Biskopens möten med den världsvida kyrkan

Sju timmar långa gudstjänster, möten med olika språk, kulturer och omständigheter, nya insikter och teologisk reflektion. Under hösten 2024 tillbringade biskop Susanne Rappmann tre intensiva månader i Etiopien, Egypten, Sydafrika och Eswatini.

Från hektisk storstad till lugn oas, från slitna landsortskyrkor till körtävling med tusentals deltagare. Resan på den afrikanska kontinenten har gett många olika perspektiv och upplevelser, men en sak sticker ut. Hur sammanlänkad den världsvida kyrkan faktiskt är, men också att kyrkan alltid främst är kyrka i det lokala sammanhanget.

– Personligen är jag stolt och glad att jag har gjort det här och jag har fått ut det jag hoppades på. Jag tar framför allt med mig hur konkret det är att kyrkan är just världsvid, samtidigt som den är otroligt lokal. Det är vår uppgift att vara kyrka just på den plats där vi själva verkar, men vi kan och ska lära och utmanas av varandra, säger Susanne Rappmann.

För den som lyssnar till hennes berättelser från resan är det en upplevelse som sticker ut lite extra, i alla fall med svenska ögon: De sydafrikanska heldagsgudstjänsterna. Det är folkfest, människor rör sig ut och in i lokalen, dansar, pratar med varandra, firar gudstjänst och äter.

– Socialt är det en helt annan sak än en svensk gudstjänst. Alla som går dit vet att det kommer ta hela dagen och det är mer som gudstjänst, stiftsfest och insamlingsgala i ett.

De prominenta gästerna förväntas dock främst sitta på en stol längst fram och se representativa ut.

– Det kanske inte var lika roligt för mig som det var för alla andra. Men det var verkligen en upplevelse.

I Sydafrika och Eswatini är gudstjänsterna relativt lika en svenskkyrklig gudstjänst, grundade i samma lutherska traditioner. Egypten tillhör den koptiska kyrkan så där ser mycket annorlunda ut och i Etiopien finns en stor spännvidd mellan de olika kyrkotraditionerna.

– Jag har i huvudsak varit i sammanhang som är igenkänningsbara, men det var också moment som var helt nya. Ofta har vi bett samma bön på våra respektive språk, det ger en väldigt speciell känsla i kyrkorummet när rösterna blandas.

Upplevelserna gjorde det extra tydligt hur mycket språket formar gudstjänst- och församlingslivet.

– Det är bara att konstatera att det begränsar att inte kunna språket. I synnerhet när alla pratar olika språk och ingen har engelska som modersmål. I Egypten talas 80 olika språk och Sydafrika har elva officiella språk. I Svenska kyrkan är allt uppbyggt runt svenskan, det ger väldigt olika förutsättningar.

En annan sak som sticker ut är hur viktig kollektinsamlingen är, pengar som går direkt till den egna verksamheten.

– De får inte in pengar på något annat sätt, så kollekten ska räcka till allt. Det är helt andra förutsättningar och det är en förmån att slippa den dimensionen på arbetet.

Stillsamt besök i den underjordiska Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Söndagens gudstjänst under ELCSA:s stiftsmöte i Ladysmith, Östra stiftet, Sydafrika varade i drygt sju timmar. Den innehöll förutom en högmässa också prästvigning, avtackning av avgående stiftsstyrelse, välkomnande av den nya samt kollektupptagning.

Resan skedde inom ramen för biskopens fördjupningstermin, en möjlighet för den som varit biskop mer än sju år att under en tid ägna sig åt egen förkovran. Biskop Susanne började i Etiopien, närmare bestämt i huvudstaden Addis Abeba. Där möttes hon av en myllrande storstad, med avgaser och höga ljudnivåer.

– Jag bodde på det teologiska seminariet och här fick jag en liten möjlighet att undervisa. Men det var svårt att få kontakt med församlingslivet. Eftersom det var min längtan och intention fortsatte jag vidare.

Nästa anhalt blev det koptiska retreat- och utbildningscentret Anafora i Egypten, beläget mellan Kairo och Alexandria.

– Det var bokstavligen att lämna storstaden för en oas i öknen. Addis ligger på 2 000 meters höjd och där är cirka 20 grader året runt. Här slog värmen emot mig. 34 grader är bra varmt, i synnerhet när solen ligger på.

Hon deltog i gudstjänstlivet, besökte utbildningsdelen som bland annat byggs upp i samarbete med Helsjön folkhögskola och mötte människor som verkar i en kyrka som är minoritet i ett muslimskt land, som dessutom är en militärdiktatur.

– Det gjorde att jag ännu tydligare fick syn på det som är speciellt för oss. Det är många saker vi tar för givna som kyrka i en stabil demokrati. Men det som verkligen dröjer sig kvar är den värme och omsorg jag omslöts av.

Efter två veckor fortsatte resan till Sydafrika och Eswatini, där hon bland annat besökte Göteborgs stifts vänstift Östra stiftet, ett av regionens allra fattigaste. Större delen av tiden bodde hon på landsbygden i KwZuluNatal, en provins vid kusten i sydöstra Sydafrika.

– Det är ett mycket dramatiskt landskap, väldigt kuperat och med stora temperaturväxlingar.

Hon följde en grupp präststudenter under deras sista månad på utbildningen, deltog i ett stiftsmöte med flera tusen deltagare, var på kyrkomöte, begravning och deltog i det lokala församlingslivet. Under fem dagar blev det också en gigantisk körtävling i Eswatini.

– Det var en oerhörd förmån att få uppleva så mycket olika saker. Hela världen är Guds värld och vi hör ihop. Det är en glädje att ha fått uppleva mer av den världsvida kyrkan.

Text: Anna Rikner

Foto: Susanne Rappmann och Okuhle Kodwa Media

Vill du veta mer?

I herdabrevet Vår Gud bär sår berättar biskopen mer om sin tid i Afrika under rubriken Den världsvida kyrkan . Kapitlet skrevs under resans gång, vilket ger ett lite annorlunda perspektiv.

Andakterna och gudstjänsterna med präststudenterna i kyrkan på Umpumulo i Sydafrika var alltid flerspråkiga eftersom ingen hade det lokala språket zulu som modersmål.

Biskop Susanne bjuds på traditionellt etiopiskt kaffe i Addis Abeba.