10 minute read

Arkeologins tidevarv

IKAROS  2|22  ARTIKEL

Handlar arkeologi bara om att utforska det förflutna? Eller också om att utforska samtiden, eller rentav framtiden? Mats Burström skriver om arkeologins relation till tid och hur denna förändrats.

Arkeologins tidevarv

En av 1800-talets stora vetenskapliga upptäckter var att vi har en förhistoria, det vill säga att människan har en historia som sträcker sig längre tillbaka i tiden än de äldsta skriftliga källorna. Att detta en gång var en upptäckt är idag närmast bortglömt, istället tas förhistorien för given. Upptäckten hängde samman med att man hittade fynd av mänskligt tillverkade föremål – så kallade artefakter − sida vid sida med sedan länge utdöda djurarter såsom mammutar och ullhåriga noshörningar. Fynden visade att djuren måste ha jagats och slaktats av människor. Och eftersom dessa djurarter, trots sin imponerande fysionomi, inte finns omtalade i text så måste de antas vara mycket gamla, till och med äldre än de skriftliga källorna. Man hade också hittat spår efter eldhärdar och annan mänsklig aktivitet som låg så djupt ned under markytan att de av geologiska skäl måste antas vara mycket äldre än de knappa 6000 år som man dittills hade föreställt den samlade mänskliga historien.

Omkring mitten av 1800-talet stod det klart att vi för utforskandet av den äldsta historien – förhistorien – är hänvisade till att studera materiella lämningar. Så startade den arkeologiska vetenskapens tidevarv.

Den tidigare föreställningen om mänsklighetens ålder baserade sig på Bibelns uppgifter om antalet släktled som passerat sedan vår Herre skapade människan. Den irländske ärkebiskopen James Ussher hade på 1600-talet räknat ut att vi skapades år 4004 före Kristus. Denna mycket precisa uppgift var vida känd då den återfanns i biblar på ett flertal språk. Den bibliskt förankrade bortre gränsen för människans historia var länge oomtvistad. När till exempel den danske museimannen Christian Jürgensen Thomsen år 1836 utkom med sin berömda skrift Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed, där det arkeologiska fyndmaterialet för första gången kategoriserades enligt principen sten-, brons- och järnålder, så inrymdes dessa perioder ännu i den bibliskt baserade tidsramen. Men under seklets fortsättning strömmade det in allt fler fynd från främst England och Frankrike som föranledde en omprövning. Det var fynd från paleolitikum, den äldsta stenåldern, och snart var människans kända historia mångdubblad.

Upptagenhet med tid

Omkring mitten av 1800-talet stod det klart att vi för utforskandet av den äldsta historien – förhistorien – är hänvisade till att studera materiella lämningar. Så startade den arkeologiska vetenskapens tidevarv. Det hade visserligen funnits ett intresse för fornsaker och fornlämningar långt tidigare, till och med redan under förhistorisk tid, men nu lades grunden för ett systematiskt utforskande. För den nya vetenskapen kom en metodfråga att stå i fokus: Hur datera föremål som är äldre än de skriftliga källorna? Svaret gavs under 1870-talet av ett par svenska forskare, Hans Hildebrand och Oscar Montelius, som formulerade den typologiska metoden. Den innebär att föremål delas in i olika typer som sedan inordnas i serier efter hur lika de är varandra. Ju närmare två typer befinner sig varandra i en sådan typologisk serie, desto närmare antas de även ligga varandra i tid. Så upprättas en så kallad relativ kronologi där vissa föremålstyper bestäms vara äldre, eller yngre, än andra.

Stenyxa med runinskrift. Yxan var omkring 3000 år gammal när den under vikingatid försågs med runor. Ur Oscar Montelius Vår forntid (1919).

I det epokgörande verket Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien från 1885 delar Montelius in bronsåldern i sex skilda tidsperioder, en indelning som står sig än idag, snart 150 år senare. Genom att knyta en föremålstyp i en typologisk serie till föremål vars ålder är känd – vanligen hämtad från någon av de äldsta skriftkulturerna – kan man även nå en så kallad absolut datering, det vill säga en datering uttryckt i årtal.

Den tidiga arkeologiska vetenskapens intresse för datering och för att upprätta kronologier sammanföll med en allmän upptagenhet i samhället med tid och tidens disciplinering. 1800-talets sista kvartssekel var i Sverige en period av stark ekonomisk tillväxt och industriell expansion. För att nymodigheter som telegrafi och järnväg skulle fungera väl krävdes en enhetlig tid. Problemen med skilda regionala tider blev särskilt tydliga vid konstruktionen av tågtidtabeller. Det skilde till exempel 24 minuter mellan Göteborgs- och Stockholmstid, vilket kunde förvirra resenärer längs järnvägssträckan. År 1879 införde därför Sverige som första land i världen en lagstadgad nationell enhetstid.

Det moderna industrisamhället krävde en annan tidsdisciplin än det tidigare jordbrukssamhället. Omställningen till en abstrakt klocktid var långt ifrån enkel. Fickuret blev ett viktigt hjälpmedel för att hålla rätt på tiden och blev under senare delen av 1800-talet också nära nog var mans egendom. Fickuret symboliserade det nya förhållningssättet till tid och markerade att bäraren hade kontroll över tiden. När Oscar Montelius vid sin pensionering 1913 uppvaktas med ett målat porträtt avbildas han tidstypiskt med klockkedjan draperad över bröstet. Forskaren som mer än någon annan bringat kronologisk ordning i förhistorien avbildas således med den moderna epokens främsta symbol för att behärska tiden.

Oscar Montelius (1843–1921) vid tidpunkten för sin pensionering som riksantikvarie. Målning av Emerik Stenberg.
Foto: Nils Lagergren 1968 

Typologi och stratigrafi, det senare avser studiet av lagerföljder, kvarstod som arkeologins viktigaste dateringsmetoder fram tills introduktionen av kol-14-metoden. Den utvecklades av amerikanen Willard Frank Libby som 1960 belönades med nobelpriset i kemi för metoden. Den bygger på att alla levande organismer innehåller en radioaktiv kolisotop, kol-14, som börjar sönderfalla när organismen dör. Kolisotopens halveringstid är känd och genom att mäta dess relativa andel går det att beräkna hur lång tid som förflutit sedan organismen dog. Metoden innehåller visserligen flera felkällor, men innebar trots detta något av en revolution för arkeologin. Den gör det möjligt att datera även mycket små mängder organiskt material såsom kolbitar, brända sädeskorn eller benbitar. Med kol-14-metoden skred arkeologin in i ett nytt tidevarv där många tidigare dateringar kom att omprövas och revideras.

Från forntid till framtid

Även om framväxten av en arkeologisk vetenskap kan sägas relatera till ett bristfenomen – i avsaknad av skriftliga källor får man hålla till godo med materiella lämningar – så stod det tidigt klart att arkeologin har mycket att tillföra även studiet av senare tidsperioder. Den så kallade historiska arkeologin studerar samhällen som även finns dokumenterade i skrift. För äldre historiska epoker kompletterar arkeologiska lämningar de ofta fåtaliga textkällorna som dessutom endast berör vissa aspekter av det dåtida samhället. Det är de översta samhällsskikten och deras göranden och låtanden som fortsatt långt fram i tiden dominerar de skriftliga källorna medan hela samhället finns representerat i det arkeologiska källmaterialet.

Utgrävning av inspelningsplatsen i Kalifornien för Cecil B De Milles stumfilm (1923) De tio budorden. Foto: Peter Brosnan.
 Foto: Peter Brosnan.

Det har också visat sig att de olika typerna av källor inte sällan ger olika bilder av det som studeras. Så har till exempel arkeologen Christina Rosén vid en utgrävning av en backstuga från 1700-talet, som enligt skriftliga uppgifter beboddes av två utfattiga och inte namngivna hjon, hittat rester av importerad keramik, tyska ölkrus, glasbuteljer, dricks- och fönsterglas. Fynden av dessa inte helt livsnödvändiga produkter ter sig mot bakgrund av de skriftliga uppgifterna överraskande. Kanske syftade den påstådda utfattigdomen i första hand på en oförmåga att betala skatt och inte på den materiella standarden. Oavsett vilket visar skillnaden mellan textens och tingens vittnesbörd att arkeologin kan bidra med nya insikter även om mer närliggande tidsperioder. Denna insikt ledde så småningom fram till etablerandet av en så kallad samtidsarkeologi.

Begreppet samtidsarkeologi kan tyckas motsägelsefullt eftersom arkeologi vanligen förknippas med studiet av äldre tidsperioder. Från vår egen tid finns det ett överflöd av andra kunskapskällor, så varför då ta arkeologin till hjälp? Svaret är detsamma som för den historiska arkeologin: de materiella spåren leder ofta fram till andra berättelser än de som dominerar i skriftliga och andra källor. Arkeologiska studier kan därför få oss att se saker i samtiden som vi annars skulle vara blinda för.

Den mest välkända samtidsarkeologiska studien är det amerikanska så kallade sop-projektet, ”the Garbage Project”, lett av William Rathje. I projektet studerades människors levnadsvanor genom att jämföra vad de själva uppger om sin konsumtion i enkäter och intervjuer med vad som återfinns i deras hushållssopor. Skillnaderna visade sig vara betydande. Ett exempel rör människors alkoholvanor. Det visade sig att hushållens sopor vittnar om en konsumtion som är 40–60 procent högre än den som framkommer via intervjuer. Frågan är hur denna och andra skillnader ska förstås. Det förefaller inte handla om att de tillfrågade medvetet tillrättalägger sina svar, utan det mesta tyder på att de i stor utsträckning är omedvetna om sin faktiska konsumtion. Kanske är det många av oss som upplever att vi lever ett annat liv än det våra sopor vittnar om.

Med samtidsarkeologin skrider den arkeologiska vetenskapen in i ytterligare ett nytt tidevarv. Det blir tydligt att ämnet inte längre kan avgränsas kronologiskt utan att det arkeologiska utforskandet sträcker sig över alla tidsepoker. Det sätter inte ens punkt vid samtiden utan fortsätter in i framtiden. Så studerar till exempel arkeologerna Cornelius Holtorf och Anders Högberg hur vi ska kommunicera med framtida generationer om var någonstans det finns slutförvarat kärnavfall och vilka risker detta är förknippat med. Det är ett framtidsarkeologiskt perspektiv som sträcker sig 100 000 år framåt i tiden.

Samtida åldrar

Genom typologi och stratigrafi och senare också kol-14-metoden har arkeologin lyckats svara på den inledande frågan om hur föremål som är äldre än de skriftliga källorna kan dateras. Tidsbestämningen avser då som regel när ett föremål tillverkats och när det ursprungligen användes. Men om frågan formuleras lite annorlunda – till vilken tid hör ett arkeologiskt föremål? – blir svaret mer komplicerat.

Det som utmärker arkeologins källmaterial är dess beständighet över tid. Visserligen är de flesta föremålen från det förflutna, i synnerhet de som var gjorda av organiskt material, för evigt försvunna. Men de ting som lyckats trotsa tidens tand har en historia som inte är begränsad till deras tillkomsttid. Den sträcker sig tvärtom hela perioden från deras tillkomst fram tills idag. Vissa av föremålen har under lång tid legat dolda i jorden medan andra återkommande uppmärksammats och tillskrivits nya innebörder. Med inspiration hämtad från antropologen Igor Kopytoff har detta fått arkeologer att intressera sig för föremåls biografier eller livshistorier. Med det avses att föremål, i likhet med människor, passerar skilda stadier och ges olika roller under sin livstid. Så kan vi till exempel hitta en stenåldersyxa i en vikingatida grav, inmurad i en gammal skorstensstock för att förhindra åsknedslag, eller läsa i folkminnesuppteckningar hur man skrapat av stenmjöl från yxan och blandat det med krut för att uppnå en högre träffsäkerhet vid jakt. Och idag återfinns kanske yxan i en museimonter med en informativ text om dess ålder och funktion. Men om yxan haft så många betydelser i olika tider, till vilken tid hör den då?

Den amerikanske författaren Ezra Pound skrev en gång angående litteratur att ”alla åldrar är samtida”. Med det avsåg han att vi i vad han kallade ”den verkliga tiden” samlar den litteratur vi finner intressant oavsett när den författades. Kanske gäller något liknande vår relation till tingen. Människor har alltid omgetts av ting som härrör från olika tidsperioder. Så blandar till exempel de flesta av oss föremål från tidigare generationer med nya föremål i våra hem. Varken arkeologins eller vårt eget tidevarv är således så tidsmässigt homogent som vi ibland föreställer oss. Det innebär inte att alla tidsgränser upplöses, men det betyder att varje samtid bär med sig något från det förflutna.