Lévinas, Grossman & konstens ansikte

IKAROS 2|22 ARTIKEL

Är konsten en flykt från vårt etiska ansvar för andra människor eller kan konsten tvärtom belysa detta ansvar? Alexander Öhman och Natan Elgabsi skriver om spänningar i Emmanuel Lévinas filosofi.

Emmanuel Lévinas filosofi är en meditation över moralens konstitutiva roll i ett mänskligt liv, påminnelser om det som ytterst skänker tillvaron dess mening. Etikens startpunkt sker i mötet med den Andres sårbara och utsatta ansikte; där hörs en vädjan som uppmanar jaget till oändligt ansvar. Mötet med den Andre och dess Annanhet är betingelsen för ansvar, för mening och moral.

Om etiken föds ur mötet ansikte-mot-ansikte: hur kan vi höra ansiktets tilltal i konst och litteratur? Frågan om Lévinas syn på konst och litteratur är omstridd. Lévinas filosofi är inte en kommentar till konst- eller litteraturfilosofin: han ställer exempelvis aldrig frågan om vad litteratur är, inte heller undersöker han dess begrepp. Däremot kan han ibland hänvisa till skönlitterära författare som Proust, Celan, Shakespeare och Dostojevskij. Anmärkningarna om konst och litteratur är dock försvinnande få i Lévinas oeuvre. Att tala om en sammanhängande konst- eller litteratursyn vore därför att göra hans tankar en orättvisa. Dock överlappar vissa av Lévinas tankar litteraturfilosofin; det är heller ingen slump att Lévinas ofta används för läsningar som syftar till att utvinna en etik ur skönlitterära verk.

Att utvinna en etik ur estetiken är ingen ny humanvetenskaplig disciplin, tvärtom: etisk kritik har under den större delen av litteraturhistorien varit själva formen för tolkningen av litterära verk. Tillvägagångssättet utmanades när litteraturteorin gjorde sitt inträde på 1900-talet. I slutet av 80-talet kom litteraturvetenskapen dock att återvända till etiken och den Andre: ansvar och annanhet blev standardbegrepp för forskningen. Att använda sig av Lévinas i detta sammanhang är dock inte helt oproblematiskt: Om man vill följa Lévinas centrala tankegång innebär det att man måste avstå från möjligheten att göra en så kallad empatisk läsning, det vill säga försöket att som läsare träda in i känslor och tankar hos karaktärerna i verket och på så vis vidga förståelsen av sig själv och andra. För Lévinas skulle detta innebära jagets reducerande av den Andre till den Samme, att ersätta den Andre med en extension av en själv. Om mötet med den Andre innebär jagets utträde ur sin självupptagenhet, innebär insikten om den Andre som en Annan, någon absolut främmande, att etiken inte föds genom identifikation utan istället genom skillnaden. Hos läsaren krävs därför en lyhörd uppmärksamhet för att motverka tendensen till identifikation, en läsakt som förutsätter likhet, och istället möta det främmande som sätter en känd identitet på spel.

I sina senare arbeten (framförallt i Autrement qu’être ou Au-delà de l’essence) utvecklar Lévinas en närmast ikonoklastisk attityd till den skriftliga representationens förmåga att visa den Andre. Detta temperament finns redan med i den tidiga essän ”La réalité et son ombre”, men då främst för att visa konstens – och i förlängningen den estetiska diskursens – tillkortakommanden vad gäller vårt ansvarsförhållande till verkliga personer och vårt handlande i en värld som ropar efter vårt ansvar. I essän mynnar Lévinas diskussion om konst ut i en fråga om hur konstens ansvarighet skall utvärderas. Han menar att detta enbart kan göras i ett liv där vårt ansvar för våra medmänniskor binder oss etiskt: ”konsten, som i huvudsak är oengagerad, utgör i en värld av initiativ och ansvar en dimension av undanflykt”.

Tala inte, reflektera inte, beundra i stillhet – sådana är de visas råd mättade inför det sköna. Magi, som överallt erkänns som djävulskt, åtnjuter en obegriplig tolerans i poesin. Man tar hämnd på ondskan genom att skapa dess karikatyr, som innebär att frånta ondskan dess verklighet utan att förinta den; ondskefulla krafter framkallas genom att fylla världen med avbilder som har mun men inte talar. Det är som om åtlöje kunde döda, som om allting verkligen kunde sluta i sång. Vi finner ett lugn när vi, bortom inbjudningarna att begripa en handling, kastar oss in i rytmen av en verklighet som bara ber om att existera i en bok eller en målning. Myten tar mysteriets plats. Den värld som ska byggas upp ersätts av en väsentligen fullbordad skugga av den. Detta är inte ointressets etiska kontemplation utan ansvarslöshetens. Poeten förvisar sig själv från staden. Ur denna synvinkel är skönhetens värde relativt. Det finns något sjukt och egoistiskt och fegt i konstnärlig njutning. Det finns tillfällen när man kan skämmas för det, som att festa under pesten.

Vad konstens lekfulla möjligheter än visar kommer den således kompromisslöst att stöta sig med den Andres verklighet som vi ovillkorligen ansvarar för, och det är i hennes närhet som vi får syn på konstens (o)ansvarsfullhet. Att låta konsten visa den Andre vore en form av avgudadyrkan, eftersom framställningen binder den Andres väsen i en avbildning eller i en karikatyr av något vi beskådar på distans. Vårt ansvar förtärs då oansvarigt i det sken som ikonen kastar och gör ”skönhetens värde relativt”. Där vi trodde att ikonen visar den Andres djup har ansvaret för henne som vår medmänniska redan brutits.

I andra delar av sina verk är dock Lévinas mer positivt inställd till konstens möjligheter. I en diskussion om den rysk-judis ke författaren Vasilij Grossmans bok Liv och öde menar Lévinas att Grossmans kollektivroman, förankrad i en verklig historisk kontext, kastar ljus över hur den Andres ansikte är riktat mot oss och hur vårt ansvar för henne ser ut. I detta ljus kan konsten enligt Lévinas ha den etiska potential som han tidigare har förkastat. Hur ska det här förstås? Ett sätt att förstå denna paradoxala hållning är att en narrativ framställning, enligt Lévinas, inte kan visa en annans ansikte, medan han anser att konsten nog har potential att belysa hur vårt ansvar för den andre ser ut.

Lévinas ger ledtrådar till hur det är möjligt att se ansiktet i konsten, höra dess vädjande tilltal i litteraturen. I intervjuer gjorda under 80-talet nämner han vid ett flertal tillfällen Grossmans Liv och öde. Hos Grossman ser Lévinas ett släktskap med idén om en etik bortom essens och ontologi. Grossman lyckas, enligt Lévinas, beskriva ansiktets sårbarhet och utsatthet på ett sådant sätt att läsaren där kan höra dess vädjan om oändlig omsorg.

Med ansiktet avses här inte uteslutande det konkreta ansiktet. I Altérité et transcendance skriver Lévinas:

” Ansiktet är därmed inte enbart ett mänskligt ansikte. I Vasilij Grossmans Liv och öde (del 3, kapitel 23) nämns att familjer eller fruar eller släktingar till politiska fångar besöker Lubjankafängelset i Moskva, för att få höra nyheter om dem. En kö formas framför fönstren, i vilken de bara kan se varandras ryggar. En kvinna väntar på sin tur: ”Hon hade aldrig trott att människoryggen kunde vara så uttrycksfull och återge själstillståndet så hjärtskärande. Människorna som kom fram till luckan böjde nacken på ett alldeles speciellt sätt och det var som om deras ryggar med de uppdragna axlarna och spända skulderbladen skrek, grät och snyftade”. Ansiktet som den Andres yttersta utsatthet. ”

Människornas böjda nackar och ryggtavlor är ställföreträdande ansikten, vars skrik, gråt och snyftningar bär ett etiskt krav som lyser genom texten. I den här meningen är konsten ett ansikte eftersom konstverket engagerar oss på ett sätt som mobiliserar en handlingskraft och ett ansvar. Framställningen griper oss och river in oss i världen med den Andre igen. Just i verket blir jag påmind om det här. Detta handlar inte om estetik utan om att bli medryckt i hur jag redan är ansvarig för den Andre.

I intervjuboken Is it Righteous to Be? fördjupas Lévinas läsning av Grossman: ”Grossman säger inte att nacken är ett ansikte, men att all svaghet, all dödlighet, den andres nakna och försvarslösa dödlighet kan utläsas i den. Han säger inte det på det sättet, men ansiktet kan ge mening åt det som är ’motsatsen’ till ansiktet! Ansiktet är, således, inte färgen på ögonen, näsans form, kindens rodnad, etc.”

Nyckelorden är inte ”svaghet” eller ”dödlighet” utan blott: ”kan utläsas”. Den Andres ansikte är, i sin sårbarhet och utsatthet, läsbart.

Lévinas återvänder till Grossman i en intervju med Françoises Armengaud från 1990, i ett samtal om konstnären Sacha Sosnos ansiktslösa skulpturer:

” Utan mun, ögon eller näsa, är armen eller handen hos Rodin redan ett ansikte. Men nackarna och ryggarna på de människor som köar vid entrén till Lubjankafängelset i Moskva, för att förmedla brev och paket till vännernas föräldrar arresterade av säkerhetspolisen, enligt Vasilij Grossmans Liv och öde, nackar som alltjämt uttrycker smärta, ångest och tårar hos de som köar, är – fastän på annat sätt – utplånade ansikten. Kan Sosnos utplånade ansikten, genom att placera en kvadrat över ansiktet, genom dess brutala negation, ha samma betydelse, samma djup? ”

Lévinas talar här om utplånade ansikten. Ansikten som närvarar genom sin frånvaro drar uppmärksamhet till sig genom att försvinna och blir synliga i sitt försvinnande.

Ansiktet är inget objekt bland andra i världen, inget som kan undersökas, synas eller beröras. Det är varken föreställning eller bild eller något som existerar i idévärlden. Ansiktet föregår språk och tanke, filosofi. Där göms den oändlighet som bara visar sig som ett spår. Frågan är inte: vad är ansiktet? Utan snarare: vilken roll spelar det för Lévinas, vilken betydelse har ansiktet för etiken i stort?

Om ett konstverk lyckas visa en människa som framträder såsom människa i sin sårbarhet och utsatthet, då är det ett ansikte.

Natan Elgabsi är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi.

Alexander Öhman är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi.