12 minute read

Gotiska skräckromaner

IKAROS  2|22 ARTIKEL

Vad är skillnaden mellan att skriva historia och att skriva en roman? Claudia Lindén skriver om hur sjuttonhundratalets skräcklitteratur problematiserade gränserna mellan då och nu och fakta och fiktion, och om hur historiska fiktioner erbjuder andra modeller för att gestalta det förflutna.

Gotiska skräckromaner och hemsökelse

Idag upplever vi en våg av historiska romaner, filmer och tv-serier, både internationellt och i Sverige. Dessa fiktioner har ofta stor publik och bidrar på så sätt till att forma vår samtidshistoriska medvetenhet. Exempelvis har Vilhelm Mobergs emigrantepos och Per- Anders Fogelströms Stockholmsserie haft ett enormt inflytande på vår förståelse av svensk historia. Att läsa en historisk roman eller titta på en TV-serie kräver ett föränderligt och ombytligt förhållande till tid eftersom vi både är i vårt eget nu och samtidigt i ett annat då. Historisk fiktion destabiliserar relationen mellan dåtid och nutid och öppnar för andra sätt att tänka och förstå tid.

ETT ANNAT SÄTT ATT SE PÅ TID OCH HISTORIA

De senaste åren har intresset ökat för historiska fiktioners potential att kritisera, utöka eller skriva om tidigare historieskrivningar. Genren har visat sig särskilt intressant för olika marginaliserade grupper som använt historisk fiktion som ett sätt att gestalta sin historia. Amanda Kernells uppmärksammade film Sameblod (2017), om förtrycket av samerna på 1930-talet, är ett sådant exempel, liksom Fröken Frimans krig (2013–17), om föreningen ”Svenska hem” och den framväxande rösträttsrörelsen. Sådan fiktion vill visa på kopplingen mellan ett förtryck, eller en politisk situation i det förflutna, och nutidens villkor. Det blir extra tydligt när det gäller frågor kring etnicitet och genus.

En sådan kritisk historiografi är dock inte möjlig utan ett radikalt undergrävande av en linjär förståelse av tid. För att kunna upptäcka vad som är fel och hur det ska ställas tillrätta krävs att problemet i fråga inte betraktas som fastlåst i ett avlägset förflutet, utan fortfarande är närvarande. Den kritisk-historiografiska historieskildringen iscensätter därför oftare en historia som hemsöks av det förflutna eller där det förflutna på något sätt är närvarande. Idag ser vi de här kopplingarna tydligt, men tankarna på fiktionens möjligheter att gestalta historia, fanns redan i den historiska romanens begynnelse på sjuttonhundratalet. Historia och tid har, som vi ska se i den här artikeln, alltsedan Horace Walpoles The Castle of Otranto 1764 varit en central aspekt av den gotiska brittiska skräcklitteraturen.

Horace Walpole och skapandet av den gotiska romanen

Det är inte alla förunnat att med ett ord grunda en ny litteraturgenre och samtidigt gestalta sin tids nya historiemedvetande. Men det händer när Walpole 1765 till andra utgåvan av romanen The Castle of Otranto gav den undertiteln ”A Gothic Story” och samtidigt erkände att han var författaren till verket. Walpoles nya underrubrik hade sin upprinnelse i hans långvariga intresse för medeltida gotisk arkitektur, ett intresse som avspeglas i huset, ”Strawberry hill”, som han byggde från 1749 och framåt.

Walpoles medeltidsberättelse om patriarkal egenmäktighet och förföljda unga kvinnor skapade inte bara ”gotik” som en ny litteraturgenre utan gjorde också historia till ett centralt inslag i denna genre. ”Följande verk hittades i biblioteket hos en gammal katolsk familj i norra England. Den trycktes i Neapel, med den svarta bokstaven, år 1529. Hur mycket tidigare den skrevs framgår inte.” Förordets tidsangivelser och berättelsen om hur manuskriptet hittades framkallade en skillnad mellan berättelsens då och läsarens nu och öppnade på så vis upp ett längre historiskt rum. Att gotiska berättelser utspelar sig i ett historiskt förflutet kom att bli ett lika självklart genreinslag som de förföljda unga kvinnorna och de mörka, hemska slotten.

Gotikens användande av den historiska formen öppnade för att romaner på samma gång kunde fungera som historieskrivning och som kritisk historiografisk reflektion. I The Historical Novel skriver Jerome de Groot att den gotiska romanen med Walpole etableras som en form som kan undersöka, problematisera och komplicera det förflutna och på det viset kommunicera det på ett komplext sätt.

Hume, Walpole och gotiken som en kritik av upplysningens syn på historia

Walpoles Otranto kan läsas som en reaktion på filosofen David Humes upplysningsideologiskt präglade sexbandsverk The History of England (1754–61), som han läste med en ganska kritisk blick. Till skillnad från Humes syn på fakta och fiktion som tydligt åtskilda så menade Walpole, enligt Jonathan Dent, att det inte gick att göra en tydlig distinktion mellan dem. Walpole skriver i ett brev många år efter att Otranto kommit ut: ”Jag har ofta sagt att historia i allmänhet är en roman som man tror på, och att romanen är en historia som man inte tror på; och att jag inte ser mycket annan skillnad mellan dem.”

Walpole såg inte fantasin som ett hot mot historieskrivning, utan tvärtom som något som kan föra en närmare det förflutna.

Hume betraktade användandet av fantasi i historieskrivningen och folks tro på det övernaturliga som något primitivt som hörde till tidigare faser i historien. Walpole däremot såg inte fantasin som ett hot mot historieskrivning, utan tvärtom som något som kan föra en närmare det förflutna. Genom att låta det övernaturliga ta plats som en integrerad del av det förflutnas övertygelser inkluderar Walpole äldre tiders synsätt istället för att avskriva dem som till exempel barbariska och primitiva utifrån ett samtida upplysningstänkande. Till skillnad från Hume låter Walpole också våldet ta plats i sin berättelse, inte minst i de detaljerade beskrivningarna av vad som händer när huvudpersonens/skurkens vuxne son, blir krossad av den stora hjälmen i berättelsens början. Walpole integrerar fantasin, det övernaturliga och våldet, alltså just de aspekter av det förflutna som Hume uteslöt ur sin historieskrivning.

Synen på tid och historia förändras och förskjuts på avgörande sätt under andra hälften av sjuttonhundratalet. Den tyske historiefilosofen Reinhart Koselleck menar i Erfarenhet, tid och historia från 1979 att en ny idé om historia som utveckling och framåtsyftande växer fram i slutet på 1700–talet och får allt starkare fäste under 1800-talet. Begreppet historia blev en kategori och samtiden en aktör i en utvecklingsprocess, med människan som motor. Framsteget öppnar upp en ny framtid som överskrider de tidigare erfarenhetsrummen och provocerar därigenom fram långsiktiga prognoser.

Det här nya sättet att se på framtiden förändrade också relationen till det förflutna, och därmed även till de döda. Den franske historiefilosofen Michel de Certeau, samtida med Koselleck, lyfter i Att skriva historia från 1975 fram historievetenskapen och det moderna historiemedvetandet som något som etablerar själva gränsen mellan de döda och de levande. Han beskriver hur historiografin tar för givet att det har blivit omöjligt att tro på de dödas närvaro på ett sätt som präglade hela civilisationer under mänsklighetens tidigare liv. Historievetenskapen, menar Certeau, uppstår och existerar i insikten om att man i någon mening dödat det förflutna och samtidigt när en önskan att det förflutna inte ska vara dött.

Hemsökt historia – ett upplösande av gränsen mellan då och nu

Den litterära gotiken växer fram parallell med att upplysningens nya historiemedvetande tar form. Samtidigt är det fortfarande möjligt att föreställa sig andra sätt att förstå tid än den framåtsyftande upplysningssynen på historia. Den gotiska litteraturens hemsökta slott, vampyrer och ondskefulla (för)fäder kan därför sägas både spegla och iscensätta en kluvenhet inför det förflutna. Ett tydligt avskiljande från de döda paras både med en längtan efter de döda och en skräck för att de inte ligger stilla i sina gravar.

Det historiska i en gotisk roman, varesig det är ett slott, en grav, en skogeller tidigare generationer, försvinnerinte för att tiden gått, utan fädrenssynder kan alltid hemsöka ochpåverka de levande.

Det kända citatet från förordet till Otranto – ”fädernas synder hemsöker deras barn till tredje och fjärde generationen” – öppnar upp för en annan slags tidsförståelse, där historien inte alls är en utveckling framåt som lämnar det förflutna bakom sig. Det förflutna kan vara närvarande i nuet på olika sätt. Historien kan hemsöka nutiden, ibland bokstavligt genom gengångare och vampyrer. Det historiska i en gotisk roman, vare sig det är ett slott, en grav, en skog eller tidigare generationer, försvinner inte för att tiden gått, utan fädrens synder kan alltid hemsöka och påverka de levande. Den gotiska litteraturen framkallar på så vis en annan slags tidslighet, där det förflutna, nutiden och framtiden inte är tydligt åtskilda.

Den gotiska litteraturen är inte endast en baksida eller en känslomässig reaktion på upplysningstänkandet. Som ett inspel i sin tids diskussion om historieskrivning öppnar gotiken för ett mer komplext sätt att tänka kring tid och utveckling, vilket är tydligt kopplat till frågan om fiktionens och fantasins roll i historieskrivningen. Walpoles kritik av upplysningstänkandets syn på tid som en historisk progression från mörker till ljus skulle kompliceras ytterligare av de författare som kom efter honom. Särskilt gäller det den politiska filosofen och författaren William Godwin som genom att lyfta fram litteraturens förmåga att överskrida fakta och fiktion kunde låta gotikens hemsökelse bli ett verktyg också för social utveckling.

William Godwins försvar för gotisk fiktion som historieskrivning

I sjuttonhundratalets nya framväxande syn på tid och historia, blev också frågan om fakta och fiktion i historieskrivningen central. Framväxten av den litterära gotiken sammanfaller med strävan att förvandla his­torieskrivning till en vetenskap, och rivaliteten mellan historikern och författaren kan spåras tillbaka till den här tiden. Filosofen William Godwin argumenterade för gotikens, ja litteraturens, överlägsenhet som historieskildring 1797 i essän ”Of History and Romance”.

Historia är inte något som drivs av en egen inre motor mot en allt större grad av ”civilisation”. Tvärtom kan det visa sig att nuet bara är en buktalare för medeltida värderingar och förhållanden.

Godwins texter vittnar om hur den gotiska litteraturen grep in både i tidens politiska och historiefilosofiska diskussioner. Den stora skillnaden mellan upplysningshistoriker som Hume och Godwin är att historien för den senare inte är något som människan bara kan lämna bakom sig på väg mot den nya framtiden. Tvärtom kan historien bli en hemsökelse om inte människan lär sig av det förflutna och försöker förändra samhället. För att vi ska förstå ”samhällsmaskinen” måste vi analysera vad samhället är uppbyggt av. Goodwin var särskilt oroad över att feodala strukturer levde kvar och fortsatte påverka människor. Historiens förmåga att leva vidare i psyket och handlingarna hos huvudpersonerna i hans romaner var tänkt att fungera som en uppmaning till läsaren att bli medveten om hur samhället fungerar så att förändring kunde åstadkommas.

Den syn på tid och historia som Godwin lyfter fram när han försvarar fiktionen som historieskrivning är således beroende av människans handlingar i nuet. Historia är inte något som drivs av en egen inre motor mot en allt större grad av ”civilisation”. Tvärtom kan det visa sig att nuet bara är en buktalare för medeltida värderingar och förhållanden. Genom att fokusera på individen i relation till sin omgivning snarare än på generella berättelser och historiska förlopp kan förändring åstadkommas. Därför blir fiktionen också en bättre historieskrivning.

Det är i detta sammanhang som Godwin, liksom Walpole, drar slutsatser om förhållandet mellan historia och fiktion. Om historia bara är en roman under ett seriösare namn kan vi lika gärna vända oss till ”den litteraturart, som bär den uttryckliga stämpeln av det påhittade och kallar sig roman”. Författaren, skriver Godwin, är till skillnad från historikern inte bunden vid den individuella händelsen eller personen utan kan samla in sitt material från alla typer av källor som erfarenheter, vittnesmål och redogörelser över mänskliga angelägenheter. Författaren kan blanda och generalisera sitt material och till sist välja att framställa det på det sätt som bäst gagnar läsarens utveckling. ”Romanen är därför en modigare komposition än historieskrivningen.” Därför menar Godwin att författaren är den sanne historikern medan historikern bara är en dålig romanförfattare.

När nu och då inte längre är åtskilt

Om historieskrivningens syfte är att få läsaren att antingen känna igen sig i eller att ta avstånd från sina historiska föregångare försvinner också den kronologiska norm som ser dåtiden som fundamentalt avskild från nuet. Historiens människor är då aldrig helt avskilda från oss, utan på ett annat sätt närvarande. Godwins text visar således på hur en fördjupad förståelse av sjuttonhundratalets diskussioner kring historieskrivande öppnar för andra sätt att förstå tid i relation till historia.

Godwins filosofiska försvar för den gotiskt-historiska romanen som den bästa formen av historieskrivning visar hur den gotiska litteraturen, decennierna efter att genren formerades, öppnade för att tänka och skriva relationen till förflutna på andra sätt än upplysningshistorikerna. Det skänker en kontext och en klangbotten även åt senare användningar av den historiska fiktionsformen. Att en så radikal politisk tänkare och filosof som Godwin några decennier efter att Walpoles Otranto kommit ut betraktade den gotiskt-historiska romanen som den genre som hade störst möjligheter att åstadkomma förändring visar vilken politisk potential de historiska skildringarna hade.