Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever!

Jag skruvar upp volymen. Thomas Stenströms snabba baskagge, handklappningar och röst ekar mellan mina väggar. Grannarna får ursäkta. Kom igen. Jag vill känna att jag lever!

Det kvittar att den har över tio år på nacken. Jag vill höra den om och om igen. Det handlar inte om något så där lite lagom ”Det här är en låt jag tycker om”. Tvärt om faktiskt. Ingen människa får vare sig slå mig i ansiktet eller göra vad hen vill med mig. Ändå skriker jag mig hes i varje strofs skavande bilder av asfalt, slag och grusgångar. Längtan är svåråtkomligt. Den kan vara en doft. En form. En färg. En strof. Den har sällan ett tydligt mål. Så kan – eller bör – vi som kyrka verkligen slå fast vad människor längtar efter?

Det passar inte alla att dansa runt i ett rum fyllt av smärta tillsammans med Thomas Stenström. Stundom gör även jag hellre sällskap med Ylva Eggehorns nakna psalm Som bonden tar ett fång. Du vet, den om bara längtan, bara hud, mitt i vardagstyngd och möda. Samtidigt är det ingen tillfällighet att jag gärna krokar arm med dem båda. Där finns något som jag känner igen. En ärlighet och nakenhet som öppnar upp. Energin och beatet når mina allra innersta lager. Det djupt förborgade. Jag blir mindre inkrökt. Får kontakt med något större. Glömmer bort mig själv. Öppnar sinnena. Det finns mer att utforska.

Religionspsykologin visar att trons väg också startar här. I öppenhet, nyfikenhet och beredskap att ta till sig nytt. Gestaltskiften tar lång tid och är ständigt pågående. Fast det är samma värld börjar händerna gradvis jobba annorlunda, huvudet tänka nytt och hjärtat känna något förut oprövat.

Inom filosofisk och teologisk hermeneutik är det en allmän insikt att ingen händelse eller erfarenhet kan utforskas skild från sitt sammanhang. Det gäller texter och allas våra liv. Erfarenheter och de strukturer vi finns i gör något med oss.

Hade jag tolkat låten mer bokstavligt om jag haft kvar mina rosa kinder? Vad hade jag hört om jag varit någon annan? Om jag var en ensamstående trebarnsmamma? Eller en av hennes döttrar? Om jag var pensionär? Hur hade låtens energi och ord talat in i mitt liv om jag varit överläkare? Om jag varit den vänliga grannen på gården som smörjer min cykelkedja? Eller mannen som bor kvar medan kvinnan han misshandlade fick flytta härifrån? Hur hade låten rört djuplagren i mig då? Hade den fått mig att känna andens vind?

Jag vet inte. Men jag tror att startpunkten för mig är det närvarande skavet. Det är det som gör att den kommer åt djuplagren i mig. Jag tror nämligen inte på att maximera njutning och minska smärta. Sociologen Aaron Antonovsky visade att det är sammanhang och mening som gör att vi känner oss levande. Inte frånvaro av förtvivlan. Det är också min erfarenhet. När smärtan är som störst, när jag inte längre har något att förlora, ser jag klarare vad det är jag behöver mest och värderar högst.

Den hudlösheten är något jag vill vara rädd om. Hos mig själv och andra. Livet halkar liksom oftast förbi. Bokstavligt och bildligt. Det händer liksom inte mycket i komfortzonen.

Jag tänker på Psaltarens värld och Profeterna. Där hör jag väldigt lite som är enkelt. Det är konkreta situationer och de ropar för sin egen och för andras skull. Ibland ligger nöden bakom. Andra gånger står berättelsernas huvudpersoner och folk mitt i nöden.

Den Befriande Guden lovar att om jag tystnar kommer stenarna att ropa. Och Snickarsonen säger: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas ”. Det inger hopp. Jag ropar bara ut min såriga längtan om jag tror att någon lyssnar. Finns ingen där tystnar jag. Jag slutar skrika mig hes. Det blir ödsligt och tyst. Vilset och utan resonans. Bara tomhet.

Varifrån kommer de röster som säger att vi ska lägga ner kraft och energi på att längta efter Gud? Gud behöver inte mina gärningar. Det är min nästa och alla andra levande varelser som behöver dem. Vad jag behöver är att ha kontakt med livet självt. Gud blåser in liv genom mina näsborrar så jag blir en levande varelse (1 Moseboken 2:7). Det är i Gud jag andas, rör mig och finns till (Apostlagärningarna 17:28). Kanske berättar min längtan – efter att leva levande – något om denna min identitet och bestämning. Kanske ger den mig en ledtråd till det som är nedlagt i mig. Vad jag är skapad till och vem som skapat mig. I så fall gör det sammanhanget mig fri och avlastad. I det livet är jag inte ensam. Från start är jag i relation. I det livet ropar även Gud på mig. Mobiliserar mig till handling. För allt levandes skull.

Efter att ha dragits längst grusgången borstar jag av kläderna. Sträcker på ryggen och går tillbaka till det gemensamma. Lite mindre bekväm och lite mer hudlös. Gör sällskap med dem som gått före och dem som kommer efter och Gud blåser fortsatt liv i oss genom allas våra näsborrar.

Beata Åhrman Ekh, stiftskonsulent för lärande och undervisning, Göteborgs stift