7 minute read
Många resurser i Guds skafferi
from Korsväg 2 2025
by Korsväg
I Munkedals församling träffas man en gång i månaden för att ta vara på det naturen har att ge. Här ses naturen som Guds skafferi, och det finns mycket att använda och lära sig. Men det är inte bara naturen som ger resurser – Guds skafferi har också fått en helt ny grupp människor att engagera sig ideellt.
En liten plastkruka med jord står framför varje plats på de långa borden i Munkedals församlingshem. Bredvid dem ligger späda, gröna plantor omsorgsfullt inbäddade i lite papper. Borden är fullsatta, och längst fram i salen står mängder av spirande växter, som vildgurkor, luktärter och knölar från dahlior. Många människor i förkläden med ”Guds skafferi” tryckt på bröstet har rusat mellan köket och salen och ställt fram mat, välkomnat de som kommer in, och bemannat borden där plantor och sticklingar säljs för väldigt överkomliga priser.
Just nu är handeln pausad. Istället lyssnar besökarna uppmärksamt på Maria Arnborg och Gunilla Knutsson, präst och diakon i församlingen, som berättar om kvällens tema och leder en enkel workshop med de små plantorna framför oss.
– Framför er har ni jord. Den har Gud själv skapat. Ta era fingrar och känn på den där jorden, för den är helt fantastisk, säger Gunilla. Den är både så vardaglig och så helig som det kan bli.
Alla som sitter runt borden får ta tomatplantan framför sig, varsamt sätta ner rötterna i jorden och fylla igen. Samtidigt uppmuntras man att fundera över sina egna rötter, sina förutsättningar i livet.
Detta är Guds skafferi i Munkedals församling. En gång i månaden hjälps Maria, Gunilla och runt tio volontärer åt att ordna en församlingskväll med ett tema kring odling, förädling, återbruk eller hållbarhet. Denna gång är det plantbyte, nästa gång utematlagning. Man träffas, äter tillsammans, lyssnar till en andakt och gör några workshopar eller aktiviteter på temat. Det började med att Gunilla och Maria, som själva är intresserade av odling, ordnade en träff med tema att odla på liten yta.
– Sedan dess har det vuxit. Vi märkte snabbt att det fanns ett jättestort intresse, och fler som ville engagera sig. Temat är kopplat till det som finns att ta vara på i naturen just nu och till någon bibelberättelse, ofta vald med tanke på var vi är i kyrkoåret, berättar Maria.
Oftast behöver Maria och Gunilla själva bara nämna ett tema – sedan tar volontärerna glatt hand om bemanning, planering, matlagning och det mesta som kan behövas. Lorina, en av volontärerna, föreslog en gång att hon kunde ha hand om en kväll om örtsalt – och
vips, så blev det av. Här bär alla ansvaret och idéerna tillsammans.
– Det roliga är att detta har lockat en helt ny grupp av volontärer. Det är människor som aldrig förr har varit intresserade av att vara med och hjälpa till i kyrkans verksamheter, men här vill de det. Vi har flera som är mitt i arbetslivet och kommer hit efter jobbet, och det är fler män än annars, berättar Gunilla. Hon tror att det som lockar är längtan efter att göra något lite annorlunda, att få skapa med händerna och göra nytta samtidigt som man själv får med sig något.
– Alla har något litet som man bidrar med. Det tror jag är viktigt, att man inte bara får ta emot, utan också får ge, säger Maria.
» Det roliga är att detta lockat en helt ny grupp av volontärer.«
Det blir många nya volontärer. Någon vill bara vara med när temat rör odling, någon när man ska göra björkrisvispar – och vissa är alltid med. En av de sistnämnda är Bruno Hansson. Han har varit volontär sedan ett par år tillbaka och har idag tagit med sig björksav från sin egen skog. Saven går att dricka som den är och har en söt och lite träig smak. Bruno ställer ett par stora glasflaskor på varje bord medan de första besökarna går och tar för sig av middagen han varit med och lagat i köket. Han berättar engagerat om vad björken ger och är mån om att det ska räcka till alla som vill smaka. – Jag älskar det här med Guds skafferi! Bara namnet är fantastiskt. Skapelsen är otrolig, hur det växer i naturen och hur vi kan använda det. Det finns så mycket vi kan äta, och ofta utan att tillsätta något. Det fascinerar mig.
Till slut är brödet, som en volontär bakat på egenodlade nässlor, och örtsmöret, som någon annan kommit med vildplockad ramslök till, uppätet. Då ökar aktiviteten vid växtborden, och många upptäcker nya sorters växter att ta med hem. En av dem som botaniserar bland bladen och rötterna är Sebastian Tallstig, som är här för första gången ikväll. Han hörde om plantbytarkvällen via Facebook och har lyckats hitta mycket nytt.
– Jag kom för att köpa plantor. Sedan under middagen satte sig någon bredvid mig och började prata. Jag ser ut lite som en huligan och det är inte så ofta nya människor vågar prata med mig, så det var kul det här, skrattar han.
En annan nykomling för kvällen är Sabina Frimark, som är här med familjen.
– Min dotter tipsade mig om detta, så jag ville komma hit och kolla. Jag tycker det är jättepositivt att man gör sådana här saker, att man delar med sig. Det känns roligt att det är lite av varje, både plantor och gemenskap.
Samtalen fortsätter medan borden töms och Bruno, Lorina och de andra som har hjälpt till börjar diska och packa ihop. När kvällen går mot sitt slut säger Gunilla att hon ser en sådan längtan efter tro hos alla de som kommer till Guds skafferi. Hon ser också att man vill tro på sitt eget sätt, där man inte bara slår upp en bok, utan också får vara med och göra något. Gud är med även i vardagen, och när man står och rör omsorgsfullt i en soppkastrull, eller vattnar och sköter om sina grödor för att ta med till den gemensamma middagen, då bidrar man till hela kyrkan, säger hon.
– För mig är det tro på en jättehög nivå!
På ett bord vid utgången till salen står en tavla med en bön i en grön ram. Bönen lyder:
Tack för att du rustat oss människor med olika förmågor och kunskaper och tack för att vi får växa tillsammans. Ge oss nu förnyade krafter och spirande engagemang, förmågan att se och utforska ditt rika fantastiska skafferi.
Det är en passande bön för skafferiet, för det är precis vad som har gjorts här ikväll. Människor med olika förmågor har fått mötas, utforska och spira tillsammans. Här blir det tydligt att vi alla har något att tillföra i Guds stora skafferi.
Text: Frida Blomqvist Foto: Daniel Hultenmo
