Gunnar Biörck och "vårt behov av hyfs" - en introduktion av Göran Holm

JUBILEUMS E S S Ä E R

Gunnar Biörck och ”vårt behov av hyfs” - en introduktion av Göran Holm

Gunnar Biörck Göran Holm Essäister

Gunnar Biörck och ”vårt behov av hyfs” - en introduktion av Göran Holm sefulla i GB:s insatser. I stället har hans skrift ”Några levnadsregler för klinikens läkare” blivit ett signum för minnet av GB, trots att den egentligen endast berör en formell ram för en sida av GB:s personlighet, sammanställd i tesen ”vårt behov av hyfs”.

Professor Göran Holm vid porten in till Serafimerlasarettet, idag kvartersakuten Serafen.

Foto: Curt Lundberg Läs nästa sida i den här tidningen: NÅGRA LEVNADSREGLER för KLINIKENS LÄKARE av Gunnar Biörck Framstående människor lämnar spår efter sig, spår som genom sin inverkan på samtida och efterkommande kan påverka utvecklingen. Gunnar Biörck (GB) var en sådan människa. Med sin starka, verbala och i mångas mening provokativa personlighet skapade han debatt och starka reaktioner. GB hade stor tilltro till sina medarbetare på Serafimerlasarettets medicinska klinik i deras förmåga att ta ansvar och utveckla sitt område. För sina medarbetare skapade en atmosfär av frihet under ansvar som visade sig gynnsam för deras utveckling. Vad eftervärlden främst minns är kanske inte alltid det som borde framstå som det mest betydel-

Därmed inte sagt att hans skrift inte hade inverkan på omgivningen. Mycket påtagligt framstod avsnittet om disputationsmiddagar för den doktorand, som på disputationsdagens morgon fick skriften i korrektur. GB hade redan konfronterats med disputationer under friare former än de han beskriver i häftet. Kanske var de alltför detaljerade uppförandereglerna vid disputation ett försök att återställa ordningen. Frågan är dock hur centrala levandsreglerna var i GB:s livsverk.

Förvisso hade det betydelse för GB hur man var klädd och hur man betedde sig mot personal och patienter. I stort sett är de regler som han skissar sådana som hörde till normal ”hyfs” i början av 1970-talet. Reformerna under 1960-talet hade lett till du-reformen och till friare umgängesformer överhuvudtaget, något som slog igenom tidigt på Serafen. Möjligen var det så att GB menade att den yngre generationen sjukvårdspersonal tappade i respekt för patienterna och behövde undervisas i hyfs.

Han älskade debatten Reglerna var dock inte ett uttryck för en stel formalism hos GB. Tvärtom, GB hyste stor respekt för medarbetare med självständiga åsikter, som många gånger avvek från de gängse. Han uppskattade personer som drev sina meningar i kollision med honom. Han älskade debatten. Serafimerlasarettet bemannades också vid

denna tid delvis av läkare med radikala politiska åsikter. GB fann glädje i oppositionen och i villigheten att gå i konfrontation. Det var högt i tak på Serafens medicinklinik.

Utöver regler för umgänge och uppförande innehåller häftet synpunkter på vetenskaplig publikation, med stor relevans också idag: ”Några enkla regler om citerande av författare”. GB understryker där betydelsen av att citera författare, som tidigare gjort insatser inom det aktuella forskningsområdet för att därigenom placera det egna arbetet i en historisk kedja av framsteg. Han underströk att man i första hand bör tänka på att nämna den eller dem, som först gjorde en upptäckt, utarbetade en metod eller aktualiserade ett problem (”prioritet”). Vidare att i alla dessa sammanhang komma ihåg kravet på hederlighet och inte minst - generositet! Avsnittet borde läsas av många vetenskapliga författare i dag. Alltför ofta finner man att originaliakttagelser inte är refererade i dagens vetenskapliga artiklar.

GB hade en mycket öppen och framsynt policy för verksamheten vid Serafimerlasarettets medicinska klinik såväl inom sjukvård som forskning. Klinikens läkare lämnades fullt fria att utveckla sin kompetens genom samarbete nationellt och internationellt och genom att göra sina avhandlingar på platser där speciell kompetens fanns att tillgå.

GB anställde tidigt flera experimentalmedicinare, som fått sin vetenskapliga skolning vid prekliniska institutioner. Om kompetensen inte fanns vid den egna kliniken skickades forskande läkare till andra institutioner med den erforderliga kompetensen.

Framsynt och prestigelös GB:s framsynthet och prestigelöshet rörande klinikens forskning hade möjligen sina rötter i hans egen forskarbakgrund

- han disputerade för Ulf von Euler vid Karolinska Institutet på en avhandling om cytokromer i hjärtmuskulatur. Effekten av hans framsynthet blev påtaglig för en hel generation av medicinare. Ett stort antal läkare utbildade under GB:s ledning blev professorer i medicin eller angränsande områden. Flera sitter eller har suttit på ledande befattningar inom Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.

Effekten av hans framsynthet blev påtaglig för en hel generation av medicinare.

Ett stort antal läkare utbildade under GB:s ledning blev professorer i medicin eller angränsande områden. Flera sitter eller har suttit på ledande befattningar inom Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.

Som sammanfattning kan sägas att GB hade de egenskaper som präglar en skicklig ledare av forskning och forskarutbildning. Han underströk själv många gånger att han inte begrep vad klinikens forskare höll på med. Men han litade på dem, stödde dem och lät dem i övrigt sköta sig själva. Det enda han krävde var resultat. Att medarbetarna fick del i GB:s syn på hyfs med respekt för patienter och samarbetspartners kan förhoppningsvis ha bidragit till att göra dem till än bättre läkare och forskare

NÅGRA LEVNADSREGLER för KLINIKENS LÄKARE

Gunnar Biörck. Oljemålning av Ulla Wachtmeister 1966, Donation från Serafimerlasarettet 1980

NÅGRA LEVNADSREGLER för KLINIKENS LÄKARE Teckningar: Nils Peterson

Samlade och utgivna av Gunnar Biörck SERAFIMERLASARETTET 1975 Gunnar Biörck. Oljemålning av Ulla Wachtmeister 1966, donation från Serafimerlasarettet 1980.

orna och cigaretten ur munnen när man hälsar”. Han såg förvånat på mig, medan tankarna tycktes arbeta febrilt. Efter en lång stund svarade han mig detta: ”Tack skall Du ha för att Du sa’ det.

För några år sedan mötta jag i korridoren en av medicinarna ur kursen.

Han hade hatten på, cigaretten i mungipan och händerna i byxfickorna och hälsade - för all del rätt vänligt - på mig på något obestämbart sätt.

Det har aldrig någon sagt förut”. Det finns förmodligen mycket som ”aldrig någon sagt förut”. En del blir sagt här.

Jag hejdade honom och sade: ”Man har inte hatt på inomhus, och man tar händerna ut byxfick

Vårt behov av hyfs Vårt behov av hyfs är stort. Det är större här i landet än i de flesta andra, av många skäl. Kulturen här i landet är en sen importvara, om vi jämför oss med flertalet länder i den europeiska folkfamiljen; man behöver inte skrapa så djupt på oss för att Röde Orm skall komma fram. Den materiella utvecklingen har däremot gått rasande fort; det land som nu svämmar över

av bilar och TV-apparater var ännu för hundra år sedan ett fattigt, underutvecklat land, där hungersnöd drev de svaga i döden och de kraftigare till emigration.

Det finns naturligtvis hyfs på många plan.

Jag tänker inte ta upp tiden med att diskutera den grundläggande form av hyfs, som består i att man inte begår fysiskt våld på medmänniskor, d v s inte knuffar, sparkar, slår eller sticker kniven i den som står i vägen eller råkar vara av annan mening.

Det finns hyfs på ett annat plan, som också är mycket elementärt, så elementärt att man skäms över att behöva beröra det.

Till elementär hyfs hör bland annat r e n l i g h e t... Smutsiga naglar är en förolämpning mot omgivningen - målade naglar, där lacket flagnar, klassar sin bärare som en person i utförsbacken. Fötter lämpar sig inte för offentlig förevisning i vilka sammanhang som helst och somliga fötter överhuvudtaget ej.

En annan elementär form av hyfs är att p a s s a t i d e r, i arbetet, vid sammankomster, på teatern, vid vanliga måltider i hemmet eller när man mottagit en inbjudan. Allt annat är grov ohövlighet. Att komma för sent till lektioner, föreläsningar och teaterföreställningar är en förolämpning mot både de uppträdande och publiken i övrigt. Den som så bör få stå sitt eget kast att ha gjort resan förgäves. Ordning är arbetets hävstång.

På ett litet högre hyfs-plan ligger s p r å k b e h a n d l i n g e n. Vi vet ju alla, hur lågt

denna befinner sig i vårt land. Den svenska Eliza väntar ännu förgäves på sin professor Higgins. Den torftighet, som präglar genomsnittsmänniskans språkbruk, är avslöjande och vittnar om en brist på nyanser ifråga om begrepp och föreställningar.

Det är som om man vore fullt tillfreds med att tänka i de ytligaste och dummaste av schabloner. Ingen av oss undgår den kritiken. Varje gång jag diskuterar översättningen av någon artikel jag skrivit till ett kulturspråk, märker jag själv, hur föga adekvat och oprecist jag uttryckt mig. På denna punkt har skolan grovt svikit sin uppgift, och det nuvarande tillståndet där förefaller alldeles rosenrasande. Språket är intellektets viktigaste redskap, även i vår tid, och ingen möda borde sparas att skärpa och vårda detta redskap.

Jag kommer nu till en något högre hyfsnivå. Till hyfs hör att man reser sig, när äldre personer eller vuxna kvinnor kommer in i ett rum, och att man hälsar på personer man känner, hövligt och vänligt - och inte vänder bort blicken eller stirrar rakt fram som om man aldrig sett vederbörande förut.

Till hyfs hör också att man, när det finns skäl härtill, ber om ursäkt utan krumbukter eller sårad fåfänga. Det borde vi lära oss av den anglosaxiska kulturen. Till hyfs hör också att inte gå med håven - tidningsintervjuer med utländska gäster ger oss dagligen avskräckande exempel - m e n man bör kunna naturligt och vänligt

ta emot en komplimang, utan överdrifter åt någondera hållet. Komplimanger bör utdelas med smak och omsorg och var ärligt menade.

Det är ingen skam att ha fel eller göra fel eller att misslyckas, men det är ohyfsat (och avslöjande) att inte omedelbart och utan omsvep erkänna det. Om det blev allmänt känt, att den som ber om ursäkt är en människa som har råd att be om ursäkt, och därför en gentleman, medan den som tjurar och konstrar är en svag person, så skulle det kanske gå lättare.

Jag vill sluta denna exempelsamling - för något annat är den inte avsedd att vara med några ord om positiv hyfs: något utöver det allra mest elementära, något som skulle kunna kallas ”god uppfattning”. Hit hör att alltid försöka sätta sig in i andra människors situation och s e vad man kan göra för att hjälpa dem, kort sagt att visa h ä n s y n o c h o m t a n k e. Den som är osäker om vägen, eller har svårt att ta sig fram, eller har tunga väskor att bära, får ibland passera ganska många personer i en sjukhuskorridor, innan någon av de anställda - av alla kategorier - självmant hör sig för, om de kan vara till hjälp. Detta gäller också - och tyvärr icke minst - de yngsta. Kanske dröjer pubertetens självupptagenhet kvar längre än vi tror. Är vi svenskar omusikaliska när det gäller att förstå och behandla våra medmänniskor?

Eller är vi bara omogna? Hyfs är ett bevis på mognad.

Bortglömda självklarheter För åtskilliga år sedan skrev jag en artikel om ”Du, Ni eller Syster” (SvD 1966), som sedan trycktes av i en av mina egna böcker och även - till min gränslösa överraskning - i en av skolöverstyrelsen utgiven läsebok för grundskoleelever. Jag försökte där i all enkelhet reda ut, hur det verkligen förhåller sig med Du och Ni - och Syster. Men det hjälpte inte. ....

För kort tid sedan hade jag en sammankomst med företrädare för all personalgrupper vid kliniken för att diskutera de många problem, som inte minst arbetstidsförkortningen och en del mera lokalpolitiska jippon givit upphov till inom sjukvården. I samband härmed tog någon upp frågan om hur man skall tilltala patienterna, och en stunds diskussion utspann sig om detta. Några dagar senare sände jag därför ut en stencil inom kliniken, där jag hade utformat några ”råd och anvisningar” till all personal vid kliniken i denna fråga.

Jag hade nämligen fått det intrycket, att även den arbetsledande personalen kände sig mycket osäker och i viss mån pressad av ett opinionstryck i en riktning, som man egentligen inte ansåg riktig.

PM angåenede tilltalsord - vid medicinska kliniken, Serafimerlasarettet Frågan tilltalsord, framför allt mellan personal och patienter, förefaller att vara ett ständigt bekymmer på lasarettet. Senast togs den upp vid en klinikkonferens med all personal den 27 januari 1972. Med anledning av den där förda diskussionen vill jag härmed meddela mina råd och anvisningar till all personal vid kliniken.

1. Vid val av tilltalsord är det i n t e vad som passar m i g själv bäst som har någon betydelse, u t a n i s t ä l l e t vad man kann förmoda d e n s o m m a n t a l a r m e d skulle tycka bäst om. Det förra är själviskhet, det senare är hänsynsfullhet.

2. Alldeles särskilt gäller dessa synpunkter på ett sjukhus, där all personal bör vara inställd på att försöka leva upp till p a t i e n t e r n a f ö r v ä n t n i n g a r på dem. Patienter skall sålunda tilltalas så som man kan förmoda att de vill bli tilltalade eller så som de själva begär att få bli tilltalade.

3. På medicinkliniker är patienternas medelålder i allmänhet hög. H ä r ligger den mellan 60-65 år, vilket innebär att hälften av patienterna är äldre än så. Huvudparten av våra patienter är sålunda i mormors-farfarsålder.

Däremot är huvudparten av personalen (samt kandidater och elever) ung, ofta i 20-30-årsåldern. Självfallet betyder detta att det föreligger en generationsklyfta, också ifråga om sedvänjor, bl a beträffande tilltalsord. I denna situation är det de äldres, d v s patienternas, vanor som har företräde.

4. En sjuk människa, som tas in på sjukhus, riskerar lätt att uppleva sig som ett ”nummer”.

Hon kläs bokstavligen av och förlorar lätt sin integritet och självkänsla. Det är personalens skyldighet att uppföra sig så i alla avseenden - bl a när det gäller tilltal - att patientens känsla av sitt människovärde och sin egen personlighet bevaras och skyddas. Bortsett från normal hövlighet

och gängse demokratiska föreställningar är detta även betydelsefullt för själva den medicinska behandlingen och patientens tillfrisknande...

Patienter får a l d r i g tilltalas eller omtalas som ”B:6”.

Några enkla Regler om citerande av författare 1:o Avsikten med att citera författare Avsikten med att citera författare är a) att bevisa föregångarna området heder genom att erinra om deras insatser - och därigenom placera in ens eget arbete i en historisk kedja va framsteg, samt c) att ge läsaren anvisning om, var han kan finna ytterligare ypplysningar i den tidigare litteraturen.

2:o Vilka författare skall då citeras?

Man kan citera såväl andras som egna arbeten. När det gäller andras arbeten bör man tänka på a) att i första hand nämna den eller dem, som först gjorde en upptäckt, utarbetade en metod eller aktualiserat ett problem (”prioritet”); yngre författare bör härom konsultera den äldste åtkomlige kännaren av området inom kliniken; b) att om sådana upptäckter (eller motsvarande) publicerats ungefär samtidigt, och oberoende av varandra, på flera håll, gärna ta med flera arbeten/författare, i historisk ordning; c) att om en insats först gjorts utom landet men sedan vidareförts inom Sverige gärna ta med vederbörande svenska arbete (-n), d) att i alla dessa sammanhang komma ihåg kravet på hederlighet och inte minst generositet (sällan förekommande i svenska arbeten. Jämför Bergspredikan

och Kants kategoriska imperativ!).

3:o Om vissa specialfall a) Det är helt korrekt att citera egna tidigare arbeten, under förutsättning att det aktuella arbetet utgör en utveckling av något som författaren tidigare behandlat och man följaktligen genom hänvisningar kan se en ”röd tråd” i författarens verksamhet.

- Det har bl a föreslagits att sökande till professurer och liknande skulle åläggas att avge en ”självdeklaration” rörande inriktningen och utvecklingen av sin forskning. I viss mån kan dylika referenser underlätta en sådan bedömning. b) Det är likaledes fullt tillåtet att citera egna och andras översiktsarbeten (även böcker, förstås) som kan ge en bred introduktion till ämnesområdet och delar därav. I sådana fall bör texten formuleras så, att det framgår, dels vem eller vilka som i själva verket har prioriteten, dels att det refererade arbetet just är en översikt inte ett egentligt originalarbete 4:o Om ”aktuella” referenser De aktuella referenserna, d v s arbeten från de allra senaste åren, hör främst hemma i diskussions-avsnitten, där man ställer sina egna resultat och uppfattningar mot dem, som är förhärskande i den färskaste litteraturen. Dessa referenser kan hanteras efter frågeställningarnas art och behöver då inte alltid komma i tidsföljd.

Kom ihåg att en avhandling är en tes (Thesis, Thése), d v s ett påstående, som man skall bevisa genom sina undersökningar.

Det kan också vara en hypotes, och i så fall skall den bekräftas eller vederläggas.

(Så sker ofta i sociologiska s k avhandlingar.) Därför skall man i inledningen definiera sina teser (eller hypoteser) och i sammanfattningen ge svar på var och en av dem.

Diskussionskapitlet är ofta det viktigaste avsnittet och det som visar författarens intellektuella förmåga, inte bara datamaskinernas kapacitet.

Om disputationsmiddagar

Då jag vid det här laget haft förmånen att avnjuta flera dussin disputationsmiddagar, givna av älskvärda medarbetare vid kliniken, och så jag i flertalet fall likaledes haft förmånen att föra värdinnan till bordet, samt i många av dess fall erfarit att denna förtjusande person varit orolig för hur hon - och i tillämpliga fall hennes man - skulle kunna iakta konvenansens bud i dylika situationer, har jag lovat att här nedteckna några enkla råd och anvisningar, vilka möjligen kan vara tillämpliga även efter 1 juli 1974, och - i annat fall - kan ha kulturhistoriskt intresse.

1. Varen icke oroliga 1. Varen icke oroliga, ty det mesta reder sig, och förnuftigt folk hänger inte upp sig på små missöden. Däremot förenklar det för en själv, om man kan spelets regler.

Endast om man kan dem, kan man rätt bedöma när man bör sätta sig över dem.

2. Värdinnans plikter a) att med sin kavaljer gå sist in till bordet men först ut (d v s bestämma det ögonblick, då taffeln brytes); b) att vara den som börjar äta av varje rätt, när hon sett till att alla gäster blivit serverade; c) att själv alltid ta om av varje rätt som serveras för därmed uppmuntra andra att också göra detta; d) att äta så långsamt att hon har något kvar på tallriken så länge andra icke har ätit upp; e) att skåla med så många av gästerna som befinnes möjligt och praktiskt;

f) att vara underrättad om, huruvida efterrätten kommer att bjudas om eller ej, emedan detta är avgörande för, när hennes bordskavaljer skall hålla taktalet;

f) att tillse att serveringen av vin och andra drycker sker planenligt;

g) att mottaga gästernas tack under en kristallkrona i salongerna.

h) att inleda dansen med sin bordsdam och i övrigt särdeles frekventera sådana damer, som icke synas bli tillräckligt uppmärksammade;

Värdinnan behöver däremot inte oroa sig för, vad hon skall tala med sina bordsgrannar om. Det är deras skyldighet att föra en intressant och stimulerande konsversation med henne.

3. Värdens plikter a) att tillse att placeringen är gjord med omsorg och eftertanke och särskilt då att gäster, som är skygga, eller har svårt för sig eller dylikt får trevliga och lättsamma bordsgrannar; b) att föra sin dam först till bordet, men lämna bordet sist (i gamla tider för att kontrollera att ingen stoppade på sig bordssilvret); c) att när alla gäster fått vin (brännvin) hälsa gästerna välkomna och därmed ge signal till att de senare fortsättningsvis kan skåla med varandra. d) att hålla övriga tal, som brukas i sammanhanget (se avsnitt 4!); e) att skåla med så många av medgästerna som rimligen kan medhinnas;

g) att vara älskvärd och uppmärksam, särskilt mot de äldre gästerna;

i) att i sinom tid betala räkningen.

4. Tals hållande Oberoende av om någon särskild toastmaster utsetts eller ej, bör värden hålla följande tal i nu nämnd ordning: a) (vid förrätten) en kort välkomsthälsning; b) (vid varmrätten) ett tack till och en skål för Karolinska institutet; c) (vid eller efter varmrätten) ett tack till opponenten (-rna); d) (vid eller efter varmrätten) ett tack till lärare och medarbetare, kamrater, hustrur, föräldrar, syskon, barn o s v (efter vars och ens råd och lägenhet).

Talen a) och b) kan (i nödfall) slås ihop till ett; detsamma gäller c) och d) - med d) kan om så önskas spjälkas upp i flera.

(Förekomsten av toastmaster befriar icke värden från att utöva en fast ledning av tal-sekvensen.)

Gästerna bör beredas tillfälle att svara, på följande sätt att: a) äldste närvarande professor vid Karolinska institutet omgående besvarar skålen för Karolinska institutet (b), honom obetaget att härtill knyta några (korta) personliga reflexioner; b) opponenten (-rna, var och en för sig, om de är flera) talar för värden = respon-

denten efter värdens tal (c); c) övriga apostroferade, i den mån de önska yttra sig, (i den ordning de överenskommit med toastmastern) efter varmrätten eller under deserten; d) värdinnans kavaljer tackar för maten, honom obetaget att i detta sammanhang även ge sina synpunkter på värden - respondenten; e) (vid kaffet - eventuellt!) kan även förekomma uppläsning av telegram.

5. Bordsplacering I gamla tider var disputationsmiddagar huvudsakligen herrmiddagar. Vanligen placerade man då på sätt (något beroende på vederbörandes ålder), att antingen värden eller värdinnan omgavs av 1:e reps 2:e opponenten, medan värdens (undantagsvis värdinnans) klinikchef (-er), dekanus el dyl placerades på värdinnans eller värdens övriga tillgängliga sidor. I stort sett torde dessa regler fortfarande böra iakttagas, även när numera disputationsmiddagarna (dessbättre) berikas genom närvaron av åtskilliga, förtjusande damer.

6. Inbjudningar Om icke särskild uppgift finns om klädsel finns på inbjudningskorten betyder det enligt svensk tradition att frack förväntas. Annars skriver man ”smoking” eller ”kavaj”; till utlänningar bör man skriva ”White tie” (=frack), ”Black tie” eller ”Cravatte noire” (=smoking) eller ”Informal” (=kavaj).

Ha det så trevligt!

Gunnar Biörck och Göran Holm, Essäister Gunnar Biörck skapade med sin i mångas mening provokativa personlighet debatt och starka reaktioner. Både inom politik och arbetsliv. Läs hans råd till unga läkare och professor Göran Holms presentation av författaren.

Gunnar Biörck (1916-1996), professor i medicin vid Karolinska Institutet 19581981, överläkare vid Serafimerlasarettet 1958-1980, förste livmedikus 1968-1985.

Riksdagsledamot för moderaterna 19761987.

Göran Holm föddes 1930 i Karlstad och utbildade sig till läkare i Uppsala. 1961 kom han till Serafimerlasarettet och påbörjade samtidigt sin forskning i immunologi vid Wennergrens Institut på Stockholms universitet.

Efter disputationen 1967 vid Karolinska Institutet var han verksam vid Serafen som läkare med forskning i immunologi och hematologi. Han utnämndes 1979 till professor i klinisk immunologi vid Karolinska Institutet, Huddinge sjukhus, och 1985 till professor i medicin vid Karolinska sjukhuset.

Göran Holm var åren 1988-95 prorektor vid Karolinska Institutet. Han är hedersdoktor vid Åbo universitet. Åren 19962005 var han huvudredaktör för Journal of Internal Medicine.