Nils Nilsson Köksspisar

1700-talet är den vanliga i landet, men ifråga om sin utformning är typisk för just den trakt som den kommer ifrån.

Blekingegården flyttades till Kulturen 1892 från byn Nybygden i Järnshög socken, närmare bestämt en halvmil öster om tätorten Olofström. Från samma trakt, endast en knapp mil åt norr i byn Lilla Bröhult hade Skansens blekingestuga hämtats året förut. Av flera skäl fann emellertid Arthur Hazelius spisen i Nybygden särskilt intressant och murade därför upp denna spis i stugan från Bröhult, varför Karlin gärna ville ha en annan spis till Kulturens blekingestuga. Han fann sin spis i Grimatorpsgården som ligger längre västerut, i Örkeneds socken på andra sidan skånegränsen. Blekingegårdens spis härrör alltså egentligen från Grimatorpsgården. Men om den sålunda inte är autentisk i den byggnad den nu står, får den sägas vara en synnerligen ståtlig representant för den eldstadstyp som är karaktäristisk för trakten.

Köksspisar

Till färgbilderna IV- V I raden av bostadsmiljöer från olika tider visar Thomanderska huset hur en stadsbo, i detta fall en akademiker, kunde bo under 1800-talets förra hälft. Sitt namn bär huset som bekant efter biskopen Johan Henrik Thomander, som under sin tid som professor i teologi i Lund bodde här åren 1834-1851. Byggnaden som ursprungligen låg vid Paradisgatan, där den uppförts 1814, flyttades till Kulturen 1925 och inreddes så som det varit under familjen Thomanders tid. Det hela möjliggjordes genom donationer från en av Thomanders döttrar, Ida Warholm.

I husets kök finns en stor öppen spis med härd utefter den inre väggen. Skorstenskåpan skjuter långt ut, dubbelt så långt som härden, så att man måste stå under kåpan, inne i själva spisen när man har något över elden. Det hela påminner härvidlag om eldstaden i de gamla skånska gårdarna. I härdens plan finns två fyrkantiga hål med nedsänkta järngaller och därunder öppningar i murverket så att man får drag genom gallret. Genom detta faller också askan ner efterhand, så att den lätt kan samlas upp, antingen i en asklåda eller direkt på golvet.

Detta är en typ av förbättrad öppen härd som innebar en avsevärt mera effektiv och lätthanterlig eldning. Särskilt brukar man framhålla fördelarna vid långkok, då man kunde fylla hålen, "gruvorna", med glöder som höll värmen länge. Draget underifrån medgav också användning av träkol som ger jämnare och starkare värme än vanlig ved.

Eldstäder som denna blev vanliga under 1700-talet på herrgårdar och hos förmögna borgare i städerna. Bevarade anläggningar har ofta häll av gjutjärn med insatser likaledes av järn i "gruvorna". En sådan järnhäll har också funnits i Thomanderska husets kök enligt beskrivning i brandförsäkringsbrevet av

I. Köksspisen i Thomanderska huset. Gruvorna som finns under de båda trefötterna, har galler som ger drag från öppningarna under härden.

1828. Dessutom fanns här en "stekugn av järn", något för den tiden ovanligt, varom mera i det följande. Uppenbarligen har ingenting av dessa anordningar funnits i behåll då Ida Thomander-Warholm inköpte sitt gamla föräldrahem 1925 eftersom köksspisen byggdes upp så som beskrivits ovan. Man har därvid, i avsaknad av den ursprungliga köksspisen, gjort en rekonstruktion i anslutning till den vanligaste formen av köksspis i våra städer vid 1800-talets början.

En föreställning om hur det Thomanderska köket möjligen kan ha varit inrättat får man genom ett annat gammalt lundakök, nämligen det som en gång fanns i Sommeliuska gården vid Kyrkogatan (bild 2). Enligt uppgift var det inrett 1810, sålunda endast ett par år före Thomanderska huset. Byggnaden, som var

uppförd vid början av 1700-talet och bl.a. varit bostad åt två borgmästare Sommelius, far och son, revs 1904 för att lämna plats till Skånes Enskilda Banks etablissement, nuvarande stadshuset. Vid rivningen tillvaratogs delar av eldstadskomplexet och överlämnades till Kulturen. Fotografiet hade tagits ett par år tidigare.

Eldstäderna var här liksom i Thomanderska huset anlagda under en stor spiskåpa, men åtskilda av en gång i mitten. Rakt in ser vi järnhällen med två kokhål, försedda med lock och ringar och med eldningslucka framtill. Här eldade man således under hällen precis som i en "vanlig" järnspis. I själva verket var detta ett slags föregångare till senare tiders kokspisar och en riktig sådan skymtar för övrigt i förgrunden på bilden, inmurad mittemot den nu beskrivna spisen.

Bakom hällen ser vi luckan till en ugn, i en nisch i murverket. Ugnsmuren är påfallande smal för att rymma en normal bakugn och någon sådan fanns heller inte, men väl en inmurad cylindrisk ugn av gjutjärn (bild 3). Som framgår av inskriptionen i luckans reliefdekor är den tillverkad i Helsingborg 1801, med all sannolikhet vid det Ruuthska gjuteriet som anlagts år 1800. Längs ugnens insidor finns avsatser av järn som har tjänat till underlag för plåtar.

Med hänsyn till den cylindriska formen är det knappast troligt att man eldat inuti själva ugnen som annars var det normala i murade bakugnar och inte heller finns här någon lucka eller annan anordning som tyder på att ugnen haft en separat eldstad. Värmen måste därför ha kommit av rökgaserna från eldstaden under hällen och rökgången härifrån måste ha varit murad så att den omgav själva ugnskroppen. De spjällplåtar som skymtar vid hällens bakre kant har troligen kunnat utnyttjas till att reglera draget så att ugnen skulle få tillräcklig värme. Spjällen kan också ha använts för att fördela värmen under hällens båda kokhål.

Eftersom ugnen värmdes utifrån kunde man fortsätta att elda under tiden som den utnyttjades och var inte hänvisad enbart till den värme som kunde magasineras, såsom det var med de vanliga murade bakugnarna. Det innebar helt andra förutsättningar för användningen och troligtvis har denna järnugn bru-

2. Spiskomplexet Sommeliuska huset vid Kyrkogatan, rivet 1904. Bakom hällen med lock och ringar syns luckan till den cylindriska ugnen, KM 14.701. I förgrunden en "vanlig" järnspis från senare hälften av 1800-talet. Lägg märke till målningen med rutmönstret. Foto Per Bagge 1902.

3. Ugnen av gjutjärn från Sommeliuska husets kök. D 53 cm, L 65 cm. KM 14. 701.

kats inte bara till bakning utan även till stekning av kött. Möjligen har Thomanderska husets "stekugn" varit en ugn av samma slag som denna.

Det är knappast någon tillfällighet att eldstadskomplexet i Sommeliuska husets kök tillkommit just vid början av 1800talet. Vid denna tid började nämligen köksspisar av järn i sina tidigaste former att komma i bruk. Sålunda tillverkades bl.a. vid Näfverqvarns bruk i Södermanland vid denna tid ett slags kokspisar av järn, bestående av en häll i flera avsatser med hål för grytorna, avsedd att muras in med eldlucka framtill. Tillverkningen hade startats av en major Gustaf Ulrik Silfversparre 1793

4. Stugan i gården Fränninge 29 med köksspis installerad vid sidan om en stor vindugn, som står med ena sidan inne i en intilliggande kammare. Det är en s.k. etage-ugn, tillverkad vid Carl Halmbergs i Lund. Gården uppfördes på 1860talet men järnspisarna har säkerligen satts in senare. Foto 1982.

5. Stuga i ett torp vid Röstånga med köksspisen uppställd intill den gamla sättugnen. Foto 1979.

och förutom till olika herrgårdar levererades vid 1800-talets början sådana järnspisar till borgarhus i Stockholm, enligt uppgift av en viss C.G. Sjösten som 1807 utgav en skrift om eldstäder. Denne Sjösten hade själv uppfunnit en flyttbar kokspis av järn som han 1801 sökte ett slags patent på, Privilegium Exclusivum som det hette. "Kokinrättningen" var avsedd att ställas ovanpå en vanlig spishäll och de publicerade resultaten av provkokningar som Vetenskapsakademien låtit utföra, visar att den var synnerligen bränslesnål. Några år senare lanserade en grosshandlare Michael Hambre en förbättrad kokspis som kunde byggas ut med upp till 12 kokhål genom olika kombinationer och tillsatser. I vissa kombinationer ingick insatsringar till kokhålen så att kärl av skiftande storlek kunde användas. Hambres kokspisar tillverkades vid Bergsunds gjuteri i Stockholm.

Förebilderna till dessa spiskonstruktioner har väl närmast hämtats från kontinenten, men det saknades heller inte föregångare på området inom vårt land. En av de mera kända var fortifikationskaptenen Johan Brelins kokspis från 1760-talet. Även den bestod av en sluten murad eldstad med lucka framtill och täckt av en järnhäl! med hål för kokkärlen. Johan Brelins spisar var omfångsrika inrättningar som endast kunde utnyttjas i stora hushåll. Sina ideer hade han närmast fått från sin fader, kyrkoherden Nikolas Brelin som på 1740-talet bl.a. experimenterat med bakugnar av kopparplåt.

En mera ingående redogörelse för 1700-talets många experiment med köksspisar har presenterats av Teje Colling i Gastronomisk kalender 1975. Här betonas också sambandet med tidens ekonomiska tankegångar. En viktig anledning till det livliga intresset för effektivare köksspisar var omsorgen om energitillgångarna. Vid denna tid var man ännu praktiskt taget helt hänvisad till s.k. vedbrand från våra skogar, enda undantaget utgjorde de sydsvenska torveldningsområdena. Då som nu gällde att industrin, på den tiden i första hand bergsbruket, krävde nära nog obegränsade energitillgångar, medan de enskilda hushållen skulle spara. Sparsamheten var emellertid också ett utslag av 1700-talets allmänt rationalistiska nyttofilosofi. Omsorgen om skogstillgångarna var dock inte något nytt, redan på 1600talet var man medveten om problemen kring framför allt bergs-

6. Fristående köksspis från Carl Holmbergs i Lund, tillverkad vid början av 1900-talet. KM 70.643.

brukets bränsleförsörjning. Och Urban Hjärne, den kände läkaren och naturforskaren, skrev för övrigt "En lijten Skrifft om Wedhsparande" med ritningar till ugnar.

De köksspisar vi hittills behandlat bestod antingen av större anläggningar med helt eller delvis murat eldrum under en häll av järn, eller av mindre enheter som genom tillsatser och kombinationer kunde byggas ut för skilda funktioner. Under loppet av 1800-talets första decennier utvecklades sedan nya kombinationer av kokspis och ugn, utförda som en fast enhet helt i gjutjärn, och köksspisen som vi känner den från våra 1800-talsmiljöer får därigenom sin form. Vid århundradets mitt tillkommer en ny

faktor som påverkar spisarnas utformning, nämligen användningen av fasta bränslen. Stenkol kom nu i bruk mera allmänt, inte minst i de lysgasverk, som anlades i städerna och härifrån fick man såsom biprodukt koks, som utnyttjades till hushållsbränsle.

En mera omfattande tillverkning av köksspisar kom igång först under 1840-talet. Bland de stora producenterna var bl.a. Bolinders i Stockholm och Kockums i Malmö, båda verkstäderna anlagda under just 1840-talet. Andra tillverkare av betydenhet var Husqvarna, Norrahammar, Näfverqvarn, Ankarsrum m.fl. Förutom dessa större företag med kundkrets över större delen av landet, tillkom efterhand en mängd smärre verkstäder med en i första hand lokal avsättning och vid slutet av 1800-talet fanns gjuterier i varenda stad. För Skånes vidkommande kan som exempel nämnas Ystads gjuteri som anlades på 1850-talet, Ljunggrens verkstäder i Kristianstad från 1860-talet och Carl Holmbergs mekaniska verkstad i Lund från 1864. Flera av dessa växte efterhand i omfattning med avsättning till större områden.

Redan från början tillverkades köksspisar i två huvudtyper ifråga om anordningen för installation, en för inmurning på fast sockel direkt mot murstocken och en för fristående placering, försedd med ben av järn. I kök där det redan fanns en eldstad med härd satte man vanligen in en spis av inmurningstypen (bild 2) antingen ovanpå härden eller nedsänkt i densamma. Fanns det däremot tidigare ingen eldstad var det enklare att sätta in en fristående spis på ben.

Den fristående typen kom att få stor betydelse i de sydsvenska slättbygderna, där matlagningen i äldre tid försiggick inne i den stora öppna skorstenen (se art. rörande Östarp ). När man nu började sätta in järnspisar var man inte längre beroende av den gamla matlagningsplatsen inne i den mörka och dragiga skorstenen utan kunde placera spisen på bekvämare plats utanför. I många fall gjorde man på samma sätt som i Östarp, satte spisen i förstugan framför själva skorstenen, men ännu vanligare var att man placerade den i stugan intill sättugnen. Därmed kunde man dra nytta av spisen som värmekälla och helt eller delvis slippa eldningen i sättugnen. Man kan säga att detta innebar en återgång till äldre tiders förhållande i och med att åtminstone en del

av matlagningsarbetet förlades till stugan, men under denna tid hade i många bygder bostadsvanorna förändrats så att man inte längre var så helt hänvisad till stugan som tidigare. Sovkamrar, matsalar och finrum hade fått överta en del av den gamla stugans funktioner.

Men var man än valde att placera den nya köksspisen, innebar den fristående typen den enklaste installationen eftersom endast rökrörets anslutning krävde murningsarbeten. Denna typ av köksspis kallades också då och då för den skånska typen. Benämningen förekommer bl.a. i priskuranter från Bolinders vid början av 1900-talet.

När man sökt att närmare bestämma den tid då köksspisar av järn slog igenom på allvar i vårt land har man i allmänhet pekat på 1870-talet. Järnspisarna har då gärna satts i samband med en annan av den tidens nyheter: fotogenlampan, som just under detta årtionde blev vanlig hos oss. En förutsättning för att man skulle kunna överge den öppna härden och elda i järnspis skulle nämligen vara att man hade en praktisk belysningsanordning som kunde ersätta den flammande elden som ljuskälla och en sådan hade man fått med fotogenlampan.

Att det finns ett visst samband mellan införandet av järnspisar och fotogenlampor är väl otvivelaktigt, men om belysningsfrågan verkligen varit den avgörande faktorn kan ifrågasättas. I stora delar av sydsverige måste det ha legat annorlunda till, då man här sedan ett par århundraden haft sättugnar och följaktligen också varit helt beroende av särskilda ljuskällor i stugorna. När man likväl i många bygder kan konstatera att järnspisen börjat komma i bruk vid samma tid som fotogenlamporna behöver det inte innebära att det ena var en förutsättning för det andra. Snarare har det nog varit så att båda dessa nyheter burits fram av gemensamma förutsättningar ifråga om nya värderingar av hemmiljön, ändrade ekonomiska villkor och ökade förbindelser med omvärlden.