Mötesplats Svenska kyrkan sommar 2019

MÖTESPL ATS ETT MAGASIN FRÅN SVENSK A KYRK AN I HUDIKSVALLSBYGDEN 2/2019

innehåller

sommarbilaga

SINNESRO

GEMENSKAP I DET SÅRBARA SID 6

TEMA

SJUKHUSKYRKAN SID 8-11

UNG VUXEN I FÖRSAMLINGEN

KYRKAN – MIN EXTRA FAMILJ SID 12

FÖRORD

“Tillsammans är vi starka” I mitt arbete som diakoniassistent ingår arbetet i Sjukhuskyrkan som en del i tjänsten. På sjukhuset så delar vi lunchrum med personal från hälsotorget. Under samtal med personalen där så kom vi att tala om hälsa och vilka faktorer det är som styr hälsa och ohälsa.

I min värld så tänkte jag att den starkast bidragande faktorn för ohälsa förmodligen är stress, rökning, övervikt eller fysisk inaktivitet, som de mest sjukdomsframkallande i vårt samhälle i dag. När de berättar att den enskilt största riskfaktorn är ENSAMHET så ramlar poletten ner.

När man befinner sig i ett sammanhang med vänner och arbetskamrater är det så lätt att glömma någon som är utanför. I mitt tidigare jobb som polis så har jag många gånger tyvärr sett de värsta konsekvenserna av ensamhet.

Hur skall vi vända på utvecklingen och se våra medvandrare i en tid där individualismen är det rådande idealet? Som jag ser det så har vi inget val, alla är beroende av andra för att tillvaron skall fungera.

För lite drygt 2000 år sedan så sade Jesus i sin Bergspredikan; ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Matteusevangeliet 7:12 Peter Thurfjell, diakoniassistent

KONTAKTA HUDIKSVALLSBYGDENS FÖRSAMLING svenskakyrkan.se/hudiksvallsbygden Församlingsexpeditionen 0650-54 07 84 Anna Jacobsson Elisabeth Eriksson hudiksvallsbygdens.forsamling@svenskakyrkan.se Kyrkogårdsexpeditionen 0650-54 07 96 Janne Wallinder Monalisa Granath kyrkogardsforvaltningen.hudiksvall@svenskakyrkan.se 2

Ansvarig utgivare: Thomas Grunnesjö Redaktion: Lotta Thurfjell, Lena Persson, Anette Hylander, Tina Westerbring Foto: Framsida: Magnus Aronsson/IKON. Mona-Lisa Granath och Kevin Hernborg, sid 3.

Distribution: PostNord Tryck: tisdag tryck & reklam

Mötesplats är ett magasin från Hudiksvallsbygdens församling. På hemsidan kan du hitta bonusmaterial samt längre versioner av vissa reportage. Där kan du också ge respons på tidningens innehåll.

På ”kyrkbacken” Det händer väldigt mycket positivt runt omkring oss. Här på ”kyrkbacken” har vi samlat några korta notiser och aktuella händelser från församlingen och runtom i vårt stift och land.

Ny kyrkoherde

Ny Askgravlund

Kyrkorådet har förordat en av tre behöriga sökande.

Om allt går som det ska borde kyrkoherdetjänsten kunna tillsättas i början av hösten.

På Hälsingtuna kyrkogård har det en längre tid pågått arbete med att färdigställa en askgravlund. Den beräknas kunna tas i bruk under sommaren 2019. Personal från kyrkogården har i vår börjat plantera ut växter.

Askgravlund är inte anonymt, till skillnad från minneslund. Anhöriga får närvara vid gravsättning av askan. En minnesskylt med den avlidnes namn fästes på en sten i anslutning till askgravlunden.

Jakobs kyrka öppnas

Kyrkogårdsvandring i Hälsingtuna Onsdag 26 juni kl 14 Bo Johansson berättar om historiska personer som ligger på kyrkogården.

Därefter en stunds gemenskap och kaffeservering i Sockenstugan.

Ingen anmälan.

Fyra unga ”Sommarvärdar” håller kyrkan öppen hela juli. De berättar gärna om kyrkan och renoveringen. Det finns möjlighet till enskild andakt och ljuständning.

Söndag 13 oktober firas högmässa med biskop Karin. Den inleder en festvecka med konserter, gudstjänster och andra möjligheter, för alla åldrar, att besöka kyrkan. Mer information på hemsidan och nästa nummer av Mötesplats.

3

4

Under musikmeditationen väljer någon kanske att sitta på en bönpall. Andra sitter eller ligger i kyrkbänken.

TILLSAMMANS I TYSTNAD

Tystnad, stillhet, eftertanke AV: LOTTA THURFJELL FOTO: MAGNUS ARONSSON/IKON

Vem har inte längtat efter några dagar på spa? Skämma bort kroppen och komma ifrån vardagen. Nu växer behovet att få skämma bort själen. Retreat eller ”Spa för själen” har funnits länge i den kristna kyrkan.

Att dra sig tillbaka, avskärma sig från mobil, sociala sammanhang, intryck och måsten och i tystnad möta sig själv och sina andliga behov lockar, men många känner tveksamhet inför att vara tyst en hel dag.

För Jesus var det naturligt att söka avskildhet för vila och bön. Efter att ha mött stora folkmassor, när de inte fått tid att äta och han och lärjungarna undervisat länge säger Jesus de omtänksamma ord som brukar kallas retreatens instiftelseord: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” (Markus 6:31) Retreaten erbjuder något mer än att vara ensam hemma. Ordningen ger ram och innehåll, en trygghet att vila i, en kravlöshet.

Vid endagsretreaten är upp till tio personer tillsammans i tystnad. Känslan av gemenskap är påtaglig.

Under måltiderna spelas stilla musik. Var och en

sköter sig själv mellan andakt, musikmeditation, nattvard och måltider. Då finns tid att läsa, promenera, måla och be, slappna av och lyssna in: egen tid.

Ibland är retreaten skön, lugn och rogivande eftertänksam. Ibland rör den upp saker i vårt inre av tyngd, oro och vilsenhet. Båda sidorna är helt i sin ordning när vi vågar lyssna inåt. Enskilt samtal för andlig vägledning, med professionell samtalsledare, erbjuds alltid. Dagen avslutas med en enkel måltid. Då bryts tystnaden. Det kan kännas lite trögt i samtalet. Många vill vara kvar i tystnaden, där finns en vila.

Församlingen ordnar både endagsretreat ”Tillsammans i tystnad” och ”Retreat i vardagen”, då man lever sitt vanliga liv men avsätter tid för bön och reflektion. Är du nyfiken eller intresserad läs mer på församlingens hemsida.

5

Sinnesro – gemenskap i det s Det finns en speciell atmosfär och här i sinnesrogudstjänsten blir den tydlig.

Människor som du kanske aldrig skulle tro att du skulle se i en kyrka tänder ljus under tystnad.

AV: JOAKIM ELIASSON FOTO: LINDA MICKELSSON/IKON

Sinnesrogudstjänsten är en ”tvåspråkig” gudstjänst.

12-stegsandligheten möter kyrkan. Gemenskap är en viktig del för tillfrisknandet. Alla välkomnas med öppna armar. Kyrkkaffet är före gudstjänsten.

Kramar och skratt avlöser varandra.

12-stegsprogrammet talar om att skapa sig en relation till Gud, eller en högre kraft, som jag själv uppfattar honom, men gudstjänsten sker ur ett kristet perspektiv. Där finns en kort predikan. Psalmer blandas med ”vanliga” låtar. Ibland delas nattvard ut och då med druvjuice i stället för vin.

Under delningen berättar en person från AA eller NA som tillfrisknar från sitt beroende sin ”lifestory”, ofta med ett andligt inslag. Det inger hopp till de som nyligen blivit nyktra. De som varit med ett tag kan känna igen sig. Den som inte är beroende 6

kan fascineras av styrkan och modet i att övervinna ett beroende. ”Rörelsen i kyrkan” är ett annat uppskattat inslag.

Då ges möjlighet att tända ljus för vänner och anhöriga, ofta kan man få personlig förbön. Dessutom finns möjlighet att skriva personliga böner på en lapp som, för den som vill, läses upp senare.

Den här stunden kanske kan upplevas som rörig men jag tycker att den känns levande. Det finns en speciell atmosfär på en sinnesrogudstjänst och här blir den tydlig. Människor som du kanske aldrig skulle tro att du skulle se i en kyrka tänder ljus under tystnad. I en annan del av kyrkan kramar folk om varandra och står i kö för att skriva ner en bön.

Det finns en känsla av värme och trygghet som gör att man vågar vara sig själv, skör och sårbar. Det går

sårbara ”Skratt är lika vanligt som tårar. Ingen är rädd för att visa känslor” liksom inte att göra fel. Skratt är lika vanligt som tårar. Ingen är rädd för att visa känslor.

Gudstjänsten avslutas med att alla i kyrkan bildar en ring så gott det går, fattar varandras händer och ber. ”Gud, ge mig sinnesro. Att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Bönen har stor betydelse för tillfrisknande inom 12-stegsrörelsen.

Varje möte avslutas med att man ber denna bön tillsammans. Jag behöver släppa taget om det som varit. Jag kan bara förändra mig själv och ingen annan. Det är svårt och jobbigt och kräver mycket mod. Sen måste jag hålla isär vad jag kan och inte kan förändra och det är inte heller lätt Artikeln finns i längre version på hemsidan alla gånger.

Fakta om...

12-stegsrörelsen växte fram i slutet av 1930-talet. Mest känt är Anonyma alkoholister (AA) och Anonyma Narkomaner (NA) som tillhandahåller en plats där alkoholister och narkomaner kan tillfriskna från sina beroenden. Huvudsyftet är att föra budskapet om tillfrisknande vidare till den beroende som fortfarande lider. Villkoret för medlemskap är en önskan om att sluta dricka respektive använda droger.

Det finns även grupper för spel-, sex- och matmissbruk och även grupper för anhöriga till missbrukare. Organisationen är världsomspännande, helt idéell och finansieras uteslutande av frivilliga bidrag. Medlemskapet är kostnadsfritt. Alla intäkter går till att hjälpa till att starta upp nya möten runt om i världen.

7

Sjukhuskyrkan tar aldrig semester När tillvaron förändras, när man känner sig ensam eller orolig, vid kris, plötslig död, sjukdomsbesked, i sorg och vid avsked – då finns Sjukhuskyrkan till hands.

AV: LENA PERSSON FOTO: LENA PERSSON/LOTTA THURFJELL

Lappar skrivna med spretiga bokstäver och lappar med slingriga skrivstilsbokstäver. I snitt läggs 300-400 anonyma bönelappar i bönelådan varje år och andaktsrummets gästbok är fylld med tankar och böner. Böner som finns med i Sjukhuskyrkans andakter.

Att hålla andakt är en av Eva Edströms många arbetsuppgifter. Eva är sjukhuspastor och arbetar i Sjukhuskyrkan på Hudiksvalls sjukhus, tillsammans med Tomas Jönsson, vik. sjukhuspräst och Peter 8

Thurfjell, diakoniassistent. Någon från sjukhuskyrkan finns nåbar dagtid på vardagar samt dygnet runt under helger. Varken samtal eller möten kostar något. Medarbetarna har tystnadsplikt och för inga journaler.

”Det kan många gånger vara svårt att hålla tårarna borta” Ibland räcker inga ord Det är viktigt i rollen som sjukhuspastor att ha fingertoppskänsla och kunna hålla i de situationer som uppstår. Många gånger kan det vara svårt att hålla

En arbetsdag svänger fort från lugn till intensiv Personalen i Sjukhuskyrkan vet att det svänger fort och en lugn arbetsdag kan ofta följas av mer intensiva och dramatiska. De har tystnadsplikt och 7-8 gånger per år får de handledning på S:t Lukas i Gävle. Eva, som bor i Bjuråker, får också tid att fundera och reflektera över dagen på vägen hem.

Mycket sorg och död men det finns hopp?

I mycket handlar arbetet inom Sjukhuskyrkan om sjukdom, död och sorg. Hur är det, finns det hopp och glädje också? - Ja jag upplever det i själva mötet med människan, svarar Eva som tycker hon har ett fantastiskt arbete. Att möta människor där de är med sina frågor och behov. Ibland kan jag träffa på någon som tidigare sökt hjälp och stöd. Att se att det gått bra för den personen, det känns fint.

Vård i livets slutskede - palliativ vård Eva finns med i det palliativa teamet och besöker patienter och anhöriga som önskar det. Tillsammans med en sjuksköterska leder hon en Leva-vidaregrupp, en anhöriggrupp kopplad till det palliativa teamet. De är en grupp på åtta anhöriga som träffas, helt kravlöst. Det känns ofta skönt att träffa andra som befinner sig i en liknande situation.

‹‹‹

tårarna borta men det är inget Eva ursäktar sig för.

- Man måste vara som man är. Ibland räcker inga ord men att som patient få bli sedd, lyssnad till och få chans att bolla sina tankar med någon är ibland den största trösten. Alla människor har något att ge och är gåvor till mig - oavsett vad de bär på, menar hon. Det finns oerhört många som behöver samtala.

När man hamnar på sjukhus stannar liksom livet upp och man får tid att både fundera och reflektera och gamla händelser kan komma ifatt.

9

En av sjukhuskyrkans uppgifter är att ge möjlighet för anhöriga att se den som dött.

På sjukhuset finns ett bisättningsrum med vackra vävda bonader på väggarna där avskedet kan ske med värdighet och respekt för den avlidne och dess närmaste.

En liten mjukiskamrat kan ge ett mindre barn lite extra tröst om de vuxna är väldigt ledsna.

Sjukhuskyrkan är ekumenisk Personal i Sjukhuskyrkan är inte anställda av sjukhusen utan av lokala församlingar. Svenska kyrkan är den största arbetsgivaren. Det finns ca 250 medarbetare i Sjukhuskyrkan på drygt 70 orter i Sverige. Sjukhuskyrkan är ekumenisk, vilket innebär att olika kyrkor samarbetar. Eva ser ingen motsättning i det, tvärtom kompletterar de varandra bra.

Eva är anställd av Sjukhuskyrkans Frikyrkosamråd och började sin anställning 1996. Peter och Tomas är anställda med bidrag från Svenska kyrkans församlingar i Hälsingland och arbetar också i Hudiksvallsbygdens församling.

Samverkan med Region Gävleborg Tillsammans med Region Gävleborg har Sjukhuskyrkan formulerat en överenskommelse om samarbete dem emellan och Eva upplever att relationen till sjukhusledningen är god.

- Förutom att patienter och närstående vänder sig till oss så finns vi även till för sjukhusets olika personalgrupper, både som arbetslag och privat. Då och då är Sjukhuskyrkans personal med på arbetsplatsträffar. Det är viktigt att få träffa ny vårdpersonal och även påminna om att vi finns, poängterar Eva. 10

De flesta livsfrågor är allmänmänskliga Alla människor har fysiska, psykiska, sociala och andliga/existentiella behov och det är både vårdens och kyrkans uppdrag att tillgodose samtliga behov.

Många tror kanske att Sjukhuskyrkan bara är till för kristna, men så är det inte. De flesta livsfrågor är allmänmänskliga. Sjukhuskyrkan har dessutom möjlighet att hänvisa till exempelvis muslimska kontaktpersoner om någon vill det eller vidare till kurator eller sorgegrupp i patientens/anhöriges hemförsamling.

Eva har alltid tyckt om det öppna samtalet där man får dela vad man tycker och tror, hon ser ett stort behov, ja en längtan hos många efter just det.

EVA I SJUKHUSKYRKAN BLEV VÅRT STÖD

På en sekund rasade allt TEXT & BILD: LENA PERSSON

På kyrkogården i Färila vilar lille Karl även kallad Kalle Wille, sörjd och saknad av sina föräldrar Ewa och Stefan Wallin.

För sex år sedan var Ewa höggravid. Hon väntade parets första barn. Graviditeten var normal. Hon hade gått över tiden med drygt en vecka. Det var maj månad och Eurovision Song Contest på TV. Ewa slumrade till men vaknade med värkar som tilltog och de åkte in till BB i Hudiksvall. Sedan minns Ewa allt som i en bubbla.

Barnmorskan kunde inte höra några hjärtljud, flera läkare tillkallades men Karl dog i magen. Han såg helt normal ut och de fick ingen förklaring till den plötsliga spädbarnsdöden.

Det var väldigt svårt att ta in information om praktiska göromål. Sjukhuspastor Eva ordnade så fint vid namngivningsceremonin, minns Stefan och Ewa. Hon var den som varsamt pushade dem och fick dem att ta tag i saker, som då kändes helt omöjliga. Som att bära den lilla kistan till gravkapellet. - Man ska inte behöva begrava sitt barn och det tyngsta momentet var att slutgiltigt stänga och skruva igen kistlocket. Att vi konkret gjorde det tillsammans stärkte oss, säger Ewa. Eva var lugn och stressade dem aldrig till något. I juni höll hon begravningen i Färila, där Ewa har sin släkt.

Karl hade reagerat i magen på sång och musik och Eva tipsade om psalmer och sånger. Det blev en fin begravning där Karl på något sätt kändes levande.

Hösten 2013 gick Ewa och Stefan med i en leva-vidare grupp. Det är viktigt att känna att man inte är ensam om en sådan här situation. Innan de började i gruppen kände de sig ensammast i världen och Ewa kände sig också misslyckad. Flera kollegor väntade barn under samma period och hon var liksom sist ut. Genom barn och familjehälsan fick hon kontakt med en duktig psykolog. Paret deltog också i en meditationsgrupp, ledd av dåvarande sjukhuspräst Ann-Louise Åkerlund.

Några år senare blev Ewa gravid igen. De har idag två barn till, Lovisa 2 ½ år och lille Theodore 10 månader. Graviditeterna har inneburit mycket oro och Ewa har fått göra många extrakontroller. Även vid Lovisas födsel fanns sjukhuspastor Eva där, tillsammans med sjukhuspräst Ann-Louise. De kom med en gåva, något som uppskattades mycket av både Ewa och Stefan.

- Jag är så tacksam och fascinerad över att kyrkan ger så mycket utan att kräva något tillbaka. Vilken otrolig samhällsresurs i en tid av kris, avslutar Stefan.

Ewa och Stefan fick frågan om de ville samtala med en präst och de tackade ja. Deras första kontakt med Sjukhuskyrkan visade sig vara deras vigselpräst Erik B Tanzborn, som den natten tjänstgjorde på sjukhuset.

Därefter träffade de sjukhuspastor Eva Edström, som blev deras stöd en lång tid framåt. De hade även kontakt med en av sjukhusets kuratorer, som hjälpte dem med bland annat myndighets- och försäkringsärenden.

11

UNG VUXEN I FÖRSAMLINGEN

Kyrkan – min extra familj Att få nya vänner var det som lockade mest för Sandra och Jennie. Nu är församlingen ett andra hem.

Möt två unga vuxna.

AV: TINA WESTERBRING, UNGDOMSLEDARE FOTO: LOTTA THURFJELL

När församlingen kom till skolan och berättade om konfirmation lät det så roligt att Jennie bestämde sig för att börja. Sandra fick en konfirmandinbjudan med posten och hennes mamma tyckte absolut att hon skulle gå. Hon gick på första träffen fast hon egentligen inte visste vad det handlade om.

Som konfirmandledare var jag i Björkbergskyrkan för att välkomna nya konfirmander när Sandra kom. Hon gick rakt fram till en annan konfirmand och sa med hög röst: Vilken ful tröja du har på dig! Det visade sig att hon har två olika diagnoser, Aspberger och ADHD. Sandra säger rätt ut vad hon tänker, utan att förstå att det kan såra och utan att komma ihåg det efteråt. Många människor på samma plats, liksom att svara på tilltal, är svårt.

Hon behöver veta precis vad som ska hända under dagen.

Jennie var en blyg, tillbakadragen tjej när hon kom, men upplevde en stark gemenskap och trygghet i gruppen. Hon hade precis börjat i en ny skola och hade inga kompisar. Det hände mycket jobbigt i livet just då. Att komma till träffarna var skönt.

- Man fick annat att tänka på, säger Jennie. I gruppen fick man stöd, hjälp och tips. Jag vågade öppna upp mig på ett annat sätt. Man utvecklas mycket 12

när man träffar nya människor, konstaterar Jennie.

Jennie och Sandra fortsatte som faddrar och hjälpledare, följande år. Sandra fortsatte för att det var så kul att åka på läger och att få hjälpa till. - Från början kunde jag hjälpa till med mycket, men sedan fick jag panik och trodde att något skulle gå fel, berättar Sandra. Jennie stannade som fadder för att hon ville ha kvar gemenskapen med gruppen. - Vi kändes som en familj. Alla i gruppen fortsatte. Från att ha varit blyg utvecklades jag och tog mer ansvar, jag kunde leda både samtal och lekar, säger Jennie.

Båda är fortfarande med, bland annat i ungdomsgruppen och i Små steg: en självhjälpsgrupp som delar smått och stort i vardagen. - Andakt är kortare och bättre än mässa för mig som har svårt att koncentrera mig, säger Sandra. Annars tycker jag om att vara i kyrkan. Det ger mig ett slags inre lugn och jag gillar att det är många ljus tända. - Kyrkan är min extra familj, säger Jennie. Min pojkvän blev fundersam på midnattsmässan när jag tog av mig skorna. Jag fick helt enkelt förklara att det här är hemma för mig.

För Sandra är församlingen en plats där hon, som hon säger, nästan kan vara sig själv. - Under perioder var kyrkan det enda stället jag kunde gå till,

annars satt jag bara hemma.

Jennie berättar också att församlingen betytt otroligt mycket. - Den har gett en möjlighet att lära sig mer om kristendom och om livet, en möjlighet att växa som person. Jag tror på Gud även om jag inte är färdig. Jennie berättar också att hon under hela konfirmandtiden känt ett stöd i att kunna ”prata” med någon; Kanske var det Gud? Sandra säger att hon vill tro på Gud men känner sig lite osäker. - Jag har nog inte kommit fram till svaret än.

Båda önskar en fortsatt gemenskap med unga vuxna i församlingen. Vem vet, kanske kan de komma med idéer och vara med och se till att det blir fler mötesplatser för unga vuxna.

Sandra heter egentligen något annat. Hon delar gärna sin berättelse utan att synas på bild. De som känner mig vet ändå att det är jag, säger hon.

Jennie (på bilden) och Sandra är överens om att kyrkan är deras extra familj, en plats där man kan känna tro och trygghet.

13

Fika med ...

Gun Sundqvist och Ingrid Ångman TEXT och BILD: LENA PERSSON

Gun och Ingrid - barndomskamrater och kyrkvärdar. På S:t Jakobsgården pågår förberedelser för tisdagsmässan. Nattvardsvinet hälls upp, oblater tas fram.

Gun sätter siffrorna på psalmtavlan och prästen får hjälp av Ingrid med mässhaken.

Det gäller att hålla reda på kyrkoårets färger. - Fastetid betyder violett, säger Ingrid med ett leende.

För Ingrid var kyrkvärdskapet ett uppdrag hon växte in i. Hon föddes i ett kristet hem, var med i Kyrkans unga och har alltid gått i kyrkan.

14

Hennes mamma var kyrkvärd och någon gång i slutet av 80-talet blev Ingrid själv tillfrågad.

Gun har en lite annan ingång. Hon skjutsade sina söner till konfirmationsläsningen i Hälsingtuna,

”-Det var nog vår Herres försyn att skorna hade ungefär samma klackhöjd och att det var en vänster- och en högersko” tyckte om atmosfären och intresset för kyrkan väcktes och växte. Guns svärfar och några andra

En kyrkvärd är en lekman som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänst, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar och assistera vid nattvard, dela ut psalmböcker och ta upp kollekt. I kyrkorna utanför stan ingår även iordningställande av kyrkkaffe i uppdraget.

- Det är viktigt att man tar sitt kyrkvärdskap på allvar, att man har en viss respekt och hållning, säger Gun och Ingrid instämmer. Tokigheter kan det bli ändå. Mässhakar har hamnat bak och fram. Fel texter har lästs. Gun berättar om ett tillfälle, det var i Håstakyrkan och nervös som hon var läste hon texterna i ett så rasande snabbt tempo att prästen bad henne andas! En annan gång fick Gun med sig två olika inneskor till en gudstjänst i Björkbergs kyrka. -Det var nog vår Herres försyn att skorna hade ungefär samma klackhöjd och att det var en vänster- och en högersko, skrattar hon.

”Humor och värme präglar fikastunden vid Sockenstugan i Hälsingtuna.”

Församlingen har 15 kyrkvärdar. Gun och Ingrid är schemaplanerare. Båda är ensamstående med vuxna barn och stortrivs med sitt uppdrag. - Jag upplever en trygghet både i kyrkan och med varandra, säger Gun. - Ja och jag tycker kyrkvärdskapet blivit roligare efter sammanläggningen, säger Ingrid.

bekanta var kyrkvärdar. 1981 när hon fick frågan tackade hon ja.

Ingrid jobbade som kurator på sjukhuset innan hon gick i pension och Gun arbetade i restaurangen på Stadt. Båda har känsla för service och omtanke. Att Gun i sin ungdom serverat på Nobelfesten fyller bara på meritlistan!

Uppdraget är ideellt men ger mycket tillbaka. Visst känns det ibland att man sitter fast. Under storhelger som jul och påsk kan det bli många gudstjänsttimmar, men oftast går det smidigt att byta med varandra. Ingrid har närmast till Jakobs kyrka och tjänstgör mest där. Gun bor i fd Hälsingtuna-Rogsta församling men känner sig hemma i de flesta av församlingens kyrkor.

15

KORSORD SOMMAR 2019

Lösning förra numret

Tävla och vinn!

1:a -3:e pris

Bokvinst

Vinnare

Ett stort grattis till vinnarna i det senaste numret av Mötesplats Svenska kyrkan.

Anna, Eliasson, Marie Nordborg, Elisabeth Hayden

Skicka in...

...svaren i de färgade rutorna senast den 16 aug. 2019.

E-post: hudiksvall.anmalningar@svenskakyrkan.se Post: Hudiksvallsbygdens församling, Box 1022

824 11 Hudiksvall (märk korsord)

Håll utkik efter nästa nummer!

Kommer i din brevlåda i oktober