Dörrvaktslängtan

På en dörrvaktsfest på Avenyn för några år sedan fick jag den spännande frågan: ”Hur tänker ni om Gud idag i kyrkan, jämfört med förr. Nu när vi vet så mycket mer?”

En av de andra vakterna, som visste att jag också var präst, hade ställt ner glaset efter middagen och högt och tydligt luftat sin undran inför alla. Det blev alldeles tyst och jag minns inte exakt vad vi sedan sade där och då. Bara att jag inte riktigt svarade på hans fråga. Men slumpen och Darwin var garanterat uppe på bordet. Vi var också inne och nosade på frågor om ens tro spelar någon roll, Bibeln, vad som händer när vi dör, ”grejen” med Jesus och det lite laddade ordet frälsning Ett ord som nästan alla runt bordet spontant associerade med negativa saker. Antingen ett världsfrånvänt farväl till alla roligheter här och nu, fyrkantig bokstavstro, flummigt önsketänkande eller ansträngd politisk korrekthet.

Ärligt talat blev jag lite överrumplad av intresset.

När jag några år senare gick in i den beryktade ”mitt-i-livet-väggen” tog våra samtal en lite ny vändning. Dels var det andra runt bordet från den kvällen som hörde av sig. Dels ändrades tonen lite. Det kändes som om allt blev mer på riktigt. Mer ärligt. Inte minst för mig.

När jag sedan fick frågan från stiftet om jag ville ta över ansvaret för Svenska kyrkans engagemang på Vetenskapsfestivalen kändes det som en stor förmån. Möjligheten att få bolla de stora frågorna med forskare inom allt från fysik, biologi, filosofi, historia, bibliska språk och teologi.

Från de här åren tog jag med mig att det finns fler än ett sätt att ta till sig evolutionen teologiskt. Både olika mer radikala synsätt och andra som är mer försiktiga. Men att Gud idag oftare tänks som mindre kontrollbenägen (slumpen), mindre färdig (miljarder år) och inte så obegripligt allierad med vissa mot andra (naturligt urval), är tydligt.

Föreställningar som varit betydligt vanligare förr, än de är idag.

En annan sak var att några av de till synes mer nytänkande perspektiv som vissa moderna evolutionsteologer lyfter fram idag faktiskt ser ut att ha funnits med i kristendomen länge. Fast lite under radarn för de flesta av oss. Inte minst i den keltiska traditionen, med bas på ön Iona i den skotska övärlden. Dit Columba, en inlyssnande munk, anlände från Irland på 500-talet. Det är mycket som är attraktivt i det naturnära keltiska tänkandet. Särskilt här uppe i Norden, där just naturupplevelser och andlighet för många ses som en och samma sak. Att de mer naturmystikinspirerade kelterna med starka kvinnliga ledare som S:ta Brigida och den mer dystopiska augustinska traditionen inte drog helt jämnt minns jag att flera av mina tidigare dörrvaktskollegor tyckte kändes spännande.

Tecken på bredd och mångfald i den kristna tron. Men också kelternas övertygelse om världens skapelse mer som kommen ”ur Gud”, än den ”ur inget” (ex nihilo) – en tanke som kom att bli den officiella kyrkliga hållningen med tiden. En blick på världen som fick dem att självklart inkludera djuren, träden och allt levande i Jesusorden om att ”älska din nästa som dig själv” (Matt 22). Karaktärsdrag i den keltiska andligheten som, den i sommar, Sverigeaktuelle skotske teologen John Philip Newell skrivit mycket om. Flera av oss tyckte också att det var spännande att kelterna såg ut att ha motsatt sig den antika trevåningstanken om universum. Där det tänktes att Gud befann sig någonstans på andra sidan molnen. Och detta långt innan den nuvarande vetenskapliga världsbilden slog igenom. Istället vördade de stolt det heliga som en djupdimension i jordens myller, skiften och mångfald.

Att få samtala med människor från olika bakgrund och sätta ord på funderingar, känslor, tro, tvivel och önskningar har varit mycket stimulerande. För mig har det också förstärkt känslan att alla bär på ett djup inom sig. Djup som smittar, berör och väcker just tro när de släpps fram på ett otvunget sätt. När vi också lyssnar på subtila aningar, skav och just längtan. Även där vi inte förväntar oss att sådana dörrar ska öppnas.

Lyssna vidare på Pontus Nilsen och professor Johan Söderman i podden HOPPSAN?! – spännande möten, inspiration och livets mysterier i den moderna djungeln.

Pontus Nilsen, präst, Oscar Fredriks församling