13 minute read

Att tänka om tid på ett annat sätt

IKAROS  2|22  ARTIKEL

Vilka perspektiv på tid kan litteraturen öppna upp? Erik Falk utforskar frågan med utgångspunkt i en av de stora amerikanska författarnas mindre kända romaner.

Att tänka om tid på ett annat sätt

OM TID OCH BERÄTTANDE I DON DELILLOS THE BODY ARTIST

Berättande och tid hänger samman. Det tar tid att berätta och händelser som återberättas tar tid – har tagit tid – att utspela sig. I den här ganska enkla men grundläggande villkoret finns en del av litteraturens särart: berättandet som form – och litteraturen som konstform – skiljer sig i det temporala avseendet från till exempel måleri – där det gestaltade eller uttryckta är simultant och tas in (mer eller mind re) samtidigt av betraktaren – och från musik – där upplevelsen av musiken sker utan att tonerna (utom i så kallad programmusik) antas referera till händelser.

Författare har genom litteraturhistorien varit medvetna om att berättande både upprättar och förutsätter de här två skilda tidsplanen och att intressanta saker kan ske om man utforskar, experimenterar och leker med förhållandet mellan dem. Ett historiskt exempel bland många på hur förhållandet mellan de två tidsplanen görs tydligt – och i det här fallet får komisk effekt – är det följande stycket i Diderots Jakob fatalisten/Jacques le fataliste (citerat från en engelsk utgåva):

”You see, Reader, I’m well into my stride and I have it entirely in my power to make you wait a year, two years, three years, to hear the story of Jacques’s love affairs, by separating him from his Master and making the both of them undergo all the perils I please. What’s to prevent my marrying off the Master and telling you how his wife deceived him? Or making Jacques take ship for the Indies? And sending his Master there? Or bringing both of them back to France on the same vessel? How easy it is to make up stories! But I’ll let them off lightly with an uncomfortable night, and you with this delay.”

Exemplet visar hur litteraturen kan avslöja sin egen magiska lek: eftersom texten är fiktion så finns det inget annat sätt att nå det som återberättas än genom just berättelsen, samtidigt är litteraturens tjusning överenskommelsen om att den fiktiva verkligheten existerar utanför representationen av den.

Utöver förhållandet mellan berättandets tidsplan finns två andra komplicerande faktorer att ta hänsyn till när det gäller berättande och tid. Den första känner varje människa till, nämligen att tiden kan upplevas olika: röra sig snabbt eller långsamt – eller inte alls. Som litteraturvetaren Cathy Caruth skrivit, är till exempel ett av de utmärkande dragen för ett traumatiskt tillstånd att individen upplever att den omskakande händelsen helt fyller verkligheten och vägrar bli en del av det förflutna. Traumat bryter därmed upplevelsen av att tiden rör sig. Individers skilda upplevelser av tidens gång är subjektiva, men inte mindre verkliga än objektiva sätt att registrera den. Den andra komplikationen är vetskapen att händelser inte alltid är tydligt åtskilda från varandra eller uppvisar tydliga gränser. Historikern Hayden White har benämnt detta problem den ”modernistiska händelsen” (the modernist event) och menar att skeenden som krig och naturkatastrofer

– och, kanske mest emblematiskt, Förintelsen – visar hur svårt det kan vara att avgränsa en händelse med början och slut. Varje händelse, skriver White, kan delas upp i mindre beståndsdelar (alltså avgränsas nedåt) eller kontextualiseras, det vill säga placeras i ett större sammanhang som anses vara del av händelsen själv (alltså avgränsas uppåt). Den ”modernistiska händelsen” riskerar genom den här tendensen att så att säga översvämma sina egna gränser, som han skriver (”flow out of their outlines”). Whites fackhistoriska resonemang är filosofiskt och principiellt, kan man tycka, och kunde gälla alla händelser, men det är ingen slump att han kallar problemet han intresserar sig för ”modernistiskt”. Det är med mänsklighetens å ena sidan chockartade, mardrömslika och svårgripbara upplevelser av till exempel världskrig och folkmord, kapprustning och utrotning av djurarter, kommunikationsteknologier och svältkatastrofer, och å andra sidan nya teknologier för reproduktion av miljöer och ljud, som radio, telefon, fonograf/grammofon, fotografi, film och så vidare, som ”händelser” tycks ha brutit sig ur sina inhägnader.

Tidens former

Den amerikanske författaren Don DeLillo har genom sitt pågående författarskap undersökt hur representationen av verkligheten förhåller sig till verkligheten själv. Han är en av dem som tidigt i litterär form undersökte till exempel hur medieringen av verkligheten har en förmåga att ta dess plats. Komiska och aningen överdrivna exempel på hur detta tar sig uttryck finns i hans genombrottsroman Vitt brus (White Noise, 1985, på svenska 1986). Där gör mediala beskrivningar av ett omtalat giftigt utsläpp och dess potentiella fara att huvudkaraktärens barn får utslag. I romanen förkommer också drogen Dylar som får brukaren att förväxla ord med det orden hänvisar till – vilket får komisk effekt när huvudpersonen kan ropa ”kulregn” till sin motståndare som därmed tror sig vara utsatt för beskjutning.

Den amerikanske författaren Don DeLillo har genom sitt pågående författarskap undersökt hur representationen av verkligheten förhåller sig till verkligheten själv.

I den korta och täta romanen The Body Artist (1994), gestaltas förhållandet mellan å ena sidan representation och upplevelsen av verkligheten och å andra sidan verkligheten själv just utifrån frågan om tid. Därmed ställs frågor om tidens utsträckning, tidens riktning – och inte minst om hur vi människor är tidsvarelser. Romanen är ett sätt att, för att låna ett uttryck från texten, tänka om tid på ett annat sätt,”think of time differently”.

Don DeLillo
Foto: Joyce Ravid

Handlingen är till synes enkel och samtidigt märklig. ”Kroppsartisten” Lauren Hartke – en performancekonstnär – sörjer sin make, filmregissören Rey Robles, som tagit livet av sig. Hon har begett sig till deras gemensamma landställe. Sorgen är chockartad och hon upplevelser sig vara fångad i en tid som står still. Medan klockan på väggen och det digitala uret på datorn visar hur tiden förflyter har hon själv ingen upplevelse av att tillvaron rör sig med tiden. Hon försöker, med romanens ord, ordna tiden tills hon kan börja leva igen (”organize time until she could live again”).

Mitt i den ensamma sorgen dyker en underlig man upp i huset. Mannen har ett utseende som gör honom svår att åldersbestämma och han pratar heller inte enligt språkliga konventioner. Dessutom visar han sig på ett kusligt sätt kunna upprepa saker hennes man tidigare sagt, och senare, ska det visa sig, också saker Lauren sagt. Lauren ser i honom en slags godartad gengångare och mänsklig inspelningsapparat och konstaterar för sig själv att mannen, som hon efter ett tag börjar kalla Mr Tuttle, märkligt nog lever utanför eller vid sidan av tiden.

Tuttles ankomst föregås av Laurens upplevelse att Rey trots att han är borta finns kvar, i rummet, i atmosfären – ”the smoke, Rey was, the thing in the air, vaporous, drifting into every corner sooner or later” –, och Tuttle ger upplevelsen en kroppslig form. När Tuttle börjar prata är det med Reys röst och med hans uttryck:

”But it was Rey’s voice she was hearing. The representation was close, the accent and dragged vowels, the intimate differences, the articulations produced in one vocal apparatus and not another, things she’d known in Rey’s voice and only his […].”

”This was not some communication with the dead. It was Rey alive in the course of a talk he’d had with her, in this room, not long after they’d come here.”

Den perfekta imitationen är omskakande eftersom den antyder att identiteten – det som kännetecknar en särskild individ – kan förflyttas, tas över. Tuttle är Rey – eller åtminstone den vokala delen av honom – när han imiterar honom perfekt. Imitationen får också tidsliga konsekvenser: Rey återkommer genom Tuttles gestaltning av honom.

Tuttle imiterar inte bara Rey och därigenom det förflutna, han börjar också imitera framtida händelser. Han säger plötsligt ”Don’t touch it” och förutsäger därmed Laurens instruktion till honom när hon vid ett senare tillfälle tappar ett glas i golvet. När Lauren blir medveten om att hon upprepar vad Tuttle redan sagt funderar hon på om han faktiskt lever utanför tiden:

En icke-narrativ tillvaro går över gränsen för vad det innebär att vara människa.

”Maybe this man experiences another kind of reality where he is here and there, before and after, and he moves from one to the other shatteringly, in a state of collapse, minus an identity, a language, a way to enjoy the savor or the honey-coated toast she watches him eat. She thought maybe he lived in a kind of time that had no narrative quality.”

Om detta stämmer, om mannen finns i en tillvaro som täcker både det förflutna, nuet och framtiden, gör det honom också icke-mänsklig. En icke-narrativ tillvaro går över gränsen för vad det innebär att vara människa, ”violates the limits of the human”.

Laurens spekulation om att Tuttles existens inte har narrativ karaktär samsas i romanen med den mindre skakande observationen att tid etableras – eller snarare produceras – på olika nivåer och med olika skalor. Lauren återupptar sina yogaövningar som ett sätt att ordna tiden (organize time) och använder kroppens reaktioner och förändringar som ett sätt att dynamiskt mäta tidens gång. De mekaniska och digitala klockorna visar å sin sida hur en annan slags tid – objektiv, likartad, innehållslös – stakas ut. Språket utgör, med sina tempus, ytterligare ett instrument för att dela upp tiden. Tid, verkar romanen säga, är inte en behållare, inte heller en rörelse, utan lager av förändringar (eller frånvaron av förändring) i olika riktningar som skapas och registreras genom skilda instrument och kroppar. De olika tidsnivåerna och skalorna ordnar verkligheten och skapar ett tidsraster utan vilket vi inte riktigt kan framleva våra liv som människor.

Trots att de är åtskilda verkar tidsordningarna kunna går över i och påverka varandra. Det märks i perfor­manceverket Body time som Lauren sätter samman och genomför. Stycket består av ett antal imitationer – eller snarare simulationer – av personer Lauren mött och känt, inklusive hennes man Rey och Mr Tuttle.

Imitationen av någon annan öppnar en avgrund av osäkerhet när det gäller verkligheten. Lauren är hela tiden osäker på om Tuttle faktiskt lever i en alternativ verklighet eller om hans agrammatiska och atemporala sätt att tala bara ger det intrycket. Vid ett tillfälle tröttnar hon på Tuttles svårbegripliga yttranden och snäser irriterat av honom: ”All right. Be a Zen master, you little creep.”

Tidens ordning kollapsar

DeLillos roman inte bara handlar om – det vill säga tematiserar – frågor om hur tidsordningar produceras och hur tid skapar oss som människor, den dramatiserar också det här temat genom att skapa osäkerhet hos läsaren just kring förhållandet mellan berättande och det återberättade, mellan berättelse och historia i narratologiska termer. Ett exempel på detta är de ord och fraser kring vardagliga händelser som upprepas i texten – som Laurens telefonsamtal till en väninnas röstbrevlåda, hennes städning av badrummet, en ringande telefon eller det att Lauren slår i en lampa när hon klär av sig. Osäkerheten gäller svårigheten, eller snarare omöjligheten, för läsare att avgöra om berättelsen återberättar en händelse flera gånger, eller om samma händelser sker flera gånger. Det man inom narratologin kallar frekvens är här omöjligt att bestämma.

Också kronologin är omöjlig för läsaren att upprätta med säkerhet. Läsningen av texten rör sig framåt från en sida till en annan, men återkommande referenser till ”these days”, ”the first days back” och ”after the first days back” saboterar försöken att ordna en tidslinje för händelserna i huset. Vid ett tillfälle presenterar berättelsen också en rad alternativa skeenden. En morgon återges Lauren på följande sätt: ”nude in her work-room […]. Or sat cross-legged […]. Or went on all fours” – ett utbud av alternativ som ställer läsaren inför frågan om alla händelser inträffat men vid olika tillfällen, eller om bara en av dessa faktiskt skett.

Svårigheten att fastställa frekvens i berättelsen är ett av tecknen på berättarens oklara status i romanen. Berättaren i en tredjepersonsberättelse av det här slaget står normalt utanför den fiktiva värld där historien utspelar sig. Allt annat bryter överenskommelsen med läsaren – liksom exemplet från Diderot ovan visade. Överenskommelsen föreskriver att den fiktiva världen existerar oberoende av berättelsen om den, det vill säga föregår berättelsen och fortsätter existera efter berättelsens slut. I The Body Artist faller emellertid uppdelningen mellan den fiktiva världen – diegesen – och återberättandet av den – mimesis – samman när berättaren också ”upprepar” Laurens och Tuttles fraser – som till exempel frasen att inte röra det tappade glaset: ”Don’t touch it.”

I slutet av DeLillos roman inser Lauren att hon är ensam i huset och kommer ur sin traumatiska och tidslösa existens. Men insikten är inte resultatet av en observation, utan ett resultat av att hennes ansikte antagit ett visst uttryck av ”falsk förväntan” (”false anticipation”) utanför det rum där hon väntar sig att finna Tuttle. Det är först efter att hon noterat sitt eget uttryck som hon ser att rummet är tomt. Hon öppnar ett fönster och vill plötsligt känna tiden i kroppen och den havsstänkta luften i ansiktet. Orsaken eller orsakerna till insikten och förändringen är både tydliga och vaga, små detaljer som bildar en helhet: ”Because it was lonely. Because smoke rolled out of the hollows in the wooded hills and the ferns were burnt brown by time […]. And because he’d said what he’d said, that she would be here in the end.” Romanens slut måste därför ses på två sätt: som de sista sidorna i romantexten och som skildringen av övergången från ett tillstånd till ett annat, däremot inte som slutpunkten i en historia med början, mitten och slut.

Ett reproducerbart jag

Tuttles existens, liksom i en annan mening Laurens, är extrem, kanske till och med fantastisk. Den är, om Laurens antaganden stämmer, en tillvaro utanför tiden, en icke-mänsklig belägenhet där alla tider och ögonblick finns samtidigt – och där ingen mänsklig identitet eller individualitet finns. Laurens existens utanför den vanliga tiden är på ett annat sätt tidlös eftersom smärtan och chocken i sorgen skapat ett nu som inte passerar. Den tid som går enligt klockan och datorn kan registreras men saknar relevans. Båda tillstånden innebär förlusten av identitet, av ett jag.

Tuttles försvinnande och Laurens återgång till livet och en tidslig rytm visar att de här extrema tillstånden är övergående. Men romanen pekar också ut kopplingarna mellan undantagstillstånden och det vardagliga, bekanta livet. Vid deras sista gemensamma frukost böjer sig Lauren ner för att ta något ur kylskåpet och jämrar sig lätt, på precis samma sätt som Rey. Men Lauren är vältränad och smidig, utropet kommer sig inte av ansträngningen utan är ett tecken på att hon infogat en liten del av sin make i sig själv. Lauren ”imiterar” sin make – men som sig själv. I en vardaglig händelse som den här ligger fröet till en radikal insikt som DeLillos text utforskar i olika riktningar. Verkligheten produceras, också på ett tidsligt sätt, genom teknologier, tekniker och praktiker, vi blir de vi är genom att gestalta oss själva, och att dessa gestaltningar kan överföras, reproduceras och flyttas.