Varför är du här?

– Varför är du här? frågade Gud Elia en gång på berget Horeb. Den frågan tänkte jag på i söndags i högmässan därhemma i min by i Halland. Ja, varför är vi som sitter i bänkarna här idag?

Jag ser de välkända ansiktena i bänkarna bredvid mig. Vi som ofta setts i kyrkan genom åren. Vi som vet när det är dags att ställa sig upp efter kyriet. Vi är vana vid stillheten och psalmerna såväl som orden om skuld, om hopp och om evigt liv. Vi är hemtama och kan bli hemmablinda. Några nyinflyttade bröt vår vana för några år sedan. De blev djupt berörda av gudstjänsten. De tog alla orden på allvar. De ville prata om tron och dess innehåll. För dem var gudstjänsten livsviktig. Vi andra skakades om. Vi blev berörda för att de var så berörda. Där sitter också andra i bänkarna. En hel del som jag inte känner. Där är givetvis konfirmander med sina föräldrar, och tacksägelseföljet som bär på sorg. Men numera finns här fler. De verkar inte vara så vana vid kyrkan. De vet inte så säkert när man får sätta sig igen efter trosbekännelsen. Tänk att också vara med på den helt vanliga högmässan. Något har förändrats genom åren. Vid millennieskiftet kunde vi prata om livspusslet i kyrkan. Vi kunde skänka sinnesro. Predikan skulle helst vara kort och fick gärna träda tillbaka för musiken.

Nu talar vi mindre om livspusslet. Tryggheten i vårt samhälle är inte självklar. Vi lever med sociala medier och alla dess budskap och sanningar. Vi har upplevt flyktingkrisen, pandemin, och krig i Europa. Oron vi bär på är inte individuell på samma vis. Tillvarons hot är kollektiva hot.

Jag tyckte mig märka ett slags paradigmskifte kring 2015. Det uppstod en större förväntan på att något skulle sägas i predikan. Sedan dess hänger en fråga i luften: Hur ska det gå?

Är det därför vi är fler som dyker upp på högmässan därhemma?

Jag undrar hur det är för de ovana. Hur det känns att stå upp när vi skall sjunga, utan att riktigt kunna sjunga med. Jag undrar om dagens tema, texter och böner är begripliga. Om de berör. Jag är så rädd att de skall bli besvikna. Att gudstjänsten skall kännas som en intern grej för de kyrkvana. Att kyrkan är trevlig men banal.

Samtidigt hoppas jag. Jag hoppas att deras längtan skall få plats i vår kyrka härhemma. Att det finns plats för ärliga känslor och uttryck. Att vi likt psalmisterna i Psaltaren kan få uttrycka alla sorters heliga och oheliga känslor. Det som berör.

Olle Philipsson, stiftsadjunkt, Göteborgs stift