Gud bär dig - inte tvärtom

"Min man sjunger i kör och säger att han tycker att det verkar komma allt fler till kyrkan på senaste tiden, stämmer det?"

Frågan ställs av en producent på den lokala P4-station dit jag kommit för en intervju i ett annat ärende. Tacksamt nog kan jag plocka fram färska siffror på hur allt fler går på gudstjänst och väljer att aktivt gå in i Svenska kyrkan, samtidigt som färre väljer att aktivt gå ur. Jag kan berätta om glädjen över att antalet konfirmander ökar och att fler unga väljer att döpas i samband med konfirmation.

Det är spännande att följa hur människor på olika sätt närmar sig kyrkan. Vi lever i en tid med stort fokus på individen och det är lätt att även tro blir en prestation. Vad och hur mycket ska jag tro för att kunna kalla mig kristen?

DN:s kulturchef Björn Wiman har berättat om hur han för några år sedan i samtal med en präst undrade om han var just tillräckligt troende. Prästen log och svarade ”Du är ju här nu”, sa han. ”Det räcker. Du tror.” Uppväxt i ett sekulärt hem är han en av dem som genom åren närmat sig kyrkan och beskriver i dag Tron som tillhörighet, snarare än övertygelse. Förtröstan snarare än förvissning * .

Vi är vana vid att kunna väga och mäta, ovana vid att ge plats åt mysterium. Biskop emerita Caroline Krook formulerar trons väsen i följande bön:

Vid det första gryningsljuset var det ingen som hoppades något. Det fanns varken väntan eller förväntan.

Det enda som fanns var besvikelse och sorg. Undret skedde ändå!

Människors tro kan uträtta mycket – men inte detta.

Människors otro kan hindra mycket – men inte detta.

Tack, Gud för att det verkliga hoppet i världen inte är beroende av om jag orkar hoppas eller inte. Kraften är din – inte människors.

Det är verkligen sant att människors tro kan uträtta mycket. Nästan försätta berg. På samma sätt som otro och rädsla kan hindra mycket. Förlama och förminska människor till oigenkännlighet. Men när vi kommer till Jesu uppståndelse, den kristna trons centrum och grund – så är den oberoende av människors tro eller otro. När vi kommer till Guds existens så påverkas den inte av var jag just nu befinner mig på trons resa.

Jag tror att detta behöver sägas om och om igen. Det behöver sägas till de tvärsäkra, de som ständigt står beredda med svar på alla upptänkliga frågor, som en påminnelse om Guds oberoende. Det behöver sägas till de tvivlande, som en påminnelse om Guds storhet.

Ärkebiskop Martin Modéus fick för något år sedan frågan av en programledare i tv-programmet 30 minuter om hur Jesus uppstått från de döda. Hans svar, ”Det vet väl inte jag”, spreds blixtsnabbt i olika sociala medier. Inte hånfullt, utan med respekt. Han svarade ärligt, han vet inte – ingen av oss vet – och det betyder inte att tron vittrar sönder.

Det är sant att tron är något djupt personligt. Den färgas av dem vi är och vad vi har med oss i livet, den förändras och fördjupas i takt med att vi gör nya erfarenheter i livet. I den meningen är tro något subjektivt, något som utgår från var och ens egen horisont. Den bild jag har av Gud är min. Men om detta är allt som finns att säga om tro och Gud, så finns det en uppenbar fara som Caroline Krook så skickligt visar på, nämligen att vi hamnar i en tro där människa och Gud byter plats. Som att Gud skulle vara beroende av dig och mig för sin existens. Om Gud finns och om Jesus har uppstått från de döda så är detta sant oberoende av vad jag som individ tänker och tror.

Känns det tveksamt eller rent av omöjligt att begripa så är du i gott sällskap. Vi möter de tvivlande redan bland Jesu egna lärjungar. Dessa som av rädsla för sitt eget skinn sitter inlåsta, och ändå låter sig drabbas av uppståndelsens under: Jesus lever, döden är besegrad! Låt oss hoppa ombord på trons skepp och tillsammans bli burna över vattnet.

+Susanne

* Björn Wiman: Till Gud kan du inte lämna någon feedback - DN.se

Susanne Rappmann Biskop Göteborgs stift