Page 1

JUBILEUMS E S S Ä E R

Från benmärgstransplantation till genterapi

Gösta Gahrton, Essäist


Från benmärgstransplantation till genterapi

1951 visade Lorenz och Jacobsen att möss som hade erhållit dödlig bestrålning kunde räddas med benmärg som samlats före bestrålningen. Dessa resultat utgjorde bakgrunden till Donall Thomas försök att efter föregående totalkroppsbestrålning överföra benmärg från normala donatorer till patienter med långt framskriden cancer. Patienternas benmärg ersattes med den tillförda benmärgen. Man kunde med markörer påvisa att vita och röda blodkroppar i blodet hade producerats av donatorbenmärgen. Principen att benmärg kunde överföras från en donator till en patient, att den kunde växa där patientens egna benmärgsceller tidigare hade funnits samt att den kunde ge upphov till nya röda och vita blodkroppar var bevisad. Blodbrist på grund av skadad benmärg blev den uppenbara indikationen för fortsatta försök med benmärgstransplantation. Georges Mathé i Paris överförde benmärg till patienter efter en kärnkraftsolycka och Bob Good behandlade en patient med kombinerad immundefekt och aplastisk anemi, en sjukdom där benmärgen är allvarligt skadad. Bob Goods patient blev den första som botades. Ungefär samtidigt genomförde Donall Thomas benmärgstransplantationer av patienter med akut leukemi som hade fått återfall av sjukdomen efter konventionell behandling. Dessa patienter brukade nästan alltid avlida efter kort tid oberoende av den fortsatta behandlingen. 1977 publicerades resultaten i tidskriften Blood. Tret-

ton av 100 transplanterade patienter hade uppenbarligen botats från leukemi med benmärgstransplantation. En övertygande metod I början på 1970-talet besökte jag dels Donall Thomas och hans medarbetare i Seattle och dels Georges Mathé i Paris för att studera benmärgstransplantation. Jag blev då övertygad att benmärgstransplantation kunde bli en behandlingsmetod för långt fler sjukdomar än aplastisk anemi och akut leukemi. Vid denna tid var jag underläkare vid Karolinska sjukhuset och hade just fått en docenttjänst som jag tillträdde den 1 januari 1973. Ungefär samtidigt kom emellertid bud från professor Gunnar Birke om att han behövde en hematolog. Han hade blivit utnämnd till professuren i medicin vid Karolinska Institutet med placering vid Huddinge sjukhus. Kvällen innan ansökningstiden utgång skickade jag ett telegram och sökte tjänsten som klinisk lärare vid Karolinska Institutet och biträdande överläkare vid Huddinge sjukhus. Jag insåg att förutsättningarna för att starta ett benmärgstransplantationsprogram skulle vara betydligt bättre vid detta sjukhus än vid Karolinska sjukhuset. Curt Franksson hade fått professuren i kirurgi. Han var svensk pionjär inom transplantationskirurgin och hade gjort den första njurtransplantationen i Sverige. Jag hade också hört att han hade lyckats övertala Carl-Gustav Groth, som befann sig i Denver i USA, att återkomma till Sverige för att leda transplantationsverksamheten här. Ett transplantationsimmunologiskt


laboratorium med Erna Möller som chef skulle byggas upp. Konkurrens om resurser Den 1 januari 1974 flyttade jag min verksamhet till Huddinge sjukhus. Jag började omgående bygga upp en hematologisk sektion. Dieter Lockner som flyttade till sjukhuset före mig hade påbörjat uppbyggnaden, men trots detta fann jag mycket snart att möjligheterna att inom rimlig tid kunna starta ett benmärgstransplantationsprojekt inom sektionen var mycket små. Medicinkliniken prioriterade diabetes och metabolism. I takt med att hematologsektionen expanderade blev det konkurrens om resurserna. Den hematologiska verksamheten var mycket kostsam även utan benmärgstransplantation. En sådan pengaslukande verksamhet vid en medicinklinik var man inte van vid. Även om jag hade Gunnar Birkes stöd för utvecklingen av hematologsektionen var det en hel del gny om resurserna. Jag insåg snart att man var betydligt mera van vid dyra behandlingsmetoder vid transplantationskirurgiska kliniken. CarlGustaf Groth hade nu övertagit transplantationsverksamheten och jag minns ännu när jag stod utanför hissarna i korridoren utanför medicinkliniken och som av en slump träffade Carl-Gustav (vi kände inte varandra särskilt väl då). Jag formulera mig så där en passant och sa ”jag tycker absolut att vi ska starta en benmärgstransplantationsverksamhet vid Huddinge sjukhus. Det är inte precis kirurgi men skulle du vara intresserad av ett samarbete?”. Jag minns inte exakt vilket svar jag fick men det var i alla fall mycket positivt. Och mera positivt blev det.

Energi, kunnande, initiativkraft Med sin enorma energi, kunnande och initiativkraft satte han genast igång med förberedelserna. Med en viss ambivalens insåg jag att det skulle vara omöjligt att genomföra transplantationer inom överskådlig tid på hematologiska sektionen. Transplantationskirurgen hade allt, de erforderliga isoleringsrummen, vanan att söka donatorer, samarbete med transplantationsimmunologiska avdelningen, kunnandet om immunsuppression i samband med transplantationer och inte minst viktigt - direkt tillgång till operationsavdelningen. Det enda transplantationskirurgerna saknade var kunskapen om hematologi och de hematologiska sjukdomarna. Den kompetensen hade vi i hög grad inom hematologsektionen. Hösten 1975 var vi överens om samarbetsformerna och var klara för start. I Seattle hade en del framgångsrika transplantationer gjorts vid aplastisk anemi medan resultaten i några få fall av akut leukemi var mycket dåliga. Vår första patient var en 16-årig pojke som något mindre än ett år tidigare fått diagnosen aplastisk anemi. Han hade en uttalad blödningstendens, grav blodbrist trots transfusioner och antalet trombocyter var långt under de nivåer som brukar vara förenade med mycket allvarliga blödningar. Hans vita blodkroppar var mycket få och hans benmärg var praktiskt taget utslagen. Hans sjukdom var således livshotande. Han hade en bror som passade immunologiskt, de hade samma HLA-mönster (human leukocyte antigen) på sina celler, en förutsättning för att transplantation över huvud taget skulle komma i fråga. Patienten intogs på hematologsektionen den 13 oktober 1975. Utredningen visade en svår aplastisk anemi med totalt utsla-


gen benmärg. Den 10 november startades förbehandlingen för att slå ut patientens immunförsvar, det vill säga förbereda honom för transplantatet. Donator fanns då på plats. Den 12 november utfördes transplantationen. Donatorn sövdes på operationsavdelningen. Benmärg sögs ut Carl-Gustaf Groth och jag sög ut benmärgen från hans höftbenskam under narkosen. Det tog cirka 4 timmar. Göran Lundgren, Carl-Gustavs högra hand på transplantationskirurgen, hade hand om patienten och såg till att 1 liter donatorbenmärg rann in i patientens centrala vensystem via en central venkateter. De följande dagarna jobbade vi intensivt med patienten. Den understödjande behandlingen är mycket viktig. Efter en ansats till anslag under några dagar blev det emellertid uppenbart att den nya benmärgen höll på att avstötas. Vi hade många telefonsamtal med benmärgstransplantationens Mecka - Seattle - och deras benmärgstransplantationsgrupp. Efter en rad försök att få den donerade benmärg att slå an fanns det efter knappt en och en halv månad ingen annan utväg än att göra en ny transplantation. Nu lyckades vi bättre. I mars 1976 hade patienten praktiskt taget normal donatorbenmärg. De vita blodkropparna var normala medan trombocyterna förbättrades mera långsamt. I maj tyckte vi att patienten var så bra att han kunde skrivas hem, men då inträffade det som inte fick hända. Han fick lunginflammation med det fruktade viruset CMV (cytomegalovirus). Vid denna tid fanns ingen behandling för detta virus och patienten avled mindre än ett halvt år efter den första transplantationen. Vi var alla naturligtvis djupt deprimerade efter misslyckandet, trots att vi redan innan transplantationen visste att chanserna att lyck-

as inte var mer än cirka 50 procent . De många transfusionerna före transplantationen och den svåra typen av aplasi var faktorer som indikerade en ganska dålig prognos. Utan transplantation klarade sig praktiskt taget inga patienter med svår aplastisk anemi. Även om således förloppet inte var onaturligt, bromsade det utvecklingen av transplantationsverksamheten vid sjukhuset i cirka två år. Nytt försenat försök Inte förrän 1977 var vi beredda att på nytt utföra en transplantation. Den 51-årige patienten hade då remitterats till oss från ett sjukhus i södra Sverige. Han hade en svår aplastisk anemi och det började bli känt bland läkare att detta var en diagnos där benmärgstransplantation kunde övervägas. Patienten hade svåra blödningar, lågt Hb, lågt antal trombocyter och vita blodkroppar i blodet och en ”tom” benmärg - allt överensstämde med diagnosen aplastisk anemi. Vi behandlade honom först på det sedvanliga konventionella sättet med anabola steroider och prednisolon utan någon effekt. Patienten hade turen att ha sex bröder. Tre av dessa passade som donatorer. Samtliga bröder var villiga att ställa upp, men den som snabbast anmälde sig var den tidigare olympiske guldmedaljören i brottning, Pelle Svensson. Den 1 september 1977 utfördes transplantationen. Allt gick därefter som vi hade hoppats. Benmärgen slog an efter förväntad tid, antalet vita och röda blodkroppar och trombocyter steg så småningom. De vanliga komplikationerna graft-verus-host (transplantat-mot-värd) sjukdom och infektion uppträdde, men var relativt måttliga. Den 9 december skrevs han ut, botad från den svåra sjukdomen. Båda bröderna ställde upp för tidningsintervjuer. Det blev ganska mycket positiv uppmärksamhet i pressen.


Benmärgstransplantationsverksamheten hade nu fått vind i seglen. Sakta men säkert ökades kapaciteten. Vi började transplantera patienter med akut myeloisk leukemi och så småningom även patienter med kronisk myeloisk leukemi. Det diagnostiska spektrat breddades efter hand. Vi började transplantera patienter med genetiska sjukdomar. 1983 utförde vi en transplantation vid den ovanliga genetiska sjukdomen Gauchers sjukdom. Denna finns i olika former. Typ III-formen ledde vid denna tid så småningom till döden. Flera patienter med sjukdomen fanns hos familjer i Norrland. Endast en misslyckad transplantation hade utförts tidigare. Behandla Gauchers sjukdom Framgångarna vid Huddinge sjukhus blev så småningom exceptionella. Sex patienter med svår Gauchers sjukdom transplanterades fram till 1993. De två först transplanterade patienterna lever friska 17 respektive 20 år efter transplantation En svårt sjuk patient som inte hade något immunologiskt passande syskon fick benmärg från en frivillig obesläktad givare. Han avled tyvärr efter svår graft-versushost sjukdom. En patient fick en avstötningsreaktion men klarar sig nu med enzymbehandling. De övriga är friska med en del egen benmärg men tillräckligt mycket från donatorn för att klara sig bra. Gauchers sjukdomen är en monogen sjukdom. När genen så småningom hade klonats och det felande enzymet, glucocerebrosidas, kunde produceras som läkemedel upphörde transplantationerna. Behandlingen med enzymet är emellertid inte okomplicerad. Läkemedlet måste infunderas intravenöst och kostnaderna är förskräckande. Ett års behandling av en patient kostar mellan en och två miljoner kronor och behandlingen är livslång. Här

föddes tanken om genterapi vid Huddinge sjukhus, men mer om detta längre fram. Benmärgstransplantationsverksamheten började efter hand rulla på i en ganska komplicerad men tämligen väl fungerande organisation. Remisserna kom som regel till medicinkliniken. Den ansvarige benmärgstransplantationsläkaren på hematologsektionen, under många år Berit Lönnqvist och därefter Per Ljungman, blev ansvariga för väntelistan. Patienterna inkom för utredning på hematologsektionen vid medicinkliniken men överfördes efter färdig utredning till transplantationskirurgen. Därefter hade transplantationskirurgerna ansvaret fram till utskrivning. En gång i veckan träffades hematologer, transplantationskirurger och ansvariga sjuksköterskor tillsammans med immunologer, personal från blodcentralen, kuratorer samt alla övriga inblandade. Patienternas aktuella situation föredrogs av ansvarig läkare, komplicerade fall diskuterads ingående och prioritering av patienter på väntelistan gjordes. Benmärgsskörden av donatorn utfördes på operationsavdelningen gemensamt av hematologer och transplantationskirurger. Från början var Göran Lundgren ankaret på transplantationskirurgen och Berit Lönnqvist på hematologsektionen. Olle Ringdén på transplantationskirurgen tillbringade ett år i Seattle och när han kom hem tog han över mer och mer av verksamheten på transplantationskirurgen. Per Ljungman, som också vistades ett år i Seattle, kom att alltmera överta verksamheten på hematologsektionen. Framgångsrik verksamhet Benmärgstransplantationsforskningen vid Huddinge sjukhus blev synnerligen framgångsrik. Den allogena transplantationsverksamheten, som på senare år legat på mellan 50 och 70 transplantationer per år, kompletterades i början på 1980-talet


med autologa transplantationer, det vill säga transplantationer med patientens egen benmärg. Antalet autologa transplantationer, som helt utfördes på hematologiska sektionen, uppgick så småningom till i stort sett samma antal som de allogena transplantationerna. Denna stora totalvolym gav goda möjligheter till klinisk forskning. När resultaten vid etablerade indikationer som aplastisk anemi, akut leukemi och kronisk myeloisk leukemi visade sig goda var det tid att utvidga indikationsområdet. Jag har redan nämnt transplantationer av patienter med Gauchers sjukdom, där Huddinge sjukhus var först i världen med att göra en lyckad transplantation. En annan sjukdom nämligen myelom blev snart ett profilområde. 1983 hade Berit Lönnqvist tagit in en kvinna med denna sjukdom. Den ansågs vara resistent för varje annan typ av behandling. Berit ansåg nu att vi borde pröva en allogen transplantation på patienten eftersom hon hade en passande donator. Jag måste medge att jag tvekade, men Berits argumentering var övertygande och jag gav med mig. Efter transplantationen gick patientens sjukdom i en komplett remission - inga tecken på myelom kunde påvisas med tillgängliga metoder. Under det första året var vi naturligtvis oroliga för att hon skulle återfå sin sjukdom men inga tecken på sjukdom uppträdde och vi trodde att vi hade botat den första patienten med myelom, vilket hade varit en sensation. Patienten befann sig utan tecken på sjukdom i fyra år men då kom återfallet. Vi hade publicerat resultaten av denna transplantation 1986 och transplantationer av patienter med myelom hade påbörjats världen över. Det fanns nu ingen återvän-

do och även om framgångarna därefter varit varierande med relativ hög transplantationsrelaterad dödlighet är några få patienters sjukdom i komplett remission mer än tio år efter transplantation. En av våra patienter som fick benmärg från en tvilling är i remission mer än 15 år efter transplantation. Kanske är trots allt myelom en botbar sjukdom. Tidigare hade inte något fall av multipelt myelom botats och medianöverlevnaden var mindre än tre år. Profilerad forskning Mina medarbetare profilerade sig i olika forskningsriktningar inom transplantationsområdet. Berit Lönnqvist kunde visa på ett samband mellan utvecklingen av graft-versus-host-reaktion och infektion med det fruktade viruset cytomegalovirus. Olle Ringdén studerade särskilt graft-versus-host-reaktionen och faktorer som är av betydelse för den. Han har på senare tid även gjort pionjärinsater med perifer stamcellstransplantation och transplantation av ovanliga sjukdomar till exempel Langerhans cell histiocytos, i många fall en obotlig sjukdom med andra metoder. Han har även tagit upp möjligheten att transplantera patienter med solida tumörer. Nyligen avslutade man ett projekt som visade att man med gott resultat kan skriva ut många patienter tämligen omedelbart för att skötas inom hemvården. Den understödjande behandlingen har studerats på olika sätt, vilket lett till metoder som förbättrat resultaten. Per Ljungman har särskilt intresserat sig för infektiösa komplikationer, särskilt virusinfektioner, där han bland annat påvisat betydelsen av vaccination efter transplantationen. Bo Björkstrand har varit ansvarig för de autologa transplantationerna, särskilt då för transplantationer av myelom och han


är nu koordinator för ett stort europeiskt projekt där vi jämför autolog transplantation följt av en allogen transplantation med relativt låg-intensiv konditioneringsregim med enbart autolog transplantation. På den internationella scenen har Huddinge sjukhus benmärgstransplantationsgrupp varit ganska framgångsrik. Mycket av verksamheten har skett i gemensamma projekt inom den Europeiska benmärgstransplantationsgruppen (EBMT). Det har också gjort att flera av oss har varit mycket aktiva i denna organisation. Undertecknad var president 1988 - 1990 och är nu ordföranden i Myeloma Subcommittee. Per Ljungman är ansvarig för hela ITverksamheten och var tidigare ordförande för arbetsgruppen för infektionssjukdomar. Olle Ringdén verkar inom arbetsgruppen för akut leukemi och Bo Björkstrand leder, som tidigare nämnts, en stor kooperation studie inom Myeloma Subcommittee. Vi har även verkat och verkar i många andra internationella organisationer. Olle Ringdén är ingående president i International Bone Marrow Transplant Registry (IBMTR) och undertecknad är nu president i World Marrow Donor Association (WMDA). 1992 organiserade vi EBMT kongressen i Stockholm med mer än 1000 deltagare. Undertecknad var president och Per Ljungman generalsekreterare. Genterapin fascinerar I början av 1980-talet hörde jag ett föredrag om genterapi. Det var en schweizisk forskare som var inbjuden av Karolinska Institutets professorskollegium. Jag hade inte fördjupat mig i detta ämne tidigare men blev efter föreläsningen helt fascinerad och insåg att genterapi med stor sannolikhet skulle bli framtidens vapen vid många ärftliga sjukdomar och kanske också vid cancersjukdomar. Mitt samtal med föreläsaren efter hans

framträdande var emellertid något nedslående. Han sa klart och tydligt att bara idioter kan syssla med genterapi, ingen tror att den inom överskådlig framtid kommer att bli användbar i kliniken. Så småningom, 1988, kom emellertid rapporter från USA att man hade överfört gener till celler som sedan hade överförts till människa. Steven Rosenberg hade använt gen-transfer för att visa att lymfocyter som gjorts immuna mot tumörer verkligen fanns omkring tumören efter det att man hade infunderat dem. Den till cellerna överförda genen användes som en markör. Dessa var de första försöken att till en patient överföra celler som hade fått en ny gen. Malcolm Brenner i USA använde senare genmarkering för att visa att ett återfall i akut leukemi efter autologtransplantation sannolikt någon gång kunde utgå från de celler som man hade infunderat. Detta var ett olöst problem vid myelom. Patienter återföll i sjukdomen efter autologtransplantation. Om man markerade tumörcellerna med en gen som infördes i cellkärnan skulle man, när återfallet kom, rimligen hitta genmarkerade myelomceller hos patienten. Försök med genterapi startar Det hematologiska laboratoriet hade nu flyttat till Kliniskt forskningscentrum, och förutsättningarna för sofistikerade genterapiförsök fanns. Vi hade byggt upp kompetensen tillsammans med Edvard Smith och Georgios Xanthopoulos inom Centrum för Bioteknik. Ansökan inlämnades 1992 till etiska kommittén och 1994 till Läkemedelsverket. Efter diverse turer erhölls tillstånd från båda instanserna. Den 15 december 1995 kunde vi i samband med en autolog transplantation överföra celler som vi hade markerat med en gen. Tyvärr inträdde många praktiska komplikationer i detta genterapiprojekt. Den USA-baserade firman som försåg oss med gener blev uppköpt och


tillgången till generna upphörde. Åtta patienter hade emellertid erhållit de genmarkerade cellerna i samband med autologtransplantation. Projektet pågår alltjämt. I två återfall har genen ej identifierats. Framtiden får visa om den förväntade informationen erhålls då de övriga återfallen kommer. Under tiden har vi byggt upp en experimentell genterapiverksamhet. Min medarbetare Siraç Dilber blev ankaret i verksamheten. En dag i början på 1990-talet fick jag ett brev från en specialist i hematologi vid universitet i Istanbul. Han frågade om han fick arbeta med genterapi vid min klinik. Jag hade då innehaft professuren i medicin i mer än 5 år och var chef för medicinkliniken. Jag svarade det vanliga, nämligen att vi för tillfället inte hade några medel för att finansiera ytterligare en medarbetare. Efter några månader stod det en ung man utanför mitt tjänsterum. Min sekreterare Åsa Johansson frågade om hon kunde släppa in honom - han hävdade att han hade skrivit till mig tidigare. Jag måste erkänna att jag inte mindes men släppte hur som helst in honom. Han förklarade att han var den person som skrivit att han ville arbeta hos mig med genterapi och att han kunde försörja sig själv. Sannolikt var detta emot Karolinska Institutets regler, men han fick i alla fall ”studera” vid hematologlaboratoriet under ledning av Georgios Xanthopoulos och Edvard Smith. Så småningom blev han mycket skicklig. Han blev doktorand vid institutionen och framlade den första avhandlingen om genterapi i Sverige. Han hade visat att man med så kallad suicidgenterapi kunde framgångsrikt behandla experimentella myleomliknande tumörer hos möss. Han fortsatte sedan att utveckla suicidgenkon-

ceptet och är nu en av institutionens för medicin största anslagstagare. Kardiolog först med human terapi Det blev emellertid inte hematologerna som kom att göra de första humana behandlingsförsöken vid sjukhuset. Det blev istället Christer Sylvén vid kardiologiska kliniken som startade ett projekt för att visa att man efter hjärtinfarkt genom att injicera genen VEGF (vascular endothelial growth factor) kan erhålla vaskularisering av det område som tidigare var föremål för infarktbildningen. Försöken pågår och vissa positiva effekter av terapin har kunnat påvisas. Redan 1988 arbetade jag inom Medicinska forskningsrådet (MFR) för att få tillstånd en speciell satsning på genterapi i Sverige. Jag samlade också gräddan av Karolinska Institutets experter på gener och molekylärgenetik till ett möte, nämligen Nils Ringertz, Jan-Åke Gustavsson, Jan Lindsten och Håkan Eriksson. Jag vill inte sticka under stol med att det var med en viss besvikelse jag skildes från minna vänner efter det mötet. Med Håkan Eriksson som undantag, ansåg man att genterapi inte var så långt hunnet att det var värt någon speciell satsning. Det var en del av utvecklingen inom molekylärgenetik och genetik. Satsning tio år senare Det skulle ta ytterligare tio år innan den strategiska stiftelsen tillsammans med Cancerfonden och MFR till slut gjorde en speciell satsning, mycket tack vara professor Ralf Pettersson, chef för Ludwig Institutet vid Karolinska Institutet. 1988 hände ingenting. Jag tog då istället kontakt med Edvard Smith, som arbetade inom Centrum för Bioteknik och Institutionen för Klinisk immunologi. Hans entusiasm var inte att ta miste på. Under många år satsade han en


stor del av sin kraft på att vi skulle få ett genterapicentrum vid sjukhuset.

också tråkigt att skriva en essä utan att nämna några.

Vi hade en förstående sjukhusdirektör, Birgitta Böhlin, som utsåg mig till ordförande i en grupp för att utarbeta ett förslag till ett genterapicentrum. Edvard Smith tillsammans med Gudmund Hedenskog, konsult från Innomedkonsult AB blev de som gjorde det mesta jobbet. Gruppen utvidgades och till slut hade vi en detaljerad plan för ett genterapicentrum. Målet var att detta skulle kunna producera vektorer för genterapi som också skulle kunna säljas till andra centra. Projektet blev ett joint venture med Lunds universitet. När allt var klart skulle FOUU-gruppen ta ställning och sjukhusdirektören skulle fatta beslutet och skriva under dokumentet.

Jag har därför valt att nämna några som jag tycker har haft stor betydelse för att dessa verksamheter har blivit som de blivit. Det hindrar inte att många andra också har haft stor betydelse.

Då inträffade det som inte fick hända. Birgitta Böhlin meddelade att hon skulle avgå för att bli generaldirektör vid Försvarets Materielverk. Om jag minns rätt var det dagen innan hon formellt avgick som jag störtade upp till hennes arbetsrum för att få hennes namnteckning på dokumentet. Detta skulle tillförsäkra genterapicentrum fem miljoner per år under fyra år för att därefter förhoppningsvis vara självförsörjande. Jag fick namnteckningen och bygget kunde börja. Genterapicentrum finns nu på plats. Det invigdes 1996 under nästa sjukhusdirektör, Sören Olofsson. Genterapicentrum producerar nu bland annat plasmider för Christer Sylvéns genterapiförsök. Även om det har haft vissa problem är jag övertygad om att det kommer att bli ankaret i den framtida genterapiverksamheten. Många medverkande Som alla förstår är det hundratals personer som medverkat i att bygga upp benmärgstransplantations- och genterapiverksamheten vid Huddinge sjukhus. Det är omöjligt att nämna alla. Men det vore

Alla nämnda, och onämnda, är värda ett stort tack för allt de gjort för att dessa framgångsrika verksamheter till patienternas fromma. Utan den pionjäranda som rådde på Huddinge sjukhus under 1970-talet och utan den framgångsanda som rått under senare år hade denna utveckling inte varit möjlig.


Gösta Gahrton, Essäist Benmärgstransplantationer vid dödlig radioaktiv bestrålning, blodbrist och akut leukemi blev början på en behandlingsmetod som utvecklats raskt. Professor Gösta Gahrton berättar historien om hur behandlingen introducerades i Sverige och hur den så småningom ledde fram till genterapi. Gösta Gahrton födde 20 december 1932 i Malmö och utbildade sig till läkare 1959 vid universitetet i Lund för att sedan gå vidare som docent på Karolinska Institutet 1966 och 1972. Han utnämndes till professor i medicin 1985.

Gösta Gahrton har innehaft många olika positioner i forskarvärlden och är medlem i en rad organisationer. Han har också publicerat hundratals artiklar i facktidningar och varit redaktör för boken Blodsjukdomare. Gösta Gahrton har även fått en rad priser och utmärkelser, bland andra A.F. Regnell’s pris av Svenska Läkaresällskapet.

Profile for Barbara Klockare

Från benmärgstransplantationtill genterapi  

Gösta Gahrton om Från benmärgstransplantation till genterapi

Från benmärgstransplantationtill genterapi  

Gösta Gahrton om Från benmärgstransplantation till genterapi

Profile for ki200
Advertisement