Ungdomsrörelsen i siffror 2021

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2021

Minns ni att vi fick samhällsinformation om vad vi skulle ha för beredskap i kris? Inte anade vi väl då hur hela världen skulle stanna av en pandemi. Kanske är du en av alla dem som övat på att utrymma föreningslokaler och läger? Eller en av alla som får hotfulla påminnelser om att mänskliga rättigheter och demokrati är politik där alla inte tycker lika?

Det är med stor sorg och frustration som vi behöver presentera att delar av vår ungdomsrörelse känt sig tvingade att planera om den demokratiska verksamhet de bedriver. Att flera engagerade hittar strategier för att visa upp sin verksamhet i efterhand snarare än i ett välkomnande inbjudande inlägg. Det är samtidigt just där vi befinner oss – vi behöver hitta strategier, bygga kapacitet och dessvärre nya vanor för hållbara sätt att möta och stävja de hot som möter unga engagerade.

Demokratin återerövras varje dag – heter det ju – och visst är det så! Vi har övat, och vi fortsätter öva – det svåra som vi just nu lever i och som vi försöker hantera hade vi däremot inte övat så mycket på. En tid där den fysiska distansen skapar hinder för våra röster, för våra sociala skyddsnät och för vår växtkraft. I årets Ungdomsrörelsen i siffror visar vi en rörelse som trots allt håller ut ganska bra. Vi har inte helt lyckats fånga det medlemsras och den engagemangskris som vissa av er ser och brottas med – Jag tror att vi dessvärre kommer få den typen av siffror nästa år. Jag tror också på riktigt att vi är starka rörelser, att vi är vana vid att ständigt utvecklas och hitta nya vägar. Jag vet att ungdomsrörelsen är en kraft som springer ur så många behov och dessa behov minskar inte. Det finns så många uppgifter att fylla – och vi har under året samlat på oss en våg av nya metoder! Låt oss använda dessa nu - när vi ännu ett tag håller ut på distans.

Hannah Kroksson generalsekreterare

Rosaline Marbinah ordförande

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2021 UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2021

DEL 1

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2021

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2021

Årets Ungdomsrörelsen i Siffror riktar fokus på perioden februari 2020 till februari 2021. Det är tolv månader då det mesta har förändrats och det är svårt att veta hur det kommer se ut ytterligare ett år bort. Året har överskuggats av coronapandemin och ungdomsrörelsen

är inget undantag. Allt har förändrats och mycket har stannat av. Men på ett annat sätt har också allt pågått, nästan som vanligt – årsmöten har hållits, styrelser har utsetts, aktiviteter och projekt har genomförts, barn och unga har engagerat sig i och drivit frågor de brinner för, om än med mer avstånd och i andra former. Trots våra ansträngningar att hålla oss och vårt engagemang flytande har flera av ungdomsrörelsens fundament omöjliggjorts – den mellanmänskliga närheten, samtalen, utbytet och mycket annat av det som gör engagemanget så givande och meningsfullt har allt fått sättas på paus. När nästa års Ungdomsrörelsen i Siffor sammanställs får vi hoppas att vi har fått tillbaka allt som gått förlorat och att vi är i full gång med återuppbyggnaden.

UPPLÄGG OCH UNDERLAG

Årets rapport handlar till stora delar om pandemin - hur den påverkat ungdomsrörelsens

ekonomi, påverkansarbete, medlemmar och det hållbara engagemanget. Vi tittar särskilt

på hur det extra statsbidraget påverkat organisationerna och vilka andra typer av stödinsatser som används och efterfrågas. Vi följer även upp utvecklingen av det krympande demokratiska utrymmet, hat, hot och trakasserier, arbetet med Agenda 2030 och andra aspekter som påverkar ungdomsrörelsens förutsättningar.

Rapporten består av två delar. Den första bygger på medlemsenkäten LSU Koll 2021. Den skickades ut till alla våra medlemsorganisationer den 26 januari 2021 och stängde en månad senare. Enkäten besvarades av 65 organisationer vilket innebär att totalt 76 procent av alla våra medlemsorganisationer svarade. Stort tack till alla er!

Den andra delen behandlar ungdomsrörelsens påverkansarbete kopplat till svenskt utredningsväsende, SOU-apparaten och civilsamhällets remissvar. Där analyseras ungdomsrörelsens arbete med remisser och statliga utredningar - hur förutsättningarna ser ut, vilka begräsningarna är och vad som behöver göras för att utveckla ungdomsrörelsens möjlighet till inflytande och påverkan. Även i den andra delen bygger underlaget på LSU Koll och därtill på den förstudie på temat vi genomförde under 2020. Som del av förstudien gjorde vi tillsammans med Kantar-Sifo en separat enkätundersökning, intervjuade utredare, myndighetschefer och andra tjänstepersoner med stor erfarenhet av SOU-processer. Vi sammankallade även en referensgrupp med representanter från våra medlemsorganisationer. Gruppen diskuterade bland annat hur ungdomsrörelsen arbetar med remisser som verktyg för politisk påverkan, hur förutsättningarna ser ut och vilket stöd som behövs för att i högre utsträckning kunna påverka demokratiska beslut.

UNGDOMSRÖRELSEN I SVERIGE UNGDOMSRÖRELSEN I SVERIGE

För LSU är det grundläggande att civilsamhällets organisationer själva identifierar vad de är och för vilka syften de finns till. Kategorierna vi utgår ifrån tycks aldrig täcka hela det spektrum av verksamheter, intressen och frågor som innefattas i ungdomsrörelsen. För

även i år är ”Annat” det dominerande svaret. Det är precis så ett levande civilsamhälle bör vara – mångfacetterat, brett och specialiserat på en och samma gång. Inom ungdomsrörelsen samlas barn och unga med en mängd olika intressen, kompetenser och erfarenheter som genom sitt engagemang bidrar till demokratin, barn och ungas inflytande, meningsskapande och samhörighet. Genom rörelsens bredd, varje organisations unika kompetens och inriktning kan vi vara säkra på att alla barn och unga har möjlighet att engagera sig för det de tycker är viktigt, intressant och roligt. Fördefinierade kategorier kommer aldrig räcka till för att innefatta allt detta.

NaturochmiljöNykterhetReligiösHobbyochintresseSkolaochutbildning Intresse Kultur Fred Minoritet/UrfolkBildadpåetniskgrundInternationelltRättigheterSolidaritet

MEDLEMMAR

Tyvärr hänger statistiken inte alltid med när svängningar kommer plötsligt och kriser drabbar oss. Så är fallet när det kommer till ungdomsrörelsens medlemsantal det senaste året. Den statistiken hämtar vi varje år från MUCF som i sin tur får uppgifterna från statsbidragsansökningarna. De organisationer som beviljades statsbidrag för 2021 fick det baserat på medlemsstatisk från 31 december 2019, alltså ett par månader innan coronapandemin drabbade Sverige. Statistiken som finns tillgänglig reflekterar därför inte det senaste årets utveckling.

Vanligtvis innebär den eftersläpande rapporteringen inga större problem – de årliga förändringarna i den totala medlemsbasen är oftast relativt små och det är genom att följa utvecklingen över flera år som större trender kan identifieras. Men i år tyder mycket på att utvecklingen är mer dramatisk. Drygt 60 procent av våra medlemsorganisationer rapporterar att de tappat medlemmar under pandemin och enligt 86 procent har medlemsrekryteringen blivit lidande. Vidare upplever 71 procent att medlemsengagemanget har sjunkit, vilket ytterligare bidragit till svikande medlemssiffor och försämrad rekryteringskapacitet.

*Typ av organisation

Försvårat medlemsrekrytering

Det är allvarliga siffror som indikerar att pandemins konsekvenser kan bli långdragna och att det kan ta tid för ungdomsrörelsen att fullt återhämta sig. Att aktiviteter och verksamheter ställs in behöver nödvändigtvis inte påverka organiseringen långsiktigt - men när medlemsengagemang och -antal samtidigt sjunker blir det färre aktiva som kan starta upp verksamheterna när det är genomförbart. Medlemmar och engagemang är grunden för föreningslivet och med svikande siffror riskerar vägen tillbaka att bli utdragen.

Förhoppningsvis kan både medlemsengagemang och medlemstal få en trampolineffekt när restriktionerna väl lyfts och samhället öppnar upp. Distanseringen, isoleringen och ensamheten som ökat under pandemin kan få många barn och unga att söka sig till gemenskapen i föreningslivet. En förutsättning för detta är att ungdomsrörelsen har kvar tillräckligt med kapacitet och ork för att återstarta verksamheter och rekrytering så att barn och unga hittar in till ungdomsrörelsen. För behovet av sammanhang och gemenskap är stort och förhoppningsvis ges ungdomsrörelsen förutsättningar att möta behovet.

Det finns också organisationer som rapporterar ett tillflöde av nya medlemmar. Särskilt organisationer där stora delar av verksamheten är baserad utomhus eller kan genomföras med avstånd, har sett ökade medlemsantal. Vissa har på grund av omställningen lyckats nå ut till nya målgrupper och attraherar medlemmar som tidigare stått långt ifrån organisationen.

Lyckligtvis gick ungdomsrörelsen in i pandemin med historiskt sett höga medlemstal och vid slutet av 2019, då den senaste statistiken är inhämtad, var nästan 640 000 barn och unga mellan 6–25 år engagerade. Det är en minskning med cirka tre procent jämfört med året innan men sett över tid är det inget alarmerande tapp. Förhoppningsvis kan vi under 2021

och 2022 vända den negativa medlemsutvecklingen men det är inte förrän tidigast nästa år vi kan göra bokslut över vad pandemin inneburit för medlemsbasen.

*Bidragsgrundande medlemmar (6-25 år) 2004-2021 (Statisk från MUCF – Senaste datan från 2019-12-31)

DEN PROFESSIONELLA UNGDOMSRÖRELSEN

Bland de 65 organisationer som besvarade årets enkät ryms hela 447 heltidstjänster. De flesta organisationer har bara en eller ett par anställda, några har drygt tio, och ett fåtal har över 40. Bara ett par procent av de svarande saknar heltidspersonal.

Att den stora majoriteten av Sveriges nationella barn- och ungdomsorganisationer är arbetsgivare visar på det arbetsgivaransvar som tas och den professionalitet som finns hos barn och unga på förtroendeposter runt om i ungdomsrörelsen. Inom ungdomsrörelsen tar många för första gången ansvar för och sätter sig in i arbetsrätt, arbetsmiljö och

*Antal heltidstjänster

arbetsledning. Dessa kompetenser och erfarenheter anskaffas tidigt genom praktisk erfarenhet och konkreta utmaningar.

Den professionella delen av ungdomsrörelsen ska inte glömmas bort eller förringas. I den offentliga debatten viftas barn- och ungdomsorganisationer ofta bort som entusiastiska men naiva representanter av övergående särintressen. Det kunde inte vara längre från sanningen. Ungdomsrörelsen är i stora delar professionell, den främjar ansvarstagande, demokratisk kompetens, strategiskt och organisatorisk förståelse hos barn och unga som utan ungdomsrörelsen hade varit omöjliga att förvärva. Inte heller är barn och ungas intressen något som växer bort med tiden. Engagemang för barn och ungas rätt till inflytande, organisering och politiskt aktörskap försvinner inte bara för att företrädarna byts ut. Engagemanget är inte ett uttryck för de nuvarande representanternas individuella strävanden, utan för hundratusentals demokratiskt organiserade barn och unga – då, nu och i framtiden. För att behålla det långsiktiga och generationsöverlappande engagemanget är den professionella delen av ungdomsrörelsen väsentlig. Därigenom skapas och bibehålls organisationers kapacitet, kunskap och minne som möjliggör för nya representanter att ta vid när de gamla hittar andra vägar för sitt engagemang.

Anställningar i pandemin

Trots pandemins hårda slag mot aktiviteter, verksamheter och medlemsantal har de allra flesta av ungdomsrörelsens anställda kunnat behålla sina jobb. På aggregerad nivå ser vi ingen minskning i antal heltidstjänster. Endast ett par organisationer rapporterar att de tvingats säga upp personal till följd av pandemin och lika många har tvingats till permitteringar.

En viktig faktor till att ungdomsrörelsen än så längre förskonats från uppsägningar och permitteringar är den sänkta arbetsgivaravgiften. Denna stödåtgärd har nyttjats av 55 procent av de svarande organisationerna och har tillsammans med det höjda statsbidraget och offentliga bidragsgivares flexibilitet bidragit till att få har mist sina arbeten.

Det är glädjande att ungdomsrörelsen under dessa extraordinära förhållanden lyckats behålla personalresurser eftersom dessa ofta är en förutsättning för att långsiktigt bibehålla den organisatoriska kapaciteten och skapar förutsättningar för att snabbt och effektivt återstarta verksamheter när det blir möjligt.

ORGANISATIONS- OCH STYRELSEARBETE

Hos två tredjedelar av de svarande utgår arvodering till organisationens ordförande. Nästan hälften av dessa arvoderar både ordföranden och förtroendevalda i styrelsen. I genomsnitt är 50 procent av ordförandens uppdrag arvoderat men hela 40 procent av organisationerna arvoderar ordföranden till 100 procent.

Den sociala distanseringen har lett till att våra medlemsorganisationer tvingats genomgå stora förändringar i hur de genomför möten och aktiviteter. För många har omställningen inneburit problem. 68 procent upplever att styrelsearbetet försvårats när de fysiska mötena uteblivit. 43 procent uppger att förbundet har svårare att hålla kontakt med lokalföreningar och en ungefär lika stor andel menar att interndemokratin och medlemsinflytandet har försvagats.

Trots att digitala styrelsemöten och årsstämmor fyller de formella behoven och kraven kan de inte fullgott ersätta de fysiska motsvarigheterna. Pratet i pauserna, möjligheten att komma till tals, de fria diskussionerna, medlemmars förslag och feedback – mycket av detta går förlorat när vi ses digitalt istället för fysiskt. En av våra medlemsorganisationer fångar i citatet nedan många av de värden som fysisk gemenskap skapar och som kan vara så viktig för en organisations stabilitet och verksamhet:

Vi har tappat fler styrelsemedlemmar under detta år jämfört med alla år som jag har varit ordförande. Det är svårt att introducera en rättvis bild av förbundet när styrelsen inte kan träffas fysiskt för att lära känna varandra. Det är svårt att skapa en gemenskap inom styrelsen, mellan styrelse-kansli, styrelse-lokala föreningar och mellan styrelse-medlemmar.

Den här beskrivningen gäller förstås inte alla, men många kan säkert känna igen sig i delar av de utmaningar pandemin och den påtvingande digitaliseringen medfört. Däremot menar glädjande nog var tionde organisation att kontakteten mellan förbund och medlemmar har förbättrats under pandemin. För dessa har den digitala omställningen inneburit att medlemmar från olika delar av landet kommit närmare varandra och utbyter erfarenheter och kunskap mer regelbundet än tidigare. Avståndet har krympt och gemenskapen inom organisationen som helhet har blivit större:

Vi har förbättrat kommunikationen mellan aktiva medlemmar i hela Sverige. Genom aktiviteter på Zoom varje vecka kan nu medlemmar över hela Sverige träffa varandra, vilket är väldigt uppskattat. Vi kan också hålla workshops och informationspass för medlemmar från hela Sverige samtidigt, vilket möjliggjort kunskapsutbyte mellan medlemmar och styrelser.

Försvårat styrelsearbete

Försämrad kontakt förbund- föreningar

Försvagat medlemsinflytande

Förbättrad kontakt förbund- föreningar

*Konsekvenser av pandemin

UNGDOMSRÖRELSENS EKONOMI UNGDOMSRÖRELSENS EKONOMI

Aldrig förr har det väl varit så svårt att analysera ungdomsrörelsens ekonomiska förutsättningar. För första gången på många år har statsbidraget höjts, och det med nästan 25 procent. Samtidigt har andra inkomstkällor sinat: försäljningen av varor och tjänster minskar, aktiviteter och verksamheter ställs in och det är svårt att rekrytera medlemmar när engagemanget sjunker på många håll. Hur ungdomsrörelsens ekonomi kommer påverkas på lång sikt är därför svårt att säga i nuläget. Mycket beror förstås på hur snart verksamheter kan öppnas upp och hur det offentliga stödet till civilsamhällets återstartsarbete utformas.

FÖRBUNDENS FINANSIERING

Statsbidraget från MUCF är även i år ungdomsrörelsens i särklass viktigaste finansieringskälla. 78 procent anger statsbidraget som förbundets viktigaste inkomst. Hos elva procent är moderorganisationen viktigast, följt av ett par organisationer där spel och lotteriförsäljning fortsatt utgör de viktigaste intäkterna.

Bland de näst viktigaste inkomstkällorna är variationen större – Fonder, stiftelser samt andra statliga medel är den näst viktigaste inkomstkällan för 15 procent vardera, följt av

projektbidrag och arvfondsmedel (13 procent). Medel från fonder och stiftelser, samt intäkter från försäljning toppar de tredje viktigaste inkomstkällorna med 24 respektive 20 procent.

*Förbundens viktiaste finansieringskällor (rankat 1-3)

Jämfört med föregående år är förändringarna överlag små, men andelen som anger partners och sponsring som den andra viktigaste inkomstkällan har ökat – från knappt två procent 2020 till 10 procent 2021. Det är för tidigt att dra några slutsatser av detta men det kan vara en indikation om att allt fler organisationer har börjat utforska alternativa finansieringskällor för att inte vara allt för beroende av statsbidraget.

*Föreningars viktiaste finansieringskällor (rankat 1-3)

FÖRENINGARS FINANSIERING

Även vad gäller lokalföreningars viktigaste finansieringskällor uppger förbunden att det mesta är sig likt från föregående år. För den stora majoriteten, 68 procent, är de nationella förbunden viktigast. Därefter följer regionala och kommunala bidrag (14 procent) och medlemsavgifter (8 procent). Nästan en tredjedel anger regionala och kommunala stöd som den näst viktigaste inkomstkällan. Dessa fyller alltså fortsatt en väldigt viktig funktion för många föreningar runt om i landet.

De regionala och kommunala bidragen skiljer sig mycket åt, både i storlek och utformning. Vissa kommuner och regioner fördelar relativt generösa bidrag för att stötta det lokala civilsamhället medan andra är betydligt mer restriktiva. Andra regionala och kommunala skillnader handlar till exempel om bidragsgrundande ålder, administrativa krav och regler för användning av offentliga lokaler. Olikheterna bidrar till att skapa geografiskt ojämlika förutsättningar för barn och ungas organisering. Det är nu viktigare än någonsin att alla lokala och regionala aktörer ser över sina stödsystem och skapar möjligheter för civilsamhället att fortsätta verka. För att stötta, och i många fall rädda, det lokala föreningslivet är det nödvändigt att kommuner och regioner lyssnar till det lokala civilsamhället och anpassar stödet efter deras förutsättningar och behov. Organisering och engagemang måste uppmuntras och tillgängliggöras, oavsett boendeort.

EXTRA STATSBIDRAG

För att stötta det unga civilsamhället under pandemin meddelade regeringen hösten 2020 att statsbidraget höjs med 50 miljoner kronor om året över tre år. Det medförde att hela 77 procent av de svarande organisationerna har fått mer statsbidrag jämfört med föregående år. Ökningen var efterlängtad och direkt nödvändig, pandemi eller ej. Till följd av inflation har statsbidraget i realiteten minskat med drygt 15 miljoner kronor mellan 2015–2020. Det har gjort att ungdomsrörelsen tvingas driva sina organisationer med mycket små marginaler, ofta med stress och utbrändhet som följd. Ökningen var efter dessa ekonomiskt svåra år välbehövlig och har gett många organisationer ett andrum, trots pandemins ekonomiska konsekvenser. Att det extra statsbidraget garanteras över tre år ger ungdomsrörelsen

77%

möjlighet att planera långsiktigt och har varit till stor hjälp för att behålla personal, lokaler och för att ställa om verksamhet till de nya förutsättningarna.

FICK HÖGRE STATSBIDRAG

De 50 extra miljonerna innebär att det totala statsbidraget växte med cirka 25 procent. Det medför att det genomsnittliga årliga bidraget per medlem ökade från 322 kronor till 410 kronor. Det är en markant ökning som vi förstås hoppas ska förbättra förutsättningarna för rörelsens 640 000 medlemmar när verksamhet och aktiviteter kan dra igång igen.

STÖDET GER EFFEKT

Redan nu ser vi effekter av det extra stödet. I LSU Koll har vi under flera år bett de svarande ange sin organisations ekonomiska stabilitet på en skala mellan 1–6, där 1 är mycket dålig och 6 är mycket bra.

*Genomsnittlig ekonomisk stabilitet 2018–2021 (skala 1–6)

*Statsbidragets utveckling 2014-2021

Mellan 2018 – 2020 uppskattades den genomsnittliga ekonomiska stabiliteten till omkring

3,7 på skalan. Men i år ser vi för första gången ett betydande hopp uppåt, till 4,3. Det är särskilt glädjande att ingen organisation i år beskriver sin ekonomiska stabilitet som mycket dålig, och att andelen som betecknar den som dålig mer än halverats, från 12 procent 2020 till endast 5 procent 2021. Samtidigt har andelen som upplever sin ekonomiska stabilitet som bra (5 på skalan) ökat från 15 procent 2020, till 32 procent 2021. Sammantaget är det alltså betydligt färre organisationer som har instabil ekonomi och betydligt fler som betecknar den som stabil.

Trots ett år som inneburit inställda aktiviteter, minskad försäljning och på många håll minskat medlemsantal har ungdomsrörelsens ekonomiska stabilitet alltså förbättrats betänkligt. Det är glädjande. Särskilt med tanke på hur viktig den är för organisationers möjlighet att utveckla sina verksamheter, nå ut till fler barn och unga, och inte minst för det hållbara engagemanget.

Det är uppseendeväckande vilka positiva effekter förhållandevis små medel kan ha för en ungdomsrörelse som under många år tvingats vänja sig vid allt mindre stöd. Att höja de fria medlen är uppenbart en billigt och effektivt metod för att stärka demokratin, civilsamhället och barn- och ungas möjligheter till en meningsfull fritid. Effekten är direkt och betydande för hundratusentals barn och unga över hela Sverige. Den markanta stabiliseringen av ungdomsrörelsens ekonomi borde göra det enkelt för regeringen att inse att långsiktiga fria medel är vägen framåt för en välmående, anpassningsbar och hållbar ungdomsrörelse. Med alla de positiva effekterna vi sedan tidigare vet följer av ekonomisk stabilitet och den relativt låga finansiella inversteringen i åtanke är förhoppningen att det ökade stödet permanenteras.

Mycket dålig

Mycket bra

Dålig Sådär Okej Bra

*Ekonomisk stabilitet 2020 och 2021

ÖKAD FLEXIBILITET

Utöver det höjda statsbidraget är en av de viktigaste stödåtgärderna de underlättade och mer flexibla reglerna för offentliga projektmedel och statsbidrag. För statsbidraget innebär dessa bland annat att organisationer kan söka bidrag baserat på tidigare års medlemssiffor. Detta är viktigt för den ekonomiska stabiliteten, för den långsiktiga planeringen och minskar stressen kopplad till svikande medlemssiffror.

Det offentligas flexibilitet vad gäller projektplaner och -budgetar har också varit ett effektivt stöd. Tidsplaner har tillåtits justerats och medel som ursprungligen var tänkta att användas för lokalkostnader har i många fall kunnat omplaceras och användas för verksamheters digitala omställning, etcetera. Den minskade styrningen och ökade lyhördheten från offentliga bidragsgivare har, i kombination med det höjda statsbidraget, stark bidragit till att ungdomsrörelsens organisationer i stora delar har kunnat behålla personal och bibehålla kapaciteten att snabbt återstarta verksamheter när det blir möjligt.

Det offentligas goda dialog, flexibilitet och långsiktiga agerande gentemot civilsamhället har varit en viktig signal om att ungdomsrörelsen kan lita på offentlig finansiering, även i kristider. Förhoppningsvis kan alla parter dra lärdom av detta och komma ur krisen med ökad ömsesidig tillit, samverkan och välvilja.

DE SOM LÄMNAS UTANFÖR

Samtidigt som det extra statsbidraget har förbättrat den ekonomiska situationen för många organisationer är det viktigt att inte glömma de som inte omfattas av statsbidraget eller som fått lägre medel. För trots att majoriteten har fått ökat stöd har 23 procent av våra medlemsorganisationer av olika anledningar antingen fått lägre stöd eller avslag på ansökan om statsbidrag.

För dessa organisationer är konsekvenserna stora – särskilt i år när de vet vilken nytta organisationen och dess medlemmar hade fått av det ökade statsbidraget och när andra finansieringsvägar har blockerats av restriktionerna. Över 70 procent av de som inte fått högre statsbidrag anger att stressen ökar bland personal och ideella. Dels handlar det om det om en direkt ekonomisk stress – att hålla organisationen flytande, att kunna behålla anställda, lokaler och bedriva verksamhet. Det handlar även om stress från ökande och allt mer komplexa administrativa och organisatoriska uppgifter. Flera organisationer berättar hur de kämpat med att förstå och korrigera de anmärkningar och kompletteringar MUCF efterfrågat.

Ett enormt extraarbete lades ner under hösten för att bemöta MUCFs anmärkningar. I och med att deras kommunikation var otroligt knapp så blev det en stor stress och förvirring inom organisationen.

I förlängningen leder den ökade administrativa bördan till mindre verksamhet, både för förbund och föreningar där engagerade istället för att planera och arrangera aktiviteter för medlemmar tvingas ta fram allt mer detaljerat underlag – ofta utan tydlig information från myndigheten om vari problemen ligger och hur de bör åtgärdas.

SAMMANFATTNING EKONOMI

Sammanfattningsvis är det ekonomiska året svåranalyserat. Det höjda statsbidraget och den ökade flexibilitet har varit till stor nytta i en extraordinärt svår tid då andra inkomstkällor minskat. Stödet har fått en direkt effekt på ungdomsrörelsens ekonomiska stabilitet och visar på vikten av fria medel. De fria medlen ger ungdomsrörelsen absolut bäst förutsättningar att hörsamma ungas behov skapa verksamhet som tilltalar alla.

Förhoppningsvis ser även riksdag och regering effekten som förhållandevis små men fria medel har för ungdomsrörelsen och för barn och unga i Sverige och beslutar att permanentera höjningen. Det är ett synnerligen effektivt sätt att använda skattemedel och

LSU kommer arbeta hårt för att så ska bli fallet. Genom att skapa kreativ, inkluderande och meningsfull verksamhet för långt över en halv miljon barn och unga kommer

ungdomsrörelsen otvivelaktigt ha en viktig roll att fylla för att motverka den isolering, ensamhet och psykiska ohälsa som följt i pandemins fotspår.

Verksamheten blir mindre tillgänglig Mer beroende av projektbidrag

Söker annan finansiering Mindre verksamhet

*Konsekvenser av avslag eller minskat statsbidragsstöd

PÅVERKANSARBETE PÅVERKANSARBETE

En unik aspekt av ungdomsrörelsen är hur mångfacetterad den är. Den är dels en aktivitetsbaserad och social samlingsplats för barn och unga där det uppstår möten mellan personer som annars inte hade träffats och som tillsammans skapar en meningsfull tillvaro genom sina gemensamma intressen. Det kan handla om allt från att utbyta erfarenheter och kunskap, till pizzakvällar, korvgrillning i skogen, teateruppsättningar, live och workshops – en samlingsplats i det lilla och det stora.

78% BEDRIVER PÅVERKANSARBETE

Ungdomsrörelsen är också en viktig arena för lärande och utveckling. Som en skola i demokrati, organisering och gemensamt ansvarstagande där barn och unga praktiskt deltar i demokratisk processer, tar sig an förtroendeuppdrag, sätter sig in i räkenskaper, organisationstrukturer och samarbetar för att nå gemensamt satta mål.

Ungdomsrörelsen är därtill en viktig politisk aktör. Nästan 80 procent bedriver politiskt påverkansarbete och är aktiva röstbärare för och av barn och unga. Därigenom ställer den krav på och granskar makthavare, ger röst till de som annars inte blir lyssnade till, utvecklar idéer och politiska förslag för att göra samhället bättre anpassat efter medlemmarnas intressen. I ungdomsrörelsen skapar barn och unga tillsammans politiskt aktörskap och utvecklar ett starkt handlag för demokratiska processer och påverkan. Och liksom aktiviteterna är en avspegling av medlemmarnas olika intressen, avspeglar det politiska påverkansarbetet en bredd av idéer, åsikter och ställningstaganden. Detta är ett självklart sätt att ge unga makt över såväl sina liv som inflytande över samhällsutvecklingen.

ORGANISATIONERS PÅVERKAN

När vi rangordnar frågorna som våra medlemsorganisationer anser viktigast hamnar organisering och ungas inflytande högst. Därefter följer frågor som rör hälsa och tillgänglighet, samt rättighetsfrågor. De senaste åren har även klimat och miljö vuxit som ett allt viktigare område i våra medlemsorganisationers påverkansarbete och hela fjorton procent anger det som organisationens viktigaste fråga.

Svaren avspeglar på många sätt en av civilsamhällets och ungdomsrörelsens viktigaste funktioner: att driva politisk påverkan och agera i områden där samhället och politiken i övrigt brister. Det gäller ungas rätt till inflytande och makt, det gäller tillgänglighets och rättighetsfrågor, antirasism och förstås klimat och miljö.

Organisering / inflytande

Hälsa / tillgänglighet

Rättighetsfrågor

Klimat / Miljö

Annat

ANDT

Antirasism

Minoriteters rättigheter

Djurskydd

* Viktigaste frågan som enskild organisation

UNGDOMSRÖRELSENS PÅVERKAN

När vi frågar våra medlemsorganisationer vilka politiska frågor de anser är viktigast för LSU att driva som ungdomsrörelsens paraplyorganisation är enigheten i grunden stor. Det finns en samsyn kring vilka ungdomsrörelsens största utmaningar är och därför också vilka frågor vi ska rikta fokus mot.

De två viktigaste frågorna, enligt hälften av våra medlemsorganisationer, är ökat och långsiktigt ekonomiskt stöd och ungas makt och inflytande. Därefter följer ungas organisering som 23 procent anser vara rörelsens viktigaste fråga. På många sätt sitter de här frågorna också ihop: Genom ett långsiktigt och ökat stöd förbättras förutsättningarna för organisering och möjligheterna att bedriva effektivt påverkansarbete. Därigenom ökar också möjligheterna till makt och inflytande.

Det finns förstås många olika sätt att angripa de här frågorna på, men målet är klart: genom organisering i stabila och fria barn- och ungdomsorganisationer förbättras ungas möjligheter att påverka sina liv och samhällsutvecklingen. Därigenom skapas också förutsättningar att organisera sig kring andra frågor som är viktiga för ungdomsrörelsen i stort. Det är så vi på LSU vill verka som paraply. Genom att driva frågor som möjliggör barn och ungas fria och självständiga organisering skapar vi förutsättningar för barn och unga att organisera och engagera sig för vad de själva anser meningsfullt.

Ökat stöd och långsiktighet

Ungas makt och inflytande

Ungas organisering

Klimat

Antirasism / Diskriminering

Hälsa

Krypande utrymme

Annat

Hat och hot Ökad tillgänglighet

Utbildning

Tillträde till skolor

Rösträtt 16

Djurskydd

*Viktigaste frågan för ungdomsrörelsen

HINDER FÖR PÅVERKAN

Att bedriva påverkansarbete inom ungdomsrörelsen innebär ofta stora utmaningar. Under lång tid har de fria medlen blivit allt mindre vilket ökat beroendet av projektmedel som allt som oftast är aktivitetsbaserade. En projektfinansierad ungdomsrörelse kommer alltid ha sämre förutsättningar för idéutveckling och politiskt påverkansarbete än en ungdomsrörelse som är fri att nyttja sina medel efter eget tycke.

Samtidigt som beroendet av projektfinansiering vuxit och de fria medlen minskat har den administrativa bördan ökat och kontrollen blivit mer rigorös. Detta gör att alltmer resurser, både lokalt och nationellt, behöver läggas på administration och byråkrati vilket hämmar påverkansarbetet.

Till detta har utsattenheten för hat, hot, drev och trakasserier vuxit de senaste åren och begränsar i allt högre utsträckning ungdomsrörelsens påverkansarbete. Många organisationer måste väga varje uttalande, framträdande och debattinlägg på guldvåg för att värdera nyttan mot risken. Det hämmar förstås det demokratiska samtalet och ungdomsrörelsens möjligheter att driva opinion.

Vi ser att samhällsklimatet hårdnat och att frågor som framförallt rör antirasism blir hårt attackerade. Hatet och hotet gör organiseringen av unga svårare.

I förhållande till tidigare år har svårigheten att nå ut med sin politik vuxit som ett allt större hinder för påverkan. Det handlar dels om Coronapandemin som helt har dominerat den politiska och mediala debatten det senaste året och gjort det näst intill omöjligt för andra frågor att få spridning. Dels handlar det om de begränsningar av fysiska aktiviteter som pandemin inneburit och som gjort att många organisationer fått ställa in påverkansaktiviteter, medlemsrekrytering och andra evenemang där de i vanliga fall syns och hörs i det offentliga rummet. Men problematiken bottnar även i åldersmaktsordningen. Många barn- och ungdomsorganisationer upplever att de inte blir tagna på allvar av politiker och andra makthavare, varför deras perspektiv inte får den tid eller det utrymme de förtjänar. Det är hög tid att sluta behandla barns och ungas perspektiv som särintressen, skiljda från övriga politiska överväganden, och faktiskt ta dem på allvar.

FÖRBÄTTRAD PÅVERKAN

För vissa organisationer har förutsättningarna för påverkan förbättrats under pandemin. Nästan 20 procent uppger att de på grund av samhällets digitala omställning har haft lättare att komma i kontakt med makthavare. Politiker, myndigheter och tjänstepersoner upplevs ha blivit mer tillgängliga– möten blir enklare och snabbare av och på något vis utjämnas maktförhållandet när vi alla möts i våra kök och vardagsrum snarare än i Riksdagshuset eller på departementskontor.

Kopplat till digitaliseringen upplever även vissa organisationer att den politiska Stockholmscentreringen har luckrats upp. Under pandemin har konferenser, seminarier och möten blivit mer tillgängliga för organisationer som inte har kansli eller förtroendevalda i Stockholm. På så vis har digitaliseringen i viss mån utjämnat och demokratiserat ungdomsrörelsens politiska deltagande. Förhoppningsvis kan vi även efter pandemin ta med oss lärdomar om hur fler kan delta och inkluderas i politiska processer och samtal.

*Hinder för politisk påverkan

KRYMPANDE UTRYMME KRYMPANDE UTRYMME

De senaste åren har civilsamhället i många länder världen över drabbats hårt av krympande demokratiskt utrymme. När stater rör sig mot auktoritärt styre eller diktatur är det allt som oftast civilsamhället som motverkas och vars friheter först stängs ner. För i demokratisk organisering finns ett inbyggt försvar och varningssystem mot maktfullkomlighet, konstitutionella övertramp och begräsningar av människors fri- och rättigheter. Vi har sett att utrymmet kan krympa snabbt, så som i Myanmar och Belarus, eller stegvis som i Polen och Ungern. Civilsamhällsaktörer i dessa länder har på många sätt stängts ner och motarbetas aktivt. Det demokratiska utrymmet är i princip obefintligt.

Men krympande utrymme är inte binärt – det är en process som kan ta sig uttryck på en mängd olika vis beroende på kontext och förutsättningar. Självklart är civilsamhällets utrymme i Ungern, Belarus och Myanmar snävare än det är i Sverige. Men det betyder inte att utrymmet inte krymper i Sverige. Framförallt betyder det att vi måste lära oss se tecken på när och hur utvecklingen går åt fel håll – och det är inte alltid enkelt för den enskilda organisationen eller medlemmen att identifiera förskjutningen. Förändringarna kan vara små och subtila men på aggregerad nivå kan vi få förståelse för vad som är på gång.

Därför är det viktigt att ungdomsrörelsens organisationer fortsätter att prata med varandra om vad de upplever, vad som förändras och hur utvecklingen ser ut över tid. På LSU samlar vi sedan ett par år ungdomsrörelsens upplevelser av det krypande utrymmet genom LSU Koll. Och utvecklingen är tveklöst på väg åt fel håll.

Sedan 2019 har andelen organisationer som anger att deras demokratiska utrymme krymper nästan fördubblats, från 27 procent 2019 till 52 procent 2021. Över hälften av våra medlemsorganisationer upplever alltså att de idag, på grund av yttre omständigheter, har sämre förutsättningar att verka än de tidigare har haft. Det är siffror som bör tas på största allvar och ageras på – både internt inom civilsamhället och av politiken, men också av samhället i stort. Det svenska civilsamhället har under decennier haft ett brett och starkt folkligt och politiskt stöd. Dess avgörande roll som demokratibärare, idéutvecklare och samhällskitt har egentligen inte ifrågasatts eller utmanats. Men i och med den pågående utvecklingen bör vi nog utgå ifrån att vår position inte är ohotad. Tidigare förgivettagna sanningar om civilsamhället utmanas och vi utmålas allt oftare som en kostsam belastning som bör kontrolleras och granskas. Vi ombeds rättfärdiga vårt existensberättigande och allt fler ifrågasätter vår del av demokratin och samhällsbygget.

Minskat ekonomiskt stöd

Ökade administrativa krav

*Andel som upplever krympande utrymme 2019–2021

*Faktorer som påverkar det krympande utrymme

Enligt de flesta organisationer innebär det krympande utrymmet ett samspel mellan en rad faktorer som ofta påverkar och förstärker varandra. Det handlar om ökade administrativa krav från stat, kommuner och andra bidragsgivare, om striktare regelverk, ökad styrning och om minskande ekonomiska resurser. Dessa politiska faktorer påverkas sannolikt av en bredare förskjutning av samhällets syn på civilsamhället som omsätts i ökat misstänkliggörande, hat, hot, drev och diskriminering och minskat politiskt inflytande. Sammantaget gör förändringarna att stora delar av ungdomsrörelsen upplever ett minskat demokratiskt utrymme och ökade svårigheter att organisera sig fritt.

Alla dessa faktorer märks. En till sak som märks väldigt mycket

är den minskade förståelsen för rörelsebyggande som finns i samhället. Samhället misslyckas med att förmedla att demokrati handlar om så mycket mer än riksdagen och kommunfullmäktigen.

Poängen som görs av medlemsorganisationen i citatet är viktig. Kopplat till det krympande utrymmet finns en upplevelse av att den breda förståelsen för vad föreningsengagemang innebär för demokratin, tilliten och samhörigheten. Civilsamhällets ständiga skapande av dessa samhällsnödvändiga värden förbises. Men demokrati, tillit och samhörighet bibehålls och utvecklas inte utan aktivt arbete och ansträngning. Så precis som vi aldrig får ta demokratin för given, får vi heller aldrig ta civilsamhället för givet. I skolor, i politiken och i ungdomsrörelsen måste vi bli bättre på att påminna varandra om vad det är som skapar ett demokratiskt, fritt, inkluderande samhälle med hög tillit och den viktiga roll civilsamhället har i detta.

FOKUSOMRÅDEN FOKUSOMRÅDEN

HAT OCH HOT

Under snart två års tid har LSU arbetat med att kartlägga hat och hot mot ungdomsrörelsen. Våren 2020 släppte vi rapporten Vi sluter oss inåt som gav en lägesbild av situationen. I rapporten uppgav 46 procent av våra medlemsorganisationer att de utsatts för hat och hot, vilket visar hur utbrett och allvarligt problemet är.

28% HAR UTSATTS DET SENASTE ÅRET

Vi fortsätter förstås att följa utvecklingen, bland annat genom LSU Koll. För att studera utvecklingen över tid har vi också förändrat frågornas formulering till att nu endast innefatta händelser de senaste tolv månaderna. På så vis kan vi år för år följa utvecklingen, identifiera mönster och förhoppningsvis bidra med åtgärder.

De senaste tolv månaderna har 28 procent av våra medlemsorganisationer utsatts för hat och hot. Det är alltså en mindre andel än de 46 procenten som svarade jakande i förra årets

rapport. Det förklaras delvis av det nu specificerade tidsintervallet om tolv månader, men sannolikt också av pandemins restriktioner på civilsamhället. Ungdomsrörelsen har det gångna året ställt in stora delar av den utåtriktade verksamheten och även det politiska påverkansarbetet har blivit lidande. Men trots ungdomsrörelsens begränsade synlighet det senaste året, både digitalt och fysiskt, har alltså drygt var fjärde organisation utsatts för hat och hot.

*Utsätts för hat och hot

I likhet med tidigare resultat visar årets siffror att utsattheten drabbar brett över organisationerna. Förtroendevalda är särskilt drabbade men hatet och hotet löper genom hela strukturen, från ordföranden och personal, till medlemmar, volontärer och organisationen som helhet. Vi vet sedan tidigare att utsatta grupper och organisationer drabbas hårdast – religiösa, etniska, rättighets- och politiska organisationer är särskilt utsatta. Men organisationens syfte eller de frågor de driver är inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn – i vissa fall räcker det att ordföranden eller någon annan synlig representant avviker från normen vad gäller till exempel kön, sexualitet, religion eller funktionalitet för att hen och organisationen ska drabbas. Det är förstås en farlig och djupt odemokratisk utveckling där förutsättningarna för fritt engagemang och åsiktsbildande betingas av sådana faktorer.

I takt med att hat och hot mot ungdomsrörelsen har vuxit ser vi hur allt fler organisationer på olika sätt anpassar sin verksamhet. Många tar fram handlingsplaner, policys och

rutiner. De förbereder sig noggrant inför aktiviteter och event och tar fram krisplaner. Många väljer att aldrig öppet marknadsföra eller sprida information om verksamheter och medlemsträffar. Det interna arbetet för att öka den egna motståndskraften mot hat och hot har blivit ett nödvändigt ont som kostar tid, resurser och ork. Det är tärande att ständigt vara på sin vakt och att alltid förbereda sig för att något obehagligt ska ske.

HÅLLBART ENGAGEMANG

Engagemang i civilsamhället är på många sätt ett skydd mot psykisk ohälsa och negativ stress. Det skapar sammanhang, meningsfullhet och en gemenskap där barn och unga stöttar, lyssnar till och samtalar med varandra. Eller som den statliga utredningen God och nära vård – rätt stöd till psykisk hälsa1 fastslår:

Den psykiska hälsan, och upplevelsen av psykiskt välbefinnande, hänger nära samman med känslan av en meningsfull tillvaro, och många gånger och för många människor har civila samhället och föreningslivet en avgörande roll att spela.

Tyvärr kan engagemang i föreningslivet också skapa negativ stress och utbrändhet. När organisationens resurser är små och målsättningen hög kan arbetsbelastningen och påfrestningen, särskilt för anställda och förtroendevalda, bli för stor. På LSU har vi under längre tid följt utvecklingen av det hållbara engagemanget. Tidigare gjordes detta inom ramen för det nu avslutande HEL-projektet (Hållbart Engagemang och Ledarskap), och nu fortsätter vi arbetet genom projektet Vi Brinner.

SOU 2021:6. God och nära vård: Rätt stöd till psykisk hälsa

*Anpassat verksamhet pga hat och hot, 2020 och 2021

2017, när vi första gången frågade våra medlemsorganisationer om de har problem med negativ stress och utbrändhet svarade hela 83 procent jakande. Sedan dess, förhoppningsvis med hjälp av HEL- och Vi Brinner-projekten, har andelen minskat till 71 procent. Det är fortfarande alldeles för höga siffror som kräver gemensam handling från både ungdomsrörelsen och politiken men vi har kommit en bit på vägen mot en hållbar rörelse och utvecklingen går åt rätt håll. Även graden av stress har sjunkit kontinuerligt de senaste åren och har minskat med 16 procent sen vi först började mäta 2017.

Det är viktigt att komma ihåg att arbetet för hållbart engagemang och en hållbar ungdomsrörelse aldrig kan bli färdigt. De externa faktorerna så som ökade fria medel, minskad administration och frihet från hat och hot kan ta oss en bra bit på vägen, men det interna arbetet får aldrig stanna av. Nya projekt, medlemmar, förtroendevalda och anställda kommer alltid komma in och med dem nya utmaningar i ansvarsfördelning, organisationsstruktur och förväntningar. Därför måste vi kontinuerligt jobba för en hållbar ungdomsrörelse där alla upplever engagemanget så givande, meningsskapande och stöttande som det kan vara.

*Andel organisationer med problem med negativ stress och utbrändhet (2017-2021)

ASYL

Mänskliga rättigheter och asyl har alltid varit en kärnfråga för ungdomsrörelsen. Vi såg prov på detta under flyktingkrisen 2016 då mängder av organisationer arbetade för att göra barn och unga flyktingars situation mer dräglig. Ansträngningarna syntes också i statistiken över andelen organisationer som arbetade med unga ensamkommande och asylsökande –mellan 2015 och 2016 ökade andelen organisationer som arbetade med frågan från 56 till 68 procent. När den mest akuta krisen mättades av sjönk andelen som aktivt engagerade sig i frågan. Men de senaste två åren har vi återigen sett en uppgång och i år arbetar en nästan lika stor andel, 66 procent, med ensamkommande och asylsökande som krisåret 2016.

Det är svårt att säkert veta vad som föranlett det ökade arbetet med asylfrågor men förmodligen har Januariavtalets striktare migrationspolitik i kombination med det hårdnande debattklimatet bidragit. När samhället och politiken sviker gör ungdomsrörelsen vad den kan för att gå in i deras ställe och stötta barn och unga asylsökande och ensamkommande vars situation blivit alltmer utsatt. Ungdomsrörelsens arbete för att skydda mänskliga rättigheter skiftar inte med den allmänna opinionen eller politiska beslut. Det pågår alltid och utgår från rättigheter, behov och nödvändighet.

*Andel organisationer som arbetar med unga ensamkommande och asylsökande (2016–2021)

AGENDA 2030

För femte året i följd ökar andelen organisationer som arbetar med de globala hållbarhetsmålen genom Agenda 2030. Redan ett år efter Agendans undertecknade i FN hade 34 procent av ungdomsrörelsen på olika vis inkorporerat målen i sitt arbete. Och nu, fyra år senare, är siffran uppe i 64 procent. Agendan har blivit en viktig del av många organisationers arbete med bland annat ekologisk och klimatmässig hållbarhet och barn och ungas inflytande och välmående.

Under pandemin har många av Agenda 2030:s områden aktualiserats och mycket tyder på att både den globala och svenska utvecklingen för att uppnå hållbarhetsmålen har tagit flera steg tillbaka. Till följd av nedstängningar och social distansering har barn och ungas rätt till god utbildning och hälsa drabbats särskilt hårt. Ungdomsrörelsen har unik inblick i och kunskap om vad som krävs för att stärka barn och ungas hälsa och utbildning. Så för att påskynda arbetet, både i Sverige och globalt, och ta igen den tid som gått förlorad är det nu mer angeläget än någonsin att ungdomsrörelsen görs till en aktiv part för att uppnå målen innan år 2030. Det är tydligt att ungdomsrörelsen har ett stort engagemang och mycket kunskap om genomförandet av hållbarhetsmålen varför makthavare gör klokt i att lyssna på deras perspektiv, arbetssätt och idéer. För att uppnå Agenda 2030 måste ungdomsrörelsen inkluderas i alla frågor som rör barn och unga och deras kompetens måste användas.

GLOBALA PARTNERSKAP

Andelen organisationer som ingår i globala partnerskap har fördubblats sedan 2018 – och utvecklingen pekar kontinuerligt uppåt – i år anger hela 43 procent att de har partnerskap med organisationer runt om i världen. Partnerskapen fyller flera viktiga funktioner. De kan utgöra stöd för organisationer som verkar i länder där civilsamhällets utrymme krymper fort och som behöver stöd i att meddela omvärlden om utvecklingen. De skapar möjlighet för utbyte av idéer, perspektiv och kunskap om allt från organisering och medlemsaktiviteter till påverkansarbete och medlemsrekrytering. Genom globala partnerskap skapas också möjligheter att lära av varandra. Vi lär varandra se tecken på när utrymmet krymper och vad som kan göras för att motverka det. Vi kan hjälpa varandra se utmaningar som ännu inte nått oss och tidigt agera mot dem. Vi kan lyfta varandras frågor och förhoppningsvis blir den globala ungdomsrörelsens röst på den internationella arenan därigenom också starkare.

De senaste årens ökade partnersamarbeten visar också på den gemenskap som finns bland världens engagerade barn och unga. Kanske är det så att känslan av samhörighet växer i takt med att förutsättningarna att verka fritt försämras. Vi känner igen varandras utsatthet och skörhet och vet vikten av en levande ungdomsrörelse, särskilt i svåra tider.

*Andel organisationer som ingår i globala partnerskap (2018-2021)

*Andel organisationer som arbetar med Agenda 2030 (2016-2021)

AVSLUTANDE REFLEKTIONER AVSLUTANDE REFLEKTIONER

Det kommer ta tid att få en klar bild av hur coronapandemin påverkat ungdomsrörelsen och barn och unga i Sverige. När årets rapport släpps befinner vi oss fortfarande i pandemin och det är svårt att ta ett steg tillbaka för att få ett helhetsperspektiv.

När kriser drabbar oss, när livet och framtiden skakas om är behovet av gemenskap och samhörighet som störst – och det är just detta som tagits ifrån oss. Ungdomsrörelsen har därför en avgörande roll att fylla för att barn och unga i hela landet, både under och efter krisen, ska hitta samvaro och gemenskap. Men för att ungdomsrörelsen ska kunna finnas där för att samla och engagera krävs att den står stadigt – att nationella förbund och lokala föreningar har resurser för att hålla organisationen flytande.

Pandemin har tydligt visat på vikten av långsiktig och stabil finansiering. Den har visat på värdet av det fria statsbidraget. En fri, progressiv och hållbar ungdomsrörelse kräver fria, långsiktiga, planeringsbara medel. En ungdomsrörelse baserad på korta projekt och egna intäkter hade inte tagit sig igenom året. Det hade varit en oöverskådlig förlust för samhället, demokratin och för de 640 000 som samlas inom ungdomsrörelsen. Men med stöd av det

höjda statsbidraget och den flexibla tillämpningen av kraven har ungdomsrörelsen än så länge klarat sig genom krisen utan allvarliga skador på den organisatoriska kapaciteten – Den ekonomiska stabiliteten har för första gången på länge stärkts, få har tvingats till permitteringar eller uppsägningar och verksamhet har delvis kunnat omplaneras och digitaliseras. Det kommer förstås krävas hårt arbete och mycket resurser för att återbygga verksamheter, engagemang och medlemstal varför fortsatt offentligt stöd och flexibilitet är nödvändigt. Ungdomsrörelsen har redan visat att investeringen är effektiv och att förhållandevis små offentliga satsningar gör stor nytta för rörelsens förmåga att överleva, utvecklas och bidra till samhällets återstart.

Trots pandemin har vi under året sett att mycket av ungdomsrörelsens arbete har fortsatt och utvecklats. Ungas rättigheter, rätt till inflytande och organisering, arbetet mot hat och hot och engagemanget för unga ensamkommande och asylsökande – arbetet med dessa frågor har pågått trots att förutsättningarna att nå ut är begränsade. Och som demokratibärare är det viktigt att ungdomsrörelsens påverkansarbete inte stannar av. Barn och ungas perspektiv och behov får aldrig nedprioriteras, inte heller under en pandemi, och ungdomsrörelsen är en viktig utpost för att det inte sker.

Det demokratiska utrymmet för civilsamhället har krympt under de senaste åren och pandemins restriktioner riskerar påskynda den negativa utvecklingen. Ungdomsrörelsen har en viktig uppgift att bevaka och uppmärksamma förändringar av det demokratiska utrymmet när samhället återöppnas. Vi måste slå vakt om att de begränsningar av ungas rättigheter som införts på grund av pandemin är proportionerliga och att ungdomsrörelsen blir en aktiv part i utformandet av dem. Förhoppningsvis kan pandemin bli en väckarklocka om civilsamhällets samhällsbärande roll och att utrymmet för inflytande, fri organisering och idéutveckling breddas.

UTREDNING I

UNGDOMSRÖRELSEN UTREDNING I UNGDOMSRÖRELSEN

DEL 2

UNGDOMSRÖRELSEN

Nästan 80 procent av våra medlemsorganisationer bedriver politiskt påverkansarbete. Det är en integrerad och viktig del av ungdomsrörelsens arbete för att förbättra

förutsättningarna och möjligheterna för barn och unga i Sverige. Påverkansarbetet utgörs av ett brett spektrum insatser med allt från kampanjer och demonstrationer till samtal och samverkan med makthavare för att få dem att inse värdet av ungas perspektiv, intressen och potential.

Tyvärr är det ofta svårt att nå hela vägen fram till dem som sitter på makten att genomdriva förändringar som gynnar barn och ungas situation och intressen. Arbetet begränsas av bristande ekonomiska resurser, långdragna och komplexa politiska processer, och av samtal och möten som brister i återkoppling och sällan leder till politisk handling. Avståndet mellan ungdomsrörelsen och verkligt inflytande kan ofta kännas väldigt stort.

Men genom de formaliserade strukturerna i det statliga utredningsväsendet har ungdomsrörelsen en verklig möjlighet att påverka på den allra högsta nivån. Där finns möjligheter att förändra lagstiftningen så att den faktiskt tar hänsyn till barn och ungas

perspektiv och intressen. SOU-processen fyller en viktig demokratisk funktion där allas perspektiv har en lagstadgad rätt att beaktas under utformningen av lagar, direktiv och politiska prioriteringar. SOU-processen har därför potentialen att vara ett viktigt påverkansverktyg för stora delar av ungdomsrörelsen.

Men potentialen förblir delvis ouppfylld. Regeringskansliet rapporterar att allt färre barnoch ungdomsorganisationer deltar i utredningar och besvarar remisser. Det är oroande. För när ungdomsrörelsen inte bidrar med sina perspektiv uppstår ett demokratiskt underskott och en maktförskjutning, bort från barn och unga. För trots att barn- och ungdomsorganisationer i allt lägre utsträckning besvarar remisser fortsätter remisser att vara en av de viktigaste påverkansinstanserna för riksdag och regering. Så när unga i lägre utsträckning deltar är det andra aktörer och andras perspektiv som ges ökat inflytande.

VILKA ÄR UTMANINGARNA?

Det finns inget som tyder på att den negativa utvecklingen beror på ointresse ifrån ungdomsrörelsen. Många vet hur viktigt det är att delta i utredningar och besvara remisser, men förutsättningarna för att göra det är begränsade. I den här andra delen av Ungdomsrörelsen i Siffror tittar vi närmare på vilka hindren är och hur lösningar och metoder kan se ut för att öka barn och ungas deltagande i utredningar och remissrundor.

Analysen bygger på en kartläggning som vi gjorde under hösten 2020 på uppdrag av regeringen, som under en längre tid sett att allt färre barn- och ungdomsorganisationer besvarade remisser. Kartläggningen är nu färdig och skickad till regeringen och här presenteras en sammanställning av vår analys och våra slutsatser.

Innan analysen drar igång kan det vara på sin plats med en kort sammanfattning om hur statliga utredningar och remisser fungerar - vem som ansvarar för vad och var i processen påverkansmöjligheterna finns.

UTREDNING TILL REMISS

Det är regeringen som beslutar om en utredning ska tillsättas. Genom så kallade kommittédirektiv ges information om vilka frågor som ska besvaras, hur länge utredningen ska pågå, vilka resurser som finns till förfogande och vem som ska driva utredningen. En utredning består ofta av en särskild utredare som är utsedd av regeringen, och ett kansli. När utredningen väl är tillsatt är den att betrakta som en liten myndighet. Det innebär bland annat att den äger sin egen process och får inte påverkas eller styras av regeringen.

Under processens gång väljer utredningen ofta att tillsätta expert- och referensgrupper för att inhämta kunskap och perspektiv på frågorna som utreds. Det är fritt för utredningen att samla vilka aktörer den vill, men ofta handlar det om forskare, sakkunniga från

myndigheter, intressegrupper eller andra som har mycket kunskap i frågan eller som kommer påverkas särskilt av utredningens förslag.

När utredningen är färdig med sitt arbete skickas rapporten, kallad betänkande, till departementet som tillsatte utredningen. I samma stund utredningen skickar sitt betänkande är den särskilda utredarens uppdrag över och kansliet upplöses. Ansvaret att samla in och behandla remissvaren ligger då hos departementet. Detta brukar ske i tre steg:

1. Departementet skickar ut en remissversion av utredningen och lagförslagen till de instanser – exempelvis andra myndigheter, intresseorganisationer och kommuner – som de anser berörs av förslagen. Statliga myndigheter är enligt lag skyldiga att skriva remissvar, medan övriga aktörer svarar frivilligt.

2. Remissinstanserna skriver remissvar med synpunkter på utredningens förslag. Svaren skickas till departementet inom en bestämd tidsperiod, ofta tre månader.

3. Departementet tar emot remissvaren och sammanställer dem för att ge regeringen och riksdagen ett underlag till att fatta beslut i frågan.

MÖJLIGHET TILL PÅVERKAN

Under SOU-processens finns det två tydliga instanser för påverkan. Den första är att bidra med kunskap och perspektiv under utredningens gång, till exempel genom deltagande i referens- eller expertgrupper. Enligt många är det ett effektivt medel för påverkan att så tidigt som möjligt ge sin syn på utredningens riktning och fokus. Men att delta i referens- och expertgrupper innebär också många utmaningar och kräver mycket i form av omvärldsbevakning, tid, kontakter och legitimitet.

Den andra påverkansinstansen i SOU-processen är mer öppen och tillgänglig: själva remissproceduren. Där har alla, från myndigheter och civilsamhällesorganisationer till företag och privatpersoner, möjlighet att genom en strukturerad process ge förslag och kommentarer på utredningens argumentation och förslag innan regering och riksdag tar beslut. Om det i remissvaren inkommer samstämmig kritik mot ett visst förslag, eller det påtalas att viktiga aspekter och konsekvenser utelämnats, kan regeringen beslutas att utredningen ska göras om eller att de slutgiltiga lagförslagen ska anpassas efter remissinstansernas kritik.

CIVILSAMHÄLLET OCH UTREDNINGAR

CIVILSAMHÄLLET OCH UTREDNINGAR

För att förstå varför barn- och ungdomsorganisationer i allt lägre utsträckning deltar i utredningar och besvarar remisser har det varit viktigt för oss att börja i befintlig kunskap och i forskning på området. När vi börjar i den änden får vi en klarare bild av vad som kan förklara utvecklingen, vilka kunskapsluckor vi behöver fylla och vad som krävs för att vända trenden.

Tyvärr är kunskapsläget om civilsamhällets deltagande i utredningar och remisser relativt svagt – särskilt när vad gäller barn- och ungdomsorganisationer. Men det finns ett par studier som kartlägger och analyserar civilsamhällets remissaktivitet över tid. Särskilt en forskare, Erik Lundberg, har publicerat ett antal studier som från 1960-talet och framåt kartlägger civilsamhällets deltagande i policyprocesser och hur de påverkats av den förändrade relationen mellan civilsamhället och staten.

FRÅN KOMPROMISS TILL LOBBYING

I en inlaga i 2014 års demokratiutredning visar Lundberg att civilsamhällets deltagande i offentliga beslutsprocesser ofta framhålls som demokratiskt önskvärt och nödvändigt.

Samverkan mellan stat och civilsamhälle har setts som en naturlig del av den offentliga beslutsprocessen under stora delar av 1900-talet. Civilsamhällets deltagande var en av grundpelarna för den ”svenska modellen”, där staten tillsammans med civilsamhället formade politiken och kompromissade sig fram till välförankrade politiska beslut. 2

Den svenska modellen med dialog och kompromiss var och är, enligt Lundberg, en effektiv metod för att skapa förankring, medbestämmande och för att en mångfald av perspektiv och intressen ska representeras. Civilsamhället bidrar med ”kunskap, idéer och perspektiv där staten inte själv förfogar över adekvat eller tillräckligt detaljerad kännedom”, menar Lundberg. Han pekar på hur brett deltagande främjar pluralism och en väl förankrad politisk styrning, vilket i sin tur också skapar legitimitet till både lagstiftning och lagstiftningsprocessen. 3

Lundberg och andra civilsamhällesforskare visar dock att den svenska modellen för policyprocesser och -beslut började ifrågasättas och avvecklas under mitten av 1980-talet.4 Sammanblandningen mellan stat och civilsamhälle ansågs av många vara alltför stor.

Civilsamhället kritiserades för att gynna särintressen snarare än allmänintressen.

Civilsamhället borde vara oberoende av staten och inte formellt representera densamma, menade kritikerna av den svenska modellen. Och de fick på många sätt gehör. Under 1990-talet drog många organisationer ur sina representanter från statliga myndigheter och styrelser. Därigenom minskade dialogytan och möjligheten till kompromiss, samtidigt som civilsamhällets deltagande i statliga utredningar sjönk. 5

När de formaliserade arrangemangen för dialog och förhandling mellan stat och civilsamhälle avtog växte istället en mer informell form av påverkan och lobbying fram. Samtidigt började civilsamhället roll som utförare av välfärdstjänster lyftas som en allt viktigare del av dess uppdrag. De här förändringarna skapade nya former av dialog i mer informella nätverk där civilsamhället rådfrågas genom samråd, forum och seminarier.

Enligt Lundberg har alltså avvecklandet av den svenska modellen inte nödvändigtvis flyttat makthavare och civilsamhället längre ifrån varandra. Samtalet har snarare bytt skepnad och innehåll. Men inte utan demokratiska konsekvenser. I den nya informella relationen är personliga kontakter avgörande och beslut och överläggningar sker i mindre

2 Lundberg, Erik. "Intresseorganisationernas deltagande i politiska beslutsprocesser." Rapport på uppdrag av Demokratiutredningen (2014).

3 ibid

4 Se bland andra Nilsson, Annika, and Carina Listerborn. "Lokala föreningar och demokrati i socialt utsatta bostadsområden." (2015) & Harding, Tobias. "Framtidens civilsamhälle." Statsrådberedningen, Underlagsrapport 3 (2012).

5 Lundberg, Erik. ”Intresseorganisationernas deltagande i politiska beslutsprocesser.” Rapport på uppdrag av Demokratiutredningen (2014).

transparenta forum. Dessutom är direkt lobbying mer resurskrävande än de formaliserade arrangemangen som kännetecknade den svenska modellen, varför organisationer med stark ekonomi och etablerade kontakter gynnas i förhållande till mer resurssvaga aktörer. 6

MINSKAT DELTAGANDE

I takt med att civilsamhällets påverkansarbete i allt högre utsträckning förflyttats till informella nätverk och lobbying mot enskilda politiker, har även civilsamhällets deltagande i SOU-processer sjunkit. Lundbergs kartläggning visar att allt färre civilsamhällesorganisationer bjuds in att besvara remisser. I relation till andra aktörer har civilsamhällets inbjudningar minskat med sju procent från 1964–2009, medan offentliga aktörer och marknadsaktörer ökat med tre respektive fyra procent. 7

Även vad gäller inkomna remissvar har civilsamhällets andel sjunkit. Lundbergs genomgång visar att inkomna remissvar från civilsamhället har minskat med 12 procent mellan 1964–2009. Särskilt stort är tappet bland idébaserade- och religiösa organisationer som minskade med 15 procent vardera. Under samma period har benägenheten att svara ökat bland offentliga aktörer och företag. 8 Hur stort tappet är för just ungdomsorganisationer vet vi inte, men Kulturdepartementets bild är att minskningen är oroväckande.

VAD KRÄVS FÖR ATT DELTA?

De senaste 30 åren har vi alltså sett en förhållandevis dramatisk förändring i förhållandet mellan stat och civilsamhället. Den svenska modellens formaliserade arrangemang har förbytts till mer informella dialogforum, samtal och lobbying. Samtidigt har synen på civilsamhällets huvudsakliga roll förändrats - från idé- och policyutvecklare till utförare av service- och välfärdstjänster. Så vad är det som krävs för att delta i SOU-processer i det nya klimatet? Varför blir vissa aktörer inbjudna att delta i högre utsträckning än andra?

Insiderstatus

Återigen är det Erik Lundberg som tittat närmast på detta. Hans analys visar att flera faktorer spelar in: organisationernas ekonomiska resurser och stort antal medlemmar är inte oväsentligt för att bli inbjuden som remissinstans eller delta som expert eller referens i utredningar. Men den viktigaste faktorn är den Lundberg benämner som ”insiderstatus”. Med insiderstatus menas organisationer som har en priviligierad position genom kanaler

6 Lundberg, Erik. ”Intresseorganisationernas deltagande i politiska beslutsprocesser.” Rapport på uppdrag av Demokratiutredningen (2014)

och kontakter till politiska makthavare. Det kan handla om tillträde till nätverk, samråd, dialogforum eller personliga kontakter med tjänstepersoner eller politiker. Organisationer med insiderstatus inbjuds nästan 10 procent oftare än andra. Lundbergs studier visar alltså att organisationer som redan har tillit, trovärdighet och kontakter hos statliga aktörer ges större möjligheter att påverka politiken. På så sätt skapas en självförstärkande mekanism där redan etablerade organisationer fortsatt bjuds in att delta, medan de som saknar kontakter oftare lämnas utanför. 9

Lundbergs studie analyserar inte barn- och ungdomsorganisationer specifikt men det är rimligt att anta att dessa generellt har färre etablerade kontakter, lägre trovärdighet och tillit än vuxenorganisationer. Bristen på ”insiderstatus” kan alltså vara en pusselbit till varför barn- och ungdomsorganisationer i allt lägre utsträckning bjuds in i utredningar eller deltar i remissprocesser.

Idédriven ungdomsrörelse

Ytterligare en förklarande faktor kan ha att göra med vad som nämndes tidigare – att religiösa och idéburna civilsamhällesorganisationers deltagande i SOU-processen har minskat särskilt mycket. Under lång tid har vi sett en förändrad syn på civilsamhällets grundläggande roll i samhället – från idébärare till serviceutförare. Civilsamhället förväntas i allt högre utsträckning utföra välfärdsuppgifter så som socialt arbete, flyktingmottagning, förskoleverksamhet och vidare, snarare än att vara en demokratisk påverkansaktör som driver på nya politiska idéer, perspektiv och förslag. Men inom ungdomsrörelsen är idéburna organisationer fortsatt framträdande. Eftersom den idédrivna delen av civilsamhället inte längre värderas lika högt har idéburna organisationers perspektiv sannolikt kommit att nedvärderas även i SOU-processen. Skiftet från ett idé- till ett utförandebaserat civilsamhälle slår därför särskilt hårt mot ungdomsrörelsens deltagande eftersom den i hög utsträckning fortfarande utgörs av idébaserade organisationer.

UNGDOMSRÖRELSEN MISSGYNNAS

Sammantaget visar forskningen på två större samhällsförändringar som tycks missgynna barn- och ungdomsorganisationers deltagande i SOU-processen: (1) Avvecklandet av den svenska modellen gynnar deltagande från etablerade aktörer med hög legitimitet men missgynnar organisationer med lägre grad av ”insiderstatus”. (2) Parallellt med avvecklandet av den svenska modellen har civilsamhällets roll förskjutits, från idébärare till serviceutförare. En konsekvens kan vara att religiösa och idéburna organisationers perspektiv är mindre önskvärda, vilket särskilt drabbar ungdomsrörelsen.

9 Lundberg, Erik. ”Does the government selection process promote or hinder pluralism? Exploring the characteristics of voluntary organizations invited to public consultations.” Journal of Civil Society 9.1 (2013): 58-77.

VÅR KARTLÄGGNING

VÅR KARTLÄGGNING

Eftersom det inte finns några studier som tittar specifikt på barn- och ungdomsorganisationers deltagande i SOU-processer, utan endast civilsamhället generellt, har vi på LSU genomfört en egen pilotkartläggning. Genom den får vi en indikation huruvida forskningen om civilsamhällets deltagande också är applicerbar på ungdomsrörelsen eller om det även finns andra faktorer som är mer relevanta för vår del av civilsamhället. Vi har framförallt varit intresserade av att få svar på två frågor:

(1) I vilken utsträckning deltar ungdomsrörelsen i SOU-processer, både som expert- och referensaktör och i vilken utsträckning är barn- och ungdomsorganisationer med på remisslistor och besvarar remisser?

(2) Vilka faktor påverkar ungdomsrörelsens deltagande?

För att närma oss frågorna har vi genomfört två typer av enkätundersökningar; vår egen medlemsundersökning LSU Koll där frågor om SOU-deltagande ställdes 2020 och 2021, och en SIFO-undersökning där alla nationella barn- och ungdomsförbund bjöds in att svara. Vi

har även samlat representanter från ungdomsrörelsen i en referensgrupp. Genom den har vi fått en djupare inblick i deras sätt att arbete med utredningar och remisser, deras behov, ambitioner och förutsättningar.

Vi har också intervjuat representanter från ’andra sidan’ - alltså utredare, myndigheter och departement, om hur de arbetar med SOU-processen och vad de tror kan öka ungdomsrörelsens deltagande. På så sätt har vi fått mer direkt insyn i processerna; hur remisslistor tas fram, hur ett bra remissvar bör utformas, hur remissvaren behandlas, och hur organisationer kan arbeta för att i ett tidigt skede delta i utredningar.

DELTAGANDE

Det är viktigt att komma ihåg att det inom ungdomsrörelsen sker ett utbrett politiskt påverkansarbete. Hela 83 procent av LSU:s medlemsorganisationer svarar att de driver politiska frågor inom en lång rad områden. Det handlar om alltifrån ungas möjligheter till organisering, klimat och miljö, till utbildning, tillgänglighet och antirasism. En stor majoritet av ungdomsrörelsen ser också remisser och deltagande i statliga utredningar som en viktig påverkansmetod de gärna hade utvecklat. 82 procent av de organisationer som bedriver påverkansarbete menar att de har behov och intresse av att delta i större utsträckning än de gör idag.

Remisser

I genomsnitt skickade Regeringskansliet 2,4 remisser till våra medlemsorganisationer de senaste 12 månaderna. Variationen mellan medlemsorganisationerna är dock stor. Vissa organisationer får över tio förfrågningar årligen, medan nästan 40 procent aldrig blev tillfrågade. Medianvärdet om en förfrågan de senaste 12 månaderna kan därför i det här fallet ge en rättvisare bild av ungdomsrörelsens deltagande generellt.

I kartläggningen kan vi se att benägenheter att besvara remisser är hög i relation till andelen organisationer som fått förfrågan. Ungefär var tredje förfrågan leder till ett remissvar. Särskilt organisationer som endast får en eller ett par förförfrågningar per år skriver remissvar i mycket stor utsträckning. I vår referensgrupp förklarade flera deltagare att deras organisationer verkligen prioriterar remissvar när väl chansen ges. Dels för att påverka i den aktuella frågan, men också för att öka organisationens legitimitet och utsikter att även i framtiden bli tillfrågade som remissinstans eller delta i referens- och expertgrupper. Det finns alltså en intuitiv insikt och förståelse för den viktiga roll Lundberg kallar insiderstatus och organisationer som sällan tillfrågas arbetar aktivt för att öka sin.

Expert- och referensgrupper

I princip alla experter vi talat med menar att deltagande i utredningarnas expert- och referensgrupper är ett effektivt sätt att påverka utredningens arbete och de slutgiltiga förslagen. Det är genom dessa grupper utredaren inhämtar perspektiv och kunskap från sakkunniga och aktörer som kan komma att påverkas av utredningens förslag.

Enligt vår SIFO-undersökning deltog 36 procent av de tillfrågade organisationerna i expert eller referensgrupp de senaste 24 månaderna, vilket är en relativt hög siffra. I vår egen referensgrupp påtalade flera organisationer att deltagandet är väldigt beroende av vilka frågor som utreds och att det de senaste två åren pågått flera utredningar med frågeställningar som är direkt kopplade till ungdomsrörelsen. Det förhållandevis höga deltagandet kan därför vara något uppblåst och representerar inte nödvändigtvis hur det brukar se ut.

OJÄMNT DELTAGANDE

För att sammanfatta svaren av vår första frågeställning kan vi dra två huvudsakliga slutsatser: För det första bedriver ungdomsrörelsen ett omfattande påverkansarbete men många menar att deras politiska arbete kopplat till utredningar och remisser behöver ges bättre förutsättningar för att utvecklas. För det andra lämnas stora delar av ungdomsrörelsen utanför utredningsprocessen. 40 procent har inte funnits på en enda remisslista de senaste tolv månaderna, medan ett fåtal organisationer tillfrågats fler än fem gånger. Resultaten från vår kartläggning stämmer väl överens med forskningen: vissa resursstarka organisationer med etablerad legitimitet inom Regeringskansliet deltar i relativt hög grad, medan den stora majoriteten aldrig eller väldigt sällan blir inbjudna att delta. Förutsättningarna för politisk påverkan genom statliga utredningar skiljer sig alltså kraftigt åt mellan olika organisationer.

VILKA ÄR PROBLEMEN?

Vi kan konstatera att ungdomsrörelsen bedriver ett omfattande påverkansarbete, att intresset för att delta i SOU-processer är stort men att förutsättningarna för att delta är begränsade för stora delar av ungdomsrörelsen. Men vilka är då hindren? Varför rapporterar Regeringskansliet att allt färre barn- och ungdomsorganisationer deltar? Eller som vi uttryckte det i vår andra frågeställning: Vilka faktorer påverkar ungdomsrörelsens deltagande? Förmodligen finns många svar att hämta i Lundbergs studier som visar hur religiösa och idébaserade organisationers deltagande minskat i takt med den svenska modellens avvecklande och inneburit att organisationers insiderstatus har fått ökad betydelse för politiskt deltagande. Eftersom ungdomsrörelsen till stor del fortsatt är idébaserad, vilket inte efterfrågas i samma utsträckning som tidigare samtidigt som betydelsen av insiderstatus har ökat, missgynnas sannolikt också ungdomsrörelsen deltagande generellt.

Men för att hitta vägar framåt och möjliggöra ökat deltagande måste vi också titta bortom de strukturella förklaringarna och se hur barn- och ungdomsorganisationer själva upplever sin situation och sina förutsättningar. Vi måste hitta metoder för att bryta ner de strukturella hindren till konkreta åtaganden för att skapa mer gynnsamma förutsättningar för barn- och ungdomsorganisationers delaktighet i statliga utredningar. Genom referensgrupper och enkätundersökningar har vi identifierat fem huvudsakliga faktorer till det minskade deltagandet. De är på många sätt kopplade till de strukturella förändringarna i civilsamhällets relation till det offentliga men visar också på ungdomsrörelsen särskilda behov och förutsättningar och stakar ut vägen för vad som i praktiken krävs för att deltagandet ska utvecklas.

Korta remisslistor

En grundförutsättning för att besvara remisser är förstås att vara med på remisslistorna. Hela 39 procent av våra medlemsorganisationer har inte fått en enda förfrågan de senaste tolv månaderna. Det går förstås att skicka in spontansvar, men inom ungdomsrörelsen, där tid och resurser alltid är en bristvara, är det svårt att prioritera ett remissvar där svaret inte tycks vara efterfrågat. Ett viktigt steg för att öka barn- och ungdomsorganisationers möjligheter att besvara remisser är därför att inkludera dem i SOU-processen. Det gäller både deltagande i referens- och expertgrupper under utredningens gång och

remissförfrågningar. Barn och ungas perspektiv måste betraktas som likvärdiga andra åldersgruppers och genom ungdomsrörelsen kan makthavare effektivt få inblick i hur

lagförslag och politiska prioriteringar påverkar barn och unga. Ungdomsrörelsen samlar 640 000 barn och unga med unik inblick, kunskap och engagemang inom en mängd områden. Men för att bli hörda måste de bli tillfrågade.

Vi har väldigt liten erfarenhet av att som organisation ingå i statliga remissförfaranden. Skulle vi få chansen och sakfrågan ligger nära vår verksamhet är vi dock beredda att prioritera en sådan medverkan väldigt högt.

Små resurser

Det krävs tid och resurser för att sätta sig in i utredningar och skriva remissvar. Hela 56 procent rapporterar att en av deras största utmaningar är just resursbristen. Att författa ett kvalitativt remissvar kan ofta vara resurskrävande, både vad gäller tid och pengar. I en studie från 1999 gjordes en uppskattning som visade att det i genomsnitt kostar en organisation omkring 25 000 kronor att besvara en remiss. 10 Den siffran är förstås betydligt högre idag och ger en indikation till varför allt färre organisationer väljer att besvara remisser. Kostnaderna, både de ekonomiska och de personalmässiga är helt enkelt för stora.

De fria medlen till ungdomsrörelsen har under lång tid krympt och organisationer blir alltmer beroende av projektfinansiering som inte ger utrymme att besvara remisser eller delta i utrednings-processer. Det ökade projektberoendet och de allt mindre fria medlen är en del i förskjutningen från idé- till utförarbaserat civilsamhälle där civilsamhällets i högre grad förvänta utföra aktiviteter snarare än utveckla idéer.

Vi svarar inte på remisser idag. Vi har ett kansli med bara en anställd som lägger ned tid på bidrag och icke-arvoderade styrelseledamöter som har studier och jobb vid sidan om. Summerat, låg kapacitet.

Höga trösklar

Vår kartläggning visar att bland de som skriver remissvar har 76 procent en avslutad högskoleutbildning. Det begränsar vilka organisationer och personer som i realiteten har möjlighet att besvara remisser och flera organisationer menar att SOU-apparatens

10 Eriksson, Lars-Erik, Marja Lemne, and Inger Pålsson. Demokrati på remiss. Fakta info direkt, 1999.

formella och byråkratiska procedur och språk är ett hinder. Dels krävs stor förförståelse av frågorna som utreds och en vana att tillgodogöra sig byråkratiskt och juridiskt avancerade rapporter. Dels upplever många att förväntningarna från mottagaren är stor. Remissvaren bör uppfylla samma krav på byråkratisk korrekthet och ämneskunskap som själva utredningen. Detta har en avskräckande effekt på många organisationer som upplever att de inte kan nå upp till kraven och avstår därför från att delta. Särskilt organisationer som sällan får remissförfrågningar känner stor press att leverera bra svar när de väl blir tillfrågade, för att på så vis öka sina chanser att besvara fler remisser i framtiden. De egenställda kraven och den upplevda förväntningen från Regeringskansliet höjer trösklarna för många organisationer. Återigen skapas här ett glapp mellan större organisationer med förtroendevalda och kanslipersonal som har tid och erfarenhet av att arbeta med utredningar och remisser, och mindre organisationer som saknar både resurser och erfarenhet.

De högt ställda kraven på remissers form och akademiska kvalitéer kan också innebära demokratiska problem och motverkar till viss del remissprocedurens kärnsyfte: att alla som berörs av utredningens förslag ska ha möjlighet att yttra sig och tas på allvar. Men när den rätten i realiteten förbehålls de med erfarenhet och relevant högskoleutbildning kommer vissas perspektiv utelämnas. Om man inom Regeringskansliet och i utredningsväsendet menar allvar med att allas behov, kunskap och erfarenheter ska ges utrymme måste trösklarna för deltagande anpassas efter målgrupp. Det ska inte krävas en avslutad högskoleutbildning för att delta i demokratiska processer.

Det finns kunskapsbrister i form av ”expertkunskap” på specifika områden som många söker. Vi upplever att erfarenhetsbaserat innehåll inte alltid tas på allvar utan att studier alltid väger högre trots starka indikationer till oss att det ser annorlunda ut.

Kort om tid

Många upplever att tidsfristen om tre månader att besvara remisser ofta är för kort. De hinner helt enkelt inte sätta in i frågan och författa ett svar innan svarstiden är slut. Särskilt mindre organisationer med små personalresurser berättar att de sällan hinner prioritera remisser framför mer medlemsnära arbete. För myndigheter, kommuner och näringslivet kan tre månader nog framstå som lång tid, men i ungdomsrörelsen där mycket av arbetet sker ideellt och resurserna är små är situationen annorlunda. En utredning kan vara över

1 000 sidor lång och ett bra remissvar behandlar inte bara de uttryckliga förslagen, utan analyserar också vilka perspektiv och frågor som utelämnats. Ett sånt arbete tar tid. Om tidsfristen dessutom ligger i samband med årsmöte eller någon annan stor aktivitet är det många som berättar att remissvar ofta måste prioriteras ner.

Vår allmänna belastning går i vågor, vilket gör att vår möjlighet att besvara remisser från statliga utredningar skiljer sig beroende på när under året de kommer.

Interna rutiner

En viktig faktor för att förbättra kapaciteten att arbeta med remisser inom

ungdomsrörelsen är att strukturerna och rutinerna kring arbetet är tydliggjorda. För att minska resursåtgången och för att hinna svara inom tidsfristen kan det underlätta om det är klargjort vem eller vilka inom organisationen som bevakar pågående utredningar, läser dem, inhämtar perspektiv och författar svar. Här ser vi ett område med stor utvecklingspotential: endast var tredje organisation beskriver sina strukturer och rutiner som bra. Det kan leda till att remisser författas i hast precis innan deadline, eller förblir obesvarade.

Omvärldsbevakning

Vår kartläggning visar att många organisationer upplever omvärldsbevakningen som ett grundläggande problem för deltagande i SOU-processen. En aktiv omvärldsbevakning är viktig för att hålla koll på vilka utredningar som är på gång, vilka som pågår och vilka som är relevanta. En effektiv omvärldsbevakning skapar förutsättningar för att i god tid planera remissvar som är välförankrade inom organisationen. Men det ger också möjlighet att i ett tidigt skede kontakta utredningen och på så vis ha möjlighet att påverka redan under utredningens gång.

Vi har svårt att hinna omvärldsbevaka vilka relevanta remisser som går ut, när vi inte står med på listan.

FÖRÄNDRING I ALLA LED

FÖRÄNDRING I ALLA LED

Sammantaget utgör faktorerna ovan hinder för ungdomsrörelsen att på ett jämlikt och inkluderande vis delta i de statliga utredningsprocesserna. På många sätt är de olika förklaringarna beroende av varandra och av de strukturella förklaringarna som tidigare tagits upp.

MER FRIA MEDEL

De externa utmaningarna, så som begränsade resurser och korta tidsramar, påverkar organisationernas möjligheter att omvärldsbevaka och arbeta fram interna rutiner och strukturer för remissarbete. Även de strukturella förändringarna påverkar den interna kapaciteten – organisationer som på grund av låg legitimitet och insiderstatus sällan eller aldrig blir tillfrågade att delta i SOU-processer ges inte heller möjlighet att bygga upp rutiner och prioriterar ner omvärldsbevakningen av utredningar eftersom de så sällan deltar. Bristande omvärldsbevakning riskerar i sin tur att minska chanserna än mer att delta i referensgrupper och hamna på Regeringskansliets remisslistor. Att förbättra ungdomsrörelsens förutsättningar för omvärldsbevakning är därför ett viktigt steg för

att öka ungdomsrörelsens delaktighet i hela SOU-processen, eftersom det öppnar upp möjligheter att påverka i alla led, från utredning till remissvar. Och då krävs mer fria medel. För när ungdomsrörelsens finansiering blir allt mer beroende av projektbidrag kan allt mindre resurser läggas på att utveckla påverkansarbetet.

KUNSKAP OCH INKLUDERING

För att bryta den negativa trenden där allt färre barn- och ungdomsorganisationer deltar i utrednings-processen krävs mer än resurser. Som Lundbergs forskning visar spelar insiderstatus en viktig roll för civilsamhällets deltagande. Mer fria medel kan säkert på sikt bidra till att öka barn- och ungdomsorganisationers insiderstatus men organisationers legitimitet och trovärdighet hos utredare och regeringskansli kan inte uppstå spontant. Barn- och ungdomsorganisationers insiderstatus och legitimitet måste få chansen att växa. Fler perspektiv från ungdomsrörelsen måste aktivt efterfrågas och ansträngningar måste göras för att anpassa processerna efter ungdomsrörelsens förutsättningar. Det handlar om hur utredningar annonseras, hur resultaten beskrivs och rapporteras, och om när och var möten och samråd inplaneras. Trösklarna för att delta måste sänkas för barn- och ungdomsorganisationer ska bli en naturlig och självklar part i utredningsförfaranden. På så sätt kan barn- och ungdomsrörelsens trovärdighet och legitimitet stärkas också på lång sikt.

STRUKTURELLA, EXTERNA OCH INTERNA FÖRÄNDRINGAR

Vår kartläggning visar att barn- och ungdomsorganisationers minskade deltagande i statliga utredningar kan förklaras av tre huvudsakliga faktorer. För det första beror utvecklingen på en strukturell förändring i relationen mellan civilsamhälle och stat, vilken gynnar organisationer med hög insiderstatus och missgynnar organisationer med sämre kontaktnät, lägre legitimitet och synlighet. För det andra blir ungdomsrörelsens deltagande lidande av bristande resurser och höga trösklar i form av kunskaps- och formkrav och att utredningsprocesserna inte anpassas efter ungdomsrörelsens förutsättningar. Slutligen har ungdomsrörelsen också interna utmaningar vad gäller till exempel strukturer för arbetet, bristande samverkan mellan organisationer och stor omsättning av personal och ideella.

För att bryta utvecklingen och öka ungdomsrörelsens deltagande och därigenom ungas demokratiska inflytande är det viktigt att alla delar adresseras – Från finansiering och intern kapacitetsstärkning inom ungdomsrörelsen, till ökad kunskap och medvetenhet om barnoch ungdomsorganisationers förutsättningar och behov hos utredare och regeringskansli.

E-post: info@lsu.se

Instagram och Twitter: LSU_se

Facebook: LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

Skribent: Hampus Nilsson

Layout: PÅ Media AB

År: 2021