Längtan efter en tro

Jag minns inte när min längtan vaknade igen. Kanske var det den där vårdagen i april för två år sedan när jag skulle intervjua David för dokumentärserien Beroende som senare sändes i P4. Ett plötsligt, intensivt vårregn överraskade oss och vi var tvungna att söka skydd inne i kyrkan för att inte bli dyngsura. Där möttes vi av en leende man som bokstavligen öppnade både famnen och kyrkan för oss.

Han sade: ”Äntligen. Äntligen är du här!” och så blinkade han med ena ögat. Jag mötte hans blick och kände en innerlig värme sprida sig i bröstet. En känsla av att… komma hem. I några sekunder dröjde min blick sig kvar i hans och en välbekant känsla vecklades ut inuti mig: längtan.

Jag stod där med hjärtat i handen en kort stund innan förnuftet drog i gång och tankarna började mala, kanske kände han igen mig, eller min röst, eller så hade vi mötts i något sammanhang för länge sedan som han, men inte jag, kom ihåg? Sedan började jag tänka att han säkert sade så där till alla, som en inövad fras, för att sälja in sitt ”budskap”. Ni vet hur det är när förnuftet går loss. Magin ska bort till varje pris. Inget får vara heligt när rationaliteten råder.

Hur som helst, han ordnade en tyst plats för oss, bjöd på kaffe med mjölk och två sorters kakor och vi kunde genomföra intervjun utan att bli blöta eller störda. När vi avslutade och tackade för oss gav han mig ett litet mässingsmynt med helgonet St:a Clara på. ”Gud väntar på dig!” sade han med ett plirigt leende och så vinkade han iväg oss.

I det där mötets magi vaknade min längtan. En längtan som på intet sätt är ny. Tvärtom. Den har nog alltid funnits där och många menar att den är en del av att vara människa. Gudslängtan. Längtan efter det som finns bortom. En längtan som är allt annat än rastlös, skavig och girig. Den känns snarare varm och trygg i bröstet och samtidigt bubblig av iver.

Den bodde i mig redan när jag var en liten flicka som hade alla känslorna utanpå och inuti. Mest behövde jag Gud för att hjälpa till att bemästra rädslan. Rädslan för mörkret, för döden, för ensamhet och för att gå vilse.

Även i tonåren höll jag i den där längtan som en trygg vän, men nånstans som ung vuxen tappade jag tillfälligt bort den. Blev något av en svartsynt skeptiker som använde den här hjärnan vi begåvats med till att lösa problem, planera och strukturera mer än att känna. In med min längtan i nåt mörkt arkiv i väntan på att livets skulle sluta rusa så. Avstängd och undanskuffad. Bortglömd och dammig. Förvisad av förnuft och kontrollbehov och kan-bäst-själv i ett vansinnestempo utan andrum.

När jag skriver det här ligger jag i en ganska hård säng under tunga yllefiltar och rosablommiga lakan i ett mycket litet och enkelt rum på Sankta Birgitta-systrarnas gästhem i Assisi. Ovanför oss breder den lilla staden, där Sankt Franciskus föddes på 1100-talet, ut sig. Han som föddes in i ett liv präglat av rikedom och överflöd men som gav bort allt. Han som ägnade tre år av sitt liv till att be i en grotta i berget ovanför Assisi för att lära sig höra Guds röst. Guds röst, som till slut när han hade lärt sig urskilja den, sade åt honom att Gud finns i allt. I djuren, blommorna, solen, månen, vinden och träden. Som sade att han skulle återuppbygga kyrkan, förnya. Han som längtade efter Guds befallning, tålmodigt väntade och sedan tydligt lärde sig att höra Guds röst.

Min återuppståndna längtan tog mig hit till Assisi via en studiegrupp i min hemförsamling Sorunda, redo att välkomna livets mysterium, tränga in i den där sprickan där ljuset finns. Påve Franciskus har precis begravts och hela den lilla medeltidsstaden är förstås starkt påverkad av det.

Påve Franciskus visste vad längtan var. I en predikan på trettondagen för tre år sedan sade han:

”Gud har skapat oss så här: Han har knådat in längtan; orienterat oss, som de vise männen, mot stjärnorna. Vi är det vi längtar efter. För det är längtan som vidgar vår blick och driver livet vidare: bortom vanans barriärer, bortom ett liv som är tillplattat av konsumtion, bortom rutinens trötta tro, bortom rädslan att sätta oss själva på spel, att engagera oss för andra och för det goda. Att längta är att hålla elden inom oss vid liv – elden som driver oss att söka bortom det omedelbara, bortom det synliga.”

Jag är så väldigt tacksam att jag hittat min längtan igen.

Sanna Lundell Frilansjournalist och präststudent