![](https://stories.isu.pub/98942367/images/28_original_file_I0.jpg?crop=885%2C664%2Cx195%2Cy0&originalHeight=910&originalWidth=1480&zoom=1&width=720&quality=85%2C50)
10 minute read
Vardagslivets plötsliga yttringar
IKAROS 2|22 ARTIKEL
Medvetenheten om epifanins flyktighet gör ögonblicket ännu större och viktigare: ett starkt ögonblick ger upphov till en stark förgänglighetsupplevelse, för ju viktigare något är desto mer utsatt är det för försvinnandet.
Advertisement
Vardagslivets plötsliga yttringar
TID OCH EPIFANI I TUA FORSSTRÖMS LYRIK
![](https://stories.isu.pub/98942367/images/27_original_file_I0.jpg?width=720&quality=85%2C50)
Tua Forsström
Foto: Schildts & Söderströms, Cata Portin
Epifanin innehar ursprungligen en teologisk betydelse: en gudomlig uppenbarelse som ger upphov till djup insikt eller som för en närmare det heliga. I och med den litterära modernismens genombrott sekulariserades och estetiserades epifanibegreppet och kom att beteckna ögonblick av plötslig insikt eller klarsyn, som i bästa fall kan leda till existentiella förändringar i jaget eller en djupare förståelse av omvärlden. En sådan direkt förändrad självbild är väl i de flesta fall för mycket att begära av epifanin, som också i vidare mening kan innebära att ett sammanhang, ett större tidsplan, komprimeras i en liten detalj eller ett ögonblick.
I den epifaniska upplevelsen sammanfaller flera tidsplan; genom epifanin står det jordiska eller vardagliga plötsligt i förbindelse med något utöver detta, vilket för ett ögonblick ger upphov till tidsliga undantagslagar. Ett exempel på det här är berättarjaget i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som upptäcker det ofrivilliga minnet då han med hjälp av smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste kastas tillbaka till barndomen. De ofrivilliga minnenas upphävande av tidsflödet hör till de mest vitala epifanierna; där framkallas ögonblick som vi trodde gått förlorade, eller som vi inte ens varit medvetna om att vi upplevt, och för berättarjaget blir dessa återupplevelser av det förflutna en fruktbar språngbräda för kreativiteten.
Epifanierna gör att avstånden krymper och ögonblicken förtätas. Det förflutna finns alltid nära till hands, ständigt lurande i den outgrundliga skuggan av nuet, för att plötsligt under ett ögonblick krypa fram och märka oss med ett ljus som samtidigt är närvarande och utom räckhåll. Det är två tidsplan som möts: en yttre tid – präglad av årstidernas gång, bussfärderna hem från arbetet och kaffet som kokar – som för ett ögonblick klyvs av en händelse som upphäver det öronbedövande bruset av tidens framforsande. Den yttre tiden blir med ens en inre, subjektiv tid som kan antyda att det finns något bortom den vardagliga verklighet vi befinner oss i, något som vi för ett ögonblick kan ana men inte begreppsliggöra.
Paul Ricoeur såg skönlitteraturen som den enda form där vi kan följa variationerna mellan den faktiska, kronologiska tiden och den upplevda tiden i individens medvetande. Genom skönlitteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet blir det möjligt att överföra upplevelsen av tid och rum till bilder, metaforer och liknelser, och därigenom blir dessa medier också ytterst viktiga i försöket att gestalta de epifaniska ögonblicken. Det är sådana bilder som den finlandssvenska poeten Tua Forsström beskriver i diktsamlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön: ”Det finns bilder som gör det möjligt att se vad vi / inte kan se […] Det finns bilder som får dig att se det andra”. För att närmare undersöka skönlitteraturens eller poesins förmåga att gestalta individens tidslighet och epifanins anatomi kommer jag ta upp några exempel ur nämnda diktsamling.
Kraften i det alldagliga
I Forsströms poesi är tiden ständigt närvarande i de vardagliga iakttagelserna och melankoliska stämningarna. I en skarpsinnig essä om tid och minne i Forsströms lyrik har Michel Ekman särskilt lyft fram naturskildringarnas inneboende tidslighet, där de fyra elementen eld, vind, vatten och jord ständigt utövar sin makt över människan och symboliserar tidens och förgänglighetens herravälde. Även i En kväll i oktober framkommer det tidsliga i detta yttre landskap; genom hela diktsamlingen får vi lyssna till vindens vinande, känna skräpet som blåser mot våra kinder och se på snön som dalar ned. Naturkrafterna ger en stark känsla av närvaro, men för samtidigt med sig det förflutna. Dikterna fungerar som brev till svunna tider, till ett yngre diktjag och den trygga barndomen. Tematiken kretsar kring hur vi ska hantera sorgen över det som går förlorat genom tidens gång, hur vi ska hitta ett sätt att uthärda tidens inverkan utan att förgäves försöka upphäva tiden och skapa ett evigt nu.
Forsströms epifanier springer ofta ur vardagslivets plötsliga yttringar. Det är genom konkreta ting eller händelser, såsom en solnedgång, konstutställning eller ett falskt brandalarm, som hon fångar det undflyende. Ett tydligt exempel är då diktjaget sitter i bilen på väg hem och ser solen gå ner över vattnet:
![](https://stories.isu.pub/98942367/images/29_original_file_I0.jpg?width=720&quality=85%2C50)
men jag önskar att du hade sett det röda
molnet dessförinnan som plötsligt stod där över viken
underifrån belyst av solen som gått ner när jag körde hem från Ekenäs
och speglingen i vattnet, det brann! Jag överdriver inte. Ett par minuter senare
var allt som vanligt men förändrat Fåren går och betar, stannar upp
Dikten ger uttryck för en typisk epifani: en yttre stimulus väcker diktjagets sensibilitet och ger upphov till en kort stund av hänförelse, för att sedan låta allt återgå till det normala, men med nyvunna insikter. I dikten finns två korsande rörelser som är typiska symboler för tidens gång: solnedgången och hemfärden. Solnedgången fungerar som stimulus för den epifaniska upplevelsen, och förgängligheten i denna händelse får diktjaget att uppleva att allt både är som vanligt och förändrat.
Vad som är förändrat specificeras inte i dikten, men man kan notera att dikten är adresserad till någon som diktjaget önskat att fått se allt det vackra. Kanske utgör epifanin ett möte med denna person som inte kan nås på andra sätt. Här får också elden, det brinnande havet, sin betydelse. Den är ett återkommande element i diktsamlingen och kan ses som en parallell till sorgen över den förlorade barndomen. Precis som sorgen har elden en förnyande kraft; genom accepterandet av förlusten kan nya förbindelser gro i det förflutnas ställe. Den sista versraden beskriver de betande fåren, som i sitt regelbundna leverne förstärker kontinuiteten i den yttre tidens framfart, men som samtidigt bildar en kontrast till diktjagets förmåga att återuppleva det förflutna, att minnas denna stora upplevelse. För det är trots allt endast på detta sätt som epifanin lämnar sina spår, som ett minne och som en kvardröjande känsla.
Två sidor av epifanin
Det är inte bara naturupplevelser som kan ge upphov till epifanier. Ekman konstaterar att även konstupplevelsen innehar en i denna bemärkelse viktig roll i Forsströms poesi. Genom sin förmåga att överleva upphovspersonen fungerar konsten som en kontrast till den ändliga människan, som är utsatt för sitt eget och andras åldrande. Själva konstupplevelsen fungerar som ett andrum, en befrielse från den inrutade vardagen, och bildar därigenom ett upphöjt nu som berikar diktjaget med nya insikter och intryck. Dikten om Yayoi Kusamas konstverk handlar om en sådan konstupplevelse:
Jag skriver till mina läkare att jag såg Gleaming Lights of the Souls
på Louisiana konstmuseum, och att jag inte kan
glömma känslan av tyngdlöshet, transparens i rymden,
förnimmelsen av att verkligen sväva, återspeglingarna
återspeglade av återspeglingar
Någon tog min hand och förband de ensamma delarna
ögon läppar hjärtat strömmande genom allt
och jag tänkte på att vi är gjorda av vatten, längtan och stoftpartiklarna i vinden som blåser
Epifanin tar sig här formen av en oförglömlig känsla av att sväva, av upphävd tyngdkraft och av att den fasta formen upplöses. Men vad innebär epifanin för diktjaget? Dikten är adresserad till jagets läkare, vilket antyder att det finns ett bakomliggande medicinskt behov, men också att konstupplevelsen kan fungera som ett slags helande.
Själva konstverket som utlöser epifanin utgörs av lysande klot som med hjälp av speglar bildar ett till synes oändligt ljushav. Tredje och fjärde strofen beskriver det epifaniska ögonblicket, där jaget precis som de lysande kloten bre der ut sig i oändlighet tack vare återspeglingarna, vilket i sin tur ger upphov till en sammansmältning av skärvorna hos det splittrade dikt jaget.
I den avslutande strofen utmynnar känslan av sammansmältning i ett par symboler för tidens gång som är typiska för Forsström: det flödande vattnet och stoftet som flyger med vinden. Här försonas alltså jaget med sin egen tidslighet och mänsklighet. Konstupplevelsen verkar väcka minnen och längtan, vilket är en aspekt av konstens förmåga att lära oss om oss själva och vår omvärld, men den påvisar samtidigt konstens kraft att väcka vår uppmärksamhet och hålla oss kvar i nuet. Dikten visar hur konstupplevelsens epifani i viss mån är paradoxal: den ger en känsla av stark närvaro samtidigt som den väcker en medvetenhet om förgängligheten. Detta syns tydligt i kontrast till så kallade ordinära ögonblick som inte förmått väcka vår nukänsla, och därmed snabbt går förlorade.
Epifanierna kan på detta sätt hjälpa oss att värja oss mot tidens gång. De representerar en kortvarig flykt från den yttre tiden, de höjer upp den subjektiva tiden som förflyter parallellt med den linjära tiden:
Vi skyndar ut när larmet går,
står i upphetsade grupper med
kappan över nattlinnet och tjattrar. ”Något
inträffar och vi balanserar på en trasig planka
i öppen sjö, vi vet inte varifrån vi kom eller vart
vi är på väg”, skrev Albert Einstein
vid sextio års ålder. Röken vädras ut, brandmännen
ger sig av. Vi får återvända till våra rum.
Jag stänger: friskt, fullmåne över snön.
Den klara natten. Ett grönskimrande ljus över
Stockholm, som om vi var inne i isen.
I denna dikt ger brandlarmet upphov till en situation som liknar en epifani; grannskapet finner sig plötsligt uppryckt från vardagen och befinner sig, den potentiella faran till trots, i ett närmast extatiskt sinnestillstånd. Situationen beskrivs genom citatet av Einstein som ett ögonblick som präglas av ett subjektivt upphöjt nu, utan vare sig ett förflutet eller en framtid, det vill säga något som står utanför det tidsliga. Den upprymda men oroliga situationen återgår snabbt till det normala. Isen avspeglar den stämning som råder över slutet av dikten, återkomsten till det vanliga och ett slags lugn som dröjer sig kvar efter epifanin, vilket står i kontrast mot den upphetsade stämningen i början av dikten.
Denna dikt antyder precis som de två andra att det epifaniska ögonblicket är lika flyktigt som alla andra. Den extatiska upplevelsen kan alltså inte helt och hållet upphäva tiden, även om det i stunden kan upplevas så. Medvetenheten om epifanins flyktighet gör ögonblicket ännu större och viktigare: ett starkt ögonblick ger upphov till en stark förgänglighetsupplevelse, för ju viktigare något är desto mer utsatt är det för försvinnandet. Efter var och en av upplevelserna finns det dock något outtalat som lever kvar i diktjaget, en känsla av försoning och förening med det förflutna.
Tiden är något fundamentalt för vår självuppfattning, något som styr vårt känsloliv och många av de val vi gör. Att fokusera för mycket på nuet kan skapa alienation hos jaget eftersom vi då negligerar en stor del av oss själva. Trots att epifanin innebär ett upphöjt enskilt ögonblick som i sig väcker vår känslighet för oss själva och omvärlden, är den samtidigt en väg till en mer omfattande tidsuppfattning. Denna tidsuppfattning innefattar både en yttre och inre tid, både ett framåtsträvande och ett bakåtsträvande. Själva upplevelsen går förlorad så fort den uppstår, men intrycket kan leva kvar som ett ljus som omfamnar mörkret, som upplöser gränser och avstånd i tid och rum. Epifanierna bryter fram ur ett mörker, ger oss en stunds frihet och lätthet, och med lite tur också en mer långtgående insikt.
![](https://stories.isu.pub/98942367/images/30_original_file_I0.jpg?width=720&quality=85%2C50)
Daniel Wickström är magisterstuderande i litteraturvetenskap och frilansskribent.