Page 1

JUBILEUMS E S S Ä E R

Omvårdnadsforskningen in i KI - som jag minns det

Hjördis Björwell Essäist


Omvårdnadsforskningen in i KI - som jag minns det

Omvårdnadsforskning avser att belysa och analysera problem inom patientnära vårdområden. Det kan gälla vård av personer med diabetes, cancer, stroke, demens, nutritionsproblem, smärta, tvärkulturella vårdproblem, yrsel, anhörigas hjälpbehov mm. Forskningen fokuserar ofta patientens upplevelse av sin sjukdomssituation och ev förändring av den sjukdomsrelaterade egenvårdsförmågan.

ändringar som medfört nya organisationer har ställt nya krav på omvårdnadens funktioner och därmed på utbildning för nya uppgifter, Genom högskolereformen 1977 blev sjuksköterskeutbildningen och flera andra vårdutbildningar högskoleutbildningar, forskningsanknutna men utan egen forskarutbildning. I Stockholm kom den främst att ske på medicinska fakulteten på Karolinska institutet.

Hur började det?

Åren runt 1980 kan ses som en tidsgräns då sjukvården markant förändrades med en sorts spänningsförskjutning med bl a mera teamwork. Olika yrkesgrupper fick tydligare eget ansvar. Vård och medicinsk behandling kunde kunskapsmässigt mera än tidigare särskiljas. Detta synliggjorde behovet av en vetenskaplig grund för praktiken också för dessa grupper inom sjukvården.

Alla tänker Florence Nightingale. Inte så dumt! Hon var inte en liten lustig tant som många tror. Hon var en begåvad, självständig och drivande sjuksköterska och blev en förebild när det gäller såväl vetenskapligt tänkande som praktiskt handlande i vården. Hon blev också en av världens då främsta statistiker. Florence Nightingale insåg att siffror och diagram var nödvändiga för att hon skulle kunna vara övertygande i mansvärlden. Hon var också en duktig lobbyist. Hon förstod att utan politikers och den medicinska överhetens stöd skulle hon inte kunna åstadkomma någon verklig utveckling inom vården. Detta var i slutet av 1800-talet! Också långt senare har många andra sjuksköterskor främst från England och USA varit viktiga förebilder.

Utvecklingen i Sverige

Forskningsintresserade sjuksköterskor i Sverige fick en gratisstart genom att vi kunde använda oss av de omvårdnadsteorier som utvecklats i dessa länder. Ändå skulle det dröja länge innan omvårdnadsämnet fick status som en vetenskaplig disciplin i Sverige. Större samhällsför-

Forskningsanknytningen lät vänta på sig. Det fanns ingen eller nästan ingen forskarutbildad lärarbesättning i den grundutbildning för sjuksköterskor som löd under Stockholms Läns Landsting. Vem skulle knyta utbildningen till forskningen? Det gällde först att skapa en kompletterande utbildning mellan grundutbildning och forskarutbildning. Regionstyrelserna i landet fick 1977 regeringens uppdrag att svara för en sådan överbryggande utbildning inom vårdområdet. Man inrättade ett kursråd som först kartlade behovet av utbildning och sedan bidrog med ekonomiska medel till kompletterande kurser.

De första stegen

Vem skulle då handleda sjuksköterskorna i deras forskning och forskarutbildning. I Stockholm var hjälpen nära. KI var tidigt ute med att anta sjuksköterskor till forskarutbildning utan att ämnet Omvårdnad


ännu var introducerat här. Man anställde en studierektor som skulle ha ansvar för forsknings-anknytningsfrågor för grupper med icke- traditionell KI-bakgrund. Pia Abrahamsson blev den första studierektorn. Till en början var det av naturliga skäl ett trevande när det gällde att hitta framkomliga vägar. Men redan i början av 80-talet gav KI poängsatta överbryggande forskarutbildningskurser. Det var av stort värde. Några kurser som jag särskilt minns, kanske var det de som intresserade mig mest, var medicinsk statistik, kommunikationsanalys, intervju och enkätteknik, psykosomatiska sjukdomsprocesser epidemiologi och informationssökning. Kanske ges de fortfarande? Det fiffiga var att man tillsammans med sin handledare kunde välja de kurser som passade för forskningsplanen.Inget onödigt tjafs!Både på KI- campus och i den kliniska verksamheten fanns handledarresurser. De meriter som krävdes för intresserade sjuksköterskor som sökte antagning till forskarutbildning på KI- institutionerna varierade. De bedömdes individuellt av en grupp inom nämnden för forskarutbildning. Studierektor fungerande som verkställande ledamot i gruppen. Den individuella bedömningen kunde t ex innebära krav på komplettering med tentamen för ämnesexperter i ett eller flera ämnen som var relevanta för forskningsplanen. Man ansåg att viktigast var att studieplanen anpassades till den enskilde studentens faktiska behov, enligt dåvarande ordf i forskarutbildningsnämnden professor Lars Rutberg. Han poängterade också att det skulle ställas lika höga krav på de nytillkomna grupperna som på de traditionella - en viktig deklaration. Allt detta var välment och bra men så här långt efteråt kan man kanske se det som något aningslöst. KIs representanter med sin långa internationella forskartradition med givna rutiner hade nog inte riktigt

klart för sig vilka problem som den nya gruppen skulle komma att ställas inför och vilka kringresurser som måste till. Sjuksköterskorna hade av naturliga skäl ingen grupp inom de egna leden att luta sig mot och diskutera med. Trots problemen övervann de första eldsjälarna detta och tog sig fram i labyrinten. Den tidiga omvårdnadsforskningen vid KI blev kliniskt inriktad på grund av att de sökande sjuksköterskorna hade kliniska frågeställningar. Handledarna fanns i kliniken vilket passade omvårdnadsämnet väl. Detta var avgörande för utvecklingen i Stockholm. Det fanns handledare som förstod att den här forskningen skulle få betydelse för patienternas välbefinnande. Det fanns också andra supportergrupper. Redan före 1988 fanns det en referensgrupp bestående av representanter från bl.a. KI, Stockholms universitet, Stockholms läns landsting och Tekniska högskolan med syfte att belysa tvärvetenskapliga frågeställningar. Det viktigaste med gruppen var som jag upplevde det att flera olika professioner var representerade och diskussionerna blev mångfasetterade på ett berikande sätt. Professor Rolf Zetterström från KI var ordförande. Men det fanns också läkare som inte såg någon mening med att också sjuksköterskor skulle börja forska. Vad skulle det tjäna till? Det är rätt häftigt när man tänker på att flera personer från en annan yrkesgrupp ifrågasatte värdet av en annan professions kunskapssökande rörande bl a patientens välbefinnande och individualitet i sin sjukdomssituation, Även från den egna gruppen hördes negativa röster. Kanske förstod man inte bättre.

En liten anekdot kan kanske vara på sin plats: Rolf Zetterström samlade tidigt ett tiotal ”tunga” professorer från KI till ett möte för att han tillsammans med ett par doktoran-


der ville informera om omvårdnadsforskningens dåvarande status. Ett vällovligt initiativ! En av professorerna hade med sig sitt frimärksalbum, ett förstoringsglas och en pincett. Han fördrev hela mötestiden med att studera sin samling och göra en del omflyttningar med pincetten. Han ställde inga frågor vilket kanske berodde på att han inte lyssnade eller förstod. En annan deltagare med huvudansvar för mycket svårt sjuka patienter med stora omvårdnadsbehov sa med en gäspning att om någon trodde att någon omvårdnadsforskning över huvud taget skulle kunna växa fram skulle det nog ta femton/tjugo år. Men det fanns också ljusare uttalanden. En tredje professor som berättade om sin pappa (nobelpristagare) som hade haft en tekniker på labbet som han tyckte var ovanligt begåvad. Nobelpristagaren frågade honom om inte han hade tänkt på att börja forska själv i stället för att enbart assistera andra. Resultatet blev en avhandling som var bland de bästa av alla avhandlingar som pappans adepter hade åstadkommit. Mötet avslutades med att Rolf Zetterström tackade alla för att de kommit och riktade sig särskilt till frimärkssamlaren; ”Jag avundas dig som har en sådan intressant hobby att du även kan ägna dig åt den på arbetsmöten”. När jag långt senare träffade ”frimärkssamlaren” anknöt han till mötet och sa ”Jag hoppas att jag uppförde mig väl?” Det är nu något mer än 30 år sedan som jag som den första kliniskt verksamma sjuksköterskan skrev in mig som forskarstuderande på KI. Jag disputerade 1985 på ett avhandlingsarbete som handlade om ätbeteende hos svårt överviktiga personer, blev några år senare docent, sedan första kliniska lektorn i omvårdnad och därefter professor i ämnet vid KI. Hela

resan har känts fantastisk men också ansvarsfull och kanske lite ofattbar. Snart disputerade ytterligare några sjuksköterskor med klinisk bakgrund, Gun Nordström och Regina Wredling som nu också är professorer och Caroline Häggmark. Ämnena för deras avhandlingar var i nämnd ordning urostomivård, patientutbildning för diabetessjuka personer och deras anhöriga samt anhörigstöd till cancerpatienter. Sedan dess har ett stort antal sjuksköterskor disputerat vid olika institutioner på KI i ämnen som handlat om olika typer av cancervård och patientens upplevelse av sin sjukdom och förmåga till egenvård. Andra ämnen har varit nutrition, demens, äldrevård för olika grupper av invandrare, medicinhantering, smärta hos barn, sjuksköterskors dokumentation m m. Möjligen kan man skönja när man tittar tillbaka att det fanns ett gemensamt forskningsfokus redan i den första lilla gruppen, även om det inte då var klart uttalat, nämligen ett patient- och anhörig perspektiv med syfte att utveckla patientens egenvård och medbestämmande. Ett fokus som senare återkommit i de olika projekten. Området har sedan fortsatt att utvecklas under åren. Det är intressant bl a därför att det idag, 25 år senare, allmänt anses som angeläget att patienten får möjlighet att förstärka sin egenvård och självständighet inom sjukvårdshierarkin för att förbättra möjligheterna till hälsa och tillfrisknande. Vid flera tillfällen i samtal med läkare under åren har det framkommit att många omvårdnadsområden är fält som de inte behärskar men som de ser som intressanta och viktiga.

Tidiga internationella kontakter

Internationaliseringen blev tidigt en angelägen fråga för oss. En sjuksköterska från Skottland Lisbeth Hockey som var chef för en forskningsenhet för sjuksköterskor


vid University of Edinburgh inbjöds vid flera tillfällen under begynnelseperioden på initiativ av förutseende administratörer på Stockholms Läns Landsting. Hon höll kurser i forskningsmetodik anpassade för omvårdnadsforskning. Hockey betonade forskarens skyldighet att på ett vetenskapligt sätt försöka besvara frågor och lösa omvårdnadsproblem från den kliniska vardagen. I den då ännu så ”fattiga” miljön för omvårdnadsforskningen var det viktigt med hennes kunskap och hennes entusiasm för nödvändigheten av att sjuksköterskor intresserade sig för en vetenskaplig syn på sitt arbete. Hon betonade bl a vikten av ett ”framåtpekande”, ett utvecklingsansvar för ämnet. Hockey utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1985. Detta hade tillsammans med hennes undervisning och person stor betydelse för att öka acceptansen för forskning inom den patientnära omvårdnaden. Själv var jag fyra månader under doktorandtiden i USA vid University of Pennsylvania, Philadelphia för att få en djupare förståelse för beteendens individuella variation och betydelse för egenvård. Det var inte enbart studierna utan också den sociala forskningsmiljön tillsammans med doktorander med samma inriktning som hade stor betydelse för mig. Andra namn av betydelse för internationaliseringen var professor Patricia Benner och Afaf Meleis från University School of Nursing, San Francisco. Här skall också nämnas professorerna Anita Aperia och Jan Lindsten som beredde vägen för ett utbildningsutbyte för såväl doktorander som kliniskt verksamma sjuksköterskor vid Vanderbilt University Medical Center i Nashville. Tillsammans med de andra nordiska länderna bildade de svenska sjuksköterskeforskarna ett nordiskt forum för samarbe-

te, Nordic College of Caring, med årliga sammankomster. Dessutom var vi några som samlades i Bergen för att starta en internationell tidskrift Scandinavian Journal of Caring Sciences. Att det blev just Bergen berodde på att en svensk sjuksköterska, Ulla Qvarnström, hade utsetts till omvårdnadsprofessor där. Hon hade haft professor Gunnar Björk som delhandledare men disputerade på pedagogen på Stockholms universitet.

Uppbyggnad på KI och Stockholm

Gott och väl. Det viktiga för omvårdnadsforskningens utveckling i Stockholm var dock Karolinska institutets insatser. Det var inte bara utbildning och handledning som behövdes. Det var också andra funktioner som måste till som t ex användbara forskningsmetoder, diskussioner om vad som är centrala forskningsproblem, rollen som forskare. Dessutom skulle bl a tillhörighet etableras och mera konkreta företeelser som resor, kurser, ledighetsersättning, stol, bord och senare dator och tusen andra saker som det inte fanns någon rutin för inom gruppen att etablera eller följa. Allt skulle byggas upp från ingenting. Några bland många personer vid KI som gett stort stöd vid starten av omvårdnadsforskningen måste nämnas. Det visade sig enligt min uppfattning vara personer med ett vetenskapligt okonventionellt och fritt tänkande som t ex professor Töres Theorell som tidigt startade doktorandseminarier för oss med icke traditionell KI-utbildning, professor Stephan Rössner som erbjöd sig att bli min handledare och som förutom att han tidigt erbjöd handledarskap förmedlade tillhörighet och tak över huvudet, professor Göran Holm på Karolinska sjukhuset, KS, som efter ett visst tryck inrättade den första omvårdnadsenheten vid medicinkliniken, ett embryo till vad som så småningom efter många kringelkrokar skulle utvecklas till


en omvårdnadsinstitution på KI. Han gjorde också omvårdnad likvärdigt med andra specialiteter inom medicinkliniken som han var chef för. Nytt i Sverige! Det var ett lyft! Som enda sjuksköterska med doktorsexamen och med en tjänst som sjuksköterska inom kliniken blev jag chef för den nya enheten. Efter min disputation frågade jag sjukhusledningen ”vad tänker ni göra med mig nu, jag önskar mig en forskartjänst”. Med stöd av bl a öronprofessor Jan Wersäll som då var chefläkare vid sjukhuset fick jag efter sedvanlig ansökan en tudelad tjänst som innehöll 50 % forskning och 50 % kliniskt arbete. Fantastiskt! På Norrbacka, där omvårdnadsenheten först låg, samlades forskningsintresserade kliniskt verksamma sjuksköterskor och ett nätverk av sjuksköterskor började byggas upp. De första egna doktorandseminarierna och forskarutbildningskurserna startade och blev mycket välbesökta. På Södersjukhuset och Danderyds sjukhus fanns vårdutvecklingsenheter som leddes av dr Gun Nordström respektive dr Regina Wredling och som blev grunden för omvårdnadsforskning där. Något senare utvecklades en liknande enhet på Huddinge sjukhus, HS, av sjuksköterskan dr Ann Gardulf som tidigare tillhört doktoranderna på omvårdnadsenheten på KS. Dåvarande sjukhusdirektören på HS doc Anders Persson var ett gott stöd i hennes vårdutvecklingsarbete.

Så här säger professor Regina Wredling om omvårdnadsforskningens början på Danderyds sjukhus: Det nätverk som Hjördis Björvell beskrivit rörande sin verksamhet på Norrbacka blev en oerhört viktig inspirationskälla för många av oss blivande doktorander inom omvårdnad.

Poänggivande forskarutbildningskurser anordnades, med välrenommerade omvårdnadsforskare från såväl Sverige som andra länder. Själv hade jag då tillsammans med Professor Regina Wredling överläkaren och diabetologen Paul Ohlsén startat en dagvårdsverksamhet för diabetespatienter med förebild från Karolinska sjukhuset där diabetessjuksköterskan Kerstin Sparre hade kommit långt med den kliniska verksamheten. Dagvårdsverksamheten startades av mig på Danderyds sjukhus i ett ganska mörkt rökrum på en vårdavdelning. En deltidsanställd dietist, Katrin Edman, och Paul Ohlsén var de första medarbetarna. Numera är diabetesdagvården en stor etablerad verksamhet. Arbetet som diabetessjuksköterska innebar en självständig omvårdnadsverksamhet med klar avgränsning till medicinen, men också med många svåra frågor från patienterna. Under samma tid började två diabetologer arbeta på Danderyds sjukhus, Per-Eric Lins och Ulf Adamson. Utan deras entusiasm och inspiration hade jag nog inte innehaft doktorstiteln idag. Min forskning startade i mitten på 80-talet i samband med att Hjördis Björvell disputerade. Det var ungefär ”kan hon så kan väl jag”. År 1987 blev jag antagen som doktorand på KI. År 1991 disputerade jag och var då den första sjuksköterskan från Danderyds sjukhus som erhöll doktorsgrad. Doktorandtiden var fylld av berg och dalar, mentalt men också reellt. Artiklar som refuserades eller antogs, nationella och internationella kongresser, där jag skulle stå till svars för mina resultat. Kra-


ven var många och stora och framförallt nya i sitt slag. Speciellt drar jag mig till minnes en IDFkongress i Sydney 1999 då jag presenterade en poster som för första gången beskrev att upprepade allvarliga hypoglykemier kunde förorsaka försämring av kognitiva funktioner hos vuxna insulinbehandlade diabetespatienter. Det diabetologiska etablissemanget var mycket kritiskt. Dock är den artikeln idag den mest refererade av alla mina artiklar. Ja, så kan det gå. Efter disputationen fick jag en forskartjänst från dåvarande nämnden för vårdvetenskap, NVV, KI. Jag kunde då forska på 50 % och arbeta i patientvården 50 % av min tid. En person som jag också speciellt vill nämna är dåvarande chefsläkaren Torbjörn Lundman. Han insåg att omvårdnaden som ämne måste utvecklas och gav även stöd för det på många olika sätt. För mig var det en oerhörd viktig uppgift att ha kvar patientvården som inspirationskälla för vidare forskning. Jag önskar att alla nydisputerade som vill fortsätta forska kunde få en sådan tjänst, det ger verkligen fart på forskningen och fortsatt kontakt med vården. År 1996 blev jag docent i omvårdnad och fick ett lektorat i omvårdnad. Ungefär samtidigt blev jag utnämnd till chef för Centrum för Vårdvetenskap Nord, efter Hjördis Björvell. CVVN var en oerhört stimulerande miljö, ett växthus för omvårdnadsforskare. Från 2000 inrättades Institutionen för omvårdnad och min verksamhet övergick dit. Den inkorporerades senare efter en omorganisation som en enhet inom Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Under tiden hade omvårdnadsforskningen tagit fart på Danderyds sjukhus. Efter det att jag disputerat har ytterligare sju omvårdnadsforskare erhållit doktorsgrad. De ämnen som fortfarande dominerar är

olika utbildnings/stödprogram för diabetespatienter och patienter med hjärtsvikt, stödprogram för anhöriga till patienter med stroke och livssituationen för patienter med esofaguscancer. Min första doktorand, Unn-Britt Johansson, disputerade 2000 också med stöd av mina gamla handledare. Unn-Britts doktorand Susanne Amsberg disputerar under våren 2008. En annan viktig forskning som pågår nu är att utveckla en ny pedagogik i utbildningen för diabetespatienter. Vi har fortfarande, i Sverige, 50 % av diabetespatienterna i landet som inte har fullgod sjukdomskontroll och vi vårdgivare måste anstränga oss ytterligare så att även dessa kan få ett fullvärdigt liv. Patienter med notoriskt höga blodglukosvärden har lyckats att förbättra sin sjukdomskontroll med hjälp av tillämpning av kognitiv beteendeterapi. Det är en viktig forskning som en doktorand bedriver just nu och som jag medverkar i. Med detta vill jag säga att nya forskningsområden som ju omvårdnadsforskningen är bör arbeta i samarbete med etablerade forskare som inser att omvårdnaden för patienternas skull behöver utvecklas parallellt med den medicinska forskningen”.

En omvårdnadsrepresentants närvaro vid KS professorskollegium, beslöts av Jan Lindsten, chefläkare Jan Lindsten är ett namn som åter bör nämnas då han som chefläkare och senare sjukhusdirektör på KS bl a bestämde att en omvårdnadsrepresentant skulle vara närvarande på Karolinska sjukhusets månatliga professorskollegium. Det var ett gemensamt forum för KI och landstingets Hälso och sjukvårdsnämnd, FoUU, som stod för forskning, utbildning och utveckling. Det gav oss för första gången en inträdesbiljett till närvaro när angelägna


forskningsärenden avhandlades vilket var mycket lärorikt. Ett annat namn är professorn Bertil Hamberger på KS som tidigt tog tre sjuksköterskor under sin kirurginstitutions forskningsvingar och gav mycket stöd inte minst mentalt. Nu kan det låta som om ”nybörjarna” var helt utan egen vilja och framåtanda. Så var det minsann inte men, åter till Florence Nightingale, medvetenheten om politikers och den medicinska överhetens stöd var viktig. Utan ett sådant stöd skulle utveckling ha gått ännu mycket långsammare.

Så här säger professor Gun Nordström om omvårdnadsforskningens början på Södersjukhuset och Huddinge sjukhus: ”Under senare delen av 1970-talet startade 20-poängskurser i forskningsmetodik vid dåvarande SIHUS (Statens Institut för Högre Utbildning av Sjuksköterskor). Denna kurs som inklude-Professor Gun Nordström rade ett examensarbete väckte mitt slumrande intresse för forskning. Efter genomgång av ytterligare några s.k. överbryggande kurser antogs jag som doktorand vid kirurgen/urologen på Södersjukhuset 1982 och docent Claes R Nyman blev min handledare. Med tanke på att min handledare var urolog så blev det nätverk av forskande sjuksköterskor/ barnmorskor som Hjördis Björvell byggde upp en mycket viktig del i forskarutbildningen. Inom ramen för Omvårdnadssektionen, Norrbackas verksamhet hölls seminarier och forskarkurser inom såväl metod som i ämnet omvårdnad.

Mitt forskningsprojekt fokuserade på urostomiopererade patienter och fysiska, psykosociala och sexuella aspekter efter denna typ av operation. Projektet beviljades ett forskningsanslag från dåvarande Delegationen för Social Forskning. Detta medförde att jag under senare halvan av 1980-talet hade möjlighet att forska på halvtid. På den andra halvtiden arbetade jag bl.a. som s.k. FoU-lärare vid dåvarande Vårdhögskolan i Stockholm, då belägen i anslutning till Södersjukhuset. Doktorandperioden präglades av hårt arbete, bl.a. samlade jag in data på Södersjukhusets Stomimottagning, presenterade resultat vid internationella konferenser i såväl USA som Australien och förstås i form av publicerade artiklar. Författandet av artiklar, abstracts och föredrag var ju nya utmanande aktiviteter som efter ”trial and error” slutligen resulterade i accepterade publikationer. I september 1990 disputerade jag som första sjuksköterska vid Södersjukhuset och en tid därefter blev jag vårdutvecklingschef vid detta sjukhus. En viktig uppgift var då att stimulera sjuksköterskors intresse för forskning samt att underlätta deras möjligheter att använda sig av forskningsbaserad kunskap i praktiken. Intresset för forskningsanvändning medförde bl.a. att Hjördis Björvell och jag ansökte om medel från Centrum för vårdvetenskap Nord (CVVN) KI för att kunna delta i en konferens, The State of the Art, i USA, i Washington angående bl a ’research utilisation’. Ansökan beviljades. Konferensen stimulerade oss att söka forskningsmedel för en studie om sjuksköterskors hinder och möjligheter när det gäller att använda forskningsresultat i praktiken. Dessa medel blev starten på ett omfattande utvecklingsarbete vid såväl Södersjukhuset som vid dåvarande Karolinska sjukhuset. Det blev också grunden för ett arbete som resulterade i en doktorsavhandling av Kerstin Nilsson


Kajermo som försvarades vid KI 2004. År 1997 lämnade jag Södersjukhuset för arbete som klinisk lektor vid dåvarande Hälsohögskolan, i Stockholm, sedermera Institutionen för omvårdnad, KI (1998) och med fysisk placering vid dåvarande Vårdutvecklingsavdelningen, Huddinge universitetssjukhus (HS). Som första kliniska lektor i omvårdnad vid KI hade jag ett nära samarbete med Ann Gardulf en av Hjördis Björvells före detta doktorander, numera docent vid KI. Hon var då vårdutvecklingschef vid Huddinge sjukhus. Bland annat arbetade vi intensivt i samverkan med Stockholms läns landsting med att organisera verksamheten med adjungerade kliniska adjunkter och med uppbyggnaden av KUA, klinisk utbildningsavdelning vid HS. Själv blev jag docent i omvårdnad vid KI 1999. Mitt forskningsintresse har under åren vidgats sedan doktorandperioden och fokuserar nu hälsa och livskvalitet i relation till långvarigt och kroniskt sjuka patienter samt på forskningsanvändning i vården och faktorer av betydelse för detta. Min första doktorand, Lars Eriksson, disputerade vid KI, Institutionen för omvårdnad, våren 2003 på en avhandling om HIV och hälsorelaterad livskvalitet. Sedan 2004 är jag verksam vid Karlstads universitet som professor i omvårdnad och har även under denna tid handlett ett antal doktorander som avlagt doktorsexamen eller licentiatexamen vid KI. Nu senast 2008 då två doktorander försvarade sina doktorsavhandlingar och en doktorand sin licentiatavhandling”.

Andra personer och händelser med stor betydelse för omvårdnadsforskningens utveckling

För att ta ett steg tillbaka skall jag kort beskriva också andra personer och händelser som hade stor betydelse för omvårdnadsforskningens utveckling i Stockholm. Det fanns hela tiden ett nära samarbete

mellan KI, Hälso- och sjukvårdsnämnden Stockholms Läns Landsting och Vårdhögskolan när det gällde att stödja utvecklingen av de kommunala högskoleutbildningarna. Byråchef Ewa Ställdahl vid Avdelningen för utbildning och forskning, KI hade med sin erfarenhet bl a från sitt arbete vid utbildningsdepartementet särskild betydelse de här åren när det gällde att stärka nämnda forskningsutveckling. Hon arbetade bl a, för ett centrum för vårdvetenskap CVV som också inrättades i januari 1988 i samarbete mellan KI och Hälsooch sjukvårdsnämnden och Vårdhögskolan. Regeringen anvisade medel som särskilt stöd till de nya forskningsområden som styrelsen för CVV definierade. FoUUkommittén Nord svarade ekonomiskt för ett kliniskt lektorat vars innehavare också var forskningschef för NVV, en sekreterartjänst och drift. Återigen ett lyft! Professor Erna Möller KI valdes till ordförande. I den vevan lämnade vi Norrbacka och flyttade ner till Borgmästarvillan som aldrig någon borgmästare har bott i. Den ligger på andra sidan vägen vid KS ned mot kyrkogården. Villan är ful utanpå men förtjusande inuti och K-märkt. Den skänkte arbetsro. Borgmästarvillan, kom att bli ett begrepp för vårdforskning i Stockholm under en tid. 1993 ändrades organisationen och också namnet till Nämnden för Vårdvetenskap NVV med två resurscentra - CVVN nord och CVVS syd. CVVS som förlades till Huddinge sjukhus blev en ytterligare förstärkning av den vårdvetenskapliga forskningen med främst inriktning mot äldrevårdsforskning. Närmast ansvariga för de båda enheterna blev sjuksköterskorna dr Siirka-Liisa Ekman och jag. Till ny ordförande för NVV valdes docent Ingvar Krakau. Under de fem år som gått hade 26 sjuk-


sköterskor samt ett antal biomedicinska assistenter (laboratorieassistenter), barnmorskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter registrerats som doktorander vid KI.

Så här säger professor Siirka-Liisa Ekman om CCVSs utveckling: ”CVVS utvecklade sig snabbt till att bli en kreativ mötesplats för ett ökat antal disputerade vårdforskare. Det var främst sjuksköterskor och arbetsterapeuter som arbetade med vård och omvårdnad av äldre och med Professor Siirka-Liisa Ekman psykiatrisk omvårdnad. Under de tre första åren ökade verksamheten från två disputerade sjuksköterskor och en sekreterare till 15 disputerade (8 sjuksköterskor och 3 arbetsterapeuter) samt 29 registrerade och 18 presumtiva doktorander (de flesta av dem har senare disputerat vid KI). Den geriatriska omvårdnadsriktningen leddes av dr Sirkka-Liisa Ekman, den psykiatriska omvårdnaden av dr Kim Lützen samt arbetsterapiforskningen av dr Lena Borell. En omfattande forskarutbildning skedde under åren 1994-1998. Grunden för CVVS:s arbete utgjorde en teoretisk utbildning i vetenskapsteori, filosofi och forskningsmetodik, där kritisk analytiskt tänkande och argumentation stimulerades. Forskarutbildningen tog sikte på utbildning i den kvalitativa forskningstraditionen mest inom fenomenologi och fenomenologisk- hermeneutik vilka var influerade av Sirkka-Liisa Ekmans egen profil och forskningsinriktning som hon hade med i bagaget från Umeå universitetets omvårdnadsforskning. Eftersom denna inriktning var relativt obekant inom KI fanns det behov

och intresse för detta vilket visade sig i det snabbt ökande antal doktorander som sökte sig till CVVS. De mest aktiva forskningsområdena rörde upplevelser och erfarenheter av olika livsoch vårdsituationer hos patienter, närstående och personal, speciellt inom vården av äldre personer med problem som demenssjukdom, stroke eller Parkinson sjukdom. Tvärkulturella och etiska frågeställningar var ofta studerade områden likaså kommunikation, relation och bemötande mellan vårdtagare och vårdgivare. Det internationella samarbetet var mycket aktivt. Flera doktorander och disputerade sjuksköterskor hade möjlighet att med hjälp av externa medel tillbringa flera månader i University of California i San Francisco. Som samarbetspartners fanns flera internationellt kända omvårdnadsforskare och professorer som t.ex. Patricia Benner, Afaf Meleis och Julien Lipson. De har alla hållit flera forskarutbildningskurser vid CVVS i ämnen som omvårdnadsvetenskapens teorier, tvärkulturell omvårdnad, etik och kompetensutveckling framför allt inom den kliniska verksamheten. Ytterligare en värdefull person som har stöttat i den fenomenologiska forskningstraditionen är Professor Amedeo Giorgi även han från San Francisco. Från 1994 och fortvarande besöker han CVVS som mentor, lärare och samtalspartner. När omvårdnadsforskning organiserades till en egen institution hösten 1999 fanns det ingen finansiering för det tidigare CVVS. Den stora forskargruppen försökte klara sig på egen hand vilket givetvis var svårt och ledde till att verksamhetens framtid var mycket osäker. Man bildade ett nätverk som bestod av ca 50 sjuksköterskor som forskade inom äldrevård och bedrev en omfattande seminarieverksamhet och ordnade många forskarutbildningskurser”.


Forskningsmedel Forskningsmedel söktes på vanligt sätt. Vårdalstiftelsen fick stor betydelse för forskningsanslagen till vårdforskningen. De forskningsområden som så småningom växte fram först vid omvårdnadsenheten på KS och senare vid CVVN och CVVS var mångfasetterade och utgick oftast från patientens egen förmåga och upplevelse av sina problem. De övergripande områdena förblev de ursprungliga när ämnet omvårdnad fick en egen institution 2000 och utvecklingen har gått snabbt. Institutionen är åter en enhet men nu inkorporerad i Institutionen för Neurobiologi, Vårdvetenskap och Samhälle. Författat av Hjördis Björvell, Professor i omvårdnad. Januari 2008.


Hjördis Björwell, Essäist Hjördis Björvell, professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet, föddes 1931 i Borås och tog 1953 sjuksköterskeexamen vid dåvarande Statens sjuksköterskeskola i Stockholm. På grund av sitt intresse för hur människan själv kan påverka sin hälsa, arbetade hon sedan inom rehabilitering vid Statens arbetsklinik i Stockholm respektive studerade beteendeteori vid Stockholms universitet. Hon vidareutbildade sig i mitten av 1950-talet i England inom ämnesområdet paraplegivård, det vill säga dubbelsidigt förlamningstillstånd. Dessa erfarenheter kom senare väl till pass då hon som sjuksköterska vid en medicinavdelning, Karolinska sjukhuset, med överläkaren och docenten Stephan Rössner som handledare, började forska kring ätbeteendet hos gravt överviktiga personer. Hon blev 1985 den första kliniskt verksamma sjuksköterskan i landet som disputerade på sin forskning.

Hjördis Björvells forskningsmetoder kom senare till användning även för andra gruppers förmåga att påverka sin hälsa, som patienter med cancer och olika immunbristtillstånd respektive kirurgipatienter och dialyspatienter. Hon utnämndes 1995 till professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet. Hjördis Björvell har även studerat hur forskningsresultat kan föras ut i den kliniska vardagen. Hon gick i pension 1999, men är fortfarande verksam inom omvårdnadsfältet. Hon har bland annat varit ordförande för Barncancerfonden med inriktning mot vård, ledamot i Reumatikerförbundets forskningsnämnd och under en period suttit med i Vårdalinstitutets styrelse.

Eva Cederquist. Maj 2008

Profile for Barbara Klockare

Omvårdnadsforskningen in i KI- som jag minns det  

Hjördis Björwell om Omvårdnadsforskningen in i KI - som jag minns det

Omvårdnadsforskningen in i KI- som jag minns det  

Hjördis Björwell om Omvårdnadsforskningen in i KI - som jag minns det

Profile for ki200
Advertisement