DISAS KRÖNIKA
Heltidsstudier - vad är det? Text: Disa Celén Illustration: Ebba Åslin och Therese Söder Layout: Fanny Aasheim
Vi som ägnar oss åt heltidsstudier gör det av en anledning. Orsaken skiftar förstås, men det vi har gemensamt är att vi har valt att studera. Det tyder på viss ambition, även om ambitionsnivån varierar. Det är vi själva som formulerar våra mål och sätter våra gränser. Eller? Att vara heltidsstudent kan förknippas med ett antal påståenden och förväntningar: antingen är vi fattiga eller så har vi det för bra, vi är oansvariga eller duktiga. Listan kan göras lång och fördomarna är många. Ett påstående som jag sällan hör från utomstående är att studenter är stressade. Det är lite märkligt, för jag tror vi upplever lika mycket stress som andra delar av befolkningen. Från första dagen på universitetet har både programansvariga och lärare påmint oss om att vi är heltidsstudenter, vilket innebär att vi förväntas lägga 40 timmar i veckan på studierna. Under mitt första år på LiU var det svårt att komma i upp i så många timmar. Den här hösten upplever jag däremot att studierna är så krävande att fritiden drastiskt har minskat. Jag får till och med begränsa studierna för annars skulle jag lätt bli sittandes hela nätterna. Under vissa perioder snittar jag 65 timmar i veckan, alltså 13 timmar per dag. Trots att studierna är en heltidssysselsättning förväntas vi vara aktiva inom våra studieområden även på fritiden. Pressen kommer både från lärare, branschfolk och medstudenter. Gästföreläsare säger att vi bör skaffa oss extrajobb, engagemang och erfarenhet inom vår bransch så snabbt som möjligt. Det sägs att man tjänar på att engagera sig i föreningar eftersom det gör sig
24
bra på cv:t. Det kanske till och med antyds att studenter som varken är med i föreningar eller jobbar extra uppfattas som mindre ambitiösa? Hur går detta ihop i så fall? Svaret är: det gör det inte. Det är särskilt tydligt hos studenter med relativt låg stresströskel. För den som är van och gillar att ha tusen bollar i luften funkar det kanske, men jag tvivlar på att ytterst få, om någon, mår väl av att ständigt vara upptagen och tillgänglig. Har begreppet heltidsstudier förlorat sin innebörd? Det verkar onekligen så, när utgångspunkten är att vi ska lägga mer än 40 timmar i veckan på studierna och dessutom ägna resten av tiden till studierelaterade engagemang. Det är som att vi förväntas spendera helgen med att plugga. När får vi i så fall tid att återhämta oss? Under höstterminens första läsperiod var kurserna så intensiva att mitt ideella engagemang blev till en belastning och ledde till att jag ifrågasatte mitt val. Att engagera sig är frivilligt och menat att vara roligt och givande, men när studierna kräver så mycket att engagemanget inte längre känns kul utan som ett hinder, vad gör vi då? Riskerar inte studentföreningarnas arbete att urholkas om studenterna inte längre orkar vara delaktiga? Vem vinner på det? Kanske är det bara dom med hög stresstålighet som tjänar på att engagera sig. Andra riskerar att hamna efter med studierna och i värsta fall gå in i väggen. Är det så vi vill ha det?