Magasinet Publik #15 Gränser by Magasinet Publik

Publik TEMA: GRÄNSER

13 november 2015

#15

Innehåll Innehåll och redaktionssida_2 På gränsen mellan intresse och besatthet_4 Festival illegal ger asylrätten röst_8 Oskrivna regler skapar tydliga gränser_11 Hälsa-ohälsa_14 Det är alltid kvinnans fel_16

Ledare

Redaktion Chefredaktörer: Sophia Garcia Hasselberg, Alexander Hultman Layoutchef: Maria Hall

Att vara eller inte vara. Genomgående för arbetet med att sammanställa detta nummer av Publik har varit känslan av att vara på gränsen. På gränsen till att överhuvudtaget få ihop en upplaga. Efter förra terminens mindre debacle, då vi tyvärr inte lyckades få ihop det, var vi nog på gränsen till att ge upp. Men efter många om och men, en hel del pusslande med scheman över klassgränserna. Och fram för allt ett idogt kämpande av våra fantastiska skribenter och redigerare, ger vi er nu den 15:e upplagan av magasin Publik. Det som just nu händer i Europa och världen ligger som bekant nära till hands med vårt tema, och präglar givetvis vårt nummer. Läs om festival illegal, men också om hur människors benägenhet av att placera in människor i fack motverkar integrationen. Men begreppet får hos oss ett vidare liv, läs även om jeansnörderi och träningshets.

Gränsdragningar. Fördomar och föreställningar. Benämningar. Du och jag. Vi och dem. Migranter och flyktingar. Det finns många sätt att värja sig från ansvar. ”Vi har inte råd”. Eller ”ska vi inte ta hand om de som redan är här först?” Man kallar människor som flytt från krig i Mellanöstern för ekonomiska migranter, bara för att de har mage att äga en mobiltelefon. Påstår att EU-medborgare som kommit hit i nöd och som tigger för sitt levebröd inte borde få vara här. Att de förstör. Är jobbiga. Eller så ställer man grupper mot varandra. Du och jag. Vi och dem. Det går inte att göra ett nummer med temat Gränser utan att prata om detta. För det händer nu. Det införs gränskontroller, och planerade asylboenden brinner. Men vi kan också dra gränser. Mot fördomar och föreställningar. Du och jag. Vi tillsammans. Det räcker nu.

Varsågoda! Alexander Hultman

Sophia Garcia Hasselberg

Bildredaktör: Sally Eriksson Skribenter: Sophia Garcia Hasselberg, Alexander Hultman, Noa Söderberg, Ellinor Svensson, Lovisa Olsson, Agnes Kågström, Maria Hall, Sophie Gräsberg Ansvarig utgivare: Nils Gruvebäck

På gränsen mellan intresse och besatthet

Två Majornabor driver Göteborgs enda fristående jeansreparation. Kvällar igenom kan de prata om jeansens olika produktion och kvalitet. Men nörderi är inte ensam drivkraft. De lappar byxor för att rädda världen.

hörnet av Ekedalsgatan, granne med Majvallen, ligger Göteborgs Jeansreparation. Utifrån ser det lyxigt ut, och mycket riktigt: lokalen luktar nytt och gammalt på samma gång eftersom den delas med en vintagebutik av det finare slaget. Bredvid prydligt upplagda, dyra vinterkläder ligger slitna jeansbyxor med hål i grenen. På väggarna hänger loggor från kända jeansmärken. I källaren ligger ett gigantiskt lapptäcke av svarta byxor. Inte ens på toan kommer man undan denim. Här har Jonas Melin och Olof Norrman tillbringat oräkneliga nätter och helger. Efter examen från Textilhögskolan i Borås, där de förenats via sin gemensamma passion, startade de en reparationsservice. Visionen var att kunna byta till sig lite öl och korv för besväret. Idag har Jonas Melin gått ner på halvtid för att kunna fokusera på jeanslagningen. – Nu för tiden betalar folk ganska mycket för sina jeans, säger Jonas. Och hur dyra jeans man än köper kommer de gå i sönder på ett eller annat sätt. Så många vill ha sina byxor lagade. Duon sitter i övervåningens rokokosoffgrupp, lyssnar på punkbandet Bäddat För Trubbel och pratar om jeans. De har mycket att säga. Intresset nådde dem i olika stadier: Olof Norrmans mamma var syslöjdslärare och han visste därför tidigt vad han ville syssla med, Jonas Melin hittade en denim-väv på Textilhögskolan och blev fast. Men båda är lika passionerade, och Jonas nickar instämmande när Olof berättar om finessen med materialet. – Den stora grejen är förändringen,

att det förändras efter att du burit det ett tag. Det kommer fram andra färger, det slits och förändras i kvalitet. Vad du har gjort syns på dina kläder. Jeans uppfanns som slitstarka arbetsbyxor, och har sedan dess varit ständigt aktuellt, men i en mängd olika roller. Att byxan sett både världskrig och dyra catwalks fascinerar duon. Jonas berättar om hur resan från smutsiga guldgrävarbyxor till stiliserat modeplagg har satt sina spår. – Förr stoppade man ner verktyg, guldklimpar och stenar i fickorna och gick runt med dem hela dagarna. Eftersom det skulle hålla i flera år förstärkte man byxorna med nitar. Nu finns det ingen poäng, men niten sitter ju kvar där. Det är kul att sånt lever kvar.

Krävs en viss besatthet

Reparationsduon pratar på om jeansens olika kvaliteter, om Japansk denim (som ligger dem särskiltvarmt om hjärtat) och olika infärgningsprocesser. Olof berättar att de ibland sitter hela kvällar framför jeansforum på internet. I förbifarten nämns också att hans examensarbete handlade om möjligheterna till fullskalig jeansproduktion i Sverige. När jag frågar var de befinner sig på skalan mellan intresse och besatthet uppstår ett replikskifte, en mindre debatt: – Även om besatthet kan vara positivt klingar det ju lite negativt, säger Jonas. Jag vill ha en distans till det, på det sättet kan man kanske intressera andra också. Att kunna

berätta om det och varför man tycker det är kul. – Ja, men det finns ju kvällar då vi kan dricka öl och tjöta jeans hela kvällen, svarar Olof. – Ja, det är typ jobbigt när man berättar det. Det låter ju helt sjukt. – Någon gräns borde finnas, men ibland gör det inte det. Men det är inte så att man babblar om jeans så fort man träffar någon annan, så kul är det inte. Mina polare snackar fan mer fotboll än jag snackar jeans. – Det krävs väl en viss besatthet för att faktiskt göra det riktigt bra. – Vi har ju lagat jeans här i ett år nu och att man fortfarande tycker det är kul är lite galet. Man gör ju samma sak egentligen. Tar en lapp och syr över. Men det är fortfarande kul. Och det är lite besatthet, tänker jag.

Lagningen del av en större tanke

Vid enstaka tilfällen jobbar Jonas och Olof med produktion. Just nu gör de en matta av gamla byxor åt en lokal krögare.

Att de startade en jeansreparation berodde emellertid inte bara på den egna passionen. Det var också en reaktion på en bransch som i allt högre grad styrs av ett slit-och-släng tänk. Något som enligt Jonas och Olof går helt emot plaggets natur. – När du tvättar ner en byxa till att se sliten ut har du ju också slitit fram fem års användning, säger Olof. Då håller de inte lika länge sen. Det är en märklig grej. Han pekar på Jonas klarblå byxor och säger: – Alla byxor börjar ju i det där stadiet, mer eller mindre. Bomullsindustrin är en miljöbov i sig själv, och den är bara en del i kedjan vid jeansproduktion. Efter vävning går plagget in i en komplicerad och

7 Lagningsarbetet är i grunden väldigt enkelt. ”Man hittar en lapp som passar och en tråd i rätt färg, sen syr man”, säger Olof Norrman.

kemikalietung infärgningsprocess som kräver extrema mängder vatten. Ofta hinner färgen inte mer än fastna innan den ska tvättas bort igen för att ge plagget rätt look. Också det en omständlig och vattenkrävande process. Därför brinner Jonas och Olof för att jeansplagg ska användas ordentligt när de väl är färdiga. – Lagningsbiten är en del av en större tanke, säger Jonas. Att man återvänder och håller saker vid liv. Tanken är att vi i framtiden också ska producera mindre grejer, typ accessoarer, och då vill vi att det ska styras av samma tankesätt.

– I modevärlden produceras det för att skapa ett behov, fyller Olof i. Vi vill vända på det och skapa efter behov. Att man tänker: Nu behöver jag ett par byxor för nu kommer vintern. Besatta eller ej; Göteborgs Jeansreparation grundar sig i något mer än bara det egna intresset. Jonas Melin höjer rösten över fotbollsspelarna utanför fönstret och säger: – Ska man göra något så kasst som kläder är det gött om det håller, helt enkelt.

Text: Noa Söderberg Bild: Ellinor Svensson

Bomullsproduktion • För att producera ett kilo bomull krävs upp till 29 000 liter vatten. • Trots det odlas det i sötvattenfattiga områden, vilket leder till vattenbrist. • Den extensiva konstbevattningen rubbar biologisk mångfald. • Bomullsindustrin kräver en fjärdedel av jordens totala mängd bekämpningsmedel.

8 Ella Petrini introducerar Anja Franck som en av programpunkterna på Kompani 415.

Festival Illegal ger asylrätten röst Sex dagar, sex platser och sex teman. Under en vecka uppmärksammar nätverket Ingen människa är illegal rätten till asyl. Bortom siffror och prognoser vill de bredda bilden av vad en flykt kan innebära.

ingången till Kompani 415 i Kviberg blir det trångt. Folk böjer sig ner för att knyta av sig skorna. En brokig hög av skor har redan bildats invid dörren. Det finns mer plats längre bort, men då måste man förbi gränsen. Det blir

en stunds tystnad när jag möter en av volontärernas blick. – Ja, det är ju en gräns, säger hon och skrattar. Det kunde varit en performance om hur vi agerar inför gränser. Vi skrattar

åt det, på en festival som handlar om att ta sig över just gränser och vad det i förlängningen innebär.

lyktingkris är ett ord som dominerat medias rapportering under hösten.

Berättelser från människor på flykt har varvats med Migrationsverkets prognoser om antalet asylsökande. Ella Petrini är en av arrangörerna, och hon säger att festivalen vill lyfta ett helhetsperspektiv på vad en flykt kan innebära. – Det finns en hel historia innan och en hel efter beroende på om man får avslag eller inte, säger hon. Under sex dagar kan besökarna prata, lyssna, titta och agera. Dagarna innehåller en mix av föreläsningar, samtal, konserter och filmvisningar där flera ideella organisationer deltar. Ella Petrini säger att festivalen har flera syften. – Vi vill lyfta rätten till asyl och samla in pengar till nätverket. Skapa en peppig plats och hitta styrka att engagera sig, säger hon.

nder teman som väntan, avslag och aktivism samlas olika programpunkter. Direkta berättelser om erfarenheter av att fly blandas med erfarenheterna från de som velat hjälpa. Dagens tema på Kompani 415 är flykt. Ett trettiotal personer har samlats i fåtöljer och soffor för att lyssna på den första programpunkten som är en föreläsning. Det är varmt i rummet, som med bokhyllor och

färgglada soffkuddar ger en vardagsrumskänsla. Anja Franck, lektor på Göteborgs universitet, forskar om migration och har gjort fältarbete på den grekiska ön Lesbos som ligger nära gränsen till Turkiet. Hon visar bilder på punkterade gummibåtar och taggtrådsstängsel, och berättar om den varma sommaren då läget var kaotiskt. Hon poängterar att dagens situation verkligen är en flyktingkris. – Det är viktigt att påpeka att det handlar om flyktingar, säger Anja Franck. Att prata om ekonomiska migranter blir ett sätt att värja sig från ansvar. Ett av festivalens syften är att lyfta frågan om rätten till asyl, som finns lagstadgad i FN:s flyktingkonvention och som Sverige skrivit under. Asylrätten är något som ibland rörs ihop med integrationsdebatten och frågor om arbetsrätt och anhöriginvandring, menar Anja Franck. – I debatten idag ser det ibland ut som om det är förhandlingsbart, säger hon. Folk kan få känslan av att vi kan förhandla eller besluta bort människors rätt att söka asyl.

av de som sökt asyl i Sverige under 2015 kommer från Syrien, Afghanistan och Irak. Men nätverket Ingen människa är illegal har också kontakt med människor från många andra länder, som exempelvis Eritrea och Albanien. Vissa har flytt från krig, men det är långtifrån det enda flyktskälet. Ett syfte med festivalen är att synliggöra fler aspekter. – Det är viktigt att nyansera bilden av vem som är flykting, säger arrangören Ella Petrini. Genom nätverket stödjer de personer som flytt på grund av orsaker som politisk aktivitet, militär vägran, hedersvåld eller sexuell läggning. Hittills i år har drygt hälften av de avgjorda ärendena hos Migrationsverket beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Övriga får avslag eller skickas till ett annat EU-land i enlighet med Dublinförordningen. Att inte få stanna är ytterligare ett tema som festivalen tar fasta på, och som Ella Petrini tycker är viktigt i den flyktingsituationen som är nu. – Vad kommer hända med de som får avslag? säger hon.

agen före har temat kretsat kring varför människor flyr. Majoriteten

I ett panelsamtal berättar tre aktivister om när de körde bil till Ungern för att hjälpa flyktingar ut ur landet.

Kviberg förflyttar sig besökarna genom en korridor där taket är fyllt av

För första gången hålls festivalen under en hel vecka.

FAKTA:ASYLRÄTT FN:s flyktingkonvention slår fast att alla människor har rätt att söka asyl och få sin sak prövad individuellt. Konventionen reglerar också vem som räknas som flykting och kan få uppehållstillstånd. I Sverige kan man även få uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (EU-regler) och som övriga skyddsbehövande (nationella utlänningslagen). Flykting enligt FN:s konvention är den person som har välgrundade skäl att vara rädd att bli förföljd på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp.

Alternativt skyddsbehövande är personer som löper risk att straffas med döden, risk att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller att som civilperson löpa allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt. Övriga skyddsbehövande är den som inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnad konflikt eller på grund av svåra motsättningar i hemlandet. Det gäller även de som känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp eller inte kan återvända till hemlandet på grund av miljökatastrof. Källa: Migrationsverket

10 dinglande presentsnören i silver. I den betydligt svalare konsertlokalen väntar kortfilm, panelsamtal och spelningar. På några lastpallar draperade i mjuka mattor sitter Johanna Larson och väntar på att filmvisningen ska börja. Hon tycker att festivalinitiativet är viktigt och nämner den senaste tidens bränder på asylboenden och kommentarer på nätforum där folk skrivit att de hoppas att någon fanns i de brinnande husen. – Det är bra med en motpol. Att visa på att det finns medmänsklighet och att det verkligen handlar om människor, säger hon.

Text och foto: Agnes Kågström

Ylva Holmdahl spelar trummor i bandet Holy Now som uppträdde på tisdagskvällen.

Oskrivna regler skapar tydliga gränser Vi och dem. Människor delar ständigt in varandra i grupper. Medvetenhet kan hjälpa oss att förändra vårt beteende.

Foto:Claes Haglund

På gatan sitter en människa. En annan går förbi. Synen har blivit vardag i Göteborg. Gränserna mellan samhällsgrupper kan förstås - och förändras - med hjälp av psykologi.

andana sitter hukad under en lila filt utanför ett apotek i Linnéstaden. Ovanför henne har trädens löv börjat skifta färg, bli röda, gula, orange. Vandanas fleecetröja är tunn. Hennes händer är knutna runt varandra och ansiktet är fårat. Framför henne står en sliten pappersmugg med en liten ihoprullad pappersbit i. Hon ler mot

människor som går förbi, säger hej men får sällan svar tillbaka. För tolken vi ringt upp berättar hon om sin situation. – Människor spottar. En del slänger papper i muggen, säger Vandana. Hon räcker över telefonen. Stirrar tomt framför sig. Vandana har varit i Göteborg fyra månader för att försöka få ihop pengar till sitt äldsta barns skolavgift.

Vandana förstår inte varför människor behandlar henne illa. – Jag stör ingen. Jag sitter bara här. NIKLAS FRANSSON är lektor på Psyko-

logiska institutionen vid Göteborgs universitet. Han säger att människor har en tendens att skapa distans till de grupper man själv inte anser sig tillhöra.

12 ”Mänsklig kontakt”. Det är Claes Haglund, projektledare på Crossroads, enkla recept på hur gränser kan överbryggas

– Man talar om in- och utgrupper, säger Niklas Fransson. In-gruppen är den vi själva tycker oss tillhöra, ut-gruppen de som inte räknas in i den. – Grupperna förändras hela tiden. Här på universitetet tillhör jag, som lektor, en in-grupp. När jag kommer hem och går ut med hunden spelar den gruppen ingen roll. Då är jag istället hundägare, säger Niklas Fransson. Grunden till gruppindelningen är människans behov av att kategorisera. En förmåga som är användbar - när det handlar om fysiska föremål. Det är praktiskt att känna igen en stol och att veta vad den kan användas till. Den sociala

kategoriseringen fyller inte samma funktion . – Problemet är att vi har en tendens att favorisera vår in-grupp och se negativt på ut-gruppen. Fördomar kan leda till negativa känslor gentemot gruppen, och i förlängningen till diskriminerande behandling, säger Niklas Fransson. PÅ ANDRA LÅNGGATAN ligger Crossro-

ads, Stadsmissionens center för EU-medborgare. Innanför dörren står ett litet bord med termosar med kaffe och te. I en brödkorg ligger en ensam smörgås, en rest efter dagens frukost. Vid en dator sitter en man och knappar på tangentbordet. På Crossroads kan människor

Foto: Ellinor Svensson

som försörjer sig i gatumiljö få rådgivning och hjälp med att söka arbete. Claes Haglund är projektledare. – Jag brukar tänka att människorna jag möter har samma rättigheter och skyldigheter som jag. Sen har de inte samma möjligheter, säger Claes Haglund. Sedan starten år 2012 har han arbetat med ungefär 1000 mobila EU-medborgare - den benämning Crossroads använder på de personer som ofta kallas EU-migranter. Ordet migrant är missvisande, enligt Claes Haglund, eftersom personerna vanligen inte flyttat till Sverige för gott. Claes Haglund upplever att de mobila EU-medborgarna anser att de blir bättre

bemöta i Sverige än i många andra länder. – Men det finns riktiga skräckhistorier. Helgerna är värst. Claes Haglund säger att fylla får människor att bete sig illa. Han vill helst inte gå in på detaljer, men säger att det ibland är fråga om liv och död. Claes Haglund säger att en del av problemet är att media gett en ensidig bild av de mobila EU-medborgarna, att man har misslyckats med att förmedla att gruppen består av individer med vitt skilda behov och ambitioner. Skadliga fördomar och rykten sprids lätt. – Att kriminella ligor skulle tjäna pengar på de som tigger, säger Claes Haglund och slår huvudet lätt i bordet. Med tjugo personer som tiggde skulle det bli nåwgra tusen per dag, minus mat och boende. Då finns det andra sätt att tjäna pengar på. Ett annat vanligt rykte är att mobila EU-medborgare får pengar från staten. – En gång frågade en person mig “Ska vi pensionärer också sätta oss och tigga?” Hon trodde att kvinnan utanför Konsum tog hennes pengar. Men de som kommer hit får inga bidrag, ingen hjälp. NÄR MÄNNISKOR upplever att det finns

CLAES HAGLUND på Crossroads tycker

att han är lyckligt lottad. – Det är klart att jag har fördomar, det har alla. Men jag har privilegiet att få jobba med dem varje dag. – Det gäller att fokusera på rätt saker. Vi är alla människor. Vi upplever samma glädje, samma sorg.

Vandana sitter kvar på Linnégatan medan människor går förbi. Hon säger att hon gärna hade velat att människor var vänligare, hälsade tillbaka när hon sa hej. Allra helst skulle hon vilja få hjälp, pengar och en möjlighet att resa hem. På sitt kontor på Psykologiska institutionens fjärde våning sitter Niklas Fransson. Han förklarar hur gränserna mellan människor kan överbryggas. – En enorm in-grupp är givetvis möjlig. Vi kan ju se oss alla som människor.

Text: Lovisa Olsson och Ellinor Svensson Bild: Claes Haglund och Ellinor Svensson

Illustration: Michaela Karlén

en kamp om materiella resurser kan grupper ställas mot varandra. Niklas Fransson förklarar att hierarkiska strukturer då uppstår i in-gruppen, och utgruppen tenderar att nedvärderas mer än tidigare. Detta kallas inom psykologin för Realistic Conflict Theory. Experiment har visat att det går att utveckla positiva relationer mellan in- och ut-grupperna, genom att man tvingas samarbeta för att uppnå ett gemensamt mål. – På ett läger i USA delades barn in i två lag som fick tävla mot varandra. Två tydligt avgränsade grupper bildades. Sedan gav man barnen en uppgift som de inte kunde klara av om inte båda lagen hjälptes åt. Då minskade de fördomsfulla

uppfattningarna om den andra gruppen. Att fördomar kan vara seglivade har att göra med att den mänskliga hjärnan har en tendens att överdriva samband. Det vi anser bekräftar våra fördomar förstärks. – Ser vi däremot något som inte går i linje med vår stereotypa bild av en grupp kommer vi oftast inte ihåg det, säger Niklas Fransson. Vetskapen om att en fördom finns kan påverka oss, även om den inte stämmer överens med verkligheten. Ett sätt att förhindra att stereotypa uppfattningar leder till diskriminering är att vara medveten om hur dessa psykologiska processer fungerar.

HÄLSA– OHÄLSA 14

Foto: Foto:Flickr Flickr

Strävan efter optimal hälsa är viktig för många. Men gränsen mellan hälsan och ohälsan kan vara riktigt tunn. Ortorexi är ett debatterat begrepp. Det hänvisar till ett tillstånd där den drabbade är ohälsosamt fixerad vid mat, då med speciellt fokus på matens kvalitet och renhet. Men en tydlig definition är ännu inte fastställd. Det började uppmärksammas strax efter 1997 när Steven Bratman myntade begreppet. Ortorexi har förekommit i svensk media sedan sent nittiotal men det råder fortfarande delade meningar om vad exakt ortorexi är. 2004 började det talas om kopplingen mellan hård träning och mat. Men Steven Bratman fokuserade på den ohälsosammma fixeringen vid mat när han myntade begreppet. Det finns olika omständigheter som påverkar att det är svårt att dra en gräns mellan vad som ses som ett legitimt och hälsosamt förhållande till mat och träning. Till exempel kan vissa beteenden såsom att följa strikta dieter

uppfattas som legitima inom vissa elitidrotter, men inte bland motionärer. Det finns frågeformulär och kriterier som ska kunna avgöra om man är drabbad av ortorexi. Men dessa skiljer sig åt och är bristfälliga. Men i och med att ingen definition eller diagnos finns är det också svårt att veta hur man specifikt ska behandla ortorexi. I Sverige finns bara ett företag som erbjuder hjälp för ortorexi specifikt, Ylab i Stockholm. De har för tillfället ungefär 70 ortorektiker hos sig. – Men det blir fler och fler, säger VD Yvonne Lin. Hon startade företaget för ungefär femton år sedan med idrottsforskaren Anatoli Grigorenko. Nu behandlar de ortorexi men även andra ätstörningar. Just behandlingen för ortorexi består av kostreglering, träningsreglering,

Om träning ingår i ortorexin är något som debatteras.

utbildning, beteendeträning i grupp och i många fall också individuella samtal. – Vi har alltid kunden i centrum, säger Yvonne Lin. Behandlingen tar som kortast sex månader, sedan är det inte ovanligt att det drar ut på tiden. – Många är rädda för att bli friska och då tappa sig själva, säger Yvonne Lin. Att kontakta och söka hjälp för sin situation betyder dock bara det att man kommit långt på bättringsvägen. Många har svårt att själva förstå att de har ett problem. Fixeringen vid nyttiga livsmedel och den frekventa träningen har blivit en vardag som de inte ser några problem med. Men andelen fett i kroppen fortsätter sjunka stadigt och då den når minimiprocenten mår kroppen inte bra. För en man är det farligt att ha mindre är 10% kroppsfett och för en kvinna är motsvarande siffra 20%. Yvonne Lin berättar om patienter som kommit till Ylab med endast 1%. – Då finns det som ingen energi kvar, så även om de vill fortsätta träna så har de inte orken, säger hon.

Foto: Maria Hall

De flesta når en gräns och söker hjälp när de märker att tillståndet håller dem borta från sociala sammanhang. När de missar viktiga delar av sitt liv på grund av att de tränar eller måste följa en speciell diet. Exempelvis kan en middag på restaurang vara problematiskt då restaurangen kanske inte kan bistå med den maten som den drabbade ska äta för dagen. – Man kan säga att det finns två olika gränser för när det går överstyr, en psykisk och en fysisk. Den psykiska innebär att du förlorar sociala aspekter av livet och den fysiska är när kroppen börjar må dåligt av beteendet. Några symptom kan vara sömnproblem, ångest, depression, tvång och utmattning, säger Yvonne Lin. En varningsklocka kan vara när man

inte längre tränar och äter nyttigt för att må bra utan för att inte må dåligt om man exempelvis avviker från kostplaneringen eller träningsplanen. – Det ska kännas bra när man tränar, inte enbart efteråt, säger Yvonne Lin. Det kan även vara en varningsklocka när livet blir så pass uppstyrt med olika matplaneringar och träningstider att det blir svårt att hinna med annat. – Om de rigida mönstren bryts blir det ofta kaos också, man äter då mindre och tränar ännu hårdare, säger Yvonne Lin. I och med att ortorexi blivit ett mer känt begrepp tror Yvonne Lin att fler fått ett namn att sätta på sitt tillstånd. Hon tror också att fler förstår att något inte står rätt till i ett tidigare skede när ortorexi som begrepp sprider sig. Men hälsohetsen blir samtidigt allt starkare. Varje dag ser man löpsedlar med uppmaningar om att äta nyttigt, träna och hålla sig frisk. Idag finns till och med kaloricertifierade hissar för att man ska gå mer i trappor och inte ta den enkla vägen. – Om det är något som gör att människor får ortorexi är det all media, alla appar och social media som sprider tankar om det hälsosamma livet. Det får ofta människor att få dåligt samvete om man inte följer råden och för de som följer råden finns alltid risken att de inte håller den kvalitet man kan önska, säger Yvonne Lin. Strävan efter ultimat hälsa är viktig för många men vägen dit kan vara skadlig. Var gränsen mellan skadligt och hälsosamt beteende går är dock svårt att säga. Tidigare var det okej att springa några kilometer och äta nyttigt. Men idag verkar en hårdare träningskultur växa fram, där nyttig mat och några kilometers springtur nästan bara är uppvärmning. Text: Maria Hall

Det är alltid kvinnans fel Gränsen mellan att beskylla och stötta är mindre än de flesta tror.

ag har lärt mig om självförsvar. Jag är en av alla tjejer som redan i grundskolan fick lära sig hur man ska försvara sig i en farlig situation. När killarna i klassen fick titta på film samlades alla tjejer i en sunkig lektionsal för att lära oss att stå rakt när någon buttar på oss. Stå bredbent och lägg tyngden på tårna. Fnittra inte. Kunskapen finns kvar, lärarinnans ord ekar fortfarande i huvudet. Men det har aldrig någonsin, under mina 21 år här på jorden, på något sätt hjälpt mig. För att vara ärlig har det bara gjort livet ännu mer surt.

Känslan av att vara inkapabel att se till sitt egna bästa är obeskrivligt tung. Lektionens slutmening om att aldrig beskylla sig själv är en klen tröst när man spenderat över en timme på att lära sig hur ett bra försvar går till. Just därför är frågan varför jag befann mig där jag befann mig, och varför jag inte sprang den lilla minut jag hade chansen tillräckligt tuff att svara på för att jag ska välja att istället vara tyst. För vad är mitt försvar? Vad skulle jag kunna säga i en rättegång om jag inte ens kan försvara mig inför mina närmsta?

å, jag berättade aldrig om det. Av de jag kallar mina närmsta vänner är det få som hört mig yttra meningen. Den som skär genom hela kroppen. Ännu färre av de få som vet vad som faktiskt skedde.

Jag skriver ändå om det, för på vasagatans allé i vårens sista natt var min kompis reaktion till mina ord inte en kram eller en klapp på axeln. Det var meningen ”Jag tror inte det är så ovanligt”. De få orden som bildar meningen bekräftar att jag omöjligen kan vara ensam. Att det finns människor som inte bara delar min erfarenhet men även min åsikt efter den. Så här är den. Jag är en stark motståndare till feministiskt självförsvar. Det kan verka förleget att vara motståndare mot ett sådant iniativ. Speciellt då det blivit modernare sen mina år på grundskolan. Men i ärlighetens namn, vad säger det egentligen om vår kultur om självförsvaret kommer över ett decenium innan machogrupperna? Och vad har det gjort mig?

Sophie Gräsberg

Tydligen är det alltid kvinnans fel, och hon som ska undervisas.

Publik