Rymden och människan

fakulteten för konst och humaniora

Rymden

och människan

Rymdforskning i humaniora, konst och samhällsvetenskap

rymden och människ an 1

”I’ve often heard people say: ‘I wonder what it would feel like to be on board a spaceship,’ and the answer is very simple. What does it feel like? That’s all we have ever experienced.

We are all astronauts on a little spaceship called Earth.”

R. Buckminster Fuller

editorial

Rymden och människan riktar sig till dig som tycker att rymdforskning är en av de mest fascinerande verksamheter som människan har företagit sig i vår tid. Rymden och människan handlar om rymden och rymdfarten sedd utifrån olika perspektiv inom humaniora, konst och samhällsvetenskap. Bidragen erbjuder perspektiv som överraskar, kanske utmanar och förhoppningsvis engagerar dig på olika sätt.

Med denna tidning firar vi också 5 år som Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö. Fakulteten för konst och humaniora, som är en av fem fakulteter, bidrar genom utbildning, forskning och samverkan till utvecklingen inom en rad olika områden av samhället.

Välkommen att besöka oss.

Cornelius Holtorf, redaktör Peter Aronsson, dekan

impressum redak tör l ayo u t ko r r annonser © foto

Cornelius Holtorf Stephanie Carleklev Börje Björkman Stefan Sankovic Namngivna författare NASA/JPL (front, s 4, 9, 12, 16, 17

& 18); Cosanti foundation (s 20), alla andra

bilder ägs av författarna, om inget annat anges. t r yc k Lindströms Tryckeri u p p l a g a 1 000

a d r e s s

Fakulteten för konst och humaniora Linnéuniversitetet

351 95 Växjö | 391 82 Kalmar w w w lnu.se/fakulteten-for-konst-och-humaniora

Denna tidning är även tillgänglig online.

2 fakulteten för konst & humanior a

innehåll

Editorial ....................................

Vi och våra löss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jorden anropar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Småländska rymdelever . . . . . . . . . . . . . . . .

Design för rymden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rymdäventyr . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kalmar. Växjö. Universe. . . . . . . . . . . . . . . .

Meddelande till rymden . . . . . . . . . . . . . . . . .

En selfie från rymden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ET har landat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Mötet människa och rymden . . . . . . . . .

New Horizons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Pennan som räddat liv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Spelar kulturer roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Den kosmiska berättelsen . . . . . . . . . . . . . . .

Om Rymdfartens betydelse . . . . . . . . . . . .

02 03 04 06 07 08 08 10 12 13 14 16 17 18 19 20

Vi och våra löss,

rymden som plats för nya relationer?

Elisabeth Brandin | Kulturgeografi

Många känner kanske till hunden Laika i Sputnik, 1957. Hon både föregicks och hade efterföljare av djur i rymden, stora som små. Djur i rymden, har varit ställföreträdare för oss, innan vi vetat hur rymdfärder påverkat levande kroppar.

Djuren har varit pionjärerna, inte vi. Djur används som försöksdjur i en stor mängd experiment i rymden. Bilden visar en representant för de små och härdiga Björndjuren (mindre än en millimeter långa).

De är det första djuren som visats kunna överleva i rymden utan skydd.

Som kulturgeograf är jag intresserad av människors och djurs relationer till varandra, vad som händer med dessa relationer och vad de betyder, beroende på var vi befinner oss. Plats spelar roll! Hur påverkas djurs och människors relationer till varandra om platser är rymden och rymdfarkoster? Vilka frågor kan vi börja ställa då?

Vi är aldrig någonsin ensamma! Vi har ständigt djur omkring oss och djur har oss i sin närhet, allt ifrån kvalster i ansiktet och i

sängkläder till våra hus- och sällskapsdjur och alla frilevande djur, stora som små.

Vad händer med dessa små krabater och vad händer med oss, under färder i rymden? Behöver vi varandra på sätt som vi kanske inte riktigt vet om? Kan vi människor undvara ansiktskvalstren och kan de undvara oss? Om några små löss skulle åka snålskjuts med oss ut i rymden, skulle de då inte överleva, skulle de fortsätta att vara irriterande parasiter eller skulle de börja bete sig annorlunda och kanske till och med hitta andra och för dem bättre sätt att leva än på oss?

Försöksdjuren som tas med för olika experiment: kan och får astronauter också gulla med dem – åtminstone i smyg? Det vill säga, kan dessa djur även ha funktionen av sällskapsdjur? Vi vet ju att sällskapsdjur har många positiva effekter på oss. Om det inte skulle vara möjligt att kela med försöksdjuren, skulle de positiva effekterna av sällskapsdjur överstiga kostnaderna av att ta med dem ut på resor i rymden? Vi har ju länge tagit med oss skeppskatter och

skeppshundar på långa resor och expeditioner, så varför skulle inte en astronaut kunna få ta med en liten mus, en katt eller en papegoja, enbart för att vi människor mår bra av djur? Frågan är bara hur djuren skulle må, och om det kan finnas några fördelar med rymdfärder för dem? Vilka skulle sådana fördelar kunna vara? Kan det, åtminstone på sikt, tänkas finnas för oss människor mer eller mindre ogästvänliga rymdmiljöer, där människor och djur kan leva samtidigt men där vissa djur i något avseende skulle kunna klara sig bättre än vi? Björndjuren visar att detta inte är en helt omöjlig tanke, så vad händer då?

elisabeth br andin

är lektor i kulturgeografi vid Institutionen för kulturvetenskaper. Hennes intressen är djurgeografi och maktrelationer i rummet. elisabeth.brandin@lnu.se

Kan och får astronauter också gulla med dem – åtminstone i smyg?

Minibiotus intermedius by Dr.William Miller | SaguaroNPS

rymden och människ an 3

Jorden anropar:

Följer du med och jagar mammut?

Anders Högberg | Arkeologi

Den 16 november 1974 sändes ett meddelande från Arecibo teleskopet i Puerto Rico. Det gick rakt ut i rymden. Där färdas det med ett innehåll av binära koder, ettor och nollor, som om de läses på rätt sätt bland annat formar en grafisk figur av en människa och en bild av vårt solsystem där jorden är markerad. Meddelandet skickades i riktning mot stjärnklustret M13. Det är en plats som belägen cirka 25 000 ljusår bort.

Voyager Golden Record är en grammofonskiva som skickades ut i rymden med Nasas två rymdsonder Voyager 1 och Voyager 2 år 1977. Den innehåller ljud och bilder om livet och olika kulturer på jorden.

Konstnären Jon Lomberg minns: ”For the Voyager sequence of greetings in spoken languages – intended to suggest the variety of spoken tongues on Earth – we asked the UN to supply us with a very short ”hello” from each delegate to the General Assembly.

What we got back from the UN was a few long, utterly inappropriate speeches by the members of the Committee on Outer Space.

We had to create the greetings sequence ourselves…”[CH]

4 fakulteten för konst & humanior a

Ett avstånd på 25 000 ljusår betyder att det tar 25 000 år för meddelandet att nå sin destination. Om vi tänker oss att någon form av intelligent liv i detta stjärnkluster har förmågan att förstå detta meddelande och bestämmer sig för att omedelbart svara, innebär det att människor på jorden kommer att få ett svar på ett meddelande som skickades av någon som varit död i 50 000 år!

50 000 år är många år. För så många år sedan låg stora delar av norra halvklotet under ett kilometertjockt istäcke. I Spanien, Frankrike och Tyskland levde det Neandertalare. Inte en enda Homo sapiens, det vill säga den människoart vi alla tillhör, hade ännu satt sin fot på den landmassa som idag kallas Västeuropa.

Lek med tanken att du en dag får ett meddelande som är så gammalt: — Följer du med och jagar mammut?

Eller tänk tanken att en Neandertalare fick ta del av en konversation från vår tids sociala medier: — wtf, lol, ses… :-) t i d ä r s vå r t

Tid som tidens gång är svårt att förstå. Även om vi alla lever med tiden som en högst påtaglig del av våra liv visar undersökningar att människor generellt har svårt att sätta ord på tid. Ungefär tre generationer tillbaka är en vanlig gräns för vad de flesta förstår. Tre generationer är ofta något personligt upplevt. Längre tillbaka än så blir det svårare. Även om många mött

släktingar från fyra och ibland till och med fem generationer tillbaka är det sällan i sammanhang där relationer uppstått på ett sätt som gör att berättelser traderats. Går vi längre tillbaka blir det förflutna till skrönor och myter. Eller bortglömt.

Tid som självupplevd tid är lika krånglig. Evigheten är lång i väntan på tomten på julaftonskvällen. Evigheten känns lika lång i längtan efter ett positivt besked dagarna efter en jobbintervju. Samtidigt undrar man vart tiden tog vägen när kvällen i glada vänners sällskap tog slut så fort. Och personen som ska ge det där beskedet efter jobbintervjun har kanske så mycket att göra att veckorna känns som de bara rinner iväg.

(För att inte prata om hur stressad av tidens korthet tomten måste vara!)

Tid som förändring är också svårt.

Det gäller såväl bakåtblickande som framtidsspaning. En studie som publicerades för några år sedan visar att generellt har de flesta svårigheter att se sitt liv förändras framöver, även om deras liv sedan tidigare kan ha genomgått omfattande förändringar. Frågar man exempelvis någon om hur deras liv kommer att förändras tio år framöver svarar de flesta att det förmodligen är som nu. Frågar man samtidigt om hur deras liv ändrats de senaste tio åren kan de svara att mycket hänt som påverkat dem på djupet. De kan till exempel varit med om en olycka, fått barn, genomgått en skilsmässa eller flyttat långt till ett nytt arbete och hem. Erfarenhet av tidigare förändring omsätts inte i förståelser av tidens gång. Man vill att det som kommer framöver ska vara som det är nu. va d h a r d å d e t ta m e d e t t r y m d m e d d e l a n d e at t g ör a ?

Rymdens oändlighet är abstrakt. Ett meddelande från Arecibo teleskopet i Puerto Rico som tar 25 000 år att nå fram ger något konkret att tänka på i denna oändlighet. Utforskandet av rymden och människors resor i den inspirerar oss här på jorden att utveckla vår förståelse, ge oss nya in-

Arecibo meddelandet, arrangerat i 73 rader och 23 kolumner med ettor och nollor. Till höger har ettor och nollor i meddelandet byts ut mot vita och svarta rutor.

fallsvinklar på hur vi kan utveckla vårt sätt att tänka om tid. Och, ju bättre vi förstår tid, desto bättre kan vi kanske organisera vår samhällsvardag. Det är till exempel stor skillnad på om man planerar sitt liv utifrån en illusion av beständighet eller om man balanserat kan se förändring som en tidigare och därmed kommande del av sitt liv.

Ett meddelande som rör sig genom rymden har tillsynes inte mycket med detta att göra.

Men, vid eftertanke kan dess orimlighet vara nyttig. Hur lång tid är 50 000 år egentligen? Om vår del av världen låg under is för så länge sedan, hur kommer den då att se ut lika långt in i framtiden? Och, vad skulle du svara på ett sådant meddelande?

Men egentligen handlar meddelandet mest om vår närtid och förändringar som hänt i denna. Det pixeluppbyggda meddelandet från 1974 andas gammalt. De av oss som var födda då förknippar dess utseende med 1970-talets tevespel. Det är en dåtidsvärld som idag är trendigt retrochic och som just nu fascinerar som ålderdomligt attraktiv i utställningen Digital Revolution på Tekniska museet i Stockholm. Under rubriken Digital Archaeology bjuds besökaren in att uppleva höjdpunkterna i den digitala teknikens utveckling från 1970talet. Enligt museets hemsida kan man spela kultförklarade spel som Pong och Pac-Man samt möta Super Mario som banade väg för spel byggda på färgstarka karaktärer.

Att se ett framtidsmeddelande vars digitala form efter 40 år in i framtiden redan blivit till föråldrat utställningsobjekt är kanske det som faktiskt ger en insikt om tidens gång som få andra saker kan erbjuda. anders högberg

är docent vid Institutionen för kulturvetenskaper och forskar om framtida minnen av platser för slutförvaring av kärnavfall. anders.hogberg@lnu.se

rymden och människ an 5

Småländska rymdelever från norr

Örjan Petersson | Media

Blixt Gordon, Tintin och Clark Kent. Tom Hanks, Sandra Bullock och sist, men långt ifrån minst, Steven Spielberg. Det offentliga rummet tycks fyllt med återberättande av rymden och rymdfarande långt bort därute i vad som brukar kallas för ”the final frontier”.

Man brukar säga att den mängd av likartade stories som berättas avgör betydelsen av hur vi som människor tänker och agerar kring frågan. Detta skulle kunna liknas vid att ju fler gånger samma budskap återberättas av många olika medier desto större slagkraft får det. Omsätter vi detta till en barnprogramssuccé som SVTs Vintergatan, eller åratal av nyhetsstoff om vår egen astronaut Christer Fuglesang, borde vi kunna dra slutsatsen att våra mediers berättande om rymden som något spännande och outforskat kan ha påverkat en hel generations rymdintresse markant. Så vi lät testa vad som egentligen styrt rymdintresset hos de två småländska gymnasiestudenterna Alva Andersson (Kalmar) och David Johansson (Vetlanda) vid Rymdgymnasiet i Kiruna.

— Jag fick reda på att det här gymnasiet fanns redan när jag gick på lågstadiet, och jag har hållit fast vid drömmen om att förstå universums uppkomst sedan dess, berättar David Johansson.

På samma sätt som för David började resan för Alva redan under de tidiga skolåren.

— Det startade egentligen under lågstadiet när min pappa tog med mig och min bror ut och kollade på stjärnorna, man undrade vad som fanns därute och vad stjärnorna egentligen var för något.

Det visar sig ganska snart att det varit de större frågorna som lockat snarare än mediebeskrivningar om främmande världar. David medger dock att Discovery Channels dokumentärt populärvetenskapliga skildringar spelat stor roll för att nära det egna informationsbehovet under uppväxten, även om det till en början var svårt att förstå terminologin.

Framtidsdrömmen för de bägge ligger i fortsatta studier och forskning på universitetsnivå och helst inom teoretisk fysik eller kvantmekanik. Förvånande nog så nämner

ingen av dem NASA när de diskuterar sina egna drömmar.

— Nej, jag skulle nog hellre välja att forska på Island eller i Kanada, de länderna ligger på bättre breddgrader för rymforskning; säger Alva samtidigt som David tillägger att han gärna skulle vilja föreläsa om forskning på universitetsnivå i ett kommande yrkesliv.

Det tycks som om naturvetenskapen vägt tungt för dem bägge när det kommer till val av utbildningsinriktning och önskan kring kommande karriär. Men de ser ändå inte massmediernas science-fiction skildringar som något negativt för den seriösa vetenskapen.

— Man vet ju att det är populärkultur, och ser t.ex. filmer främst utifrån det perspektivet. Och egentligen är det ju bra att blicken vänds ut mot rymden så mycket som möjligt. Att man börjar fundera på om det finns liv där ute eller om dödsstjärnan från Star Wars gömmer sig bland alla de andra ökar ju bara intresset bland folk; säger David.

Passionen för naturvetenskapen som drivkraft är lovvärd på alla sätt och vis.

Men samtidigt behöver vi som människor vid sidan av vetenskaplig kunskap även ett uns av drama och romantik.

— I Kiruna kan vi se Norrsken nästa varje molnfri kväll. Och även om vi vet hur det naturvetenskapligt fungerar och kan förklaras så är det fascinerande och fantastiskt vacker när de gröna slingorna dyker upp, menar både Alva och David.

Och från den medierade väldens fantasi nickar Stålmannen, Tintin och Blixt Gordon instämmande samtidigt som de ler…

örjan petersson

Universitetsadjunkt i Media Management vid Institutionen för medier och journalistik orjan.petersson@lnu.se Nya stjärnkikaren i observatoriet

6 fakulteten för konst & humanior a

Design för rymden främjar hållbarhet på Jorden Cecillia Hertz | Design

Ett framtida boende på Mars är något av det mest hållbara system man kan tänka sig. Allt måste återanvändas, man måste snåla med resurserna, varje yta måste optimeras, vatten är bristvara, färsk mat måste odlas som komplement till frystorkat. I den här miljön ska människorna äta, bo, trivas och även hålla sig rena. De teknologier och design-idéer som används för att genomföra det projektet kan även användas på jorden. Rymddesign har mycket av det som efterfrågas i industrin idag: låg vikt, de tål extrema temperaturer, de är kompakta och har god hållfasthet.

Alva utanför Esrange; Observatoriet vid skolan; Alva Andersson & David Johansson

Företaget Umbilical Design använder rymdteknik för att underlätta livet på jorden. Hur kan man exempelvis använda rymdteknik för att optimera volymen i en lastbilshytt? Hur konstigt det än låter så påminner kraven som ställs på en lastbilschaufför om de krav som möter en astronaut när det gäller att hantera mat, hygien, boende och arbete på en mycket liten yta. Rymdforskningen kan på detta viset bidra till lösningen av det parallella problemet hur man kan bo på en minimal yta och ändå trivas och vara säker.

Ytterligare ett exempel på hur rymdsektorn kan bidra till att underlätta för människor på jorden som dagligen arbetar i extrema miljöer, är projektet ”Stålbrallan” (Thunderwear). Målet med projektet var att ta fram flamsäkra underkläder som klarar extrem värme – för en extrem miljö som ett stålverk är.

Stålarbetarna använder normalt bomullsunderkläder på arbetet, och järnstänk som letar sig innanför skyddskläderna ger dels brännmärken men kan med värmen även antända ett bomullstyg.

Umbilical Design, initiativtagaren till projektet, hjälpte företaget Björn Borg att hitta ett rymdmaterial som används i astronautdräkter av European Space Agency (ESA), NASA och andra rymdföretag. ”Stålbrallan” lanserades i Almedalen i juli 2014. Nyfikna gäster kunde testa att hålla underkläderna över öppen eld för att säkerställa att rymdmaterialet höll måttet – och visst gjorde den det: denna kollektion för dam- och herr, klarar hetta upp till 350 grader Celsius och är biologiskt nedbrytbar.

cecilia her t z Thunderwear för Björn Borg

Rymddesigner & VD för Umbilical Design, ett företag som har ansvar att överföra kunskap från rymdsektorn till svensk industri. cecilia.hertz@umbilicaldesign.se

rymden och människ an 7

Linux-serien av Maths Claesson och utgiven på BonnierCarlsen. Hitintills utkommit: Uttagningen (2013) & Kristallstaden (2014).

Jens krysser himmelrommet H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard): Oslo, 1954

Rymdäventyr

i barn- och ungdomslitteraturen

Helene Ehriander | Litteraturvetenskap Mikael Godhe | Kultur- och mediegestaltning

Att skriva rymdberättelser för barn och ungdomar är inget märkligt idag, men inför rymdens erövring på 1950-talet var det både mer kontroversiellt och mer vanligt förekommande. Inte alla i Sverige såg med blida ögon på science fiction-genren. Redan 1941 fyrades en bredsalva av från Tidning för Sveriges läroverk, riktad mot bland annat Jules Verne-magasinet som börjat utkomma 1940.

Den anonyme skribenten, sannolikt redaktören och ansvarige utgivaren Karl-Erik Näsmark, upprördes över ”den veritabla svampflora av rent värdelösa magasin som utgör läxbokens käraste komplement”. Dessa tidskrifter ”håller på att växa ut till en kräftsvulst på den svenska ungdomssjälen” och det var en skandal att barnen skulle luras att lägga fickpengarna på en ”dylik okontrollerad smörja”. Det var bättre att rikta intresset mot ”ädlare uppgifter”.

Ett av de märkligaste försöken att skriva en rymdberättelse med didaktiska ambitioner gjordes av de norska författarna Jo Tenfjord och Gunnar Oxaal. Barnboksförfattaren Tenfjord engagerade sig i den serietidningsdebatt som pågick i Skandinavien i mitten av 1950-talet. För Oxaal, en av grundarna av Norsk Interplanetarisk Selskap och samtidigt en populärvetenskaplig författare, var det möjliga språnget ut i rymden en mycket allvarlig angelägenhet, en viktig fråga som hotades av tidens UFO-spekulationer. 1954 gav de ut sf-romanen Jens krysser himmelrommet som kom ut 1954 (på svenska Månen – tur och retur, 1955).

I romanen får den tolvårige pojken Jens av en tillfällighet följa

8 fakulteten för konst & humanior a

med på en rymdfärd till månen, i en berättelse som närmast är en idealtypisk illustration av hur många populärvetenskapliga författare vid denna tid skildrade rymdprojektet ur teknisk och vetenskaplig synpunkt. Mängder av didaktiska inslag, som exempelvis redogörelser för vad ljudvågor är, finns inlagda i berättelsen. Men det är också en utvecklingsroman som handlar om hur en otålig, barnslig pojke som läser serietidningar får lära sig hur vetenskap bedrivs i verkligheten. Medan sf-litteraturen vanligen innehöll mängder av oförvägna manliga hjältar som rusade omkring med strålpistoler, var det de lugna och tillbakadragna vetenskapsmännen som var hjältarna i Tenfords och Oxaals berättelse.

När Jens är tillbaka på jorden igen har han tappat intresset för serier och beslutat sig för att bli vetenskapsman. Han har lärt sig att rymdresor inte är någon lek utan hårt arbete och seriös vetenskap. Vetenskapens verkliga drama ”utspelas i tysta laboratorier, på bibliotek och arbetsplatser. Det kräver arbete och stora offer, men för dem som har gripits av det är det värt offren.”

Det är uppenbart att Tenfjord och Oxaal inte bara är ute efter att skildra rymdens framtida erövring på ett så realistiskt sätt som möjligt – de vill också uppfostra de unga läsare som romanen riktar sig till. Framför allt är berättelsen intressant som tidsdokument: Efter andra världskriget och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, det kalla kriget och kärnvapenkapplöpningen var rymdprojektet till en början behäftat med en tro på framsteget, på teknikens och vetenskapens möjligheter att staka ut en bättre framtid. I

slutet av romanen håller expeditionens ledare, professor Gårder, ett tal som belyser problematiken. Han menar att vetenskapen i vår tid ofta ”kritiseras och görs till syndabock. […] Vår tids vetande ger oss väldiga möjligheter, men det för med sej ansvar. Vår tids vetande kräver vuxna människor.”

Och de som skulle föra utvecklingen framåt var ungdomarna.

Efter talet riktar sig Gårder till Jens och hans generation och menar att de måste rusta sig för att överta vår värld, lära sig att värdera och tänka: ”Radio, television, seriemagasin gör människotanken, människofantasin passiv. […] Bli aldrig passiv! Slöa inte till!”

För en nutida läsare är Jens krysser himmelrommet en överpedagogisk relikt från en svunnen tid, men i samtiden utsågs romanen till årets barnbok i Norge. Tenfjords och Oxaals berättelse var en revidering av den science fiction som Buck Rogers och Blixt Gordon representerade och låg inte långt ifrån den syn på populärkultur som fanns inom folkbildningskretsar. Här handlade det inte bara om att skildra vetenskapsmän och deras verksamhet på ett verklighetstroget sätt. Framsteget låg som sagt i ungdomarnas händer och det gällde att ha den rätta sortens nyfikenhet, den som leder fram till vetenskapliga upptäckter och ny kunskap, till skillnad från barnsliga fantasier om krigande rymdskepp och onda marsvarelser.

Den moraliska och uppfostrande ton som genomsyrar Jens krysser himmelrommet var naturligtvis ett barn av sin tid.Någon ekokritik eller överbefolkningstematik – som i den påbörjade svenska serien om Linux – finns inte i denna roman. I Linux-serien, skriven av Maths Claesson och utgiven på BonnierCarlsen, har hitintills två böcker utkommit: Uttagningen (2013) och Kristallstaden (2014).

I det framtida Stockholm som skildras är det så trångt att städer ute i rymden har fått konstrueras, när det inte längre går att bygga på höjden. Linux Svensson drömmer om att bli rymdpilot och i första

delen anmäler han sig till en tävling där ungdomar genomgår en rad tester i hopp om att bli rymdambassadörer. Linux vinner uttagningen, men det krävs att han, liksom Tenfjords Jens, slutar drömma och börjar arbeta hårt med studierna för att han med tiden ska kunna nå sina mål. I den andra delen befinner sig Linux på utbildningen till rymdambassadör i Kristallstaden och när boken slutar har en pandemi börjat spridas på jorden, så att de som befinner sig i Kristallstaden tvingas till isolering. Maths Claesson tar med Linux-sviten upp en tidigare populär genre och gjuter nytt liv i den med hjälp av influenser från bland annat de senaste årens populära dystopier för ungdom och Harry Potters värld (internatskolan, en ny sport etc.). Den moral och uppfostrande ton som fanns i de äldre rymdberättelserna för barn- och ungdom har fått ge vika för en tro på läsarens förmåga att ställa egna frågor om hur jordens framtid ser ut – och kanske inspirera till ett engagemang som gör att vi i framtiden kan bo kvar på en planet i balans.

helene ehriander

Lektor i litteraturvetenskap, forskningsledare för forskargruppen CHILLL (Childhood Research in Literature, Language and Learning) helene.ehriander@lnu.se

michael godhe

Lektor i kultur- & mediegestaltning, Campus Norrköping, Linköpings universitet, samordnare för nätverket Science fiction, fantasy och spekulativ fiktion. michael.godhe@liu.se

rymden och människ an 9

Tankar om samtiden,

framtiden

och det okända.

Lavinia Mondoc Calle, Casper, Filip, Rasmus och Feysal Bergundaskolan

10 fakulteten för konst & humanior a

Maja och Ines Bergundaskolan

Meddelande till rymden Niklas Ammert | Historia

Om du fick chansen att skicka iväg ett meddelande till rymden, vad skulle det i så fall innehålla?

Fundera på vad du vill att en rymdvarelse i framtiden bör få reda på om livet på jorden? Vad vill du berätta om och varför vill du göra det? Skriv, rita eller lämna på annat sätt ett meddelande!

Ovanstående utmaning mötte barn och ungdomar i Kronobergs förskolor och skolor. Eleverna uppmanades att särskilt tänka på att det kan ta väldigt lång tid innan meddelandet når någon, och på hur man utformar ett meddelande som fungerar så långt fram i tiden. Vi vet heller inte om den eller de som eventuellt tar emot ett budskap kan tolka det. Hur kan man kommunicera? Många antog utmaningen och en stor mängd intressanta och välgjorda meddelanden har skickats till universitetet.

Meddelandeuppgiften syftar till att inspirera barn och ungdomar att fundera över vad man vill berätta om jorden. I meddelandena avspeglas de uppfattningar som vi på jorden har av vår planet och livet här. Uppgiften syftar också till tankar om samtiden, framtiden, det kända och det okända. Hur ser vi på det okända och vilka bilder av framtiden föreställer vi oss?

Historielärarstudenter har granskat och kategoriserat alla meddelanden som har lämnats in. Ett urval av meddelandena kommer att visas i en utställning. Andra meddelanden kommer att publiceras digitalt. Elevernas alster handlar huvudsakligen om naturen på jorden, med dess artrikedom och skönhet samt om tekniska landvinningar såsom bilar, flygplan och telefoner. I många av meddelandena skickas budskapet att vi måste leva i fred och att vi inte får förstöra jordens resurser.

Materialet berättar för lärarstudenterna hur elever uppfattar relationerna mellan det förflutna, nuet och framtiden. I flera av meddelandena finns bilder som visar på förändringar, främst framsteg, vilket kan tolkas som att eleverna är medvetna om att förändring över tid är betydelsefullt för att förklara hur det ser ut på jorden idag. Dessutom visar eleverna hur miljöförstöring och orättvisor är realiteter i nuet och något som man i budskapen menar måste upphöra i framtiden.

nikl a s ammer t

Lektor i historia med inriktning ämnesdidaktik/utbildningsvetenskap och prodekan vid fakulteten för konst och humaniora. niklas.ammert@lnu.se

rymden och människ an 11

PIA00452 Solar System Portrait Earth as ’Pale Blue Dot’

Bilden ”En blek blå prick” utgör en milstolpe i mänsklighetens utforskning av rymden.

Bilden visar jorden som en ensam liten blå prick, omsluten av rymdens oändlighet, och togs 1990 av rymdsonden Voyager 1 när den befann sig utanför Saturnus. Det finns många likadana rymd-selfies som har används för att sprida budskapet att vi borde bli ödmjukare inför vår litenhet i universum, lägga våra olikheter och konflikter åt sidan och ta bättre hand om vår lilla pixel till hemplanet. Syftet med ”En selfie från rymden” är att på ett lekfullt sätt komplicera idén om mänsklighetens enighet genom att visa mänsklig mångfald, i form av selfies. Vår utgångspunkt är att en djupgående samhällsförändring kräver mer än vilja och moral, och förutsätter aktivt arbete med människors olikheter och motsättningar som kan finnas på jorden.

vik torija k alonait y te

Universitetslektor i organisation och ledarskap vid Ekonomihögskolan. viktorija.kalonaityte@lnu.se

joris k alonaitis

Webbavdelning Lunds universitet joris.kalonaitis@kommunikation. lu.se

En selfie från rymden Enade vi falla, söndrade vi stå Viktorija Kalonaityte | Ekonomi Joris Kalonaitis | IT

12 fakulteten för konst & humanior a

fiction-filmen från 1982 med samma namn, regisserad och producerad av Steven Spielberg. Filmen handlar om en utomjording som av misstag blivit kvarlämnad på jorden.

Det är en klassisk film för barn och ett välgjort porträtt av barndomen. Filmen fångar de besynnerliga ögonblicken i barndomen och ungdomen, när världen tycks vara en plats för mystiska möjligheter, ett universum som är skilt från det som bebos av vuxna.

Vår egen position på Tellus och förhållande till andra planeter framkommer i följande födelseannons.

ET har landat

Rymden i familjenyheter Gunilla Byrman | Svenska språket

h i m m e l o c h j or d

I april 2015 lyssnade jag på föredraget Liv i ett kosmiskt och jordiskt perspektiv, som hölls av Marie Rådbo, astronom och forskare vid Göteborgs universitet. Hon resonerade om vad liv kan vara och förutsättningar för att liv ska kunna existera på jorden och andra planeter.

Astronomen satte igång mina tankar om hur vi humanister förhåller oss till rymden och kosmiska perspektiv. Rymden förefaller alltid ha fascinerat mänskligheten. Själv är jag textforskare och studerar språket i medietexter, exempelvis annonser om familjenyheter i svenska dagstidningar. I dessa texter omskrivs ibland himmeln, rymden och dess invånare. i s j u n de h i m l e n…

Det kan handla om bröllop och kärlek, som i följande nyhetsartikel om en annorlunda vigsel, hämtad från Aftonbladet den 11 augusti 2003. Rubriken lyder: ”Nu är Jurij, 41, i sjunde himlen. Han sa ja från rymdstationen”. Artikeln berättar om hur Jurij Malensjenko, kosmonauten och befälhavare på den internationella rymdstationen ISS, och hans fästmö Jekaterina Dmitirev gifte sig, fast de befann sig 385 kilometer från varandra. Uttrycket ”sjunde himlen” myntades av den grekiske filosofen Aristoteles.

Under antiken fanns en tro på att det existerade sju himlar, något som har betydligt längre anor i mytologier inom judendomen, kristendomen, islam, och hinduism. Den sjunde och översta himlen benämns Araboth inom judaismen, och där är Guds tron placerad. Just denna himmel är dessutom boning för serafer, sexvingade och högtstående änglar i den himmelska hierarkin. I den judisk-kristna traditionen betjänar seraferna Gud när han sitter i denna himmel på sin upphöjda tron.

Men i rubriken har ”i sjunde himlen” koppling till att Jurij är lycksalig av förälskelse och kär i sin brud. Journalisten skojar till det och skriver skämtsamt att: ”Efter gårdagens bröllop svävade Jurij Malensjen-

kopå små moln. Bokstavligen.”, vilket ju är i viss mån är sant, eftersom han befann sig ombord på rymdstationen när vigseln sker.

Åsa och Christer Lundquist

f. Pedersen Trelleborg 2.3.1992

e t h a r l a n d at…

Det finns ingen annonstext utöver föräldrarnas namn, ort och datum utan enbart symbolen för planeten Mars, vår kulturs vanligaste ideogram. I annonsen ersätter bilden orden, vilket också kan ses som ett uttryck för den moderna tidens ökade bildbruk i medierna.

Symbolen för mars står för den romerske krigsguden med samma namn, men det står även för metallen järn; ideogrammet har urgamla rötter i de assyriska och babyloniska kulturerna. I födelseannonsen symboliserar det hankön, den manliga principen, solens son, som står för styrka, självhävdelse och driftsenergier.

Det är intressant att födelseannonser ofta har flera saker gemensamt med modernt reklamspråk, som inslag av avvikande typografi, ellipser, rim, ordlekar, imperativ, utrop och främmande språk. Reklamspråket anpassar sig vanligen till gängse konventioner och ideal i samhället.

Om detta påstående även är applicerbart på födelseannonsen, vad säger oss då annonserna om vår tids konventioner och ideal? Ett svar skulle kunna vara att i nutida folktro förefaller barnet komma med rymdskepp, inte med storken. Genom att språkligt apostrofera rymden hjälper det oss att projicera vår undran över livet och existentiella ting som annars är svåra att greppa. Det kan vara barns födelse, kärleken eller döden. Att få skåda uppåt och utåt från jorden till ett okänt och oändligt universum och språkligt artikulera vad vi känner då är ett sätt att få perspektiv på vårt i kosmiska sammanhang korta och lilla liv här på jorden – ett annat exempel på ”Liv i ett kosmiskt och jordiskt perspektiv”.

När föräldrar annonserar ett barns födelse i tidningen kan änglatemat tas upp, som i följande:

(SDS 24.6.2005)

En änglalandning framstår som en blandning av äldre religion och ny teknologi, eftersom vi kanske inte vanligen tänker oss att änglar går in för landning. I gammal folktro var det nog vanligast att nyfödda kom med storkleverans. Men frågan är om storken i folktron blivit utbytt mot ett rymdskepp i dessa födelseannonser från 1992.

Rymdskepp landade Välkommen

till Jorden,

lilla Dotter, LENI!

(DN 26.1.1992) Det är svårt för oss människor att greppa den existentiella storheten i att få hålla ett nyfött barn i våra armar och att verbalisera glädjen över det under som sker varje gång en ny världsmedborgare föds. Det förefaller som det är först när barnet börjar leva sitt liv utanför kvinnans kropp som det anses befinna sig på jorden.

I följande annons apostroferas E.T., det vill säga the Extra-Terrestrial.

ET har landat hans namn på jorden är HENRIK (DN 26.1.1992)

ET anspelar på den amerikanska science-

gunill a byrman

Professor i svenska/nordiska språk vid Institutionen för svenska språket. gunilla.byrman@lnu.se

rymden och människ an 13

I filmen Avatar från 2009, får vi följa en grupp människor som utforskar Pandora, en måne i ett avlägset stjärnsystem, i jakt på ett mineral som kan lösa jordens energikris. Men månen är redan bebodd av ett slags humanoider, Na´vi. Filmen handlar om den konflikt som uppstår mellan människorna och humanoiderna i och med den förstörelse av månens komplicerade biologisk-neurologiska nätverk som är nära förestående på grund av gruvdriften.

Mötet människa och yttre rymden

Piia K Posti | Litteraturvetenskap

”Deep space exploration” är en fras som ofta dyker upp när man gör en snabb sökning på nätet om rymden och rymdforskning. Frasen kan översättas som ”utforskandet av den yttre rymden”, och uttrycket väcker många spännande tankar om vad vi kan tänkas finna där ute i den yttre gränsen, bortom våra kända himlakroppar, när väl tekniken tillåter oss komma allt längre i vårt utforskande. Finns det intelligent liv på andra platser än jorden?

Tänk om någon eller något svarar på våra kommunikationssignaler? Vad händer om vi skulle få kontakt?

Jules Verne föreställde sig redan 1877 i romanen Hector Servadac att en komet krockar med jorden och för med sig en bit av området kring Gibraltar. Berättelsen utspelar sig visserligen inte i yttre rymden som vi uppfattar den idag, men 1877 var en kometresa lika spektakulär som en resa idag till ett annat solsystem. Hector Servadac, kapten i den fransk-algeriska armén, och ett trettital andra människor av olika nationaliteter följer med jordbiten som fastnar på kometen. Tillsammans reser de i två år genom solsystemet innan kometen återvänder mot jorden och människorna kan hoppa av kometen med hjälp av en luftballong de byggt av några gamla segel.

14 fakulteten för konst & humanior a

Uttrycket vittnar också om att vi likställer rymdens utforskande med det utforskande som en gång skedde på vår hemplanet, och påminner om vår efterföljande kolonisationshistoria. De gamla upptäcktsresorna ledde till att nya platser och kontinenter kom på kartan och olika kulturer kom i kontakt med varandra, men också till att en stor del av planetytan och mänskligheten koloniserades och försattes i ett ojämlikt förhållande till Europa, kolonisatörernas centrum.

Inte minst märks dessa kopplingar mellan rymdens utforskande och kolonialism i litteraturens och populärkulturens intresse för rymden och rymdresor. Varför vill vi ut i rymden? Vad händer med människan i mötet med yttre rymden?

Därmed blir sådant som äldre romaner om kometfärder, och samtida filmer om gruvexploatering på en främmande måne, intressant att fundera lite närmare på eftersom de utgör exempel på ett vanligt grepp

inom både litterära och populärkulturella berättelser om rymdresor och rymdforskning. Rymden används för att visa att hur långt vi än förflyttar oss från jorden så tar vi med oss våra föreställningar om hur vår värld ser ut inklusive de frågor och problem vi ännu inte lyckats lösa. f r å n j u l e s v e r n e t i l l avata r

I Jules Vernes roman Hector Servadac blir rymden ett ställe där man skulle kunna skapa ett nytt samhälle, men trots att Vernes människor har alla möjligheter att tänka och leva på ett helt nytt sätt när de sveps med på en komet, behåller de samma förhållanden som de levde under på jorden.

Man skapar små kolonier och engelsmännen håller sig för sig själva i en egen koloni, precis som Gibraltar var en engelsk koloni på den faktiska jorden under Vernes samtid.

I filmen Avatar utgör rymden en plats för att utforska konsekvenserna av samma typ av konflikt som vi idag kan se mellan västerländska storföretag och ursprungsbefolkningar i till exempel Australien, men också på hemmaplan som i Kallak, Jokkmokk, där gruvföretag exploaterar landområden som traditionellt tillhör ursprungsfolk, vars samhällen påverkas katastrofalt av gruvdriften. Detta är konflikter som bland annat har sina rötter i kolonialtidens föreställningar att vissa människor kan ta sig rätten att ta över andras landområden för egen vinnings skull.

Rymdforskningen väcker alltså fler frågor än de rent tekniska om hur vi hittar vägar ut i rymden. Vi måste också ställa

frågor om vem som har rätten till rymden.

Vilka är dessa ”vi” som utforskar rymden?

Kan ”vi” ge oss ut i rymden och ta med oss samma samhällsformer som vi har här på jorden? Vill ”vi” exploatera andra planeter på samma sätt som jorden? Dessa frågor är högaktuella idag då en del av rymdforskningen är inriktad mot möjligheten att kolonisera Mars för just gruvexploatering.

I dagens alltmer globaliserade verklighet talas det redan om att vi lever i en så kallad postnationell tillvaro, alltså en värld där nationsstaterna inte längre delar på världsmakten, utan multinationella storföretag har minst lika mycket om inte mer att säga till om när det ska fattas beslut på global nivå. Hur blir det då om vi ger oss ut i rymden? Vem bestämmer då? Vem kommer att tala för oss människor vid en eventuell kontakt med andra livsformer? Och vem beslutar om hur mänskligheten ska förhålla sig till andra platser och livsformer? e n s t u g a på m å n e n

Kan vi till exempel behålla vårt sätt att tänka i nationer och stater när vi ger oss ut i rymden? Konstnären Mikael Genberg sätter fingret på just den frågan genom sitt konstprojekt att placera en faluröd stuga med vita knutar på månen. Syftet med att placera en stuga på månen är enligt projektets hemsida att ”inspirera människor att bryta sina mentala gränser och förändra bilden om vad som är möjligt”. Målet är att göra rymden mer demokratisk genom att alla ska kunna delta, och Genberg ser månhuset som en ”unik symbol för vad vi människor kan uppnå tillsammans.”

Projektet väcker dock andra frågor som inte tycks bemötas i någon större utsträckning.

Tonvikten i de diskussioner konstprojektet väckt ligger på vad som är tekniskt möjligt.

Men räcker det? Bör vi inte också fråga oss om vad som är etiskt lämpligt?

Får man verkligen göra vad som helst ute i rymden? FN har regler mot reklam på

månen. Och den röda stugan kan visserligen inte sägas vara reklam. Däremot kan den uppfattas som en nationell symbol, och det politiska intresset bakom detta konstprojekt, som tycks vara på god väg att förverkligas, tyder på att projektet stöds just för att det uppfattas som reklam för Sverige. Man talar om stugan som ”Sveriges Eiffeltorn” och att det ”fångar något svenskt”. Men är det inte lika problematiskt att göra reklam för en nation som för en kommersiell produkt? Hur ska vi egentligen se på rymden vars yttre gränser kommer allt närmare i takt med teknikens framsteg? at t f ör s tå o s s s j ä lva

Tanken på människans möte med och närvaro i yttre rymden väcker alltså fler frågor än naturvetenskaperna kan besvara.

Vi behöver fler röster inom rymdforskningen, röster som vi kan höra i litteraturen, i populärkulturen, i konsten, och kanske allra viktigast, bland dagens forskare inom historia, kultur och samhällsvetenskap.

Samtidigt behövs rymdforskningen för vår förståelse av oss själva eftersom den återspeglar viktiga frågor om hur våra samhällen på jorden ser ut idag, just så som Jules Vernes gör i sin berättelse om kometkolonisatörerna och Avatar med dess dystopiska bild av en mänsklighet som redan förstört sin hemplanet och nu är på väg att förstöra ett annat ekosystem.

Rymdforskningen är viktig eftersom mötet människa och yttre rymden sätter frågor om mänsklighet och dess gränser i ett nytt perspektiv.

Rymdforskningen

återspeglar viktiga

frågor om hur våra samhällen ser ut.

piia k posti

Lektor i litteraturvetenskap med postkolonial inriktning. Ingår i Linnaeus University Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies. piia.posti@lnu.se

Månhuset är det första konstprojektet på månen.

Ett svenskt, världsunikt konstprojekt med syfte att inspirera människor att bryta sina mentala gränser och förändra bilden om vad som är möjligt. Målbilden är ett hus på månen - ett rött hus med vita knutar som väcker liv i det karga, döda månlandskapet. Månhuset är ett gränslöst möte mellan kultur och teknik, mellan konst och vetenskap, mellan historia och framtid, men framför allt mellan rymden och människan. http://themoonhouse.com

rymden och människ an 15

främja samhörighetskänslan och sammanhållning av alla Homo sapiens på Jorden?

Eftersom detta är svårt kanske budskapet bör bestå av något som inte är helt färdigt men kräver att mottagaren tolkar vad vi sänder och skapar en helhet utifrån olika delar, såsom i ett pussel? Kan det i så fall finnas olika tänkbara lösningar som ger olika bilder av Jorden och därmed speglar mångfalden? Och hur tar vi egentligen hänsyn till olikheten av en annan intelligens som ska kunna uppfatta vad vi menar?

New Horizons Cornelius Holtorf | Arkeologi

NASA har flera gånger skickat ut meddelanden om jorden ut i universum. 1972 och 1973 lämnade Pioneer 10 och 11 jorden med en plakett som visar bl.a. en hälsning av en naken man med en kvinna bredvid.

1977 skickades Voyager 1 och 2 ut med en gyllene skiva. På den fanns analoga bilder, hälsningar och musik från jorden utvald av en expertgrupp.

Rymdfarkosten New Horizon lämnade jorden år 2006 med siktet inställt på Pluto och sedan vidare färd ut ur solsystemet.

Alla bilder och olika mätningar tagna under det snabba förbi-flyget av Pluto i juli 2015 kommer att ha sänts till jorden ett drygt år senare. Då frigörs minne på hårddisken – plats för ytterligare ett rymdmeddelande.

Eftersom rymdmeddelanden alltid speglar sin samtid på Jorden känns det naturligt att det blir ett digitalt meddelandet denna gången och att den ska skapas under användning av sociala media. De gamla budskapen är inga förebilder. Sedan

16 fakulteten för konst & humanior a

1970-talet har vi tänkt längre vad gäller könsroller, och den omfattande globalisering har gjort att många fler kan medverka i urvalet av innehållet.

Det är ganska osannolikt att någon utomjordisk varelse någonsin kommer att ta emot ett av våra meddelanden. Även om det skulle hända kommer då nog inga människor på jorden finnas kvar på grund av universums gigantiska storlek och tiden den tar för rymdbudskapet att ta sig fram.

Möjligen finns inte ens Jorden kvar som planet när något svar skulle nå hit. Men en annan viktig publik av rymdmeddelandet är faktiskt människorna som finns på Jorden nu. Vilka är vi? Vad har vi alla gemensamt och är värd att kommunicera ut som ett gemensamt budskap? Vad kan vi samlas kring tillsammans, trots alla olikheter, orättvisor och konflikter som finns på jorden?

Processen fram till budskapet är väldigt viktigt i ett försök att få svar till de frågorna. Hur kommer vi överens om vad vi vill berätta med en enda röst? Kan medverkan i skapandet av ett unikt budskap i sig

Även budskapets innehåll är naturligtvis viktigt. Bör vi undvika ämnen som sårar några av oss, t.ex. på grund av deras religion? Kan vi välja ämnen som i sig främjar gemenskap, t.ex. genom delad skratt? Jag tänker på filmhjälten Mr Bean som fungerar nästan utan språk alls och som är rolig för människor i alla åldersgrupper och i många länder. Ska Mr Bean bli det sista i universum som påminner om mänskligheten långt efter Jorden har upphört att finnas?

Eller bör vi skicka ut ett långfinger i rymden? Vad betyder det för en utomjording?

Vilket ansvar har vi? Har vi något?

Det är också möjligt att tänka i helt andra banor. Ett rymdbudskap kan kommunicera genom den bakomliggande skapandeprocess och genom det som i själva verket avbildas eller på annat sätt sändas med i digital form. Men skulle det även vara tänkbart att sända känslor, affekter och värden till rymden? Kan vi sända allas kärlek till rymden, genom en gemensam, samtidigt tanke på våra käraste och rymdfarkosten? Kan vi sända ett erkännande av mänsklig lidande till rymden genom ett radiosignal som brytas i våra tårar? Kan vi sända en tecken till rymden för det mänskliga förmåga att handla i frihet och med ansvar genom att använda en liten del av NASAs budget för ett annat ändamål som vi väljer att sätta högre just då?

New Horizons är kanske det enda någonsin som kommer att finnas kvar av alla oss människor som lever idag. Det är häftigt att vi har en chans att vara med och skapa dess budskap till framtiden.

c o r n e l i u s h o lt o r f

Professor i arkeologi och medverkar i projektet One Earth: New Horizons Message. [www.oneearthmessage.org] cornelius.holtorf@lnu.se

Pennan

som räddat liv Peter Carlsson | IT

s t i l l h e t e n s h av, m å n e n, 19 6 9

Rymdfarten framställs oftast i termer av teknisk spetskompetens och mänskliga framsteg. Paul van Hoeydoncks konstverk och minnesmärke ”Fallen Astronaut” (Stupad astronaut) framkallar dock snarare melankoli och eftertanke. Den lilla skulpturen av en rymdfarare lämnades år 1971 på månen av Apollo 15-astronauten David Scott. Plaketten hjälper alla månens besökare att minnas namnen på de 14 rymdfarare som förolyckats. [CH]

När astronauterna Neil Armstrong och ”Buzz” Aldrin skulle lämna månen gjordes en skrämmande upptäckt.

Deras livsuppehållande ryggsäck hade kommit emot och brutit sönder månlandarens startknapp då de återvänt efter månpromenaden. Utan strömbrytare skulle de inte kunna tända styrraketen och därmed bli kvar på månen. Astronauterna sände, ”Houston we have a problem”, till kontrollcentret på jorden. Där började ett febrilt sökande efter en lösning. Dyrbar tid passerade.

Man hittade ingen lösning. Månlandaren, Eagle, hade inga backup-system för en sådan händelse. Där fanns inga reservdelar på grund av viktbesparingar.

Armstrong och Aldrin väntade nervöst i den trånga månlandaren, 384 000 km från jorden. Ute i rymden svävade Collins ovisst i kommandomodulen.

Så sprakade det till i radion. En ingenjör på jorden hade plockat isär en Fisher Space Pen och föreslog att astronauterna skulle dela sitt eget exemplar, ta ut bläckpatronen och använda den ihåliga delen för att nå det lilla avbrutna stiftet i strömbrytaren.

Astronauterna lyckades komma åt stiftet och kunde hålla det nere precis så länge som krävdes för att raketen skulle ta dem bort från månens yta och in i omloppsbana. De dockade med kommandomodulen som planerat och Apollo 11 kunde återvända till jorden. k a l m a r-vä x j ö, j or d e n, 2 015

Oväntade händelser sporrar kreativitet och driver oss framåt även i dag. Med IT-pedagogiska lösningar och ny teknik når Linnéuniversitetet en bredare målgrupp.

Genom att kombinera online-lärande och initiativrika människor kan vi idag erbjuda utbildning till fler än någonsin.

peter c arl sson

IT-pedagogisk utvecklare på fakultetskansliet för konst och humaniora peter.carlsson@lnu.se

rymden och människ an 17

Spelar kulturer roll i rymden?

Yael Tågerud | Medier och journalistik

”En ryss, en italienare och en amerikan skulle”… nej, detta är inte början på ett skämt med nationella förtecken utan början på en beskrivning av hur det faktiskt kan förhålla sig under en rymdexpedition.

Men hur fungerar kommunikationen när en ryss, en italienare och en amerikan ska leva och arbeta tillsammans i rymden?

När vi började utforska rymden i modern tid fanns en tydlig konkurrens – till och med rivalitet – mellan olika länders rymdprogram. Det s.k. Space Race påbörjades 1955 och pågick under Kalla Kriget fram till år 1972 då USA och Sovjet skrev under ett avtal som resulterade i en gemensam flygning 1975 med både amerikanska astronauter och sovjetiska kosmonauter ombord.

En rymdexpedition medför extrema förhållanden i många avseenden. Avskildheten och begränsningen i utrymme under en längre period, stressen som orsakas av många osäkerhetsfaktorer m.m. ställer enorma krav på expeditionsmedlemmarna.

Arbetslag som omfattar tekniker, forskare och administratörer har med tiden blivit mer mångkulturella och inslagen av interkulturell kommunikation har samtidigt blivit påtagliga.

Att teknik är avgörande för framgången av en rymdexpedition är en självklarhet och psykologiska aspekter rörande rymdfärder har också forskats om och fått uppmärksamhet. Men även frågan om

The STS-131 crew members pose for a portrait.

18 fakulteten för konst & humanior a

mänskliga kommunikationsmönster och betydelsen av olika kulturellt betingade faktorer har väckt forskares intresse. Inom NASA (National Aeronautics and Space Administration) och ESA (European Space Agency) bedrivs flera forskningsprojekt som syftar till att belysa betydelsen av astronauternas kulturella bakgrund för rymdexpeditioner och även för forskningssamarbeten mellan rymdforskare, tekniker och administratörer på jorden. Dessa studier använder bl.a. observationer och intervjuer för att beskriva och analysera olika situationer där kulturellt betingade faktorer verkar spela roll under en rymdexpedition.

Emotionella uttryck i olika situationer, centrala värderingar, uppfattning av tid och rum, genusnormer, utövning av auktoritet, ögonkontakt, humor, artighet och samtalsstilar är några exempel på kulturellt betingade variationer som har en inverkan på såväl individernas välmående i rymden som på expeditionen i sig eller arbetsgruppen i sin helhet.

Ett exempel som illustrerar utmaningarna med interkulturell kommunikation i rymden är en studie där den amerikanske astronauten Norm Thagards redogjorde för sin erfarenhet från ett 115-dagars besök på rymdstationen MIR. Thagard skrev i sin dagbok att han kände sig isolerad som ende amerikan bland flera ryssar och att detta påverkade honom negativt. I en annan studie tillfrågades nio amerikanska astronauter och dessa rapporterade 17 incidenter där de ansåg att kulturella variationer låg bakom missförstånd som påverkade expeditionen och dess resultat.

Ett annat forskningsområde som har stor betydelse för rymdprojekt berör frågor om ledarskapsstilar och om en eventuell koppling mellan ledarstil och kulturell bakgrund. Hur påverkas ett mångkulturellt arbetslag i rymden av olika ledarstilar?

Finns det någon ledarstil som passar bäst för mångkulturella rymdexpeditioner? Hur påverkas ledarskapet och gruppdynamiken i rymdexpeditioner, då dessa i allt högre grad bemannas med forskare som har olika vetenskapliga bakgrunder snarare än med

flygofficerare som har en militär bakgrund?

Flera teorier och begrepp från ämnet interkulturell kommunikation kan bidra i sammanhanget, t.ex. resonemang om variationerna i olika dimensioner såsom maktavstånd (power distance). Ledares preferens för indirekt och implicit kommunikation jämfört med direkt och explicit kommunikation är ett annat exempel på variationer som kan ha stor betydelse för rymdprojekt där tydlighet kan vara en avgörande faktor i flera situationer. Det är viktigt att forska vidare på hur astronautaspiranter bör tränas för att kunna utveckla sin interkulturella kompetens.

Medan kulturell mångfald ofta lyfts som en berikande aspekt för olika samarbetsformer är det viktigt att också studera huruvida kulturella variationer kan ligga bakom missförstånd och konflikter som uppkommer inom rymdprojekt. Detta är av stor vikt inte minst i samband med träning av astronauter och andra som arbetar i rymdprojekt. Hur bör t.ex. konflikter som kan ha kulturella förtecken hanteras? Hur kan insikter om egna stereotyper och etnocentriska drag bidra till en smidigare interkulturell kommunikation?

Samtidigt som det krävs uppmärksamhet för att minska risken för negativa effekter av kulturell mångfald i rymdexpeditioner, kan de speciella förhållanden som gäller innebära att expeditionsmedlemmarna överbryggar kulturella skillnader till förmån för strategier som hjälper dem att uppnå bättre resultat: kan det till och med vara så att rymdexpeditioner utvecklar nya kulturer ute i rymden?

Greetings! I am pleased to see that we are different! May we together become greater than the sum of both of us.

Vulcan i star trek

ya e l tå g e r u d

Adjunkt i medie- och kommunikationsvetenskap. Undervisar huvudsakligen om interkulturell kommunikation. yael.tagerud@lnu.se

Den

kosmiska berättelsen Edgardo Gonzalez | Drama

”Det var en gång jorden och det var en gång Mars. De låg mycket långt från varandra, mitt på himlen och runt omkring låg miljoner planeter och Galaxer.” Så börjar Umberto Ecos historia om ”De tre astronauterna” från 1989.

Eco har en lång karriär som forskare och författare. Hans akademiska språk är enkelt och lekfullt. Han skrev med tanke på barnen i de nya generationerna och berättar liksom en morfar till sina barnbarn.

Historien är enkel och handlar om tre duktiga astronauter: en amerikan, en ryss och en kines. De pratar tre olika språk och förstår inte varandra. De landar på mars samtidigt, ser på landskapet och på varandra och går åt olika håll för att de inte litar på varandra. Natten faller och de fascineras av att se jorden stiga upp över horisonten. Astronauterna i berättelsen blir nostalgiska och saknar sina mödrar. De kommer varandra nära. De fattar mod och inväntar på morgonen. ”Plötsligt kommer en marsian ut ur en träddunge. Han är hemsk att skåda! Alldeles grön är han. Och har två antenner i stället för öron, en snabel och sex armar”.

Jag har bearbetat Ecos berättelse till en interaktiv barnteater pjäs där några barn från publiken uppträder tillsammans och spelar den fula varelsen som ropar: GRRRRRR...! Det brukar bli en lekfull stämning som utmanar fantsin, då publiken reflekterar över vad grrrrr betyder på marsianens språk och det kommer många intressanta förslag. I Ecos berättelse tycker astronauterna att monstret är fult och eftersom det är fult tänker de att det också måste vara elakt. De vill döda det med sina sofistikerade vapen. Då händer något som gör att de ändrar sig…

Eftersom det är

fult tänker de att det också måste vara elakt.

Albert Einstein sa en gång att det är enklare att klyva en atom än att spränga en fördom. När jag har spelat denna pjäs har jag också sett barnens överraskning över att få veta att marsianen var lika rädd för den främmande fula varelsen – dvs. så som han uppfattade astronauterna med sina marsianantenner – som astronauten varit för honom.

Vårt perspektiv, med människan i centrum av Universum uppdateras i Ecos pjäs till ett kosmiskt perspektiv som utmanar vår fantasi. Rymddimensionen gör att alla våra stora kunskaper och vår kultur blir obetydliga inför kosmos magnifika dimensioner och den utmanar vårt tänkande och nyfikenhet.

Kanske har vårt Universum blivit ett ”multiversum”. edgardo gonz alez

Adjunkt i drama vid Institutionen för musik och bild galo.gonzalez@lnu.se

rymden och människ an 19

Tre exempel som visar på att rymdfarten utgör ett väsentligt område även för samhällsvetenskap.

1 Rymdfarten har betydelse för människans föreställningsvärld. För drygt fyrtio år sedan blev det genom rymdfarten för första gången möjligt att se vår egen blå planet svävandes över en svart bakgrund.

Dessa fotografier tagna utifrån rymden blev på olika sätt medskapare av en förändrad globaliserad världsbild. Som samhällsvetare kan man fortfarande påminnas om att vi på dessa visuella representationer inte ser nationsgränser, sociala klyftor, kulturella skillnader, modernitet, eller stora socioekonomiska system som kapitalism.

2 De representationer av Jorden som rymdfarten gett oss har möjliggjorts av en teknologisk utveckling där rymdindustrin spelat en mycket stor och viktig roll. Detta är en viktig påminnelse om att samhället och det sociala livet är något som människor skapar tillsammans med olika slags teknologier. Förvisso är sociala relationer, alldeles säkert, viktiga även för rymdfarten.

Men man kommer inte särskilt högt upp i atmosfären enbart med det sociala som bränsle. För det krävs farkoster, avfyrningsramper, datorer, och allt vad nu en högteknologisk rymdindustri innehåller. Men dessa rymdfarts- och ”teknologimedierade villkor för samhällsutveckling gäller inte bara för en exklusiv skara astronauter utan även för vanliga sociala varelser som dig och mig. Dessutom i allra högsta grad idag.

Den som ringer ett samtal på sin mobiltelefon, som loggar in på Facebook, som sprider sina Twitter, som söker på Google efter ”rymdfart”, eller betalar sina räkningar via Internet rör sig i en värld av sociala medier som samtidigt svävar i rymden. För utan avancerade kommunikationssatteliter, och all annan teknologi som är en del av rymdfarten, blir det inte mycket kvar av det teknologiska datoriserade informationssamhället. Vill man inte nöja sig med rymdfartens betydelse för det moderna sociala vardaglivet, är det fullt möjligt att även röra sig i de färdriktningar som pekar mot exempelvis finansmarknaden, geopolitik och avancerad krigsföring. Även dessa existerar i symbios med kommunikationssatelliter och annan rymdfartsteknologi.

3 Rymdfarten har betydelse i perspektiv av människans framtida livsvillkor i relation till vår egen planet. Under senare tid har ett intresse för Antropocen utvecklats inom samhällsvetenskap och humaniora, även om det egentligen är det föreslagna namnet på en ny geologisk epok där människan anses utgöra en geologisk kraft som påverkar planet Jorden. Antropocen framställs som en mycket osäker och potentiellt farlig geologisk epok. Genom sin kollektiva geologiska kraft riskerar människan att

20 fakulteten för konst & humanior a

Om Rymdfartens betydelse för människan, samhället och Jorden Martin Gren | Turismvetenskap

bidra till att planetära gränser överskrids, sådana som hittills garanterat hennes fortlevnad i samexistens med en planet som erbjudit henne särskilt goda förutsättningar de senaste ca 12 000 åren (den geologiska epok som kallas Holocene). Det finns forskare som menar att för människan viktiga livsuppehållande planetära gränser redan har överskridits, och därigenom har en övergripande utmaning i perspektiv av Antropocen börjat artikuleras. I sin kärna innebär denna att människan behöver förändra sin geologiska kraft så att denna inte försvårar eller minskar hennes möjligheter till fortsatt överlevnad på, och tillsammans med, Jorden.

kunskapsapparat” för våra vetenskapliga, politiska och etiska sätt att hitta vägen i Antropocen.

När jag där sluter ögonen ser jag framför mig en ensam liten vitaktig astronaut som svävar fritt mot en svart tyst botten.

En astronaut som med endast en tunn skör lina är förbunden med sin moderfarkost.

Men efter en stund börjar jag tvivla på om astronauten verkligen är en astronaut.

Kanske föreställer min inre bild istället oss alla som jordlingar och den sköra livslina som Jorden erbjuder oss?

Många kunskaper som rör planetära gränser och Jorden som livsuppehållande system för människan förutsätter den teknologiska mediering, inte minst generering av mätdata, som direkt eller indirekt är relaterad till rymdfarten. Utan denna teknologi skulle vi inte ha den kunskap om vår planet som vi nu har. På liknande sätt kommer vi att vara beroende av denna ”rymdteknologiska ovum (model, 1985) Arcology projekt i rymden av arkitekten Paolo Soleri. [arcology = architecture + ecology]

mar tin gren

Lektor i turismvetenskap och programansvarig för master i Turism och hållbarhet. martin.gren@lnu.se