Nils Nilsson Skorstenen i Östarps Gamlegård

hos oss de fastaste stenhus ofta itändes, då en enda gnista fastnar i sotet av en skorsten, som dock för en månads dag blivit sotad, av vad orsak vet jag så litet, som jag det högt önskade veta, så att här är visst Herren dårars förmyndare."

Förutom Linne är det framför allt Nils Månsson Mandelgren som beskrivit skånska rökstugor. Från Västerstad i mellersta Skåne har han 1856 i bild och text återgivit en som närmast liknar den som Linne såg i Rörum. Mandelgren har dock inte sett den med egna ögon utan grundar sig på muntliga beskrivningar av stugor som funnits i trakten ett par årtionden tidigare. Ritningen återges i Anders W Mårtenssons artikel i årsboken 1963, sid. 46.

Ingen enda rökstuga har i sin helhet blivit bevarad till våra dagar. Det enda påtagliga som finns i behåll är Karlins Huarödsstuga på Kulturen. Någon redogörelse som kunnat vara till ledning vid bedömningen av dess äkthet i detaljerna existerar inte. Hur mycket av den som består av autentiska byggnadsdelar, hur mycket som grundar sig på iakttagelser i den gamla gårdsbyggnaden i Huaröd och hur mycket som är ren rekonstruktion kan vi sålunda inte avgöra. Inte heller i vad mån Karlin låtit sig påverkas av äldre beskrivningar såsom hos Linne och Mandelgren. Några direkta skäl till att misstänka något sådant finns det knappast då Huaröds-stugan inte stämmer exakt överens med de nämnda beskrivningarna utan avviker på flera sätt. Man .kan sålunda räkna med att Huaröds-stugan visar ytterligare en variant av den östskånska rökstugan utöver dem som vi känner genom framför allt Linne och Mandelgren.

Skorstenen i Östarps Gamlegård

I Gamlegård på Östarp är den stora spisen en sevärdhet. Denna vidlyftiga eldstad, byggd som ett rum, där man går in och kan se himlen genom skorstenspipan över sitt huvud men i övrigt är omgiven av svarta väggar som i ett gruvschakt, förfelar aldrig sin verkan på besökaren. Här sköttes all eldning som överhuvudtaget förekom i huset. Här lagades maten på de låga eldpallarna längs väggarna, bakugnen eldades genom den stora luckan mitt fram i spisen och genom hålen i väggen till höger höll man fyr i sättugnen i stugan. I väggen till vänster är öppningar till brygghusgrytan och värmeugnen som står ute i sterset, men som även de eldas från denna centrala eldstad. Den fungerade sålunda som både kök och eldstad på en gång och benämnes också i byggnadshistorisk litteratur kupolkök. I sydöstra Skånes dialekter kallades den för "illare" men här i trakterna kring Östarp sade man bara "skorstenen", en fullt logisk benämning eftersom eldstaden-köket utgöres av själva skorstenens kraftigt utvidgade botten.

Sådana eldstadskomplex har varit allmänt förekommande i Skånes bondgårdar bortsett från skogsbygderna i de norra och östra delarna av landskapet, alltifrån 1700-talets början och fram emot slutet av förra århundradet. Här och var har sådana spisar helt eller delvis bevarats också till våra dagar, särskilt i sydöstra Skåne. Liknande eldstäder har funnits i de östra delarna av Danmark men också i Tyskland och här och var i Östeuropa. Bakom denna fullt utbildade typ ligger en lång utveckling som till en del har ägt rum inom olika områden oberoende av varandra, men också betingats av inflytelser utifrån, i första hand från mellaneuropa. Alla dessa stadier kan nu inte urskiljas, lika litet som vi kan fastslå alla de orsaksammanhang som drivit

fram eller hejdat förändringarna. Många faktorer har samverkat: bränsletillgångar och eldningsteknik, matvanor och livsmedelstillgångar, liksom ekonomiska förhållanden i största allmänhet jämte sociala och rent kulturella betingelser. Därtill kommer den överordnade centralmaktens propaganda och påbud, som stundom gått rakt emot de lokala traditionerna.

Ett exempel på centraldirigering utgör införandet av skorstenen, som bildar det yngsta tillskottet i det skånska eldstadskomplexet. Denna nyhet understöddes livligt av statsmakterna bl.a. genom bestämmelser i 1734 års lag. Åtgärderna torde ha tett sig angelägna i de gamla danska provinserna, där som vi sett i artikeln om rökstugor, det ännu vid mitten av 1700-talet fanns åtskilliga boningshus utan skorsten. Av notiserna i Skånska resan att döma var Linne påtagligt intresserad av frågan och konstaterar vid sitt besök i Ravlunda att "våningsrum utan skorsten beboddes ännu på många ställen ... fast icke nya lagen dem nu tillstäder". Från Söderslätt noterar han senare på sommaren 1749 att hus med skorsten här är en nyhet.

I och med att man byggde en skorsten i boningshuset gav det sig själv att ansluta de olika eldstäderna hit. Flera forskare har också hävdat att det var först sedan man fått skorstenar som det fullt utbildade kupolköket fann sin form. Tidigare var ofta eldstäderna placerade på olika håll. Bakugnen kunde ligga i en uthusbyggnad eller rentav utomhus under ett skyddstak och sterset med sin stora vattengryta, maltkölna och eventuellt andra ugnar, låg ofta i en helt annan del av boningslängan än kök och stuga. Möjligen har även bränsleekonomin spelat in. Överblivna glöder från en eldstad kunde lätt flyttas över till en annan när allt låg samlat på ett ställe. Det måste också ha inneburit en arbetsbesparing att slippa gå och elda på olika ställen när flera olika arbeten var igång samtidigt.

En annan fråga är i vilket sammanhang köket avdelats från stugan. För att detta skulle kunna ske krävdes en särskild värmekälla för själva stugan i form av en sättugn eller liknande anordning. Sådana ugnar kom efter tyska förebilder i bruk vid slutet av medeltiden hos herremännen och det rikare borgerskapet, men säkerligen dröjde det länge innan bönderna fick möjligheter till sådan komfort. Möjligen kan det ha förekommit vid

I. Eldstaden,

"skorstenen" i Östarps Gamlegård. I fonden bakugnen, t.v. eldhålen till värmeugnen i sterset.

slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, men mera allmänt först ett århundrade senare. I många fall tycks det särskilda köket och sättugnen i stugan ha tillkommit först i samband med skorstenens införande.