Ungdomsrörelsen i siffror 2020

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2020

LSU - SVERIGES UNGDOMSORGANISATIONER

FÖRORD URIS 2020

Detta är ett år som kommer gå till historien, både med stor sorg och med mycket lärande. Vi har forcerat en utveckling som på många vis kommer vara oss till glädje framöver och i framtiden men priset i mänskligt lidande är ogreppbart. Samtidigt som många saker behöver läras och läras om har vi tvingats hitta tillbaka till det sociala, det mellanmänskliga i nya format och i nya rum. Vi kan inte bortse ifrån att vi trots allt är människor – barn och unga – som behöver varandra. Den sociala distanseringen är påtaglig rent fysiskt samtidigt som det växer en kraft för nya möten. För mötas behöver vi! Vi behöver mötas för att tillsammans kunna bära makten. Genom demokratiska verktyg och metoder vill vi bygga en hållbar tillvaro och framtid.

Ungdomsrörelsen i siffror fyller nu sex år! En del av er har ivrigt läst varje årlig rapport och för andra är detta en helt ny produkt. Vi är stolta över hur rapporten utvecklats, vi ser att den fortfarande är relevant och att LSU med hjälp av medlemsorganisationerna kan ge en bra bild av hur ungdomsrörelsen mår varje år. I år gör vi ett särskilt nerdyk och fördjupar rapporten kring hat och hot mot civilsamhället. Situationen är allvarlig och vi har mycket kvar att göra i att motverka det krympande demokratiska utrymmet, genom att skapa förutsättningar för barn- och ungdomsorganisationer som får det demokratiska utrymmet att växa.

Tack till våra medlemsorganisationer som bär demokratin och stärker barn och unga varje dag!

Rosaline Marbinah, ordförande

Hannah Kroksson, generalsekreterare

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2020 DEL 1

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2020

Just nu överskuggas det mesta av coronapandemin. Stora delar av samhället står stilla och vi vet inte när det är över eller hur det kommer se ut på andra sidan. Den här rapporten bygger främst på enkätundersökningen LSU Koll som skickades ut de första veckorna av 2020. Vi fick in svaren innan vi hade en klar bild av allvaret och omfattningen av pandemin. Rapporten svarar därför inte direkt på i vilken omfattning barn- och ungdomsorganisationer eller civilsamhället i stort, påverkats av eller kommer påverkas av pandemin. Däremot har vi samlat in vissa preliminära analyser av civilsamhällets situation, bland annat från NOD:s omvärldsrapporter och genom kontinuerliga samtal med våra medlemsorganisationer.

Många av våra medlemsorganisationer har medlemmar som tillhör olika riskgrupper eller som förlorat någon närstående. Många har drabbats hårt på ett personligt plan. Jämfört med deras situation framstår annat som ovidkommande just nu. Men vi vet också att det är i svåra tider som ungdomsrörelsens gemenskap och engagemang behövs som allra mest. Denna kris liknar inte andra kriser. Vi lever i en tid där människor ska hållas åtskilda trots att det är nu vi behöver varandra som mest. Förmågan att ställa om våra verksamheter och hitta nya vägar och former till vår viktiga gemenskap har varit och kommer att vara avgörande. Stora delar av planerade verksamheter har redan flyttat in på nätet. Utbildningar, träffar, workshops och seminarier utförs, om än på ett annat sätt. Nu måste vi fortsätta utveckla metoder och strategier som stärker tillgängligheten, främjar gemenskapen och möjliggör för ungdomsrörelsen att frodas, också under rådande förutsättningar.

Under förhållanden som dessa har vi också en viktig uppgift i att visa upp och förmedla värdet som barn- och ungdomsorganisationer skapar. För förstås finns risken att det är våra anslag och vårt stöd som nedprioriteras när offentliga medel ska omfördelas. Genom god dialog med den nationella politiken har vi lyckats visa vårt värde och fått långsiktiga besked om förstärkta statliga medel för att ta oss ur krisen. Däremot vi ser fortfarande att lokala och regionala stöd riskerar att utebli.

Vi lever i en tid där människor ska hållas åtskilda trots att det är nu vi behöver varandra som mest.

UPPLÄGG

Årets rapport är som vanligt uppdelad i två. Den första delen bygger på

enkätundersökningen LSU Koll 2020 och behandlar bland annat ungdomsrörelsens ekonomiska situation, möjligheterna till politisk påverkan, internationellt arbete och det krympande demokratiska utrymmet. Datan i den första delen är insamlad innan Coronapandemin varför dess effekter tyvärr inte behandlas i någon större utsträckning.

I den andra delen riktar vi blicken mot hat och hot mot ungdomsrörelsen. Vi presenterar hur situationen ser ut, vilka konsekvenserna är och hur vägen framåt ser ut. Materialet i del två baseras till stora delar på rapporten Vi sluter oss inåt, som vi släppte tidigare i år, men också på tidigare års resultat av LSU Koll och arbetet i projektet Hållbart Engagemang och Ledarskap. Kortfattat kan vi säga att hatet och hotet mot ungdomsrörelsen har blivit allt mer påtagligt de senaste åren. 46 procent av våra medlemsorganisationer har blivit utsatta. Samtidigt har bara 22 procent någon gång polisanmält det de utsätts för. För att hotet mot ungdomsrörelsen ska tas på allvar och erkännas som ett reellt hot mot demokratin måste vi fortsätta prata om vad vi utsätts för, polisanmäla och tillsammans agera för att förändra situationen.

UNDERLAGET

Ungdomsrörelsen i Siffor baseras på vår medlemsundersökning LSU Koll. Den skickades ut till samtliga medlemsorganisationer i slutet av januari 2020 och stängde i början av mars. Enkäten besvarades av 60 medlemsorganisationer vilket innebär en svarsfrekvens om nästan 70 procent. Vi är oerhört tacksamma för att så många bidrar till att ge oss bättre inblick i ungdomsrörelsens verksamheter och förutsättningar.

UNGDOMSRÖRELSEN I SVERIGE

Ungdomsrörelsen är fortsatt livskraftig, bred och stor. Trots att endast 105 organisationer fick statsbidrag av MUCF, jämfört med 110 föregående år, är det i år fler barn och unga mellan 6–25 som är engagerade i de bidragsberättigade organisationerna - över 650 000! Medlemsantalet är fortsatt på historiskt höga nivåer och visar på barn- och ungdomsorganisationers attraktivitet, nytta och hårda arbete för att nå ut till barn och unga i hela landet.

DEN BREDA UNGDOMSRÖRELSEN

Ungdomsrörelsen är inte bara stor, den är också fantastiskt mångfacetterad. Däri samlas barn och unga i olika åldrar, från olika platser, med olika förutsättningar, intressen och behov. Den bygger i mångt och mycket på ideellt engagemang och på barn och unga som tar ansvar för sina organisationer och för varandra.

I diagrammet nedan kan du se hur våra medlemsorganisationer valt att kategorisera sin organisation. Det är slående vilken bredd av intressen och kompetenser som samlas under ungdomsrörelsens tak. Som går att utläsa av grafen har många valt att kategorisera sin organisationer till mer än en kategori, vilket också visar på bredden som finns inom många barn- och ungdomsorganisationer.

Sammantaget är det rättvist att säga att ungdomsrörelsen representerar och avspeglar alla delar av samhället och erbjuder något viktigt, spännande och roligt för alla barn och unga. Det går inte att överskatta betydelsen av vad bredden av verksamheter gör för ungas inkludering, gemenskap och demokratiska deltagande.

DEN PROFESSIONELLA UNGDOMSRÖRELSEN

Ungdomsrörelsen är också i många avseende väldigt professionell. I de 60 organisationer som besvarade årets enkät ryms fler än 320 heltidstjänster. De flesta organisationer har bara en eller ett fåtal anställda, men åtta av de svarande förfogar över fler än tio heltidstjänster.

Snittet för de svarande är 5,35 heltidstjänster per organisation. Medianen är däremot lägre och hamnar på två anställda. Det går att hävda att medianen i det här fallet är ett mer representativt värde eftersom medelvärdet höjs av det fåtal organisationer som har fler än tio anställda.

Att den stora majoriteten av ungdomsrörelsens organisationer har ett par anställda visar på det arbetsgivaransvar som tas inom rörelsen. Ungdomsrörelsen är en

viktig arena för unga människor att för första gången ta ansvar för arbetsgivarfrågor, arbetsmiljö och arbetsledning. Den professionella delen av ungdomsrörelsen ska inte glömmas bort eller förringas. Det stora arbetsgivaransvar som tas i ungdomsrörelsen visar på ungas stora och breda kompetens och inte minst att unga kan och bör ta ansvar i frågor som involverar dem - ungdomsrörelsen är en fantastisk blandning av ideellt engagemang och kompetenta yrkesverksamma.

Antal heltidstjänster

78 procent av ungdomsrörelsens organisationer anger organisationsbidraget från MUCF som den viktigaste inkomstkällan. Ofta med god marginal. Organisationsbidraget tycks bli en allt viktigare inkomstkälla för allt fler organisationer. Statsbidraget var även förra året absolut viktigast, men då för 65 procent av de svarande organisationerna. Det är för tidigt för att dra några

långtgående slutsatser av ökningen, men det är något vi bevakar. Stora delar av ungdomsrörelsen står och faller med statsbidraget vilket gör oss känsliga för politiska omprioriteringar, nedskärningar och avslag på statsbidragsansökan. En mindre andel, 13 procent, anger moderorganisationen som den viktigaste inkomstkällan, följt av ett par organisationer där intäkter från lotteri är viktigast. De näst viktigaste inkomstkällorna är mer spridda. Nästan 22 procent anger projektbidrag, medan olika typer av statliga medel anges av drygt 16 procent. Statsbidrag och bidrag från moderorganisationer är den andra

viktigaste inkomstkällan för omkring 26 procent av de svarande. Fonder och stiftelser är den inkomstkälla som flest, 18 procent, angivit som den tredje viktigaste, följt av projektbidrag, donationer och medlems- och -aktivitetsavgifter.

FÖRENINGARS FINANSIERING

I årets enkät frågade vi för första gången även om lokalavdelningarnas inkomstkällor. Svaren har lämnats av de nationella förbunden och ska tolkas med försiktighet eftersom olika lokalavdelningarna inom samma förbund kan ha olika finansieringsvägar. Enkätsvaret blir därför mer generaliseringar. Men vissa tydliga mönster kom fram.

FonderMedlemsavgiftSamarbetspartnerKommun/regionFörbundDonationer

Den viktigaste inkomstkällan för hela 65 procent av lokalavdelningarna är deras nationella förbud. En annan viktig inkomstkälla är kommunala och regionala bidrag. För nästan 20 procent är dessa den viktigaste och för drygt 40 procent den näst viktigaste finansieringskällan.

Vi vet sedan tidigare att de kommunala och regionala bidragen skiljer sig åt väsentligt - till storlek, men också i hur reglerna för vilka föreningar som kan söka är utformade. I vissa kommuner kan lokalavdelningar till stora delar finansieras av kommunala bidrag, i andra får föreningar inget stöd alls. De kommunala och regionala stöden blir därför på många sätt en ojämlik finansieringskälla som är svår för förbunden att förlita sig till.

Coronapandemin slår även hårt mot lokalavdelningars möjligheter att få kommunala och regionala aktivitetsbidrag. När aktiviteter och verksamheter inte kan genomföras i samma utsträckning som tidigare blir det också färre deltagare som utgör grund för aktivitetsbidraget. För många bär aktivitetsbidragen stora delar av de fasta kostnaderna så som lokalhyror varför pandemin också riskerar att drabba lokalavdelningar även på längre sikt.

EKONOMIN I CORONAKRISEN

Coronapandemins påverkan på ekonomin berör förstås också det unga civilsamhällets intäktsmöjligheter och har skapat en finansiell oro för statsbidraget, projektmedel, kommunala bidrag och de övriga intäkter som genereras genom bland annat verksamhet och försäljning.

Många organisationer drar in viktiga medel från kolloverksamhet, workshops, gåvor, insamlingar, föreläsningar, sponsring och partnerskap. Dessa inkomstkällor riskerar att sina till följd av coronapandemin. På grund av de senaste årens minskande anslag hade många organisationer redan innan krisen tömt sina besparingar och är i akut behov av ekonomiskt stöd. Bufferten är förbrukad och många verksamheter riskerar att kollapsa till följd av restriktionerna som tillämpats under året.

Stora externa intäkter kommer från verksamhet som varit direkt förhindrade under restriktionerna eller som har varit svåra att planera då osäkerheten kring restriktionerna varit stor. Många vågar inte ta risken att binda upp sig på fasta kostnader, varför verksamhet istället ställs sin. Också organisationer som får in viktiga medel genom företagssamarbeten påverkas då företagen i sin tur drabbats av ekonomiska utmaningar. Även insamlingen av medel har sjunkit för många av de organisationer som samlar in pengar i samband med fysiska träffar som inte blivit av.

Sammantaget tyder mycket på att ungdomsrörelsens intäktsmöjligheter har påverkats kraftigt att pandemin och stora insatser är nödvändiga för att kompensera för det som gått förlorat.

OFFENTLIGA ÅTGÄRDER

Redan i våras tog LSU fram rekommendationer till regeringen där vi beskrev ungdomsrörelsens utmaningar och behov kopplat till coronakrisen. Det handlar bland annat om underlättade regler för projektmedel och statsbidrag, sänkta arbetsgivaravgifter, stöd för inkomstbortfall, regionalt och kommunalt stöd och tydlig samordning av krisinsatser. En del av de totalt 12 rekommendationerna har tagits tillvara, medan andra fortfarande behöver åtgärdas.

En viktig rekommendation som har implementerats av myndigheter, däribland MUCF, är att de kommer vara mer flexibla vad gäller förändringar i projekt. Till exempel tillåts verksamheter som enligt de ursprungliga målen skulle ske fysiskt att genomföras digitalt och projektmedel kan förflyttas från resor och logi till andra delar av projektet.

Möjligheten att permittera personal tycks inte användas så brett i ungdomsrörelsen men för de som använt möjligheten har det varit mycket värdefullt. LSU bedömer att en av de viktigaste och enklaste åtgärderna har varit den sänkta arbetsgivaravgiften som gällde mellan mars och juni 2020. För att behålla kontinuitet, stabilitet och trygghet inom ungdomsrörelsen är förhoppningen att den kan återupptas.

Det generella omställningsstödet som också kan sökas av civilsamhället har däremot varit väldigt svårt och haft en svag anpassning för vår sektor generellt. Vi vet ännu inte vet i vilken utsträckning detta stöd använts. När det nyligen kom en vidgning av stöd att löpa över fler månader så var det en förbättring, men tyvärr är det fortfarande svårt att se hur det skulle anpassas efter ungdomsrörelsens förutsättningar.

Den viktigaste åtgärden meddelades av regeringen den 10 september i år. Då kom beskedet att januaripartierna kommit överens om att barn- och ungdomsorganisationer årligen tilldelas ytterligare 50 miljoner i statsbidrag mellan 2020–2022. Det innebär en höjning med cirka 24 procent och kommer vara till stor hjälp för många organisationer att ta sig igenom krisen. De tillskjutna medlen hade aldrig tillkommit utan ungdomsrörelsens och LSU:s ihärdiga påverkansarbete och ständiga påtalande om vikten av tillräckliga resurser för det unga civilsamhällets fortsatta utveckling.

En viktig aspekt är långsiktigheten i stödet. Det tillåter ungdomsrörelsen att planera för en framtiden som i många andra avseenden just nu förefaller mycket osäker. Att det extra stödet redan nu garanteras över tre år är särskilt viktigt eftersom vi befarar att det unga civilsamhällets största utmaningar ligger framför oss. När pandemin bröt ut var organisationsbidraget redan utbetalt och årets projekt redan sökta och godkända. Hur nästa år ser ut är däremot mer ovisst. Det finns risk för medlemstapp till följd av pandemin då rekryteringsmöjligheterna är begränsade på grund av social distansering och inställda arrangemang, vilket leder till minskat statsbidrag. Vidare kan det bli svårare att genomföra projekt under rådande omständigheter samtidigt som projektmedlen riskerar att bli mindre. Regeringens långsiktiga tillskott är därför välkommet och vi hoppas att samma långsiktighet präglar ungdomspolitiken också i framtiden.

2011 ändrades reglerna och nivåerna för statsbidraget som fördelas av MUCF. Sedan dess är statsbidraget som delas ut till barn- och ungdomsorganisationer i princip helt oförändrat. Det är däremot inte antalet bidragsgrundande medlemmar mellan 6–25 år: Sedan 2011 har antalet medlemmar ökat med drygt 54 000. Det är alltså idag 54 000 fler medlemmar som delar på lika mycket medel som 2011. Då var statsbidraget 352 kronor per medlem. 2020 har det sjunkit till 322 kronor.

Men att säga att det totala statsbidraget 2020 är lika stort som 2011 är inte helt riktigt. Till följd av inflationen kan man idag inte köpa lika mycket för samma summa som man kunde 2011. Pengarna har förlorat värde. Inflation är förstås en naturlig del av ekonomin och inget vi kan göra något åt. Däremot måste statsbidraget anpassas därefter. Sedan 2011 har prisnivån ökat med cirka åtta procent. Samma summa pengar är därför idag värd åtta procent mindre jämfört med 2011. Det innebär att statsbidraget i praktiken inte är oförändrat - Det har sjunkit med omkring åtta procent, eller 16,7 miljoner kronor.

2020 års statsbidrag räknat med inflation

I grafen ovan utgör de rosa staplarna det årliga statsbidraget i miljoner kronor. Som går att utläsa tycks statsbidraget i princip oförändrat de senaste åtta åren. Den blå kurvan representerar 2020 års totala statsbidrag men korrigerat för inflation. Därigenom kan vi se att statsbidraget egentligen har minskat betydligt. Drygt 16 000 000 kronor av statsbidraget har ätits upp av inflationen, utan att någon kompensation har gjorts. Att en ungdomsrörelse som över de senaste 15 åren vuxit, både vad gäller antal medlemmar och nationella förbund, i realiteten får allt mindre anslag får stora konsekvenser.

Det extra stöd om 50 miljoner som nu ska betalas ut under tre år är med tanke på den här utvecklingen mycket välbehövliga. De täcker upp för inflationstappet och mer därtill. Likväl ska vi komma ihåg att ungdomsrörelsen under lång tid

Statsbidrag korrigerat för inflation

varit underfinansierad och att det finns många hål att fylla. Samtidigt är andra intäkter osäkra till följd av pandemin, varför statsbidraget sannolikt kommer vara än viktigare de kommande åren.

FÄRRE FÅR STATSBIDRAG

Antalet organisationer som beviljats statsbidrag (105) är på sin lägsta punkt sedan 2014. Totalt ansökte 123 organisationer om statsbidrag vilket innebär att 18 organisationer blev nekade stöd. Det är ett hårt slag för dessa organisationer och för deras drygt 33 000 medlemmar.

För flera organisationer som nekades statsbidrag kom beskedet som en chock. Många har under lång tid uppnått kraven och beviljats statsbidrag. Andra har under lång tid arbetat hårt för att nå kraven, men har enligt MUCF:s bedömning misslyckats i detta. LSU har tillsammans med medlemmarna uppmärksammat både regeringen och myndigheten på att vi ser tydliga brister i hur MUCF skött dialogen om bidraget. Ett arbete för att förbättra dialogen sker nu tillsammans med MUCF.

KONSEKVENSER AV MINSKAT STÖD

Med tanke på hur viktigt statsbidraget är för i princip alla nationella barn- och ungdomsorganisationer är det allvarligt att antalet organisationer som beviljats statsbidrag är på sin lägsta nivå sedan 2014. Nästan 27 procent svarar att de har fått avslag eller lägre medel av MUCF jämfört med föregående år. För vissa är sänkningarna små och i det korta perspektivet närmast obetydliga. Men för andra är minskningen betydande, och för de organisationer som fått avslag efter att tidigare år beviljats är situationen kritisk.

Medlemska

O rg anisationer

Ökad stress

Söker mer projektbidrag

Mindre verksamhet

Mindre tillgänglig verksamhet

Söker sig till helt andra finansieringskällor

Annat

Av de som fått avslag eller minskat anslag uppger 65 procent att situationen leder till ökad negativ stress bland personal och ideella. Stressen kopplas dels till en ökad ekonomisk press, dels till höjda administrativa krav och ökad kontroll från MUCF. 45 procent söker sig i högre utsträckning till projektbidrag för att fylla hålen. För en lika stor andel leder de minskade medlen till mindre verksamhet. För aktiva inom organisationer med minskat statsbidrag kan detta leda till en förhöjd arbetsbörda – administrationen kopplad till statsbidraget ökar samtidigt som administrationen kopplad till projekt ökar när statsbidraget inte längre räcker för att driva verksamheten. Jämfört med det fria organisationsbidraget riskerar det ökande projektberoendet även att leda till mindre självständighet och oberoende.

PROBLEMOMRÅDEN FÖRDJUPNING: STATSBIDRAGET

Bland LSU:s medlemsorganisationer har fem fått påpekanden, 15 har fått bidraget villkorat och sju har fått avslag. Övriga medlemsorganisationer som sökt bidraget har fått det beviljat. Vi ser en oroväckande utveckling där det sker en generell ökning av avslag men framförallt där bidraget villkoras och MUCF alltså kräver att det görs förändringar för att stödet ska utbetalas. Med anledning av vår oro kallade LSU till möte med våra medlemsorganisationer i syfte att få en klarare bild av situationen och presentera gemensamma utmaningar och lösningar för MUCF.

Genom mötena med våra medlemsorganisationer kan vi se att majoriteten av avslagen handlar om vad MUCF bedömer som bristande demokratisk uppbyggnad. Det innefattar bland annat kritik mot stadgars och protokollens utformning, och mot årsmötens regelbundenhet. Andra avslag baserades på kritik mot föreningars självständighet gentemot förbund och förbunds självständighet gentemot vuxenorganisationen.

1. DEMOKRATIPARADOX

I civilsamhället finns det en stor mångfald, det är en del av vår identitet och vårt väsen. Även om LSU har tydliga medlemskriterier som kan tyckas rikta organiseringen åt ett visst håll så är det LSU:s generella inställning att ungdomsrörelsen är och bör vara mångfacetterad, självständig och anpassad efter den enskilda organisationens specifika förutsättningar och villkor. Att alla förbund därför inte följer MUCF:s demokrativillkorsmall, eller LSU:s medlemskriterier, är inte per automatik odemokratisk organisering, det är bara inte i enlighet med mallen.

LSU vill tydligt markera mot att organisering som sker utanför mallen bedöms som odemokratisk - det är ett begrepp som bör användas med respekt och försiktighet. För oss är det centralt att stötta barn och ungas egen organisering – att barn och unga får möjlighet att organisera sig tillsammans genom metoder där allas röst bidrar till förankrade beslut.

När lokala föreningar och dess medlemmar går samman och fattar beslut genom ett förbunds beslutande organ så är det ett sätt för barn och unga att organisera

sig demokratiskt. Det sker genom medlemsbeslut på kongresser och årsmöten, och det sker när förbundsstyrelsen genom medlemmarnas mandat fattar beslut mellan mötena. Det ger stor makt till de lokala föreningarna och medlemmarna. Det fråntar dem inte makten, som MUCF tycks mena. För ett demokratiskt styrskick handlar om självbestämmande och medlemsinflytande. Under årets dialoger och arbetsgruppsmöten har det framkommit att flera avslag baserats på en paradoxal bild av just detta.

I många organisationer beslutar förbunden om att godkänna de lokala föreningarnas stadgar. Det skapar stabilitet, bred enighet och är då i linje med vad föreningsmedlemmarna önskar. Men enligt MUCF är det odemokratiskt eftersom det fråntar lokalföreningar sitt inflytande. Häri ligger paradoxen: Hur är det mer demokratiskt att en statlig myndighet kör över demokratiska årsmöten och tvingar lokalföreningar att ta fram stadgar, än att lokalföreningarna själva beslutar om detta på förbundets årsmöte? Hur ökar ett sådant förfarande lokalföreningarnas självbestämmande? För oss är svaret självklart: det gör det inte.

Kopplat till samma område måste det ifrågasättes om myndigheten fört en långsiktig och öppen dialog med de organisationer som granskas. När avslag som grundas på ”odemokratiska” stadgar sker först nu trots att många organisationer har haft samma stadgar under lång tid väcks frågor. Enligt myndigheten beror detta på att de nu fått ökade medel till sina granskningar vilket får oss att ifrågasätta granskningsprocessen som bidrar till en negativ debatt om kontrollen av hur bidrag fördelas. Det oberäkneliga i detta skapar otrygghet bland våra medlemsorganisationer och försvårar deras långsiktiga planering och utveckling.

LSU skulle också vilja att diskussionen om stadgar förs med ett helhetsperspektiv i åtanke. Stadgar är inte en separat diskussion som går att skilja från andra regler och krav kring demokratisk organisering. Genom bland annat stadgar, policys och idéprogram har förbunden möjlighet att tydliggöra riktlinjerna för verksamheter och aktiviteter på lokal nivå så att de utförs på ett demokratiskt sätt. Dessa är viktiga verktyg, särskilt eftersom MUCF har klargjort förbundens stora ansvar över arrangemang och aktiviteter på lokal nivå. Även här framträder en paradoxal inställning till förbundets förhållande till lokalföreningarna: Hur ska förbund ha möjlighet att ansvara för lokalföreningars aktiviteter om de inte tillåts ta fram verktyg som reglerar aktiviteterna? Lokal demokratisk organisering hör ihop med frågan om hur stadgar och riktlinjer kontrolleras av förbundet. Att kräva det ena men inte tillåta det andra skapar ett ohållbart förhållande mellan förbund och förening.

2. KORTA TIDSFRISTER

Att tillmötesgå MUCF:s krav och riktlinjer kan också i sig vara svårt. Många upplever att tidsfristen för att åtgärda anmärkningarna är alldeles för kort, ibland rent av omöjlig. Särskilt med tanke på att kompletteringsbeskedet kan vara första gången organisationen får höra att något behöver åtgärdas.

Några organisationer berättar att de endast fått en månad på sig att åtgärda brister i stadgarna. För att åtgärda bristerna krävs att samtliga lokalföreningar håller extrainsatta årsmöten inom den utsatta tiden, vilket förstås är praktiskt taget omöjligt och skapar risker för illa förankrade beslut och lågt medlemsinflytande. MUCF:s handläggning av ärenden måste utgå ifrån ungdomsrörelsens förutsättningar och ha som ambition att utveckla ungas demokratiska deltagande och inflytande. Det övergripande målet måste vara att barn- och ungdomsorganisationer ska lära av de brister som identifierats och ges möjlighet att skapa en positiv utveckling i sina organisationer.

Men även organisationer som inte fått anmärkningar påverkas av MUCF:s ibland omöjliga tidsfrister. Detta eftersom organisationer som fått bifall delar bidragspotten med organisationer som i slutändan kommer få avslag, eftersom bristerna som påpekats i realiteten är omöjliga att åtgärda. Detta leder till en situation där en del av statsbidragspotten blir hängande i väntan på slutgiltigt besked. LSU ställer sig frågande till om det inte går att förändra rutinerna så att bidraget används så effektivt som möjligt och ger barnoch ungdomsorganisationer bästa möjliga förutsättningar att planera för verksamhetsåret.

3. DOMSTOLAR KONTRA DIALOG

Flera organisationer berättar att MUCF uppmanar dem att överklaga avslag i domstol för att därigenom reda ut tolkningar och skapa praxis. Ett sådant arbetssätt är problematiskt på flera sätt. Dels leder det till en juridikalisering av civilsamhället där domstolar ges allt mer inflytande på bekostnad av civilsamhället och myndigheter, vilka förlorar möjligheten att nå lösningar genom dialog och överläggning. Dessutom skapar domstolsomprövningar än större ojämlikhet mellan myndigheter och civilsamhälle. Många organisationer har väldigt begränsade resurser, särskilt om man fått avslag på statsbidragsansökan. Att driva ärendet i domstol är därför många gånger en omöjlighet. Däremot har myndigheten resurserna. Detta skapar en maktobalans och en falsk bild av rättssäkerhet: Organisationer har i teorin möjlighet att ompröva MUCF:s beslut i domstol, men i praktiken är möjligheterna i det närmaste obefintliga.

4. DE ÖVERGRIPANDE MÅLEN

Utifrån vad som uttrycks av våra medlemsorganisationer ser vi ett stort behov av att gå tillbaka till de grundläggande målen med statsbidraget som beskrivs i Förordning (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer. I den tredje paragrafen klargörs att ”syftet med bidraget är att stödja barns och ungdomars självständiga organisering och inflytande i samhället”. Det här, menar vi, måste vara vägledande för all handläggning av statsbidraget. Det måste ske på barn- och ungdomsorganisationers villkor, efter deras förutsättningar och behov, för att i största möjliga mål stödja deras självständiga organisering och inflytande.

I samma förordning, paragraf 8.2, klargörs att organisationer som berättigas statsbidrag ska vara ”självständig och demokratiskt uppbyggda”. Detta är vad regeringen föreskriver angående demokratisk uppbyggnad. Vad som sedan lagts i begreppen är tolkningar gjorda av MUCF, utan inflytande från ungdomsrörelsen. Vår uppfattning är att ungdomsrörelsen är en viktig och aktiv del i formandet av ett självständigt och demokratiskt föreningsliv. Därför bör ungdomsrörelsens strukturer, förutsättningar och idéer vara vägledande i formandet praxis om vad självständiga och demokratiska föreningar kan innebära, snarare än MUCF:s interna tolkningar.

VI BLICKAR FRAMÅT

LSU har tillsammans med flera medlemsorganisationer haft möten med MUCF där vi fått möjlighet att framföra våra synpunkter. Vår bild är att dialogen utvecklats och att MUCF lyssnat och tagit till sig av ungdomsrörelsens kommentarer. Vi har tillsammans med MUCF startat arbetsgrupper som gemensamt ska utveckla arbetet med de frågor som berörts ovan och förhoppningsvis kan vi ta fram förslag och metoder som verkligen arbetar mot det övergripande syftet: att stödja barn och ungas självständiga organisering och demokratiska inflytande.

2 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/ forordning-201165-om-statsbidrag-till-barn-_sfs-2011-65

PÅVERKANSARBETE

POLITISK PÅVERKAN

Ungdomsrörelsen ställer krav på demokratin. En av ungdomsrörelsens viktigaste uppgifter är att agera röstbärare för de som ofta inte blir lyssnade till. För de som saknar inflytande och makt. Ungdomsrörelsen granskar makten, kräver rättigheter och bidrar till att barn och ungas perspektiv inkluderas i politiska processer. Ungdomsrörelsen är en aktiv politisk påverkansaktör som gör verklig skillnad. Över 80 procent bedriver politiskt påverkansarbete. Och det i ett brett spektrum av områden och frågor.

Lite mer än var tionde organisation driver politiska frågor kopplade till ungas organisering. Däri ryms frågor om ökat statsbidrag, förändrade regler om statsbidrag, minskad administrativ börda, ungas förutsättningar för politiskt inflytande, och så vidare. En lika stor andel av de svarande organisationerna, 12 procent, arbetar särskilt med frågor kopplade till klimat och miljö.

Detta visar på ungdomsrörelsens förmåga att anpassa sin verksamhet till områden som är viktiga för samhället och medlemmarna. Barn och unga har, särskilt under senare år, varit drivande röster i klimatrörelsen och LSU:s medlemsorganisationer är inget undantag. Det finns ett brett engagemang för klimat och miljö bland Sveriges barn- och ungdomsorganisationer. Bara bland de organisationer som angav klimat och miljö som organisationens just nu viktigaste politiska fråga finns fler än 24 500 medlemmar mellan 6–25 år.

Utöver miljö, klimat och frågor kopplade till ungas organisering, arbetar många organisationer aktivt med frågor så som mänskliga rättigheter, nykterhet och ANT, barnrättsfrågor, tillgänglighet och antirasism. Ungdomsrörelsens förmåga att snabbt och effektivt omsätta engagemang till politik är imponerande och med ungdomsrörelsens bredd och storlek är den en viktig politisk kraft som inte kan förbises.

Påver kansfrågor som dr ivs inom ungdomsrörelsen

Ungas organisering

Klimat Miljö

Vård hälsa

Nykterhet ANT

Barnrätt Ungas kultur

Ungas infiltrerande

Tillgänglighet

Antirasism

Annat Utbildning

Samiskt självbestämmande

Minskad vapenexport

Minoritetsfrågor

Djurrätt

Bostad för unga

Bidrag ungdomsrörelsen

EKONOMISKA HINDER

Andel i %

Att bedriva politiskt påverkansarbete är inte problemfritt. Den anstränga ekonomiska situationen begränsar organisationernas möjligheter att driva politiska frågor. 35 procent upplever att bristande ekonomiska resurser är en av de största begräsningarna för deras påverkansarbete. Med ett under lång tid minskande statsbidrag och minskat ekonomiskt stöd till varje medlem måste en större del av medlen läggas direkt i den medlemsnära kärnverksamheten, varför mindre blir kvar att investera i politisk påverkan.

Det minskade statsbidraget leder dessutom till ett ökat projektberoende.

Projektmedel är knutna till en viss verksamhet och kan väldigt sällan användas för att bedriva politiskt påverkansarbete. Så i takt med att de fria medlen blir mindre och en allt större del av ungdomsrörelsens finansiering knyts till projekt, krymper ungdomsrörelsens möjligheter att agera röstbärare och påverka den politiska utvecklingen. Som en av de svarande organisationerna skrev:

Ungdomsrörelses roll förskjuts allt mer

från röstbärare till serviceutförare

Med detta menas att ungdomsrörelsen i högre utsträckning förväntas utföra aktiviteter och verksamheter som ger direkt nytta för medlemmar och andra målgrupper, och i lägre grad anses vara eller ges förutsättningar att agera som en politisk aktör.

POLITISKA PROCESSER

Men det är inte bara ekonomin som försvårar för ungas demokratiska inflytande. Nästan 30 procent upplever att de politiska processerna utgör hinder. Det är svårt att hitta vägar till och forum för inflytande. Särskilt för mindre organisationer som inte har etablerade kontaktpersoner inom den politiska sfären. Många organisationer berättar att de forum de bjuds in till ofta saknar deltagande från politiska beslutsfattare. Istället närvarar byråkrater som saknar mandat att agera på de frågor som lyfts. Det beskrivs som frustrerande och ineffektivt att gång efter gång delta utan att deltagandet tycks leda någon vart.

Frustrationen förstärks av att återkopplingen beskrivs som bristfällig. Många organisationer som deltar i politiska processer, sitter i möten och referensgrupper och besvarar remisser, menar att de inte får tillräcklig återkoppling. De blir inte informerade om vad nästa steg är, hur deras synpunkter tas tillvara eller bearbetas. Många menar även att de bjuds in sent i politiska processer. Sena inbjudningar till möten och korta deadlines gör det svårt att avsätta tid eller hinna sätta sig in tillräckligt i ämnet för att känna sig trygg i sina utlåtanden. I många organisationer är det styrelsemedlemmar som ansvarar för det politiska arbetet. Dessa är ofta helt ideellt engagerade och behöver därför god framförhållning för att parera sitt engagemang med skola, arbete och övriga livet.

Ett problem som också kopplas till politiska processer är Stockholmscentreringen. Det är ofta därifrån utredningar och politiker med inflytande utgår. Det innebär att barn-och ungdomsorganisationer behöver vara i Stockholm för att delta på möten med utredare, Regeringskansliet och myndigheter. Barn- och ungdomsorganisationer som inte har ett kansli eller förtroendevalda i Stockholm är många gånger tvungna att prioritera bort möten med beslutsfattare på grund av långa avstånd. Det skapar en snedvriden maktbalans som missgynnar ungas organisering utanför Stockholmsområdet.

Andra hinder som lyfts är negativ stress och psykisk ohälsa, bristande medlemsengagemang, hat och hot och åldersmaktsordningen. Barn- och ungdomsorganisationer upplever att det är svårare för dem att kunna påverka samhällsutvecklingen på grund av de är unga. Det finns ett kunskapsunderskott av innebörden av åldersmaktsordning i samhället varför det inte görs tillräckligt för att motverka diskrimineringen.

Hinder för politisk påver kan

Ekonomiska resurser Politiska processer

Tid - ideella Medlemsengagemang

PÅVERKAN GENOM REMISSER

Regeringskansliet rapporterar att de på senare år får allt färre remissvar och att minskningen är särskilt påtaglig bland unga. Det är en problematisk utveckling. Genom att besvara remisser på statliga offentliga utredningar (SOU) har organisationer en viktig och formaliserad möjlighet ge regeringen och riksdagen unika perspektiv och påverka innehållet i ny lagstiftning. SOU-processer och remissrundor är viktiga demokratiska instanser som i teorin tillåter alla röster att komma till tals För att förbättra ungdomsrörelsens möjligheter till inflytande är det därför angeläget att trenden bryts och att fler barn- och ungdomsorganisationer kan besvara remissförfrågningar.

Enligt svaren i årets enkät får många organisationer förfrågningar om att besvara remisser. 68 procent har under det gångna året fått remissförfaranden skickade till sig. Nästan 30 procent har fått fler än fem förfrågningar. Men att bli tillfrågad säger tyvärr inte så mycket om organisationernas möjligheter att faktiskt besvara remisserna.

KORT OM TID

Många upplever att tidsfristen att besvara remisser ofta är allt för kort. De hinner helt enkelt inte sätta in i frågan och författa ett svar innan svarstiden är slut.

Särskilt mindre organisationer med små personalresurser berättar att de sällan hinner prioritera remisser framför annat mer medlemsnära arbete.

SMÅ RESURSER

Det krävs tid och resurser för att sätta sig in i utredningsarbetet och författa ett remissvar. När de fria medlen under lång tid har krympt och organisationer blir allt mer beroende av projektfinansiering finns ofta inte möjligheterna att besvara remisser. Projektmedlen är bundna till särskilda projekt och aktiviteter. Eftersom projektmedel utgör en allt större del av ungdomsrörelsens budget är det ofta det politiska påverkansarbete som blir lidande. Rollen som demokratibärare förskjuts allt mer till verksamhetsutförande och detta får konsekvenser för möjligheterna att besvara remisser.

HÖGA TRÖSKLAR

Flera organisationer anger SOU-apparatens formella och byråkratiska språk som ett hinder. Det upplevs finnas höga krav och förväntningar på kunskap i ämnet och ett korrekt byråkratiskt språk för att tillgodogöra sig utredningar och besvara remisser. De höga trösklarna bidrar till att barn- och ungdomsorganisationer väljer att prioritera andra verksamheter och vägar till inflytande.

UPPGER ATT UTRYMMET KRYMPER

Ungdomsrörelsen utrymme fortsätter att krympa. Det handlar i grunden om civilsamhällets möjligheter att bedriva och utveckla verksamhet och om att få inflytande över den politiska utvecklingen. I årets enkät angav 43 procent att deras utrymme krympt den senaste tiden. Förra året var andelen 27 procent. Ökningen är markant och visar att allt fler kopplar förändringarna de upplever till ett krympande demokratiskt utrymme.

Mycket av det vi har tagit upp i den är rapporten innefattas av det krympande demokratiska utrymmet – Det handlar om minskade ekonomiska resurser, ökade administrativa krav från myndigheter, banker och andra bidragsgivare, om hat, hot och misstänkliggörande, om begränsade möjligheter till politiskt inflytande och en förskjutning av civilsamhällets roll, där man allt mer ses som serviceutförare snarare än idé-

Så kr ymper utr ymmet

Ökade administriva krav

Minskat ekonomiskt stöd

Förändrad syn på civilsamhällets roll

Striktare regelverk och mer styrning

Ökad kontroll av verksamhet och aktiviteter

Ökat misstänkliggörande mot unga civilsamhhället

Hat hot och diskriminering

Mindre politiskt inflytande

och demokratibärare. Många uppger också att kommuners och myndigheters styrning av barn- och ungdomsorganisationer har blivit striktare än förut. Ett större antal organisationer har fått anmärkningar på sina ansökningar om statsbidrag där myndigheten kräver organisatoriska förändringar som tidigare aldrig påtalas. Verksamheter kontrolleras och granskas hårdare än tidigare.

För den enskilda organisationen är det inte alltid enkelt att göra kopplingen mellan det vi beskrivit ovan och fenomenet krympande utrymme. Det man själv upplever, kanske i form av ökade administrativa krav och striktare styrning, kan lätt uppfattas som en isolerad händelse och tolkas därför inte i ljuset av en bredare förflyttning mot krympande utrymme.

Men det krympande utrymmet är inte isolerade enskilda händelser. Det drabbar brett och många organisationer delar likande upplevelser. Det är därför viktigt att barn- och ungdomsorganisationer fortsätter prata med varandra och utbyter erfarenheter om hur de drabbas och vilka förändringar deras organisation upplever. Genom att gemensamt uppmärksamma förskjutningarna kan vi kraftsamla och åstadkomma positiv förändring för en fri och hållbar ungdomsrörelse.

I enkäten som ligger till grund för den här rapporten frågar vi våra medlemsorganisationer hur deras verksamheter ser ut och förhåller sig till områden som LSU är engagerade i. På så sätt får vi en närmare inblick i ungdomsrörelsens verksamheter och en indikation om LSU:s prioriterade områden överensstämmer med våra medlemsorganisationers intressen. Häri presenteras endast vissa delar av LSU:s verksamhetsområden. För en mer heltäckande bild av vad vi gör rekommenderar vi LSU:s årsbok som utkommer i november 2020.

AGENDA 2030

2015 antog FN:s generalförsamling resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling. Agendan innebär att alla FN:s 193 medlemsländer förbundit sig att arbeta för att uppnå en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030. För femte året i följd ser i en uppgång i andelen organisationer som arbetar med Agenda 2030. Redan 2016, inte ens ett år efter resolutionens antagande, angav 18 procent att de arbetar med Agenda 2030. I år arbetar hela 59 procent på något sätt med agendan.

Arbetar med Agenda 2030

Vi ser också att andelen som inte vet om organisationen arbetar med Agenda 2030 har varit väldigt låg ändå sedan 2018. En tolkning av detta är att Agendan snabbt har blivit något nästa alla barn- och ungdomsorganisationer har att förhålla sig till – antingen väljer man att arbeta utifrån den, eller inte. Men vetskapen om vad Agenda 2030 innebär verkar vara allmänt spridd inom

ungdomsrörelsen. Agenda 2030 har alltså snabbt blivit en integrerad del av ungdomsrörelsen arbete och är ett tydligt exempel på ungdomsrörelsens förmåga att snabbt implementera nya frågor inom sin verksamhet.

Har ver ksamhet för eller med unga ensamkommande och asylsökande

MIGRATION

Även på migrationsområdet kan vi se hur ungdomsrörelsen snabbt kan anpassa sin verksamhet, fylla i där det finns behov, och sedan göra det till en viktig integrerad del av verksamheten. För även om flyktingkrisen fick som mest uppmärksamhet 2016 och 2017 slutade inte ungdomsrörelsens ansträngningar då. Hela 62 procent har fortfarande verksamhet för eller med unga ensamkommande och asylsökande. Behovet och viljan att stödja och underlätta etableringen för barn och unga nyanlända finns kvar, även efter det att media och politiker dragit sig tillbaka.

Det finns någonting viktigt i detta som säger mycket om ungdomsrörelsen – det snabbt anpassningsbara och flexibla – men också det långsiktiga och bestående engagemanget. Det är på många sätt däri ungdomsrörelsen är som bäst, och som viktigast.

problem med negativ stress och

HÅLLBART ENGAGEMANG

Efter tre år har vårt projekt Hållbart engagemang och ledarskap tagit slut. Men erfarenheterna från projektet finns kvar. Och även om LSU och ungdomsrörelsen har kommit en lång väg sedan projektet började, kvarstår många utmaningar. Det är i sig stressande att vara engagerad i det unga civilsamhället

– De ekonomiska resurserna är små, den administrativa bördan växande, liksom hatet och hotet, samtidigt som viljan och ambitionen hos de engagerade att påverka och utveckla är stor. När allt detta ska kombineras med livets övriga krav och måsten kan det resultera i negativ stress och utbrändhet. Lyckligtvis har vi de senare åren sett en viss förbättring, om än från höga nivåer.

I årets enkät rapporterade 73 procent att organisationen har problem med negativ stress och utbrändhet. Vid mätningen 2016 svarade 81 procent ja på samma fråga. Det är innebär en minskning med 12 procentenheter sedan dess.

Också graden av stress har minskat något de senaste åren. 2017 var medelvärdet av den upplevda graden av stress 3,7 på en sexgradig skala. I år är medelvärdet nere på 3,2. Graden av stress skiljer sig mellan organisationer och det kan därför också vara på sin plats att vi fördjupar oss något i svaren. Att endast prata medelvärde riskerar att försumma de i utkanterna av skalan.

Drygt en tredjedel anger en låg eller ganska låg grad av stress (1 och 2 på den sexgradiga skalan). På andra sidan spektrumet, alltså hos de som anger

hög eller mycket hög grad av stress (5 eller 6 på den sexgradiga skalan) hittar vi drygt en femtedel av organisationerna. Om situationen försätter att vara så pass ansträngd under en längre tid ökar risken för utbrändhet och negativ stress markant.

En viktig del i arbetet med hållbart engagemang och ledarskap har varit att skapa strukturer och rutiner som förbättrar barn- och ungdomsorganisationers möjlighet att uppmärksamma och hantera problemen med negativ stress och utbrändhet. Vi har därför under projektets gång frågat organisationerna om problemen de upplever är erkända inom organisationen – alltså om negativ stress är något man pratar öppet om och aktivt försöker motverka. Och här ser vi en tydlig förbättring de senaste åren. När vi först ställde frågan 2017 svarande endast 50 procent av organisationerna att negativ stress och utbrändhet var ett erkänt problem. Nu, tre år senare, menar 80 procent att så är fallet.

Det är förstås är allvarligt att så många organisationer upplever negativ stress och utbrändhet, men det är samtidigt positivt att allt fler uppmärksammar problemen. Det är ett helt avgörande steg för att förbättra situationen och vidta korrekta åtgärder.

GLOBALA UTVECKLINGSFRÅGOR

Utöver den nytta som svenska barn- och ungdomsorganisationer gör för barn och unga i Sverige, arbetar en betydande andel även med globala utvecklingsfrågor, bland annat genom internationella partnerskap. Därigenom delas erfarenheter och kompetens med barn- och ungdomsorganisationer över hela världen. Andelen organisationer som arbetar med globala utvecklingsfrågor genom internationella partnerskap ökat något de senaste åren. I årets enkät uppgav 37 procent att detta görs, jämfört med 27 procent 2018. Det finns en stark solidaritet och gemenskap mellan barn- och ungdomsrörelser världen över där vi tillsammans utvecklas, lär av och hjälper varandra.

På LSU sker det internationella partnerskapet genom GALE, Global Action Local Empowerment. I partnerskapet ingår paraplyorganisationer likt LSU från sju länder: Myanmar, Belarus, Zimbabwe, Kenya, Turkiet, Libanon och Filipinerna.

VÄXANDE ENGAGEMANG TROTS UTMANINGAR

Med tanke på de många utmaningar och problem som beskrivs i den här rapporten kan det tyckas underligt att barn och unga väljer att engagera sig i civilsamhället. Särskilt i den historiskt höga utsträckningen som vi ser - 650 000 barn och unga engagerar sig inom de nationella organisationer som får stöd av MUCF. Skulle vi räkna med alla lokala föreningar och organisationer är siffran förstås ännu högre.

Och visst är det lite märkvärdigt att så många engagerar sig med tanke på de ekonomiska åtstramningarna, pandemi, det krympande utrymmet, stress, hat och hot. Men det är nog också i detta som är en del av ungdomsrörelsens och civilsamhällets styrka och dragningskraft finns. I civilsamhället träffas barn och unga för att förbättra sin och andras situation. Det är där man samlas för att med gemensamma krafter göra det möjligt för fler att syssla med det de tycker är spännande, viktigt, roligt och lärorikt.

Civilsamhället har alltid verkat och vuxit sig starkare i kampen för att förbättra individens och gruppens förutsättningar - För att motarbeta det man tycker är dåligt och för att utveckla det man tycker är bra. Alla i det unga civilsamhället vet hur givande engagemang kan vara när det får förutsättningar att frodas och utvecklas, och uppenbarligen är allt fler beredda att kämpa för att nå dit. Förhoppningsvis har vi också roligt på vägen.

UNGDOMSRÖRELSEN I SIFFROR 2020 DEL 2

Den här andra delen av Ungdomsrörelsen i siffor 2020 är en sammanställning av en rapport som vi publicerade tidigare i år: Vi sluter oss inåt – En kartläggning av hat och hot mot Sveriges ungdomsrörelse. De siffror och berättelser som presenteras här kommer, som del 1, från LSU Koll 2020, men också från en större Sifo-undersökning samt från intervjuer med medlemsorganisationer.

Hatet och hotet mot ungdomsrörelsen ökar. Från att för ett par år sedan röra sig om cirka 15 procent rapporterar nu 46 procent att någon i organisationen blivit utsatt för hat och hot. Förra året svarade 38 procent ja på samma fråga.

DE UTSATTA

Förtroendevalda och ordföranden är särskilt utsatta. Bland dessa är kvinnor och de som tillhör minoritetsgrupper extra hårt drabbad: det är HBTQpersoner, företrädare som rasifieras, etniska minoriteter, personer med funktionsnedsättningar, och så vidare.

Som diagrammet nedan visar är ideologi den vanligaste orsaken till hat och hot. Över 50 procent anger att de eller någon i organisationer har utsatt för hat och hot kopplat till ideologi. Men då ska man komma ihåg att hat och hot inte sällan handlar om flera saker samtidigt. Personer som rasifieras verkar till exempel bli

Typ av hat / hot

Ideologi

Rasism

Sexism

Åldersdiskriminering

Homofobi Transfobi

Religös grund

mer utsatta också för ideologiskt betingat hat än vita personer. Det här bekräftas i flera av intervjuerna där förtroendevalda som rasifieras bland annat berättar hur de efter att ha skrivit gemensam debattartikel med vita kollegor utsätts för mängder av hat och hot, medan medförfattarna sluppit. Hatet är alltså i många fall både ideologiskt och rasistiskt.

Utsätts för hat / hot

Hatet och hotet stannar dock inte vid de förtroendevalda. Oroväckande många rapporterar att kanslipersonal, medlemmar, deltagare och volontärer också drabbas. Utsattheten drabbar alltså alla delar av ungdomsrörelsen. Hat och hot mot ungdomsrörelsen utmärks av åldersmaktsordningen där ungas utsatthet intensifieras av faktumenet att de är just unga. Unga röstbärare misskrediteras, baktalas och hatas av vuxna eftersom de är unga. Åldersmaktsordningen särskiljer hatet mot barn- och ungdomsorganisationer från det som andra grupper utsätts för eftersom det alltid slår neråt. Åldersmaktsordningen innebär ytterliga ett lager i makthierarkin som gör barn- och unga generellt till en mer utsatt och sårbar grupp.

LÄGESBILD

Totalt 46 procent av de svarande på årets LSU-koll uppger att de eller någon i deras organisation har utsatts för hat och hot. Och för många är detta ingen engångsföreteelse utan liknar närmast vardag - 16 procent har utsatts fler än fem gånger.

Det är också oroande att andelen som polisanmält hat och hot är betydligt lägre än andelen som utsatts. 46 procent har utsatts, men bara 22 procent har någon gång polisanmält. Den offentliga statistiken är därför sannolikt gravt underskattad. Detta kan vara en delförklaring till varför så lite gjorts politiskt för att kartlägga och motverka hat och hot mot det unga civilsamhället.

VUXNA SOM HATAR BARN OCH UNGA

Den stora majoriteten av hat och hot som ungdomsrörelsen utsätts för kommer från sociala medier. Hela 80 procent svarar att det är via Twitter, Facebook och Instagram som hatet kommer. 24 procent av de som utsatts har fått hotfulla brev skickade till sig. En mindre andel, 9 procent, uppger att de fått hat och hot via e-post och telefon. Men hat förkommer också i det fysiska rummet. 42 procent anger att hat, hot och trakasserier har skett på allmän plats.

I vårt material har vi inte fått en tydlig bild av vilka det är som hatar och hotar ungdomsrörelsen. Ofta är avsändarna anonyma konton. Andra studier har dock haft möjlighet att gräva djupare och kommit fram till att det är vuxna som står för den största delen av näthatet3. Hatet mot ungdomsrörelsen är alltså inget ungdomsproblem, det är ett vuxenproblem som drabbar barn och unga och deras möjligheter till fri och öppen organisering.

3 https://tu.se/wp-content/uploads/2019/10/Ansiktet_bakom_webbversion_2019.pdf

KONSEKVENSER - ORGANISATIONEN

Med tanke på hur stor del av ungdomsrörelsen som drabbas är det inte förvånande att konsekvenserna för många organisationer är stora. 16 procent har tvingats avstå från att genomföra planerade uppdrag eller aktiviteter på grund av risken för hat och hot. Det handlar om allt från inställd medverkan på Almedalen och mässor, till uteblivna debattartiklar och inlägg på sociala medier.

Nästan 20 procent har anpassat sin organisation eller verksamhet. Många har implementerat nya säkerhetsrutiner och utvecklat säkerhetsarbetet inför och under aktiviteter - Man berättar inte offentligt var aktiviteter ska hållas, deltagare bor aldrig ensamma och tar sig inte själva till och från aktiviteter, med mera. Detta leder till ökade kostnader och inte minst till att resurser måste tas från verksamhetsnära arbete och

läggas på säkerhetsarbete. För vissa organisationer medför hatet svårigheter att ta med yngre medlemmar på evenemang eftersom man inte vill utsätta dem för

16% HAR STÄLLT IN PLANERAD VERKSAMHET

20% HAR ANPASSAT SIN VERKSAMHET

obehagliga eller farliga situationer. Därigenom blir också ungdomsrörelsen mindre tillgänglig och öppen.

Konsekvenserna för ungdomsrörelsen är alltså högst påtagliga på en organisatorisk nivå. Barn- och ungdomsorganisationer tvingas bort från utåtriktad verksamhet och får mindre utrymme i den offentliga debatten och i det offentliga rummet.

KONSEKVENSER – INDIVIDEN

Det har varit viktigt för oss att inte låta hatet och hotet endast representeras av siffror, statistik och organisationer. Mottagarna är oftast individer som blir personligt utsatta. Genom att intervjua några av dessa har vi försökt samla deras upplevelser och reaktioner. Vi har genomfört ett femtontal intervjuer med representanter från olika delar av ungdomsrörelsen. Deras upplevelser och hur de påverkas av utsattheten skiljer sig förstås mycket åt, men vi har också kunnat se likheter i hur de hanterar situationen.

Många beskriver känslor av ensamhet och hopplöshet. Det är tufft att ständigt vara på sin vakt och att gång på gång få hotfulla och hatiska kommentarer och handlingar riktade mot sig. Många väljer att inte berätta om allt de utsätts för, ibland för att skydda andra inom organisationen från obehaget, ibland för att det är för jobbigt att prata om. Ofta är det ordföranden eller generalsekreteraren som själv tar på sig att rensa i kommentartrådar och mailkorgar för att andra ska slippa se. Det är förstås tärande att se allt och känna sig ansvarig för att skydda andra, men det är också enormt tidskrävande.

När det kommer hat och hot till mig personligen så orkar jag inte ens reagera, jag raderar bara på en gång. Och samma sak på organisationens Facebook-sida. Sista tiden har jag haft fullt sjå att varenda dag sitta och radera rasistiska kommentarer. För jag vill inte att någon annans ska se dem. Så jag går in, raderar och blockar. Det är så himla mycket.

Sorgligt nog ser vi hur de drabbade normaliserar hatet de utsätts för. De försöker förtränga och gå vidare. För många har hatet blivit en del av vardagen – det kommer med uppdraget, säger man. Kopplat till normaliseringen har vi sett hur många av de utsatta börjat kategorisera hatet, ofta utan att vara direkt är medvetna om det själva. Vissa typer av hat tar de knappt längre notis om, medan annat verkligen känns på djupet. Som en vi intervjuade uttryckte det:

Jag kan ta lite kvinnohat, men om någon

säger att jag ska vara tyst för att jag har mörkare pigment. Då gör det ont.

Hur kategoriseringen ser ut är av väldigt individuell. Men de flesta tycks ha en personlig mental gräns för vad de kan utstå. För vissa går gränsen vid rasism, för andra vid sexism eller funkofobi. Poängen är inte att det hat och hot som tillhör vanligheten är acceptabelt. Snarare tvärt om. Det visar hur långt det har gått när hat och hot som för många hade uppfattats som djupt obehagligt, snabbt normaliseras och filtreras bort.

Jag är nog avtrubbad… Det är lättast att bara

glömma bort och låtsas som ingenting. Den där vardagliga rasismen,den får man ändå.

Vi ser också hur hatet motverkar det hållbara engagemanget. Det leder till negativ stress och oro och hämmar förtroendevalda och medlemmars möjligheter att engagera sig. På LSU har vi under lång tid arbetat med hållbar organisering, framförallt genom projektet Hållbart Engagemang och Ledarskap (HEL). Genom HEL fick vi se hur den extra arbetsbörda och de mentala påfrestningar som det innebär att hantera utsattheten ger upphov till negativ stress, utbrändhet och är skadligt för hållbart engagemang.

Det är inte endast faktiska hot och kränkningar som skapar oro och stress. Bara vetskapen om att det när som helst kan drabba en själv eller någon annan i organisationen beskrivs om väldigt påfrestande. Detta är särskilt påtagligt för minoriteter som vi vet löper större risk att utsättas för hat och hot, men också i högre utsträckning drabbas av psykisk ohälsa och negativ stress. För en hållbar

ungdomsrörelse där alla, oavsett funktion, sexualitet, kön eller hudfärg kan engagera sig på lika villkor är det helt nödvändigt att något görs för att förbättra situationen.

KONSEKVENSER – DEMOKRATIN

Hat och hot mot ungdomsrörelsen medför alltså stora konsekvenser för organisationerna och individerna som drabbas. Därutöver får det stora konsekvenser för demokratin. För ungdomsrörelsen är otvivelaktigt en avgörande del av demokratin.

Barn och ungas organisering bidrar till att bryta åldersmaktsordningen och gör att politiken och samhället i större utsträckning lyssnar till och inkluderar barn och ungas perspektiv, insikter och behov. Civilsamhället är en demokratiskola, både för medlemmar och andra barn och unga som deltar i ungdomsrörelsens verksamheter. Ungdomsrörelsen är uppbyggd på demokratiska värden och strukturer. Dessa genomsyrar all verksamhet och skapar förståelse för demokratins kraft, ger insyn i demokratiska processer och göder tillit till det demokratiska systemet. På så sätt skapar och stärker ungdomsrörelsen demokratin, varje dag.

Men ungdomsrörelsen ställer även krav på demokratin. En av ungdomsrörelsens viktigaste funktioner är att den agera röstbärare för de som ofta inte blir lyssnade till. Ungdomsrörelsen granskar makten, kräver rättigheter och att barn och ungas perspektiv inkluderas i alla politiska processer. När hat och hot tystar ungdomsrörelsen blir demokratin fattigare och mindre representativ. En särskilt allvarlig aspekt är att de mest utsatta minoritetsgrupperna drabbas värst. De med minst inflytande och makt är också de som utsätts för mest hat och hot. När röster från dessa grupper tystnar försvinner en viktig del av deras möjligheter att påverka sin och andras situation. Demokratin ska representera befolkningens perspektiv, men när unga, och särskilt unga minoritet, tvingas dra sig tillbaka från samhällsdebatten får vi en mer homogen och därmed mindre representativ demokrati. Hat mot ungdomsrörelsen är och måste behandlas som ett allvarligt hot mot demokratin.

En allvarlig konsekvens som hänger samman med ovan är självcensuren. Förtroendevalda berättar hur de själva och andra i deras organisationer har valt att inte uttala sig i sina hjärtefrågor av rädsla för att utsättas för hatstormar. Istället engagerar de sig i mindre känsliga frågor, börjar med mer medlemsnära verksamhet, eller, i värsta fall, avslutar sitt engagemang helt och hållet. Flera vi intervjuat berättar att de tänkte efter både en och två gånger innan de kandiderade till förtroendeuppdrag eftersom ett mer offentligt uppdrag kan leda

till mer utsatthet. Och det här är förmodligen bara toppen på ett isberg. De som valde att inte kandidera på grund av hatet får vi inte höra om. Deras upplevelser kan vi inte fånga upp. Deras röster tystas och försvinner.

Det är också värt att fundera på de långsiktiga konsekvenserna för ideellt engagemang och för civilsamhället i Sverige. Många börjar ett livslångt föreningsengagemang inom barn- och ungdomsorganisationer. Om dessa redan tidigt blir utsatta för hat och hot är risken stor att de väljer att avsluta sitt engagemang och inte återvänder. Hat och hot mot ungdomsrörelsen är därför inte bara ett problem för barn- och ungdomsorganisationer, det är ett problem för hela civilsamhället och för den avgörande sociala och demokratiska funktion som civilsamhället fyller.

TA HOTET PÅ ALLVAR!

Det är så här ungdomsrörelsens demokratiska utrymme krymper, steg för steg, en inställd aktiviteter i taget. Det fria ordet faller inte med en smäll, det drar sig långsamt och försiktigt tillbaka. En inställd aktivitet märks inte, inte heller två. Det märks kanske inte ens att en hel organisation väljer bort all utåtriktad verksamhet.

Men sammantaget är det så här en demokrati krymper. För demokrati är inte pappret yttrandefriheten, föreningsfriheten eller mötesfriheten står skrivet på. Demokratin är de som varje dag använder friheterna – de som öppet talar om frågorna de brinner för, de som engagerar sig, de som skriver debattartiklar, håller möten, studiecirklar och sätter upp bokbord. Utan dessa är demokratin inget mer än en teoretisk pappersprodukt. Det är genom agerande som demokratin skapas och återuppfinns, varje dag. Det är dags att ta hotet på allvar.

LSU samlar

Sveriges ungdomsorganisationer för att gemensamt förbättra

förutsättningarna för ungas organisering, i Sverige och i världen.

E-post: info@lsu.se

Instagram och Twitter: LSU_se

Facebook: LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

Skribent: Hampus Nilsson

Layout: PÅ Media AB

År: 2020

LSU - SVERIGES UNGDOMSORGANISATIONER