transaktioner är helt frikopplade från konkreta betalningsmedel och beroende av vår tillit till bankerna. Synen på pengar är mer abstrakt än någonsin. Men så har det inte alltid varit.

lösa ut guldmynt för kontanter. Man visste att det gick att lita på pengarna för att värdet kunde lösas ut i guld. SEDELN UPPFINNS Myntsystemet etablerades och på nästan 2000 år såg ingen att det fanns problem med det. Inte förrän någon kom på en lösning. Problemet var att ädelmetaller är tunga att bära på, även i rätt små mängder. Lösningen var en uppfinning som – så mycket annat – uppfanns i Kina. I 1300-talets Kina styrde Ming-dynastin och deras kopparmynt. Man bar dem på snören runt bältet och det fungerade bra för de flesta. Majoriteten tjänade inte tillräckligt mycket för att äga mynt och höll sig fortfarande till den gamla byteshandeln, men för de rika, som behövde bära runt på kilovis med koppar runt midjan blev det tungt. Dessutom växte ekonomin snabbare än vad Ming-kejsarens koppargruvor och myntverkstäder kunde producera. Med andra ord blev det vad vi idag kallar inflation. För att lösa

kunde i ett svep lösa MingKinas problem. Den var lätt att bära, fick plats i fickan och man behövde inte längre använda ädelmetaller. Men den blev ingen direkt hit. Få i Ming-Kina var godtrogna nog att byta en massa pengar mot en bit papper. Sedlarnas värde var för abstrakt. Det tog 400 år för sedeln, men den fick till slut en lika självklar plats som myntet i det ekonomiska systemet. – Det fungerar om man litar på sedeln. Att man tror att man kan få varor för sedeln även om pappret är värdelöst, säger Bo Sandelin.

En av de första sedelmodellerna. Kina, 1300-tal. Foto: British museum

kom någon på en idé så enkel och genial att den först verkade helt idiotisk. Man tryckte ett budskap på en bit sidentyg. Budskapet löd i princip: “Din kejsare menar att den här lappen är värd en mängd kopparmynt. Den kan bytas in för mynt, eller korresponderande värde av varor och tjänster.” På lappen fanns kejsarens vördade sigill och en hjälpsam bild på mynten. Det var den första pengasedeln och

DEN MODERNA TIDEN Har du en sedel i plånboken? Ta fram den och titta på den med de gamla Ming-kineserna i åtanke. Konceptet är egentligen detsamma. En auktoritet, i vårt fall den svenska riksbanken, säger att lappen i din hand, helt utan faktiskt egenvärde är värd en viss summa och kan lösas in för en korresponderande

mängd varor. I deras fall; guld eller oxar. I dagens; iPhones eller BigMacs. Pengar och mynt i en hög. Det är väl vad man föreställer sig när man tänker pengar. Själv saknar jag inte att ha en ficka full med växel i enkronor. Enligt Bo Sandelin är Sverige i dag en av de mest kontantlösa ekonomierna i världen. Det sker dock aldrig utan uppoffring och risk. Om de tekniska system som krävs för korttransaktioner försvinner, genom elavbrott eller liknande, blir våra kontokort bara värdelösa plastbitar. På samma sätt kan sedlar och mynt tappa sitt värde. – Om tilltron till banksystemet eller staten rubbas på något vis blir det besvärligt. Det har vi ju upplevt i modern tid, säger Bo Sandelin. Om det blir ont om mat skulle värdet av potatis vara högre än guld. Ju mer abstrakta pengar blir, desto viktigare är det med struktur av samhället och tillit till det ekonomiska systemet. Det är värt att då och då påminna sig om att våra pengar bara är ettor och nollor, som symboliserar papperslappar, med bilder på metallbitar som kallas för pecus, eller boskap.

Dollarsedeln är idag en av de betalningsmedel med mest tilltro och användning i världen. Foto: Arkivbild

Linda Larsson Kakuli: ”Låt nyfikenheten göra jobbet” Hon har vunnit flera priser för skandaler hon grävt fram med hjälp av datajournalistiska metoder. Hennes senaste projekt var Uppdrag gransknings avslöjande om Swedbanks inblandning i misstänkt penningtvätt. Möt Linda Larsson Kakuli som berättar om granskningen av Swedbank och om rollen som datajournalist och researcher. TEXT: Emmy Westling VAD VAR DIN ROLL I GRANSKNINGEN AV SWEDBANK?

– Min roll har framförallt varit att jobba med själva läckan. Alltså med materialet och dokumenten. I början var det väldigt stökigt och oformaterat så jag har ägnat mycket tid åt att få det till ett format som går att analysera. VAD VAR SVÅRAST?

– Att skilja ut det som kan vara misstänkt penningtvätt mot det som är helt legitima affärer var nog den största utmaningen. BLEV DU ALDRIG LESS PÅ ALLA DOKUMENT OCH SIFFROR?

– Haha nej. För mig har det här inte i huvudsak varit ett sifferjobb, och det är det egentligen sällan. Det har varit mer som ett detektivarbete. Man får upp ett spår och försöker sedan följa det så långt man bara kan. På vägen får man tag på intressanta dokument och hittar personer som man gör personresearch på. Det blir som att man lägger ett pussel. Det kanske saknas några pusselbitar, men efter ett tag ser man den stora bilden. Det är väldigt spännande och roligt. Man drivs att viljan av att ta reda på hur det faktiskt ligger till. SÅ DU SKULLE SÄGA ATT DET HAR VARIT DET ROLIGASTE, ATT VARA LITE SOM EN DETEKTIV?

– Haha ja. Det skulle jag nog säga. Framförallt för att det är så viktigt. Pengarna kommer ju från brottslighet,

antingen organiserad brottslighet eller korruption. Vår roll som journalister är ju att granska den här typen av riktigt smutsig verksamhet, och hur den använder bankerna för att kunna leva livet på de här pengarna. Det är förfärligt att det kan vara så lätt. Det har också varit en motivation att fortsätta, att det känns meningsfullt. HUR KÄNDES DET EFTER PUBLICERINGEN?

– Det kändes tomt när allt var slut. Det blir ofta så för mig efter ett större projekt. Jag brukar på skoj kalla det för ”postpubliceringsblues”. Att allt annat känns lite meningslöst. Då brukar jag försöka ta det lite lugnt och tänka på någonting annat. HAR DU ALLTID VELAT JOBBA MED DATAJOURNALISTIK OCH RESEARCH?

– Nej, när jag gick på journalistutbildningen så ville jag bli en traditionell reporter och jobba på tidning. Eftersom att jag kommer från Gotland så började jag med att sommarjobba på Gotlands Allehanda. Men sedan fick jag praktik på SVT och fick pröva på att jobba med research och datajournalistik. Det var ingenting som jag egentligen hade någon uppfattning om innan, men det passade mig bra och jag tyckte framförallt att det var väldigt kul. Sedan blev jag kvar av en ren slump. VARFÖR TROR DU ATT DET PASSAR BRA FÖR DIG?

– Jag brukar skoja om det, men jag är

JOURNALISTINTERVJUN lite av en besserwisser. Jag tycker om att veta saker och tycker det är jobbigt att intervjua personer som kan mer än mig. Det är en frustrerande sits som jag inte trivs med. Den grejen slipper jag som researcher och datajournalist. Då får jag ta reda på allt själv. HAR DU NÅGRA AVSLUTANDE RÅD?

– I grävprojekt är mitt viktigaste råd att det är bättre att vara grundlig och noggrann än att man vinner ett deadlinelopp. Det är också bra att man är en uthållig typ av person och inte slutar kämpa. När det kommer till datajournalistik och research är det viktigt att hålla sig uppdaterad på utvecklingen. Sedan säger många journalister att de är rädda för siffror. Där är mitt råd att sluta tänka på mattelektioner. Jag var inte alls intresserad av matte när jag gick i skolan och var ganska dålig på det. Men jag har insett att man inte behöver vara ett mattegeni och jättebra på siffror, utan att man behöver vara intresserad av att göra bra journalistik så kommer det automatiskt. Jag tror det är bra att försöka avdramatisera det hela. Låt nyfikenheten göra jobbet!

Namn: Linda Larsson Kakuli Ålder: 44 år Arbete: Datajournalist och researcher, Sveriges Television

Publik

Vill du vara med och skapa nästa nummer av Magasinet Publik? Hör av dig! Redaktionen är alltid öppen för nya förmågor. www.magasinetpublik.se

Gilla oss på facebook