IKAROS 2|22 ARTIKEL

Vilka tidsrytmer karakteriserar universiteten i modern tid? Hur kan en akademisk verksamhet byggd på kollegiala ideal hantera balansgången mellan å ena sidan krav på effektivitet och enhetlighet och å andra sidan behovet av mångfald och en långsiktigt hållbar grund? Hampus Östh Gustafsson skriver.

De flesta idag verksamma vid universitet och högskolor torde förenas i erfarenheten av att tiden nästan aldrig räcker till. Forskare och lärare, administratörer och studenter – alla jäktar omkring på campus under trycket av nästa doodle eller deadline. Lite som den vita kaninen i Alice i Underlandet: ”Kära nån, jag är sen!”

Karaktären är en blinkning av Lewis Carroll åt så kallad ”Oxford time” som traditionellt sett innebar att schemalagda aktiviteter inleddes fem minuter efter utsatt tid. Detta kan såklart jämföras med den klassiska akademiska kvarten. Som fenomen är den långtifrån begränsad till den nordiska universitetsvärlden. Utmaningen i att etablera enhetliga tidsrytmer för universitetet som organisation är tvärtom ett problem med globala proportioner – och med djupt löpande historiska rötter.

Allmänhetens bild verkar inte alltid rymma ovanstående erfarenheter av ett högt tempo som utmärkande för den moderna akademiska tillvaron. Som företagsekonomerna Linda Wedlin och Josef Pallas uppmärksammat i antologin Det ostyrda universitetet? från 2017 anklagas universiteten i politiska sammanhang ofta för att vara ineffektiva, långsamma och inåtvända, ja, rent ut sagt ”trötta” organisationer. I kontrast till den vita kaninens jäktiga tillvaro cirkulerar många missvisande schablonbilder av traditionellt universitetsliv där tankspridda professorer sölar runt inne i elfenbenstornets avskärmade korridorer, sökande efter det eviga, som en sorts övervintrade sniglar.

I själva verket var även äldre universitetsverksamhet genomsyrad av olika slags tidsregleringar: alltifrån professorernas veckomässiga undervisningsskyldighet, sammanträdestider och kontorstider till tjänstledigheter och mandatperioder för uppdrag på olika kollegiala nivåer. Där kryllade helt enkelt av en mängd tider som behövde jämkas med varandra. Så kallade tjänsteåldrar skulle harmoniseras med lärarnas biologiska ålder, ferier balanseras mot komprimerade terminstider, avhandlingar spikas inom en viss tidsfrist, och så vidare. Många aktiviteter var tydligt kopplade till specifika månader i och med läsårets återkommande cykler, vilket vittnar om arvet från medeltidens kyrkliga institutioner (tänk bara på det inrutade klosterlivet). Allt som allt medförde denna temporala röra ett behov av omfattande synkroniseringsarbete för att verksamheten skulle kunna fungera.

De temporala standarder som utmärker universiteten idag kan alltså inte tas för givna. De är historiskt framvuxna och har ofta varit föremål för upprepade strider och förhandlingar. Ta till exempel terminssystemet. Tidigt i universitetens historia baserades detta till stor del på kyrkans tidsregim, men även rent praktiska aspekter som tidsåtgången för att läsa ett visst antal böcker. Med politiska krav om enhetlighet och behovet av anpassning till expanderande studentvolymer har synkroniseringar och standardiseringar, genom bland annat olika poäng-system, utförts på olika nivåer. Bolognaprocessen, som i Sverige fick genomslag med 2007 års högskolereform, är det mest givna exemplet. Men universitetshistoriskt kan man även se tillbaka till det sena 60-talets debatter om UKAS (Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar) och införandet av utbildningslinjer som föreslogs i syfte att effektivisera den högre utbildningen genom en högre genomströmningstakt. Liknande mönster har ånyo, men med delvis annorlunda motiv, framträtt i 2000-talets diskussioner om möjligheten till kortare studietider och eventuellt införande av treterminssystem. Synkroniseringen av universitetens brokiga tidshorisonter har med andra ord utgjort ett långvarigt, strukturellt problem.

Särskilt har frågor om tidsåtgång, eller rättare sagt tidsbesparing, varit ett återkommande diskussionsmotiv i samband med moderna universitetsreformer. I flera svenska utredningsarbeten under tidigt 1900-tal påtalades ett generellt problem med så kallad ”tidsutdräkt”, det vill säga en för stor tidsåtgång. Detta aktualiserades i synnerhet i samband med universitetens lärartillsättningar. Omständliga och långdragna sakkunnigbedömningar innebar ett hack i ”befordringsmaskineriet” och påminde även om ett återkommande dilemma där vetenskapliga normer vägdes mot politiska ideal om effektivitet. Universitetens hävdvunna kollegiala former syntes här inte fullt kompatibla med det tempo som sattes av den statliga byråkratin. Frågor väcktes därmed om hur universitetens organisatoriska särart skulle kunna göras legitim – och tidsenlig. Kunde universitets så kallade ”idé” och hävdvunna styrformer överleva i det moderna samhället?

I det här sammanhanget är det särskilt intressant att beakta den kollegiala styrformen som – byggd på principen om delat ansvar bland kollegor och gemensamt deltagande i beslutsprocesser – länge anses ha utmärkt universiteten som organisationer. Kollegialitetens status inom den svenska högskolevärlden har under senare decennier ställts på sin spets, allra mest i kölvattnet av den så kallade autonomireformen 2011. Frågor om akademisk frihet och kollegiets styrkor och svagheter debatteras återkommande. I Sverige verkar detta ske med oväntat stark emfas då styrningsreformer genomförts hastigt och med både styrka och konsekvens ur ett jämförande internationellt perspektiv. Idéhistorikern Henrik Björcks rapport Om kollegialitet och organisationsforskarna Kerstin Sahlins och Ulla Eriksson-Zetterquists bok Kollegialitet står ut som tydliga milstolpar i den rikt flödande litteraturen.

Som Björck visat är kollegialitet ett komplext och i grunden omstritt begrepp som tillskrivits skiftande betydelser. Dess kritiker brukar dock förenas av att de riktar in sig på styrformens påstådda omständlighet och långsamhet. Vanligen kontrasteras kollegialitet som en äldre kvarleva mot ”modernare” managementmodeller med utgångspunkt i hierarkisk linjestyrning. I Nordisk familjebok från 1911 kan man läsa att ”kollegialsystemet” medför ”olägenheten” av ärendenas ”långsammare behandling”, och liknande kritik mot dylika inslag i svensk förvaltning framfördes redan under 1800-talet. Kollegiala former har i linje med detta målats upp som otidsenliga inslag i det moderna samhället. För att tala med Sahlin och Eriksson-Zetterquist har det framstått som berättigat att fråga hur ”en långsam och eftertänksam styrform passar in i ett samhälle så präglat av brådska och acceleration”. I vår tid tycks den ramgivande politikens uppgift alltmer landa i en löpande ärendehantering snarare än att långsiktigt förbereda mer omfattande framtidsreformer, så som Mats Benner, professor i forskningspolitik, nyligen påpekat.

För att tänka kring dessa frågor är det användbart att vända sig till den tyske sociologen Hartmut Rosa som karaktäriserat ovanstående tendens som ”situativ” i kontrast till mer ”progressiv politik”. Rosa har på senare tid hamnat i det akademiska ropet tack vare sin analys av hur det accelererande och till synes alltmera riktningslösa senmoderna, kapitalistiska samhället medför ett tillstånd där samtiden krymper. Observationen av hur livstempot obönhörligen höjs medan individer kämpar för att hålla sig kvar i ett ständigt pågående karriärsrace, på bekostnad av utbildningsideal om långsiktig formbarhet, är intressant att sätta i relation till bilden av jäktade professorer, här symboliserade av vita kaniner. Trots att universiteten framhållits som unikt seglivade institutioner utgör den akademiska tillvaron inget undantag från det generella mönstret av social acceleration, något som tagits fasta på inom ett allt rikare forskningsläge inom STS (Science and Technology Studies) med fokus på akademisk tid. Där har det noterats hur universiteten bågnar under information overload och högt ställda målformuleringar och framtidsförväntningar samtidigt som tiden kommodifieras och fragmentiseras. Som en reaktion mot detta har det formulerats manifest för så kallad deceleration och slow science.

Accelerationen ses på flera håll – tillsammans med en tilltagande individualisering och kunskapspolitikens sammanpressade tidshorisonter – som uttryck för en tidstypisk ”presentism”. Om nuet slukar det förflutna och framtiden blir det svårare att finna stabila och kollektiva värden att grunda gemensamma verksamheter i. Problemet är utan tvekan kännbart vid universiteten, särskilt som dessa institutioner i takt med 1900-talets utbildningsexpansion utvecklats i riktning mot heterogena ”multiversitet” och samtidigt integrerats mer i statens övriga verksamhet. Traditionsbundna kollegiala ideal och praktiker tycks därmed kollidera med andra typer av logiker, till exempel byråkratiska. Det uppskruvade tempot blir även synligt genom universitetens behov av att rätta sig efter den parlamentariska demokratins former, där tidshorisonten vanligen utgår från fasta cykliska mandatperioder om ett fåtal år.

Det accelererande mönstret märks också i samband med den kortsiktiga projektifiering som vidlåder såväl samhället i stort som den akademiska kunskaps­ produktionen, till skillnad från en alternativ och mer processuell logik. Som bland annat den finska STS-forskaren Oili-Helena Ylijoki framhållit etablerar projektformatet sitt eget tempo som enligt det presentistiska mönstret låter nuet expandera. Omsorgen om att uppfylla omedelbara krav kolliderar då med potentiellt långsiktigare rytmer vid universiteten. Detta riskerar att bidra till en polarisering mellan olika kategorier av akademisk personal, till exempel den undervisande och den forskande. Tiden har på så vis blivit en strategisk resurs som ger organisatoriska stratifieringseffekter. Man kan fråga sig vad denna söndring får för effekt på de kollegiala idealen? Som Sahlin och Eriksson-Zetterquist understrukit är kollegialitet frukten av en viss kultur som kräver aktivt underhållsarbete. I vilken utsträckning är det möjligt att bana väg för hållbara arbetsvillkor om kollegor ständigt uppmuntras att konkurrera med varandra och inte ens kan blicka ut över någorlunda gemensamma tidshorisonter?

Mot resonemanget om en generell social acceleration och tilltagande presentism är det viktigt att påminna sig om det temporala synkroniseringsarbete som alltså ständigt har präglat universiteten enligt mina ovanstående exempel. Utvecklingen över tid är med andra ord inte entydig, utan det gäller att uppmärksamma förekomsten av just olika rytmer som behöver synkroniseras med varandra, något som stått i centrum för viss historieteoretisk forskning på senare år. Universitetens tidsregimer är i själva verket mycket komplexa. Mot de presentistiska tendenserna skulle man exempelvis kunna anföra utbildningspolitikens starka fokus på ”livslångt lärande” under senare decennier – även om detta fenomen i sig kan betraktas som en individorienterad anpassning till just senmodernitetens högre förändringstempo, snarare än att handla om verklig långsiktighet.

En hypotetisk skillnad mellan vår tids synkroniseringsarbete vid digitalt uppkopplade och heterogena massuniversitet jämfört med 1800-talets mer provinsiella och elitistiska lärdomsbastioner kan rimligen bestå i att sistnämnda omgärdades av fler lokala begränsningar medan dagens forskning och utbildning i högre utsträckning måste förhålla sig till aggregerade kunskapspolitiska krav om enhetlighet på såväl nationell som global nivå. Här vill jag inte på något sätt falla in i en teleologisk förklaringsmodell som pekar på en ständigt tilltagande global modernisering – den gamla ”lärda republiken”, som hölls samman av det gemensamma latinska språket, var i grunden geografiskt överskridande till sin karaktär. Huvudpoängen är istället att de tidsliga villkoren inte kan förstås isolerade från den rumsliga dimensionen. En viss temporal mångfald är möjlig att upprätthålla inom ett avgränsat och överskådligt organisatoriskt rum. ”Oxford time” fungerade väl som hållpunkt på en enskild plats, men andra standarder har gradvis kommit att konkurrera i takt med universitetspolitikens vidgade geografiska omfång och ambitioner.

1800-talets svenska universitetspolitik handlade följaktligen främst om förhållandena vid två enskilda lärosäten, det vill säga två specifika platser: Uppsala och Lund. Det är talande att flera kommittébetänkanden uppehöll sig vid huruvida studenter och tjänstgörande lärare måste vara fysiskt bosatta i universitetsstaden. Inte ens rektor hade tillåtelse att utan vidare lämna staden mer än ett visst antal dagar. I den bemärkelsen var dessa miljöer mer slutna, åtminstone att jämföra med situationen idag (som givetvis också har sina infrastrukturella begränsningar genom bristfälliga Zoom-uppkopplingar och inställda pendeltåg). I brist på digitala verktyg möjliggjorde rummets och volymernas begränsning att alla på plats – i praktiken, inte bara principiellt – kunde delta i det kollegiala utbytet. Småskaligheten vad gäller personalens totala numerär tillät även påtagligt korta cykler vad gäller exempelvis rektorers mandatperioder (länge begränsat till en termin eller ett år åt gången). I detta sammanhang tycks tidshorisonten alltså ha sträckts ut under det senaste seklet. Det påminner om att utvecklingen inte entydigt går mot en presentistisk krympning, utan att motstridiga tendenser gör sig gällande på olika rumsliga nivåer. Kontraktion kan på så vis prägla den stressade projektforskarens vardag, där avrapporteringsdatum – och ofta uppsägning – tornar upp sig tätt vid horisonten, parallellt med temporala vidgningar på ledningsnivå där strategiplaner dras upp för flera decennier (exempelvis arbetar Uppsala universitet nu utifrån en så kallad ”Utvecklingsplan 2050”).

Över huvud taget är det viktigt att balansera förståelsen av universitetens kolliderande tidsrytmer med de spänningar som gör sig gällande i varierande geografiska sammanhang, såväl i Sverige som globalt. Universitetsverksamheten kan givetvis inte tänkas som en monolit. När det gäller exempelvis intern styrning föreligger idag stora skillnader mellan enskilda lärosäten. Därmed är det svårt att yttra sig generellt om hur de kollegiala villkoren ser ut ens i ett enskilt land.

Vad som emellertid står klart är att föreställningar om kollegialitet och universitetens verksamhet är avhängiga tidsliga dimensioner. Här har jag därför försökt att visa på hur sammanförandet av olika fält – inriktade på alltifrån organisationsforskning till historieteori och STS – i förening med universitetshistorisk empiri, kan hjälpa oss att se dessa saker i nytt ljus. Universitetens långa historia av synkroniseringsarbete innefattar inte bara anpassning till yttre pålagda krav om effektivitet och enhetlighet; det är också historien om nödvändigheten av att skapa en stadig och långsiktigt hållbar grund för den akademiska verksamheten. Frågor om organisationens temporala villkor borde då vara helt centrala att ta med i ekvationen för det kollegiala underhållsarbete Sahlin och Eriksson-Zetterquist efterfrågat. Ett bättre kunskapsunderlag om universitetens specifika tidsbehov skulle innebära en bättre grund för de alltjämt pågående diskussionerna om deras legitimitet i samhället samt vilka organisatoriska förutsättningar som krävs för att upprätthålla en sund kollegial och kunskapsfrämjande kultur. Problemet handlar inte bara om i vilken skala god kollegialitet är möjlig att utöva, utan också inom vilka tidsramar. Hur kan vi bäst synkronisera universiteten med den övriga samhällsutvecklingen för att säkerställa att vi har ”en akademi i tiden” – för att alludera till 2010 års svenska regeringsproposition?

Frågan om universitetens tid är och kommer att förbli en laddad politisk – men även historisk och filosofisk – fråga. Svaret på hur den ska bemötas kan inte sökas ensidigt i vare sig den vita kaninens jäktade jämmer eller det nostalgiska skimmer som omger elfenbenstornets långsamma professor. Istället krävs en balanserad och inkluderande akademisk tidsregim som tar tillvara den mångfald och kunskap som ackumuleras – och ständigt nyskapas – vid dessa långlivade institutioner.

VIDARE LÄSNING:

Ahlbäck Öberg, Shirin, et al (red.), Det hotade universitetet, Stockholm: Dialogos, 2016.

Benner, Mats, ”Vetenskap och politik som gränsarbete: Staten, akademin och kunskapen” i Linus Salö (red.), Humanvetenskapernas verkningar: Kunskap, samverkan, genomslag, Stockholm: Dialogos, 2021, s. 200–220.

Berg, Maggie & Seeber, Barbara K., The Slow Professor: Challenging the Culture of Speed in the Academy, Toronto: University of Toronto Press, 2016.

Björck, Henrik, Om kollegialitet, SULF:s skriftserie XLI, Sveriges universitetslärarförbund, 2013.

Jordheim, Helge, ”Introduction: Multiple Times and the Work of Synchronization”, History and Theory, 53:4, 2014, s 498–518.

Nordisk familjebok, Bd. 14, Stockholm, 1911.

Prop. 2009/10:149, En akademi i tiden: Ökad frihet för universitet och högskolor.

Rosa, Hartmut, Acceleration, modernitet och identitet: Tre essäer, Göteborg: Daidalos, 2014.

Sahlin, Kerstin & Eriksson-Zetterquist, Ulla, Kollegialitet: En modern styrform, Lund: Studentlitteratur, 2016.

SOU 1922:17, Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet.

Vostal, Filip (red.), Inquiring into Academic Timescapes, Bingley: Emerald, 2021.

Wedlin, Linda & Pallas, Josef (red.), Det ostyrda universitetet? Perspektiv på styrning, autonomi och reform av svenska lärosäten, Stockholm: Makadam, 2017.

Ylijoki, Oili-Helena, ”Conquered by Project Time? Conflicting Temporalities in University Research” i Paul Gibbs et al (red.), Universities in the Flux of Time: An Exploration of Time and Temporality in University Life, Abingdon: Routledge, 2015, s. 94–107.

Östh Gustafsson, Hampus, ”Universitetet mellan det förflutna och framtiden: Ett historiskt projekt i ruiner?”, Arche, 55–56, 2016, s. 222–233.

Östling, Johan, ”Universitetets moderna tid” i Kim Salomon (red.), Tiden, Göteborg: Makadam, 2017, s. 209–218.

Hampus Östh Gustafsson är forskare i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade på avhandlingen Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 och arbetar för närvarande inom forskningsprojektet International Collegiality finansierat av Vetenskapsrådet.