Sten-Bertil Vide Kakelugn och kölne

svamp- och mögelskador på några av byggnaderna. Verkningarna efter dessa båda förlustår kommer att bli kännbara under kommande år. Som framgår av sammandraget av räkenskaperna för 1983 baktill i boken har den negativa förlustårstrenden brutits, genom att vi lyckats åstadkomma ett anständigt bokslut. Detta är glädjande, men samtidigt bör det erinras om, att det gångna årets verksamhet genomförts med reducerad personalstyrka. Den godkända men strama budgeten har inneburit vakantsättning av sex tjänster, en åderlåtning som varit mycket påfrestande men som vi med förenade krafter tillfälligt lyckats bemästra. I ett lite längre perspektiv är det absolut nödvändigt med en återbesättning av de aktuella tjänsterna, annars kommer ett antal förestående uppgifter, vitala för vår värdefulla institutions framtid, att försummas. Som exempel på innebörden i denna pressade situation kan nämnas, att befattningen som chefskonservator är vakant vid en tidpunkt, då vi befinner oss i ett intensivt planeringsskede för inredning av ny konserveringsatelje och nya magasinslokaler. Ej heller har ekonomin tillåtit en tillsättning av befattningen som föreståndare för textilavdelningen med en av landets absolut största textila samlingar.

För att förändra denna på sikt ohållbara situation krävs ett rejält tillskott till vår kärva ekonomi. Med egna ansträngningar och våra medlemmars hjälp kan vi komma en bit på vägen genom att kraftigt öka medlemsantalet. Lyckas vi med detta blir det förhoppningsvis lättare att förmå stat, kommuner och landsting att skjuta till det resterande beloppet. Högt värderade medlemmar, hjälp oss därför med en aktiv medlemsvärvning och om möjligt även med ett ökat ekonomiskt stöd.

Kakelugnar och kölne

Uppvärmning av bostäder och eldning för matlagning har alltid varit ett bekymmer för alla. Att göra upp eld var inte alltid så lätt innan man hade tändstickor (nimmspetor) och man brukade därför förvara den eld man hade. Man försökte bevara glöder i askan (jästa värmen) på kvällen, så att man på morgonen med hjälp av tjärved (töre), näver eller något annat lättantändligt kunde få liv i elden igen. - Vill du ha elden, så leta i askan, säger ett gammalt svenskt ordspråk. - Hade elden trots allt slocknat ut helt, så kunde man gå till en nabo och låna värme. Ofta hade man då med sig en gammal träsko som man fick glöder i, och sedan sprang man så fort som möjligt hem med den för att få ny eld på härden. Om detta minner talesättet: Han hade brått som om han skulle låna eld. (Pelle Holm: Ordspråk och talesätt.)

Den äldsta sortens eldstäder inomhus var en öppen härd mitt i rummet som senare flyttades till en vägg och försågs med någon form av skorsten. Denna mest primitiva eldstadstyp har här i sydsverige längst funnits kvar i smedjor och kolarkojor, och den kallades för härd (här) eller fyr. I bastan, där man torkade lin (hör, to) byggde man över härden till ett slags ugn, som kallades för galt, eftersom man tyckte den liknade en gris.

Fyr kunde också i hela södra Sverige vara namn på en eldstad i en öppen (oben, oven, yppen) spis. I Skåne kallades denna spis också öppen skorsten. Detta namn berättar också om hur den öppna spisen var konstruerad. Den var en skorsten "nedtill vidgad och med ingång, så att en vuxen person kunde stå däri". Eldare (illare) kallade man också den öppna spisen på Österlen.

Skorstenen kallades skorsten, skursten, skur, pipa eller räkhål. En man i Göinge hade fått "baksug" i skorstenen så att röken gick in i köket. Han öppnade köksdörren och frågade

grannfrun, som var i sin trädgård: "Kan Du se om dä ryger nöt å skurståinen ?"

I Skåne kallades den öppna spisen, som oftast var belägen framför bakugnen, även för ugnssköten ( onsjöden) eller kappan, och framför denna fanns en kappedörr och ovanför var en bjälke, som bar upp överdelen av murvalvet. Denna kallades kappeträ eller ankare. Denna övre del fick på sina håll heta ugnskägg. Fästeman var i Ryssby i Kronobergs län namn på den hörnstolpe, som bar upp ankaret och som användes att hänga upp slevar och andra redskap på.

I Småland kallade man den öppna spisen, som ju var uppförd av sten, ibland för stenspis eller gråhallspis. Var den placerad i ett hörn av stugan var den en vråspis.

Den öppna spisen i köket var som nämnts anbragt framför bakugnen. Själva eldstaden var ofta något nedsänkt, bl.a. för att askan från elden inte skulle spridas omkring. Den kallades gruva (grua), eldgruva (illgrua), fyrgrua eller askegrua. Vid sidan av gruvan fanns en eller flera släta stenhällar där man kunde sätta undan kärl och själv sitta och t.ex. röra i en gryta. Den kallades i södra Småland för fyrsten, och man sade där, att "en kvinna inte blev en bra husmor förrän hon hade slitit upp sju fyrstenar med röven".

I Småland hade man också rörspisar, d.v.s. öppna spisar med murade rökgångar liksom i kakelugnar som gjorde, att man kunde utnyttja värmen bättre.

Egentliga kakelugnar kallades pottugnar efter de "pottor" av lera som de ursprungligen var uppbyggda av. Men de kallades också porslinsugnar (påsstelinsonga) eller porslinskakelugnar (påsstelinskackelånga), ja rentav kakelkakelugnar (kackelkackelonga) i södra Småland. Kakelugn (kackelon, -ong) kom sedan att användas även om järnspisar, och järnkakelugn (järnkackelon, -ong) eller järnugn var vanligt i hela södra Sverige. En typ av järnkakelugnar som förekom mycket var sättugnarna, som tillverkades vid ett antal mindre järnbruk i Småland. De var sammanfogade av gjutna järnplattor med reliefbilder. Två sidoplattor, ett framstycke, oftast med järnbrukets namn t.ex. Delary, Gåary, Huseby, samt botten- och ovanplatta. Delarykackelonga t.ex. var gjutna i Delary. I Villands härad kalla-

1. Sättugn från Huseby bruk med årtalet 1810. På gavelhällen Simsons kamp med lejonet. Sättugnen fotograferad 1941 i Holmby, Harjagers hd, Skåne.

des plattorna kackelonsplador. Sättugnarna eldades från den öppna spisen i köket genom en öppning i muren som kallades eldhål (illholl) , fyrhål, kakelugnshål (kackelonsholl) , inkölnehål (ingkjölnehål) eller bara inkölne (ingkjölne) . Sättugnen benämndes i Skåne och södra Halland ut(e)läggare (ud(e)läddjare), utläggarespis (udläddjarespis), uteliggare (udeliggare) , ståndugn (stann(e)on, stamon), ståndkakelugn (stann(e)kackelon, stamkackelon) , bakliggare (bag liggare) och bakladdare (bag laddare ), det senare tydligen en ung benämning som lånats från en gevärstyp.

Sedan sättugnarna blivit omoderna och ersattes med andra typer av eldstäder fick de i Skåne namnet gammeldaskackelongar.

Reliefbilderna på ugnsplattorna hade ofta religiösa motiv, t.ex. nattvarden och Adam och Eva, men också andra förekom, som Sankt Göran och draken och någon kejsare eller kung. Särskilt i östra Skåne benämndes sättugnarna ofta efter de bilder, som fanns på dem. Från Villands härad och närliggande socknar i Blekinge är antecknat Simsugn som anspelar på sidoplattornas bild av Simson i kamp med ett lejon (Domareboken 14:5-6). En Adamsugn, som är känd även från södra Halland, visar Adam och Eva. I gamla bouppteckningar kan man läsa om en Adam och Evas kakelugn (Färs härad 1747) och kakelugnar af Adamsform (Järrestads hd 1820), en järnkakelugn i dag/. stugan ståndande med träfot af så kallad Mariesort (Färs hd 1751), nattvardsugn och harpugn (Färs hd 1741). Kejsarugnen hade en bild av en krönt kejsare och texten KEYSARE och Karl Johansugnen som visade Karl XIV Johan till häst kallades även ryttareugn. Möjligen har den sistnämnda varit särskilt vanlig på sina håll, ty i en uppteckning från Ingelstads härad talas om ugn av Karl-Johansmodellen som namn på en sättugn utan reliefer på plattorna.

En variant till den vanliga sättugnen var vindugnen (vinnonen, vingongen) eller in(ne)läggaren, som inte eldades från köket utan inifrån stugan genom ett par luckor, där bränslet lades in. En skåp(s)ugn (skab(s)ong) eller skåpspis (skabspis) var en sättugn med ett mellangolv mitt i över själva eldstaden och med luckor till den ugn, som bildades ovanför. I detta

"skåp" kunde man baka och även koka eller steka, eftersom "golvet" kunde vara försett med ringar, liksom en kokspis.

Man kunde också placera ett skåp av järnplåt ovanpå sättugnen för att där sätta in t.ex. mat som skulle hållas varm. Ett sådant kallades på olika håll i Skåne för järnskåp (jarnskdv) , kakelugnsskåp (kacklonskav), kakelugnspuke (kackelonspuge), kakelugnssjåsa (kack(e)lons-sjåsa) eller enbart sjåsa. Man kunde också ha en stickehjälle över sättugnen, d.v.s. en ställning där man torkade spingestickor, som man hade, när man gjorde upp eld.

Efter hand fick man andra järnspisar, såväl köksspisar som andra. En spis som stod inne i stugan kallades i nordöstra Småland för inspis. Vanligt var, att den kallades kamin eller järnkamin. En kamin, som var vanlig under förra hälften av 1900-talet var spaltongen. Mitraljös var en kamin, som man också kunde koka på, och i folkmun blev den ofta kallad metalljös. Kokspisen i köket kallades köksspis eller ibland järnringaspis. Ibland hade man en liten spis liknande en spann, som stod ovanpå köksspisen på ett ringhål. Den drog mindre bränsle vid småkok och kallades besparingsspis eller besparingsugn (besparingson) . Man kunde också ha en torkugn (torkong) under köksspisen.

Liksom ugnsmuren och den öppna spisen skulle strykas med kalk (limmas) eller krita (vittas) åtminstone till midsommaren och kanske också till julen, så skulle också järnspisarna svärtas med spissvärta eller isenfärg, som mer eller mindre bestod av pulvriserad blyerts.

Att det inte alltid var särdeles varmt i stugan framgår av att man hade en kakelugnssten (kackelonsten) eller ljumkesten (jongkesten) liggande på järnugnen och som man tog i händerna för att värma sig. Och för att hålla frosten borta i t.ex. källare under vintern hade man fyrfat med glöder i, som man ställde dit.

Det vanligaste bränslet (kjölnet) var ved (ve, bränne) som förvarades i en vedbod (veabo, vebo) eller vedskjul (veasjul) , men innan veden lades in i vedboden fick den ligga i en vedstapel ( veaflo) och torka på vedbacken (ve backen) , vedkasten (vekasten). Veden var av olika slag från stora kakelugnsknutor (kackelonsknudor) som man eldade i sättugnen med till småhug-

2. Sättugn från Malmö gjuteri med oproportionerligt stort värmeskåp. Står i STF:s "Kullatorpet" på Romeleåsen, Björnstorps gods, Skåne.

3. Eldstål med handtag gjutet i mässing. L 6,2 cm. 1800-talets förra del. KM 8.059. Eldstål av järn med "fnösktunna" av kohorn. Stålets längd 11 ,2 cm. Huaröds sn, Gärds hd, Skåne. KM 22.

gen ved (spingkeve) som kanske bestod av avfall från brädsågning (skrack, spetve). På slätten hade man också grenar av hamlade (stövlade) träd samt ris (baska). Där man hade tillgång till det tog man upp torv (tår, tör) som förvarades i torvhus (tårehus).

I en del trakter, framför allt kanske i närheten av de skånska