7 minute read
Längtan efter tro är en slags hemlängtan
from Korsväg 2 2025
by Korsväg
Under hela sitt liv har Tomas Andersson Wij brottats med tron. Trånga gudsbilder som han till slut fick spränga. Nu har han landat i att tron är en väg, och tillåter sig att vila i det oformulerade. I år är Tomas Andersson Wij aktuell som författare till ärkebiskopens fastebok. Dessutom förverkligar han en gammal dröm – att göra en kyrkoturné.
Vi möts på restaurang Kometen i centrala Göteborg. Det är vårens första varma dag och Tomas Andersson Wij lägger solglasögonen på bordet. Runt oss är det ett gemytligt sorl.
Tomas laddar för en konsert i Annedalskyrkan på kvällen. Under 2025 ska han enbart spela i kyrkor – en turné han velat göra ända sedan hans första platta kom ut 1998. Då hade han ett möte med skivbolaget och berättade om idén. Skivbolaget var positivt men sade: ”Det kommer att bli ännu bättre om du väntar tills du är mer känd.”
– Och nu har jag väntat i 27 år, säger han och ler.
Tomas är en välkänd musiker och låtskrivare som växte upp i en frikyrkofamilj. I baptistkyrkan Ebeneser i Stockholm kom han i kontakt med musiken, och än idag är det speciellt för honom att spela i kyrkor.
– Jag älskar det. Man måste underordna sig klangen i rummet. Kyrkan är ett rum som människor har kommit till i hundratals år med det viktigaste i livet. Det finns en inbyggd värdighet i rummet.
De avskalade konserterna, med bara Tomas och en pianist på scenen, har fått ett fint mottagande.
– Det har varit toppen. Det är fantastiskt att komma till platser där det kanske bara finns en kyrka. Det blir en glädje och tacksamhet att man dyker upp.
I år har Tomas ytterligare en koppling till kyrkan – som författare till ärkebiskopens fastebok. Tomas och ärkebiskop Martin Modéus möttes när de båda medverkade i en inspelning på SVT. I pauserna hade de mycket tid att prata och fick fin kontakt.
– Det var så märkligt för jag hade verkligen gått och tänkt – och nämnt i min aftonbön – att jag skulle vilja skriva någonting längre. Jag hade gjort så många skivor och det var dags att tända upp ett nytt rum i huvudet.
Bara några dagar senare ringer Martin Modéus och ställer frågan om bokprojektet.
– Då var jag ju tvungen att tacka ja direkt. Boken är en ganska fri association kring fasta och fest.
– Men det är också en bok där jag ställer mig grundläggande frågor. Kan jag kalla mig kristen? Vad är kristen tro för mig? Vad är det som skaver och vad är det som drar i det kristna? Jag fick en möjlighet att formulera mig kring vissa saker som jag har brottats med hela mitt liv.
Vad kom du fram till, kan du kalla dig kristen?
– Jag kom fram till att det kanske inte är så jätteviktigt vad jag kallar mig. Jag kallar mig Tomas. Om jag kom fram till något så är det att tron mer är en väg som jag går, än en teologisk hinderbana.
Tomas har länge haft ett krampaktigt förhållande till tro där han försökt lösa saker intellektuellt. Men med tiden har han släppt taget om olika stötestenar.
– Jag får tillåta mig att vara i något som är mer oformulerat, mer poetiskt och mer meditativt.
Tomas växte upp i en kristen miljö där han upplevde att det fanns en väldigt tydlig världsförklaring. När han var i 15–16-årsåldern kände han att det började skava – de snäva gudsbilderna blev svåra att växa i.
– Så jag har varit tvungen att spränga dem och hitta nya bilder som känns som att de stämmer mer med mina erfarenheter och mina förnimmelser.
Han fick göra upp med sin bild av Gud.
– Den personliga guden framhålls ofta som något väldigt fint. Som ett starkt kort som vi kristna har. Men för mig innebar den att jag gjorde Gud lite för lik mig själv. Jag tänkte att Gud blev besviken på mig om jag gjorde fel – för att jag är människa och lätt känner mig sviken.
Idag ser han Gud som ett stort medvetande, som ett hav som man kan dyka ner i. Den relationella gudsbilden har han gjort sig av med.
Men du nämnde aftonbön?
– Det är inte någonting regelbundet, men visst, jag har ändå en dialog med Gud. Kanske inte för att jag tror att det ska ändra Gud, utan för att det ändrar mig. Framför allt försöker jag öva mig i tacksamhet, för det är en otroligt potent kraft. Jag brukar ofta tacka innan jag går upp på scen.
Musiken har blivit ett sätt för Tomas att närma sig Gud, framför allt i komponerandet.
– Det blir en känsla av att min lilla hjärna, som lever det här vanliga livet och ska köpa köttbullar och älta gamla oförrätter och fundera på amorteringarna, kan koppla upp sig mot en större hjärna där jag kan göra saker som jag egentligen inte är förmögen till. Där sånger kan komma som nästan känns färdigskrivna.
I perioder kan han komma in i kreativa skov.
– Det är ljuvligt att vara där, och det är nog min starkaste känsla av att världen är besjälad.
I samhället idag märks ett ökat intresse för kristen tro. Tomas berättar att hans 16-årige son ska åka som ledare på konfirmandläger för andra året i rad.
– Han älskar det. För honom finns det ingenting töntigt med att åka på konfirmationsläger. Det känns som att beröringsskräcken kring de frågorna har släppt. Det är ju fantastiskt.
Tomas hoppas att det ökade intresset handlar om att den unga generationen har genomskådat materialismen – där livets mening handlar om konsumtion och tillväxt. Han tror också att ungdomar längtar efter klassiska värderingar. Tomas jämför tron med en sorts hemkomst.
– Det finns något som drar i oss. Vår hemlängtan är beviset för att det finns ett hem. Hur ska kyrkan möta dem som längtar efter en tro?
– Genom att vara stolt över den tradition man har. Att inte gå in med frågan: Vad vill ni att vi ska vara? Utan att säga: ”Det här har vi. Det här kan vi erbjuda. Vi sitter på tidernas bestseller. Och vi har den här fina traditionen.”
Tomas önskar att kyrkan skulle våga ta mer plats i samhället och efterlyser mer fest och gemenskap i kyrkan.
– En bra fest kan inte kontrolleras fram, utan man skapar en möjlighet för människor att mötas. För det är där, i festens lite ostyriga energi, som möten sker och nya idéer föds och där våra hjärnspöken – som ofta handlar om att vi är rädda för andra – kan gå upp i rök.
Tomas lyfter fram att Jesus ofta ställde till med fest, eller använde festen som bild i sin undervisning. I berättelsen om den förlorade sonen upprättas sonen i en fest som han egentligen inte har förtjänat.
– Det är som att Jesus menar att Guds rike gestaltas här på jorden genom fest. Att vi delar bröd och vin och umgås. Att vi bjuder in de oväntade människorna och inte bara dem som bekräftar oss och vår status. Det har jag väldigt fina minnen av från min barndoms kyrka.
Och kanske är det just där – i det oväntade mötet – som någons hemlängtan blir till tro.
Text och foto: Maria Lokrantz
Konsertbilderna är från Tomas spelning i Vinbergs kyrka i Falkenberg fredag 4 april.
