tema - undervisning
Samtal mellan fyra präster i Habo Följ med i ett samtal mellan fyra präster i Habo; Michael Lindqvist, Maria Liljenberg, Sven-Evan Svanberg och Andreas Gunnmo. Det är frågor från högt till lågt. Johannes Karlsson, ungdomsledare i Habo, leder samtalet. Text: Jessica Karlsson, kommunikatör
Vad är det bästa med att vara präst? Det bästa är alla möten med människor i olika sammanhang. Andreas: Och att ta del av andras berättelser, det gör att man lär sig mer om livet och vad det är att vara människa. I vilka sammanhang träffar ni människor? Till största delen möter vi människor i gudstjänstsammanhang och inför kyrkliga handlingar. Det är då vi präster har förmån att ta del av andras livshistoria och det är berikande. Ena stunden sitter vi i ett dopsamtal och håller en liten bebis, och i nästa möte sitter man kanske tillsammans med ett sorgehus och pratar om livet, döden, hoppet och den som lämnat. Finns det något som kan vara tufft i prästyrket? Det som är tuffast är begravningar av unga människor. Eller begravningar när det gäller suicid eller olyckor. Många anställda har tystnadsplikt, men som präst har ni en absolut tystnadsplikt – vad menas med det? Inom ramen för ett själavårdssamtal måste det som sägs i rummet också stanna där. Prästen får inte berätta vidare till polis eller annan myndighet eller tvingas vittna i domstol. Om ni hjälper så många med samtal, vem pratar ni med om er oro och sorg? Vi präster bör ha vår egen själavårdare.
8
Det är viktigt att vi har någon som vi kan prata med och lita på. Maria: Efter tuffa samtal brukar jag gå in i kyrkan, tända ett ljus och lämna över till Gud och säga; nu får du ta hand om det här. Jag delar det tillsammans med Gud. Ni har en förtjusande prästkrage på er. Varför har ni en prästkrage? Prästkragen är en ”avklippt” variant av det som kallas elvan, två tygstycken som sitter fast på prästkragen och som härstammar från romerska ämbetsdräkter. Brittiska domare har fortfarande elvan som en del av sin ämbetsdräkt. Kragen är som en uniform som säger: här kommer en präst, eller diakon om skjortan är grön. Vilken är den vanligaste frågan eller reaktionen som du får som präst? ”Men du är ju normal ju..” och ”Ursäkta att jag svor.” Har ni stött på några fördomar om präster? Ja. Det finns en viss bild av präster från film och media som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Prästen i tvserien ”Halvvägs till himlen” kommer nog närmare i jämförelse än med Jan Myrdals prost i ”Fanny och Alexander”. Allting kan kokas ner till att folk förväntar sig att vi ska vara perfekta eller försöka vara perfekta. Och så är det ju inte – vi är människor med fel och brister precis som alla andra. Dock har vi Codex ethicus att följa.
Codex ethicus – och vad är det? Varje stift har sin egen Codex ethicus. Det handlar om hur präster ska bete sig gentemot varandra och människor vi möter. Handlar det om etik och moralregler som ni ska följa? Det berör olika sidor av moral och etik, framförallt berörs det kyrkliga. Vi ska hålla en hög moral, i det anseendet att människor ska lita på oss och att vi är ärliga och gör rätt för oss. Vi representerar alltid tron och kyrkan. Vi är inte bara präster när vi har prästkragen på oss. Michael: Jag tror att gemene man ser oss precis som alla andra. Människor tänker och förstår att vi är lika bräckliga och sårbara som alla andra. Känner ni att prästyrket är ett kall för er? Sven-Evan: Ja, jag tror det. Det växer fram en vilja hos en själv att vara och bli präst. Den bekräftas ju sedan av kyrkan, så det är två sidor av kallelsen. Jag personligen ser det som en livsuppgift eller kall. Maria: Det finns både ett inre och yttre kall i Svenska kyrkan som är mycket viktigt. Jag blev lärare innan jag blev präst, men jag har drivits av ett inre kall att bli präst. Kallet bekräftas av Svenska kyrkan och stiftet som antar en som prästkandidat. Efter utbildning och vigning bekräftas kallet återigen genom anställd i församling.
