Vi och våra löss,
rymden som plats för nya relationer?
Elisabeth Brandin | Kulturgeografi
Många känner kanske till hunden Laika i Sputnik, 1957. Hon både föregicks och hade efterföljare av djur i rymden, stora som små. Djur i rymden, har varit ställföreträdare för oss, innan vi vetat hur rymdfärder påverkat levande kroppar. Djuren har varit pionjärerna, inte vi. Djur används som försöksdjur i en stor mängd experiment i rymden. Bilden visar en representant för de små och härdiga Björndjuren (mindre än en millimeter långa). De är det första djuren som visats kunna överleva i rymden utan skydd. Som kulturgeograf är jag intresserad av människors och djurs relationer till varandra, vad som händer med dessa relationer och vad de betyder, beroende på var vi befinner oss. Plats spelar roll! Hur påverkas djurs och människors relationer till varandra om platser är rymden och rymdfarkoster? Vilka frågor kan vi börja ställa då? Vi är aldrig någonsin ensamma! Vi har ständigt djur omkring oss och djur har oss i sin närhet, allt ifrån kvalster i ansiktet och i
sängkläder till våra hus- och sällskapsdjur och alla frilevande djur, stora som små. Vad händer med dessa små krabater och vad händer med oss, under färder i rymden? Behöver vi varandra på sätt som vi kanske inte riktigt vet om? Kan vi människor undvara ansiktskvalstren och kan de undvara oss? Om några små löss skulle åka snålskjuts med oss ut i rymden, skulle de då inte överleva, skulle de fortsätta att vara irriterande parasiter eller skulle de börja bete sig annorlunda och kanske till och med hitta andra och för dem bättre sätt att leva än på oss? Försöksdjuren som tas med för olika experiment: kan och får astronauter också gulla med dem – åtminstone i smyg? Det vill säga, kan dessa djur även ha funktionen av sällskapsdjur? Vi vet ju att sällskapsdjur har många positiva effekter på oss. Om det inte skulle vara möjligt att kela med försöksdjuren, skulle de positiva effekterna av sällskapsdjur överstiga kostnaderna av att ta med dem ut på resor i rymden? Vi har ju länge tagit med oss skeppskatter och
skeppshundar på långa resor och expeditioner, så varför skulle inte en astronaut kunna få ta med en liten mus, en katt eller en papegoja, enbart för att vi människor mår bra av djur? Frågan är bara hur djuren skulle må, och om det kan finnas några fördelar med rymdfärder för dem? Vilka skulle sådana fördelar kunna vara? Kan det, åtminstone på sikt, tänkas finnas för oss människor mer eller mindre ogästvänliga rymdmiljöer, där människor och djur kan leva samtidigt men där vissa djur i något avseende skulle kunna klara sig bättre än vi? Björndjuren visar att detta inte är en helt omöjlig tanke, så vad händer då?
elisabeth br andin
är lektor i kulturgeografi vid Institutionen för kulturvetenskaper. Hennes intressen är djurgeografi och maktrelationer i rummet. elisabeth.brandin@lnu.se
Kan och får astronauter också gulla med dem – åtminstone i smyg? Minibiotus intermedius by Dr.William Miller | SaguaroNPS
rymden och människ an 3