Issuu on Google+

ESSÄ

WHITE FOX (VITA RÄVEN) OCH HANS KAMRATER

Dan Jibréus Essäist


WHITE FOX (VITA RÄVEN) OCH HANS KAMRATER


WHITE FOX (VITA RÄVEN) OCH HANS KAMRATER Dan Jibréus


Omslagsbild: Pawneehövdingen Buffalo Bull målad av George Catlin på 1830-talet Layout: Marie Oscarsson Utgivare: Karolinska Institutet © Dan Jibréus & Hagströmerbiblioteket ISBN: Stockholm 2012


WHITE FOX (VITA RÄVEN) OCH HANS KAMRATER

Långväga besökare

Sommaren 1874 kom några ovanliga besökare till Sverige. Tre pawnee-indianer anlände tillsammans med två följeslagare – kanske de kan kallas cirkusdirektörer – för att uppträda för allmänheten. Nordamerikanska indianer var något man var nyfiken på eftersom man via pressrapportering och brev från släktingar kände till, och så här på avstånd fascinerades av, den kamp som pågick i de delar av Nordamerika som höll på att införlivas med USA men ännu var utanför Washingtons kontroll. Redan 1840 hade indianer uppträtt på den amerikanska östkusten och på liknande sätt hade samer förevisats i Europa; just på 1870-talet ökade antalet turnerande samer. Man var nyfiken på det främmande. Bland bildade européer och vita amerikaner ansåg man också att man

fick möjlighet att bese representanter för folk dömda att försvinna inför den med en naturlags obeveklighet framträngande civilisationen, d.v.s. det europeiska levnadssättet.

Köpenhamn

De tre männen, som hette White Fox, Red Fox och White Eagle, uppträdde med sång och dans. Dessutom visade de upp sin skicklighet med pil och båge. Den samtida rapportering i pressen som jag är bekant med börjar i dagstidningen Kalmar där en artikel daterad 18 juni 1874 och betitlad ”Bref från Köpenhamn” finns införd 21 juni. I raljerande ordalag beskrivs hur de tre pawneerna, här kallade Röda Wargen, Hwita Wargen och Hwita Örnen, uppträder på Sommerlyst nära Frederiksberg vid Köpenhamn. Signaturen M-r ondgör sig inledningsvis över att räkförsäljande kvinnor med skränande sång utbjuder sina varor på gatorna. Därefter skriver han att pawneernas sång ”nära nog i ohygglighet öfwerträffar ofwannämnde ’hwita’ qwinnor, men hwad färgen å deras hud beträffar, wet jag ej rätt hwarföre indianernas skall kallas röd och rejgummornas hvit, ty de likna hwarandra fullkomligt … Då man hör deras sånger och ser deras krigsdansar, drager man sig owillkorligen tillbaka utom skalperingshåll, helst som den ene af ’wargarne’ i sin gördel bär flera lemningar af skalper från Siouxindianer, Pawneernas oförsonligaste fiender”. Sommerlyst var ett nöjesfält som vid den här tiden konkurrerade med det mer kända Tivoli.

Malmö

Fr. vänster Red Fox, White Fox och White Eagle i Sverige 1874.

Samma tidning rapporterar den 14 augusti att de uppträdde i Davidshall i Malmö (artikeln återfinns också i Faluposten den 19 augusti). Davidshall var en krog som var populär bland den ”enklare” befolkningen och dess rykte var

-5-


inte helt fläckfritt. Pawneerna säges ”under twenne swenska amerikanares egid företaga en rundresa i Europa”. Hwita Räfwen (Ke-wuckoo-tah-kah) – som sägs vara en hövdings son - och ”Grå” Örnen (Atta-kah-stah-kah) namnges och journalisten rapporterar att man i medförda papper kan se att de två 1868 tjänstgjort som frivilliga spioner (d.v.s. spanare, spejare, scouts) vid en avdelning av Förenta staternas armé i krig mot arvfienden siouxerna. White Fox beskrivs som 28 år gammal, kraftigt byggd, och ”en wacker typ för sitt folk” och White Eagle sägs vara resligare och ännu kraftigare byggd. Alla tre sägs förstå engelska och White Fox talade det tämligen ledigt. Den inte namngivne Red Fox var sjuk (”han lär lida af fistel”) och deltog inte i föreställningen men var ändå på plats på scenen, ”med äkta indiansk stoicism fördragande sina plågor”, som det sägs med en tidstypisk kliché. Reportern är imponerad av White Eagles bågskytte; ”med wiss nochalens handterar han sin båge och jagar den skarpa pilen i pricken på den lilla skottafla som är uppsatt i föreningslokalen, ofta med sådan kraft att jernet genomborrar brädan”. White Fox och White Eagle sägs vara muntra och livliga och reportern gör en intressant iakttagelse; han påpekar att pawneerna inte tål någon slags tyrannisering från ledarnas sida utan man får tvärtom vara mycket försiktig i umgänget med dem.

Kristiania (Oslo)

Artikeln avslutas med att nämna att gruppen lördagen den 15 augusti skall avresa till Norge och förevisa sig på vad som kom att aspirera till att bli Kristianias (Oslos) svar på Köpenhamns Tivoli - Klingenberg. I Aftenposten finns flera annonser för deras framträdanden införda mellan 19 augusti och 12 september 1874. Denna nöjesanläggning med flera scener, krogar och dansbanor prydda med kulörta lyktor var bland annat ökänd för att den frekventerades av stadens prostituerade.

Örebro

Därefter har jag inte funnit något spår förrän sällskapet dyker upp i Örebro. 17-22 november befinner de sig på Björkegrens hotell. En jour-

nalist från Nerikes Allehanda meddelar den 20 november att de överförts ”från Amerikas urskogar” för att visas för nyfikna européer. ”De äro iklädda sin stams högtidsdrägt och se rätt prydliga ut med sina perlbesatta kläder, hufwudfjädrar och skalpprydda gördlar”. Endast White Fox nämns vid namn, för ovanlighetens skull bara på pawnee: Kee-wuch-oo-kah-tah.

Stockholm

Den 27 november har de kommit till Stockholm där de uppträdde först i Mosebacke nedre salong, därefter på Hotell Hamburg på Stadssmedjegatan (nu en del av Västerlånggatan i Gamla stan) 10. Dagens Nyheters reporter som kommenterar deras närvaro tycker att de är väl värda att ta i beskådande, dels för att honom veterligt indianer aldrig förr besökt Sverige och dels för att de är representanter för en folkstam som liksom samerna ”inom en ej aflägsen framtid torde vara försvunnen från jorden” (DN 7 december 1874). Det senare ger, som inledningsvis nämndes, uttryck för en vid tiden gängse uppfattning.

Norrköping

Det gavs föreställningar på Hotell Svea i Norrköping den 29-30 december. Norrköpings Tidningar säger den 31 december att ”de woro i sanning wärda att taga i betraktande och att de woro af äkta sorten, derom finnes intet twifwel”. Därpå for gruppen vidare till Linköping.

Linköping

Det finns två artiklar i Östgöta Correspondenten, den 2 och 5 januari 1875, som kortfattat beskriver ett av flera framträdanden i Arbetareföreningens lokal. ”Ganska egen, men ingalunda behaglig, war deras sång…”. I den första artikeln betonar man att det verkligen rör sig om äkta indianer vilket skulle bevisas av ett uppträde där två av dem sägs ha överfallit sin ”förare” med pil och båge och kniv. Detta hade dock avstyrts med hjälp av en revolver och handklovar. I den andra artikeln tonar man ned bråket, dementerar användandet av skjutvapen och handfängsel, och anger skälet – en av de tre var sjuk och orkade inte framträda, men de övriga ville tvinga honom. ”Förewisningen afslöts emeller-

-6-


tid och en släde efterskickades, men då en sådan icke kunde erhållas, skedde hemwandringen till fots, hwarwid indianerne åtföljdes af förewisaren, waktmästaren wid arbetareföreningen och en poliskonstapel, hwilka senares biträde påkallats, som det sades, för att hålla en hop påträngande åskådare på afstånd”.

Göteborg

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 7 januari 1875 finns en annons där det sägs att de tre skulle uppträda från och med den 6 januari och tills vidare dagligen i Haglunds annex (f.d. Bloms hotell) i Göteborg. På websidan ”Vårt Göteborg” sägs att här ”ordnades teaterföreställningar, diskussioner och litteraturkvällar. Men man kunde även visa upp apor, papegojor och andra exotiska djur i bur. Vanskapta människor med missbildningar och defekter visades upp som cirkusdjur, förlöjligades och skrattades åt”. Man ansåg tydligen att detta var rätt forum

för de tre pawneerna. De uppträdde inte i de finaste salongerna, utan snarare på ställen där de nådde en bred, folklig, publik. Haglunds annex blev dock med tiden ett av stadens finaste hotell; Grand Hotell Haglund.

Slutet på turnén

I Norra Hallands Tidning gav den 20 januari 1875 signaturen G. H. T. en kortfattad beskrivning av vad som hände i Göteborg: ”Vid ditkomsten från Linköping befann sig en af de långwäga främlingarne lidande af en sjukdom, till följd hwaraf han intogs å Sahlgrenska sjukhuset, der han aflidit. Den aflidne – hvars namn var Kee-wuck-oo-ta-kaa eller på swenska detsamma som ’Hwita räfven’ – hade warit höfding för sin stam och anses wara omkring 28 år gammal. De begge qwarvarande lära påyrka att få jordfästa sin aflidne kamrat enligt sin stams säregna seder, men något beslut har ännu icke fattats derom eller på hwad sätt han sedermera

Pawneer med tolk framför jordhus. De två männen längst till vänster är Baptiste Bayhylle och Eagle Chief. Foto William H. Jackson, ca 1870.

-7-


skall begrafwas. Enligt hwad det berättas, lära de läkarwetenskapliga myndigheterna i Stockholm hafwa gjort förfrågningar, om de kunna erhålla liket efter den owanliga främlingen”. En kort anteckning från Sahlgrenska sjukhuset konstaterar att White Fox hade insjuknat i tuberkulos och dött den 10 januari 1875. Ytterligare tidningsartiklar är för närvarande inte kända förutom en notis den 6 mars 1875 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Här nämns att Göteborgs museum i gåva av brukspatron James J:son Dickson (vid tiden en av landets rikaste män och känd donator) fått motta den i Göteborg avlidne White Fox’ dräkt. Hur Dickson förvärvat dräkten är obekant, men han hyste ett stort etnografiskt intresse, dock med tonvikt på Asien, vilket kan ses i den katalog som publicerades i samband med ”Allmänna etnografiska utställningen 1878-1879”. Han kan mycket väl tänkas ha köpt dräkten (förmodligen av Red Fox och White Eagle) i akt och mening att bevara den för eftervärlden i ett lämpligt museum. Red Fox och White Eagle gjorde några ytterligare framträdanden, det sista den 21 januari, innan de återvände till Nebraska. Eftersom de nu bara var två halverades entrépriset från den 14 januari. Och nu inleddes ett mycket makabert händelseförlopp som jag återkommer till senare.

Förhållandena på de centrala prärierna Varför kom då de tre männen till Sverige?

För att förklara det måste jag ge en presentation av bakgrunden till situationen på de stora slättlanden i västra Nordamerika söder om Kanada och norr om Mexiko vid denna tid. Vid 1800-talets början fanns en mängd olika folkstammar spridda över detta mycket stora område; de flesta nomadiserande jägare. Dessas räckvidd hade ökat högst betydligt sedan hästen blivit en del av präriekulturen under framför allt 1700-talet. Tre stora stammar, som i sin tur var indelade i flera undergrupper, dominerade området. I nordväst fanns blackfoot, i söder fanns

comancherna och i de mellersta och nordliga delarna fanns de mäktiga siouxerna. De olika mindre stammarna måste förhålla sig till detta och allianser slöts och allianser bröts och området befann sig i ett ständigt krigstillstånd. Visserligen för det mesta lågintensivt, men ändå. Den vanligaste krigshandlingen vid den här tiden var att någon välrenommerad krigare på eget initiativ värvade ett antal hågade följeslagare, mellan endast ett par till uppåt 20-talet men ibland ännu fler, för att ge sig ut på en expedition där målet var att i första hand stjäla/erövra hästar, i andra hand döda någon motståndare. Allierade med siouxerna var cheyennerna och arapahoerna. Dessa folk är vad man kan kalla klassiska prärieindianer så som vi känner dem från skönlitteraturen och inte minst från en mängd oftast mediokra spelfilmer. Här finner vi de böljande fjäderskrudarna och tipierna (de koniska tälten), m.m.

Pawneerna och deras grannar

I Nebraska, längs Platte River, Loup River och Republican River bodde sedan mycket länge de i fyra undergrupper (Chaui, Pitahauerat, Kitkahahki och Skidi) indelade pawneerna. De levde som bofasta i halvklotformade hus täckta av jord och livnärde sig på att odla majs, bönor och squash. Emellertid gav de sig ut på två årliga buffeljakter, en på sommaren och en på vintern, då i princip hela folket lämnade sina byar och levde som sina nomadiska grannar och konkurrerade med dem om bytet. På 1830-talet beskrevs pawneerna som krigiska och starka och ganska talrika; 10 000–12 000. 1849 hade de drabbats av ett öde som även andra folk på prärien råkat ut för – de smittades av sjukdomar ditförda av amerikanerna, i det här fallet kolera och det fanns bara 4500 kvar efter epidemin. 1861 rapporterades de vara omkring 3 400 och 1879 var de 1440. Vid mitten av 1800-talet ansattes pawneerna hårdare och hårdare av siouxerna, som ofta gjorde plötsliga anfall mot byarnas åkrar där försvarslösa kvinnor kunde överraskas och dö-

-8-


das. Sårbara var också de åtråvärda hästhjordarna som brukade beta några kilometer ifrån byarna och endast vaktades av unga pojkar i nedre tonåren och yngre.

Reservatlivet

Pawneerna hade 1859 tvingats in i ett reservat och amerikanernas närvaro gjorde sig snabbt mer och mer påmind, och försvagade som folket var av sjukdomar och ständiga attacker från siouxerna, hade man inte råd med en ny mäktig fiende. För att överleva måste man böja sig för trycket från amerikanerna. Det innebar att indianagenter och regeringstjänstemän fick beslutsrätt över deras liv. Dessa skodde sig ofta mer eller mindre systematiskt på indianernas bekostnad. Den nedan nämnde professor O.C. Marsh rapporterar om skamliga bedrägerier; han citeras i svensk press: ”boskapen var af uslaste slag, det salta köttet omöjligt att förtära, tobaken rutten, mjölet och sockret förfalskade

med grofva tillsatser o.s.v.” (Göteborgs Weckoblad 14 augusti 1875). Regeringen försökte ta tag i detta genom att tillsätta pacifistiska och moraliskt rakryggade kväkare på nyckelposter. Emellertid… i deras värld var den flitige småjordbrukaren av europeiskt snitt den ideala förebilden för pawneerna och de övriga präriefolken – de skulle ”civiliseras”. Man gjorde allt för att bryta upp pawneernas ”barbariska och hedniska kultur”, bland annat genom att sätta barnen i skolor där ingen hänsyn togs till deras traditioner samtidigt som man försökte tvinga ut männen på åkrarna. Det sistnämnda var i det här skedet en ren förolämpning – jordbruket var religiöst motiverat kvinnoarbete. Vita bosättningar trängde närmare och närmare och man fick mer och mer problem med sina grannar – ett av de större var att nybyggarna ogenerat fällde träd och stal virke på reservatet. Detta ledde till att man var tvungen att lämna en del av stammen kvar när man gav sig av på

Raruhc kureesaaru ’His Chiefly Sun’ (Chawi), Aruusa’ Rakit wi’u ’Leading Horse’ (Skiri), Ck ra Rareesaaru ’Lone Chief ’ (Chawi), Sitiri¡ra’uusit ’One Aimed at’ (Skiri), Kaat raki Titka ’uc ’Struck With a Tomahawk’ (Skiri). Foto William Henry Jackson ca. 1871.

-9-


buffeljaktturerna vilket också försämrade möjligheterna till en lyckad jakt. Samtidigt hade de livsviktiga buffeljakterna blivit farligare och farligare på grund av siouxernas närvaro. Konkurrensen om bytet var hårdare än någonsin därför att vid denna tid hade amerikanernas rovdrift börjat göra sig gällande och de jättelika hjordar som tyckts outsinliga började ta slut. Dessutom tvingades man be om lov av olika myndigheter för att över huvud taget få ge sig ut på de även religiöst viktiga jakterna. 1869, 1870, 1871 och 1872 nekades pawneerna inledningsvis att jaga, men fick motvilligt tillstånd när de vita myndigheterna såg hur hungern spred sig.

De sista buffeljakterna

Vid alla dessa jakter ledsagades man nu av någon amerikansk tjänsteman och som gäst 1872 hade man med sig Audubon Society’s grundare George Bird Grinnell som senare gav ut en livfull skildring av denna jakt. Grinnell var en av sin samtids främsta miljökämpar och hade sin hand med i upprättandet av Glacier National Park (och i viss mån också Yellowstone), och han blev med tiden också väl bekant med flera av folken på prärien. Hans utgivna uppteckningar bland pawneerna blev den första i en lång serie viktiga etnografiska böcker av hans hand. Han nedtecknade bland annat historiska traditioner bland siouxernas främsta allierade, cheyennerna, som var kända för sitt mod, och i boken ”The Fighting Cheyennes” återges många strider med pawneerna vilka beskrivs som formidabla motståndare. 1872 års sommarjakttur skulle visa sig vara pawneernas sista lyckade buffeljakt någonsin. Under vinterjakten samma år lyckades siouxerna ta över 100 hästar från pawneerna och detta var ännu ett hårt slag mot ett samhälle där antalet hästar man ägde var måttet på välstånd och status, förutom att de var helt oundgängliga vid jakterna. 1873 gav man sig ut på sommarjakten under ledning av Sky Chief, som vanligt ledsagade av en tjänsteman. Normalt brukade i princip hela befolkningen i de fyra byarna ge sig ut, men efter vinterns förlust av hästar var det många som

tvingades stanna kvar. Själva jakten gick bra och efter att ha nedlagt en mängd byte påbörjades hemfärden. Man slog läger i Republican Rivers dalgång och här överrumplades man av en mycket stor styrka siouxer under ledning av en man med det passande namnet Pawnee Killer. Uppgifterna går isär men mellan 50 och 150 män, kvinnor och barn dödades, och platsen heter sedan dess Massacre Canyon. Utblottade och i trasor tog sig de överlevande hem till reservatet. Pawneerna hade alltså mycket svårt att försörja sig. Amerikanska staten gav årligt underhåll som betalning för de landområden man annekterat i form av främst mat och förnödenheter men det räckte inte och svälten lurade ständigt runt hörnet.

Flytten till Indian Territory

I vad som då kallades Indian Territory, nuvarande Oklahoma, hade olika stammar från vitt skilda håll vars mark övertagits av amerikanerna tilldelats landområden. I dessa reservat fanns bland andra modocer från Kalifornien, senecas från nordöst, cherokeer från sydöst, apacher från sydväst och cheyenner från de centrala slätterna. Myndigheterna hade under ett antal år försökt få pawneerna att flytta dit, men de ville stanna på sina nedärvda marker. Katastrof följde på katastrof och 1874 drabbades man av torka och gräshoppsinvasion vilket spolierade skörden. Också de mest ståndaktiga pawneerna insåg nu att det traditionella livet var på väg att upplösas och flytten till Oklahoma genomfördes i tre omgångar, 1873, 1874 och 1875.

The Great Sioux War

Siouxerna med allierade hade också pressats till att samlas i reservat, men de var så pass talrika och kraftfulla att många av dem valde att ta strid med inkräktarna. Krigshandlingarna trappades upp från och med 1864 och kulminerade 1876-1877 med det som ibland kallas The Great Sioux War. Situationen var ganska besvärlig för invandrarna och de amerikanska trupperna och man hade svårt att få till stånd avgörande strider, bland annat för att siouxerna inte kämpade enligt europeisk modell med soldater uppställda i slag-

- 10 -


ordning som marscherade rakt emot varandra under eldgivning. Detta föreföll fullkomligt vansinnigt för präriefolken; de gjorde istället snabba och plötsliga attacker när det var som minst väntat. Urinvånarna på prärien vid den här tiden har kallats världens främsta lätta kavalleri.

The Pawnee Scouts

I det läget beslöt sig amerikanska armén för att värva infödda allierade som framför allt spanare (scouts). Representanter för många stammar fanns med i olika trupper, men de mest berömda i den här delen av Västern var det pawnee-

förband som upprättades 1864. Snart sattes det under ledning av major Frank North som kunde språket och var bekant med deras kultur. Här fick nu pawneerna en chans att slå tillbaka mot siouxerna, samtidigt som de för ännu en tid kunde leva som de gjort, men nu klädda i de amerikanska blå uniformerna. Officerare i de pawneekompanier som var i fält 1865, 1867-1870 och 1876-1877 var amerikaner, underbefälen kunde vara pawneer. Bland befälen märks Frank Norths bror löjtnant Luther North, som långt senare skrev ner sina memoa-

Pawneer mottar sin årliga statliga utbetalning, sent 1860-tal.

- 11 -


rer. Och bland de meniga i mönstringsrullorna återfinner vi White Fox, Red Fox och White Eagle.

Skandinaver

Dessa Pawnee Scouts hade avgörande betydelse vid flera viktiga strider och räddade livet på åtPawnee Scout sergeant. skilliga civila Foto William H. Jackson ca 1870. (bl.a. enligt Luther North en svensk kvinna vid Summit Springs – hon tycks dock vid närmare påseende ha varit tyska) och militärer. För övrigt drabbades flera svenska och danska invandrarfamiljer av krigen – skandinaver tycks ha utgjort en inte alltför liten andel av nybyggarna i Nebraska och Kansas. Namnen Peterson, Christiansen, Lauritzen, Bergland, Norlin och Dahl kan nämnas. Nerikes Allehanda citerar den 10 november 1874

”Den danske Pionier”, en dansk-amerikansk tidning som fortfarande ges ut, och berättar om grundandet av samhället Dannebrog i Nebraska 1871 som vid tiden bestod av omkring 500 huvudsakligen danska men också en stor del svenska invandrare. Bland dessa bör vi kunna finna de personer som tog de tre pawneerna till Skandinavien. Union Pacific Railroad höll på att dras genom Nebraska och järnvägsbygget utsattes för ständiga attacker. Här hade pawneekompanierna avgörande betydelse vid beskyddandet av arbetet mot främst cheyennernas attacker. Två Pawnee Scouts, Duellist och Best One of All, fick i uppdrag att ledsaga O. C. Marsh, den berömde fossiljägaren, på en av hans tidigaste expeditioner 1870. Med på resan var också Frank North och George Bird Grinnell. Grinnell beskriver hur de två pawneerna framförde danser och sjöng för att roa sig själva och expeditionsmedlemmarna på kvällarna. Marsh fortsatte leda expeditioner för att samla fossil i decennier och 1893, när indiankrigen nyligen var

Buffalo Bill med indianaktörer ca 1890, till vänster pawneer och till höger siouxer. Pawneerna är från vänster Knife Chief, Eagle Chief, Brave Chief och Young Chief. Siouxerna är från vänster American Horse, Rocky Bear, Flies Above och Long Wolf.

- 12 -


överståndna, hade han den framstående svenske vetenskapsmannen Gustaf Retzius som gäst.

William Frederick Cody och hans show

En annan för många bekant person följde med expeditionen en kort stund som guide, nämligen William F. Cody, som de flesta av oss känner till under namnet Buffalo Bill. Denne färgstarke person är känd för sin kanske inte helt sanningsenliga självbiografi, för en mängd rövarhistorier om hans liv som samtida sensationsförfattare kokade ihop och framför allt för sin Wild West Show. För folket i östra USA var människorna och livet vid gränsen mot den ännu sparsamt bebyggda Västern något mycket exotiskt och spännande. Det var lika avlägset för dem som det var för oss i norra Europa och man ville gärna höra berättelser därifrån. En anekdot jag hörde på 1960-talet - vars källa jag glömt bort och historien bör alltså tas med en stor nypa salt – var att när en författare besökte en av de avlägsna posteringarna i jakt på material fick han kontakt med Frank North. Major North och hans Pawnee Scouts var redan ryktbara i öster och författaren ville att North skulle berätta om sitt liv. North pekade på en man, som låg i skuggan av en vagn och sov ruset av sig, och svarade: ”Jag är inte så bra på att berätta, men han där borta är duktig på att dra historier”. Mannen ifråga var Buffalo Bill. Buffalo Bill’s Wild West Show började 1883 och han lät iscensätta bland annat spektakulära stridsscener som skulle ge åskådarna en kittlande bild av indiankrigen. Aktörerna var autentiska innevånare från Västern, här återfanns till exempel Frank North. De första åren var de flesta indianaktörerna pawneer, många av dem före detta Pawnee Scouts, men efter hand värvade Buffalo Bill siouxer. På grund av den fientliga stämningen mellan de två folken gick han med tiden över till att bara använda siouxer. Några år senare återfinns dock pawneer i truppen igen. Buffalo Bill turnerade i decennier runt i östra USA och besökte även Europa. Vid slutet av 1800-talet fanns det ett femtiotal liknande cirkusar på turné vilket gav en hel del arbetstillfällen.

Elroy Has White Horse Face och Marcel Bull Bear från Lakota Dance Company i Sverige 1991. Foto Tony Sandin.

I mindre skala har representanter för olika stammar fortsatt att resa runt och visa upp sina danser och sin kultur ända sedan dess. För att ta ett av flera sentida exempel besöktes Sverige 1991 av Lakota Dance Company (lakota = sioux) som då fotograferads av Tony Sandin. Redan 1872 hade en man vid namn Sidney Barnett ansökt om att få ta med sig fyra pawneer för att uppträda i Canada, men indianagenten hade förbjudit detta då han ansåg att man inte skulle förhärliga de gamla sederna. Processen att göra dem till integrerade gudfruktiga amerikaner fick inte störas. Detta var för övrigt skälet till att inga pawneekompanier upprättades från 1871 till 1875.

Två svenskamerikaner och tre pawneer på resa

1874 lyckades dock två svenska entrepenörer få lov att ta med sig tre män – White Fox, Red Fox och White Eagle - för att uppträda för intresserade i avlägsna trakter. Man kom som bekant ända till Skandinavien. Enligt Nerikes Allehanda den 20 november 1874 hette den ene svensk-amerikanen Kassman och var bördig

- 13 -


White Fox 1874.

Paul Eliasson i Amerika på 1870-talet.

från Arboga i Västmanland. Den andre av dessa företagsamma män tycks ha varit en skåning från Hågnarp vid namn Paul Eliasson som enligt en tradition bland hans efterlevande ska ha tagit indianer till Sverige vid den här tiden och rest runt med dem. Så här skriver Ingvar Olsson i ett mail till Hagströmerbiblioteket i mars 2007: ”Min frus farmors far hette Paul Eliasson … [och] reste till Amerika 1868 … Paul kal�lade sig cirkusdirektör och hade haft indianer med sig från Amerika, först hade de varit i Köpenhamn och uppträtt som ett litet cirkussällskap och troligen sedan i Sverige för att avsluta i Norge … därifrån hade han skickat hem sina indianer och själv totalt utblottad återvänt till hemmet 1876”. Det kan inte råda någon tvekan om att det rör sig de tre pawneernas turné, även om den muntliga traditionen skiljer sig något från vad vi kan utläsa av de samtida källorna. En viktig slutsats som kan dras när vi betraktar de pressrapporterna från White Fox’, Red Fox’ och White Eagles framträdanden är att de var

självständiga aktörer – det var inte fråga om ren exploatering, de fick säkerligen betalt för sina tjänster och det var inget skamligt i att resa runt som ”show-indian”. Den väldige Sitting Bull reste själv en säsong med Buffalo Bills Wild West show. Som vi vet slutade företaget mycket olyckligt och White Fox dog i Göteborg.

White Fox’ ställning

White Fox sägs i den samtida rapporteringen vara son till en hövding (alternativt själv hövding). I Göteborg kunde den intresserade köpa foton av pawneerna för 50 öre styck. Det är säkert kopior av dessa foton som äldre katalogkort från Göteborgs museum säger påträffats bland gamla papper på avdelningen (oklart vilken avdelning). Två bilder är bevarade. Det rör sig om ett gruppfoto där White Fox sitter ned i mitten flankerad av Red Fox och White Eagle och ett porträtt av White Fox ensam sittande på en tofsprydd stol. Att han var den mest betydande av de tre bekräftas av detta och inte minst av hans exceptionella skjorta.

- 14 -


White Fox’ dräkt fotograferad av Tony Sandin 2011.

- 15 -


White Fox’ dräkt

Hans krigsskjorta av hjortskinn är utsmyckad med en mängd skalplockar som var och en hänvisar till en modig bragd. Luther North skildrar i sina memoarer hur de segerrika pawneerna delar de tagna skalperna i mindre remsor för att pryda sina kläder med. En sådan skjorta var inte ett plagg för vem som helst, man måste förtjäna rätten att bära den; hos siouxerna och cheyennerna var ”skjortbärarna” bland de främsta i samhället. Kraven på skjortbärarnas mod och moraliska resning var så stora och svåra att leva upp till att mycket få sådana skjortor tillverkades.

gat. Speciellt märks två björnramar, en på bröstsidan och en på ryggsidan; dessa är ett klassiskt sätt att frammana och få del av björnens styrka. En stor mängd målade hästskor på vänstra ärmens framsida visar att bäraren varit framgångsrik vid erövrandet av hästar, liksom målade pilar representerar krigslycka. Ett antal målade pipor visar att skjortans ägare också varit pipbärare – en stor heder - vid flera krigsexpeditioner. Skjortans blåmålade överdel och gulmålade underdel står för himmel respektive berg/sten.

Färgade glaspärlor omväxlande med färgade piggsvinstaggar bildar vackra mönster som alla har symbolisk innebörd, mycket tyvärr förbor-

Calumet bevarad på Skokloster. Gåva till Magnus Brahe från Sveriges charge d’affaires i Washington Gustaf af Nordin 1843. Foto: Dan Jibréus.

Men det finns frågetecken i samband med krigsskjortan. White Fox var enligt uppgift bara 28 år när han dog. Hur har han hunnit med allt det denna magifyllda skjorta berättar om? Visserligen har han bevisligen deltagit i strider med siouxerna, och det kan han ha gjort sedan tonåren. Men ändå? En möjlighet är att den är erövrad från en slagen fiende och att därmed också dess kraft är White Fox’ ”ball-and-cone” öronringar. Foto januari 1875. erövrad.

White Fox’ dräkt fotograferad av C.F. Lindberg 1880.

Han bar också klasar av öronringar av en mycket populär typ som kallas kula-och-kon-öronringar (ball and cone earrings). Dessa är oftast av silver men ibland av nysilver och var en av de populäraste handelsvaror som introducerats från Europa redan på 1700-talet. De bars både

- 16 -


von Dübens beskrivning av White Fox’ lik. Hagströmerbiblioteket MS 174 A. Se nästa sida för transkribering.

- 17 -


av män och kvinnor och bland många olika folk, men vid 1800-talets mitt var de kännetecknande för pawneerna. I övrigt består hans dräkt av ett par benkläder (leggings) och ett par mockasiner, allt utsmyckat med små färgade glaspärlor (seed pearls). Dessa leggings och mockasiner är inte av pawnee-typ och kännaren Pierre Styfberg har påpekat att de förmodligen tillverkats av något längre österut boende folk. De bör ha nått pawneerna via handel. Slutligen finns ett tjockt halsband bevarat tillverkat av en stor mängd rörformade, brungula glaspärlor, så kallade bugle beads.

White Fox’ kropp till Karolinska Institutet

Som nämnts dog White Fox i Göteborg och Red Fox’ och White Eagles önskemål om att få ta hand om sin kamrat hörsammades inte. Istället sändes hans kvarlevor med tåg till Karolinska Institutet för att i forskningssyfte undersökas av professorn i anatomi Gustaf von Düben. I Karolinska Institutets Hagströmerbiblioteks samlingar finns anteckningar von Düben gjorde i samband med detta, det kanske mest intressanta är en beskrivning av kroppens yttre. Här sägs: ”S.k. Ki-wuck-u-tha-kah (hvita räfven), enligt uppgift af Pawnee-(Pahni-)stammen, 28 år och född i staten Nebraska, död omkring 11-12/1 1875. Total kroppslängd 1,65 meter Öfre extr. från höjden af caput humeri till långfingerspetsen 74,0 centimeter Nedre [extr. från] spetsen af troch. major [till] fotsulan under hälen 86,0 [centimeter] Största bröstvidd ---------------------------------------------------------- 19,0 [centimeter] Rygg-längd från nacke till vert. premium = 12,0 centimeter från 12e ryggkotan till dto = 29,00 från dto till sacrum = 18,00 Total (utom sacrum) mätt! 57,5 centimeter Ytterligt emacierad af sjukdomen (trol. Tuberkuli/pneumoni (allm. tarmtuberkulos med ulcerationer; derf��r öfvergång på peritoneum och allm. peritonit)), börjande grönska på buk och interkostalum, rodnad på ryggen, all-

männa färgen brun-grå, med stick i rödt, det senare dock blott märkbart på mindre fläckar. Ovanligt smala händer (se afgjutning!); plattfötter (se dto). Kroppen i öfrigt välbildad, men spenslig. Bröstvårtorna å 4de refbenen, 18 centimeter från hvar andra. Nafveln 67 cent. från hjessan, 98 centimeter från fotsulan. Nästan intet hår i axillerna, föga på kroppsytan i allmenhet, ganska starkt hufvudhår. Dto kring pubes. Ögonbryn, mustascher, kind- och hakskägg epilerade. Intensivt mörk färg å penis, skrotum och areoler, samt pubishår. Volae manus och planta pedis färglösa. Ecthyma-ärr och rufvor på thorax” ”Ytterligt emacierad af sjukdomen” betyder att han var extremt avmagrad. White Fox var alltså på sitt yttersta bara en skugga av den kraftfulle man som beskrivits endast några månader tidigare.

Gustaf von Düben (1822-1892), läkaren som ”tog hand om” White Fox’ kropp. Ur Hagströmerbibliotekets porträttssamling.

- 18 -


Resa i Nilens land (1891), beskriver hur han på olika sätt försöker komma över moderna och fornegyptiska skallar. I hans fall rör det sig dock inte om direkt stöld vilket däremot en del andra samtida forskare ägnade sig åt. I USA grävde till exempel arméläkaren B. E. Fryer 1869 upp skallarna av sex mördade pawneer och inkorporerade dem i The Army Medical Museum. Dessa skallar återlämnades till Pawnee Nation of Oklahoma 2009 och fick en värdig begravning. Sådana metoder är naturligtvis förkastliga och i vår samtid har de kritiserats hårt liksom kraniologin i allmänhet, inte bara i sak, utan också för sensationsvärdet.

”Bysten”

Utsnitt från nordamerikanska avdelningen på den av Hjalmar Stolpe arrangerade Allmänna etnografiska utställningen 187879 med White Fox’ ”byst”.

Kraniologi

Gustaf von Düben var etnografiskt intresserad och är för eftervärlden främst känd för sitt arbete med samerna och boken Om Lappland och lapparne som kom ut 1873. Han läste på ordentligt om pawneernas och hans flitiga noteringar ur olika källor finns också kvar på Hagströmerbiblioteket. Fysisk antropologi var en vurm bland västerländska vetenskapsmän vid den här tiden och långt in på 1900-talet och man hade en stor förkärlek för att mäta skallar (kraniologi). Så också von Düben, och det kan väl ses som ganska oskyldigt så länge man gjorde det med folks goda minne, eller använde sig av kranier funna i den egna kulturens fornminnen. Det är däremot inte acceptabelt, och var det knappast vid den tiden heller annat än i en relativt snäv krets, att ägna sig åt gravplundring för att samla skallar. Det är rent olustigt att läsa när Gustaf Retzius, i sin i övrigt oklanderliga reseskildring

Emellertid är detta oförargligt i jämförelse med vad som hände White Fox’ kropp. Von Düben lät nämligen göra en gipsavgjutning av hans överkropp och huvud varpå avgjutningen kläddes med hans egen hud (med öronringarna kvar)! Man gjorde också avgjutningar av hans händer och fötter. Man undrar hur han resonerade. Evi Gustavson-Kadaka med flera har sökt i många arkiv efter spår av von Dübens göranden och låtanden i frågan men utan resultat. Den 11 februari 1875 höll lärarkollegiet vid Karolinska Institutet ett möte där förutom von Düben sex andra framstående läkare deltog. Protokollet finns bevarat, liksom flera senare under året där etnografiska ämnen tas upp, men ingenstans berörs fallet White Fox, vilket förefaller mycket märkligt. En så ovanlig händelse bör ha avhandlats, men i så fall tydligen utom protokollet. Var man av olika åsikt i frågan? En så förnedrande och skamlig behandling som White Fox’ kropp utsattes för är det svårt att finna motstycke till i modern tid; den självcentrerade arrogansen tycks ha varit bottenlös. Från en sammankomst för Antropologiska sällskapet den 13 mars 1875 rapporterades kallsinnigt: ”Herr von Düben förevisade afgjutning (byst) och preparat af den Pawnee-indian, hvilken sistl. Januari förvärfvats för institutets sam-

- 19 -


ling, samt beskref hans kroppsbildning, under framhållande af de karakterer, hvilka i allmänhet utmärka Nordamerikas indianer i dessa hänseenden”. Vid den under Hjalmar Stolpes ledning arrangerade stora ”Allmänna etnografiska utställningen 1878-1879” i Arvfurstens palats i Stockholm, då stora samlingar från de olika världsdelarna visades, fanns White Fox’ överkropp utställd i den Nordamerikanska samlingen. Huvudet har hår, förmodligen tillverkat av hans eget. Enligt uppgift ställdes den makabra ”bysten” också ut i Göteborg innan den försvann ur sikte.

Sökandet efter White Fox’ kropp

Den 19 juni 1994 återinvigdes Göteborgs etnografiska museum och den första större utställningen hette ”Indianer – trådar till Amerikas forntid”. White Fox’ krigsskjorta, benkläder, mockasiner och halsband ställdes ut och utställningens ansvariga Katarina Moro kontaktade Karolinska Institutet för att söka spår efter White Fox’ kropp. Halva institutets anatomiska samling hade förstörts vid en brand 1892 och man trodde till en början att White Fox’ kvarlevor brunnit upp. Det visade sig dock att den hudklädda bysten fanns kvar; den stod i ett förråd i en källare på anatomiska institutionen där den skapade olust men dess betydelse hade så småningom fallit i glömska. Man kan notera att många av White Fox’ öronringar försvunnit under det sekel han var bortglömd.

Hemfärden

Pawnee Nation i USA meddelades och man krävde naturligtvis att lämningarna skulle återbördas till dem. Professor Gunnar Grant avlägsnade huden från gipset genom att knacka bort det och ett pietetsfullt skrin av en dokumentportföljs storlek anskaffades av professor Sten Grillner. Här placerades huden insvept i röd sammet och skrinet överlämnades vid en ceremoni där en pipa röktes på traditionellt vis till representanter för pawneerna 1996. I Oklahoma begravdes White Fox med militära hedersbetygelser där Tom Knife Chief och Steve Knife Chief sjöng den högtidliga Pawnee Scout Ho-

nor Song. En gravsten av vit marmor av samma typ som används på den stora nationella militärkyrkogården i Arlington, Virginia, restes. På den står det ”Ke Wuck Oo Tah Kah, White Fox, Pawnee Scouts, Indian Wars, 1846-1875”. Här fick White Fox till slut en anständig viloplats.

Bokslut

Det finns dock ett efterspel. 2007 och åter igen 2009 ställdes krav på att man skulle söka efter ytterligare kvarlevor och en grundlig undersökning gjordes av bland andra Olof Ljungström, Lars Helin och Gunnar Grant från Karolinska Institutet och Jan Storå från Arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet. Därvid gjordes en specialundersökning av ett preparat som fanns på Medicinhistoriska museet – huvud, översta delen av en bröstkorg och axlar av en oidentifierad individ från 1800-talet. Redan vid första påseendet kan man vid jämförelse med två fotografier (som finns i Hagströmerbibliotekets samlingar) på den döde White Fox se att preparatet inte kan kopplas till honom. Tänderna är mycket dåliga i förhållande till White Fox’. Likväl insisterade man på att en CT-scan (computerized tomography; en avancerad form av röntgenundersökning) skulle genomföras för att avsluta frågan en gång för alla. Egyptologen och mumieexperten Geoffrey Metz vid Uppsala universitet anlitades som oberoende expert och undersökte preparatet grundligt och kunde utesluta allt samband med White Fox. Vid ett möte i Karolinska Institutets Gammelgård i mars 2010 med Lars Helin, Gunnar Grant och Olof Ljungström från Karolinska Institutet, Geoffrey Metz från Uppsala universitet, Jan Storå från Stockholms universitet och slutligen paret Eva-Maria Olsson-Barton och Lewis Nisbet-Ballantine, som utsetts att företräda pawneerna, slogs fast att man gjort allt som varit möjligt för att finna ytterligare kvarlevor. Eventuella skelettrester måste ha begravts någonstans i Stockholmstrakten kring förra sekelskiftet. På platsen mellan de två faluröda gamla trähusen Gammelgården och Tiondeladan röktes en pipa gemensamt för att besegla enigheten i frågan. Man använde en klassisk långskaftad fredspipa (calumet) med

- 20 -


catlinithuvud och väckte viss uppmärksamhet hos förbipasserande… Härefter skrev Jan Storå en rapport där de slutgiltiga resultaten presenterades och därmed har White Fox äntligen fått ro. Men nu infinner sig frågan – vad är bakgrunden till det oidentifierade preparatet? Det kan bli en annan historia…

Red Fox och White Eagle tillbaka i USA

Men det finns ännu ett par obesvarade frågor i det här dramat. Vad hände Red Fox och White Eagle? Innan jag redogör för de spår jag funnit i Amerika måste jag beröra en komplikation. Pawneerna bytte nämligen namn flera gånger under sina liv – oftast då i samband med någon anmärkningsvärd (ofta krigisk) händelse. Sannolikheten att de två personer jag spårat är identiska med skandinavienresenärerna är dock ganska stor då de två visat sig vara bröder. Red Fox och White Eagle måste ha återvänt till USA 1875 och i november samma år fullbordades pawneernas flytt och i stort sett alla fanns nu i sitt nya reservat i Oklahoma. Folket anlände i ett bedrövligt tillstånd; i stort sett alla led av influensa och feber och dödsfall inträffade dagligen. Man var helt utlämnad till indianagenternas goda vilja – som ju var uppriktig men totalt missriktad – och man fick inte bygga sina traditionella bostäder utan tvingades bo i tygtält tillhandahållna av regeringen i väntan på att stugor skulle byggas. Jakt tilläts inte och när fientliga folk började stjäla de hästar som fanns kvar fick man inte förfölja och ta tillbaka bytet eftersom ju ett sådant beteende inte var i linje med kväkarnas pacifistiska ideologi. Sysslolöshet, svält och förtvivlan var ordningen för dagen. Så hände något som för en kort stund gav pawneerna tillbaka något av sin självkänsla.

Rosebud och Little Bighorn

Siouxerna var pawneernas värsta fiender och plågoandar, men en annan sida av saken var att de också mycket kraftfullt försvarade sina egna rättigheter gentemot det amerikanska framträngandet. Pawneerna hade varit lätta för amerikanerna att ta land ifrån och få kontroll över eftersom de ju faktiskt var allierade – man kan tycka att de borde ha fått en bättre lön för sin insats än de fick. När man började tvinga in siouxerna, cheyennerna med flera i reservat var processen svårare och delar av de olika folken fortsatte att leva fritt utanför de tilldelade områdena och många blodiga incidenter inträffade. 25 juni 1876 hade The Great Sioux War pågått ett tag och en arrogant officer vid namn George Armstrong Custer ledde sina trupper i en ödesdiger attack mot Sitting Bulls och Crazy Horses mycket stora läger vid Little Bighorn River. Custer och närmare 300 män fick sätta livet till. En vecka tidigare hade general George Crooks drygt 1000 man starka trupp med nöd och näppe undvikit katastrof vid Rosebud Creek. Nu insåg man från militärt håll att man behövde hjälp för påskynda den seger som ansågs – och var – oundviklig. Order gavs att Pawnee Scouts skulle inkallas igen och Frank North fick i uppdrag att värva 100 män. När han kom till Oklahoma chockades han av det skrämmande skick pawneerna befann sig i. Betydligt fler än hundra trängdes för att antas i kompaniet, många med feber och frossbrytningar. När North försökte skicka hem de sjukaste vägrade de och när truppen gav sig av för att transporteras med tåg den första etappen följde mängder av män med i hopp om att någon av de antagna skulle dö så de kunde få ta dennes plats. Bland dem som kom med fanns Red Fox.

Pawnee Scouts sista insats

Pawneekompaniet spelade en viktig roll vid uppspårandet och segern över cheyenneledaren Dull Knifes by 1877 och det var den sista insatsen som gjordes av dem. Kompaniet upplöstes för sista gången och nu återstod bara att försöka komma tillrätta med det nya livet i Indian Territory.

- 21 -


Relationen mellan pawneer och siouxer i senare tid

Fiendskapen mellan siouxer och pawneer har under 1900-talets gång sakta falnat men den kan märkligt nog fortfarande ta fart i enskilda fall. På YouTube finns en saklig beskrivning av massakern i Massacre Canyon och den första kommentaren där lyder: ”Hell Yeahh! Lakota pride. Fucked up some Pawnee’s! Lil bitches” Mycket osmakligt och knappast representativt enligt vad jag förstått av korrespondens med historikern och pawneen Roger Echo-Hawk. I den moderna dansdräkten som siouxerna bär ingår ofta en detalj (kallad ”calf ”) som motsvarar själva kragen på en kraghandske, alltså utan handpartiet. Enligt vad siouxen Marcel Bull Bear berättade för Tony Sandin är det för att reta pawneerna – det ska nämligen påminna om att man ibland högg händerna av besegrade Pawnee Scouts som hade uniformshandskar…

Red Fox’ och White Eagles sista tid

Hungern fortsatte att göra sig gällande och man förhindrades att odla kollektivt på traditionellt vis. Pengarna från det årliga underhållet fick inte disponeras fritt trots att pengarna var pawneernas. Man måste få skriftligt tillstånd att använda dem i varje enskilt fall varpå handlaren kunde lösa detta mot kontanter. Till jaktvapen (det fanns fortfarande en del småvilt på reservatet) fick pengarna absolut inte användas. När man tilldelades matransoner var de ofta undermåliga; möglig bacon och för små ransoner mjöl etc. Leveranser av biffkor försenades eller uteblev helt. De kläder och filtar man tilldelades var man tvungen att sälja, trots att man behövde dem, för att få lite inkomster. Förhållandena gjorde att folket fortsatte att dö av svält och sjukdomar - 1893 fanns 820 pawneer i livet och vid sekelskiftet fanns färre än 700 kvar. För att överleva försökte många få någon form av jobb som kunde ge en del pengar, till exempel genom att komma bort från reservatet och uppträda i olika shower. På reservatet fanns mycket få möjligheter, men Red

Fox lyckades få jobb som forkarl. Vid denna tid hade skollärarinnan börjat ge folk europeiska namn och Red Fox kallades hädanefter John Box (hans uttal av Fox var enligt uppgift så dåligt att det uppfattades som Box). 1887 hade ytterligare ett slag utdelats mot den traditionella kulturen; The Dawes Act innebar att reservaten skulle styckas upp i enskilda lotter där familjerna skulle bo och verka som småbrukare. Ytterligare mark togs ifrån pawneerna och andra och öppnades för nybyggarna. Många gjorde sitt bästa för att anpassa sig och John Box arbetade hårt och klarade sig riktigt bra med sin mark och byggde sig en rejäl gård med uthus och fruktträdgård. Så kom en tornado och raserade allt varpå han i förtvivlan slet av sig sina europeiska kläder, förbannade Tirawahat (pawneernas gud) och svor att aldrig mer försöka leva som en vit man. Hans sinnelag mildrades dock med tiden. Spåren efter White Eagle är svårare att följa, trots att han var en av de ledande hövdingarna kring förra sekelskiftet. Bilden av en respekterad traditionsbärare framträder dock och en mängd berättelser finns nedtecknade efter honom. Många av dessa publicerades av George A. Dorsey i The Pawnee. Mythology. (1906). Dorsey samlade emellertid mer än folklore – han samlade också indiankranier från färska begravningar – dock inte från pawneerna… White Eagles berättelser är en viktig källa till vår kunskap om pawneernas föreställningsvärld. White Eagle dog 1923 och John Box dog 1925, båda två som aktade ledare.

- 22 -

Pawnee Nation of Oklahomas flagga. Gåva till författaren från Lars Helin.


Referenser Publicerade källor: • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Blaine, Martha Royce; Pawnee Passage 1870-75, Norman 1990. Blaine, Martha Royce; Some Things are Not Forgotten, Lincoln 1997. Broome, Jeff; Dog Soldier Justice, (2003) Lincoln 2009. Bruce, Robert (ed.); The Fighting Norths and Pawnee Scouts, Lincoln 1932. Dorsey, George A. (ed.); The Pawnee. Mythology (I), Washington 1906. Dorsey, George A. & Murie, James R.; Notes on Skidi Pawnee Society, Chicago 1940. Dunlay, Thomas W.; Wolves for the Blue Soldiers, Lincoln 1987. Echo-Hawk, Roger; The Magic Children, Walnut Creek 2010. Grillner, Sten; “Vita räven” flyger västerut, I Nytt & Neuro 18, StockhoIm 1996. Grinnell, George Bird (ed.); Pawnee Hero Stories and Folk-tales, (1889) Lincoln 1990. Grinnell, George Bird (ed.); The Fighting Cheyennes, New York 1915. Grinnell, George Bird; Two Great Scouts and Their Pawnee Battalion, (1928) Lincoln 1984. Grinnell, George Bird; The Passing of the Great West, ed. by John F. Reiger, New York 1972. Horse Capture, Joseph D. & George P.; Beauty, Honor, and Tradition, Minneapolis & Washington 2001. Hyde, George E.; The Pawnee Indians, (1951) Norman 1974. Johansson, Gertie; Hvita räfven – 100 år av obduktion, KI:s hemsida u.å. Ljungström, Olof, Oscariansk antropologi, Uppsala /Stockholm 2004. Logt, Mark van de; War Party in Blue, Norman 2010. Moses, L.G.; Wild West Shows and the Image of the American Indians, Albuquerque 1996. Murie, James R.; Ceremonies of the Pawnee I-II, Washington 1981. The Nebraska Indian Wars Reader (R. Eli Paul, ed.), Lincoln 1998. North, Frank J.; The Journal of an Indian Fighter, ed. by Donald F. Danker, [Lincoln] 1958. North, Luther H.; Man of the Plains, ed. by Donald F. Danker, Lincoln 1961. Pawnee Scouts Muster Rolls (1865), på Internet.

• • • •

Stolpe, Hjalmar; Den allmänna etnografiska utställningen. II. Specialförteckning. I Tidskrift för antropologi och kulturhistoria, Tredje häftet. Stockholm 1878. Stolpe, Hjalmar; Exposition ethnographique de Stockholm 1878-1879. I-V. Photographies par C.F. Lindberg. Stockholm 1881. Ware, Eugene F.; The Indian War of 1864, (1911) New York 1960. Wedel, Waldo Rudolph; An Introduction to Pawnee Archeology, Washington 1936. Weltfish, Gene; Lost Universe, (1965) New York 1977.

Diverse svenska dagstidningar 1874-2010.

Annat: • • •

Düben, Gustaf von; Hagströmerbiblioteket MS 174 A. Originalanteckningar 1875. Olsson, Ingvar; Paul Eliasson. En äventyrare från Göingebygden. Släktkrönika i manuskript [2007]. Olsson-Barton, Eva Maria & Nisbet-Ballantine, Lewis (ed.); White Fox – The Pawnee Indian Who Came to Sweden. Dokumentsamling, u.o. & u.å. [2010]. Storå, Jan; Report on a Search for the Pawnee Indian White Fox, Stockholm 2010.

Samtal med:

Gunnar Grant Sten Grillner Lars Helin Gertie Johansson Olof Ljungström Geoffrey Metz Ingvar Olsson Tony Sandin

- 23 -

Korrespondens med: Roger Echo-Hawk Mark van de Logt Ingvar Olsson


Lars Helin, Gunnar Grant, Geoffrey Metz, Olof Ljungström, Jan Storå, Eva-Maria Olsson-Barton och Lewis Nisbet-Ballantine. Gammelgården 2010.

Gammelgården och Tiondeladan, Karolinska Institutet 2010.

- 24 -


- 25 -


Dan Jibréus, Essäist Dan Jibréus är arkeolog/etnolog i botten men det var länge sedan han var verksam inom ämnena i någon större omfattning. I ungefär 15 år var han föreståndare för Redins antikvariat i Uppsala, men har de senaste två åren arbetat med rara böcker på Hagströmerbiblioteket istället. I bibliotekets fantastiska samlingar finns en hel del antropologiskt material. Här blev han uppmärksammad på historien om White Fox. Eftersom han i många år närt ett personligt intresse för Amerikas ursprungsbefolkningar (och med tanke på hans bakgrund som etnolog) kände han att den här historien var som klippt och skuren för honom. Trots att flera andra har ägnat sig åt den tyckte han att den aldrig berättats i sin helhet. Här gör han ett försök att föra berättelsen vidare.

Författaren är speciellt tacksam för att Gertie Johansson satte honom på spåret och att Ove Hagelin ger honom möjlighet att följa det.


WHITE FOX OCH HANS KAMRATER