8 minute read

Tiden är inte ett något, men inte heller ett intet

IKAROS  2|22  ARTIKEL

Vad är tid och vilken roll har den i våra liv? Lars Hertzberg skriver om hur begreppet kommer in i våra liv, men problematiserar idén om att det har mening att fråga vad tiden i sig är.

Tiden är inte ett något, men inte heller ett intet

”Kan du ge mig lite mera tid?””Tiden tog slut.” ”Vi har gott om tid.” ”Ge dem lite av din tid!” ”Tiden går så fort!” ”Tiden stod stilla.”

”Vad är tiden?”

Substantivet ”tid” förekommer i många formuleringar där det verkar hänföra sig till ett oberoende element, till något som existerar vid sidan av, eller under, alla de saker som sker vid olika tidpunkter. Ibland gestaltas tiden som en resurs som vi har gott om eller lider brist på, som vi kan dela med oss av till andra, ibland talar vi om den som en rörelse vi förnimmer. De här uttryckssätten gör det lockande att ställa frågor om tidens natur. Har tiden alltid funnits, eller började den vid universums uppkomst i ”the big bang”? Har tiden en objektiv existens eller är den bara ett mänskligt påhitt? Är det möjligt att resa i tiden liksom vi reser i rummet? Kan tiden ändra riktning? (Här kan vi minnas den berömda graffititexten: ”Tiden är Guds sätt att se till att allt inte händer på en gång.”)

”Vad är tid?” frågade sig redan Augustinus i sina Bekännelser (bok IX) och fortsatte: ”Vem kan förklara det kort och enkelt? Vem kan ens fatta det i tanken, eller uttala ett enda ord om det? Men vad talar vi om mera hemvant än tid? Och förvisso förstår vi tiden när vi talar om den; vi förstår den också när vi hör någon annan tala om den. Vad är då tiden? Om ingen frågar mig vet jag; om jag vill förklara det för någon som frågar vet jag det inte.”

Augustinus ger ett träffande uttryck åt den känsla vi ofta har inför filosofiska problem: vi har inga svårigheter med att använda ett ord, till exempel ordet ”tid”, men om vi ska förklara vad ordet betyder är vi plötsligt ställda.

Tid i vardagen

Hur kommer begreppet tid in i våra liv? Låt oss starta från det vardagliga. I hurdana situationer har det en gång blivit aktuellt att tala om temporala processer?

Tänk till exempel på hur man lär sig tillreda en maträtt. Läraren förklarar att saker görs i en bestämd ordning, typ: man tänder elden, hänger grytan över elden, häller i oljan, lägger sedan i köttet eller grönsakerna och så vidare. Men man lär sig också att man ibland måste vänta: låt köttet steka tills det är brunt inuti, låt potatisen koka tills den är mjuk. Och ibland måste man skynda: tag av grytan innan köttet bränns vid, innan vattnet kokar över och så vidare.

Här kommer det alltså in två olika slags tidsbegrepp: å ena sidan talar vi om en ordningsföljd, om att något ska göras före eller efter något annat, å andra sidan om den tid något tar: man måste skynda med att göra något innan något annat sker, eller man måste vänta med att göra något tills något annat har skett. De här två slagen av tidsbegrepp spelar en roll i många olika sammanhang, till exempel när man odlar säd eller blommor, när man bygger ett hus, reparerar en bil, spelar ett spel eller tävlar.

Ordningsföljden dikteras ofta av praktiska omständigheter: man måste plöja innan man harvar, harva innan man sår och så vidare. Ibland är den godtycklig: vit måste göra sitt första drag i schack innan svart kan dra. Man får inte äta innan alla har fåt mat på sin tallrik. Men ordningsföljden säger ingenting om hur snabbt eller långsamt något ska göras.

När det gäller hur lång tid något tar, eller hur lång tid vi har på oss, är vi å andra sidan beroende av hur världen omkring oss fungerar: det kan vi inte bestämma själva. Vi måste släcka elden innan den når fram till hyddan. Vi kan inte äta frukten innan den har mognat. Ibland kan det vara beroende av hur snabbt någon annan agerar: hinner jag fram till bollen före min motspelare?

Vi upptäcker också ordningar i världen omkring oss, ordningar som inte är beroende av oss. Elden brinner ner. Solen går upp i öster, stiger allt högre, rör sig mot väster, sjunker och går ner. Växter gror, skjuter upp, får blommor och vissnar. Människorna växer upp, åldras, dör.

De här förloppen tar en mera eller mindre bestämd tid. Vi kan göra bruk av dem i våra aktiviteter. När solen står så där högt måste vi vända tillbaka från jaktturen om vi ska hinna hem till solnedgången. När växterna börjar gro kan vi börja så våra frön. Här har vi primitiva mått på tid.

Vi blir medvetna om rytmer i naturen: dag och natt, årstider, och vi rättar våra verksamheter efter dem. Här kommer det in en ny dimension: tidsenheter. Vi kan räkna år och dagar, med solurets hjälp kan vi dela in dagen i perioder, timmar. Med mera avancerade apparater kan vi också mäta mindre tidsenheter, ner till minuter eller mikrosekunder.

På mobilen kan vi se dagens datum och vad klockan är. Men vi kan också mäta hur snabbt någon löper banan runt, eller ställa in en ringning efter en halv timme: här handlar det om att mäta varaktighet.

Tidmätningens två dimensioner

Tidmätning har två dimensioner som motsvarar ordningsföljd och varaktighet och som är nära kopplade till varandra (man skulle kanske kunna jämföra dem med ordningstal och grundtal i aritmetiken).

Å ena sidan kan man tala om ett tidens koordinatsystem, med årtal, datum, klockslag i timmar, minuter och sekunder. Inom det kan vi identifiera individuella punkter i tiden: hon föddes just i det ögonblick då den första människan steg ut på månen. Vi har nu inte bara en ”lokal” tid, den ordningsföljd som hör till en given verksamhet, utan en övergripande tidsordning i vilken våra olika aktiviteter med deras olika tidrymder kan fogas in.

Å andra sidan kan vi mäta hur lång tid något tar, eller bestämma hur lång tid det ska ta.

Ur tidmätningen utvecklar vi en förmåga att bedöma varaktighet. Utan att se på klockan vet jag att jag har

jobbat ungefär en timme. Om vi totalt saknade förmågan att förnimma tid skulle vi vara helt borttappade: senast jag såg på klockan var den tre, nu är den fem över tre. Men har det gått fem minuter, eller kanske en vecka och fem minuter? Klockan säger det inte, det måste jag själv ha på känn.

Här är det viktigt att skilja mellan tidsförnimmelse – vår förmåga att bedöma den tid som förflutit sedan ett visst skeende – och vad vi kunde kalla vår subjektiva tidsupplevelse, som kan leda oss vilse. Tiden flyr under ett livligt samtal, eller den sniglar sig fram när vi ligger sjuka. Ofta felbedömer vi längre tidsspann: äldre människor uttrycker ofta förvåning till exempel över att det gått så många år sedan vi flyttade eller sedan katten kom till huset. ”Tiden går så snabbt”, säger man. Men egentligen handlar det snarare om att avståndet till olika händelser känns olika: det exceptionella – resor, sjukdomar, viktiga händelser – känns ofta avlägsnare än det som hör vardagen till. (När man är yngre är det flera saker som är exceptionella.)

Om vi tänker oss att universum kom till för kanske 13,8 miljarder år sedan i den stora smällen (vilket de flesta astronomer idag tror), fanns det en tid också dessförinnan? Vad skulle det betyda?

Har tiden en början?

Om vi tänker oss att universum kom till för kanske 13,8 miljarder år sedan i den stora smällen (vilket de flesta astronomer idag tror), fanns det en tid också dessförinnan? Vad skulle det betyda? Vad skulle det finnas att säga om den? Tanken hisnar, men den får inte grepp om något. Innan något sker, finns det en ordning mellan skeendena? Finns det en fråga om hur snabbt eller långsamt något sker? Det tycks inte ge mening att säga att tiden fanns – eller att den inte fanns.

Tiden är inte något vi en gång för alla har upptäckt. Begreppet tid är en abstraktion vi har format ur de olika sammanhang där vi placerar in skeenden i en ordning eller där vi bedömer hur lång tid något tar. Det betyder ändå inte att tiden bara är ett mänskligt påhitt. I de olika sammanhang där tidsrelationer spelar en roll är tiden en ofrånkomlig verklighet – ibland nog så påträngande eller smärtsam.

Jag skulle vilja framkasta tanken att det är i samband med tidmätning som substantivet ”tid” först kommer till användning som en enhetlig beteckning för flera olika betydelsefulla relationer. Och därmed öppnas också utrymmet för en föreställning om tiden som ett element som existerar vid sidan av allt det som sker. Därmed inte sagt att det är något på tok med ordet ”tid”, så länge man undgår att undra vad tiden i sig är.

Det vore en intressant utmaning att försöka formulera om satserna i början av artikeln utan att använda ordet ”tid”.