17 minute read
Barbro Åstrand Centralvärme
by Kulturen
3. Salongsinteriör från 1780-talet, detalj. Vid morgonteet.. Vid fyrfatet står husjungfrun och häller vatten i tekannan. 109x 138 cm. Osignerad målning av Pehr Hilleström d.ä. Privat ägo.
fyrfatet tjäna som spis och fyllde alltså samma provisoriska funktion, som våra dagars primuskök."
Pehr Hilleström, den gustavianska tidens främste kulturskildrare, har på en av sina målningar återgivit en salongsinteriör från 1780-talet. Kring ett tebord i kommerserådet Jörgen Kristoffer Mullers eleganta gemak är några vänner till familjen samlade. Värden är iklädd nattrock och sitter till höger. Han samtalar med vicepresidenten Mattias Holk. Man förmodar, att den läsande damen är hemmets värdinna och den stående mannen, som häller te på fatet, anses vara Hilleström själv. Till vänster i förgrunden står ett "glööfat" och där bakom är en jungfru sysselsatt med att laga teet.
4. Sängvärmare av mässing. Dekor i drivet, graverat och genombrutet arbete. Bibliska motiv med svärdbärande ängel inom sexuddig stjärna och franska liljor. 1600-talets senare hälft. Skaftets längd 79,5 cm, lockets diam. 26,4 cm. KM om.
Fyrfat tillverkades av järn, massmg och koppar, tenn eller silver. Formerna växlade. Fyrfaten kunde vara runda, ovala eller ha kvadratisk eller åttkantig form. De brukade stå på fötter och ha genombrutna väggar. Ibland placerades de på ett underfat. Glödbehållaren var ofta av järnplåt, placerad i ett yttre fodral. Ett åttkantigt fyrfat av mässing finns i Kulturens samlingar och återges i bild. Det är heltäckt, har hank och är försett med en lucka för påfyllning av glöd. Det bär årtalet 1765 och är märkt C.E.B. och Bekman.
Det var mässingsslagarna i våra städer, som oftast tillverkade fyrfat av olika sorter under 1700-talet och tidigt 1800-tal. En annan del av fabrikationen utgick från mässingsbruken, Bjurfors på 1690-talet, Skultuna under nästa århundrade.
Olika användningar av glödbehållarna finns beskrivna. De kunde begagnas som fotvärmare och som handvärmare och var då formgivna för dessa uppgifter. De kunde också användas på det dukade bordet för att hålla mat och tallrikar varma. I förmögna hem kunde de då vara av silver med dekorativ utsmyckning av locken, ofta vapensköldar. Var de av fint porslin fylldes de med varmt vatten.
Fotvärmarna hade höljen av trä, bränd lera, järnbleck eller mässingsplåt. Man kunde ta dem med sig under resor i vagn eller till kyrkan som skydd mot kölden. De ställdes på golvet och kvinnorna slog ut sina långa, vida kjolar över dem. Fotvärmare tycks ha varit vanligare i södra Sverige än i landets övriga delar. Förmodligen förklaras det av den närmare kontakten med kontinenten och med Danmark, där sådana portabla värmekällor var i bruk under 1700-talet. På danska kallades fyrfat, också fotvärmare, för ildkiker.
Till de flyttbara värmebehållarna hör också sängvärmarna. Ordet förekommer i flera bouppteckningar redan på 1660-talet. En annan benämning under 1600- och 1700-talen är sängbäcken.
Den typ av sängvärmare, som användes här i landet är av samma slag som den som förekommer på kontinenten. Det är en rund panna av mässing och järn med långt skaft. Pannan kan ha ett rikt ornerat mässingslock i driven, genombruten eller graverad dekor. De äldre sängvärmarna från tiden 1650-1700 har vanligen figurmotiv, ibland bibliska. De yngre har växtornament
5. Sängvärmare av driven mässing. Figurmotiv med ett människoansikte i profil inom en lagerkrans. 1600-talets senare hälft. Skaftets längd 73,5 cm, lockets diam. 23,8 cm. Sverige. KM 14.049.
6. Sängvärmare av driven koppar. Figurmotiv med flyende hjort, bladverk och hjärtkartusch med graverad inskrift: Anno 1787. Skaftets längd 58, 7 cm, lockets diam. 26,5 cm. Sverige. KM 6.432.
7. Sängvärmare av tenn. Oval med skruvlock och rörligt handtag. 1800-talet. L 29,5 cm, Br 18 cm. KM 35.323.
eller geometrisk utsmyckning. Tillverkningen skedde förutom i Sverige i olika länder på kontinenten. Särskilt i Holland med dess fuktiga klimat ansågs sängvärmaren som en nödvändighetsartikel.
När en säng skulle värmas lades sängbäckenet på madrassen eller mellan lakanen. Det upphettades med uppvärmd sand eller små stenar, som hälldes ned i mässingspannan. För att få jämn temperatur strök man det längs med bädden.
Denna typ av sängvärmare kom under loppet av 1800-talet ur bruk och ersattes med flaskor eller behållare av tenn eller koppar. Dessa flaskor, som var försedda med skruvlock, fylldes med hett vatten. De var mer praktiska, lättare att hantera och blev synnerligen populära, tills de omsider ersattes av värmeflaskor
8. Värmebehållare för dryck. Användes, enligt uppgift, för att "hålla mjölken varm åt barnen''. Har i åtskilliga generationer gått i arv inom släkten Stenbock. 1700-talet. L 29 cm, Br 21 cm. Reva!. KM 61.561.
av kautschuk och av nutidens elektriska värmedynor. Tennflaskorna lanserades först i England under 1700-talet.
Om bruket av sängvärmare kan man hämta notiser från bl.a. Göteborgstidningen 1787. Man läser där: "För en gammal eller sjuklig kropp äro kalla och fuktiga sängkläder hvarken behagliga eller nyttiga. Man har därföre påfunnit de s.k. Sängvärmare eller Koppar- och Mässingsbäcken med lock, hvaruti eldkol läggas, och med hvilken machine man sedan under täcket ... söker att uppvärma sängkläderna." Men tydligen rådde delade meningar om hur hälsosamma sängvärmarna egentligen var vid olika tillfällen. I Veckoskrift för läkare kunde man år 1784 läsa följande: "Att under frossbrytningarna hos en Feberpatient
9. Sängvärmare av glaserat stengods. Ljust gulgrå färg, gavel och skruvlock i brunt. På gaveln inpressad signatur: 1112 PT L. PT förkortning av Pint, ett engelskt rymdmått för våta varor, ung. halvliter.
Medan sängvärmare hörde till gängse komfort i 1600-talets Frankrike återfinner man dem här hemma bland inventarierna bara sporadiskt på herrgårdarna och hos förmögnare stadsbor. Under 1700-talet hittar man dem ibland i bouppteckningarna efter förmögnare bönder i närheten av de stora mässingsbruken Skultuna och Bjurfors. I beskrivningen av ett handelshus i Västerås från samma sekel, knuten till namnet Abraham Hiilphers, läser man om inredningen i ett av sovrummen, att där fanns förutom två byråar med marmorskivor och en soffa med tageldynor också en säng med sparlakan av kattunstyg: i ett hörn av
9. Sängvärmare av glaserat stengods. Ljust gulgrå färg, gavel och skruvlock i brunt. På gaveln inpressad signatur: 11/2 PT L. PT förkortning av Pint, ett engelskt rymdmått för våta varor, ung. halvliter.
Medan sängvärmare hörde till gängse komfort i 1600-talets Frankrike återfinner man dem här hemma bland inventarierna bara sporadiskt på herrgårdarna och hos förmögnare stadsbor. Under 1700-talet hittar man dem ibland i bouppteckningarna efter förmögnare bönder i närheten av de stora mässingsbruken Skultuna och Bjurfors. I beskrivningen av ett handelshus i Västerås från samma sekel, knuten till namnet Abraham Hiilphers, läser man om inredningen i ett av sovrummen, att där fanns förutom två byråar med marmorskivor och en soffa med tageldynor också en säng med sparlakan av kattunstyg: i ett hörn av
rummet stod sängvärmaren av tenn lutad. Ännu i bouppteckningen efter biskop Tegner på Östrabo - han dog 1846 - noteras bland föremål av tenn en sängvärmare, värderad till 2 riksdaler riksgälds.
Ovisst är dock om den åldrande biskopen använde ordet sängvärmare även i den överförda betydelse i vilken det förr ibland begagnades. En sådan användning kan illustreras från Jacob Wallenberg, som i Min son på galejan skriver: "Ingen såg snett på David för det han tog sig ena pigo på gamla dar till att värma sina fötter. Kan gubben med andra bekvämligheter ersätta vad som brister i den ena, så är det synd att missunna honom hans lilla sängvärmare".
Referenser
Bellman, C.M., Skrifter. Standardupplaga, utgiven av Bellmanssällskapet. VI. Dramatiska arbeten. 1936. Brilioth, Y., Tegner på Östrabo. I Tegnerstudier tillägnade Algot Werin på 50årsdagen. 1942. Cederblom, G., Pehr Hilleström som kulturskildrare. I. 1927. Erixon, S., Mässing. 1943. Johannsen, E., Kakkelovn og Jernovn. Kap 14. Transportable varmegivere. Köpenhamn. 1980. Karlson, W., Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem. 1945. Lindgren-Fridell, M., Ett köpmanshus i landsorten. Rig. Häfte III. 1940. Michelsen, P., Ildsteder og opvarmning på Frilandsmuseet. Nationalmuseet 1968. Köpenhamn. Svenska akademiens ordboksredaktion, Lund.
BARBRO ÅSTRAND
Centralvärme
Centralvärme - central värme - levereras dagligen från våra forsar och fall och från våra kärnkraftverk i form av el i taket, el i golvet, el i paneler eller el i radiatorer till ca. 560.000 av landets 3,6 miljoner hushåll. En annan form av centraliserade värmekällor är fjärrvärmeverken, som idag ger värme till nästan häften av Sveriges lägenheter. Härifrån överförs värmen med hjälp av ånga eller hetvatten via lokal värmeväxlare till det egna systemet. Och det låter sig göra vare sig man har vanliga varmvattenelement eller luftburen värme, som förutom i specialfunktioner har börjat komma till användning i samband med utnyttjande av värmen i ventilationssystemet.
Luft, vatten och ånga är de medier man sedan gammalt använt för centraluppvärmning. Till en början var system med varmluft dominerande och kom att så förbli under århundraden.
De äldsta kända är hypokaustanläggningarna i det romerska riket och det finns flera exempel på sådana som är ganska väl bevarade bl.a. i Saalburg, Trier, Pompeji och Herculanum. Hypokaust är egentligen ett grekiskt ord som betyder bränning undertill. På latin förekommer dels ordet hypocausis - den ugn där man eldade, dels ordet hypocaustum - den del eller den kammare dit värmen strömmade in från hypocausis. Principen är att ett golv, vilande på 3/4 meter höga murade pelare och försett med tillslut bara öppningar, blir uppvärmt av räkblandad varmluft, som via kanaler leds in i utrymmet därunder och därefter ut genom kanaler i väggarna, bild l. Anläggningar, där värmen helt och hållet spreds genom horisontella och vertikala kanaler i golv respektive väggar har också förekommit, liksom kombinationer av hypocaust och kanalsystem.
Romarrikets centralvärme, känd fr.o.m l:a århundradet före
1. Hypocaustanläggning i den romerske kommendantens hus i Kastellet, Saalburg, Västtyskland. 100-talet. Efter bild i FY 1950.
Kristus, användes främst i badhus och andra offentliga byggnader, men också i större privathus. Plinius omtalar att han i ett par av sina villor byggt hypocauster såväl i boningsrum som i badrum. Efter romarrikets fall har de förekommit endast sporadiskt i karolinertidens slott och kloster.
Under medeltiden uppträdde en ny typ av varmluftsanläggnmgar. I tidiga exempel på sådana, från 900-talet, kan man se
ett samband med antikens hypocauster. Begreppet hypocaust har också levt kvar och har påträffats så sent som 1659 i en dansk källa, som berättar att "en polsk gesandt blev mottaget hos en laege i K0benhavn In inferiori Hypocausto, forstået som den nedre af de rum, der opvarmdes med hypocaust d.v.s. opvarmdes nedfra". Den antika benämningen har fått leva kvar som beteckning för en ny uppvärmningsform.
Detta värmeledningssystem eldades från en varmluftsugn. Den var placerad under de rum som skulle värmas och eldades utifrån eller från ett biutrymme. Eldstaden var delad i två delar av ett genombrutet valv. Nedre delen var avsedd för eldningen. Övre delen var packad med stora stenar, som bildade varmmagasin. Sedan elden brunnit ut, slöt man skorstenen och lät kall luft cirkulera genom den heta stenhögen och där uppvärmd vidare upp i luftkanaler och stigarhål. När locken lyftes bort, "så geck en lagom Wärma op genom håhlen". En ugn av det här slaget lär ha prövats så sent som 1823, i januari månad på slottet Marienburg i Ostpreussen. Enligt en officiell rapport över experimentet skall temperaturen på 20 minuter ha stigit från 6° till 23°C. Denna typ av varmluftsugn tycks ha förekommit i mer eller mindre utvecklade varianter vad gäller problemet att avskilja rökgaserna från varmluftscirkulationen upp i bostadsrummen, bild 2.
Det är i stora stenhus med tjocka murar som man träffar på denna form av uppvärmning. Förmodligen har den blivit införd i Norden med klosterbyggandet. Både i Danmark och Sverige finns exempel på kloster men också på borgar med lämningar från sådana här varmluftsanläggningar, från Esben Snares borg från 1100-talet till Glimmingehus från 1500-talet. Till de bäst bevarade och undersökta i vårt land hör anläggningarna i Vadstena, bild 3. I Glimmingehus har varmluftskanalerna fått sin värme från eldstaden i köket. Från det inre av ett nischsystem, som i två steg sträcker sig från härden metervis in i västra tvärväggen, utgår två värmekanaler, vilka mynnar en trappa upp i dagligstugan och i övervåningens festsal. En annan kanal går från ett valv i köket upp till "borgstugan" .
Trots att man vid den här tiden funnit mera avancerade lösningar, där luft- och räkkanaler varit helt åtskilda, så kom lokala
2. Sal med gallerverk i golvet genom vilken varmluften strömmar upp från varmluftsugn med värmemagasin av stenar. Benediktinerklostret i Melk, Österrike. Uppfört 1702-40, grundat 1089 och tidigare utbyggt på 1300-talet.
värmekällor i huvudsak att ersätta central uppvärmning ett par hundra år framåt i tiden.
Traditionen med varmluftsuppvärmning hölls emellertid levande. När Fredrik den store i slottet i Potsdam lät ordna uppvärmning i sitt arbetsrum med varmluft från en järnkamin i källarvåningen, hade han lånat konstruktionsritningar från S:t Petersburg. Detta hände strax efter mitten av 1700-talet. Vid den här tiden började också vetenskapsmän runt om i Europa intressera sig för värme- och ventilationsproblem och omkring 1800 uppträdde åtskilliga nya värmetekniska uppfinningar. I Ryssland hade man 1810 kommit så långt beträffande uppvärmning med het luft att "alla därtill erforderliga artiklar av järn samt kaminer o.d. funnos tillgängliga såsom handelsartiklar i de större städernas järnkram bodar" . Epokgörande blev en skrift,
X sm.e-r=l
?O o·
D
Vintermatsal ?
Varmluft
1"
X 0 z
3 m.
3. Rekonstruktion av varmluftsugn i Vadstena kloster. Ugnen har betjänat systrarnas vinterrefektorium. Omkr. 1400. Teckning av Iwar Andersson. Se även bild 4.
utgiven i Wien 1821 av P.T. Meissner. Han införde cirkulationsluft i värmebesparande syfte. Den varma luften släpptes in genom galler nära taket istället för som tidigare vid golvet. Den kalla luften evakuerades i golvets nivå och fördes därifrån till eldkammaren för uppvärmning. Systemet fick spridning. En
4. Sandsten med stigarhål eller annan mynning för varmluft. Den enda man hittills funnit i Lund. Troligen medeltid. Diam. 27 cm, H 11 cm, hålets diam. 12,5 cm. Funnen i timrad brunn i kvarteret Murgrönan 4. KM 58.220:40.
förbättrad variant åstadkom skotten Reid bl.a. i parlamentshuset i London där han installerade en varmluftsanläggning, försedd med en ångdriven ventilator. Varmluftsystemet utvecklades snabbt och i synnerhet i Tyskland uppstod en mängd specialfirmor.
I Sverige uppförde Henr. Holz, Mechanicus, på 1820-talet en värmeapparat åt fabrikör Wetterling i Norrköping. Den var "bättre, än en dylik som förr på samma ställe varit uppförd ... " Holz säger vidare om sitt arbete att "Apparaten uppvärmer ett helt fabrikshus . . . " Igenom detta, fem våningar höga hus, gick
en mur med dels den vanliga skorstenen till värmeapparaternas eldstäder, dels den kanal som förde den uppvärmda luften till de rum som skulle värmas. Uppe vid taket i varje rum fanns en lucka till varmluftskanalen, som man öppnade när man ville ha in värmen. Luftdraget släpptes ut vid golvet. I sin beskrivning säger Holz också att "då man ville vara mycket hushållssam för man åter, genom särskilda rör, luften ifrån rummen till värmeapparaten och låter den på detta sätt flera gånger cirkulera: men hvarken är detta hälsosamt, ej heller användbart då man vill åstadkomma torkning." Ett annat exempel på svensk centraluppvärmning är en anläggning i "Herr Zachrissons såckerbruk på Blasiiholmen i Stockholm." Den är omnämnd i en källa från 1825, där man om ett annat varmluftssystem säger att det är "tjenligt för såväl boningsrum som fabriker" . Förutom "de redan här ofvan omtalade . .. värmeapparaterna" omtalas i denna skrift ytterligare tre. Samtliga anlagda efter "Hr Ofverdirektör Schwartz' anvisningar."
Det är emellertid resultatet av den tekniska utvecklingen ute i Europa, som ligger till grund för svensk "modern" centralvärme. År 1867 installerade den tyska firman Reinhardt i Wiirzburg en luftvärmeanläggning i S:t Petri kyrka i Malmö. Inte så långt därefter övertog Kockums Mekaniska verkstad i samma stad tillverkningen av Reinhardts kaloriferer, som varmluftsugnarna ofta kallades. I en broschyr från Kockums, "Intyg öfver Patent Central Caloriferer", från 1876 finns följande beskrivning: " ... Central Caloriferer, applicerade i källaren . . . innesluten i en dem omgifvande murad kammare, tillsuga och uppvärma den yttre luften, som igenom murade kanaler tillföres de rum som skola uppvärmas. Ventilationen sker derigenom att hvart rum har sin . . . lufttrumma murad eller af trä med en ventil vid golfvet och en vid taket ... " . Förutom intyg från ett antal nöjda kunder innehåller broschyren en förteckning över institutioner sammanlagt 71 stycken - som företaget försett med varmluftsystem. I Kockums broschyr från 1888 har antalet utförda anläggningar ökat till gott och väl 100. I denna förteckning nämns bl.a. den nya universitetsbyggnaden i Lund (invigd 1882) och Nya Asylen vid Lunds Hospital, där centralvärme lades in 1878 respektive 1887.
5. Dahlgrens kalorifer, vertikalsektion. Efter Värme, ventilation och sanitet.
Med varmluftsvärme kan värme och ventilation bilda ett enhetligt system. Den fick i Sverige sin särskilda fulländning i två likartade system, utarbetade av professor Johan Eric Cederblom och hans medarbetare ingenjör Wilhelm Dahlgren, bild 5. De fick stor användning årtiondena kring sekelskiftet, i synnerhet i lokaler, där det behövdes kraftig luftväxling.
Det äldst kända ångvärmesystemet anlade James Watt i början av 1770-talet i industrilokaler och arbetarbostäder för firman Boulton och Watt i England. Ett annat tidigt exempel är en anläggning i Tord och Stevenssons spinnerier i Glasgow från år 1800. Ganska länge använde man ångvärmen främst i fabriker, växthus och orangerier. År 1824 lade engelsmannen Tregold fram vetenskapliga beräkningar för ångvärmesystemet i "Principerna för uppvärmning och ventilation", innefattande både teorier och praktiska anläggningsdetaljer.
Värmeledningar med ånga fick stor betydelse. I förhållandevis små rör kunde värmen transporteras långa sträckor lättare, snabbare och bekvämare än luftvärme. Värmeproduktionen
6. Varmvattenpanna,
"Sektionspannan Merking". Ur katalog från "Nya A.-8. Åkermans gjuteri och Mek. Verkstad, Eslöf''. 1911.
kunde koncentreras till större enheter. I samband med industrier, som använde ånga var givetvis ånguppvärmning en bra lösning. Den begynnande elströmsproduktionen bidrog också till systemets spridning då samma generator kunde användas för leverans av både ström och värme. Till problemen hörde den höga hettan och explosionsrisken men framför allt det faktum, att i rören uppträdde både ånga, kondensvatten och luft. Reglering av värmeeffekten blev därigenom svår. Lösningarna har varierat från Farnhams flottörkran till det sena 1800-talets mångfald av apparater såsom kondensvattenavledare, tryckre-
a:---
b ____ _ , __
-------c.
OJ 0> 0 0 -o--o·a. o o o
·o
Q 0
0 0
OQ
8. Samma eldningsapparat som på bild 7 men "med nedfälld kastbrygga" . Ur broschyr från ingeniörsfirman And. Anderberg. 1913.
duceringsventiler, automatiska luftskruvar m.m. Som en väsentlig förbättring i förhållande till högtrycksångsystemet var tillkomsten av system med lågtrycksånga. Firman Bechem & Post i Hagen utförde år 1878 de första lågtrycksanläggningarna.
Till de tidigaste ångvärmeanläggningarna i Sverige hör den vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den stod färdig 1887 och hade utarbetats av ingenjör E. A. Wiman, en föregångsman på området. Här värmdes från en ångcentral nio byggnader med ångvärmare bestående av dubbelcylindrar av plåt, klädda med kakel för magasinering och utjämning av värme. Också ventilationen var centraliserad. Liknande uppvärmningsanordningar som gav värme, maskinkraft för belysning etc. i olika byggnader inrättades "i alla större etablissemang."
Lågtrycksångan började komma till användning i Sverige på 1890-talet. Men redan i den ovan omtalade broschyren från 1888 nämns att man kan tillhandahålla även "System Bechem & Post. Patent-ångtrycksuppvärmning med ventilation."
Uppvärmning med varmvatten tycks ha förekommit under antiken, i Pompeji och i den franska staden Chaudes-Aigues, där man lär ha dragit rörledningar från traktens heta källor. Nästa notis kommer inte förrän 1716 från där svensken Mårten Trievald konstruerat en lågtrycksvarmvatten-värmeledning för växthus. Som varmvattensystemets uppfinnare betraktas emellertid ofta den franske ingenjören Bonnemain. Han demonstrerade år 1777 ett värmesystem för äggkläckningsmaskin för Franska Akademien. Pannan var väl utrustad, inrättad för magasinseldning och försedd med automatisk värmeregulator och expansionskärl. Först senare kom uppfinningen till användning för husuppvärmning, när marquis de Charbonnes tog upp iden och utvecklade den. Länge användes varmvattensystemet mest för växthus såväl i England som på kontinenten och i Norden. Den första kända anläggningen i ett flervåningshus installerades 1841 i universitetet i Berlin. Här kom också varmvattensystem att bli vanliga i skolor under 1860-talet. Till fördelarna med cirkulerande varmvatten i förhållande till ånga hör att man har att göra med endast ett element i systemets alla delar, nämligen vatten, och att värmen är mera måttlig och lättare att reglera.
