ESSÄ
Kulturrådet vid Karolinska Institutet
Jan Lindsten Essäist
Kulturrådet vid Karolinska Institutet Från begynnelsen till rivningen av Hagströmerbibliotekets lokaler - arkitekten Peter Celsings sista verk* Jan Lindsten Tillkomsten
Kulturrådet vid Karolinska Institutet (KI) bildades formellt 1997 genom beslut av institutets dåvarande rektor, professor Hans Wigzell och universitetsdirektör Rune Fransson. Behovet av att skapa ett sådant råd hade diskuterats i KI:s ledning vid flera tillfällen dessförinnan med anledning av att Hagströmer Biblioteket (HB) börjat ta form, att det föreslagits att institutet borde starta en alumniverksamhet och behovet av att stärka personalens och studenternas av tradition starka kulturella intressen. Det är därför inte förvånande att formuleringen av Kulturrådets uppgifter fick följande lydelse: Ett kulturråd inrättas vid Karolinska Institutet fr o m 1997-10-01. Rådet skall vara rådgivande till Rektor och Direktion i kulturfrågor och bevaka såväl kulturhistoriska som aktuella och framtida kulturfrågor. Med kulturfrågor avses här frågor relaterade till i första hand områden som arkitektur, konst, litteratur, medicinens historia och musik inom Karolinska Institutet. I rådets arbete bör ingå att ta initiativ till inventering, dokumentering, bevarande och presentation inom dessa områden. Rådet skall också engagera sig i jubileer och skapande av Karolinska Institutets alumniförening. Kulturrådet skall omfatta sju ledamöter. Ledamöterna, som utses av rektor för en period av tre år, skall vara anställda eller studerande vid Karolinska Institutet. Ingen bör vara ledamot av rådet i mer än sex år. Till rådet knyts en administrativ funktion, för närvarande institutets kulturchef. Nämnden kan på eget initiativ utse arbetsgrupper och till sig adjungera ledamöter vilka ej behöver vara anställda vid institutet. Organisatoriskt är rådet underställt förvaltningschefen.
I det ursprungliga Kulturrådet ingick SirkkaLiisa Ekman (vårdvetenskap, Huddinge sjukhus), Göran Falkenberg (bibliotekskunskap, KI campus, sekreterare), Roland Grafström (cellforskning och konst, KI campus), Eva Hellsing (odontologi, Huddinge sjukhus), Hugo Lagercrantz (pediatrik och litteratur, Karolinska sjukhuset), Jan Lindsten (klinisk genetik), KI:s ledning, ordförande), Peter Århem (neurobiologi och filosofi, KI campus) och Marie Åsberg (psykiatri och medicinhistoria, Karolinska sjukhuset) som ordinarie och Ove Hagelin (antikvariatbokhandlare, HB), Carl-Magnus Stolt (humanistisk medicin och medicinhistoria, KI campus) och Jenny Lindberger (studentrepresentant) som adjungerade ledamöter.
Fig.1. Gammelgården på KIs campusområde i Solna våren 2010. Foto Marie Oscarsson.
--------------------------------------------------------------
Denna essä skrevs 2009. Meningen var att den skulle ingå i en skrift avsedd att hedra Ove Hagelin på hans 70-årsdag, men då denna ännu inte utkommit läggs den nu (februari 2012) i stället ut i ograverat skick på KIs hemsida. Trots undertiteln slutar redogörelsen, med vissa undantag, i och med utgången av 2007 då jag avgick som ordförande i Kulturrådet *)
Rådets sammansättning illustrerade väl strävan att kulturellt engagerade studenter, lärare, män och kvinnor samt företrädare för olika ämnesområden och geografiskt skilda arbetsplatser skulle vara representerade. Redan från och med 1999 utökades antalet ordinarie men framför allt adjungerade ledamöter. Viktigast i det sammanhanget var att Svenska Läkaresällskapet (SLS) då fick möjlighet att utse två ledamöter (Bengt Pernow och Claes-Göran Westrin, den senare efterträddes år 2000 av Holger Pettersson) för att sällskapet på så sätt skulle få möjlighet att följa verksamheten vid det av SLS och KI gemensamt inrättade HB, samt att sekreterarposten övertogs av Lars Helin. Rådet hade sitt första, konstituerande sammanträde den 3 februari 1998. De ärenden som då behandlades har sedan återkommit i olika former under årens lopp: • Dokumentation (film- och videobandinspelningar, essäer) • Litteratur (Camera obscura, publikationer) • Föreläsningsserier • Hagströmerbiblioteket • Konst (konstregistrering, utställningar) • Musik (konserter) Kulturrådet startade även planeringen av firandet av KI:s 200-årsjubileum, men då denna uppgift sedermera växte avsevärt i omfång övertogs detta arbete av en särskild styrgrupp och kommer därför inte att behandlas vidare i det här sammanhanget. En detaljerad redogörelse för Kulturrådets övriga aktiviteter återfinns i dess årsredogörelser, och här skall endast valda delar av rådets aktiviteter belysas utan avsikt på fullständighet, men först något om de lokaler rådet verkat i.
Gammelgården
Kulturrådets administrativa funktioner har under åren 1997-2010 haft sina lokaler i en värdig miljö med gamla rötter, den övre våningen i Gammelgården som tillhör fastigheten Stenbrottet. Denna fastighet uppgick i Karlbergs Kungsgård på 1630-talet, och man vet att den har varit bebyggd sedan mitten av 1700-talet. Det ursprungliga tor-
pet omvandlades 1771 till arrendegård och innehades då av den tyskfödde bagaren Joachim Sasse. Huset bredvid Gammelgården, Tiondeladan, fördes dock till sin nuvarande plats från Spånga prästgård först kring 1880 för att användas som arbetarbostad. Förutom brytningen av sten har området varit känt för tobaksodling, och de sista tobaksladorna revs så sent som 1960. Huset renoverades under åren 1995-2000 av Akademiska Hus. Ytterst skickliga hantverkare och kompetenta inredare med känsla för husets kulturella värde gav det ett smakfullt yttre och inre ansikte (Fig.1 och 2). Gammelgården har inte överraskande en egen, tämligen brokig historia.
Fig.2. Stora rummet på nedre botten i Gammelgården 2010. Foto Marie Oscarsson.
• Under den förste innehavaren Joachim Sasses tid fick bakande stå tillbaka för ett mer lukrativt lönnbränneri under en tid då Gustaf III:s kronbränningsmonopol var gällande. • Kring 1830 utnyttjade den av Gustaf III 1795 städslade italienske balettmästaren på operan Giovanni Ambrosiani Gammelgården som sommarnöje (släkten trivdes tydligen bra då den fortfarande finns kvar i Sverige). Läget var utmärkt då balettmästaren kunde promenera till Karlbergs slott där han hade en andra arbetsuppgift, som danslärare. Stenbrottet gick då under namnet Dansmästarbostället. • 1830 bildades Svenska Jägareförbundet i Gammelgården, och där föddes också den svarta räfven (Fig.3 och 4) i innehavarens, gelbgjutaråldermannen A.L. Herndahls, rävfarm. • På 1920-talet fördes den runsten (Fig.5) som tidigare funnits i Stenbrottet till Karl
Fig.3. Akvarell (Göte Göransson, 1997) föreställande från vänster kommissarien i Riksbanken Bengt von Hofsten (1785-1834), professor Sven Nilsson (1787-1883) och bergsrådet Carl Magnus af Robson (1776-1840) framför Gammelgården i samband med Svenska Jägareförbundets bildande där 1830. Tiondeladan som syns till vänster flyttades till institutets campusområde från Spånga omkring 1880 och fanns alltså där när bilden målades men inte 1830.
bergs slott. Alla senare försök att få den tillbaka har stött på så starkt motstånd från försvarsmakten att utgången av en kamp härom bedömts utsiktslös. • Under 1900-talet beboddes Gammelgården av flera familjer samtidigt som den under en tid tjänade som lunchrestaurang för KIs personal och studenter.
Fig.5. Runstenen, som hittades bland en massa stenar på fastigheten Stenbrottets område (Karolinska Institutets nuvarande campusområde i Solna) men som togs om hand och flyttades till Karlbergs slottspark på 1920-talet. Fotograf okänd.
Många som var verksamma på institutet under 1960- och 1970-talen minns rågkakorna med stekt ägg på Snusket.
Svarta och Hvita Räfven
De första byggnaderna i modern tid på KI:s campusområde i Solna uppfördes på 1940-talet. Allra först var Folkhälsoinstitutet, nuvarande Enheten för internationell hälsa (IHCAR) (Institutionen för folkhälsovetenskap, Nobels väg 9), som invigdes 1941. Bland de först uppförda byggnaderna var den tidigare administrationsbyggnaden tillika biblioteket med sitt vackra och karakteristiska boktorn på hösten klätt av mörkrött vildvin (Fig.6). I denna byggnad låg också sessionssalen (Fig.7) i vilken alla viktiga beslut vid KI, inklusive utseende av nobelpristagare, fattades från och med det första sammanträdet den 28 november 1946 till invigningen av Nobel Forum 1993. Salen hade en för sin tid vacker och stilenlig arkitektur präglad av funktionalism och klassicism.
Fig.4. Två svarta rävar (Canis nigro-argenteus), från samma kull, födda 1831. Bägge rävarna kom att målas av (handkolorerade litografier). Bilden av räven överst, som utfördes av Wilhelm von Wright, blev den första plansch som kom att illustrera det allra första häftet av Tidskrift för Jägare och Naturforskare (1832). Bilden av den undre räven målades av Wilhelm von Wrights broder Magnus von Wright. Bilder från HB.
I slutet av 1990-talet behövde biblioteket större lokaler, och ett förslag om delning av sessionssalen i mindre rum för datautbildning framfördes. Ett bevarande av salens arkitektur och dess historia samt behovet av att skapa en fakultetsklubb där också institutets rektorsporträtt kunde samlas befanns dock väga tyngre (ett alternativt förslag
Fig.6. Administrationsbyggnaden med sitt karakteristiska boktorn på campusområdet i Solna, sommaren 2010. Foto Marie Oscarsson.
Fig.7. Sessionssalen i administrationsbyggnaden på Karolinska Institutets campusområde i Solna, 1959. Ur Liljestrand (1960).
framlagt av Kulturrådet). Sessionssalen rustades i stället upp (Fig.8) och fakultetsklubben invigdes den 21 november 2001. Glädjen blev dubbel då biblioteket fick nya, större lokaler i Berzeliuslaboratoriet (Berzelius väg 3). Frågan uppkom då vilket namn man skulle ge fakultetsklubben. På förslag av Ove Hagelin, mannen med en räv bakom varje öra, döptes salen till Svarta Räfven. Namnet för visserligen tanken till en brittisk pub men har som framgått ovan en klar anknytning till fastigheten Stenbrottet och därmed till KI:s campusområde. De två rävar med det latinska namnet Canis nigro argenteus som föddes där blev nämligen kända i en vidare krets därför att de avmålades av bröderna Magnus respektive Wilhelm von Wright (Fig.4). Ytterligare en namnfråga aktualiserades, år 2006, då man inredde ett sammanträdesrum i nära anslutning till Svarta Räfven. Förslaget blev den Hvita Räfven. Bakgrunden var följande. En indianhövding, den Hvita Räfven (Fig.9), dog i Göteborg den 11 januari 1875. KI:s lärarkollegium hävdade
då att denna indiankropp hade stort vetenskapligt intresse och krävde därför att den skulle överföras till institutets anatomiska museum. Så skedde, och kroppen undersöktes av professor Gustaf von Düben, varefter vissa kroppsdelar sparades. I början av 1990-talet anmodades KI emellertid av Oregons guvernör att återföra dessa delar. Så skedde också, och resterna av den Hvita Räfven fördes 1994 i en någorlunda pietetsfull väska av den typ elektriker brukar använda med personlig eskort från den amerikanska ambassaden till U.S.A. Sedan dess befinner sig denna indianhövding således i de sälla jaktmarker han tillhör.
Fig.8. Del av fakultetsklubben Den svarta räfven i den nyinredda, tidigare sessionssalen. Foto Marie Oscarsson, 2010.
Snart sagt alla både kan och har synpunkter på namnförslag, men hur kunde KI döpa en restaurang på campusområdet till Jöns Jacob, i folkmunnen kallad Jönsan. Med tanke på Berzelius storhet och betydelse för KI och den tidsepok som han representerar var detta enligt min mening smaklöst och visade brist på vördnad. Möjligen kan man säga att det är studentikost, och att det gjordes långt före Kulturrådets tillkomst, men med tanke på att vi trots allt representerar en akademisk verksamhet borde det ändras. Fig. 9. Fotografi av hövdingen Den hvita räfven (1846-1874). Det är okänt var, när och av vem fotografiet togs.
Alumniföreningen
Som nämnts inledningsvis var bildandet av en alumniförening ett av incitamenten för Kulturrådets tillkomst, men det var inte särskilt originellt vid den tiden. Alumniverksamhet hade funnits sedan länge vid många universitet i flera länder, inte minst i U.S.A. Även i Sverige hade flera universitet/högskolor börjat bygga upp en sådan verksamhet i lite olika former. Men på KI fanns det inte någon sådan varför ett försöksprojekt initierades år 2000. Det stod då ganska klart att en alumniförening vid KI borde drivas av institutet, och inte av en självständig förening av alumner, för att komma igång och vara livskraftig. Det var ju KI som kände behovet av att knyta alumner till sig starkast. Vidare borde man satsa på att skapa dels ett nät för kontakt mellan alumnerna själva samt mellan KI och dess alumner, dels vidareutbildning och kännedom om aktuell biomedicinsk forskning framför allt på institutet. Eftersom donationer inte var avdragsgilla vid skattedeklaration i Sverige vid den tiden bedömdes det orealistiskt att vädja till alumnerna om ekonomiskt stöd till olika aktiviteter vid KI, i alla fall under de inledande åren. Då försöksprojektet var lyckosamt beslutade KI i april 2002 att alumniverksamheten skulle permanentas och få en egen organisation inom förvaltningen. År 2010 hade denna verksamhet fler än 10.500 medlemmar (tidigare studenter, lärare och övrig personal) en permanent administrativ resurs och ett rådgivande organ – alumnirådet (i huvudsak medlemmar som för närvarande ej arbetar på KI). Internetkontakterna har varit livliga och alumnidagar, som arrangerades varje termin, har dragit rikligt med deltagare till KI.
Föreläsningsserier
Ända sedan starten har Kulturrådet arrangerat föreläsningsserier i gränslandet mellan biomedicin och humaniora. KI har visat sin uppskattning här av genom att serierna godkänts som forskarutbildningskurser: • Hjärnan, medvetandet och personligheten (1999-2001, arrangör Hugo Lagercrantz). Publicerad i bokform med titeln Hjärnan och medvetandet, Nya Doxa 2002 i samarbete med Karolinska Institutet University Press och Hjärnfonden.
• The Conscious Brain. The hard Problem (2001-2003, arrangör Hugo Lagercrantz). • Evolution (2003, arrangör Hans Jörnvall). • What is Life? The Future of Biology (2005-, arrangör Ingemar Ernberg). Titeln på serien är inspirerad av Erwin Schrödingers bok med samma namn (1944) (Fig.10).
Fig.10. Omslag och titelblad till den första upplagan av Erwin Schrödingers bok What is Life? The Physical Aspect of the Living Cell, 1944.
Erfarenheterna av dessa serier har varit synnerligen goda beroende på att föreläsningarna genomgående haft mycket hög kvalitet. Många av föreläsningarna har spelats in på videofilm och kan erhållas på CD skivor. Låt oss hoppas att de också kommer att finnas tillgängliga på KI:s hemsida. De tål att ses inte bara i Sverige utan i även i andra länder.
Litteratur, dokumentation och publikationer
Eftersom studietakten är hög inom vårdyrkesutbildningarna samtidigt som det finns ett behov och intresse hos studenterna att tillgodogöra sig skönlitteratur har Kulturrådet i samarbete med KI:s universitetsbibliotek satsat personella och ekonomiska resurser på att skapa en bokhörna omfattande såväl äldre som modern sådan litteratur. Den fick inte oväntat namnet Camera obscura och invigdes av rektor, professor Hans Wigzell, den 30 augusti 2000 i närvaro av författarna till den omdebatterade diktsamlingen med samma namn som utgavs 1946, professorerna Torgny Greitz och Lars Gyllensten (Fig.11 och 12). Från och med 2007 har KI:s universitetsbibliotek övertagit det fortsatta fulla ansvaret för Camera obscura som då omfattade fler än 900 titlar.
I vardagen tycks mycket gå långsamt, kanske alltför långsamt, men när man summerar vad som hänt under en lite längre tidsperiod träder det som verkligen hänt fram tydligare. Så är det till exempel med Kulturrådets publikationer. Det kom faktiskt ut en Fig.11. Omslaget till diktsamlingen Camera Obscura (första upplagan, hel del böcker och 1946) av pseudonymen Jan Wictor skrifter, flest från (Torgny Greitz och Lars Gyllensten). HB under Linnéåret. Det här är inte tillfället att ge en samlad bibliografi, men det finns skäl att nämna att två böcker prisbelönats av Svensk Bokkonst (Ove Hagelin. Georg Dionysius Ehret and his plate in Linnaeus’ own copy of Systema Naturae. Hagströmer Biblioteket, Svenska Läkaresällskapet och Karolinska Institutet, Stockholm 2000 och Thomas Lindblad. Gustaf Retzius. A Biography. Hagströmer Biblioteket, Svenska Läkaresällskapet och Karolinska Institutet. Stockholm 2007) (Fig.13).
Uppgiften har framför allt anförtrotts Göran Falkenberg som under årens lopp tagit fram ett antal filmer om dels livet på KI kring millennieskiftet (Spets och mångfald, 2003), dels viktiga insatser för institutet. Dessutom har ett bildspel om Nobel and Karolinska Institutet (återfinns på Internet under adressen www.nobelprize.org) producerats (Jan Lindsten).
Fig.13. Porträtt och titelblad till böckerna om Georg Dionysius Ehret (överst) respektive Gustaf Retzius (underst)
Göran Falkenberg har även startat att bygga upp ett arkiv av videobandinspelningar med en lång rad av institutets förgrundsgestalter. Under flera år gjordes dessa intervjuer av den väl kända medicinjournalisten Gunilla Myrberg.
Fig.12. Professorerna Torgny Greitz och Lars Gyllensten. Fotografi taget vid invigningen av bokhörnan Camera obscura år 2000.
Efter andra världskriget har dokumentationen av vilka som verkat och vad som hänt på KI varit ganska bristfällig. Jämför man med de två historieböcker om KI som skrivits tidigare så har den ägnats väsentlig mindre uppmärksamhet. Denna, åtminstone partiella historielöshet, har gjort att Kulturrådet känt ett behov av att bidra till dokumentationen inom sina ramar.
Till dokumentationsinsatserna bör man också lägga Julius Roccas bok Forging a Medical University (2006), som beskriver det akademiska och politiska spelet innan KI:s grundande (Fig.14). Ytterligare ett initiativ har varit att starta en essäserie. Sedan 2003 inbjuds nämli-
Fig.14. Omslaget till boken Forging a Medical University (Rocca, 2006).
gen KI:s medarbetare och studenter att skriva essäer, gärna illustrerade, relaterade till KI. Redaktörer har varit Britta Wahren och Barbara Klockare. Tills vidare lagras essäerna på KI:s hemsida.
Hagströmerbiblioteket
Hagströmerbiblioteket har en alldeles egen historia. Det tillkom snarast genom en tillfällighet eller snarare genom flera lyckligt samverkande faktorer. En har sina rötter i nobelpristagaren Pavlov, en annan i SLS och dess dåvarande ordförande professor Göran Bauer och biblioteksansvarige docent Göran
avtalet 1999). Detta föreslogs, naturligtvis, av Ove Hagelin och måste sägas vara synnerligen väl valt. Ingen av parterna favoriserades. Anders Johan Hagströmer var stor bibliofil och boksamlare. Han var dessutom dels en av SLS:s grundare (1808), dels KI.s förste inspector (rektor) (1816-1830). Ett konsultavtal tecknades på ett tidigt stadium mellan KI och Ove Hagelin, eller snarare Hagelin Rare Books AB, 1998 med den ursprungliga tanken att konsultverksamheten skulle reduceras successivt och avvecklas inom en treårsperiod. Så blev
Fig.15. Vinjetten på Hagströmerbibliotekets hemsida.
Falkenberg och inte minst i William Harveys beskrivning av blodomloppet i verket De motu cordis från 1628 som fanns undanstoppad där men återupptäcktes av antikvariatbokhandlaren Ove Hagelin som var ditkallad för att gå igenom undanställda delar av sällskapets boksamling. Det är nog bara Ove Hagelin själv som kan berätta hur det verkligen gick till och det på ett oefterhärmligt sätt. Om det sedan är helt sant är en annan fråga. Jag överlåter således den historieskrivningen till Ove Hagelin för att i stället koncentrera mig på vad som hänt efter det att SLS och KI skrivit på ett samarbetsavtal och kommit överens om bibliotekets/rarbokmuseets namn – Hagströmerbiblioteket (verksamheten startade redan 1997 men formellt undertecknades
det emellertid inte. Den fortsätter än idag och har kontinuerligt utökats i omfattning parallellt med att verksamheten blivit allt större och bibliotekets lokaler i stort sett fördubblats liksom ekonomin. Genom ett hängivet arbete av Ove Hagelin, hans hustru Irene och medarbetare, bibliotekarien Gertie Johansson, samt stöd från flera bibliofiler, främst Percy Barnevik och Sven Hagströmer, och förstås Kulturrådet har HB blivit väl känt nationellt och, inte minst, internationellt. Ett antal böcker och skrifter har publicerats, en vänförening har bildats och ett intensivt arbete har lagts ner på att skapa en digital bild av bokskatterna på Internet inom HBs ram – Bibliotheca Systema Naturae (Fig.15). Allt detta stämmer väl överens med Ove Hagelins
grunduppfattning att KI egentligen bara har en kärnverksamhet. Gissa vilken! En sådan inställning är inte unik i akademiska kretsar. Den är inte heller alltid helt komplikationsfri, men den leder många gånger, som i detta fall, till stor framgång. Som redan nämnts har föredragningslistan vid Kulturrådets sammanträden under årens lopp haft en rad stående punkter. En, och den mest omfattande, som ledamöterna nog minns bäst, handlade om vad som hänt på HB. Försäljning av dupletter (enligt avtal), nyförvärv (alla epokgörande), bokutställningar i första hand på SLS, förevisningar och framtidsplaner har alltid ingått och givit upphov till livlig diskussion och inte minst till uppskattande kommentarer. Några av de mest brännande frågorna har varit de rörande HB:s framtid, inriktning, organisationstillhörighet samt lokal-, personal- och utrustningsbehov. Inriktningen har under de år som gått helt naturligt varit mot uppbyggnad, visningar och beskrivningar i form av kataloger och andra pulikationer. Det har dock också utgivits ett relativt stort antal publikationer, om än ett fåtal med mer vetenskaplig karaktär. En del av böckerna har som nämnts tidigare prisbelönats. Samtliga nämnda aktiviteter, inte minst den vetenskapliga, behöver dock och kan mycket väl utvecklas. SLS och KI är ägare av samlingarna och bör enligt min mening aldrig avyttra dessa. De utgör ju att unikt kulturarv av högsta internationella klass och värde såväl kulturellt som ekonomiskt. För att motivera ägarnas fortsatta finansiering av verksamheten måste i första hand forskningsverksamheten vid HB byggas ut. Infrastrukturen härför skulle förstärkas avsevärt om samtliga rarbokmuseer i landet kunde knytas samman i ett digitalt nätverk liksom om HB kunde kopplas samman med en medicinhistorisk forskningsenhet vid KI. Förutsättningar skulle då kunna skapas för att bilda ett nationellt medicinhistoriskt centrum vid institutet. Någon brist på forskningsprojekt torde inte finnas varför möjligheterna att dra till sig forskningsanslag också borde vara goda. HB bör som jag ser det även fortsättningsvis vara knutet till KI i dess egenskap av delägare och universitet. Det ger förutsättningen för en lång
och livskraftig utveckling. Biblioteket bör således jämställas med andra forskande enheter vid institutet och ingå i en institution. Inga andra organisationsformer torde kunna ge motsvarande styrka, stabilitet och aktivitetsplattform. Den svaghet som finns gäller inte ägarnas vilja att värna om utan deras möjligheter att finansiera verksamheten. Hittills har det avtalsenligt varit KI som svarat för finansieringen, men om verksamheten skall kunna utvecklas måste denna förstärkas både vad gäller bas- och projektresurser. År 2010 firar KI sitt 200-årsjubileum. Man planerar då att starta uppförandet av en helt ny och spektakulär aulabyggnad. Där tänker man sig också inrymma HB. Utvidgade och mer ändamålsenliga lokaler samt tillgång till utställningsytor kommer att innebära ett stort steg framåt i bibliotekets utveckling. Men för mig som varit verksam vid KI sedan 1960-talets början är det svårt att tänka sig att konsekvensen här av med nödvändighet skulle vara att den arkitektoniskt vackraste delen (den tidigare administrationsbyggnaden inklusive biblioteket, boktornet och de tidigare Nobellokalerna (arkitekten Peter Celsings sista verk) av KI:s campusområde, som i sig är konsekvent och vackert genomförd, där alla viktiga beslut fattats, skall försvinna. Kanske är jag för gammal och nostalgisk för att inse att så måste ske. Vad man fruktar är att arkitekten Ture Rybergs helhetstänkande för campusområdet raseras och att Berzeliuslaboratoriets tillkomst, som först bröt hegemonin, var det första steget i en dominoeffekt. Det andra blir aulabyggnaden. Glöm i Fig.16. Bronsskulpturen Det entoalla fall inte bort att mologiska kvinnorovet (Eric Grate, dokumentera bygg- 1957) vid huvudentrén Till KaroInstitutets campusområde i nader som skall ri- linska Solna. Foto Barbara Klockare. vas!
Konst
KI har en inte föraktlig konstsamling, mest porträtt i olja av tidigare professorer och rektorer (6),
men även en del skulpturer. En av skulpturerna, Eric Grates Det entomologiska kvinnorovet (Fig.16) har fått tjäna som symbol för Kulturrådet. Dess något parodiska historia finns beskriven ibland annat den lilla skrift om Svarta Räfven som tas upp i källförteckningen.
Fig.17. Invigning av föreläsningssalen Vesalius (tidigare Sal Bertil) i mars 2003. Tavlorna på väggen utgörs av förstoringar av bilder (muskelmannekänger) från Vesalius bok De humani coproris fabrica (1543). Foto Emil Hagelin.
Mest spännande är kanske de kristaller av salter av grundämnen som Lennart Nilsson nyligen fotograferat med svepelektronmikroskopi. De aktuella grundämnena upptäcktes av KI:s störste forskare under 1800-talet, Jacob Berzelius, och det material som Lennart Nilsson använt är taget från materialet i de provrör som Berzelius själv använde och som finns sparade på Kungl. Vetenskapsakademien. Lennart Nilsson har dessutom under dekader donerat ett stort antal av sina ofta världsberömda bilder till KI, bilder som bidragit till att synliggöra kunskap för allmänheten på ett bättre sätt än vad forskarna lyckats med. Kulturrådet, inte minst stimulerat av Ove Hagelin, har arbetat för att KI:s studenter skall vistas i en miljö som sätter in den kunskap som förmedlas idag i ett medicinhistoriskt perspektiv. Det är annars så lätt att få uppfattningen att allt viktigt görs idag trots att all forskning grundar sig på tidigare upptäckter och iakttagelser. Kan man historien är det lättare att förstå det som händer idag och även att se framåt. En annan avsikt har varit att studenterna med rätta skall kunna känna sig stolta över de framsteg som gjorts genom tiderna av KI:s egna forskare. Som en följd här av har de tre föreläsnings-
salarna i Berzeliuslaboratoriet (Fig.17) smyckats med tavlor, förstoringar av bilder från originalverk i HB:s samlingar, ursprungligen gjorda av Andreas Vesalius, Jacob Berzelius och Gustaf Retzius. Arkitekternas arbetsnamn på föreläsningssalarna – Adam, Bertil och Cesar – fick samtidigt ge vika för några av medicinhistoriens stora namn, Vesalius, Berzelius och Retzius. I sal Berzelius finner man också de ovan nämnda fotografierna av Lennart Nilsson samt en byst i vit marmor föreställande Jacob Berzelius utförd 1836 av Pierre Jean David d’Angers (1788-1856) (Fig.18). Kulturrådet har sedan länge närt förhoppningen att KI:s salar generellt skulle smyckas på motsvarande sätt. Ett steg i den riktningen har tagits inom den nuvarande administrationsbyggnaden på campusområdet. Mest speciell är dock den oljemålning föreställande familjen Hagelin ((Fig.19 privat ägo) som fanns provisoriskt uppställd i entrén till HB. Förebilden är tydlig, Alexander Roslins oljemålning av familjen Jennings från 1769, som finns på Nationalmuseum. Tillsammans med det uppstoppade vildsvinet, döpt till Dr. Schweinkopf, samt ett antal citat och bilder dekorerande väggarna i HB, ger den en bild av Ove Hagelins fäbless för det kuriösa. Varje gång man skall beskriva ett konstföremål, som man exponeras för dagligen, utan att ha det framför sig, slås man av hur svårt det är minnas hur det ser ut inte bara i dess detaljer. Det är därför klokt att staten kräver att alla myndigheter skall ha ett konstregister. En av Kulturrådets uppgifter har därför varit att uppsätta ett sådant register på KI. Upprätta är kanske ett starkt ord med tanke på att arbetet, som startade 2004, lär pågå länge ännu. Redan från början var tanken att Kulturrådet skulle arrangera utställningar av till exempel böcker, konst och foto-
Fig.18. Byst av Jacob Berzelius (P.J. David d’Anger, 1836). Foto Marie Oscarsson.
På Ove Hagelins initiativ gav HB ut 100 exemplar av Georg Dionysius Ehrets plansch illustrerande den klassifikation av växtriket som Carl von Linné beskrev i första upplagan av Systema naturae (1735) (nytt handkolorerat kopparstick, Fig.22). Exemplar nr 1 gavs till SLS och nr 2 till KI. Resten slutsåldes snabbt.
Fig.19. Oljemålning av familjen Hagelin, från vänster sonen Emil, hustrun Irene, Ove och sonen Johan (Jens Hedin, 2003). Foto Marie Oscarsson, 2010.
grafier. Bortsett från bokutställningar (Fig.20) så har detta endast kunnat realiseras i några få fall främst beroende på brist på lämplig lokal eller snarare brist på möjligheter att minimera stöldrisken. Två konstutställningar har dock gjorts omfattande ett antal original till medicinska illustrationer utförda av Urban Frank (februari 2002) (senare deponerade på KI) och den andra (april 2005) collage utförda av professor emeritus Hans Boman (1924-2008) (Fig.21). Härutöver finns skäl att nämna att HB varit rikt representerat på två konstutställningar på Nationalmuseum, Kroppen i Konst och Vetenskap (2005)
Fig.20. Ove Hagelin (bakre raden längst till vänster) och de hantverkare som tillverkat de två bokskåpen. Målarna, ett tvillingpar, är vitklädda, och målarmästaren är iförd slokhatt. Foto Ulf Sirborn, 2001.
och Blomsterspråk (2007). Dessutom kommer en stor utställning enbart med material från HB att arrangeras på Prins Eugens Waldemarsudde under 2010 då KI firar sitt 200-årsjubileum.
Fig. 21. Utställda konstverk av Urban Frank (illustration av hjärtats eget blodkärlssystem, 1996) respektive Hans G. Boman (collage med titeln Jean Paul) (publiceras med tillstånd av Anita Boman).
Behovet av att kunna arrangera fler utställningar av olika slag och visa viktiga vetenskapliga insatser och händelser i KI:s historia, en Karolinska Hall of Fame, upplevs som synnerligen starkt av Kulturrådet.
Musik
Den musikaliskt utomordentligt talangfulle neurobiologiforskaren Fredrik Ullén adjungerades naturligtvis redan inledningsvis som, ledamot av Kulturrådet och därmed kunde ett högkvalitativt konsertprogram startas. Lyckligtvis fanns det en lokal med bra akustik tillgänglig, ljusgården i nuvarande administrationsbyggnaden på KI:s campusområde (en av de få kammarmusiklokaler i Stockholm med parkett plus två rader). Dessutom hade institutet erhållit en flygel som donation. DonatioFig. 22. Plansch (handkolorerat nen innebar att all kopparstick) som illustrerar de 24 kvarlåtenskap efter klasserna i Linnés sexualsystem Karin och Nils Ro- för växter (Georg Dionysius Ehret, 1736).
sander skulle tillfalla KI och användas för forskning. Så skedde också, men med ett speciellt undantag för flygeln. KI ansåg nämligen att musik bidrar till att göra forskarna mer avslappade och kreativa. Numera har flygeln dock tjänat ut, och i avvaktan på en ny har konsertprogrammet skurits ner, förhoppningsvis temporärt. Under den aktiva perioden (2002-2006) gavs i genomsnitt två konserter per termin, ibland också jazzkonserter (Gustav Lundgren Django Project - Gypsy swing and hot jazz 2005 och Echoes from New Orleans med Barfota Jazzmen from Bunk Johnson Memorial Hospital i Sundsvall 2006) men framför allt kammarmusikkonserter centrerade kring Fredrik Ullén (piano) hans hustru Judit Csatószegi (violoncell) och deras musikkollegor (Fig.23). Programmen var verkligen högklassiga och de starkaste minnena har jag av • Quateur pour la Fin du Temps av Olivier Messiaens (februari 2003) • Stråkkvartett i C-dur av Franz Schubert (januari 2004) • Traditionell Judisk Klezmermusik (mars 2004) • Pianokvintett i A-dur av Franz Schubert (oktober 2006) Åhörarna var redan från början många och entusiastiska. Konserterna fyllde en funktion och blev snart tradition till dess flygeln inte kunde brukas längre. Vi får hoppas att det blir möjligt att arrangera fler konserter framgent inte minst därför att musik alltid har varit viktig för många människor inom vårdyrkena.
Fig.23. Affischer till två konserter arrangerade av av KIs kulturråd, den vänstra 2005 och den högra 2007.
tutet men också på att man ansåg det olämpligt att bedriva medicinsk utbildning och forskning skilt från verksamheterna vid övriga fakulteter. Motståndet, personifierat av uppsalaprofessorn Israel Hwasser (Fig.24), medförde att det tog 64 år innan KI fick samma rättigheter som universiteten, och då hade samtliga ledande kombattanter (till exempel Hwasser, Berzelius, Anders Retzius) och deras vapendragare (bland annat kungen) hunnit gå ur tiden. Trots motståndet stod sig KI väl i konkurrensen vad gäller både forskning och undervisning, men det skulle alltså ta nästan 200 år innan institutet förstod att en del av den kritik som gällde relationer med framför allt humanistiska ämnesområden var berättigad och därför inrättade ett kulturråd.
Framtidsperspektiv
Det var förutseende att skapa ett kulturråd på KI. Att ha ett aktivt sådant råd även i fortsättningen borde kunna berika och bredda institutets verksamhet. Alla vårdyrken omfattar ju en tydlig naturvetenskaplig del men därutöver också uppenbara humanistiska, kulturella och sociala aspekter, och det är de senare som ett kulturråds aktiviteter förstärker. När KI tillkom 1810 var oppositionen häremot kompakt från de traditionella universitetens i Lund och Uppsala sida. Den grundades sig delvis på rädsla för det nya, konkurrerande insti-
Fig.24. Porträtt (fotografi av gravyr) av Israel Hwasser (17901860) och titelbladet till hans bok Om Carolinska institutet (1829). I stället för författarnamn anges bokstäverna E.R.U.F. (En Röst Ur Fängelset).
Synsättet tycks dock inte ha accepterats fullt ut eftersom Kulturrådet inte har utnyttjats som rådgivande organ så flitigt som det borde. Så blev rå-
det till exempel aldrig konsulterat i samband med införandet av ett nytt grafiskt profilprogram 2005. Om så hade varit fallet hade man bland annat kunnat undvika att använda ordet excellent. Det finns, eller fanns i alla fall inte då, i den svenska ordlistan, även om det var ett populärt modeord i akademiska kretsar. Värre var att ordet excellent används i engelskt språkbruk vid vetenskapliga bedömningar men då står för det näst bästa. För det bästa används i stället ordet outstanding. Inte heller har rådet utnyttjats för att ge kulturella och historiska synpunkter vid den omfattande byggplanering av KI:s campusområde som pågår för närvarande. Det är viktigt att det sker en kontinuerlig rotation av ledamöter i Kulturrådet. Först då kan rådet utvecklas och få ett större inflytande. Så har också skett, och den förnyelse som skett under senare år har stärkt rådets kompetens avsevärt. Flera delar av rådets verksamhetsområden, till exempel HB, konstutställningar, konserter och föreläsningsserier, har stor utvecklingskapacitet i synnerhet om man samtidigt förstärker angränsande områden som medicinhistoria och kulturmedicin (sambandet mellan kulturella faktorer och ohälsa). Sammanfattningsvis – Kulturrådet kan spela en viktig roll för KI:s framtida utveckling under förutsättning att det förstärks och utnyttjas, och glöm då inte att ju friare från byråkrati den akademiska världen är desto kreativare blir den.
Ove Hagelin in honorem
Ove Hagelin blev hedersdoktor (med.dr h.c.) vid KI 1997, och det var jag som i egenskap av dåvarande dekanus fick förmånen att promovera honom (Fig.25). Alla som utnämns till hedersdoktorer är synnerligen värda denna hedersamma titel om än av olika anledningar. Ove har genom sin unika och encyklopediska kunskap och enastående framställningskonst bidragit till att berika institutets kultur och gör så oförtrutet alltjämt. Genom hans insatser är HB idag lika väl känt nationellt och internationellt inom sin värld som många rent biomedicinska KI institutioner inom sina. Under senare år har Ove med ålderns rätt ängslats över successionen vid HB. Det är förståligt
men behövs inte. Den dagen frågan blir aktuell kommer den att lösas, och det är alltid en fördel om den som avgår inte deltar i den processen, det vinner skötebarnet Hagströmerbiblioteket i längden på. Till dess är det kunskapen och kreativiteten som bör stå i centrum.
Fig.25. Karolinska Institutets doktorspromotion i Stockholms Stadshus 1997. Från vänster promotorn, dekanus för medicinska fakulteten, professor Jan Lindsten (författaren) och två av det årets fyra hedersdoktorer (med.dr h.c.), antikvariatbokhandlaren Ove Hagelin och professor Michael E. DeBakey. Foto Ulf Sirborn
Källförteckning
1. Erlingsson E-L. Gammelgården. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010. 2. Historien om svarta räfven. Karolinska Institutets kulturråd. Stockholm, 2002. 3. Johansson, G. Hvita räfven - 100 år av obduktion. 4. Karolinska Institutets kulturråds verksamhetsberättelser 1998-2006. 5. Lennmalm, F. Karolinska mediko-kirurgiska institutets historia. Stockholm, 1910 6. Liljestrand, G. (red.). Karolinska medikokirurgiska institutets historia 1910-1960. Karolinska Institutets lärarkollegium. Uppsala, 1960. 7. Malmborg, A-S. Karolinska Institutets samling av rektorsporträtt. Karolinska Institutet University Press, Stockholm, 2006. 8. Rocca, J. Forging a medical University. Karolinska Institutet University Press, Stockholm, 2006.
Jan Lindsten, Essäist Professor emeritus Jan Lindsten var professor i humangenetik vid Århus universitet 1967-1968 och i medicinsk genetik vid Karolinska Institutet (KI) 1970-2000 samt överläkare vid kliniskt genetiska laboratoriet på Karolinska sjukhuset (KS) 1970-1990. Dessutom har han varit sekreterare i nobelförsamlingen vid KI (1979-1990), chefläkare (1987-1990) och sjukhusdirektör (1990-1994) på KS, sjukhusdirektör på Rigshospitalet i Köpenhamn (1994-1996), dekanus för medicinska fakulteten vid KI (19961998) samt preses i Kungl. Vetenskapsakademien (2003-2006). Hans bibliografi omfattar cirka 300 originalarbeten samt ett antal böcker inom området klinisk genetik.
Efter pensioneringen år 2000 har Jan Lindsten varit ordförande i KIs kulturråd (1998-2007) och rådgivare till ledningen för Muhimbili National Hospital i Dar es Salaam, Tanzania, i samband med reformeringen av sjukhuset (2002-2006). För närvarande är han verksam vid KIs kulturenhet och författar böcker och artiklar relaterade till institutets historia.