Page 1

Mรถrkrets Vita Vrรฅr


Mörkrets vita vrår är en kollektiv roman av fryshusetsskrivarelever (Estetik och media årskurs 1) Framarbetad under handledning av Annika Heurgren & Fanar Al-Tai Tryckt på PaperTalk 2016 Omslag Mina Geijer & Nova Andersson


Alissa Part

]4^

6

Elizabeth Syversen

18

Mina Geijer

30

Deniz Rosenstam

40

Emilie Johansson

48

Alex Eddestan

64

Nova Andersson

74

Elin Sundstrรถm

84

Ella Lilius

94

Toni Conrad

118

Luka

138

Mikaela Gador

146

Epilog

162 ]5^


Där simmar lögnen

x

]6^

Det är kallt. Människor är inte gjorda för att sova utomhus i tjugo minus. Det är tidig förmiddag, och Clara har precis vaknat. Stockholm är tyst, det känns som att hon är den enda som är vaken. Inga ljud från några bilar, eller tåg. Inga ljud från industrier eller människor. Det måste vara kylan, tänker hon. Det finns ingen som vill vara utomhus, men hon har inget annat val. Filten hon har räcker inte på långa vägar. Det gör inte heller kappan eller halsduken, men det är allt hon har. Ett par trasiga skor, strumpbyxor med hål i och en tunn sommarklänning. Hon äger inget annat än det hon har på sig. Inte en krona, inte ett öre. Utan hem, utan mat. Ingen familj, inget hopp. Det har inte alltid varit så här. Inte på långa vägar. Allt det där fanns. Sen fyllde hon arton, och blev utkastad på gatan. Utan något än det hon hade på sig. Dag efter dag har hon tänkt ‘om jag ändå inte fyllde år på sommaren’. Inte för att det hade gjort någon mer skillnad än lite varmare kläder på kroppen. Det hade blivit gatan i vilket fall som helst. Hon sträcker sakta på sig, känner att alla kroppsdelar fortfarande rör på sig. Hon hörde en gång talas om en man som somnade utomhus i femton minus, och blev av med alla tår på vänster fot. Men alla tår rör sig, likadant med fingrarna. Hon andas långsamt, fyller den lilla bröstkorgen med iskall luft, och släpper ut det i ett stort moln av värme. “Jag kanske skulle sälja min kropp”, säger hon för sig själv. Hon tittar ner.

]7^


“Fast det såklart, vem skulle vilja ha ett benrangel? Ett kort benrangel, till råga på allt.” Hon suckar. Det finns säkert någon som vill ha mig, tänker hon. “Någon som inte är du, såklart”, säger hon och tittar på Karl. Han stirrar tillbaka. Han säger ingenting, som vanligt. “Du kan väl göra någon nytta istället för att bara stå där!” Hon skriker i frustration. Karl stirrar. Hon börjar gå bort från honom. Han följer efter, som alltid. Hon går, och går, tills fötterna värker, och lungorna svider. Den kalla luften bränner i hennes ansikte, snön skär sår i hennes kinder och panna. Karl trampar bakom henne. In i staden. Fina Stockholm. Mitt Stockholm, tänker hon. “Jag har inte mycket, men Stockholm finns alltid här för att göra mig gladare”, säger hon till Karl. Han säger inget. Hon bryr sig inte. “Kanske får vi mat idag. Vad tror du?” Frågar hon. “Kanske det”, svarar Karl. Hon stannar tvärt. Vänder sig om, tittar på Karl. “Vad… Vad sa du?” Hennes röst svajar, hennes händer skakar. “Kanske det, sa jag.” Hans röst är hård, mörk. Runt omkring går människor och blåser värmemoln i den fallande snön. De bryr sig inte om henne, eller Karl. “Var fick du luft ifrån?” Hennes röst är osäker. Hennes hjärta slår snabbt. Karl tar ett långt steg närmare henne. Hon kan känna hans andedräkt. Den luktar unket, gammalt. “Vad jag vill veta, är varför du inte är död än. Hm?” Hans ögon är hårda, får henne att känna sig mindre än vad hon är. Hon skakar på huvudet. “Jag… Jag vill inte dö. Det vet du.” Hennes ben skakar. Hon vill inte. Vill inte vara här. Vill vara var som helst utom här. “Men jag vill att du dör. Jag vill att du ska dö. Dö, Clara. Dö.” Han står framför henne. Hon kan inte se vems moln som är vems. Hon skakar på huvudet. Nej. “Nej. Nej, Karl. Jag ska inte dö. Och du kan sluta prata nu, du kommer ändå inte få som du vill.” Hennes röst är stadig, hennes

ben skakar inte längre. Han krymper framför hennes ögon. “Du ska dö!” Hon skriker och hoppar på honom. Hans långa kropp landar tungt på marken. Hans huvud slår hårt i kullerstenen. Hans hårda ögon rullar bakåt. Hon slår på honom, river, skriker. Dunkar hans huvud i marken igen, igen, igen. Hon hör ett högt kras, fortsätter att slå. Hans ansikte blir blodigt, det är en stor blodpöl på marken under hans huvud. Hon sitter på hans bröst och är så liten, så liten. Så stark. Hon känner hur något hårt smäller in i bakhuvudet, och allt blir svart.

]8^

]9^

v Det är varmt. De går tillsammans fram till mannen. Clara ser på honom, han är svag och ser ut att ramla vilken sekund som helst. “Kan jag hjälpa herrn att komma dit han ska?” Frågar hon mannen. Den gamle tittar upp på henne, och ler ett snett leende. Hon sträcker ut sin arm och han tar den. Långsamt känner hon hur han blir stadigare på benen, och de börjar långsamt gå framåt. “En sån vacker flicka måste ha bättre saker för sig än att hjälpa en gammal man.” Hans röst påminner henne om kärlek. Kärlek till livet, kärlek till sin medmänniska. Hon ler, och blickar upp mot den molnfria himlen. “Det finns inget viktigare än att vara snäll mot andra”, svarar hon. Hans ben skakar till, men hon är så stabil och lutar honom mot sig. Där står de tills han återfår balansen, och börjar den långsamma promenaden igen. Den varma sommarluften yr i hennes hår, och hon ser hur mannens ögonbryn rör sig i vinden. “Jag ska bara till banken här framme, förstår du.” Mannen ser på henne, och hon tycker sig känna igen honom. Hans vänliga ansikte är fullt av rynkor, och är så kutryggig att han nästan är lika kort som henne. “Jag hjälper er gärna hem igen, om ni skulle tillåta mig att hjälpa


er.” Han skrattar glatt. “Nej, men flicka lilla, nu tror jag du gått och blivit tokig. Inte ska du spendera en fin sommardag med att hjälpa mig. Seså, har du inga vänner att umgås med? En trevlig pojke kanske?” Han tittar menande på henne. Hon förstår inte vad han menar. Hon skakar på huvudet, och ler. “Inte alls, min gode herre. Jag fick lära mig som liten att alltid respektera mina äldre. Och, om möjligt, hjälpa dem. Förresten så har jag inget annat att göra. Jag skulle gärna spendera dagen med att göra alla äldre i Stockholm lite gladare.” Hon tänker efter. “Fast, det skulle nog ta mer än en dag, så jag får anställa några som hjälper till.” Han skrattar, och skrattar, och han skrattar tills hon tror att han kommer ramla i backen. Det gör han inte, istället tar han hennes hand i sin och dansar en långsam vals, mitt på torget. En man med dragspel går förbi, och sätter genast igång med att spela en visa. Han tittar på henne, så som hon tänkt att en morfar eller farfar skulle titta på sitt barnbarn när han var stolt över henne. Hon blundar och låter dragspelet ta med henne till ett hus, där hon och hennes farfar dansar i stora salen. Han är lång och stark. Hennes far spelar på sitt dragspel, och hennes bror och mor dansar bredvid dem. I fåtöljen sitter farmor och sjunger i takt med musiken. De stora fönstren släpper in varmt ljus, och hennes klänning rör sig kring hennes ben när farfar snurrar på henne. Hon öppnar ögonen, och runt omkring dansar främlingar med sina makar och barn. Värmen från alla människor, och den stora gula solen, får henne att le. Hennes farfar ler med henne när han snurrar henne igen. Musikerna blir fler, och nu känns det som en hel orkester. Det är hennes bröllopsdag, och hon dansar första dansen med sin farfar. Han ler, och ringen på hennes finger glittrar i solen. Hennes klänning är vit, och hennes nyblivne man är vacker. Det finns inget hon hellre vill, än att det ska vara på riktigt.

] 10 ^

v Det är kallt. Någonting kittlar under hennes fot. Hon flyttar på den med ett stön. Hela kroppen värker, med det bultande huvudet som epicenter. Kittlandet rör sig från foten till hennes ben. Hennes nakna ben. Hon slår upp ögonen, och kollar ner på en hund. Hund. Hon hoppar upp på fötter, och ångrar det genast. Det dansar svarta prickar framför henne, och hon måste ta tag i stolen för att inte ramla. Stol. De svarta prickarna försvinner sakta, och hon kan se att hon står i ett rum. Ett stort rum. Det är fint, som något ur en tidning. Det kittlar på hennes lår. Det är en hund. Hon drar efter andan, och paniken börjar komma. Hon vill skrika, men får ingen luft. Hon hör någon som visslar, och hunden försvinner. Hon sjunker ner på golvet med en lång utandning. Med hunden borta vågar hon se sig runt i rummet mer noggrant. Stolen hon höll i är vackert snidat i mörkt trä. Precis som allting annat i rummet. En stor bokhylla med meter av böcker. Ett bord med en spetsduk på. En tekanna och två koppar. En sockerskål. Hon ställer sig upp. Hon hör fotsteg, och där kommer Karl. Han ler med hela ansiktet. Hon ler tillbaka. Han sätter sig i en av fåtöljerna. Hon reser sig och sätter sig mitt emot honom. “Det är våran hund, vet du.” Han ser på henne med oroliga ögon. Hon nickar. “Jag förstod det. Är… Är han snäll?” Hon tittar ner på sina händer. De pillar på klänningen. Den är vacker. Ljusblå, med vita blommor. Han skrattar. “Annars hade jag aldrig skaffat honom.” Hon tittar upp på honom. Han stirrar på henne med intensiva ögon. Hon rodnar. “Du är så vacker, min Clara.” Han reser sig upp och går runt bordet, fram till henne. Han håller hennes haka i sina varma händer. Hon blundar. Hans andra hand tar hennes, och han drar

] 11 ^


upp henne ur fåtöljen. Hon fortsätter att blunda. Hennes fötter snubblar på en tjock matta, men hon håller ögonen stängda. Han håller hennes hand i sin, och hon känner sig så trygg. Han kan ta med henne vart han än vill, hon skulle aldrig släppa taget. De går runt i huset, och hon kan känna doften av mat.Varm mat, med kött. Hennes mage kurrar. Karl skrattar. Han stannar, och släpper hennes hand. “Öppna inte ögonen än”, viskar han i hennes öra. Hon nickar. Han går bort från henne, och hon kämpar för att hålla ögonen stängda. Han rör sig i köket, det är där dom är, och slamrar med porslin och glas. Han öppnar ett kastrulllock, och en doft av syltlök och kött fyller hennes lungor. Karl dyker upp bakom henne, “Ögonen stängda, Clara.” Hon försöker. Det är svårt. Han styr henne till en stol, där hon sätter sig med en duns. Den är mjuk, vadderad. Han klämmer på hennes axlar och sätter sig på en egen stol. Den knarrar. “Nu får du öppna ögonen.” Han pratar med ett leende i ansiktet, och hon öppnar ögonen. Drar efter andan. Karl skrattar. “Nå? Vad tycker du?” Hon ler. Och ler, tills kinderna värker. “Hur har du lyckats med det här?” Hon visste att han kunde laga mat, men det här. Det här är något helt annat. Det är en stor gryta, kallops, av det hon ser. Potatis, bröd, en kaka på köksbänken. “Du låg och sov så länge efter promenaden vi tog, jag tänkte att du kan få sova så lagar jag mat. Sen vaknade du inte och jag gjorde en paj, och bakade bröd. Det var trevligt.” Han blinkade åt henne. “Du snarkade.” Hon skakar på huvudet. “Omöjligt! En dam snarkar inte.” Han skrattar så huvudet flyger bakåt. “Då är inte du en dam.” Han skrattar mer. Hon sparkar honom på benet. Han skrattar så mycket att han ramlar av stolen. Hon tittar ner på honom, där han ligger och skrattar så han gråter på köksgolvet. “Nu får du ge dig, annars sover du på soffan inatt.” Han sätter sig upp, och torkar bort tårarna från kinderna.

“Ja, frun.” Han skrattar till, men lugnar ner sig och sätter sig vid bordet igen. Han sträcker sig efter potatisen. Bakom sig hör hon tassar på trägolvet, men när hon vänder sig om står det en kort, tjock man klädd i vitt. Hon vänder sig snabbt om och tittar på Karl. Han har inte sett mannen. Hon försöker säga något, vad som helst, men hennes röst vill inte fungera. Hon hör tassar på golvet igen, och bredvid henne ställer sig hunden. Hon skakar på huvudet. Hon var helt säker på att det var en man som stod bakom henne. Hon skakar på huvudet igen. Tar upp gaffeln och börjar äta. Det är otroligt gott. “Karl, varför har du inte lagat sån här mat förut?” Frågar hon med munnen full av mjukt kött. Han ler och sväljer maten han har i munnen. “Tänkte att du inte velat ha god mat förut”, säger han och kastar en bit kött på golvet. Den är uppäten inom sekunder. Hunden gnyr och tigger om mer. Karl ger efter och kastar ner en bit till. Clara skakar på huvudet och kollar på hunden med avsmak. Det är något fel att ha hund hemma. Det är något fel på den här hunden. “Han är inte ond, du vet.” Karl tittar på henne med menande ögon. Hon förstår inte. Hon skakar på huvudet igen. “Han är inte snäll heller.” Säger hon och stoppar en bit potatis i munnen. För en sekund tycker hon sig känna smaken av gröt, men det försvinner lika snabbt som det kommer. Han suckar och klappar mjukt på hundens huvud. “Han heter för övrigt Boris.” Karl tittar inte på henne, hans blick är fast vid hundens nos, men han är någon annanstans väldigt långt borta. Hunden, Boris, viftar på svansen och trycker sig mot Karls ben. “Jag bryr mig inte”, säger hon och ställer sig upp. Hon tittar inte tillbaka när hon går in i sovrummet. Det gör hon inte. Inte om hunden, om Karl, om maten han precis lagade. Hon bryr sig inte. Hon sätter sig mitt på den stora sängen och drar upp benen mot sitt bröst. Hon blundar och lutar huvudet mot sina knän.

] 12 ^

] 13 ^


v Rummet luktar unket, och målarfärg. Hon hör någon som skriker, men lyfter inte sitt huvud. Orkar inte, vill inte. Kan inte. Hennes huvud känns som bly, hennes hud som kol. Det gör ont överallt. Det kanske skulle vara bättre att dö. Bättre att bara försvinna. Hon hör skriket igen, den här gången närmare. Det ekar i huvudet. Allt gör ont. Hon rör inte på sig. Hennes ben värker, och hennes armar bränner. Hon mer känner än hör hur dörren öppnas, någon kliver in i rummet och stänger långsamt dörren. Personen snörvlar, hostar. Sätter sig på hennes säng. Hon tittar upp. Det är Karl. Han sitter och ler, med rosiga kinder och röd näsa. Rummet luktar inte färg längre. “Jag vet att du inte gillar hundar, men för min skull, kan du inte försöka?” Hon rör sig inte. Han suckar. Flyttar på sig och lägger sig bredvid henne. Hon blundar igen. Han tar hennes händer och flyttar på dem. Han flyttar på hela henne, tills hon ligger ned bredvid honom. Hon är så liten, så smal. Han är så stor, så stark. Clara skakar när han lyfter upp klänningen över hennes huvud. Han smeker hennes mage. Hon får gåshud. Hans händer är varma och stora. Han täcker hennes mage med en av dem. Trycker lätt. Hon rör sig inte. Blundar. Han lägger sig över henne och kysser henne. Hon kysser tillbaka. Han är varm, hon är kall. Han smeker hennes sidor, kysser henne hårdare. Hon vill inte. Skakar på huvudet. Han tar hennes huvud i sina stora händer. Hon öppnar ögonen och stirrar in i hans. De är hårda, kalla. Han är inte sig själv. Han är större, farligare. Han nickar, och kysser henne igen. Hon försöker vrida sig undan, men han är så stark. Han håller fast henne med sin kroppsvikt, håller fortfarande hennes huvud i sina händer. Hon skakar, försöker sparka bort honom, men han rör sig inte. Hans kyssar flyttar sig till hennes hals, och hon kvävs, hon dör. Hon kan inte andas, vill inte. Tänker att det är så här min själ dör, det är så här jag dör. Hans blöta mun täcker hennes bröstvårta,

] 14 ^

och hon gråter. Iskalla tårar rinner ned för hennes kinder. Hon sparkar på honom. Han flyttar sin mun till hennes mage. Hon skakar på huvudet. Slår på hans axlar, men hans händer håller i hennes höfter, och hon kan inte röra sig. Får inte. Han biter henne magen, och hon känner hur det rinner blod ner för hennes sida. “Sluta!” Hon ber, hon bönar. Han slickar henne. Hon är kall, huttrar. Känner sig ful, smutsig. “Snälla sluta”, snyftar hon. Han tar av sig sin tröja och täcker hennes mun med sin. Hon kan känna hans hårdhet på hennes lår. Han är stor. För stor. Hon försöker skrika, men hans mun är i vägen. Hela han är i vägen. Han drar av sina byxor, och hon ber. Hon ber till allt hon vet, allt hon inte tror på. Snälla. Få honom att sluta. Jag vill inte. Jag vill inte. Han slutar inte.

v Det är kallt. Hon ligger på sängen, naken, utan något som täcker henne. Det bränner. Hennes kropp är inte hennes. Hon är bara ett skal, som väntar på nästa uppgift. Och hon är rädd för vad det kan vara. Lampan i taket bländar, och sängen under henne skaver mot benen. Hon rör inte på sig, fortsätter att stirra in i den vita lampan. Vill inte röra sig, kan inte. Det är något som är fel, hon känner det på sig. Armarna sitter fast, benen också. Hon är fastspänd, utan någon som helst förmåga att röra sig. Hon rycker i benen, men de rör sig inte. Hon försöker slå med armarna, men de rör sig inte heller. Hon skriker. Rösten fungerar inte, och ut kommer bara en hes utandning. Hon hör någon som rör sig, och tittar mot dörren. Han är lång, och stor. Hans skalp är full av stora bölder och skorpor. Vissa läcker var, andra blod. Hon smakar blod i hennes mun. Han vänder sig om och tittar på henne. Ler. Det är inte Karl, tänker hon. Hon skakar på huvudet, och han öppnar dörren och går ut. Stänger igen den med en hög smäll. Hon rycker till,

] 15 ^


men kan inte röra sig mer än en millimeter. Det är inte Karl. Hon känner hur kalla tårar rinner ned för hennes kinder, och blundar hårt. Vill inte vara här, vill inte vill inte vill inte. Det är inte Karl, det är inte han. Hon skriker igen, och den här gången kommer det ut mer ljud. Hon skriker, tills det faktiskt kommer ut ett skrik. Utanför hör hon människor som springer, och hon skriker. Hennes röst blir hes, och det smakar blod i munnen igen. Hon slutar inte skrika. Hon känner hur människor rör sig runt omkring henne, tar på henne, pratar med henne. Hon håller ögonen hårt stängda och skriker. En smärta går igenom hennes ben, och hon skriker lite till. Sedan blir hennes kropp slapp, och hennes hals vill inte skrika mer.

grått, och mannen kommer närmare. Hon försöker röra på sig, ta sig loss, vad som helst. Men hon sitter fast, och mannen lutar sig över henne. Han tar upp en av sprutorna och lägger brickan på bordet bredvid sängen. Han trycker in den i hennes ben. Karl vänder på sig, och tar med sig henne i hans armar. Hon blundar och andas in hans värme.

v Det är varmt. Bredvid henne ligger Karl och andas tungt. Hon blundar och lägger sig närmare honom. Det är svårt att förstå hur det blev så här. Det sista hon minns innan hon vaknade på golvet i sällskapsrummet är hur hon blev slagen i bakhuvudet. Hon kommer inte ihåg varför hon blev slagen, eller vad som hände innan. Det är rött, och vitt. Människor som rör sig runt omkring henne, och hon faller till marken. Hon sittter på någon. Ansiktet är suddigt. Hon suckar och lägger armen om Karl. Han snarkar till och lägger sina armar om hennes midja. Utanför rummet hör hon tassar, hon dörren som öppnas. Hunden andas tungt. Klorna klickar mot golvet när han går runt sängen. Clara sätter sig upp och ser på hunden. Luften fastnar i hennes hals, och hon känner hur luften i rummet blir kall. Det är inte en hund som står där bredvid sängen. Det är den tjocka mannen klädd i vitt. Han håller i en bricka av metall, där det ligger två sprutor, och en liten burk med piller. Hon tittar på Karl, han ligger bredvid henne och snarkar lugnt. Rummet är

] 16 ^

] 17 ^


För alltid, tills döden skiljer oss åt x

] 18 ^

Jag gnuggade mina ögon och kollade ut genom fönstret. Någon av personalen hade dragit upp gardinerna tidigare. Det regnade och hade förmodligen gjort det hela natten. Jag satte mig upp och gnuggade mina ögon igen. Mitt rum var vitt och tråkigt. Den ända färg som fanns var mitt blåa täcke. Jag satte mig så att benen hängde utanför sängen och la händerna i mitt knä. Jag kollade ner i golvet. Utanför hördes spring och småprat. Det märkets att besökstiden hade börjat. Jag hoppades på att Jessica,Theodore och Olivia skulle komma. Fast varför skulle de? Varför skulle de komma och besöka mig? De var säkert med Gabbe. Jag reste mig omedvetet upp och började spänna käkarna. Bara tanken på Gabbe fick mig att vilja dö. Jag ställde mig framför spegeln som personalen av någon anledning tyckte att jag skulle ha. Varför i hela helvete har de speglar i patienternas rum? Mitt hår var ruffsigt och mina ögon var svullna. Min vita klänning jag sov i hade blivit skrynklig. Hur fan fick jag på mig den här? Och var ligger min klänning som jag hade igår? Mina armar och ben var smutsiga och fulla av sår. Min hals hade blåmärken och mitt ansikte var fyllt av rivmärken. Hur kunde han göra så här mot mig? Jag borde ha lyssnat på Ellinor. Samtidigt som att jag hatar honom mer än något just nu så älskar jag honom mest av allt. Jag drog för gardinerna så att morgon ljuset inte skulle komma in. Jag la mig ner i sängen igen och kollade upp mot taket. Dörren öppnades och en av läkarna kom in. “Hej, Alice.” Läkaren var en kvinna i 50 årsåldern med grått hår och glasögon. Jag kollade mot fönstret och satte mig upp.

] 19 ^


“Hur mår du?” Läkaren satte sig på sängen mittemot mig. Jag hade fortfarande inte gett något svar. Det var tyst ett tag innan jag drog ett djupt andetag. “Hej.” “Hur mår du?” “Jag mår… Jag vet inte.” Jag vände snabbt på huvudet åt sidan och kollade ner mot golvet. Mitt huvud dunkade fortfarande och jag var förvirrad. Jag visste inte hur jag hade kommit hit eller varför. Jag kom ihåg vad som hände igår men inte hur eller varför. Jag minns bara vem som gjort vad. Jag började skaka och mina ögon fylldes omedvetet av tårar som rann ner. Jag spände käkarna och kollade mot läkaren som fortfarande satt på min säng. “Det är helt okej att inte veta vad man känner.’’ Hon hade ett svagt leende på läpparna och hon såg vänlig ut. Hon reste sig upp och hämtade ett glas vatten. “Här, det blir lättare att tänka om man dricker.” Hon gav mig glaset och jag drack upp allt vatten i en klunk. “Vet du vad som hände igår?” “Jag var på fest, hos Olivia… Sen… Jag tror att jag ramlade.” Jag hade fått en stor klump i halsen. Jag vill inte berätta vad som hände igår. Det angår inte er, och ni skulle ändå aldrig tro mig. Jag visste att de på sjukhuset visste. Men visste de allt? Visste de vem det var? “När man har varit med om något sånt här så kan det ta ett tag innan man får tillbaka sitt minne och tills chocken har lagt sig. Just nu är du i chocktillstånd, därför kanske du inte minns allt.” Hon visste att jag ljög. Varför sa hon inte bara att hon vet vad som hänt ? Att jag inte ramlat att han hade skadat mig att det var hans fel att jag låg inne på sjukhuset. Trots att jag ville berätta allt som han gjort och allt som hände så kunde jag inte. Jag var tom på ord. “Men jag ramlade ju bara? Jag hade druckit för mycket.”

Hon sa inget mer. “Dina vänner är här för att träffa dig.” Hon log, reste sig upp och gick ut ur rummet. Mina vänner var här. Vilka vänner? Jag har inga vänner. Jag hörde röster och skratt och jag kände genast igen vems skratt det var. Jag satte mig i skräddarsits och la täcket över mina knän och la händerna i knät. Dörren öppnades och Jessica,Theodore och Olivia kom in. “Oj, jäklar.” Theodore hade inte ens kommit in ordentligt innan han spände blicken på mina blåmärken. “Vad fan har hänt?!” Jag kollade mot honom och försökte le, Men min spruckna läpp gjorde det svårt. “Jag ramlade.” Theodore kollade konstigt på mig. Som om han visste att jag ljög, för vem skulle kunna få såhär grova skador av att ramla på fyllan? Om jag berättade allt så skulle de ändå inte tro mig. Speciellt inte Theodore. För de två är bästa vänner. Olivia la sin hand på mina händer. Vi pratade om det mesta. Theodore och Olivia pratade mest och Jessica bara satt där. “Jag är fett hungrig!” Jag ryckte till och blev nästan rädd. Jessica hade inte sagt något sen de kom hit. “Det finns ett café på plan 1 som säljer mat.” Jessica sken upp av glädje och nästan slet upp Theodore från stolen och sprang ut. Jag och Olivia var själva. Olivia kollade på mig utan att säga något. “Vad hände igår egentligen?” “Jag vet inte…” “Alice...Jag vet att du kommer ihåg, du var inte så full.” “Men om du vet varför frågar du då?” “Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att du minns allt.” “Exakt allt vet jag inte.” Jag ville verkligen berätta, men vad skulle hon tro? Skulle hon tro på mig? Hon och han är så bra kompisar och han skulle aldrig

] 20 ^

] 21 ^


kunna göra något sånt här. “Jag minns att han följde efter mig.” Jag började gråta. Olivia tog tag i min hand som om hon försökte trösta mig. “Vem följde efter dig?” “Han.” v Alice stod i köket med Jessica och Emelie. Huset var fullt av människor från skolan. Från alla klasser. Alice kände till dem flesta men det var inga hon brukade prata med. Olivia stod längre bort och pratade med Fabian och Anton. Alla var finklädda. Iallafall dom flesta. Alice hade en glittrig klänning och ett par svara klackskor. Musiken var hög och stämningen var bra. Hittills hade ingen av dem som oftast bråkar bråkat. Dem flesta var på bra humör. Speciellt Alice. Att Olivia hade fått tillåtelse av sina föräldrar att ha fest var helt otroligt. Alice föräldrar skulle aldrig tillåta det.Det var skönt för henne att få komma ut och gör något kul. Äntligen så kunde hon slippa allt tjafs hemma, och allt bråk med Amalia. Men framför allt så slapp hon Gabbe. Olivia kom fram och började prata med Jessica och Alice. “Har ni kul?” Olivia kollade på dem och log “Ja.” Alice log också och tog en klunk från sitt glas. Alice kollade runt i rummet. Olivia bodde i en stor villa och vardagsrummet hängde ihop med köket och hallen. “EEYY TITTA KUNGEN HAR ÅTERVÄNT!” Någon hade ropat men Alice kunde inte se vem det var. Kungen har återvänt… Va? Vem säger ens något sådant? Alice kollade mot hallen och såg två killar som hon kände igen. Den ena var Theodore och Alice började le. Jessica, Olivia och Alice gick till hallen för att hälsa. Då såg hon vem den andra killen var. Det var Gabbe. Alice glädje gick över. Hon la armarna i kors och sneade på mungipan. Theodore verkade vara nykter. Gabbe däremot var jätte full. Alice vände sig om och gick tillbaka till köket. Någon la sin hand på

] 22 ^

hennes axel och hon vände sig snabbt om för att se vem det var. Hon blev inte särskilt glad när hon såg ansiktet. Det var Gabbe. “Alltså du kan inte vara sur på mig för alltid.” “Jo det kan jag!” Att Gabbe skulle komma till festen var något som Alice hade förväntat sig, men hon hade ändå hoppats på att han aldrig skulle komma. v Jag drog ett djupt andetag. “Vi började tjafsa med varnadra.” Jag kollade ut genom fönstret och drog ett till djupt andetag. “Du och Gabbe?” “Ja.” “När då? För ni bråkade ju inte när jag var i närheten.” “Precis när han kommit och vi skulle hämta dricka.” Olivia sneade på munnen. “Blev ni vänner sen?” “Nej, varför tror du det?” “Ni hånglade ju.” Mina ögon blev stora som tekoppar. Hur kunde jag inte komma ihåg det? “Alice... Hur mycket minns du egentligen?” “Jag vet att han la något i mitt glas, eller jag tror det.” “Hur vet du det?” “Jag såg det. Drickan bubblade och han hade några tabletter på sig.” v Hur mycket Alice än ville undvika Gabbe så gick det inte. För det var Gabbe som skötte musiken, och det var han som höll koll på drickan.

] 23 ^


“Vill du ha påfyllning eller?” “Mhm.” Alice försökte att inte le mot Gabbe. Trots allt som har hänt mellan dem så kan hon inte alltid vara sur. “Jag sa ju att du inte kunde vara sur på mig hela tiden.” De båda började skratta. Gabbe hällde upp dricka i båda glasen och tog upp en liten plastpåse med tabletter i. “Vad är det där?” “Det är LSD.” Gabbe tog ut tre tabletter. “Är inte det jättefarligt?” “Nej då, eller jag vet inte. Det är värt ett försök iallafall.” Gabbe svalde en tablett och la ner den andra i sitt glas. “Tänker du ta två tabletter på samma gång?” “Ja, men alltså det är lugnt.” Alice vände sig om och kollade efter Olivia, Men hon var inte i närheten. Hon vände sig så att hon stod med kroppen mot Gabbe. Han var helt borta. “Vilket glas är mitt?” ‘’Det gröna’’ “Hur vet du det?” “Jag vet ju vilka glas jag häller dricka i eller hur?” “Ja jo men varför bubblar det så mycket?” “Men det är ju kolsyran från läsken.” Alice såg misstänksam ut men det var inget hon orkade lägga energi på. Gabbes glas var redan slut medans Alice inte ens hade smakat på sin dricka. “Alltså du dricker så jäkla fort.” Gabbe svarade inte. Han skrattade bara och kollade på Alice med en blick som om hon skulle vara dum i huvudet. Alice tyckte fortfarande om Gabbe. Mer än som en vän. Men allt som har hänt mellan dem gör det svårt för Alice att ta tillbaka honom. Det

] 24 ^

var skönt att de kunde umgås, men det blev oftast massor med onödigt tjafs när de var med varandra. Det kändes bra att inte vara med Gabbe, samtidigt så var det konstigt att gå på fester och inte vilja att han skulle komma. v “Gabbe tog ut tre tabletter ur påsen, inte två, han la en utav dem i mitt glas.” “Är inte LSD jätte farligt?” “Har Gabbe någonsin brytt sig om vad som är farligt eller inte?” Jag blev nästan irriterad på henne. Det var som om hon bara ville ifrågasätta allt. Som om vad jag sa inte spelade någon roll alls. Dörren till mitt rum öppnades och Jessica och Theodore kom in igen. Jessica var som vanligt men Theodore var inte glad. “Alice! Vad fan hände igår?!” Jessica drog i Theodors arm. “Håll käften Theo!” Han kollade på henne och sen på mig. Han drog loss sin arm från Jessicas hand och hon ryckte till. “Pratade ni med läkaren därute eller?” “Ja, men hon har den där äckliga fucking tystnadsplikten! Hon sa inte exakt vad som hände. Bara att du blivit utsatt av något.” Jag hade aldrig sett Theo så arg. Inte ens när han bråkade med Jessica. Men det här kanske var något annat. “Jag minns att han krossade en vodka flaska i mitt huvud, drog mig i håret och tvingade mig och suga av honom.” jag kollade på Theo. Han kollade ner i marken och la armarna i kors. “Sen sa han att om jag berättar för någon så skulle han döda mig.” “Vänta... Vem då?” Jag bet mig själv i läppen för att inte säga vem jag pratade om, och vad som hade hänt och inte säga namnet. Men Theo hade redan förstått. Han blev stel i hela ansiktet och det såg ut som att

] 25 ^


han skulle slå ihjäl någon när som helst.

Jag satt och vickade på stolen. Matsalen var full av människor. Vårdare sprang hit och dit och patienter som skrek, grät och bara var allmänt jobbiga. Några åt och andra inte. Jag kollade inte ens vad det var för mat. Trots att jag var hungrig så ville jag inte äta. Det var som någon spärr som satte stopp för mig. Helst plötsligt hördes det en duns. En av stolarna hade kastats in i väggen och två av de andra patienterna började slåss. Den ena patienten träffade jag i Fotorummet imorse när de ville ta kort på mig och min kropp. Det var han som blev psykotisk om han inte fick ha sin keps på sig. Stackars kille och han var bara 13. Han var lik någon jag känner men vem kunde jag inte komma på. Kanske Jonte eller Niklas. Jag reste mig och gick ut från matsalen. Jag gick in i grupprummet och satte mig i en utav sofforna. En kille med glasögon som jag kände igen satt på fönsterbrädan mittemot soffan. Han var söt. Jag lutade mig mot armstödet och la upp fötterna i soffan. En tjej med kort hår satt på golvet och lekte med något slags gosedjur. Hon kollade på mig med en blick som hade kunnat döda vem som helst. Hon såg lite ut som Jessica gjorde när jag lärde känna henne. Som om hon hade knarkat i hela sitt liv. Hon var obehaglig. Några av vårdarna tog tag i mina armar och förde mig till mitt rum. “Här ta dessa.” “Vad är det?” “Din medicin, den kommer få dig må bättre.” De gav mig en liten plastmugg som det låg 3 tabletter i. Tre tabletter som jag inte tog för det var samma tabletter som Gabbe gav mig på Olivias fest. Jag tog muggen och hällde ut tabletterna på golvet och stampade på dem.

“Tack! Jag mår redan mycket bättre” De gick ut ur mitt rum och låste dörren. Jag la mig i sängen i fosterställning, jag skakade och grät tills jag somnade. När jag vaknade låg jag på golvet. Jag hade förmodligen ramlat ner från sängen och slagit i huvudet, för jag hade en otrolig huvudvärk. Någon knackade på dörren och kom in i rummet. Det var mannen som pratade med alla patienter. Som en psykolog ungefär. Jag reste mig upp och följde med honom till hans rum. Han satte sig på stolen vid skrivbordet På skrivbordet låg det en liten kniv, Jag tog den och vikte in den i min klänning och satte mig mittemot honom. “Varför eldade du upp familjen Wiklunds hus?” Jag svarade inte, jag skakade bara på huvudet och kollade ut genom fönstret. “Du ville hämnas på Gabriel men hämnades på alla i hans familj förutom honom.” “Tro mig, jag ska få min hämnd på honom också.” “Det du har varit med om. En våldtäkt, av någon som en gång stått dig nära, kan få folk att tappa kontrollen på sina liv.” Jag ställde mig upp och slog ner de föremål som gick att slå ner från skrivbordet och gick ut. Jag gick runt i cirklar i rummet när det knackade på dörren. En sjuksköterska kom in. “ Alice, du har besök.” Jag följde med henne ut ur rummet och in i korridoren där besökarna fick sitta och vänta. På en av bänkarna satt en kille med keps,trasiga jeans och en svart bombarjacka. Jag greps genast av panik. Det var inte svårt att se vem det var. Han reste sig upp och började gå mot mig. Jag stod kvar, jag kunde inte röra mig. “Alice…” Att höra hans röst säga mitt namn fick mig att inse vad som hände. Jag tog fram kniven och höll den i handen. “Vad har du i handen?”’ Han backade bakåt ett steg och tog sedan två steg framåt. Jag höjde kniven mot min hals och gick fort

] 26 ^

] 27 ^

v


baklänges. ‘’ Alice! Låt bli!’’ Han följde efter tillsammans med sjuksköterskan och två vårdare. Jag fortsatte gå bakåt, jag nästan sprang. Kniven var fortfarande tryckt mot min hals. Det tog stopp. Jag hade gått så långt att jag stod mot den stora dörren till utegården. Den var låst. Jag vände mig om så jag hade mitt ansikte och kropp mot dörren och började banka på den. Någon vände på mig och höll om mig. Det var han. Han viskade förlåt i mitt öra och jag stelnade till i några sekunder. Min arm flög upp i luften och jag tappade kniven. Den var blodig och det droppade blod från halsen ner på golvet. Men det var inte jag som hade blivit knivskuren. Det var inte min hals som blödde. Det var Gabbes. Han föll ner på marken och fortsatte blöda. Jag satte mig på knä bredvid honom. Han var död. Jag började gråta hysteriskt och skrika. Jag tog tag i kniven som låg vid Gabbes ena hand och höjde den mot halsen.

] 28 ^

] 29 ^


Nycklar och lås, lås och nycklar

x

] 30 ^

Lydia var ensam. Hon brukade gilla detta, egentligen. Att inte ha någon som klagade eller sa till henne, men det var inte saknaden av personer som var jobbigt, det var det av en speciell varelse. Hennes föräldrar hade lämnat henne för åratal sen, det var inte de som hon saknade. Nej, det var hennes kanin, lilla Natt. Natt var kolsvart, med ännu svartare ögon. Natt kunde alltid trösta henne, kunde alltid slicka upp hennes tårar med sin rosa tunga. Lydia älskade Natt. Men natt var borta. Och Lydia var ensam. Hon befann sig i sitt rum, där tusen växter också tog plats. Inga blommor, bara gröna blad överallt, som klättrade upp för väggarna och in under sängen. På en av väggarna fanns ett fönster där Lydia tyckte att hon kunde höra fågelkvitter, och ibland tyckte hon sig kunna höra skrik. Lydia tog tre skutt fram till dörren. Den var nästan dubbelt så stor som hon, gjord av stål och med ett nyckelhål där hennes pekfinger fick plats. Hon hade vaknat upp mitt i natten av ett prasslande och sett Natt som tog ett skutt mot dörren, och ett pang när den slogs igen efter henne. Men allt var suddigt i Lydias minne, som att ett filter hade slagits på helt plötsligt. Lydias ögon drogs till burken på nattduksbordet, med pillren som Doktorn hade gett till henne i förrgår. ”Detta är för ditt bästa, Lydia” Hans röst ekade i hennes huvud. ”Ta din medicin.” Pillret var rött och såg ut som godis, ungefär. Men smakade något helt annat. Hon blinkade. En gång, två gånger. Lydia satte sig ner, kramade åt det vita lakanet på sängkanten, men hennes hand rörde något annat. Stål. Hon tog upp objektet och granskade det under lampljuset. En nyckel. Inte vilken nyckel som helst, utan

] 31 ^


den var precis rätt storlek för att passa i… Låset på dörren klickade till och öppnades när hon satte in nyckeln. Lydia log för sig själv och steg ut. Hon skulle hitta sin Natt. Utanför hennes rum fanns en skog, eller åt minstonde, en allé. På de olika stammarna fanns dörrar, tusentals dörrar. Från en av dem hörde hon ett sjungande och från en annan ett skrik. Vissa stod tysta och stilla. I mossan på golvet, där svampar växte, såg hon spår. Från Natt! Dessa ledde till flera dörrar och kringlade sig runt varandra. Lydia suckade. Hon skulle aldrig hitta sin vän om detta fortsatte. Lydia hoppade till. Det hördes steg från ena sidan av allén. Hennes egen nyckel var borta och ingen dörr såg särskilt välkomnande ut. Alla med lås eller nyckelhål. Men där, där fanns en helt utan något alls, hon borde kunna… Dörren gick upp och Lydia slank in, precis innan fotstegen kom som närmast. v Gräset kittlade deras ben när de sprang genom det höga gräset. Skratt blandades med fågelkvitter och vindens ständiga rörelser. De ramlade nästan över varandra. En gestalt stod över dem med värme och kärlek. Hon var deras mor och hon gav dem mat, gav dem kramar. Hon virkade två armband av blommor som de glatt hade på sig hela dagen. Deras vita leksaker, vita och oskyldiga, fick gräsfläckar när de lade sig ner. Tittade upp på den blå himlen och dess moln i olika former. Ett moln såg ut som en björn, medan ett annat liknade en drake. När mamman ropade efter dem kom de springande. Maten var serverad på den prickiga filten. Mackor med ost och korv, en sallad fylld med frukt, glas med saft och kanelbullar. De log mot varandra och påbörjade en tävling om vem som kunde äta upp sin macka först. Båda vann, ingen förlorade. När kvällen kom så tog hon deras händer och började färden hemåt. Stjärnorna visade sig och modern kunde peka ut de olika stjärnbilderna och

] 32 ^

deras betydelse. En av stjärnorna var deras, sa hon och kramade om dem. Väl hemma stoppade hon ner dem i sängen och pussade på deras pannor. Släckte lampan när hon gick ut ur rummet. När de låg tysta och stilla i sängen viskade en av dem till den andra: ”Du kommer aldrig att lämna mig, eller hur?” ”Aldrig,” svarade den andra. ”Aldrig i livet.” v Dörren som Lydia öppnade nu ledde ut. Ut i ett vitt landskap. Där vinden slet i hennes kläder och drog i hennes hår. Stora vita flingor hamnade i Lydias ögon och det var svårt att skilja på himmel och mark med allt vitt dis. Lydia suckade, tänkte hur skulle hon hitta Natt i allt detta ljusa. Det var inte bara vitt utan kallt också. Hennes bara armar blev snart vita och Lydia huttrade. Ytterdörren rörde sig inte ett dugg, stod bara där och hånade henne med sina robusta stålramar. “Här kommer du inte in!” Så Lydia suckade igen och försökte ta några steg i vilken rikting som helst. Det var svårt att tänka klart när den hårda vinden ven ända ner i benmärgen. En stor kvinna tornade plötsligt upp sig över henne, sa några hårda ord som försvann i stormen. “Ursäkta?” frågade Lydia men kvinnan hade redan tagit tag i hennes arm, började dra med Lydia till en annan del av huset. Räddslan steg upp inombords. Svalde kallheten och kvar fanns bara ett mörkt moln. Lydia måste ha svimmat för hela världen blev svart. Svart och kall. Hon vaknade upp till lukten av varm choklad. Lydia försökte resa sig men fann att armarna satt fast och hennes ben likaså. Hon var bunden vid en stol. Lydia borde ha varit rädd av detta med det blev hon inte. Lugnet infann sig snabbare än något annat när hon kollade upp på den underliga kvinnan. Kvinnan höll i en kopp och log ett, till synes, snällt leende. Hennes hår var i en

] 33 ^


brun nyans och hon hade ett ärr över ansiktet. Om Lydia kollade noggrant såg det nästan ut som att blodet fortfarande droppade från detta. “Hur mår du?” frågade kvinnan och Lydia tänkte efter länge innan hon svarade. Vad ville kvinnan egentligen? “Jag… är kall” svarade Lydia och höll fast kvinnans bruna ögon med sina. De befann sig i ett kök, med hyllor och lådor överallt. Kryddor stod huller om buller och i taket hängde lökknippen och torkade blad. På en av hyllorna såg Lydia en ny nyckel. Kvinnans leende blev bredare när hon hällde upp en kopp av en mörk vätska. “Drick detta, sötnos. Jag ska bara gå och hämta en sak...” Hon tog bort repet som höll en av Lydias händer fast och gav henne koppen. Lydia följde kvinnan med blicken när hon gick ut ur rummet. Dörren klickade till bakom henne. Så fort kvinnan var borta väntade Lydia i ytterligare några minuter. Sedan släppte hon koppen, som ramlade i golvet med ett kras, och försökte dra i repen och spännena som höll fast henne. Lydias andra hand kom fri och det dröjde inte längre förrän hennes fötter också kunde röra sig. Hon skyndade sig och försökte nå nyckeln som låg på en hylla lite högre upp, men hon var för kort. Inte ens att hoppa hjälpte. Kvinnan kunde komma tillbaka när som helst. Lydia lyckades ta spjärn från ett handtag på en lucka, hon hävde sig upp på köksbänken och ställde sig upp. Nyckeln var precis utanför hennes hands längd. Men med ett litet hopp borde hon kunna… “För Natt,” viskade Lydia och hoppade. När hon fått tag på nyckeln föll hon. Inte bara ner till golvet utan hon fortsatte falla. Ner, ner, ner... Ner i mörkret. De brukade hålla händer när de gick till skolan. Två ryggsäckar och två flätor som deras mamma hade flätat ihop med varandra. Alla de andra barnen stirrade och viskade bakom deras ryggar.

] 34 ^

Men gick aldrig nära. Det var som att det fanns en osynlig gräns mellan dem och de andra barnen. En bubbla av sten som alltid cirkulerade kring dem, en mur någon hade byggt. Som tur var, så hade de varandra. När läraren klagade så kunde den ena stå upp för den andra. Det hjälpte att fuska på prov ibland, deras händer bara slank över varandras papper. Antingen stirrade alla, eller så stirrade ingen. Deras bord var ensamt vid maten. De var de enda i deras hörn av skolgården. Hoppade hage ihop, lekte kull. Eller kurragömma... Båda vann, ingen förlorade. En dag var saker annorlunda när de kom till skolan. Det viskades mer och mer bakom deras ryggar. På första rasten, precis när klockan ringt in och alla började gå mot dörrarna, så var det någon som kom mot dem. Han hade ett leende på läpparna och fräknar runt näsan. Brunt hår. Han klev igenom deras osynliga bubbla, krossade den. Stannade någon meter framför dem. “Jag heter Christoffer men ni kan kalla mig Chris,” började han och de utbytte blickar. “Ska vi leka?” v Lydia vaknade med ett ryck. Tanten var borta och hon befann sig vid ett bord. Nyckeln var fortfarande i hennes hand och hon var lyckligtvis inte fastbunden. Men hon var inte ensam heller. Runt omkring Lydia satt människor. Vissa hade ärr, andra hade kattöron eller en nos som en hund. En av dem såg ut att vara en slags fiskmänniska. Till höger om Lydia satt en tyst kvinna och såg sur ut. En man kom gåendes med en vagn av stål. Han sträckte ut en slev och slafsade upp vad som tycktes vara köttfärssås på Lydias tallrik. Om hon bara kunde hitta en dörr där nyckeln passade så skulle hon kunna fortsätta leta efter Natt. De flesta i rummet började äta men Lydia rörde inte sin mat, grimaserade bara och vände sig till kvinnan åt höger.

] 35 ^


“Har du sett min kanin? Natt?” Kvinnan fokuserade på maten, tittade inte ens upp. Ouppfostrat, tänkte Lydia. Lydia försökte åt andra hållet men med ungefär samma resultat. Till slut gav hon upp och började också försöka få ner sin mat. Plötsligt började det flyga saker genom luften. Folk skrek, andra skrattade när skedarna blev katapulter och köttfärssåsen ett mäktigt vapen. Total kaos. Lydia tog chansen att smita från sin plats, och obemannat smyga sig till en dörr i tumultet. Nyckeln gled just in i nyckelhålet när någon tog tag i hennes arm. “Vad gör du här, flicka lilla?” dundrade en mörk röst. Lyda brydde sig inte om att kolla runt utan drog ut nyckeln snabbt och vände sig om. Mannen som just hade lutat sig ner såg inte nyckeln innan han fick den i ögat. Lydia log bara lätt och slank igenom dörren när hans skrik ekade bakom henne. Nyckeln behövde hon inte längre. Chris lekte med dem varje dag. Han blev en del av deras väldigt lilla gemenskap, de gick till skolan tillsammans, retade lärarna och lekte kurragömma på rasterna. Ibland följde Chris med dem hem, också. Dessa dagar slutade oftast i skratt och gjorde att deras leenden bara blev vidare och vidare. Deras mamma märkte också skillnaden, glädjen i deras sätt att hälsa och den extra omtanken om vad de skulle ha på sig. Visst var de mycket gladare, det var sant, men att båda gillade Christoffer skapade en klyfta mellan dem. Kanske fanns det ändå inget sätt för båda att få vad de ville. Men en klyfta, kunde lätt bli en ravin, kunde lätt … Bli ett hav. En ny korridor öppnades framför Lydia. Till skillnad från den trevliga skogen var denna fylld med skuggor som syntes klättra över väggarna och försökte dra med henne in till deras skuggland. Det fanns bara en dörr i slutet på denna korridor. Den var vit, och

] 36 ^

höll en stark känsla av vemod när Lydias ögon vandrade över träet. När hon tog sig fram mot dörren gick varje steg långsammare och långsammare. Skriken bakom henne var borta och hon tyckte sig höra en lugn melodi någonstans. Helt plötsligt stod ett par flickor framför Lydia. Deras hår var klippt kort med en kolsvart färg i sig. Lydia vred på sig för att försöka se vad dessa höll på med men golvet knakade till och de vände sig om i unison, som att det var en koordinerad rörelse de båda hade planerat. ”Och vem har vi här, då?” sa en av dem. ”Stick härifrån, lilltjej” snäste den andra. Lydia bara log och frågade: ”Har ni sett min kanin?” Tvillingarna kollade på varandra och sedan på henne som för att bedöma hur stort hot hon egentligen var. ”Hon heter Natt, med röda ögon. Hon är vit. Som snö,” fortsatte Lydia och sträckte ut handen, som för att fånga en fallande flinga. De båda kvinnorna verkade ha bestämt sig. De gick förbi henne ut i en ny dörr som inte funnits där förut. Lydia väntade bara några sekunden innan hon sprang efter. Det tog ett tag för paret att förstå att hon fortfarande var kvar men när de gjorde detta så var de mer seriösa den här gången. ”Om du inte försvinner nu så lovar jag att du kommer att ångra det” sa en av dem samtidigt som den tog den andras hand. Lydia bara log och kollade ner på deras händer. Hon kände igen den där slags kärleken mellan människor. ”Har du sett min kanin?” frågade hon igen. ”Din kanin är död,” svarade den höga tvillingen och vände sig om, drog den andra med sig. Lydia följde efter igen. När de kom fram till en trappa av grenar stannade systrarna igen. Kollade på varandra. Kollade på henne. ”Vi kan hjälpa dig att leta efter din kanin. Den är där borta,” förklarade en av tvillingarna och pekade, gav henne en nyckel. Lydia nickade och följde instruktionerna, lämnade det underliga paret ifred. Hon befann sig i samma korridor igen. Den med skuggorna som

] 37 ^


rörde på sig. Denna gång kunde Lydia gå direkt till den stora dörren och stoppa in nyckeln i låset. Dörren gick upp med ett klick. Lydia bländades av ljuset som kom ut från springan. Det tog några sekunder att vänja sig innan hon kunde se igen… Lydia drog upp dörren till fullo, och klev in. Det visade sig att de inte alls behövdes mycket för att dra dem isär. Det var Chris fel, egentligen, och de båda visste det. För glädjen var borta, den hade blivit ersatt av en klyfta, en ravin, ett hav. Och ingen av dem kunde simma. Plötsligt så var det inte så att alla vann och alla förlorade, utan det blev en tävling. De gjorde allt för att skilja sig från varandra. Olika kläder, olika hårfrisyrer. Olika namn. Allt för den där pojken. Deras mamma avfärdade deras önskningar om att de ville bli helt olika individer. Att de inte ville sitta ihop, längre. Det finns risker, upprepade deras mamma för den femte gången. Operationen har bara lyckats en gång tidigare, och så vidare. De brydde sig inte, de ville bara bort, bort, bort. De bad Christoffer att välja. Vem av dem ville han vara med mest? Christoffer bara log. Sa att han gillade dem båda. Det räckte inte som svar och striderna fortsatte. En dag kom ett brev som deras mamma tog upp och studerade. Kom in i deras rum med glada nyheter. Det kan funka, sa hon… Men det gjorde det inte. När ljuset var borta så kunde Lydia urskilja en stor skepnad, eller nej, inte en skepnad… Ett träd. Det var ett stort träd med skrovlig och mörk bark. Kanske en ek, eller en lind. Lydia var inte bra på trädsorter… Grenarna var kala, istället hängde där nycklar. Hundratals av dem i olika sorter, färger och former. De var knutna i tunna trådar och hängde i olika höjd ner från trädet. Ett mjukt lager av snö låg på marken i rummet och Lydia kunde utskilja spår. Kaninspår… “Natt!” utbrast Lydia och tog några steg, började följa efter tassavtrycken. När hon gick under nycklarna sträckte hon upp en hand

] 38 ^

och drog i en av dem. När den studsade tillbaka nuddade den en annan nyckel och effekten spred sig en bit. Klingade och klångade. Lydia skrapade med foten på något, och när hon böjde sig ner upptäckte hon att det var ett lås. Ju mer hon sopade bort snön, desto mera lås hittade hon. Det måste vara här alla nycklar och lås kommer ifrån, tänkte Lydia. Alla lås och alla nycklar. Lydia reste sig upp igen och följde spåret runt den tjocka stammen. De hade börjat fyllas med en röd vätska i den vita snön… Hon rundade trädet. Lydia flämtade till. Sprang fram till den vita gestalten. Hon hade hittat Natt! Men det var något fel med det hela. Det luktade ruttet och förödelse. När hon rörde vid den vita pälsen på det lilla djuret kändes texturen helt fel. Lydia plockade upp kaninen och lade den i sin famn, vände på den så att hon kunde se ögonen. De var gjorda av pärlor, svarta och blänkande. Inte riktiga. Och pälsen… Pälsen var färgad av den röda vätska… Blodet. Plötsligt var det ingen kanin som låg framför Lydia. Trädet och snön, hela rummet var borta. Bara blod och en kropp fanns kvar. Livlös. Vita väggar och beklagande skepnader… En viskning ekade. “Natalie…” Lydia var ensam kvar. ”Du kommer aldrig att lämna mig, eller hur?” viskade Natalie till sin syster. ”Aldrig,” svarade Lydia. ”Aldrig i livet.”

] 39 ^


Miser Umbra

x

] 40 ^

En skugga. Jag hör en röst långt bort i fjärran. Mörkret har slukat mig. Jag känner något röra min panna, sedan min hals. Något placeras på bordet intill mig. “Låt dig slukas, Miser Umbra” är det jag sista jag hör från den mörka skepnaden framför mig. Min andra hälft, mitt goda sinne. Allt jag är, har varit och kommer att vara är endast ett mörker, mörkare än skepnaden framför mig. En mörk och olycklig karaktär, det är vad som beskriver mig. Ordet “Frihet” används ofta, men har egentligen ingen direkt betydelse. Lagar och regler finns överallt, och måste följas, vilket ger människan mindre frihet. Men samtidigt kan den lag som binder människan just handla om att man ska få agera, tycka eller tänka som man vill. Samhället är uppbyggt på det som är nödvändigt. En människa är inte bunden till en regel eller lag. Människan är bunden till de konsekvenser som uppstår när man bryter dessa regler. När samhället utvecklas så utvecklas även lagarna, vilket leder till att de personer som är bundna till reglerna måste anpassa sig. När en persons personlighet utvecklas och förändras så kan det i vissa fall resultera i en karaktär som samhället inte kan acceptera. Att vara accepterad är vad som behövs för att vara fri. Är man inte accepterad så är man inte fri, vilket är regeln som samhället använder sig av när de vill att en annorlunda människa ska fängslas. De som bryter lagar blir placerade i fångenskap. Fångar är den grupp människor som samhället vill se ner på, men som de egentligen låser in för att kunna kontrollera. Jag sitter i min cell på den säng jag ska sova på, och ser på hur

] 41 ^


skuggorna dansar på väggen intill mig. Skuggorna underhåller mig när jag är som minst vaken och berättar historier om mord och brott. Hur skuggorna finns där kan jag inte svara på. Det finns ingen ljuskälla i rummet, och inte heller är solen synlig på himlen. Istället skyms den av moln och snö. Mina fingrar skakar av kylan, men jag kan inte uppfatta rörelserna. Min syn skakar i takt till mina hjärtslag. Hela rummet bultar, vilket ger skuggorna mer liv. De fortsätter sin dans och berättar om livet. Jag lyssnar och ser på när en kvinna får en kniv i ryggen. Skuggorna får färg och jag dras in i berättelsen. Jag drar sakta ut kniven ur hennes rygg och njuter av hennes korta andetag, och fjärilar flyger omkring i min mage. Jag älskar känslan av hennes tyngd i mina armar när livet rinner ur henne. Hennes livlösa kropp faller till marken men de döda, tomma ögonen ser fortfarande på mig. Hon täcks av vit snö och glöms bort. Lagen har blivit bruten och jag skickas till fångenskap. Jag blir placerad i en cell, och jag sätter mig på sängen. Den färgfulla bilden blir grå och mörknar bort och är till slut endast en skugga. Jag ligger på golvet i min cell, blöt av svett och frusen av det kalla vädret. Cellen skakar och bultar i takt till mina hjärtslag, och min syn är försämrad. Mina sinnen är inte helt återställda efter resan, och jag kan inte tänka helt klart. Inte för att jag någonsin, enligt samhället, har kunnat tänka klart. I mina ögon så tänker jag klarare än de flesta människor på planeten, vilket är anledningen till min fångenskap. Folk kan inte acceptera att jag kan svara på de frågor som de tror inte har några svar. Därför ses jag som en udda person, och måste nu återställas. Om inte mina tidigare handlingar hade varit så grova hade jag nog inte legat här nu. Om jag istället bara hade uttryckt mina tankar till folket på ett mjukt sätt, så hade jag troligen varit en hjälte, en person med de svar mänskligheten behövde. Nu när jag känner tårar rinna över, och mitt hjärta sluta slå, så tänker jag på den anledning jag hade till mina brott. Att döda en oskyldig kvinna utan anledning är ett dumt val, och jag är inte

dum. Min intelligens ledde mig åt det håll jag behövde gå för att möta henne. Kvinnan jag dödade. Det tog inte lång tid för mig att få in hennes tankar på samma spår som mina. Vi diskuterade i timmar om hur korrupt samhället var och hur dess invånare, oss exkluderade, var så ointelligenta att man kunde skratta åt dem. Vilket är precis vad vi gjorde. När jag i slutändan föreslog ett steg över gränsen, så blev hon ond och skällde ut mig. Hon var mitt sunda förnuft, vilket på ett sätt var ett hinder. Jag tänkte inte acceptera ett hinder i mitt liv, så jag dödade henne. Vi var otroligt lika på många olika sätt, men en sak skiljde oss åt. Hon vägrade gå över gränsen, och hon försökte även hålla mig tillbaka. Jag är för smart för att låta någon annan ta mitt liv. Man skulle kunna tro att mitt liv är taget, nu när jag sitter här i min cell, ensam och frusen, men så är inte fallet. Jag är hur fri som helst. Jag skulle kunna vandra ut ur den här fångenskapen utan att bli förföljd. Men jag gör det inte för att så länge jag är här inne så är jag fruktad av det yttre samhället. Jag reser mig äntligen upp. Mina tankar ska inte få flöda fritt som de har gjort de senaste dagarna. Mina sinnen verkar vara återställda. Inte längre kan jag se bultande rum och tycka att det är normalt. Jag öppnar och stänger händerna, böjer mig framåt och rör mina tår med fingertopparna. Jag vrider på nacken och sträcker ut armarna. Trots att mina sinnen har återvänt så är jag inte återställd till fullo. Min blick gungar omkring och jag kan inte riktigt fokusera på en och samma sak, vilket påverkar min balans. Min kropp gungar fram och tillbaka i en perfekt rytm. Som en mor vaggar sitt barn till sömn så gungar min kropp mig in i ett segt tankesätt. Mina tankar om samhället återvänder, och jag är villig att lyssna. Samhället ser brott som en negativ handling. Vilket jag personligen kan hålla med om. Det finns inget positivt med att döda en person. När man dödar någon så bör man skickas direkt till fångenskap. Jag kan se på mord från olika perspektiv, och kan därför se hur en person egentligen är. Jag ser mord som det värsta brottet som någon

] 42 ^

] 43 ^


kan begå, och jag skulle aldrig kunna förlåta en person för en sådan handling oavsett hur nära den personen stod mig. Straffet för mord beror inte bara på vem och hur många man har dödat, utan också vilken plats man har i samhället. Exempelvis så kan en ledare för ett samhälle brutalt slakta hundra personer framför sitt samhälle, men sedan komma undan med ursäkten att personerna var onda, eller att blodbadet var nödvändigt för att försvara landet. Samhället brinner på grund av dessa lögner. När jag föddes fanns endast min mor i mitt liv. Trots att min far alltid hade velat ha en son så lämnade han oss så fort han fick höra om min mors graviditet. Aldrig någonsin har jag fått en chans att få träffa honom, och jag kommer troligen dö i väntan på att han återvänder. Min mor var en olycklig och förstörd karaktär, vilket är en av anledningarna till mitt tidiga farväl. Ensam fick jag vandra min väg genom livet, och i slutändan hamna här. Jag känner hur huvudvärken fräter och irriterar mina sinnen, och kylan ger smärtan en ännu starkare effekt. Jag ser mig omkring och försöker, som vanligt, att fastna vid något intressant. Det första som jag lägger märke till är fönstret, och snöstormen som fortsätter sin attack på min cell. Min kropp känns stel och livlös när jag släpar mig närmare fönstret. Snön landar ljudlöst på fönstret och smälter till vattendroppar, och rinner sedan ner utom synhåll. Min blick dras till ytterligare en droppe på fönstret som också glider nedför fönstrets kant. Dropparna fortsatte att rinna, en efter en, i precis samma spår. Mina tankar glider iväg på nytt, men den här gången vill jag inte följa med, för jag vet vad tankarna kommer leda till. Jag backar undan från fönstret och går mot den närmaste vägg jag kan hitta. Ilskan jag känner inom mig måste jag få ut på ett eller annat sätt. Väggen är vit med olika figurer och mönster som dekorering. Jag knyter näven och knackar lätt på väggen i hopp om att få ett svar, men till min förvåning så ger min knackning inte ifrån sig ett ljud. Jag knackar igen, lite hårdare, men väggen är mjuk som en kudde vilket dämpar mina knackningar. Jag väljer

att gå ett steg längre, och SLÅR till den mjuka väggen. Inget ljud nu heller. Jag slår gång på gång, varje slag hårdare än det tidigare. Några minuter passerar och mina slag regnar ner över väggen. När jag äntligen slutar så lyfter jag mina knutna nävar. De är täckta med blåmärken och blod, men väggen är oförändrad. Fortfarande är den vit och täckt med svarta former. Svarta former som påminner mig om de skuggor som ofta besöker mig. Mina tankar väcks och formerna får liv. Skuggorna har återigen bestämt sig för att besöka mig. Jag känner ett berusat sinne närma sig. Det är kvinnan. Kvinnan som skapat balans i mitt sinne under hela mitt liv ska nu lämna mig. Återigen ger hon mig mitt vapen, och jag dödar henne. Från vad mitt minne kan berätta så var hon med på det hela, men skuggorna får hennes uttryck att verka förskräckt. Hon flyr från mitt sinne, och jag lämnas kvar ensam. Mitt sinne är mitt eget nu. Inga regler kan fängsla mig, för jag har makt över mig själv. Inget av hennes känslor kan påverka mig nu, ingen empati eller tvekan. Nu är det JAG som fängslar andra med mitt sinne. Jag låter mitt sinne flöda, och släpper ut den över hela byggnaden jag befinner mig i, på jakt efter vänner. De enda människor som finns i närheten är vilsna själar som vandrar omkring i sitt egna jag, på jakt efter lycka, och utmattade efter en händelse som nyligen inträffat. Dessa själar påminner mycket om den del av mig själv som jag valde att döda. Min känslomässiga sida, fylld med empati och lycka. Inget mörker eller sorg, aldrig kände hon hat eller avund. Hon var där för att föra mig fram igenom livet, och ge mina mörka dagar ett ljus. Varför dödade jag henne? Jag börjar känna ånger och tvekan. Varför? Hon var inget hot eller hinder. Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Varför dödade jag henne? Hon höll med mig så länge min vilja inte var för grov. Mitt sinne är för stort för att jag ska ta hand om allt själv. Vad som helst kan bryta sig in, för min koncentration kan inte täcka alla områden. Under min tankestund så känner jag en annan själ som river i mitt sinne, en bekant men även främmande. Huvudvärken saktar

] 44 ^

] 45 ^


ner mina sinnen och jag har svårigheter att identifiera den främmande själen, men till slut lyckas jag. Det är kvinnan som trycker ner och irriterar mitt sinne. Trots hennes bortgång så är alla spår av henne inte ännu bortsuddade. Hennes skuggor finns kvar, som en ny form hon har uppnått. Skuggor, som hemsöker mig om nätterna och påminner mig om mina handlingar, mina fruktansvärda handlingar. Allt jag har gjort i mitt liv, för att slutligen hamna här, i ett sjukhus omhändetagen av tabletter. Jag öppnar mina ögon, och finner att rummet återigen bultar, och allt är suddigt. Min blick kan inte fokusera på endast en sak, istället tar jag in rummet som en helhet. Mitt huvud påverkas av mängden detaljer som jag tar in, och huvudvärken fräter mitt sinne. Kvinnans sinne, min andra hälft, forsätter att banka i mitt bakhuvud, och mitt försvar försämras. Min koncentration går från min försämrade syn, till huvudvärken, till kvinnan och tillbaka igen, i hopp om att hålla alla i schack. Men med hjälp av både huvudvärken och mitt berusade sinne så är kvinnans skuggor för starka. Hon bryter sig igenom och sätter eld på mig. Jag skriker och tar mig om huvudet. Huvudvärken fortsätter att fräta mina sinnen, och sätta mig i ett tillfälligt berusat tillstånd. Min syn blir suddigare för varje sekund som går. Jag forsätter att skrika. Elden, syran och min smärtande syn ger mig anledning till att skrika. Jag river och klöser i mina ögon, rycker och drar i mitt hår, och slår mot luften i ett försök att slå till kvinnan. Jag forsätter att riva bort mina ögon, med frätande sinne och brinnande huvud. Allt blir svart, men smärtan återstår. Timmarna går, och alla sinnen som omger mig slocknar. Det är mörkt, och de ska troligen falla in i sömnen. Jag lyssnar efter ett ljud. Det är tyst. Jag funderar på vad som nyligen har hänt. Mina tankar far från ena saken till den andra och till slut, när jag öppnar ögonen och endast finner mer mörker, som jag kan se en silhuett, en vålnad. En skugga. Jag hör en röst långt bort i fjärran. Mörkret har slukat mig. Jag känner något röra min panna, sedan min hals. Något placeras på bordet intill mig.

“Låt dig slukas, Miser Umbra” är det jag sista jag hör från den mörka skepnaden framför mig. Min andra hälft, mitt goda sinne. Allt jag är, har varit och kommer att vara är endast ett mörker, mörkare än skepnaden framför mig. En mörk och olycklig karaktär, det är vad som beskriver mig, Miser Umbra.

] 46 ^

] 47 ^


Arvid Han vaknade.

x

Och det var som en kaskad av vatten. Med uppspärrade ögon och värkande strupe ryckte hans sinne sig våldsamt ur sömnen. Rakt framifrån - hans pupiller mötte den skuggiga väggen. Från sidan i det blå ljuset var hans profil endast en svart täckande fläck, smalt ihop med det vita och gråa och svarta, och hans ben sprattlade till och överkroppen reste sig till sittande form på några sekunder. Hans andetag var väsande, men snart blev de lugna, och han kunde endast höra en svag vissling ur näsborrarna. Han föll tillbaka på rygg över golvet igen och släppte ut en belåten suck. Slöt ögonen utan någon egentlig tanke på att somna om igen. Just denna morgon var en sådan där som nästan aldrig händer, när man vaknar utan huvudvärk och den sugande känslan mot underlaget. Han var vaken. Han kände hur kindbenet som låg mot golvet gled under huden. Det var obehagligt. Han ignorerade det och öppnade ena ögat, såg ut över golvet. I hörnet under skrivbordet fanns det otaliga dammråttor. Klockan kunde inte vara mycket, då ljuset var lent. Det tog sig in och lyste med hjälp av landskapet utanför, inte på det. Han hörde det dova mullret av vinden utanför väggarna och det drog kallt över honom där han låg. Han reste sig upp, drog på sig byxor, tröja och tjocktröja, tvättade

] 48 ^

] 49 ^


sig i det gemensamma handfatet. Pissade och pillade i tänderna. Drog en kam genom håret. Satte på sig strumpor och började gå mot allrummet, där tre sorgliga figurer satt i soffan och väntade på honom.

v På väggen hängde ett konstverk i silver. I de 12 veckor Arvid haft rummet som sitt eget har han endast ägnat det två tankar. Den första tog plats i hans huvud en natt i första veckan. Andra dygnet. Arvid låg utslängd över täcket i sin t-shirt. Han hade bytt om från den långa vita särken så fort de andra klivit ut ur rummet. De skulle börja med behandlingen imorgon, och av rädslan föddes ilska. Blodet slog runt i hans kropp och han började svettas. Låg med rynkade ögonbryn och andades häftigt då hans blick fastnade på ikonen. Den hängde så provocerande, tyckte han. I hans adrenalinstimmiga blick sköt frustration ut, hade bränt hål på skiten om det hade fungerat på så sätt.

alltjämt blänkande hjässan. Kassörerna kastade oroliga blickar på varandra när han närmade sig dem med sitt dumma leende på läpparna, och barnen grät och tiggarna vände bort blicken. Arvid hade tillbringat åtskilliga dagar i den där studion, i kusinens lägenhet ovanför. Ätit makaroner direkt ur kastrullen, skurit bort de mögliga bitarna på osten innan han värmde den i micron och hällde i. De brukade spela dart, och dricka öl. När hans goda humör försvann, kusinens, ställde han sig häftigt upp och silverkorset darrade över hans svettiga bröst. Arvid rasade mot ikonen, greppade tag under kanterna, kände den sträva tapeten under fingrarna, slet som ett djur men den var fastskruvad i väggen. Omöjlig att rubba med två händer endast. Han skrek och fortsatte dra. Till slut lade någon sina armar runt hans mage och slängde ner honom i sängen igen, där han fick ligga. Han somnade när solen precis började gå upp utanför fönstret.

Arvids kusin sysslade med ikoner. Han stod dag ut och dag in och slet i den där källaren, formade metallen med sträv hud och bittert sinne. Ibland blev elden för häftig och svedde bort ett ögonbryn eller två. Han fick stå och måla dit dem i den kladdiga hallspegeln med en flisig ögonbrynspenna. Färgen var helt fel för hans hudfärg, och när han gick nedför gatan med ett nöjt leende och kände sig listig för att de andra var ovetande, stod de i själva verket och flinade när han gått förbi. Tisslade och tasslade, han var stor, över två meter lång, och hans hår var kort och låg platt mot den

Den andra tanken tog plats på kvällen, samma dag. Präglades av frustration. Arvid var skräckslagen. Rummet var halvdunkelt. Luften stod stilla. De hade börjat att behandla honom samma dag med injektioner. Ingen hade velat säga honom vad det var i det de pumpade i hans ådror. Han var småskraj för stora nålar. Bilderna i huvudet hade inte lugnat ned sig, tvärtom, de föll med kortare mellanrum nu, och så mycket häftigare. Övermannen med sitt skäggstubb och bruna tänder hade satt sin hand på Arvids axel i ett försök till komfort, sagt med varm röst att det är så behandlingen fungerar. Först blir det värre, sedan blir det bättre. Men Arvid satt upp på det kalla golvet nu, och kunde inte tänka på någonting alls. Det kändes, som om han inte kunde existera. Hans huvud var ett lysande lampklot, glödde vitt och det skar genom hans sinne oavbrutet. Öppnade ett pulserande sår tvärs över hans värld. Han kunde inte särskilja bilderna från varandra längre, och samtidigt

] 50 ^

] 51 ^

Marias fåraktiga ansikte och Jesus i hennes kalla silverfamn, så vuxet ansikte, på en så liten kropp.


hade hans ögon börjat gå galna. De såg saker som inte fanns, hastigt och flyktigt, men han kunde svära på att han sett dem. När han stannade till vid en möbel för länge började linjerna svaja, upplösas och förändras så han blinkade och irrade vidare. Han andades snabbt och djupt, det lät raspigt, som när man gnuggar kläder mot en tvättbräda. Ångesten for genom honom som en sandstorm, med rasande kraft, slet upp hans bröstkorg och tvingade hans hjärta till språngmarsch. Han undrade, vad som var riktigt, han undrade, om han kunde dö. Jesus höjde på huvudet ur sin linda och tittade förebrående på honom. Arvid for ned i golvet, bakhuvudet slog i. Han stängde sina ögon men galenskaperna gjorde inget avbrott.

v Han var påväg genom korridoren till toaletten när hans fötter plötsligt tvärstannade vid öppningen till samlingsrummet. Arvid tryckte ryggen mot väggstumpen och lyssnade. När det inte gav honom särskilt mycket lät han sitt ansikte luta ut några centimeter från väggen. Två äldre män stod och samtalade i den exakta mitten av den blå runda mattan. De båda gestikulerade lugnt och frenetiskt mot varandra. Den ena spärrade upp sina ögon och nickade, och den andra svarade med ett instämmande ljud med sin mörka stämma. Arvids ögon stirrade på en fläck längre fram och hans högra ben tog hela hans kroppsvikt. Hans ögonbryn var rynkade. Han rätade upp sig. Gubbarna talade total rotvälska. “Av första, resebyrån! I kycklingkaskader! Kaskader av kyckling!” “Lov får det att vara, kaffe i köttkvarnen, jag säger då det! Som ett avhugget ollon!”

] 52 ^

“Du är inte lite fräck du, direktören. Schimpanserna behöver dig ju-” Selma svepte förbi Arvid i korridoren i sin vita uniform med ett blixtrande leende och en beröring vid hans arm. Arvid slets förvirrad bort från sin egen värld. Hennes hand hade värmt hans arm för ett ögonblick, det var kallt i korridorerna. Elementen var avstängda. Han vände sig hastigt om för att le tillbaka mot henne men hon var redan framme vid kröken och han log mot den tomma luften. Det bisarra samtalet från rummet bredvid skruvades upp. Arvid suckade och linkade iväg mot toan.

v Arvid hade sökt sig till Noel första dagen. Hans mörkbruna hårfäste var det första Arvids blick föll på när han steg in i matsalen. Noel var inte blyg, han brydde sig bara inte om att hälsa när Arvid satte sig ned i stolen bredvid hans och satte armbågarna på bordet. Det var Arvid som sa hej, och då vände sig Noel om och sköt iväg ett så blixtrande leende att Arvid blev hänförd. Hans leende var ett sådant där som klyver hela ansiktet, flyttar lite på näsan och smalnar av ögonen. Det var perfekt format, precis som allt annat i hans ansikte. Hans hud var ren och len, en jämn beigegrå hudton över hela ytan. Ögonfärgen var inte viktig. Håret var överallt, men hade ändå en följsamhet och helhet som gav ett oredigt och spontant intryck men skvallrade om stilfullhet. Och kroppen, kroppen! En kropp som fick alla kvinnor på fall! Ben som var starka och snabba, armar som var muskulösa, men det fanns en smidighet och mjukhet i hans kött och muskler. Han såg så levande ut. Iris hade de mött veckan efter ute på gården. Hon hade fått upp

] 53 ^


ögonen för Noel, hans hår, överkropp och skarpa käklinje. Fanns alltid i närheten, vilket gjorde att Noel märkte henne och föll för henne också. I solljuset såg hennes röda hjässa ut att glöda. De älskade varandra intensivt, men hade aldrig fått ögonkontakt. Arvid stod och lutade sig mot stängslet i solen, kisade mot Noel och Hjalmar som var mitt uppe i en hetsig diskussion. Hjalmar var trettiotvå år gammal, och stor som ett hus. Han skrek och viftade med armarna. Noel knöt nävarna och talade mycket snabbt och mycket ansträngt. Arvid hade gått med i diskussionen om, vad de bråkade om hade intresserat honom det minsta. Han höll förstrött koll på Noel. De båda oense parterna bröt sedan samman i ett slagsmål, och Arvid suckade, rusade in han också. Så var plötsligt Iris där. Slängde sig med armbågen först på Hjalmar. Gruset yrde runt dem, stora dammoln härjade över marken. Hon fick mannen att sjunka ihop med ett stön. Gav honom en kraftfull smocka i ansiktet innan hon sköt honom ifrån sig och reste sig upp för att möta Noel. De stirrade tysta på varandra andfådda. En kylig bris svepte förbi. Det gick en minut. Solen sken ljummet på marken. En snigel vajade med sina antenner och drog sig vidare över gården. Sedan slog Iris osäkert Noel lite lekfullt på axeln. Han gungade till av rörelsen. Arvid tittade på dem från sida till sida och steg sedan emellan och sträckte ut sin hand för att skaka hennes. “Arvid” sa han. “Iris. Trevligt att träffas.” Han backade ett steg och tittade på Noel, som stod och idiotiskt stirrade på Iris, som stirrade tillbaka. “T...T..a...ck.” “Kom, vi måste härifrån innan de fattar vad vi gjort.”

Fönstret hade immat igen. Ytan avstrålade kyla, den dallrade några centimeter ovanför glaset. Arvid svängde lojt med sina fingrar i den. Hans nagel slog emot glaset och det knäppte till. Klockan bakom honom tickade ömsom högljutt ömsom inte alls. Arvid kunde stänga av och på sina öron. Han kunde höra hur golvlisterna knarrade. Hur sängstolparna i rummet bredvid gnisslade. Han kunde höra tystnaden, då den inte var död. Tystnaden levde, men bara inuti hans huvud och endast genom hans öron. Han tänkte på mörker som tystnad medan stora sjok av snö drog förbi utanför hans fönster. Universum var mörkt, och därför farligt. I varenda skugga, varenda springa, varenda varelse, fanns faran. De var alla ute efter honom, men endast om han gick förbi. Trots detta var det ett universum som kryllade av liv. Det skrämdes, det dödade, och det förödade, men det var uppbyggt av liv. När två planeter i sina slutgiltiga slag slås samman med kolossal kraft skapas ljus. Biljoner invånare dör. Ljuset färdas, landar i ett hav. Och cellerna delar sig. Ett universum med liv i varenda vrå är skrämmande, men alternativet så oerhört oumbärligt outhärdligt.

v

Arvids kropp var nöjd. Det hade gått någon timme efter lunch, så han var inte mätt men inte hungrig heller. Tröjan var mjuk mot hans hud och byxorna likaså. Huvudet kändes lätt och händerna sprack inte. De var smidiga och lena. Rummet han stod i var skumt, det var ljusare ute än inne. Ljuset från landskapet utanför strålade blått på hans kropp men hans fötter var i skuggor, i sinnet blixtrade bilderna förbi som när man blandar en kortlek. Intryck, färger, scenarion, känslor, fantasier, minnen, de föll samtidigt som ett häftigt vattenfall, rasade huller om buller ned i hans huvud och rann iväg så fort de kommit!!

] 54 ^

] 55 ^


Utanför rasade även en snöstorm. Dörren knackades på. Arvid vände sig om för att möta Selmas blick när hon kom in i rummet. Hon skyndade sig att stänga dörren och stannade sedan i mitten av rummet, bet sig i läppen och fäste sina flinande ögon på Arvids dumma ansikte. Hon gömde någonting under sin jacka. Drog fram flaskan och visade triumferande upp den i luften. Arvid spratt till av en plötslig glädje vid åsynen av den. “Näej! Du lyckades!” utbrast han i ett stort leende. Selma gav till ett uppsluppet skratt och Arvid lämnade sin position vid fönstret. Han tog tag i flaskan och slöt ögonen dramatiskt innan han långsamt kysste den. Som om den var en återvunnen älskare och detta en rysk roman. Selma fnittrade och han log ett litet nöjt leende utan att titta på henne. De satt lutade mot väggen i den kalla sängen med den tunna, trådiga madrassen. Man kunde känna sängfjädrarna mot sin rygg när man låg i den. De lät whiskyflaskan gå från mun till mun. “Okej, din tur. Sanning eller konsekvens?” Selma drog undan sitt hår från ansiktet och tittade ledigt på honom. Arvid lutade sitt bakhuvud mot väggen och tittade mot taket. “Sanning.” “Nej men fyfan vad tråkig du ska vara. Du fick mig att hålla handen utanför fönstret hur länge som helst!” Hon höjde sina händer, den ena i den andra. Den var ljust blå och skinnet flagnade. “Okej konka då.” “Nej, nej vi kör.”

Taklampan flimrade till. Arvid föll ur koncentrationen ett ögonblick, undrade om det verkligen hade hänt. “Är du verkligen sjuk? För de andra, de är sjuka men jag har aldrig sett dig… du vet… du är så normal? Varför är du här?” “Ska du inte fråga din chef det?” Selma fällde förlägen ned blicken men lyfte den igen. Hon var för nyfiken. “Det vill jag inte. Jag vill fråga dig.” Arvid suckade och lyfte flaskan. Utan att titta på henne svarade han: “Jag är inte sjuk.” “Vad gör du här då?” “Jag vet inte det är din tur nu.” “Okej.” Hon tittade ut över rummet, lät blicken glida över de smutsigt vita möblerna, det kala kalla golvet. “Sanning.” “Hur många killar har du kysst?” Han vägrade titta på henne men hon fäste blicken på hans ansikte. “Åh det kan jag inte hålla reda på. För många.” svarade hon sanningsenligt. Arvid svalde. “Det är din tur.” “Konsekvens.” svarade han.

v Arvid satt i matsalen med Tsai på kortsidan. Uttråkad. Utanför fönstret yrde det snö. Arvid började tänka på snöglober när han såg det, och Athenas samling på hyllan i sitt rum. Det var en löjlig sak att samla på. Athena instämde med det faktumet. Han skruvade spagettin på sin gaffel. Doppade den i

] 56 ^

] 57 ^


köttfärssåsen på hans tallrik. Snurrade runt. Saknade sin syster. Tsai satt knäpptyst och stirrade ned i sin mat medan hon åt. Hon var en asiatisk kvinna i 40-års åldern, det mörka håret klippt i page och påsar under ögonen. Hon brukade sitta med Arvid och hans polare ibland, och de lät henne. Hon sade ingenting, tog inte ögonkontakt, bara gick fram till dem och blev insläppt. Ibland tog de notis om henne, drog henne i håret eller sade förolämpande saker för att se om hon skulle reagera, men oftast ignorerade de henne lika mycket som hon ignorerade dem. Hon kom från Kina och var lesbisk, men det var allt de visste om henne. Noel kom in genom matsalsdörren, sökte med blicken efter Arvid och fann honom där han satt. Han knyckte på huvudet till hälsning innan han fortsatte till maten. “Hur är det?” frågade han när han satt sig ned mittemot Arvid. “Tjena Tsai.” “Helt okej. Själv? Vart fan har du varit?” “Teverummet. Glömde bort tiden, har du sett Iris?” “Nej trodde hon var med dig.” “Hm.” Noel stack aggressivt ned gaffeln i berget av pasta på sin tallrik innan han skyfflade in maten i munnen. “Jag tror hon är sur på mig. Fattar inte vad jag gjort.” “Du är bara paranoid.” “Nej.” Han stack våldsamt ned den kladdiga gaffeln i berget igen. “Jag ser henne stup i kvarten med Elvin. Skrattar hela tiden. Mer än när hon är med mig.” “De är bara vänner.” Noel tittade äntligen upp. “Kanske.”

] 58 ^

Arvid kände sig rastlös. Han tittade sig omkring i matsalen. Folket satt utspridda vid de gråa borden, samtalade eller satt tysta eller grät. Han var uttråkad. Tittade fundersamt mot Tsai som blekt satt och skar sin pasta. Noel föll ur sina tankar och tittade mot henne också. Han lutade huvudet mot sin hand och rörde på gaffeln medan han tuggade. Sedan flinade han mot Arvid och vände sig mot sin mat igen. Arvid tittade sig förtstrött runt om i salen igen, försökte hitta någonting annorlunda, nytt, men hade ingen tur. De var så tråkiga, allihop, att han blev arg. “Jag orkar inte.” “Hhmvaa?” svarade Noel med käften full av kletig pasta. “Det här stället. Går mig på nerverna.” “Mmhm.” Så la Noel ned sina bestick, tuggade klart och svalde. Han tittade upp mot Arvid. “Du vill göra det intressant alltså?” Arvid tittade tillbaka på honom. Sedan började sakta ett svagt flin krypa över hans ansikte. “På vilket sätt?” Noel lutade sig tillbaka i stolen och knäckte sina fingrar. “Finns oändligt många olika sätt att ställa till med sattyg. Grejen är att du måste bli arg.” “Arg? Varför det?” “Då släpper alla hämningar. Vi har ingen alkohol att ta till, så det måste ske på detta sätt.” Arvid höjde på ögonbrynet. Han kunde inte tro att detta skulle kunna fungera. Han visste ju att Noel provocerade, och då är det omöjligt att bli ilsken. “Okej.” Noel blundade ett ögonblick, sedan öppnade han sina vackra ögon, och formade sina läppar.

] 59 ^


“Vart har du din tjej?” Arvids hjärta stannade. En konstig känsla svepte genom honom, och hans fingrar blev kalla och huvudet kändes dubbelt. “Jag vet inte. Har inte sett henne på flera dar.” “Okej. Varför är du här?” “Jag vet inte. Jag är inte sjuk.” “Det måste du ju vara, annars skulle hon inte backa undan från dig. Ignorera dig. Lämna dig, och inte säga någonting, av rädsla för att du ska bli arg. Dina sjuka händer ska formas runt hennes hals. Hon är rädd för dig, därför att du är sjuk. En sjuk person behöver man inte visa anständighet.” “Jag är inte sjuk.” “Varför är du här då?” “Du förstår inte, jag har alltid haft bilderna. Aldrig känt min existens. De anser att jag är sjuk, men det är jag inte.” “Skulle en frisk persons ögon rulla runt runt, skulle han svimma i mitten av en konversation med sin tjej? Hade du varit frisk hade hon blivit utom sig av oro, men hon bara lämnade dig på golvet. Och det vet du själv, det har du räknat ut.”

Selma rusade upp till Arvid från ingenstans där han stod uppepå bordet och strödde pasta och gurka runt sig med all fröjdfullhet i världen och ett leende över hela ansiktet. Han blev överumplad och skrämdes av den plötsliga beröringen, slog instinktivt med den andra armen för att försvara sig. Hon slog tillbaka.

v Han satt och gned sina händer. Masserade handflatan med tummen, drog i fingrarnas leder tills det knäcktes. Selma satt bredvid honom, alldeles blodig i ansiktet av näsblodet, och en fläskläpp som det droppade från. Hela hennes kropp var täckt av köttfärssås. Själv skiftade hela hans högra öga i blått. Som fiskfjällen på en exotisk fisk, eller färgen av mosade blåbär. De satt tillsammans bredvid varandra på bänken i övermannens kontor. Hade blivit infösta dit med rynkade ögonbryn och arga händer. Dörren slog igen med en smäll.

Arvid körde ner handen i högen av pasta och köttförssås och kastade, den klibbade sig fast på Noels ansikte, röda kletiga klumpar av kött gled nedför hans kind och droppade ned på bordet. Noel tjöt till och klappade händerna, garvade, men Arvid log inte. Han slog omkull tallriken så att den for omkull på golvet. Noel lutade sig hastigt över bordet och grabbade tag i en näve sås från Tsai’s tallrik och gav igen. Hon reagerade inte över stölden. Nu hade resten av matsalen blivit uppmärksammade på vad som pågick, och spridda reaktioner spred sig i salen. En mattant vrålade åt Noel och Arvid, och Noel slängde undan stolen under sig, stegade fram till hennes kastrull och slungade den heta köttfärssåsen över hennes barm och hals. Hon skrek som en stucken gris. Ett uppsluppet skratt blandade sig med skrik och vrål i matsalen, då de andra matgästerna också glatt började slänga sin mat på varandra.

Väggarna var kantade av böcker och tavlor. På en långsida hängde sex stycken diplom inramade sida vid sida. Tapeten under var mörkt chokladbrun och glänste i guld när solen föll. Färgen kaffe får när man blandar i grädde och chokladmjölk. Fönstret längst in var stort och täckte hela skrivbordet från Arvid och Semlas perspektiv. Utanför rasade en snöstorm, och spred sin blåa gloria ut över golvet. Trasmattor låg kant i kant med varandra över hela golvet, mjuka mot Arvids möra skor.

] 60 ^

] 61 ^

Han var förtvivlad. Selma satt tyst bredvid honom, hon rörde sig inte, bara tittade ut genom fönstret. Arvid sneglade ibland på hennes profil. Luggen hängde vid sidan om hennes ansikte från en ojämn kant vid hårfästet. Han ville förklara att det var en olyckshändelse, att han reagerade reflexmässigt. Han ville säga någonting


romantiskt, så att hon skulle förlåta honom. “En utomjording hade aldrig kunnat förstå vad jag menade, om jag skulle beskriva världen för honom. Du är för vacker för att kunna sättas i ord.” Hon vände på huvudet och tittade på honom. Täckt från topp till tå i mat, men gravallvarlig i blicken. Längst med ett hårstrå vid sidan om hans högra kindben gled brun sås ned, formade sig i en droppe längst ut, började darra våldsamt och släppte sedan. Hon frustade och började sedan gapskratta. Tittade på honom med sprutande ögon och var sedan tvungen att vända blicken bort från honom och luta sig åt sidan för att skratta. Hon lyfte benen från golvet, slog i bänken med handflatan, fick hicka och fick andnöd för att hon garvade så häftigt. “Du är så jävla... så jävla löjlig…” lyckades hon få ur sig. Försökte titta på hans fåniga ansikte men det fick henne att vika sig dubbel igen. Arvid började dra på munnen och skratta lite försiktigt. Hon klappade honom tafatt på axeln medan hon vänd från honom flabbade hysteriskt. Han lutade sig över henne och knäppte sina armar runt hennes skakande kropp, täckt av sörja. Hörde hennes halvkvävda hickningar och kände hur skrattet spred sig och smittade honom också.

] 62 ^

] 63 ^


Monster under sängen

x

Det snöar. Det är det första du tänker när du öppnar ögonen och ser de stora, tunga flingorna vina i vinden. Fönstret i ditt rum är till hälften täckt av det vita massan, och bara de övre hörnen är tillräckligt fria från snö för att släppa in ljus. Ditt rum är litet, men ett av hörnen är fortfarande för långt bort för ljuset att nå och hörnet är försänkt i mörker. Du kryper ihop i sängen, så långt bort från hörnet som du kan komma, och kniper ihop ögonen när du hör ett dovt morrande och skymtar två blodröda ögon. Monstret är här. Ett klickande ekar genom rummet och dörren glider upp. En lång man med blont hår stiger in i rummet. Du slänger en hastig blick mot det mörka hörnet, redo att fly ut ur rummet och dra den intet ont anande mannen med dig, men monstret är borta. “Det är dags för din medicin nu, Lasse” säger mannen, som du börjar känna igen. Han har varit här förut. Du låter honom spruta in medicinen och klär sedan om till ett par ljusa hängselbyxor och en ljusblå skjorta, instoppad i byxlinningen. “Idag kommer det bli snöstorm säger de” Mannen försöker småprata med dig, det är tydligt, men vad som också är tydligt är att han är rädd. För dig. Du svarar inte och mannen verkar bli ännu mer nervös.

v Det fanns en tid då du inte var rädd. Då du var lyckligt ovetande om monstrets existens, om hur farligt monstret verkligen var. Det fanns en tid då du inte såg dig om över axeln var tionde meter.

] 64 ^

] 65 ^


Det fanns en tid då rött inte var en färg som fick dig att vilja tömma magen på frukosten du nyss satt i dig. Det fanns en tid då den metalliska lukten inte förföljde dig, för att smyga sig på dig när du som minst anade det. Det fanns en tid då det inte låg en ask sömnmedel under madrassen att använda i nödfall. Det fanns en tid då du inte visste att du var iakttagen, men det fanns inte en tid då ögon inte ständigt bevakade dig. Det fanns inte en tid då monstret inte existerade. Det fanns bara en tid då du inte var rädd.

v Matsalen är ovanligt lugn i dag och du är säker på att det har något att göra med den skriken igår natt. Tjutandet hade fått dig att se saker som du inte ville se. Saker som du inte kan reda ut. Monstret hade attackerat någon, det visste du, och du hade sett det. Kvinnan som monstret hade attackerat hade skrikit som personen som skrek igår natt. Det hade funnits blod, alldeles för mycket blod. Du visste inte att så mycket blod kunde finnas i en enda människa. Du visste inte hur du kommit dit, eller varför du varit där när monstret attackerat kvinnan. Du visste inte heller hur du kommit hem efteråt, men du hade torkat blod under naglarna, som om någon försökt skrubba bort blodet, men misslyckats.

kaffe och din pappas stekta ägg. Men sedan blev du sjuk och de lämnade dig på sjukhuset och åkte hem i väntan på att du skulle bli frisk. Du är nog sjuk om de sa att du är det, men du vet fortfarande inte vad du är för sjuk. Doktorerna vill inte säga, men det måste vara något allvarligt för du har varit här en lång tid. Du äter upp din frukost i ensamhet och går sedan tillbaka till ditt rum. Du sov inte mer än någon timme i natt så du är jättetrött, men du vill inte sova. När du sover kan monstret smyga sig på dig och du skulle var helt hjälplös. Men du kan inte hålla ögonen öppna och snart sover du, med huvudet lutat mot den vita väggen.

v

Mannen som följt med dig till matsalen försvinner medan du hämtar din frukost, och du sätter dig ensam vid ett bord intill fönstret. På andra sidan glasrutan ligger trädgården under ett täcke av vit snö. Du har aldrig gillat snön. Den är kall och man blir blöt när den smälter. Men den är ändå vacker på något sätt, särskilt när den viner omkring i vinden. Du saknar din familj, din lillasyster Inger. Du saknar vardagligheten som fanns när du fortfarande bodde hemma, även om rädslan fanns där så fanns också en viss trygghet i doften av din mammas

Tystnaden var nästan absolut, med undantag för kvittrandet från fåglarna som gömde sig i träden. Marken var fuktig från regnet som fallit under natten och luften luktade våt jord och tallbarr. Du satt stilla på en sten med ryggen lutad mot en björk och den mossiga stammen, som fortfarande var våt, blötte ner din vita stickade tröja, men det gjorde inget. Du hade varit lite väl optimistisk när du struntade i jackan som din mamma hade försökt räcka dig och vårkylan trängde in i dina kläder och kylde ner dig. Ett högt skratt hördes från längre nedåt stigen och snart dök ett blont huvud upp och därefter ansiktet som tillhörde din yngre syster Inger. Hon var några år yngre än du och hade svårt att sitta stilla. Hon var överallt på en gång och pratade konstant. Din pappa brukade säga att när Inger hade lärt sig att prata så var det helt omöjligt att få henne att sluta. Ingers röda jacka var tydlig i det bruna landskapet och den svaga vårsolen fångades i hennes hår. På dagen, såhär ute i skogen fanns ingenting att vara rädd för. Du visste redan då att monstret fanns där, vakande, iakttagande, väntande. Men just i detta nu så var allt okej. Du var inte rädd. Och det var okej i flera år, tills en dag då monstret var trött på att vänta.

] 66 ^

] 67 ^

v


v Du sover under hela förmiddagen och när du vaknar är det redan dags för lunch. Du slänger en blick ut genom fönstret medan du masar dig iväg till matsalen och du ser att det snöar om möjligt ännu mer än förut. Matsalen är i fullt kaos. Någon hade startat ett matkrig och köttfärssåsen flyger genom luften. Du ser någon som gömmer sig under ett av borden och någon som står på ett annat av dem och hoppar upp och ner som en gummiboll. Du funderar en sekund på att bara vända och lämna kaoset och när en stor koka spagetti viner förbi alldeles för nära ditt huvud för att det ska vara kul gör du nästan det. Men din mage säger ifrån. Du skyndar dig fram genom rummet med målet att komma till smörgåsbordet och norpa åt dig en macka utan att bli helt dränkt i mat. Du måste ducka för en slev köttfärssås och ta skydd bakom en pelare för att undvika en macka med äckligt mycket smör. När du äntligen är framme och har lyckats undvika alla matbomber tar du ett par Vasa Frukost och gör ett försök att lämna rummet. Du tar snabba kliv mot dörren, men du glömmer att se dig för ordentligt. I sista stund vänder du dig om och ser din undergång komma farande mot dig i form av en hel tallrik full med mat. Du blundar och väntar på att den äckliga sörjan ska träffa dig rätt i ansiktet, men den kommer aldrig. Du öppnar försiktigt ögonen och upptäcker till din förvåning att du står utanför dörren med ansiktet vänt mot korridoren. Du hör någon av sjukvårdarna försöka lugna ner alla, men ingen verkar förvånad att du förflyttade dig bort och undvek tallriken på mindre en två sekunder. Den enda som är förvånad verkar vara du.

det står en bukett med blommor som din skolklass skickade till dig. Det var väl snällt, men de glömde att du är allergisk mot blommor. Men det är okej, blommorna är fina. Någon vecka efter att du fick dem hade blommorna vissnat, men liljorna är lika vackra som förut. Liljor har aldrig varit din favorit, men du låter dem stå, även fast du får en olustig känsla av dem. Frukostknäcket skulle ha varit godare om du haft tid att ta med dig smör, men du blir i alla fall mätt. Efter att knäckebrödet är uppätet tar du fram ett ritblock som en snäll doktor har gett dig och en blå krita som du stulit från sällskapsrummet. Den är bruten i två och nästan slut så det är ingen som kommer sakna den. Efter någon timme kommer mannen från i morse tillbaka och han har en spruta med sig. “Det är dags för din medicin nu” säger han och plötsligt är monstret där. Monstret vill inte att du ska ta medicinen och du tar ett ofrivilligt steg bakåt, in mot väggen. “Bråka inte nu Lasse” säger mannen lugnt,men du kan nästan känna lukten av hans rädsla och plötsligt får du en väldig lust att slita ut hans hals med dina tänder. Och sedan försvinner det lika snabbt och du sätter dig ner på din säng och väntar på att mannen ska ge dig din medicin. Han går försiktigt fram mot dig, som om han är rädd att du ska bli våldsam, och sprutar sedan in medicinen i din blodåder. Sedan lämnar han rummet i en väldig hast och du blir sittande på sängen och du kan inte förstå vad som kom över dig.

v

Du sitter i ditt rum och knaprar på frukostknäcket. På nattygsbor-

Plötsligt är monstret där igen. Stora blodröda ögon som stirrar på dig. Du vet att du måste springa, men du är som fastfrusen i golvet. Monstret tar ett väldigt språng emot dig, och plötsligt har du ett par händer runt halsen som hindrar dig från att andas. Du stirrar in i monstrets ögon, men de är inte längre röda utan mörkt

] 68 ^

] 69 ^

v


blå. Och för första gången kan du se hur monstret ser ut. Du kan se hans blonda hår, hans spetsiga näsa, hans breda mun och hans stora öron. Det är om om du tittar in i en spegelbild, så lika är ni. Men hans leende är så olikt ditt eget, så mycket mer skrämmande och ondsint. Ett vrickat leende och en galen glimt i ögat är allt som skiljer er åt och det skrämmer dig mer än något annat.

v Det var vår. Jag hatar våren mest av alla årstider. Ljuset och livet var på väg tillbaka och jag gillade det inte alls. Ljuset och dagen är min fiende, natten är min vän. På natten kan jag röra mig osedd i grannskapet, göra vad jag vill. Jag kunde åtminstone det tills för något år sedan. Den natten smög jag omkring i mörkret, endast upplyst stundtals av en lysande gatlykta. Det var alldeles tyst, vilket jag tyckte om. Ingen var ute så här sent utom jag själv. Jag stannade tvärt och lyssnade. Var det någon annan ute ändå? Och mycket riktigt så kunde jag tydligt urskilja klackandet av ett par damskor mot asfalten. I nästa sekund blev en ung kvinna synlig i skenet från en av gatlyktorna. Hon var blond med håret i en hästsvans och en klarröd mössa nertryckt över öronen. Hon fick syn på mig och stannade. Vi stod och såg på varandra ett par sekunder innan hon började gå igen. Hon stannade framför mig och log vänligt. Jag hatade det. “Hur är det lille vän? Fryser du inte?” Frågade hon och böjde sig ner för att vara i samma höjd som mig. Jag var bara klädd i den blårandiga pyjamasen som jag bar till sängs, men jag frös inte. Jag fryser aldrig. “Nej” sa jag utan att le tillbaka. Jag var redan irriterad på henne och ville bara att hon skulle flytta på sig så jag kunde fortsätta gå. Det var inte så långt innan soluppgången och jag ville hinna tillbaka hem innan dess. “Har du gått vilse? Ska jag följa dig hem?” Frågade kvinnan och

] 70 ^

irritationen tog över mig. Jag hade inte tänkt skada någon i natt, men den här kvinnan var bara för mycket. Jag log mot kvinnan och hon ryggade tillbaka. I nästa sekund var jag över henne, naglar och tänder skar mot hennes hud, och hon skrek när hon kände varmt blod rinna från de öppna såren och försökte desperat få bort mig. Jag borrade in mina naglar i kvinnans ögon och skrattade medan hon skrek. Hon skrek fortfarande när jag tog tag om hennes huvud med båda händerna och tystnade tvärt när jag bröt hennes nacke. Jag förlorade kontrollen för ett ögonblick och allt blev svart. När jag återfick kontrollen stod jag ett par meter bort från liket och min hals var öm som om jag hade skrikit. Jag såg en sista gång på kvinnan innan jag vände mig om och gick tillbaka hemåt. Det var snart gryning och jag måste få bort blodet innan morgonen. Jag klädde av mig den blodiga pyjamasen när jag passerade en papperskorg och slängde den, noga med att gömma den under de andra soporna. När jag kom hem gick jag in i badrummet och tvättade händer och ansikte noggrant innan jag tog på mig en ny pyjamas och lade mig i sängen. Det hade varit en bra natt ändå.

v Det fanns en tid då du inte var rädd. Det fanns en tid då du inte visste att du var iakttagen, då du var lyckligt ovetande om monstrets existens. Men det har aldrig funnits en tid då jag inte var där, ett par röda ögon som ständigt bevakar dig. Det fanns inte en tid då jag inte bevakade dig, då jag inte tålmodigt var där och väntade på min tur.

v Du är ett monster. Du förstår det nu. Monstret som du har varit så rädd för så länge är inuti dig. Lever med dig. Monstret som är

] 71 ^


jag. Och jag släpper taget som din hals, som givetvis bara är din egen inbillning, för det var dina egna händer som kramade runt din luftstrupe. För du och jag delar samma kropp, men jag tänker inte dela med dig länge till. Den här kroppen är min. Du stammar ut ett förfärat “n-nej” och det är första gången du talar på över ett år, så din röst är alldeles raspig. Och för första gången någonsin är vi vakna båda två och vi möts äntligen. Du är ett monster, det är vad du tänker. Det var du som mördade den där kvinnan och på sätt och vis så var det ju faktiskt det. Det var dina tänder som bet i hennes axel och dina naglar som grävde sig djupt ner i hennes ögon. Och plötsligt får du en idé, jag känner det. Men jag kan inte se vad det är, för du fokuserar med allt du har på att hålla det hemligt för mig. Det gör inget, inget du kan hitta på kan stoppa mig och snart kommer du inte ha kontroll över den här kroppen längre. Och sedan ser jag var din hand är. Under sängen och du greppar pillersamlingen du har där. Innan jag har en chans att reagera har du tömt asken och har pillerna i handen. Jag gör ett försök att kasta iväg dem, för nu förstår jag din plan, men du är starkare än jag trodde. Du står med pillerna instoppade i munnen, men jag vägrar låta dig svälja. Om den här kroppen dör då dör jag med. Och det var din plan. Ta död på monstret även om det kostar dig ditt eget liv. Du tar upp en nyckel ur en skrivbordslåda och jag förstår att den går till dörren. Hur du fick tag i den vet jag inte, och jag förstår inte hur du lyckades hålla det hemligt för mig. I nästa sekund är du ute i korridoren och du springer. Jag försöker stoppa dig, men jag måste fokusera all min kraft på att hindra dig från att svälja pillerna som du fortfarande har i munnen. Dörren ut ät låst med dubbelt lås, så du slår sönder en fönsterruta bredvid och klättrar ut. Larmet ringer i dina öron - mina öron. Vi blöder ymnigt från ett stort jack i handen där en glasbit fortfarande sitter kvar, men du fortsätter ändå, skyndar ut i trädgården och du trillar nästan

omkull i den djupa snön. Jag vet att sjukvårdarna snart kommer och hämtar dig, så jag slappnar av lite för mycket. Du sväljer pillerna. Sätter dem nästan i halsen, men du får ner alla. Det var nog med piller för att ta död på en elafant. Du springer fortfarande, men du börjar redan bli svajig. Jag hör någon som skriker och inser att det är jag. Jag, inte du. Jag skriker för att vi är dödsdömda. Jag kommer att dö. Men det verkar inte oroa dig. När du är vid stängslet som omger sjukhuset lägger du dig ner i en snödriva och snön faller så fort och så mycket att du snart har ett tunt lager vitt över dig och man kan inte se dörren i snöstormen. Det är iskallt, kallare än det varit på länge och jag kan inte känna mina fötter. Dina fötter - våra fötter. För första gången fryser jag. Vi dör, och det går snabbt. Jag hör röster men jag är inte säker på om det är sjukvårdarna eller om det är inbillning. Det spelar ingen roll. Vi kommer att dö vad som än händer och du är nöjd. Jag kan känna det. Du tror att du har gjort något bra. Du ska bara veta att detta gör dig lika mycket till monster som jag är, lika mycket till mördare. Vi kan i alla fall gå till helvetet tillsammans. Förhoppningsvis är det varmare där.

] 72 ^

] 73 ^


Ord till min syster

x

] 74 ^

”Pia! Det är mat, du måste duka!” Pia tittar bort mot dörren som skiljer henne från föräldrarna och bestämmer sig för att gå om bara en stund. De kan vänta några minuter. ”Kommer”, mumlar hon, och vänder åter igen blicken mot dockan framför henne. Det var en födelsedagspresent från morfar. Korkskruvslockar och varma, men stela, ögon, en slät porslinshy och en vacker, blå klänning. ”Hjälper du mig att duka, Ava?” dockan heter Ava och var föräldrarnas förberedelse för att Pia skulle få en lillasyster. Ava nickar mot henne och säger att hon ska hjälpa till att duka. Pia ler och tar Ava under armen innan hon går ut i köket. ”Pia! Duka, nu!” mamma är arg. Arg och hungrig, som ett monster. Ava blir rädd men Pia tröstar henne. Mamma behöver bara mat. Fyra set tallrikar placeras på bordet tillsammans med bestick, glas och vatten. Pappa bär ut en kristallskål med sallad. ”Varför har du dukat fram fyra tallrikar idag, Pia? Har du en vän som kommer hit?” frågar pappa. Pia svarar genom att placera Ava på den fjärde stolen. Pappa ler ner mot henne. ”Är det till lillasyster?” Pia nickar. ”Lena, nu måste du laga mat åt Ava också! Pia har dukat för henne.” tystnad följer och pappa försvinner ut i köket. Pia börjar äta av salladen. Ava vill inte ha. I några minuter är det tyst. Sedan hörs ljudet av en krossad tallrik, och mammas brustna gråt. Pia går ut i köket och vet vad som händer, den här gången också. Mamma orkar inte.

] 75 ^


”Lena, kom så äter vi, snälla. Du måste äta, vi kan prata mer om det här sen.” Mamma står vänd mot fönstret och skakar. Pappas röst skakar också, av desperation och sorg. Han vill inte att hon ska vara ledsen. ”Men jag orkar inte! Laga mat åt Ava? Vad är det för trams? En till helvetesunge?” Pappa ryggar tillbaka. Ava sitter fortfarande i köket och hör ingenting. Pia går fram till mamma och rycker henne i kjolen. ”Mamma, jag och Ava är hungriga. Jag kan dela min mat med henne. Kan vi äta nu?” Mamma stirrar ilsket ner på henne. Hon rycker kjolen ur det lösa greppet och stormar ut ur lägenheten. Pappa suckar. Middagen blir bara för tre ändå.

ledde henne bort. Golvet var schackrutigt, av sten. En man stod halvt naken i ett hörn och mumlade lugnt till sin vänstra hand. De gick upp för mängder av trappor, väggarna var smutsiga och på vägen uppåt passerade dom dörrar med små fönstergluggar. Sam fick en knapp glimt av hur det såg ut där inne, och synen fick henne att rysa. Instängt, trångt, smutsigt och i varje rum satt en liten människa, en människa som mer liknade en avmagrad vildfågel än en hälsosam vuxen. Hon såg sin egen framtid i deras förvirrade ögon.

v

Pappren utbytes, nycklar rasslade, en klocka tickade långsamt. Mannen tog av sig glasögonen och gnuggade sig i de rödsprängda ögonen. En död växt stod i fönstret bakom honom. Fönstret i sig var skyddat med tjocka stålgaller dolda av gardiner. “Jag måste tyvärr meddela att vi bedömer det bäst att Pia stannar hos oss några veckor. Hon kommer få behandling och ni kommer vara med varenda steg av processen.” Mamma nickade, pappa brast ut i gråt och lillasyster drack saft på golvet med en serietidning. Sam knäckte fingrarna och ville rycka serietidningen ur händerna på den lilla djävulen. Saften ville hon hälla över alla papper där hennes namn var Pia. Mormor hade bestämt att hennes namn var Santiem, Sam. Hennes namn var inte Pia, hade aldrig riktigt varit det. Mamma klappade henne på armen, pappa försökte ge henne en kram men hon lät honom inte, lillasyster höll hennes hand i sin, i försök att dra med sig Sam ut ur dörren. Det gick inte. Saften spilldes över golvet, serietidningen försvann med föräldrarna och mannen på andra sidan skrivbordet tog henne i armen och

Morgonens första strålar letar sig in igenom fönstret och landar på hennes nyvakna kropp. Håret är blekt och så rufsigt att det ser ut som om någon tagit en ballong och gnuggat den mot hennes huvud. Fönstret har tunna persienner som gör att solens strålar når fram i ränder, och hennes armar leker nyfiket i ljuset. Mormor snarkar i rummet bredvid. Sam kastar av sig det blommiga lakanet och sätter ner de nakna fötterna på trägolvet. Tassar över trasmattan, ut genom dörren och in i köket. Bredvid skålarna står flingor och i kylskåpet hittar hon mjölken. En måltid förbereds av den sjuåriga flickan och bärs in till mormor sovande figur. Hon väcker henne inte, hon ställer bara brickan med frukosten på nattduksbordet och ler för sig själv. Nu är det dags att börja dagen. Serietidningen från staden läser hon nästan ut, sängen bäddas, tänderna borstas något slarvigt och den gröna klänningen trär hon försiktigt på sig. Klänningen tillhörde egentligen hennes bästa kompis inne i staden, men hon hade lånat den över sommaren. Ute på verandan lever allting igen. Flugorna surrar, en geting kryper på räcket gjort av trä, solen lyser vackert på gräset och vattnet nere vid sjön glittrar. Lukten av sommar, blåbär och sol, skulle komma att sitta fast

] 76 ^

] 77 ^

v


länge.

om frihet i hennes öra.

Torsdag var månadens utedag. Promenad runt området, kasta boll, in igen. Sam såg varje natt hur snön föll, hur den täckte gräset och gömde solen för henne. Till och med vädret jobbade emot henne. Fönstret hon var som fastnaglad vid ångades över av hennes varma andedräkt och snön försvann ur hennes åsyn. Sam kom att hata snön. Den var ful, blöt, kall och den föll bara för att smälta ner till slask. Det var månader sedan hon kände värme, år kanske. Tiden här inne samarbetade inte riktigt. Tretton av dem föstes ut sent på eftermiddagen. Den lilla sol som funnits under dagen hade försvunnit och lämnat mörker. Månen avtecknade sig svagt på himlen. De första stegen utomhus var inte alls så magiska som hon velat att de skulle vara. Hennes blick kunde inte lämna månen, för gjorde hon det så skulle hon tvingas erkänna att gräset inte var grönt, ens här ute. De andra tolv rullade sig i snön och kastade slask på varandra, sparkade den blåa bollen över grusplanen, överraskade skratt steg från deras frusna kroppar. Sam var fastlåst i himlen. Stjärnorna framträdde, karlavagnen och Orions bälte blinkade ner mot henne. Samma stjärnor som mormor pekat på. Mormor hade kunnat alla stjärnbilder som gick att se. Sam hade lärt sig nästan alla. Nu var de bara prickar ovanför henne. Hur mycket hon än stirrade kunde hon inte urskilja alla figurer och former. Bara prickar. En halvtimme senare hade moln täckt allt, vinden hade tilltagit och snöflingorna som tidigare dalat ner på deras huvuden lekte nu ilsket i den bitande kylan. Vinden kastade omkring dem som om de inte vore något. Stormen lekte med hennes hår och hon tvingade fram ett leende. Trots avsaknaden av sol, trots den rinnande näsan, de blåfrusna fingrarna och de nakna benen; trots det så fanns det en vind. Vinden som lyfte hårslingor och viskade löften

] 78 ^

Hon var fast i matsalen, utgången blockerad av de Utomstående. Hon hade inte en enda väg ut. Någon kastade mat på någon annan, och tumultet bröt ut. De utomstående stängde dörrarna och lät kaoset pågå. Sam backade snabbt in i ett hörn, sjönk ner i sittande ställning och höll för öronen. Tallrikar slamrade och sörja träffade väggen ovanför henne. En kille som hon minns som Arvid ställde sig häftigt upp och välter sin stol i processen. I sin vänstra hand höll han köttfärssås, pasta och gurka, allt som han skopar upp med handen och kastar på alla i sin närhet. Köttfärssås hade redan träffat hans högra kind. Han tar sig upp på bordet framför honom och slungar mat över hela salen. “Sluta, sluta, sluta, sluta,” Sam repeterade ordet tills allt dör ner. Det kanske tog minuter, kanske timmar, kanske till och med dagar. De Utomstående bryter sig in igen och drar ut de andra, en efter en. Sam håller sig i hörnet och de Utomstående verkar inte märka av henne. När matsalen är tom, inte en enda människa kvar, smyger hon ut på skakiga ben. I den västra korridoren råder panik; skrik, slag emot dörrarna, gälla visselpipor piper och matrester fläckar golvet. In i den östra korridoren flyr Sam. Lokalerna kan hon väl, omedvetet tar hon sig igenom dörrar och obehagliga genvägar som inte ens de Utomstående använde sig av, antagligen eftersom de kalla källargångarna är becksvarta och smutsiga. En gång träffade Sam en mager pojke där nere, en pojke som hon aldrig sett tidigare och aldrig kom att se igen. Tillbaka i sitt rum kan hon andas ut. Låset går igen och Sam kryper ner under filten i sin säng. Drömmarna slår henne direkt. “Pappa, jag vill tillbaka hem. Till lyckliga gatan.” pappa suckar trött i telefonen. Någon slamrar med disk i bakgrunden.

] 79 ^


“Sam, lyckliga gatan finns inte mer. Har du inte hört det?” Tystnaden är nästintill högljudd i den trånga cellen. Materialet under henne luktar loppmarknad, en sådan som mormor brukade besöka varje sommar. Det är tunna kuddar som sitter fast i väggar, golv och tak. I timmar söker hon efter skarven som urskiljer var dörren är, men kuddarna gör det omöjligt att hitta utan ljus. Lättad suckar hon, lägger sig ner i hörnet och ler. Ingen kan komma in här. Sam är helt själv. Tankarna är äntligen helt egna igen. Sam låter händerna treva över sitt ansikte och sin kropp. Rak näsa, och hennes händer blir förvirrade. Senast hon såg sig själv hade hon en liten knappnäsa. Höga kindben, också något nytt. De mjuka hamsterkinderna dragits inåt. Ögonbrynen är sträva och läpparna torra. Käken är stark och hela kroppen verkar ny. Hon försöker tänka tillbaka i huvudet hur länge hon varit här, när hon senast träffade mamma, pappa och lillasyster. Sam var 17, det minns hon. Exakt en månad efter hennes födelsedag, en månad efter den 14:e april. Våren var i luften och hon hade känt glädje för solen. Sedan hade allt försvunnit. Hur många gånger har Sam firat den 14 April här inne? Fem? Sex? Ensamheten och tankarna trycker på hennes hjärna och frustrerat dunkar hon huvudet ner i golvet. Dunkandet är det enda som känns och hörs, och med det är hon nöjd. Blåmärken sprider ut sig över ansiktet och näsblod fläckar hennes händer.

något av borden tills lunchen tog slut. Nu hade hon tillåtelse att komma in i matsalen sju minuter innan de andra, vilket gav henne tid att snabbt stoppa i sig vad hon behövde innan mörkret kom. Matsalen i sig var faktiskt vacker, om än sliten. Långa bord av trä, fastborrade i trägolvet under henne. Långt uppe i taket hängde en kristallkrona, men den var dammig och ingen hade någonsin sett den tänd. Maten var mestadels grytor, torra grönsaker, bönor i brunsås och potatismos. Ibland fick de mjölk, ibland fick de vatten. Sam längtade efter de söta bären i skogarna och kallt, friskt vatten från bäcken. Innan de sju minuterna tagit slut, hon höll noga koll på klockan, kom tre människor in i salen. Direkt ryggade hon tillbaka, kom upp på fötterna och höll bedjande ut händerna framför sig. Blåmärkena i hennes ansikte hade börjat försvinna bort, men hon kände hur huden stramade över ögonbrynet när hon rörde ansiktet; sårskorpan sprack igen. “Snälla. Kom inte närmare.” Sams röst var raspig och torr; hon hade inte pratat på många månader. Människorna lyssnade inte på henne, utan tog sig runt borden och fick tag i hennes armar. Skrikande sparkade hon vilt omkring sig, men de nakna fötterna träffade bara kylig luft. “Kom nu, Pia. Vi ska testa något nytt.”

Lunchen var alltid svår. Sam stod inte ut med alla andra människor i salen, deras mörker tog över henne och korrumperade hennes hjärna. Deras mörker blev hennes ansvar och hennes strupe snördes ihop av pressen, mörkret tog hennes syn och hörsel, ibland till och med känsel. Vid lunchen samlades alla patienter i en lång kö utanför matsalen, sedan släpptes de in med respektive tabletter i handen. Den första veckan hade Sam inte ätit någonting, hon hade gömt sig under

“Du kommer må bättre av det här. Håll still henne nu. Vi ses snart, Sam.” Glädjen över att de använt hennes rätta namn överskuggades av rädslan för människorna som samlades i rummet med henne. Mörkret runt dem överväldigade henne. Någon tog tag i hennes armar och sedan följde bara tystnad. Tystnaden höll i några minuter. Sedan bubblade ett skrik upp i hennes hals, och hon vrålade allt hon kunde. Halsen brann och ögonen sved, tårar av ilska och sorg rann utmed hennes kinder. Miljön förändrades, hon satt på en mjuk soffa och ilskan i hennes kropp sjönk.

] 80 ^

] 81 ^


Musik spelade tyst i bakgrunden. The Animals med The house of the rising sun. Sam sjöng ordlöst med.

Solen lyste upp rummet och hennes kropp fylldes av värme. Tårarna föll.

Ådrorna på de andras händer blev tydligare, som om deras blod plötsligt blivit svart. De tomma ramarna på väggarna fylldes av liv, och hon anade i ögonvrån att det fanns en extra färg, en som hon aldrig varit medveten om förut. Hennes fötter lämnade soffans mjuka kuddar och landade på en matta av vitmossa. Mormor sa alltid att om man drog bort mossa så skulle det ta hundra år att växa tillbaka. Hon sjönk ner på knäna, tog ett fast grepp om vitmossan och sedan började hon rensa.

Blodet stannade.

Vitmossan stoppar blodet, vitmossan stoppar blodet, vitmossan stoppar blodet.

En melodi stiger från Sams kropp. Den är ljus, vacker och klar. Resten av byggnaden fortsätter som vanligt, men tystnad sänker sig nästan omärkligt. Endast melodin hörs från den lilla cellen i källaren. Dörrar slamrar tyst, mat kastas i ljudlös ilska och någon försöker lugna Sams skakande kropp. Men Sam är inte där längre, hon är i lövskogarna och i vinden som rasslar om trädkronorna. De mörka ögonen öppnas långsamt, och människorna i rummet drar en lättnadens suck. För dem ser det exakt ut som innan. Inget har förändrats.

Utan att tveka proppade hon munnen full, tuggade frenetiskt och svalde med tårar i ögonen. Ljusgula lampor omringade henne som strålkastare på en öde fotbollsplan. Tårarna hon fällde landade på mossan, i en stund i alla fall. Sedan drogs de tillbaka upp mot det spegeltäckta taket, förvandlades till tunn ånga och föll ner över hennes kropp. Svetten som droppade ner från hennes näsa smakade lika salt som ångan. Hennes tidsuppfattning hade ändrats tillsammans med färgerna. Den hade varken blivit tydligare eller försvunnit, men den hade lagt till något. Som om ett extra klockslag nu fanns, som om spektrumet av tid förstorats. Mossan som drogs bort och åts upp lämnade ett trägolv, övertäckt av smutsig jord, för henne att vila pannan mot. Jorden var kall och doftade tallskog. Vitmossan stoppar blodet, vitmossan stoppar blodet, vitmossan stoppar blodet.

] 82 ^

] 83 ^


Flickan i tavlan

x

Jag satt och kollade runt i min omgivning och tänkte för mig själv jag har inte tid att lära mig flyga ännu. En jobbig tanke. Men den försvann lika snabbt som den kom. Tid, tid, tid. Det ekade i mitt huvud ännu en gång, jag kollade på klockan men var oförmögen att se visarna. Uttryck och perspektiv, sådant snurrade också runt i mitt huvud till och från, att intryck från omgivningen spelar så himla stor roll på ens tidsuppfattning, hur funkade det egentligen? Jag lutade huvudet bakåt, ett skrik hördes, folk sprang fram och tillbaka, i bakgrunden hördes Pink Floyd, var det breathe (in the air) eller spelades Hey you? Intensivkänslan spred sig genom kroppen när jag såg den stora tavlan, intensivt av lycka eller olycka? Jag visste inte men obekväm med känslan var jag inte. Den visade moln och ett par som dansade omkring, himlen och gräset hade väldigt fin kontrast, det kändes bättre ju längre jag kollade på tavlan, det såg ut som en drömvärld där. Ett ställe jag skulle vilja besöka, allt jag någonsin önskat mig. Den intensiva känslan blev starkare och tankarna blev mer och mer okontrollerade. Pulsen höjdes, jag försökte hålla kvar en tanke, jag gillar i vanliga fall att studera mina tankar, att fånga en i strömmen men i denna stund var mina tankar överallt i rummet, som att ratta mellan kanalerna på en radio, det var som att varje tanke var en egen kanal men så fort jag lyssnade på en så byttes den till en annan om jag uttrycker mig så. Det kändes såsigt, mina tankar alltstå, omgivningen gav mig så mycket intryck som att hela rummet jag satt i så tryggt levde, andades, kände, såg.

] 84 ^

] 85 ^


Iakttagelser, jag försökte hitta ett föremål att fästa blicken på, men det var inget som fick min uppmärksamhet just nu. Där tavlan hängde var nu ett fönster? Konstigt, kanske mitt sinne bara försökte lura mig. Blinkade, det var en tavla. Kan inte minnas när jag sov sist, inte heller när jag senast drack något. Jag som ligger så bekvämt i soffan, känner mig alldeles mjuk i kroppen men vatten behövde jag. Jag reste mig, snurrig, jag tog några djupa andetag och nu var det enklare att titta på omgivningen, jag blev varm i kroppen för nu såg jag tavlan tydligare än innan, alla kontraster, parets ansiktsuttryck, molnet, en liten sol syntes också, paret var barfota och höll varandra i handen. Jag kunde se hur det dansade omkring, jag kunde se deras lycka, för några sekunder blev jag avundsjuk, jag vill också uppleva det, ett rus av eufori, ett rus av ständig lycka. Medan jag iakttog tavlan insåg jag, det var vatten jag skulle hämta. Jag började gå och insåg hur mycket jag skakade i hela kroppen, det berodde nog på vattenbrist. Jag började gå mot dörren och korridoren efter den. Korridoren, aldrig gillat den, väldigt stel är den. Skuggor från folket som springer omkring syntes, pulsen höjdes ännu ett steg. Jag gick otroligt långsamt och i korridoren stötte jag på mamma.

till mig i form av en dans, jag förstod lite men det var ett ganska underligt språk, inte långt ifrån svenska men vissa steg trädet gjorde gick inte att tyda. Trädet skapade magi! Magi! Fyrverkerier steg. Den berättade om sin barndom och om hur det känns att förlora en förälder, jag kände igen känslan och då kom flashbacken.

v Jag, tio år gammal, vi är vid en strand, jag, pappa och mamma, vi leker vid blått vatten, pappa kramar mig och mamma är gravid med min lillebror. Vi har kul, vi skrattar, tills pappa faller ihop, han bara faller ihop, vi tar honom till närmaste sjukhus, det räddar honom, jag känner mig lycklig. En till flashback kom nu.

v

“Jag ska bara hämta vatten”, darrade jag fram.

Jag är 12 och leker med min lillebror, jag hör två fyrverkerier eller det är det jag tror då, jag springer ut för jag vill väldigt gärna se dem, det är inga fyrverkerier och när jag kommer ut ligger pappa där, död, kall, inget leende på läpparna, mamma håller i ett vapen och blod är lite överallt. Jag vet inte om jag förlåtit mamma men hon gjorde det i självförsvar. Pappa var nog den bästa personen jag någonsin träffat men alkohol gjorde honom annorlunda. Jag skakade bort tankarna i mitt huvud och försökte fråga vad som hänt med trädets föräldrar, fick inget svar, vilket gjorde mig underligt glad. Dörren bakom öppnades.

“Jag hämtar det åt dig, gå tillbaka”, svarade hon. Jag kände mig apatisk så jag gick bara tillbaka genom korridoren igen och stängde nu dörren efter mig. Jag stod kvar mitt i rummet ett tag, soffan eller säng? Plötsligt steg ett obehag i mig, ångest, smärta, dunkade hjärta, svettningar. Jag gick fram till fönstret och satte mig vid det, högt upp var jag, väldigt. Den gamla eken talade

“Här är ditt vatten”, sa mamma. “Tack mamma! “ “Kalla mig inte det Linda.” Det gjorde faktiskt ont i mig när hon sa så, jag valde att inte svara, bäst så. Hon ställde en kanna med vatten och ett glas vid mitt röda skrivbord sedan gick hon ut och lämnade dörren öppen.

] 86 ^

] 87 ^

“Hej mamma!” sade jag. “Vad gör du här? och kalla mig inte det”, svarade hon, såg lite ut som en demon och jag blev rädd, hon såg inte ut som sig själv.


Jag ville inte resa mig men vattnet glittrade så vackert. Magiskt vatten som jag fått av en magisk kvinna. Jag reste mig upp och skakade inte lika mycket nu som förr, det kändes som jag gick i en evighet fast vattnet stod 3 meter ifrån mig. Jag hällde upp, garanterat magiskt vatten. De första klunkarna smakade som min fars hemmagjorda saft, gott, väldigt gott, jag kunde känna smaken från glittret, en av det bästa smakerna jag någonsin upplevt. Jag tog med mig kannan och glaset och ställde på det lilla bordet bredvid soffan, jag lutade mig bakåt och blundade, jag såg fraktaler! Vilken vacker upplevelse, jag försökte följa gångarna de skapade men det var svårt. Plötsligt byttes låt, The Beatles - She Loves You spelades på radion. Det var en fin låt brukade jag tycka, nu kändes den obehaglig, aggressiv, men jag kunde inte resa mig upp för att byta. Jag försökte ta in, fina ord var det, intensiva, mönster bildades i taket efter musikens gång. Mönster viskade till mig, vackra ord, jag kände mig omfamnad och väldigt lugn just nu, trygg, som att jag verkligen hör hemma här. En känsla som jag saknat. Jag tog vara på detta, så intensivt, så vackert, så himla himla vackert. Inget kunde stoppa mig nu, jag kände mig oövervinnerlig. Färgerna från tapeten var så vackra, så talande, så lekfulla, färgen såg så nyfiken ut, så utsmetad, så mystisk, den lyste verkligen och jag önskade att jag hade någon att dela detta ögonblick med, en fin själ. Men även perfekta saker kan bli bättre, även fast folk påstår annat, de ljuger för det mesta. Definitioner, lögner, falskhet. Tankarna började studsa omkring igen, kunde inte stanna på en, mina känslor växlade snabbare och snabbare. Tomhet, glad, ledsen, lycklig, förvirrad, ensamhet, förtvivlan, även fast det var mycket ledsamma känslor i bilden upplever jag mig inte själv som ledsen, upplevde jag mig som glad alltid, även fast jag har dessa känslor, för jag menar en gångs händelser speglar väl inte hela min personlighet? Jag kände hur min nyfikenhet steg i bröstet, snabbt, kraftigt, jag

] 88 ^

ville ut härifrån och i samma stund som den tanken slog mig kollade jag på tavlan, den var lika fin som innan, avundsjukan var där tror mig, det kändes. Jag drömde om hur fint det hade varit att glida omkring där, hoppa runt på gräset, bara existera, finnas i denna stora värld, få vara en del av den, få vara en del av universum, få vara en del av denna fina dans, inget jag skulle säga högt egentligen. Jag satte mig upp och lutade mig mot kudden. När jag kollade ut igen såg eken död ut, den dansade inte för mig längre, det gjorde ont att se men döden är ju en del av livet va? Jag insåg att här satt jag ensam med mina tankar, det kändes sorgligt men ändå ganska starkt, jag var nog inte så ömtålig som jag trott. Så många drömmar som jag förlorat, så mycket lycka som glidit ur mina händer, så många lögner som upprepats men så länge fel känns som rätt var det väl okej? Jag kände hur mina tankar bara flög iväg, värre än tidigare. Försökte fokusera på en tanke, försökte fokusera på tavlan, men tavlan såg annorlunda ut för varje gång jag blinkade och kollade på den såg paret lyckligare ut och jag blev mer avundsjuk men så försvann den tanken igen. Färger kom från alla håll och kanter, jag blev yr och mina tankar blev bara djupare och djupare, tid, eken, tavlan, kärlek, känslor, denna dag var så intensiv, så ensamt men så fint och sorgligt, allt på samma gång, mitt huvud kunde inte bestämma sig för en känsla. Det kändes som att jag skulle förlora kontrollen eller hade jag mer kontroll än någonsin, färger och mönster bildades överallt, att följa mönstrets gång gjorde mig lycklig. Jag kände mig plötsligt illamående, jag tog en klunk vatten och glittersmaken tog bort illamåendet, efter varje klunk vatten jag tog, kände jag mig mer såsig i huvudet, tankarna var verkligen överallt nu, jag kunde knappt se varken fönstret eller tavlan, tankarna blockerade. Egentligen är jag ju bara en helt vanlig människa fast med ett väldigt stort sinne, en kreativ själ skulle jag kalla mig själv, bort-

] 89 ^


tappad möjligtvis, långt i mig själv, försvunnen med trasig skor, väldigt ensam, saknar att ha en vän faktiskt men det flesta förstår sig ändå inte på mig så det kanske är bäst att leva för sig själv, ensam i yttre rymden. Fantasin är det som skiljer mig från andra. Jag kände lukten av nybakat bröd och en god middag, inte var det väl dags för middag än? Jag kollade på klockan fortfarande lika oförmögen att se visarna om inte mer nu. Min puls höjdes mer och mer och för varje gång den höjdes så blev mönstret och mina tankar mer intensiva, fraktaler som dansade i takt till musiken, jag upptäckte nu att mönstret talade till mig, det berättade om skönhet och kärlek, jag önskar att jag får bli kär någon gång i mitt liv, väldigt snart, det hade nog varit fint kan jag tro. De pratade om sommaren, om livet, hur smutsigt det är, hur falska de flesta är, de berättade om hur en fejkar, hur du dansar dig lycklig. Skumt egentligen att dans spelar så roll, wow kraftfull tanke, hur saker hänger ihop, intensivt att ha kunskap just nu, det känns som att jag besitter ett berg av kunskap, egentligen är det ganska värdelös kunskap för vad vet jag om livets alla hemligheter? Ingenting alls, för att kunna besitta all kunskap i världen måste en ju faktiskt vet allt om allt och ingenting om ingenting. Jag vet inte om jag ens vill besitta den kunskapen egentligen, allt jag vill vara är bara en vän eller vill jag verkligen det?

dumt. Min tankar skiftade så snabbt att jag inte hann reflektera över känslorna som skapades av tankarna men är dessa tankar verkliga?

Det var ganska krävande sista jag kände någon, nu känner jag bara mina systrar och min mamma, en gång hade jag faktiskt ett par vänner, vi mötes ibland och drack vin och lyssnade på bra musik. Jag saknade dem ibland, om hur vi faktiskt hade det väldigt fint och vår vänskap var väldigt kravlös men det försvann någonstans i kaoset, ibland kom de hit och försökte prata med mig men jag var som apatiskt, de slutade komma efter tag, då brydde jag mig inte mycket men nu när tanken slog mig kanske det hade varit bra att tala med dem. Vi hade kunnat gå på äventyr istället för att jag ska ligga här och kolla på min fraktalsmet, fast egentligen, ju djupare jag kollade in i den, desto mer insåg jag att det var inte så

Ville mesta dricka lite mer vatten nu. Glittret smakade nog bättre nu än innan och bam pulsen höjdes, såg knappt något för alla fraktaler och nu kunde jag se tankarna tydligare, jag såg minnen från barndomen, jag såg tavlan, jag såg fönstret och jag minns nu den vackra dansade eken. Jag ville höra dess historier igen, jag vill känna den lyckan men samtidigt olyckan, jag försökte tänka på tavlan, jag försökte verkligen men det gick inte, jag kunde inte se kontrasterna i huvudet, jag ville minnas allt som hänt den senaste dagen, kunde inte komma på mycket, tänkte bara på tavlan och månen, även fast jag inte sett månen idag. Jag gillade månen, jag gillade att tänka på den, jag gillade att tänka på tanken om månen. Jag gillade att tänka på tankar om tankar, som ’’varför tänker jag i detta mönster’’ och bara tänka på just en tanke länge. Beteendemönster, det gillar jag att studera, jag skulle kunna studera det i timmar, inte för att det skulle gå just nu, eftersom mina tankar inte kunde hålla ett mönster överhuvudtaget, det skiftade från att tänka på intryck, frakteler, mat, glitter vattnet, kärlek och månen, jag visste inte vilken jag gillade minst och jag visste inte heller vilken tanke som jag bäst. Att tänka på månen gav mig en lugn känsla men det passade inte med min höga puls och mina fraktaler dansade för hårt så jag kunde inte riktigt njuta av den lugna känslan, medan att tänka på kärlek bara gjorde mig stressad, jag ville bli kär, kunna njuta av hålla handen med någon men jag skulle aldrig vilja ha någon under hud, obehaglig känsla att öppna sig så mycket för någon vilket gjorde mig stressad för det var som ett krig i mig, vilken känsla skulle vinna över den andra? Intryck, finns så mycket att tänka på angående intryck, mycket fint, mycket sorgligt, det är ju intryck av allt, nu tar jag in väldigt mycket intryck från allt, från alla färger men fraktalerna ger mig mest intryck, ibland känns det som de vill tala till mig men att jag

] 90 ^

] 91 ^


bara stänger av. Pulsen höjdes ännu mer och jag kunde knappt ha mina ögon öppna längre, för mycket intryck, för mycket nya perspektiv jag inte visste om jag ville ta del i, jag blundade och det kändes lite bättre men inte mycket, jag kunde inte sluta tänka på havet, vackra havet men nu kändes det mest ont, inte vackert, bara hemskt, så många som har dött där. Jag ville mest skaka av mig dessa tankar. Jag tänkte för mig själv hur skulle det vara att finna permanent lycka? Lycka som aldrig försvinner, skulle det då vara olycka eller lycka? Jag ville veta, jag ville veta hur den känslan känns, väldigt gärna, men jag skulle aldrig i helvetet vilja vara lycklig för alltid, för lycka är endast skapad av olycka. Det skulle vara samma sak som att vara känslolös.

kollade på tavlan, det såg ut som en drömvärld där. En ställe jag skulle vilja besök, allt jag någonsin önskat. Den intensiva känslan blev starkare och tankarna blev mer och mer okontrollerade. Jag tog sats, jag sprang mot tavlan, jag skulle också få vara så lycklig, jag förtjänade det, sekunderna efter jag hoppat igenom tavlan insåg jag, det var ett fönster och jag har nu lärt mig att flyga.

v Jag tog sats, jag sprang mot tavlan, jag skulle också få vara så lycklig, jag förtjänade det, sekunderna efter jag hoppat igenom tavlan insåg jag. Det var ett fönster. Jag har nu lärt mig att flyga. Men den försvann lika snabbt som den kom. Tid, tid, tid. Det ekade i mitt huvudet ännu en gång, jag kollade på klockan men var oförmögen att se visarna. Uttryck och perspektiv sådant snurrade också i mitt huvud till och från, att intryck från omgivningen spelar så himla stor roll på ens tidsuppfattning, hur funkade det egentligen? Inget jag skulle kunna svara på egentligen. Jag lutade huvudet bakåt, ett skrik hördes, folk sprang fram och tillbaka i bakgrunden hördes Pink Floyd, var det breathe (in the air) eller spelades Hey you? Intensivkänslan spred sig igenom min kropp när jag såg den stora tavlan, intensivt av lycka eller olycka? Jag visste inte men obekväm med känslan var jag inte. Jag iakttog tavlan, det var moln och ett par som dansade omkring, himlen och gräset hade väldigt fin kontrast, det kändes bättre desto längre jag

] 92 ^

] 93 ^


Mitt galna, lesbiska, fiktiva helvete

x

”Min älskling…” Där är hon, dansandes i en glänta i solens värme, omringad av gula rosenbuskar. Susanne har på sig ett part shorts och en alldeles för kort, randig tröja, så att hennes halvrunda mage sticker ut. Hon ser ut som den ljuva sommaren i egen hög person. Bara värme och glädje, inte en enda droppe regn. Hon stannar till, ler mot mig, sträcker ut en hand och viskar ”… Kom.” Det är som om hon läser mina tankar, för allt jag vill är att springa fram till henne, att återförenas, att omfamna henne och aldrig släppa taget om henne igen. Jag och Susanne, vi två för alltid… ”Neeeeej!!!” Ett förfärligt vrål avbryter min vackra stund med min älskare. Jag vänder mig om, och får syn på honom. Daniel står och stirrar på mig, med tårfyllda ögon. Hans byxben är leriga, likaså hans skor, för det är inte längre en molnfri himmel, utan bara mörker. Regn, sorg och mörker. Bakom mig har gläntan och Susanne försvunnit och vart jag än vänder mig är det mörk tätskog, så långt ögat kan se. Daniel ser lika gammal ut som senaste gången jag såg honom, det är som om jag bara varit borta i några få minuter. Är det sant? Har jag bara varit borta i en timme? Kanske är det så… Men Daniel ser inte ut som han brukar. Det finns ingen glädje i hans ögon, endast sorg. Sorg som fort förvandlas till ilska.

] 94 ^

] 95 ^


”Fy dig, mamma…” säger han, med sin tvåårings röst. Hans ord skapar en dimma i mitt huvud. Vad menar han? Vad har jag gjort? ”Varför lämnade du mig, mamma?” ”Dani-” Jag försöker prata med honom, men det går inte. Mina läppar känns som ihopsydda, som om någon högre makt inte vill att jag ska säga emot. ”FY DIG, MAMMA!!!” Mina ögon blir våta av hans ord, och mitt huvud börjar snurra, jag kan inte tänka klart. Daniel, snälla… Vad har jag gjort för fel? ”Det är inte rätt, mamma… Det är äckligt!” Hans röst förändras. Åh, nej. Susanne… Jag och Susanne, är det det som han pratar om!? Nej, nej, nej”Det är är fel och vedervärdigt, du motbjudande, lilla hora!” Jag stapplar bakom, rädd, förvirrad, krossad. Plötsligt ser jag min son växa, medan vinden börjar virvla runt oss allt aggressivare, för det är inte min sons ord jag hör… Det är Görans. Inom sekunder så är han inte Daniel längre, han har transformerats till min motbjudande make, och fortsätter att spotta hemska ord emot mig, samtidigt som jag bara står och gråter. Han börjar skrika på mig, ett donande skri som får det att kännas som om mina öron exploderar, innan han höjer sin hand, som sedan träffar mitt ansikte med sådan djävulsk kraft att jag rent av flyger baklänges. Jag faller ner i ett hål, ett hål som inte slutar förrän jag är tusentals meter under jordens yta. Nej… Nej, inget hål. Det är en grav. Jag ligger i en jord beklädd grav, full med maskar och kryp som kravlar runt på mig. En motbjudande syn. Jag tittar upp. Vi gravens kant står Göran och ser ner på mig. Bredvid honom står Daniel, i tvåårings form igen. De börjar skratta, och tårarna flödar ur ögonen på min, då den hemska tanken slår mig… Min älskade Daniel kommer att bli precis som sin far… Sekunder senare står de och skövlar jord, kastar ner den på mig,

begraver mig. Mina skrik kommer inte fram till deras öron, jag är flera kilometer ifrån dem. Snart så kan jag inte se dem längre, inte höra deras skratt, inte ens gråta ut min egen sorg, och all smärta försvinner…

] 96 ^

] 97 ^

Sedan vaknar jag, och den riktiga världen välkomna mig med illamående och snuskigt svettiga lakan.

v “Schhh!” Susanne väste bak åt mig. “Kom igen nu, vi måste in. Diskretion är svaret, min älskling…” Ett leende dansade på hennes läppar innan hon vände sig åter mot det höga, hudfärgade huset. Hon tog tag i min hand och sprang vidare. “Det finns ingenting diskret med att hålla i varandras händer mitt ute på gatan”, snäste jag tillbaka skojsamt, men drog samtidigt ut min hand ur hennes. Jag vände på huvudet, saktade ner, och tittade nervöst runt efter en annan själ ute i höstmörkret. “Äsch”, svarade Susanne och såg ut att ha, som amerikanerna säger, ‘not a care in the world’, då hon håvade upp sina nycklar ur innerfickan av sin pälsklädda rock. Hon öppnade dörren, höll upp den och gjorde en överdriven, vänlig gest, som om i väntan på kungligt sällskap. Jag kunde höra henne mumla ett tyst “My Lady…” när jag gick förbi, och ett leende spred sig över mina läppar. Vi rusade upp för trapporna, Susanne först, och jag endast två steg efter, så nära som bara möjligt. Hon fick snabbt upp dörren till sin lägenhet, stängde den hårt bakom mig innan hon tryckte sin kropp emot min. Kylan från senhösten försvann plötsligt och allt jag kände var Susanne, hennes läppar, hennes kroppsvärme, hennes händer mot min hud. Blodet pulserade i mina ådror, som om det ville ut. Susanne hade lyckats få av sig både sin rock och läderskor, och under gömde sig ingen modern klänning med


färglada mönster som var så populärt bland alla mina vänner. Nej, hon hade på sig ett par ljusblåa byxor i jeans och ett enkelt linne under. Hennes vackra, kurviga kroppsform var allt förutom gömd, och jag var tvungen att hålla henne på avstånd för att kunna beundra henne ordentligt. Min hand emot hennes kropp som höll henne från att komma närmare måste ha gjort henne en aning orolig, och hon frågade mig vad det var, helt ovetande att det egentligen inte var någonting som var fel. Just nu var allting helt, otroligt rätt. “Du är så otroligt vacker…” De få ord jag lyckats få fram fick henne att le, ett enormt lyckligt och rent av perfekt leende. Susanne tog tag i min hand som liksom svävat emellan oss, drog mig emot sig själv och kysste mig. Hårt och extremt, men på något sätt så underbart skönt och efterlängtat. Hon drog av mig min tjocka kappa, sa åt mig att ta av mig skorna innan hon snabbt försvann ifrån den blekt målade korridoren och in i sovrummet. Allt jag ville var att komma Susanne närmare, att få kyssa henne som om hela mitt 28-åriga liv berodde på det. Det var här jag hörde hemma.

v “God morgon!” Dörren till mitt rum öppnas och en medelålders kvinna vid namn Karin kommer in. Hon balanserar en blåfärgad bricka på din högra hand och knuffar upp den inte-så-tunga metalldörren med den andra. “Sovit gott?” frågar hon mig, medan jag häver mig upp till sittande position. Hennes röst är exakt lika pipig som vanligt, men jag ryser inte av irritation av den, som jag gjort så många gånger tidigare. Jag antar att jag har vant mig vid den efter nästan två års tid. Jag ler ett falskt leende och nickar instämmande till svar. Karin ler lika falskt tillbaka.

] 98 ^

“Oj oj…” säger hon, medan hon sätter ned brickan på mitt vita nattduksbord bredvid sängen. Jag vänder mig mot henne och ser att hon tittar ut genom fönstret. “Det verkar som om det kommer att bli en stormig dag idag.” Jag ser genuint förvånad ut, för det har jag inte lagt märka till innan nu. Men, mycket riktigt, utanför mitt fönster virvlar snön som om den fått ett eget liv. Man kan höra vinden rent av piskar emot fönstret. Jag hoppas dock inte att det håller i sig. Jag gillar inte snö. Karin sträcker på sig, ser ner på mig (inte bara bokstavligen talat) och väntar på att jag ska göra det hon kom hit för. Jag tar den lilla plast burken jag blivit given och slänger medicinen i munnen. Hon bryr sig inte ens om att ge mig den större muggen med vatten, hon har lärt sig att det inte behövs. Att hon ändå måste bära med sig den har jag aldrig förstått. Karin tar med sig brickan ut ur rummet utan att säga ett ord, men lämnar dörren vidöppen som var annan dag, som ett välkomnande in till mitt privatliv för hela världen. Sekunden efter att Karins skugga försvunnit spottar jag tyst ut medicinen, noga med at få ut allting. Jag går fram till ett papper jag satt upp på väggen, ett tjockt ritpapper där jag ritat en ensam ros i en glasvas. Inte den bästa jag har gjort… tänker jag (eftersom att jag gömt alla mina vackra tekningar av kvinnokroppar under min madrass), innan jag lossar den i de två högre hörnen, och avslöjar min egen lilla gömma. Bakom pappret finns det ett litet hål i väggen, inte tillräckligt stort för min knytnäve, men perfekt storlek att gömma piller i. Aldrig-i-mitt-lesbiska-liv att jag tar den där medicinen igen. Usch…

v “Jag älskar dig.”

] 99 ^


Jag vände mig om där jag låg i sängen, med fötterna rakt upp i vädret och huvudet vilande på en kudde i slutet av sängen. Susanne satt med ryggen emot sänggaveln, en cigarett mellan fingrarna och det ända som täckte våra nakna kroppar var ett tunt, vitt lakan. Jag var tvungen att fimpa min egen cigarett, trots att jag knappt rökt halva. “Vad sa du…?” Jag mumlade en tyst fråga och stirrade på henne i väntan på ett svar. Susanne såg inte på mig, hennes blick var egentligen inte fäst på någonting, som om hon inte ens var där utan försvunnen i tankar. Hon ryckte på axlarna, ett svagt, men genuint, leende på hennes läppar. “Jag älskar dig.” Hon sa det. De där tre, små, enkla orden, fulla med så mycket mening. Hon tittade på mig nu, och hennes ögon lyste av lycka. “Jag älskar dig!” sa hon, ännu tydligare, som om hon inte hade förstått att jag hörde henne första gången, jag hade bara inte förstått att hon faktiskt hade sagt det. Mitt hjärta slog så otroligt fort, så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen på mig, och min hjärna gick på högvarv. Hon älskar mig. Hon älskar mig. Hon älskar mig! Jag struntade i om lakanet flög av mig, utan kravlade bara emot henne, spritt språngande naken, så fort jag bara kunde och satte mig på henne, ett knä på vardera sida. Hon skrattade åt mig, skrattade så att hon nästan tappade cigaretten av ren förvåning, men det struntade jag i. Utan någon som helst förvarning tog jag tag i hennes ansikte och kysste henne. Kysste henne så mycket jag bara kunde, kysste henne tills hon inte kunde andras, jag kysste henne tills hon äntligen fimpade den där helvetes cigaretten och slog armarna om min rygg. Hennes händer värmde upp min tunna kropp och en rysning kröp sin väg uppför min ryggrad. Då, plötsligt, knuffades jag av henne, och hamnade med huvudet vid den nedre delen av sängen, huvudet halvt dinglande över kanten. Jag tittade upp och såg Susanne emellan mina ben. Hon började krypa sin väg uppför min kropp, kyssandes på min mage så att det kittlades lätt, på mina revben, mellan mina bröst och

slutligen över min hals och käke. Jag rös av njutning, och Susanne mötte mina ögon. Hennes leende var så genuint och vackert, inte ett enda tecken på att det någonsin funnits något annat än glädje i hennes liv. En värme spred sig genom min kropp, för nu var jag en del av det livet. ”Jag älskar dig med…” sa jag, innan Susanne kastade sig över mig i en varm, lycklig omfamning.

] 100 ^

] 101 ^

v Jag struntade i frukost, utan lämnade bara brickan i mitt rum för att gå min dagliga promenad. För maten är det dock ingen skillnad på. Lika vidrig som när jag kom hit. Vi blir itryckta fettdränkta köttslamsor, äckligt mosade potatisar, några få ärtor då och då (om man har tur) och grytor utan dess like. Hela kostcirkeln, verkligen… Jag saknar sallad på ett sätt jag aldrig trodde att jag kunde sakna sallad på, och jag skulle rent av kunna döda för att få bara en tugga av en färskodlad tomat. Under dessa omständigheter väljer jag oftast att inte äta över huvud taget, stickan som jag är. Ibland går jag dit för att se vad dagen har att bjuda på, men det brukar sluta med att jag springer där ifrån med en önskan om att aldrig igen behöva känna lukten av dött djur. De flesta dagar gå jag bara runt såhär, vandrar omkring, för att kanske en dag upptäcka någonting jag inte ännu lagt märke till, det vill säga, en flyktväg. En väg ut ifrån denna mardröm. Jag har klurat ut att en flykt genom ventilsystemet inte skulle vara så värst lyckat. Det skulle kräva en medhjälpare på både utsidan och härinne, och tyvärr så är jag inte världsmästare på att skaffa vänner. Eller på att behålla dem heller, för den delen. Jag har även länge tänkt, trots att bara tanken är vidrigare än vidrigast, att rymma ut genom avloppssystemet är en möjlighet.


Det är såklart omöjligt att spola ner sig själv, och jag har inte ännu kommit i kontakt med en avloppsbrunn till en dusch som varit större än min handflata, men det finns sätt att ta sig ned till byggnadens underjordiska systemet. Jag har hittat galler med rostiga skruvar i golven på olika stället och andra små krypin som skapar möjligheter Jag skulle behöva rätt sorts material, vilket är otroligt svårt att få tag på. Det är en plan fylld med många risker, ingenting man spontant bara gör, och skulle jag misslyckas totalt, så kan jag bara se en framtid med mig själv som inlåst i resten av livet. Därav har jag valt att lägga planen åt sidan, och leta mig till nya möjligheter. Man får bara en chans. Medan jag går, med tunna skor mot det kalla, hårda golvet genom korridorerna, möter jag människa efter människa. Jag ser människor sittandes i hörn, människor vars ögon är fyllda med misär, och till och med de som är så påverkade att de knapp kan röra sig längre. Rullstolar måste vara en mycket eftertraktad vara på marknaden nu för tiden. En äldre kvinna står hårt tyckt emot väggen, hennes armar utsträckta längst de vita väggarna, som om hon försökte vara ett med väggen. Hon tittar fundersamt på mig, och vrider sedan sitt huvud efter mig, som i chock “K-k-k… kan du s-se mig!?” säger hon. Hon stammar något extremt och ser näst intill panikslaget av att se mina ögon på henne. Jag vänder snabbt bort blicken, men känner hennes ögon följa mig när jag går i korridoren, tills jag snabbt försvinner runt ett hörn. Jag har inte sett någonting. Jag vet inte om jag borde tycka synd om dem. De kanske inte är lika orättvist inlagda som jag är, men jag har svårt att tro att någon som kommer till det här stället faktiskt mår bättre av att

] 102 ^

vara här. Fångenskap är inget sätt att bringa fram ett mentalt tillfrisknande. Några minuter senare går jag förbi ännu en iögonfallande person, vars kön jag inte riktigt kan sätta fingret på. Personen är ganska så liten, men väldigt muskulös och kraftigt bygd, vilket inte är något man ser ofta här inne. I mina ögon ser personen ganska maskulin ut, ganska kort, svart hår, ingenting uppenbart feminint med figuren. Jag vet dock att jag befinner mig på kvinnoavdelningen, vilket klart bevisar att personens inte riktigt stämmer in på samhällets kvinnostereotyp. Jag har nu redan gått förbi henne, och jag vet att jag borde fortsätta gå, inte ta kontakt, men någonting i personen får mig att stanna till och hålla kvar ögonkontakten, någonting jag bara inte kan springa bort ifrån. Just det. Ögonen. De är svårt att lägga märke till egentligen, personens hår hänger ner över ögonbrynen och man kan först bara se en skymt av liv bakom den där korpsvarta gardinen, men jag ser det. Hon har likadana ögon som Susanne. Lika nötbruna och vackra, lika rådjurslika som Susannes, trots att ingen av dem verkar vara rädda små rådjur. Susanne var verkligen inte det. Men Susanne och personen framför mig har egentligen inte alls samma ögon. Susannes är ljusa, lika kärleksfulla och glada hela tiden, medan den här personens ögon skimrar mörkt, fulla av många olika och skiftande känslor, kanske på samma gång. Hon stirrar på mig som om jag vore ett utrotningshotat rovdjur, liksom intresserad men ändå på något sätt avståndstagande. Min fascination för denna främlings ögon har fått mig att stanna till. Men personen jag ser på verkar inte vara lika fascinerad längre. Hon ryggar tillbaka, en plötslig rädsla i hennes rådjursögon. Jag rynkar ögonbrynen, förvirrad, men innan jag ens hinner processers det som händer så skiftar de igen. De mörknar, ännu mer än förut, och ett leende sprider sig långsamt på hennes läppar.

] 103 ^


Galenskap. Ren och skär galenskap är vad det är. Hon tar ett långsamt steg emot mig, och jag vänder henne äntligen ryggen, undrar varför jag inte gjort det tidigare. Det är ju sånt här som jag aldrig ska bli involverad i, sånt som skapar problem. Jag ska bara låtsats som om ingenting har hänt. Jag har inte sett någonting. Då, utan förvarning, har hon sprungit fram till mig på bara fötter och hoppad upp på min rygg. Hon slår armarna om min hals och trycker åt så hårt att jag inte längre kan andas. Panikslagen faller jag framstupa till golvet, lyckas bara ta emot mig själv med en hand, då den andra desperat kämpar för att lossa främlingens järngrepp, men mitt huvud träffar ändå golvet med en smäll och min syn blir suddig, ännu mer när jag inte kan få in någon luft i mina desperata lungor. Personen vars armar är omkring min hals verkar inte ha någon tanke att sluta kväva mig till döds. Det känns som om mitt huvud är påväg att explodera, som om döden är mig inom räckhåll, när hon, helt oförutsägbart, släpper taget. Jag drar in djupa raspiga andetag, kravlandes iväg ifrån personen. När jag återfått min normala andning märker jag att hon ser ledsen ut. Rådjursögonen är tillbaka, och hon pratar med sig själv, börjar skrika. Jag vet inte vad jag ska göra, hon verkar vara helt bortom räddning, fylld av galenskap, och jag kan inte hjälpa att faktiskt tycka synd om henne. Trots att hon precis försökte ta livet av mig. När jag ser två arbetare komma springandes emot henne väljer jag att smita min väg, bort runt ännu ett hörn. Jag hör hur de kämpar med att få bort henne, och jag fruktar för vad dem tänker utsätta henne för, ärligt talat. Men, mest av allt, är jag bara glad att jag lever.

v Deras händer var kalla. Främlingarna höll mig i ett järngrepp,

] 104 ^

omöjligt för mig att fly. Hur mycket jag än försökte så gick det inte att streta emot. Jag kunde kämpa hur mycket jag ville, men det skulle bara göra mig ont. Det måste ha sett ut som om jag accepterade mitt öde, men samma ord gick runt och runt inuti mitt huvud: Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte! Jag vände mig om. Bakom mig stod Göran i dörröppningen som jag nyss släpats ut genom, tittandes på mig med en tom blick, medan Daniel höll krampaktigt tag om hans byxben. Daniel. Han hade säkert ingen aning om vad som höll på att hända. Han hade suttit tyst under hela händelsen. Vad försiggår egentligen inne i min lilla tvåårings huvud? Är han rädd? Har han panik inombords? Vad kan jag göra!? Jag kände hur ögonen blev våta, hur en tår kittlade min kind när den långsamt gled ner. Det fanns ingenting jag kunde göra, ingenting som på något sätt kunde få mig ur denna situation. Daniel kommer att växa upp utan en mamma… utan mig. “Oroa dig inte Maria”, hör jag Göran säga. “Du kommer att få den hjälp du behöver.” Hans ord trängde rakt in i mitt hjärta. Han sa det inte med sorg i sin röst, han sa det helt känslokallt, men i mitt huvud så retade han mig. Han retade hela min existens, allt jag var, allt jag blivit och allt jag någonsin tvingats gömma ifrån honom. Hela jag gick itu och jag kunde inte förmå mig att bara ta det han sa, så som jag bara tagit all han sagt och gjort emot mig tidigare. “Din helvetes, jävla idiot!” skrek jag. På något omöjligt sätt lyckades jag ta mig ur främlingarnas grepp och rusade emot Göran, som ryggade tillbaka, en skyddande hand över Daniels ögon. Jag ville att han skulle betala för det han gjort mot mig, att han skulle försvinna ifrån mitt och Daniels liv, försvinna ifrån jordens ytan och aldrig mer komma tillbaka. Jag ville att han skulle dö! “Hur kunde du!?” skrek jag så att min röst brast. Tårarna flög och jag sträckte mig efter honom, men kom inte långt innan en av främlingarna tog tag i min vrist så att jag föll. Mitt ansikte träffade

] 105 ^


marken och luften flög ur mina lungor. När jag försökte röra på mig blev allting suddigt och jag kunde inte längre tänka klart. Jag vred på huvudet, tittade upp och såg Daniels blåa ögon mellan hans fars fingrar, och rädslan för honom, för mig, för oss, spred sig inom mig som ett mördande virus. Sedan blev allting svart.

v

månaderna har inte längre en liknande påverkan på dig som de andra patienterna med samma doser, du ser rent av allmänt frisk ut. Du visar inte längre några tecken på motvilja, och så länge du…” Hans ord tynar bort. Jag måste se ut som om jag lyssnar mycket intensivt på det han pratar om, men mina tankar är någon annan stans.

”Ah! Maria!” Jag hör en röst nämna mitt namn, och vänder mig om av ren reflex. En välklädd man kommer gående emot mig. Han måste precis ha kommit hit, annars är han, precis som nästan hela min omgivning, klädd i vitt. Jag vet mycket väl vem det är, men har ingen som helst aning om vad det är han vill mig denna vackra, stormiga, vinterförmiddag. Innan han hinner fram kommer en liten flicka rusandes emot honom. Hon greppar tag i honom och börjar “Har du sett min kanin? Natt, har du sett henne? Jag kan inte hitta henne…” säger hon, lugnt och sansat men med en gnutta desperation i ögonvrån. “N-nej?” säger mannen, och flyttar på flickans hand. Hon fortsätter att gå, och frågar nästa person hon möter. Stackars flicka. Hon kan inte ha varit äldre 14 år. ”Jag har letat efter dig”, säger doktor Lindberg, då han tillslut stannar framför mig, flåsandes. Jag kämpar för att hålla en stadig blick, och inte rulla ögonen åt honom… och hela hans existens. Vad är det idag, doktorn? Kränkning eller bara lite nedlåtande kommentarer här och där? ”Jo, det är såhär…” börjar han. Hans leende ögon får mig att ana oråd. ”Vi, vilket är jag och ett flertal andra högt uppsatta anställda här, har bestämt oss för att äntligen påbörja din behandling.” Jag stelnar till. ”Jag menar,” fortsätter Lindberg. ”Din behandling de senaste 20

Min behandling. Jag vet mycket väl vad en behandling för sådana som jag innebär, och inte är det någonting jag villig skulle gå med på. Jag har, i mina tidigare år, sökt upp en hel del om just detta. Jag kunde inte ha varit äldre än 19, och det jag fann gjorde mig obeskrivligt rädd. Visst finns det de som stödjer mina rättigheter rättigheter som hmosexuell, som tycker att vi ska slippa bli arresterade, inlagda, spottade på, att vi ska ses som vilka andra människor som helst! Men alla de som går emot denna tro, de som lever enligt de osynliga, historiska lagarna som säger att vi är ”fel”, de är så många fler… För mig kändes detta som ett omöjligt mål att kämpa för. Jag blev rädd att någon skulle komma på min hemlighet, att de skulle försöka förändra mig, mentalt tortera mig, men mest av allt var jag bara rädd att de skulle lyckas. Och jag gifte mig med Göran. Han var min omedvetna täckmantel, han var både en gåva, och em förbannelse Efter att ha levt här i över ett år så hade jag nästan glömt de som försiggår bakom stängda dörrar, och vad de skulle kunna göra mot mig… Vad de kommer att göra emot mig… ”… vilket såklart är en positiv respons.” Mina tankar kravlade sig tillbaka till verkligheter igen, och jag insåg att doktor Lindberg har pratat genom hela min tankeprocess. Inte för att jag bryr mig. ”Um…” Han börjar leta igenom sin axelväska full med papper

] 106 ^

] 107 ^


och drar ut en mapp. En mapp med mitt namn på. ”Vi har planerat in ett första möte nästa vecka, och vi tänker hålla oss till ett ungefär på tre timmar i veckar, alltså, en timme per behandling. Dock verkar det vara bra om vi börjar långsamt.” Lindberg visar mig nästa månads planering på ett papper, helt omedveten om att jag känner för att riva hela den där helvetes mappen itu och trycka den i käften på honom. ”Men, jag och de andra, håller med om att vi ska ha vårt första möta redan i eftermiddag. Bara för att komma underfund med hur du känner dig, och lite sånt. Låter det bra?” Bra!? Hans fråga får mig att vilja spy, men jag nickar instämmande. ”Bra.” Lingberg ler, säkert lika falskt som hela min fasad, medan han stoppar undan min mapp igen. ”Det var bara det jag ville säga.” Jag svarar inte. ”Eh, Maria…” börjar doktorn igen. Och jag som trodde att han äntligen skulle gå… ”Jag måste faktiskt be lite om ursäkt.” Jag stirrar på hon, förvånat ”Vi har helt enkelt haft mycket att göra, och din, eh…” Han tvekar. ”Ja, ’situation’, är tyvärr ingenting som har prioriterats under de senaste månaderna.” Jag mentalt suckar, åt honom och allt han sagt. Dr. Lindgren talar verkligen som om han känner för mig. Han säger det som om han är ledsen, inte för det faktum att jag är fast här över huvud taget, utan för att de inte kunnat påbörja min ’behandling’ tidigare. Som om min önskan faktiskt vore att få kräkas i en hink medan jag tvångstittar på bilder med nakna kvinnor. Jag har aldrig förstått hur någon kan se mitt hjärtas inre önskningar som fel. Att se en kvinnas kärlek för en annan kvinna som fel. Jag kan känna paniken inom mig börjar växa sig större, och jag gör allt för att den ska stanna där inne och inte visas på utsidan. Jag misslyckas, uppenbarligen.

“Det är inget att vara orolig för, Maria”, säger han, och lägger en äckligt svettig hand på min lättklädda axel. “Det är precis det du behöver.” Sedan går doktor Lindberg sin väg. Jag ser honom hälsar på diverse andra, men utan att egentligen visa en enda själ någon riktig respekt. När han är utom synhåll är det som om min energi tar slut, som om min fasad har vuxit sig så tung att jag inte orkar bära på den längre, och den faller till marken, krossas. Min tunna kropp orkar knappt hålla sig själv uppe, och jag faller ihop jag med, fångad utav närmaste vägg. Min andning känns tung, och jag är glad att just denna korridor just nu är näst intill tom. ”Vad ska jag göra…?” säger jag till mig själv Jag vänder ryggen emot den vita väggen och låter mig själv glida ner tills jag sitter på golvet. ”Jag klarar inte av en sådan behandling…” tänker jag högt för mig själv. ”Jag vill inte förändras!” Jag ser ett och ett annat par ögon titta på mig nyfiket från långt håll, men jag bryr mig inte. Jag har gett upp. Min livsglädje har nästintill lämnat mig, och allt jag kan tänka på är hur enkelt det vore att kasta sig ut genom ett fönster, och få slippa all denna smärta som komma skall. Kanske hade drömmen rätt. Kanske är det lika bra att jag bara lägger mig ner i en grav och dör. Det är nästan så att jag saknar galningen ifrån tidigare idag. Om jag hade vetat vad som skulle hända sen, så hade jag låtit henne döda mig. Jag bringar ingen glädje till någon längre, jag är en misslyckad skapelse av Gud, som ändå inte bör existera. Jag kan låta alla dessa idioter till arbetare spara sina resurser, och bota min cancer-lika sjukdom på egen hand. Med en kula genom huvudet. Tårarna flödar fritt , ett vattenfall nerför mina kinder. Det är nog det ända jag skulle ångra, om jag faktiskt tog livet av mig. Vattenfall, öknar, alla snö-toppade berg, allt det där som den naturliga världen har att erbjuda. Allt det där jag jag drömde om, som jag delade med Susanne, alla våra framtidsplaner…

] 108 ^

] 109 ^


Allt det där som aldrig kommer att hända… Jag drar armarna omkring mina ben och vilar huvudet mina knän. Tårarna går inte att stoppa, dem bara kommer och kommer, och snart har jag skapat en stor ocean på min pappers-lika tröja. Att flyga över en ocean… Det fanns också på min att-göra-lista. Nej. Det här kan inte vara slutet. Jag har massor av liv kvar att leva, massvis med öknar att se, oceaner att korsa, berg att bestiga. Inte fan ska jag dö vid trettio års ålder. När min fysiska styrka har återvänt fortsätter jag min promenad, och känner hur min hjärna piggnar. Det där med avloppen verkar inte vara en så dum idé, i alla fall…

v “... tycker du att detta stämmer?” Rösten var tunn och avlägsen, säkerligen inte menad för mig. Jag var någon annanstans. Jag hade flugit ut genom det fönstret på något omöjligt sätt, och var tillbaka i mitt vardagsrum, med min son och min älskare. Göran var inte där, han var inte med i bilden, en sådan hemsk varelse hör inte hemma i en så vacker fantasi som min. “Maria?” Mitt huvud återvände till verkligheten. Den hemska verkligheten, mer likt ett fiktivt helvete, och inte där jag egentligen hörde hemma. Mannen framför mig fortsatte att tala. På hans namnbricka stod det i gyllene text: Dr. Lindberg. “Din make talade om för oss att du har avvikit ifrån edert giftermåls löften och legat med en annan kvinna. Förnekar du detta?” Doktor Lindbergs röst var enkel men sträng, som om han försökte stå som neutral, men på samma gång såg ner på mig. Jag som var av kvinnligt kön. Jag valde att inte svara på hans fråga, bara stirrade honom i

] 110 ^

ögonen, tills han vände blicken åter ner i sina papper, fulla med frågor och förvriden fakta. Min blick föll istället till mina händer. De låg i mitt knä, mina ben täckta av motbjudande vitt, slätt, pappersliknande tyg. Mina handleder och knogar hade redan fått blåmärken, troligtvis mitt ansikte också. Det vänstra kindbenet värkte något horribelt mycket. “Håller du med om att du är mentalt instabil?” Lindbergs fråga fick mig att titta upp igen. Jag trodde först att han skämtade med mig, men hans ögon var så allvarliga som de kunde vara. Dödligt seriösa. Jag var bara tvungen att göra det absolut motsatta. “Jo, men visst, doktorn” svarade instämmande, med det lyckligaste, hängivnaste leendet jag kunde tvinga fram just då. “Jag är så sjuk i huvudet som helst! Flygande enhörningar och enbenta monster, vad kan du ge för diagnos för det?” Lindberg suckade lätt, och tittade misstroget på mig. “Du kommer snart inse att ju fortare du börjar samarbeta, desto fortare kommer du inse att du är sjuk.” Hans ord betydde ingenting för mig, och jag fästa återigen blicken i mina beniga fingrar. Dem har blivit så intressanta på sistone. “Sedan kan din behandling börja. På riktigt.” Jag kämpade för att inte visa någon reaktion. På riktigt? Vad menade han me- …Oh! Det jag varit blind för i flera år fladdrar förbi mina vidöppna ögon i tusentals bilder per sekund, och jag överflöds av den plötsliga paniken, jag konsumeras av den. Min hjärna försöker lugna ner sig men det är helt och hållet omöjlig. ”Nej… Nej, ni får inte! NEJ!!!” Mitt skrik får doktorn att flyga ur stolen, och mindre än en sekund har vakterna fått tag på mig igen.

v Det är lunchtid, alla patienter är och iväg och äter, vilket betyder

] 111 ^


att jag har hela korridorerna för mig själv. Det är mycket lättare att tänka då. Jag går förbi ett öppet rum, med en vidöppen dörr, men slänger bara en kort blick in. Tomt. Precis som alla andra rum jag passerat. En flykt genom tunnlarna, hur ska det ens gå till? Det kan mycket väl sluta med att jag är fast där för alltid, och sen svälter jag ihjäl... Ett till tomt, mörkt rum, ingenting att se. Finns det något annat sätt? Jag menar, allting måste vara perfekt, annars går det bara inte. Ännu ett tomt rum flyger förbi. Men en plan kräver PLANERING, och jag har inte längre någon tid för det. Jag går förbi ännu ett öppet rum. Jag tittar bara in i en kort sekund och fortsätter sedan att gåNej, vänta, STOPP! Jag tror först att mina ögon har lurat mig. Det vore ju helt galet om… Jo, men visst är det kallare här, också? Fönstren ska inte gå att öppna… Jag tar två steg tillbaka och får en chock av vad jag ser. Rummet är tomt, en aning mindre än mitt, lite smutsigare, men det som får mig att stanna till och stirra är fönstret. Det är krossat. Helt och hållet förstört, men… hur är det möjligt? Kylan blåser in, hårt och kallt, och får mig att rysa till. Jag ser mig omkring, tittar åt båda korridorens håll, innan jag kliver in, men är ytterst noga med att inte kliva på det splittrade glasen precis vid fönstret, vilket inte är särskilt mycket dock. Delar av glaset sitter fortfarande kvar i ramen av fönstret. Jag tar ett kliv närmare och tittar noga på en särskild bit av det glas som sitter kvar. Blod. Jag ser det nu. Det finns tydligt rött, stänkt blod på flertal ställen av fönstrets ram. Jag tar ytterligare ett kliv fram, jag fryser nu något obehagligt mycket men väljer ändå att titta ut. Det är knappt att ja ser marken så mycket som snön i luften blåser

omkring, men jo. Det ligger någon där nere, den orörliga kroppen redan halvt begravd i den tjocka snön. Jag drar mig tillbaka, så långt att jag nästan backar ut ut rummet helt. ”Herregud…”, mumlar jag tyst för mig själv, som om en bön på något sätt faktiskt skulle hjälpa mig i denna situation. Personen har faktiskt kastat sig ut genom sitt fönster. Jag hade förberett mig på det, det fanns nästan inget glassplitter i rummet, ett stort hål i det trasiga fönstret, blod… allting tydde på att någon hade hoppat ut. Ändå, är det svårt att acceptera. Och hur det ens är möjligt. Det är många våningar att falla härifrån, om det inte tog död på… vem det nu än är som ligger där nere, så skulle jag klassa denne personen som odödlig. Då hör jag ett högt skri, snurrar runt och backar så långt in i rummet som det bara går. Sedan hörs en ’duns’, ett antal ’krasch’, och flertal rop och skrik. Det låter som om det är en bit härifrån. … Tänk om någon skulle komma på mig? Hur skulle jag någonsin kunna komma härifrån om de sätter mig i en bur, med en text inristad i pannan där det står: ’MÖRDARE’? Då slog det mig. Jag rusar snabbt tillbaka till fönstret, tittar snabbt ut, åt både höger och vänster, och- Jo, visst såg jag rätt. Precis bredvid fönstret finns det en stupränna… som går hela vägen ner till marken Det här är min chans… tänker jag. Jag hör fotsteg. Jag vänder mig om, långsamt, stel av rädsla. Förbi springer två vakter, troligtvis påväg mot det kolossalt höga ljudet. Det måste vara i matsalen…Vilket ger mig massor med tid för att fly. Det är näst intill genialiskt! Hur ska de någonsin märka av lilla mig, när de har en hel matsal full med psykopater att ta hand om? Jag står kvar i några sekunder, tänker, sedan går jag till den döde personens säng, tar lakanet och slänger det omkring mig, osäker på om det egentligen skulle hjälpa. Det här kan vara det sista jag gör, men vad har jag för annat val? Stannar jag här så kommer jag att bli galen, på riktigt! Jag samlar mod, sätter foten på en glasfri den av den nedre föns-

] 112 ^

] 113 ^


terramen, och kastar mig ut.

Ett tag senare började allting snurra, och det känns inte som om jag sov. När jag öppnade ögonen såg jag bara färger. Gult, grönt, lila blått, alla möjliga färger. Der snurrade omkring mig som gåvor. Gåvor, menade… för mig! HAHA! Jag skrattar, av ren lycka. Allt detta gör mig förvirrad, men det är så svårt att inte skratta. Det är ju så underbart! Presenter! Till lilla MIG?! Jag tittade runt omkring mig. Jag var kvar i samma rum, fast väggarna hade ändrat sig till en mycket vackrare färg som jag inte ens kunde beskriva OCH… jag är inte fast längre. Jag är fri!

Människorna var kvar… men, dem är inte längre människor. När jag försökte röra vid dem började de snurra omkring, de blev till stora, horisontella pölar, i regnbågens alla färger. Ju fler människor jag rörde vid, desto flera pölar skapade jag, och ju fler pölar jag skapade, desto högre skrattade jag. Jag skrattade och skrattade och skrattade… tills det inte finns något skratt kvar. Jag la mig ner igen, med armarna över bröstet. Det gjorde ont nu. Varför gör det ont? De svävande pölarna av regnbågar föll till marken, PLADASK… och sedan blev de till spindlar. Jag ryggade tillbaka, skakande av rädsla, kröp så långt ifrån dem jag bara kunde, till jag föll av sängen jag tidigare legat på. Jag avskyr spindlar. Och inte är de små heller, nej, de är gigantiska! Jag blundade, och bad att de ska försvinna. Jag höll mig om benen, vaggade mig själv i hopp om att jag skulle somna igen, men det går inte. Jag borde inte ha tittat upp, det visste jag. Om jag tittar upp så kommer dem att se mig! ÄNDÅ, så höjde jag mitt huvud, i ren nyfiken het. Tänk om de inte är där? Tänk om de har försvunnit!? Jag öppnade ögonen ochJo, det var fortfarande spindlar, men deras spindelansikten var… borta. Ersatta, med nya ansikten, mycket mer omtyckta ansikten. Spindlarna såg ut som Susanne. Nej, nej… nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej! Jag gömde mig igen, av rädsla och för att helt enkelt slippa se hennes vackra ögon igen. Vad gör hon här, vad gör hon här, VAD GÖR HON HÄR!? De var hundratals, tusentals av dem, och alla attackerade de mig. Jag försökte slå bort dem, men det var omöjligt, som att boxas med luft. De bet mig, skrek på mig, sparkade mig och rev av min hud, ALLT för att nå mitt hjärta… det ultimata målet.

] 114 ^

] 115 ^

v ”NEJ! Nej, jag VÄGRAR!” Hatet och min inre, flamberande ilskan emot dessa människor kom bara ut i formen av våta tårar. På grund av mitt motstånd hade de spänt fast mig. Med läderremmar över mina handleder och vrister är det omöjligt för mig att fly. Är det till för deras säkerhet, eller min? En av dem kom emot mig en spruta. Mina ögon vidgades och jag fylldes av panik. ”NEJ! NEJ, SLUTA!!!” vrålar jag, så att personen ryggar tillbaka, men det hjälper inte. Sprutan penetrerade min hud innan jag hann säga ännu ett ord, och okänd vätska skjuts in i mina ådror. Jag var rädd. Tårarna slutade inte att komma, men människorna omkring mig var som själlösa. Utan medvetande, utan känslor. De gjorde bara sina jobb. Jag stängde ögonen för bara en knapp sekund. Plötsligt kändes det som om jag skulle somna. Kanske var det ett dödligt gift de gav mig, åh Gud, jag hoppades nästan det, om min framtid skall vara här, för jag tror inte att jag skulle överleva länge i fångenskap.


Jag skrek, en panikslaget vrål, i rop på hjälp, men det var ingen som kom. Det var ingen som brydde sig. Min brinnande tråd av livslust började ta slut, jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre, och jag önskade att Döden skulle komma fort för att ta mig härifrån.

v Snöstormen har inte minskat ett dugg, mina tår har frusit till is, och nästan hela min kropp är nu täckt med tjocka, vita snöflingor. Om jag hade haft någon cirkulation i fötterna, så hade jag lämnat blodspår efter mig länge sedan. Det är otroligt att jag har tagit mig så länge som jag faktiskt har. Jag befinner mig precis utanför något sorts bostadsområde, framför mig kan jag se upplysta hus och en familje värme jag inte skulle tacka nej till. Att springa gör för ont, och varje steg jag tar värker i mina ben. Jag fryser någon förbannat mycket. Lakanet tappade jag så fort jag hade krupit igenom ett hål i staketet som går runt om byggnaden jag flydde från. Det måste ha fastnat eller någonting, så nu går jag här, med bara armar, i pappers-tunna kläder, utan att ha någon aning om vart jag är påväg, egentligen Susanne. Daniel. Snart är jag med er igen, och vi kan bli en familj! Jag förlorar fokus, och slår högra stortå i en stor sten. Det gör inte särskilt ont, men det får mig ur balans, vilket leder till att jag faller. Allting snurrar. Jag vill resa mig upp, jag måste resa mig upp… men det går inte. Kylan tar över.

”Ja, min älskling?” Susanne. Jag öppnar mina ögon, utan att jag minns varför jag stängde dem över huvud taget. Det har slutat snöa, och där är hon. Min älskling, min Susanne. ”Det är okej, min älskade. Du är säker nu…” Jag ler av att äntligen få se hennes ansikte. Kylan har försvunnit, och jag känner mig helt varm och god inombords. ”Du kom hit för mig säger jag”, säger jag. ”Du räddade mig…” ”Sch…” Susanne sätter ett pekfinger framför sin egen mun. ”Tala inte. Snart är allt okej igen.” Jag ser hur Susanne sträcker ut en hand i en graciös gest, som ett välkomnande. ”Ta min hand”, säger hon. ”Älskade, ta min hand…” Jag gör som jag blir tillsagd och sträcker mig efter henne. Jag kan känna sommarvärmen flöda ifrån hennes kropp, hennes fingrar så nära mina, men hon backar ifrån mig, så jag ställer mig upp, helt utan smärta, och följer efter henne. Hon backar längre och längre bort ifrån mig, och försvinner in i en vacker, vit avgrund. Jag följer efter, in i ljuset, och plötsligt är alla hemska minnen borta…

v Det är svårt att vakna. Ljuset uppifrån är bländande och mina ögon trötta. ”Susanne…?” Min röst låter hes, svag och icke hörbar När jag försöker sätta mig upp så märker jag att jag är fastbunden, med läderremmar runt mina vrister och handleder, och jag hör mig själv vråla av förtvivlan.

”D-Daniel…?” stammar jag fram mellan frusna läppar. ”S-S-Susanne!?”

] 116 ^

] 117 ^


Beakta den nattsvarta

x

Jag såg ner på sandkornen vid våra bara fötter. Bakom oss stod mina vänner, och de sa till mig att jag behövde göra detta. För vår överlevnad. Jag bävade dock inför det som skulle komma. “Tomas, vi måste ta farväl av varandra”, sa jag så tydligt jag kunde. Jag var i hög grad medveten om hur mycket mina vänner brukade fördöma de som inte talade välartikulerat. “Säg inte så!” Ropade Tomas och såg på mig med sina stora, bruna ögon. “Kommer du inte ihåg de löftena vi gav varandra? Om några år kanske allt blir bättre, och då kan vi vara enade. På riktigt.” Jag skakade på huvudet. Kunde inte minnas. “Vi måste gå vidare.” “Jag tänker inte tala om detta”, sa Tomas och ställde sig upp. Hans svarta lockar flög omkring och hans ögon blixtrade till. “Om vi inte möts igen tänker jag inte säga farväl utan att ha kysst dig.” Hastigt reste jag mig upp och backade av från honom. Slog bort hans trevande armar som närmade sig mig. “Rör mig inte”, väste jag fram mellan mina tänder och stirrade ilsket på honom. Han slog ner blicken. “Är du godmodig nog att ha överseende med mina aktioner, min älskade?”, frågade han och jag såg hur han höll hårt om sina händer, som om de skulle rädda honom. “Lirka honom runt ditt lillfinger.” “Lura honom, få honom att tro att allt är som det ska”, sa mina vänner. Jag nickade för mig själv. “Käraste, naturligtvis är jag godmodig nog”, jag log och lade

] 118 ^

] 119 ^


mina händer försiktigt om Tomas mjukt raspiga kinder. “Vi håller av varandra, inte sant? Enade kan vi förhoppningsvis vara i ett annat liv.” Tomas såg förvirrat in i mina nötbruna råddjursögon. “Vad menar ni, min älskade?” Frågade han och suckade djupt när en vinröd, vass egg skar genom hans hjärta. Han spärrade upp sina ögon och mötte min kalla blick. “R—” “Shh, shhh, käresta”, mumlade jag. “Jag älskar dig, förevigt. Sov nu.” Medan blodet droppade på den oskyldiga sanden lät jag mina ögon vattnas. När han slocknat drog jag ett andetag och skrek.

v “Så oerfaren, så enfaldig.” Skratt. “Tror du att han kommer att hålla av dig efter det du gjorde?” “Det var säkert på grund av honom som du är här.” “Ibland är du sannerligen klyftig, Jinx. Du borde erhållas en gåva.” “En gåva? Vad jag än begär?” “Givetvis.” “Jag vill ha ett skållbad.” “Nej! Snälla, allt förutom det!” Mumlade jag till Jinx. “Din ynkliga svamp, jag vill ha ett skållbad, och Artemis erbjöd mig vad jag än begärde.” Jag ignorerade henne, och vände mig till den sluga av dem. “Artemis”, bad jag. “Snälla.” “Jag erhåller inte Jinx gåvor ofta, Ruby.” “Robin”, avbröt Jinx honom. “Vill du ha din gåva?” Artemis nötbruna ögon blev blodröda, och han vällde över Jinx. Hennes ögon gick från korpsvarta till snövita. Hon blev alltid sanslös efter att ögonen blivit vita. Jag försökte rycka mig undan, men kedjorna som höll fast mina lemmar satt fast hårt. Jag spjärnade emot, försökte rycka mig loss, men det

] 120 ^

skrapade upp mina leder. Svett i form av pärlor började rinna över min panna och mina tinningar. “Artemis, hjälp”, gastade jag lågmält. “Jag behöver dig, snälla.” Artemis utgjutna ansikte vände sig långsamt mot mig. Flätorna täckte hans ansikte och jag såg honom inte förrän det var för sent. När han mötte min blick vrålade jag. Jag gastade fortfarande för full hals när De kom in och drog av mig kedjorna. Det sved till och jag skrek, meningar jag inte förstod. Jag försökte slå bort Dem, men De tog tag i mig och släpade mig bort. “Nej!” Jag klöste golvet i sovhallen medan De drog bort mig. Märken bildades på golvet. Jag förstod efter en millisekund vart de ledde mig och kunde bokstavligen höra Jinx och Artemis skratt eka i rummet. “Nej! Inte badkaret, snälla!”

v Överallt i snön låg det svarta begonior. De var täckta av blod. De andra ledde mig framåt genom den kalla vinterstormen, mot entredörren. Bakom mig hörde jag ett nasalt skratt. “Akta dig”, viskade hon i mitt öra och jag ryckte mig loss från De andras hårda lemmar. Skrikandes sprang jag bort, flydde från hennes röst och de blodiga begoniorna i snön. Om De andra sprang efter eller inte uppfattade jag inte, då jag var fast i mitt virrvarr av tankar och jag föll till slut i den hypnotiskt vita snön som såg ut att vara som en säng av sockervadd. Däremot landade jag inte. Jag fortsatte att falla och världen började spraka i rött och grönt. Jag skrek tills jag inte längre kunde andas. “Du är så nattsvart”, mumlade mina vänner. “Hur mycket du än anstränger dig, så skall vi ingalunda försvinna. Vi är av samme härkomst.” De skar med deras sylvassa knivar upp min underarm och jag trodde att jag skulle förblöda, men det röda som sipprade

] 121 ^


ut ur mig kändes som sanden man får mellan tårna på stranden. Allt blev med ens mörkt, dock på ett angenämt sätt. Det var som att befinna sig inuti det violetta satinskynke som varje natt täckte himlen. “Visst hade det varit trevligt med en cigarett nu”, mumlade jag trevande fram. Var noga med att inte träffa en känslig punkt. Mina nötbruna råddjursögon letade i mörkret efter deras ansikten, och när jag såg nyanser av blått och orange log jag. Artemis var med mig. “Du är min ögonsten, vet du det?” Viskade jag till honom. Han nickade och smekte min kind. Kysste mig på tinningen. “Och du är min livlina, käresta”, svarade han fåfängt och hans lugna nötbruna ögon mötte mina. Han utstrålade en uråldrighet som aldrig slutade att fascinera mig. Det var som om han visste och upplevt allt som fanns att uppleva. Jinx däremot, kändes som ett nyfött föl som alltid hittade på hyss. “Jag är inget djävla föl”, väste hon fram. Eftersom hennes ögon var svarta kunde jag inte skönja hennes blick, men jag kunde beskåda hennes hänförande ljus. Hennes frostiga ansikte och vita yttre lämnade mig alltid lika mållös då hon såg att vara syster till Nyx, nattens gudinna. “Att du ser mig som en gudinna låter definitivt tilltalande.”

“Hon verkar ypperligt intressant”, sa jag till mina vänner, omedveten om det faktum att hon hörde varje ord jag yttra. “Hon ser ut som en orm”, tjöt Jinx och jag ryckte till den höga, skärande tonen. “Vi hatar ormar.” “Det är sant, det gör vi”, sa jag medhållande och nickade sakta. Något vasst glimtade till i munvrån och jag noterade en avlång, smal tunga. Långsamt tog jag ett steg bakåt. “Vi borde döda henne”, viskade Jinx slugt. Jag hörde hur Artemis småskrattade. “Ja, det borde vi”, mumlade jag och började långsamt gå framåt mot den bekymmersamt stora kobran. Kobran observerade mina steg innan den började backa av, och den vände sig om. I bakgrunden hörde jag Jinx utmanande hetsningar, och jag började frenetiskt se efter något att slå ner den med. “Ta stolen!” gastade Jinx, och jag kunde känna hennes heta vibrationer i hela kroppen. “Den är fastskruvad till golvet, du kommer aldrig få upp den”, inflikade Artemis.

Plötsligt blev det ljust och jag såg de kritvita, surrande ljusrören i den alltför vita korridoren. Mina ögon fylldes med blod, och jag kände hur det rann nerför mina kinder. Det sippra ner på mina kala, nakna fötter. Det var lika slående som ett får bland vargar. Vad gjorde jag här? En kvinna med guldigt hår passerade mig. Jag vände mig om och tittade efter henne medan hon släntrade vidare längs korridoren. Hon saktade in på stegen och vände sig halvt om mot mig, och såg stod vi, mil ifrån varandra i ett dussin evigheter; hennes skärpta vattenfärgade ögon blängde in i mina nötiga och det var något med henne som fick mig att tvivla på allt.

Jag ignorerade den tomma, metalliska stolen och närmade mig kobran istället. Kobrans guldiga skinn glittrade härligt och när jag var tillräckligt nära hoppade jag upp på kobrans benlösa bakdel och försökte ursinnigt att kväva den. Kobran föll ihop och adrenalinet pumpade. Jag skrek högt av frustration och tog hårt tag om den sliskigt släta huden. Jag mötte de vattenfärgade ögonens outgrundliga blick och verkligheten kom kvickt ifatt mig. Kobran förändrades till den guldhåriga kvinnan, vars ansikte nu var blodrött medan hon kämpade med att slita sig loss från mitt järngrepp. Jag skrek förfärat till och föll ner på marken, paralyserad. Sliskig hud. De andra. Tentakel-monsterna. Jag spärrade upp ögonen och allt började snurra åt alla olika dimensioner. Jag skrek och kröp bort från henne, bort från allt. Kurade ihop mig till en liten bränd pärla, och yttrade ord jag inte begrep mig på.

] 122 ^

] 123 ^


“Varför dödade du henne inte? Vi avskyr ormar!” Gastade Jinx och sparkade på mig där jag låg. Hon böjde sig ner och hennes korpsvarta ögon såg ner på mig. “Vilken röta. En vidrig skamfläck. Borde vi inte tortera vår vän, Artemis?” “Självfallet, Jinx, skall vi tortera vår vän. Till det sista andetaget.” Jag spärrade upp mina blodsprängda ögon, medveten om vad mina vänner tänkte göra med mig. Fasan väcktes till liv och jag skrek högt av smärta medan de började skära upp min hud. “Inte igen, snälla, nej!” Skrek jag och kände hur hela jag skakade hejvilt. Jag befann mig inte längre i ljuset. Allt var beckmörkt och jag förstod att jag blivit bortförd till mitt bås. Där fortsatte mina vänner att tortera mig, livnärde sig på mina högljudda jämmer tills de fick det dem var ute efter: min medvetenhet.

v Jag föll för tystnaden och dess eko. Efter den somrigt soliga dagen slumrade alla djupt, berusade av skönheten i att sova. Det var den sista natten jag skulle få uppleva det praktfulla och underbara med att få fly verkligheten. Att få uppleva det magiska med att försvinna in i sitt magiska inre. Den natten tänker jag tillbaka på nästan varje natt. För jag var inte själv den natten, jag har bara vaga minnen av att mina hjärtslag slog i samma takt som han, den där killen jag länge hade trånat efter. Min vän. Bästa vän.

att ta. Aldrig vågade vi hänge oss den otroliga längtan vi känt för varann, då det inte var accepterat. Att få älska någon som honom var inte tillåtet för någon som mig. När min sömn försvann sen var det som om den verklighet jag annars alltid velat ha också försvann. Sanden rann ur glaset och stranden var kvar ensam, torr och sliten. Glaset från stenarna låg utspridda över stranden där vi befunnit oss varje torsdag- och fredagskväll, lysande och sorgsna. Ingen var där för att betrakta deras skönhet. Stjärnorna i himlen fortsatte att lysa, men inte längre åt oss, som de gjorde förr. Numera lyser de svagt upp den värld som varje kväll blev täckt av ett mörkt satinskynke.

v Jag blinkade till och reste mig långsamt upp. Armarna var täckta av rivsår och jag befann mig på ett mossgrönt landskap. Lycksaligt reste jag mig upp och sprang mot den skimrande solen som befann sig bortom horisonten. Det doftade av kanelbullar. Jag älskade kanelbullar. Jag följde doften och fann en korg med nybakta kanelbullar vid en kristallblå bäck. Ivrigt slog jag mig ner vid korgen och började vräka i mig bullarna. De ljuvliga aromerna fyllde mig och ett virrvarr av fyrverkerier sprängdes i kroppen.

Sömnen brukade låta mig försvinna in i en koma där jag alltid hade drömmar om att få vara med honom. Vi brukade springa hand i hand mot strandens kant, och blicka upp på horisonten tills det förvandlades till en stjärnklar vy. Många gånger hade våra läppar nästan vidrört varandra, men en sådan risk vågade vi aldrig

“Men fy, sluta! Det är inte så gott med köttfärssås och spaghetti!”, klagade Jinx. “Sluta vräka i dig maten - man skulle kunna tro att du inte ätit på evigheter.” Jag kände mig tvärt illa till mods. Köttfärssås. Vart var jag? “I matsalen”, anmärkte Artemis och såg ner på mig. “Var kanelbullarna ljuvliga?” Jag skakade på huvudet och kände hur Artemis mjukt klappade mitt huvud, som om jag var en fågelunge och han var min mor. “Hade ni en mor?” Frågade jag Artemis och Jinx. De skakade båda två på huvudet.

] 124 ^

] 125 ^


“Har inte tid för sådana företeelser”, svarade Artemis lugnt och såg sig om över salen. Jinx stirrade oförstående på mig. “Vad är en mor?” Överallt omkring mig flög det olika slags varianter av såser i underliga färger. Jag hoppade över stenarna som var placerade vid den kristallblåa bäcken för att komma över till den andra sidan. När jag väl kommit över var det som om jag var i en annan värld. Det var som om jag klivit in i ett godisrike, med glada färger överallt, och bakom mig kunde jag se hur stenarna som flöt i vattnet långsamt förvandlades till snurrande klubbor i lila och blå. Jag sprang längs vägarna som ledde mig allt djupare in i det förtrollande godisriket, och snart låg jag i en hög av chokladtoppade jordgubbar och njöt av den friska, tjocka smaken. “Slutar du aldrig att äta?” Frågade Jinx äcklat, och hon slängde med sitt långa vita hår. Hennes korpsvarta ögon blängde intensivt på mig och jag slutade att äta. Mina ögon klarnade till när jag blinkade och plötsligt var Jinx borta. Artemis likaså. Istället befann sig två tentakel-monster framför mig, och deras klibbiga armar greppade tag i mig. De log lugnt och frågade varför jag satt på marken. Jag kunde inte svara. Inte till dem. Varje natt kom de till mig och försökte mörda mig. De lade mig ner på min säng i min bur. Hade de burit hit mig? En av tentakel-monsterna stannade, och den slog sig ned bredvid mig. Det andra tentakel-monstret låste dörren men lämnade nyckeln hängande i dörren, så att monstret kunde gå när den var klar. Kinderna var svagt markerade, och näsborrarna var inborrade i huden. Huvudet var sargat, och jag kunde se hur en blekrosa, ihoptryckt klump dunkade. Huden var grå och uppriven, som om den just kommit ut från en strid med skorpioner i en skorsten. Tentaklerna var klibbiga av möglig spya, och skiftade i färger mellan lila och grönt.

] 126 ^

“Jag har längtat efter att få känna dig mot mig ånyo”, viskade monstret med en hes röst och jag kunde känna en varm doft med en antydan till muskot från monstrets ihåliga mun. “Din ljuva essens…” Jag ryckte till när jag kände hur tentaklerna pulserade mot min kropp. Den underliga verkligheten började att rotera och skenet från det vackra, mossgröna landskapet avtog. Monstrets tentakler slöt sig om min midja och tentaklerna som fastnade på min hud efterlämnade runda, djupa sår. Den mögliga spyan droppade på mina bara ben. Den varma, äckliga andedräkten från tentakel-monstret nådde min nacke. Vart befann sig Jinx och Artemis? Inom mig började ett jordskalv att begynna; och med smärta i halsen skrek jag till medan en avlång, vass tentakel drog sig genom mina underplagg och nästlade sig in mellan min bakdel och tryckte sig inåt. De sugkoppar som klippa fast i mig slet i mig när de betvingade sig allt djupare in i min kropp. Tentakeln dröjde kvar innan den tvingade sig vidare, och jag kände hur sugkopparna lirkade sig fast på min svank och mina kotor; i ett snirklande mönster virade den sig uppåt, genom min hals ut genom munnen. Jag var inkapabel till att skrika och mina ögon var vidöppna. Plötsligt kände jag hur fler tentakler fördes in och jag trodde att jag skulle brista i ett oändligt antal skärvor; som sandkorn på en öde strand. Motbjudande känslor fyllde mig när jag kände smaken av den mögliga spyan. Tentaklerna stoppade spyan från att framkomma och motvilligt fick jag svälja den åter igen. Efter en ändlös utan uppehåll avdunstade tentaklerna och monstret viskade något om att ses ännu en gång innan den försvann ut på den gröna ängen. Aldrig ville jag se tentakel-monstrena eller det magiska landskapet igen.

v ] 127 ^


Vattnet gick i vågor. Det svepte med sig handkorn för varje våg som slängde sig framåt, som långsamma, hårda andetag. Vågorna svepte med sig allt som stod i vägen och tog det med sig tillbaka till vattnet, där det för alltid försvann. Mina känslor och tankar försvann med vågorna och allt som var kvar var en tom snäcka på en ödslig strand. Jag gick från att vara puderrosa till att bli blå, blå av kyla och sorg. Dränkt av vattnet kvävdes alla mina känslor och jag stod förstenad själv kvar på stranden med de glittrande sandkornen. Ensam, som ett stort mörkt torn, stod jag där och lät vågorna vittra sönder min själ. Sen han försvann har jag stått här varje natt, och sett på det himmelska riket under vattnet tills mina ögon inte längre kunde se, tills allt blev rött och jag överrumplades av minnen från natten då han sa att han skulle gifta sig med någon annan. Grannflickan. Elsa, vars svallande hår var som solstrålar, var den lyckligt lottade. Minnen av hennes lätta kropp iförd en rosa blommig klänning stod ut och jag kunde minnas hur hon lyckligt brukade springa in i den famn som alltid varit min, men som förevigt skulle vara hennes. Hur hon brukade slänga med det långa håret och bjuda in honom på mjölk och bullar. Hon skulle få älska honom på sätt jag aldrig skulle få.

min sida. Säkerligen låg han vid hennes sida i en mjuk säng, med duntäcken och svett på kroppen. Svett som skulle glittra som kristaller mot hans mörka hud. Mörkret svepte sig om mig mig, och jag kände hur tårna borrades in i den mjuka, blöta sanden under mina fötter. Månen syntes bakom de mjuka, mörka molnen, och den lyste starkt av silver. Det hade kunnat vara ett silvermynt. Molnen såg ut att vara luften som kom ut från cigaretterna jag knyckte. Kvickt tog jag upp en cigarett från min vita, fransiga bomullsjacka och tände den. Långsamt andades jag in och kände hur jag blev lugn och klarare i huvudet. Mina vänner suckade av njutning och snabbt försökte jag fösa undan deras existens ur mitt huvud. Inatt ville jag vara ensam.

Vågorna slog upp på mina fötter. Det kändes som om den omslöt sig omkring mina anklar och svepte mig närmare mot djupet, där himmelriket befann sig. Dit vi alla kom när vi lämnade denna vackra värld. Världen var inte vacker nu när han inte var vid

Röken flög ut i den kalla luften och virvlade runt i obeskrivliga mönster, och jag kände hur brisen från vattnet snuddade vid mina bara ben och jag andades in den klara luften. Tänk om jag haft en familj som existerat för att se mig stå här, kall och bekymmerslös? Vad skulle de gjort? Svepa in mig i en varm filt och lämnat mig ifred för mina tankar, eller blivit ursinniga, slängt cigaretten i vattnet och slagit mig för att ha knyckt cigaretter? Jag vände mig bort från gräset, husen närmast stranden och de tända lamporna i mörkret, och såg ut på det magiska vattnet igen. Det var versioner av verkligheter jag inte ville känna till. Att vara den jag var fann jag tillräckligt plågsamt. Ingen såg mig för den jag var. Endast Tomas gjorde det, och han lämnade mig för Elsa, den vackra grannflickan. Innan ilskan svepte över mig slog en ny våg upp på mig, och mina känslor och tankar togs ifrån mig, ner till det vackra vattnet. Med en suck slog jag mig ner på stranden, utan att bry mig om att vatten skulle slå upp mot min kropp. Tyckte att det inte spelade någon roll om jag blev blöt, då vattnet tycktes ha blivit stilla. Istället såg jag ner på vattnet som befann sig framför mig, som stilla och förväntansfullt väntande på en ny våg som inte skulle komma. Min spegelbild blev tydlig och jag kunde se mitt mjukt formade ansikte. Ett ansikte jag utvecklat en stark avsky för.

] 128 ^

] 129 ^

Jag såg upp på det mörka satinskynket som alltid glittrade om nätterna. Förr skimrade den för vår kärlek, och varje diamant i skynket var en sprakande eld som exploderade i våra kroppar. Numera lyste det bara, som om vår kärlek förtvinat som rosorna gjorde när vintern kom. Vi brukade springa längs den här ödsliga stranden som förr var så fylld av liv och vår kärlek, skratta och slänga oss på marken. Se upp på stjärnorna och njuta av den vackra värld vi levde i.


Mina råddjursögon speglade den desperata känsla jag kände inom mig djupt i själen. Ett liv fritt från allt hat som förekom i den här staden ville jag ha. En tant i caféet jag befann mig i på söndagsmorgnarna talade ofta om hur förtjusande hon tyckte att Hitler varit. Att han gjorde rätt i att döda alla de oskyldiga människor. Varje gång hon yttrade det brukade jag tvinga henne att be om ursäkt å Tomas, alla de oskyldigt mördade människornas och deras familjers vägnar. Varje människa har rätt till ett fritt liv. Eftersom mitt liv inte var fritt misstänkte jag ofta att jag inte var mänsklig, för det jag kände predikade kyrkan mot. Det förespråkades som en synd, och det sista jag ville göra var att uppröra de som täckte himlen med ett satinskynke varje natt. Det var dem som gav mig hopp och frihet, även om det bara var om nätterna. De visade sig för mig när solen lämnat oss. Mina vänner skrattade ofta åt min dumdristighet, tyckte inte att mina ord var kloka eller sanna, och försökte ofta förklara för mig att sanningen var annorlunda, att det inte fanns en Gud som styrde allt. En Gud, som styr allt och alla, inger inte särskilt mycket frihet, brukade jag ofta svara. Gud fanns självfallet inte. Det var kyrkans påhitt. De behövde förklara varför satinskynket täckte vår himmel varje natt och varför jorden var människans att styra. Jag gömde mig på caféet om söndagsmorgnarna istället för att befinna mig i kyrkans salar. Att befinna mig i en plats så falsk som den var ingen plats jag ville spendera min tid på. Jag hamnade hellre i en fejd med tanten som älskade Hitler med The Beatles i bakgrunden, samtidigt som jag knyckte cigaretter. Att ta cigaretterna var lätt. Tanten hade alltid ett nytt paket i sin lilla väska, och de var inte svåra att lirka upp. Lyckligtvis så var hon så glömsk att hon inte mindes att hon köpt ett nytt paket.

det, och stranden var fortfarande lika nära. Tomas och hans äkta hälft Elsa hade också följt med oss, oss barn från det vilda hemmet med tunga historier. Ett barn hade hängt sig första veckan efter flytten. De första två månaderna var väldigt förfärliga och en sen höstkväll hade mina vänner berättat att de låg bakom allt. De förklarade allt för mig, och jag vägrade att tro på dem. En kväll några dagar senare, hade jag funnit en blodig kniv i min hand och en död kropp på golvet. Skräckslagen hade jag slängt kniven ut genom fönstret och bytt om. Mina vänner hade hjälpt mig bli av med alla bevis som skulle kunna peka ut mig. Att knycka någons liv borde ha varit lika lätt som att knycka cigaretter. Efter den kvällen hade jag varje morgon fasat för vad jag gjort i sömnen och jag blev alltmer vårdslös. Jag rökte fler cigaretter, var ute mer och bekantade mig med sprit. En natt hade Tomas funnit mig vid stranden med ett paket och en flaska. Han hade hållit mig sällskap istället för att ha skällt ut mig, och så spenderade vi många nätter tillsammans i under det violetta satinskynket och den silverglittrande månen.

Söndagsmorgnarna och cigaretterna som jag knyckte utspelade sig i Kalmar, innan vi flyttade norrut, närmare huvudstaden. Cigaretterna fortsatte jag att knycka när jag fann en möjligheten till

Jag blinkade till och såg min spegelbild mot det mörka vattnet åter igen. Jag hade famlat och fallit ner i ett mörkt hål av minnen, igen. Jag såg mig vilset omkring och undrade tyst hur mycket klockan hunnit bli. Behövde jag bege mig in igen för att inte bli påkommen? Jag såg upp på den silvriga månen för svar och beslutade mig för att sitta kvar. Kanske Tomas gifte sig med Elsa för att jag aldrig ville stadga mig. Att stadga sig betydde att man gav bort en del av sig själv, en del av sin frihet, till någon annan. Visserligen antyddes det att man ingick i ett äktenskap för kärlekens skull; men jag ansåg att giftermål ånyo var ett påhitt av kyrkan. De behövde förklara varför män fick äga kvinnors kroppar. En guldring, röda rosor och falsk hopp om en kärlek som inte existerade var en lätt lögn. Det var en synd att fördärva andra, och jag förstod varför folk ånyo fortsatte att plåga sig själva med droger och lögner. Jag såg upp på den silverfärgade månen, nästlade mig

] 130 ^

] 131 ^


in i de djupaste mörkret och lät skynket omfamna mig i dess eviga godnattvisa.

v Plötsligt befann jag mig i en mörk skog, och jag sprang. Slängde bak med huvudet för att se om mörkret hann ifatt mig, och till min förtret kom den allt närmare för var sekund. Snabbt vände jag på huvudet och fortsatte att springa allt djupare in i skogen som blev alltmer mörkgrön för var meter jag sprang. Plötsligt suddades allt till och det gröna omslöts av rött och vitt. Jag föll till marken och luften for ut ur mina lungor. Desperat försökte jag att kravla mig framåt, skrämt uppfattade jag rösterna bakom mig och jag visste att jag var funnen. Jag var inte redo att bli funnen. Jag var vilse, men ville förbli så. Aldrig ville jag bli funnen, fångad och fängslad för det jag var. Förevigt ville jag vara fri, förevigt ville jag vara försvunnen och bortglömd.

jag hade som var värt någonting. Jag skrek och mötte hans mörka ögon, som inte längre var hans. Det var Artemis som såg ner på mig, och han såg slugt ner på mig. Mina ögon spärrades upp och jag kunde inte andas, min kropp skakade som en tornado och det kändes som att mörkret försökte ta över mig. “Artemis, varför?” Lyckades jag haspla ur mig. “Du är patetisk och fåfäng. Vi hatar sådana personer. Du får det du förtjänar, min älskade.” Jag kände hur skalet jag bar fick rivsår, och blodet började att sippra. Jag insåg till min förfäran att det inte var mörkret som rev upp mig, det var Jinx. Vetskapen om att mörkret var Jinx förstenade mig, och allt blev becksvart. Allt som stannade kvar var mitt droppande blod och skogens dova färger.

v

Han viskade mitt namn. Mina nötbruna ögon spärrades upp och plötsligt stod han framför mig, personifierad i blått och lila. “Tomas”, fick jag fram. Han lyste lika starkt som alla diamanter i skyn. Han närmade sig mina läppar och jag kunde endast tänka på världens ljuvligaste smaker. Jag ville att han skulle beröra mig, att han skulle våga älska mig. Trots att jag var det jag var. Att han skulle se förbi mitt skal och se mig, och ändå stanna, var allt jag längtade efter. Jag var svartvit i hans ögon. Om han behövde måla mig blå för att han skulle se mig, då skulle jag låta honom göra det, då varje gång jag såg på honom såg jag mig själv. Långsamt smekte han min kind, och han böjde sig ner för att kyssa mig. Våra läppar möttes, och jag fylldes med en längtan så stark att jag inte visste hur jag skulle behålla mitt lugn. Han separerade sina läppar och hans varma andedräkt fyllde mig, men det var inte bara hans andedräkt som fyllde mig. Jag kände hur mörkret for in i mig, slet tag om mina lungor och mitt hjärta och rev upp allt

När mitt huvud slängdes upp ur det iskalla vattnet andades jag häftigt in luften min kropp längtade efter, men jag var inte förmögen att skrika ut den smärta jag kände, då jag visste att det endast skulle förlänga min vistelse i det iskalla vattnet. Att bada näck fann jag lustigt förr om tiden, men numera betydde det antingen ett skållhett eller ett iskallt bad i det fruktansvärt klaustrofobiska badkaret i ett alltför kalt och sterilt rum. De andra hade fört mig till avdelningen för alla skadade marionetter. “Släpp mig”, hasplade jag ur mig medan vatten kom ut ur min mun. Jag letade efter luften, men var oförmögen att hitta den. Jag brottades med den inre känslan av att ge upp, och jag famlade efter något som inte var möjligt att få ett fäste om; syran vi andades. De andras grepp om mina armar hårdnade och vattnet skvalpade omkring hysteriskt när jag landade i vattnet åter igen. När den nya, iskalla kannan for över mig tappade jag andan och det var som att allt vatten som befunnit sig i karet antingen befann sig omkring mig på det sterila golvet eller inuti mina lungor.Efter att

] 132 ^

] 133 ^


vattnet lugnade sig såg jag mig omkring i det oerhört ljusa rummet. Det nakna golvet var täckt av vattenblandat blod. De andra stod vid en gammal byrå och tog ut någonting från den översta lådan. Långsamt vändes deras huvuden mot mig och jag såg det tomma hålet som prydde deras slemmiga, konturlösa maskar till ansikten. Något vasst och silverglänsande stack fram från en av monsternas tentakler. Vad skulle de göra med saxen? De steg allt närmare och jag kunde nästan urskilja ett leende på deras icke-existerande läppar. “Oroa dig inte, vi ska inte göra dig illa”, sade de långsamt och silkeslent till mig. Det kändes som att Artemis och Jinx talade med tentakel-monsterna. Arbetade mina vänner tillsammans med De andra nu? “Min käresta, aldrig skulle vi vända dig ryggen”, viskade Artemis lugnt bredvid mig. “Vi är alltid med dig.” “Fast vi kommer självfallet inte att känna den smärta du snart kommer att uppleva”, mumlade Jinx sansat till mig samtidigt som hon strök undan hår från mitt ansikte. “Efter detta kommer vi att ha all tid tillsammans.” Saliv från min mun träffade det sterila golvet med en hårt duns. Det var som om rummet plötsligt blev en oanständig plats. Ilskan inom mig snurrade runt som en vild tornado och allt jag ville var att döda monsterna. “Inte än, älskade, inte än”, mumlade Artemis till mig och tog min hand. “Lyssna på oss, i sinom tid så reder vi ut detta tillsammans.” En av monsterna välte undan en stol som befann sig nära karet jag befann sig i. Med sina tentakler förde monstret upp mig till sittande ställning. “Förbli så om du vill leva”, väste monstret till mig och beskådade

] 134 ^

mig med avsky innan den lämnade rummet och närvaron av de andra monsterna blev alltmer påtaglig. Min blick svajade till när jag lade märke till saxarna monsterna höll i; det var mer än ett par. De gick runt omkring mig, och jag anade oråd. Jag hörde hur de särade på saxens eggar bakom mig. Mina läppar var särade, men oförmögna att ge sig ifrån något som helst ljud. Fasan hade tagit över min kropp och jag förstod att om jag bara var tyst, stilla och inte gjorde något motstånd skulle det gå över fort. Jag hade fel. Det var som om tystnaden gav De andra mer makt, som om tystnaden gjorde Dem större, grymmare och kyligare. Saxen trängde sig in i min hud, vid slutet av min ryggrad. Saxarna som de for in i mig hade aldrig trängt sig så djupt in i mig förut, och blodet for ut ur min kropp snabbare än någonsin. Trådarna som täckte mina gamla ärr gick våldsamt upp när saxarna fördes in och efterlämnade sig större, djupare sår som inte skulle komma att lämna min kropp på en mycket lång tid. Längs varje kota av min ryggrad for de in en sax med delade eggar. Jag kände hur blodet rann längs min ryggrad, och det kändes som att jag befann mig i ett kar fyllt med blod, och inte i ett kar fyllt med vatten. Jag ville skrika så högt som jag kunde, men ljuden som lämnade mina läppar förvärrade smärtan. Skrek jag trängde de sig djupare in i min kropp, och mer blod kom ut. Förfäran jag kände gjorde det omöjligt för mig att andas ordentligt och tyst, och jag kunde känna hur min kropp täcktes av blod. Mitt blod. Min syn började att bli suddig, och det kändes inte som om jag befann mig i det skal som blev brutalt attackerad; som annars brukade skydda mig så skonsamt. “Somna inte nu, du lata mask!” Väste Jinx. “Du kvicknar och lyssnar skarpt på vad vi snart skall säga dig.” De for in den sista saxen i mig vid det här laget. Jag skrek och

] 135 ^


kände hur eggarna allt djupare kom in i min nacke. Blodet rann, och inom mig fick jag en bild av hur jag satt, med krökt rygg, i ett kar fyllt med blod och svarta, silverglänsande saxar längs hela ryggraden. Mitt huvud böjdes långsamt uppåt mot tentakel-monsternas konturlösa, slemmiga mögelansikten, och jag kunde dels känna den intensiva smärtan som spreds i varje cell i min lilla kropp, men även känna deras avskyvärda stank som spreds från deras rosa, ihoptryckta hjärnor ner till benen som täcktes av mögelsvamp och gröna, sträva bollar av smuts och spya. “Nu”, väste Artemis och Jinx i mun på varandra. “Gör det!” I den fart som var snabbast för mig slet jag ut en sax ur min rygg och tryckte in den i halsen på det spy-täckta tentakel-monster som lutade sig ovan mig. Ut flög kletigt, blodfyllt var som for som ett vattenfall. Monstret föll ihop och jag slängde i monstrets konturlösa ansikte i karet som var fyllt av blod. Mitt blod. Ett par av De andra monsterna försökte ta tag i mig, stoppa mig, men jag slet ut några av de saxar De placerat i mig och förde in det i Dem. Jag slängde ihop deras huvuden, slet av den mögliga huden som täckte deras konturlösa ansikten och möttes av det kletiga, blodfyllda varet som exploderade när luften träffade ansiktet. Monsterna skrek och jag lämnade dem till sina egna missöden och såg hur en av monsterna var på väg mot dörren. Ånyo tog jag ett par saxar och slängde dem mot monstret. Det träffade monstrets tentakler, och jag sprang fram till monstret och klubbade fast den på väggen. Allt runt omkring mig var tentakel-monstrenas skrik, och jag log djävulskt när jag uppfattade rädslan och smärtan jag skapat i dem. Monstret framför mig kunde inte röra sig, men jag såg hur den försökte nå mig med sina tentakler. Kvickt såg jag mig om, och såg en kniv. Jag tog den, och skar långsamt av monstrets tentakler. Monstret skrek och jag skrattade högt medan varet

] 136 ^

sprängdes från monstrets nu armlösa kropp. Jag vrålade till de nästintill livlösa monsterna att jag inte längre var en marionett. “Du gör ett bra, älskade, men du kan göra det ännu bättre”, väste Jinx mellan tänderna och log lyckligt. “Får jag?” Jag nickade och lät Jinx ta över min kropp. Jag kände hur mörkret spred sig genom mina ådror och våldsamt bet jag tag i den kletiga halsen av monstret som just förlorat sina armar. Kniven tryckte jag djupt in i monstrets bröstkorg och vred om. Varet som kom ut var allt jag såg just då och jag vände mig bort från monstret, med kniven i handen. Jag vred mig om och graciöst skar jag av monstrets resterande tentakler, innan jag till slut skar av monstrets konturlösa, äckliga huvud. Den dunsade ner på marken och jag skrattade, som om jag befann mig i världens ljuvligaste komedi. Jag vände mig om och gjorde det jag ville med tentakel-monsterna. Jag skrattade medan jag placerade dem i positioner och misshandlade deras nästintill döda kroppar på sätt de torterat mig. Monstret vars hals blev uppskuren fick alla saxar, förutom en, iförd längs sin döda, mögliga ryggrad. När jag var klar med deras positioner ställde jag mig och såg ut över den blodiga, hämningslösa scen jag skapat. Jag höll en av de silverglänsande saxarna i min hand och jag log lyckligt. “Nu kan vi ånyo vara tillsammans igen”, sa jag till mina vänner och kände deras varma famntag.

] 137 ^


My name is Ellie Anderson

x

My name is Ellie Anderson, I’m seventeen years old and I have a twin sister. I tell myself this whenever I need to, whenever I feel like I’m losing myself. Losing my grip on sanity and when I’m out of touch with reality. I have scars on my fingers and a noose that I myself tied around my neck. “Har du en tändare?” Erik asked pulling out a packet of fangs, ready to smoke his life away. Ellie held up her silver cross necklace and pressed the top. A small flame sprung to life, burning on the cross head. “Såklart” she replied setting fire to his cigarette. Erik scoffed before placing the little roll of death to his lush lips. Ellie jumped up on the hood of his car, taking a seat and lighting her own cigarette. “Why is it always so goddamn bright in this country?” she complained, staring at the sky hatefully. Erik chuckled and exhaled the smoke “Du kommer att längta efter ljuset när vintern väl kommer.” Ellie looked him right in the eyes, it felt like her eyes were invading his soul, engulfing him, drowning him. He felt as though she could actually kill him with that scary but honest look. “I don’t trust you.” At first he was surprised but then laughed it off once her intensity soon faded just like the smoke they breathed out. “That hurts, even more so since you’re so honest about it. Du är rätt kall blodig du” She moved forward, sitting on the edge of the car’s hood, wrapping her arms around him from behind and whispered “Om jag är kall blodig så är du is. Du lägger knappt märke till en snygg tjej, inte ens när hon är så här nära.” She nibbled his ear and pressed her breast against his back, “A pretty, pretty girl like me and you barely even react, you

] 138 ^

] 139 ^


don’t even stop smoking. I’d say you’re a tease.” Erik leaned his head back, looking into the windows of her soul “They say never to look the beast in the eyes.” Ellie grinned, she couldn’t help it, not when it was all so funny. “You’re one twisted bitch” he said tossing his fang on the ground, dousing it with his boot. He turned around and wrapped his arms around her shoulders, “Men jag ogillar dig inte” he added before kissing her. Another car drove up before they could continue whatever dirty things it was they were about to do. “Skit också” he cursed annoyedly pushing her off of him. Two more cars drove up behind the first one and soon delinquent teenagers piled out of them being loud mouths. “Pay no mind to them. They’re stoners, they’ll soon be too high to know left from right” Ellie said taking his arm. “Like I said, twisted” Erik helped her down and they got back inside his car. Erik turned the radio on, blasting rock to drown out the cahoots outside. Ellie kissed him once more and bit his lip with great force. Erik yelped, touching the bleeding wound. “Fan gjorde du så för?” he demanded slightly pissed off. “I’m marking you as mine” she smirked deviously.

v My name is Ellie Anderson, I’m seventeen years old and I have a twin sister. I tell myself this whenever I need to, whenever I feel like I’m losing myself. Losing my grip on sanity and when I’m out of touch with reality. I am a wolf in sheep’s clothing and I will ravage what I claim as mine. Their breaths were short, heavy and loud. It was hard to breath in the dry, cold air of winter and it was hard to run on the icy traps that lay wait beneath the snow coated paths. “Kom igen nu! Vi kan dela på oss i parken! Vi är tre och de är två! De kan inte

] 140 ^

följa efter oss!” Erik informed his two partners in crime. The girls nodded and took the left turn so they would hit the park. “Vi möts hos Erik!” Ellie wished the others good luck before splitting up. Eve and Erik ran side by side, they were going to split up further ahead. Erik was laughing and high on adrenaline. “Jag kan inte tro att vi gör det här” he was pretty giddy about this whole shoplifting thing. “ Och jag kan inte tro att Ellie faktiskt springer! Hon som är för lat att gå till Ica som ligger två minuter från där vi bor!” Eve felt a smile form on her lips, this was pretty exhilarating. “Vi delar på oss här! Ses snart Eve!” Erik gave her a heads up before leaving her side. Eve was the unlucky one out of the two, the police that were chasing them had chosen to run after her instead of Erik. Maybe the little girl is slower than the strong guy at least that’s how she saw it. The officer was closing in on her and she was allowing him to. Eve heard him shouting at her, trying to make her to stop. Eve jumped over a park bench and knocked a couple aside, stepping on the boyfriend’s face as she did so. Her boot was heavy and she felt his nose crunch underneath and this was soon followed by screams of pain. The cop was forced to stop and tend to the man’s broken nose and allowed her to escape. It took Erik and Eve about twenty minutes to regroup. “Do you think Ellie is ok?” Eve asked taking her shoes off before entering Erik’s apartment. He snorted a laugh, “Då skulle de ha väldigt otur. Om Ellie nu inte slår ner honom så kommer hon prata honom till döds” Erik snaked his arms around Eve’s waist and placed his forehead against hers. “Oroa dig inte. Hon är din syster, lita på henne, okay?” Reluctantly Eve wrapped her arms around his shoulders and snogged him. “Ska vi ha lite kul medans?” He had a stupid grin on his face as they kissed. Eve understood what he mean and began taking her shirt off, not parting their touch and both lusting for eachother’s skinship.

] 141 ^


I hope those two idiots got away. Ellie thought to herself, concerned for her twin’s safety. She was standing outside of Erik’s apartment complex after giving the officer the slip. The three of them had just robbed and assaulted a convenience store. Ellie even had a pair of bloody knuckles from punching one of the customers who had tried to stop them. She then happened upon Erik’s neighbour, an old conservative lady who stunk of cigarettes. Ellie didn’t mind the smoke smell but mixed with old lady scent it was quite disgusting. The lady gave her a nasty, judgy look. Ellie was used to it, the looks. What were she to expect when dressing as a goth and on the other hand turning heads was what she lived and breathed. Ellie entered the building, taking the elevator up to the third floor. She was sick of all the running so taking the stairs wasn’t part of her agenda. Still rather winded she pressed the elevator button and began to ascend. The elevator creaked and sounded loudly as it crept up the shaft. Eve would never dare to go in it, she really hated small confined spaces and it was truly one of her biggest fears. The lift made a little ‘pling’ sound when it came to stop and opened its doors and allowed her to exit. Ellie took the key out of her pocket and put it in the keyhole and turning it. What she found inside was her naked sister and naked boyfriend fucking. Ellie looked at them rather pissed off. “Welcome back” Eve smiled innocently. “Vad i helvete håller ni två på med?” she demanded tossing her winter jacket aside together with her boots, which landed with a loud thud. “I was running for my life and you’re fucking each other? Horor!” she yelled marching up to them. “Ellie...” Eve said getting off the couch they were laying on, Erik backed off and Eve cupped Ellie’s face in her soft hands. “Were you that jealous?” she inquired teasingly. Ellie forcefully kissed her sister and once they broke apart Ellie began taking her clothes off. “I’m mad that you did something fun without me”, she explained, pulling Erik closer.

After dreaming about the past I always wake up to a nightmare. The same one where the callous walls are closing in on me and my sister is dead. My name is Ellie Anderson, I’m seventeen years old and I have a twin sister. I tell myself this whenever I need to, whenever I feel like I’m losing myself. Losing my grip on sanity, when I’m out of touch with reality. A hole of six foot deep and two foot wide gapes before me. The hole is my grave and I dug it myself.

] 142 ^

] 143 ^

Ellie sat curled up in a corner, like a spec of dirt in the white room. She was ensnared by snow. The white purity felt as though it were baring into her soul. Callously and rudely invading her being. Ellie began banging her head on the wall, “Eve, Eve, Eve” she kept repeating. She began to stroke her face. Her face was the same as her sisters’, it was like touching her sister. She looked up at the ceiling, it had a single light that relentlessly flickered. “Eve” she moaned as she began to fondle her breasts. “Sister...” She thought back, it must have been about two years since then, the time she first killed someone. She began to remember the feeling, the rush, the adrenaline. She remembered sinking the blade into the meat of a person, the thrill of the kill. She remembered the day she killed Erik. “You did the right thing sister, Erik was a hinderance to our love” Eve’s voice was low and as passionate as a lover’s sweet whispers. “Eve, do you remember the day I freed you?” Ellie asked her sister. “Why of course, I remember the day we became one.” Eve smiled and recalled it as if it were yesterday. It was the most blissful moment of her entire life. She remembered Ellie’s face, it had been so determined and dominant it had turned her on. Ellie laying ontop her holding her down on the bed and piercing her heart with a knife. Eve’s face blushed red and her body was set ablaze with euphoria. Ellie had eaten her heart, cut it right our


of her chest and eaten her heart, she had then made love to her cold and dead body. “My sweet, sweet Eve” her twin said cupping her face, “I will hold your heart within me forever and always and I will love you passionately.” Eve spoke the words with her sweet glossy lips, “We are one in both body and soul.” “Den där flickan pratar till sig själv hela tiden och hon tror att hon är två personer. Ibland så rör hon sig själv och skriker hennes systers namn. Hon är helt galen i huvet.” An elderly and strict woman was speaking with a young blonde girl with droopy blue eyes. “Är det sant att hon mördade sin syster och pojkvän. Jag hörde att polisen hittade henne när hon hade samlag med hennes systers döda kropp medan hon åt hennes hjärta.” The older woman nodded and the droopy eyed girl looked down, praying for the girl’s lost soul. “Vi får höja hennes dos från och med nu. Det hon tar nu verkar inte hjälpa det här satans barnet!” The elder said opening the door to Ellie’s confinement. My name is Ellie Anderson, I’m seventeen years old and I have a twin sister. I tell myself this whenever I need to, whenever I feel like I’m losing myself. Losing my grip on sanity and when I’m out of touch with reality. There is only one problem with this and that is that I’m already insane!

] 144 ^

] 145 ^


Ska vi leka?

x

] 146 ^

Män klädda i vitt närmade sig. Med utsträckta armar omringade de mig. Nålarna i deras händer reflekterade ljuset av rummets taklampa, det gjorde min syn suddig. Jag tittade fort åt alla håll och bestämde mig snabbt för att springa mot dem. Jag kastade mig på golvet en halvmeter ifrån dem och gled emellan en av männens ben. Jag kröp några steg innan jag ställde mig upp, skräckslagen. Jag fortsatte att rusa igenom den hala hallen. Att vara barfota hjälpte inte situationen. Tunga steg närmade sig, de var tätt intill mig. Just när jag skulle springa runt ett hörn tog någon hårt tag om min taniga arm och slet ner mig på golvet. Jag skrek så högt jag kunde, men det stoppade dem inte. Mina skrik och deras högljuda steg ekade i korridoren medan de bar mig utan problem in till ett rum som jag hade hatat ända sedan början. Männen lade ner mig på sängen och spände fort fast mina ben och armar. Jag tjöt och grät i frustration. Jag försökte slå mina armar och ben fria, men det var hopplöst. Nålarna blev synliga igen och innan jag visste ordet av, var de alla inuti min hud. Männen lämnade mitt rum och mina hesa ljud minskades långsamt. Jag kände hur min kropp sakta förlorade sin kraft. Min blick gled över min lilla kropp. Rivmärken och sår var överallt. “Ingvar,” snyftade jag tyst. Han jagade alltid iväg monstren och skyddade mig om natten. Vart var han nu? Mor sade ju att han aldrig skulle behöva lämna min sida. Jag tog stora andetag och lutade min kind mot kudden. Jag såg min mormors gamla dockskåp som jag fick ta med hemifrån. Varför kunde inte dessa väggar vara lika vackra som den? Turkos med vita detaljer. Det var väl ändå finare än kritvita väggar? Männen i vitt tömde husets möbler och

] 147 ^


dockor, det stod nu helt tom. Min syn blev ännu suddigare och mitt hjärta kändes tyngre och tyngre…

v Astrid vaknade med ett ryck. Hennes kinder var fuktiga och hennes hjärtslag var så snabba att hon inte ens kunde räkna dem. Långsamt satte hon sig upp i sängen. Täcket hade hennes favoritlakan, det blommiga, urtvättade. Hon blev glatt överraskad och smekte det mjuka tyget försiktigt. Hon trodde hennes mor hade slängt det, hon sade att den var för sliten. Hennes kropp lugnade ner sig sakta men säkert. Hon torkade sina kinder och lutade sig tillbaka i sängen igen. Astrid tog en blick runt rummet. Woah vad vackert! Sovrummet såg ut att höra till ett slott; högt tak med gigantiska fönster och en kristallkrona med regnbågsskimrande glasskristaller. Hon drog genast av sig täcket och klappade den lätt innan hon gled av madrassen. Det knarrade när hennes små fötter landade på det mörka trägolvet. Ljudet av det gamla trägolvet förföljde hennes steg när hon skuttade nyfiket ut ur rummet. Hon möttes av en rosa, mattäckt hall. Väggarna hade en ljus turkos färg med vita eleganta detaljer. Astrid beundrade huset medan hon följde gången tills hon kom till en trappa. Trappan gick ner, vilket fick henne att inse att hon var på övervåningen. Precis innan hon skulle börja gå ner, frös hon till. Var hon själv i huset? Den oroväckande tanken störde hennes beundran över det vackra huset, så hon ryckte på axlarna och hoppade ner för varje trappsteg tills hon nått undervåningen. Astrid gick in till det första rummet hon såg; köket. Aldrig någonsin hade hon sett ett sådant vitt rum. Från golv till tak, allt var vitt. Det fick en nästan att tro att snön som snöade utomhus hade snöat in hela köket. Det enda som inte var snövitt i rummet var fyra finklädda människor vid matbordet. En drottning i en vacker nattblå klänning, en kung i en perfekt kostym, en kronprinsessa

] 148 ^

i en ljusrosa klänning och en prins i svarta byxor, vit skjorta och hängslen. Astrid log stort och gick fram till familjen. Hon lyfte på sitt vita nattlinne med ljuslila detaljer och neg. “God morgon, mor!” sade Astrid glatt. Hon var inte ensam i huset trots allt! Hela hennes familj var här; hennes mor, fader, storasyster och hennes storasysters prins. Astrids mor hälsade tillbaka och bad Astrid att slå sig ner. Det kändes som evigheter sen vi alla åt frukost tillsammans, tänkte Astrid. Familjen småpratade medan de åt. När all mat var uppäten och alla var mätta och belåtna, fylldes rummet med ett rop av glädje. De vände blicken mot dörröppningen och blev bemött av en gyllene färgad hund. Astrids ögon spärrades upp. Hon hoppade genast av stolen och sprang till djuret. Hunden tjoade av glädje när Astrid kramade om honom. Hans svans viftade för fullt och så fort han fick chansen slickade han hennes kinder och händer. “Jag undrade just när den där skulle dyka upp,” skrattade Astrids fader. Astrid kastade honom en blick och morrade, “Han heter Ingvar! Han är ingen den där.” Hon fortsatte att klappa den fluffiga Golden Retrievern. Han var hennes bästa vän. Astrid kunde knappt gå en meter utan honom vid hennes sida. Ingvar var den som vaktade dörren när hon var i badrummet. Han var den som lekte med henne i trädgården. Alla älskade Ingvar. Dock var han inte så omtyckt av Astrids gosedjur, han tog alltid upp all ledig plats i sängen bredvid den lilla flickan. “Titta, han har något runt halsen,” pekade Erika, Astrids storasyster, ut. Astrid tittade på Ingvars halsband, en lila lapp satt fast i det svarta bandet. Hon ryckte försiktigt bort papperet och gav den till hennes far. Han vek upp pappersmeddelandet och läste högt, Dans handlar om balans, kan du klara dess elegans? Att ta en paus, W kan vara bra, men var försiktig,

] 149 ^


så du inte skapar kaos. Alla tittade förvirrat på varandra. Astrid förstod inte varför de såg så uppskakade ut, det som stod på lappen var ganska klokt, tyckte hon. Hon kom ihåg när hon skulle dansa på hennes fasters bröllop. Det var inte elegant eller i balans! Astrid fnissade åt minnet, hon hade dansat så ut ur kontroll att det slutade med att hon fick stå på hennes faders fötter medan de dansade långsamt tillsammans. Astrid tyckte det hennes fader hade läst upp lät som dans-stop. Hon lärde sig den leken på förskolan; så länge musiken spelades, skulle man dansa! Men när musiken stannade, behövde man stå super, duper still. Den sexåriga flickan blev snabbt intresserad av en omgång med familjen. “Åh, åh, det låter som dans-stop! Kan vi leka? Snälla!” Efter fem minuter av tjatande, gav familjen med sig och släppte de misstänkande tankarna om lappen. De följde med Astrid till vardagsrummet. Ingvar hoppade upp i den ljusgula soffan medan de andra spred ut sig i rummet. Thomas, Erikas pojkvän, gick fram till stereon och tryckte på power knappen. Hög, glad dans musik ekade från högtalarna. Astrid började genast dansa av glädje. Hennes dans var inte lika graciös som hennes mors och Erikas var men det brydde hon sig inte om. Ingvar viftade med sin svansen, han älskade också musik. Skratt fyllde rummet när familjen dansade omkring, det var roligare än vad de vuxna hade förväntat sig, men det skulle de aldrig erkänna för Astrid. Efter några få minuter, stannade musiken. Astrid bromsade sina fötter från att ta en till skutt. Erika och Thomas höll om varandra medan de försökte stå så stilla som möjligt. Astrids fader hade inte dansat så fort så för honom var det enkelt att stanna till. Men hennes mor, hon var mitt i en piruett när musiken pausades. Hon fortsatte att snurra och snubblade till lite när hon försökte stanna. Alla börja skratta, modern må vara bra på att dansa, men att stanna är en helt annan sak.

“Du rörde på dig! Du åker ut,” sade Astrid i upprymdhet. Hon hade klarat första omgången! Hennes mor skakade på huvudet, hennes dotter tog alltid lekar på största allvar. Thomas gick tillbaka till stereon för att starta musiken igen, men från ingenstans– BOOM! Alla lampor släcktes. Familjen skrek till i chock och Ingvar rusar snabbt till Astrids sida. Han morrade medan hans blick flög runt rummet. Allt kändes plötsligt kallt, det ända man hörde var den starka vinden utanför husets väggar och fönster. “Ta det lugnt, snöstormen slog nog bara ut elektriciteten,” sade fadern i hopp om att lugna ner sin familj. Han lämnade vardagrummet för att kolla elektricitetboxen. Snöstormen utanför huset var så kaotisk att solskenet var blockerat, det såg ut som om det vore kväll. Erika och Thomas knallade iväg för att hitta stearinljus att tända. Lilla Astrid höll om Ingvar och väntade ängsligt på något som kunde lysa upp mörkret. Ingvar gav henne en puss på kinden, han ville inte att sin bästa vän skulle vara rädd. Astrid drog sina små fingrar genom Ingvars tjocka lena päls, det fick hennes hjärtklappning att lunga ner sig. Men plötsligt från ingenstans hörde Astrid en röst; en kall liten röst som pratade långsamt. “Kull, du är... Kull, kull, du är…” Det var som att rösten kröp runt på väggarna. Astrid kunde inte andas. Vart kom rösten ifrån? Vem kom rösten ifrån? Hon vände sin blick mot Ingvar för bekräftelse, han måste ha hört rösten också, eller hur? Men till Astrids oro såg Ingvar helt lugn ut, han hade vant sig vid mörkret och verkar inte ha hört något ifrån det onormala. Flickan tog ett djupt andetag och intalade sig själv att det bara var hennes fantasi som spelade ett spratt på henne. Det skulle inte vara första gången den gjort det. Hon skakade på huvudet och vandrade ut till hallen med Ingvar hack i häl för att hitta Erika och Thomas. Just när Astrid skulle ropa efter sin syster, hörde hon hur två par fötter klampade ner för trappan. Erika och Thomas hade massor av

] 150 ^

] 151 ^


färgglada stearinljus i sina famnar. “Assie, du kan väl hjälpa mig att tända ljus i köket?” bad Thomas med ett brett leende. Astrid nickade genast på huvudet. Hon gillade Thomas, han brukar spela hans favorit vinylskivor för henne. Astrids favoritlåt var Can’t Help Falling In Love av Elvis Presley. Hon hade dansat till Hit The Road Jack av Ray Charles när Thomas hade bytt till hans Elvis skiva. Redan när Astrid hade hört de första toner av kärlekslåten var hon nästan hypnotiserad av musiken. Hon slutade dansa och satte sig brevid vinylspelaren och tog in varje ord mannen sjöng, även fast hon inte förstod engelska. Med minnet i åtanke, följde hon med Thomas in till köket. De satte ut ljusen runt om i rummet. “Det finns ett badkar i badrummet, jag fyllde den med vatten så att du kan ta ett bad medan vi hjälper far med elen” sade Erika till sin lillasyster när hon gick in i köket. Astrid möte Erikas blick och log. Åh, ett badkar! Hon började springa mot badrummet men stannar abrupt. Hon vänder sig tillbaka mot Erika och frågade, “Får Ingvar plats i den också?” Thomas bröt ut i skratt, vilket gjorde att han fick en skarp blick från Erika. Erika suckade och svarade att hunden inte fick bada med Astrid. Den lilla flickan putade med underläppen men accepterade svaret. Nåja, det var värt ett försök.

Badrummet var upplyst med stearinljus. Ljusen var behagliga för Astrids ögon, hon tyckte alltid att lampor lyste för starkt. Ingvar satt bredvid badkaret medan Astrid satt med varmt vatten upp till bröstet. Astrid tar lite vatten in i sin mun och sprutar det på Ingvar. Han skakade huvudet fort i chock. Astrid fnittrade och gjorde det en gång till. Ingvar viftade på svansen och försökte fånga vattnet med munnen istället för att få det rätt i nyllet. Det varma vattnet fick den unga flickan att inse hur trött hon var. Den där mardrömmen hade gjort hennes sömn värdelös. Hon

sjönk ner så att vattnet nådde hennes haka. Badrummets väggar var täckt av ljusblått kakel. Handfatet, toaletten och badkaret var gjort av ett vitt porslin. Astrid uppskattade fina rum. Hon förstod inte varför de flesta rum var så tråkiga. Vitt, gult och brunt verkade vara det ända folk använde för att dekorera sina byggnader nu för tiden. Astrid doppade sitt huvud under ytan för att blöta ner hennes lockiga hår. När hela hennes kropp var under ytan, hörde hon ett underligt ljud… Hon koncentrerade sig och lyssnade noggrannare. Det var rösten – den rösten. “… du är… kull, du är… kull, kull, kull, du är!” Astrid reste sig upp förskräckt och mötte Ingvars blick. Han måste ju ha hört det den här gången! Ingvar hade inte hört den okända rösten, dock hörde han Erikas skräckslagna skrik från någonstans i huset. Det kändes som om Astrids hjärta hade fallit ner i hennes mage. Vad var det som pågick? Den beskyddande hunden tog några steg mot dörren och vred på sina öron. Astrid ställde sig upp i badkaret på skakiga ben och klev ut ur baljan av porslin. Hon torkade fort av vattnet från hennes kropp och drog det vita nattlinnet över sitt huvud. Hon smög fram till sin hund och öppnade dörren på glänt. Hon kikade försiktigt ut i hallen, ingen var i synhåll. Elen var på igen, märkte hon. Stormen kanske äntligen hade lugnat ner sig. Med Ingvar bredvid sig, tassade hon ut från badrummet för att hitta Erika. Astrid följde ljudet av hennes systers skrik; de ledde henne tillbaka köket. Det hon såg framför sig när hon stod i dörröppningen gjorde henne djupt förvirrad. Där på stolen vid köksbordet satt hennes far, med uppspärrade ögon och en stor kniv i sitt bröst. På andra sidan av bordet stod Thomas med blodiga händer och ett vitt ansikte. En stor pöl av en mörkrött vetska hade bildats på golvet. Astrids steg fick Thomas och Erika (som stod vid spisen) att vände sig mot henne. Erika sprang genast fram till den lilla flickan och plockade upp henne i sina armar. Ingvar stod vid Erikas ben och visade hans tänder mot Thomas. Erika hade tårar rinnande från hennes ögon och hennes plus var hög som en skyskrapa. Thomas

] 152 ^

] 153 ^

v


gick långsamt mot flickorna med sina mörkröda händer framför sig. Han grät också. “Ja-jag menade inte, jag ve-vet inte vad som h-hände,” förklarade han med en hjärtskärande blick. Erika trodde inte på ett enda ord. Ingen förnuftig människa skulle mitt i ett schackspel ställa sig upp, ta upp en kniv från ingenstans och knivhugga sin motståndare till döds. Inte bara dödade han en människa, men hans framtida svärfar. “Håll dig borta från oss, ditt monster,” väste Erika skarpt. Astrid skyggade in sig i hennes systers famn. Tommy var väl inget monster? Astrid hade sett monster förut, de såg inte i närheten ut som honom. Flickorna och hunden lämnade det blodiga rummet och misslyckades att se lappen som låg bredvid schack spelet på köksbordet. I schack måste man vara redo för attack. Försvara din kung och se upp för ett hugg. Skulle du vinna eller försvinna för hans skull? På schackbrädan stod Thomas svarta kung ståtligt, medan flickornas fars vita kung låg fallen i en sjö av blod. Erika, Astrid och Ingvar gick upp till ett av sovrummen på övervåningen. Astrid och Ingvar satte sig på den stora sängen medan Erika gick runt i rummet och muttrade för sig själv. Astrid såg hur hennes systers händer skakade. “Vart är mor? Varför var det så rött i det jättevita köket?” frågade Astrid försiktigt. Hon hade inte sätt hennes mor sedan de dansade dans-stop i vardagsrummet. Erika stannade till och tittade fundersamt på sin lillasyster. Erika hade inte heller sätt deras mor på ett bra tag. Frågan om deras fader, ignorerade hon. “Jag vet int–” Erika blev avbruten av en knackning på sovrumsdörren. Hon visste att det var Thomas. Några sekunder senare hörde man hans röst som bad om att få bli insläppt, bad om att få

] 154 ^

förklara. Astrid förstod inte vad som pågick, varför gömmer de sig för honom? När Astrid går för att öppna dörren tar Erika tag om hennes arm och sade, “Nej, nej, öppna inte dörren,” viskade Erika stressat. Hon var förvirrad över varför Astrid inte verkade rädd för Thomas. Varför grät den lilla flickan inte av skräck? Men då slog det henne; Astrid såg inte när Thomas knivhögg deras far, hon visste inte att det var han som dödade honom. Hon förstod nog inte ens att han var död. Vilken annan person skulle säkert sätta pusselbitarna tillsammans och insett att Thomas hade mördat deras far, men Astrid var extremt naiv och trots allt bara sex år gammal. “Men det är ju bara Tommy,” sade Astrid och pekade på dörren. Erika var kluven. Skulle hon berätta den hemska sanningen eller skulle hon ljuga och hålla sin systers glädje uppe tills de får chansen att rymma från huset? Erika suckade djupt och nickade. “Ja… okej då, öppna dörren.” Astrid log och lät Thomas in i rummet. Han bar fortfarande den förkrossade blicken. Hans vita skjorta hade hans handavtryck då han hade torkat sina händer på den. Erika förstod inte hur Astrid inte blev rädd för hur han såg ut, blodig och allt. Thomas började rabbla om förlåtelse och hur han inte vet vad som kom över honom, men hans flickvän höjde bara hennes hand mot honom, hon ville inte höra hans ursäkter. Han fick spara dem till polisen, tänkte hon. Thomas nickade svagt och torkade sina tårar och tog ut en lila lapp ur sin ficka. “Den här lappen satt på eran dörr,” sade han och läste upp den för de andra. Ett namn på S har du väl sett? Lyssna på vad han säger, så att rimmet blir rätt. Astrid ögon lyste upp. Mer lekar! “Jag vill leka det! Ni måste också! Erika, du kan vara Simon,” sade

] 155 ^


hon bestämt. Paret tittade konstigt på henne. “Vadå för lek?” frågade Thomas. Astrid stönade av irritation och satte sina händer på hennes höfter. “‘Simon säger’ såklart!” Det var ännu en lek hon lärt sig på förskolan. Det var en lek där en person var Simon och skulle säga till alla vad de skulle göra. Men om Simon inte sade ‘Simon säger’ innan uppdraget skulle man bara stå still, annars förlorade man. Erika var fortfarande livrädd för sin pojkvän, men för att inte göra sin lillasyster misstänksam, gick hon med på leken. Thomas och Astrid ställde sig mittemot Erika, Astrid var mer än redo, hon ville vinna! Thomas kan vara dålig på att lyssna ibland så det här borde vara lätt, tänkte hon. Erika börjar säga uppgifter till dem och båda deltagarna gjorde rätt. Efter fem omgångar så bestämde de att bara säga en uppgift till. Erika öppnade sin mun för att berätta vad de skulle göra. Spring till dörren och tillbak– “Hoppa ut genom fönstret.” Storasysterns ögon spärrades upp. Nej, det var inte det hon menade! Det var som om någon hade tagit kontroll över hennes röst. Men det var inte vad som gjorde henne mest förskräckt. Vad som fick henne att skrika på full hals var när Thomas ögon fylldes med ett starkt ljus. Hans kropp gick, stel som en robot, till fönstret och öppnade den. Astrid tittade förvirrat på honom, Erika hade ju inte sagt ‘Simon säger’. Utan tveksamhet, kastade Thomas sig ut genom fönstret. “THOMAS!” Flickorna sprang mot fönstret, men precis innan de skulle titta ut, slog dörren upp med en viljestark vind. In flög ännu en lila lapp in. Den kalla vinden gick ända in till flickornas och hundens ben. De stod bredvid varandra vända mot dörren som om de vore en armé. Det en gång fantastiskt vackra huset verkade nu mörk och byggd av fruktan. Den tunna lappen landade framför deras fötter. Erika var rädd för att plocka upp den, men hon var ännu mer rädd över vad som kunde hända om hon inte gjorde det. Långsamt blev lappen upplockad av den skakiga tjugoåringen.

] 156 ^

Leta efter mig, kanske hittar jag dig Göm dig inte i mörkret, Kanske stänger jag locket Denna gång behövde inte Erika hennes lillasysters hjälp för att förstå leken som var gömd i lappens text. Aldrig hade hon trott att hon skulle vara ängslig för att leka kurragömma. Men vad kunde hon göra? Huset ville leka.

v “Åtta! Nio! Och tio! Nu kommer jag!” Astrid tog bort hennes små händer från hennes ögon. Hon hade räknat till tio, tre gånger, just såsom Erika hade sagt att hon skulle göra. Den lilla flickan var djup förvirrad över vad som faktiskt pågick, men hon kom till en slutsats då att hennes mor och far säkert tog hand om det! Hon var glad att de hade alla dessa lekar att hålla dem upptagna. Astrid skuttade ut ur sovrummet och tittade åt höger och vänster i korridoren. Hmm… vart kunde de vara? Eftersom att alla sovrummen var här på övervåningen, bestämde hon sig för att kolla dem först. Hon kikade under varje säng och bakom varje gardin, men ingen var där. Kurragömma var Astrids och Erikas favorit lek, så Astrid visste att sin storasyster var bra på den här leken. Erika hade inte gömt sig på övervåningen så Astrid tog sig ner för trappan, det var dags att kolla den nedre våningen. Hennes nakna fötter vandrade försiktigt in till köket. Hennes far satt fortfarande där, fast nu var kniven borta och hans ögon var slutna. Nu såg det nästan ut som om han tog en tupplur, och hennes hjärna fick henne att tro att det var exakt det han gjorde. Antingen var det att Astrids undermedvetna inte ville förstå att han faktiskt var död eller så var det helt enkelt att hon var galet naiv.

] 157 ^


Astrid tittade fundersamt på honom, varför sov han i en pöl av målarfärg? Hon gick fram till sin far försiktigt, så att hon inte skulle trampa i det röda. Det blev nästan som en lek i sig; att inte nudda det röda. Det var som lava! “Psst! Far, jag letar efter Erika, har du sett henne?” viskade flickan till sin avlidne far. Såklart svarade han inte. Astrid himlade med ögonen. Far sov allt för ofta! Astrid suckade och lämnade köket. Även fast elen var på igen, kändes huset mycket mörkare och dyster. Det kändes kallt och kusligt. Astrid ville bara hitta sin storasyster och titta på en film. Efter tio minuter var det bara vardagsrummet kvar att inspektera. Flickan valsade in i rummet med sina händer bakom ryggen, nu skulle hon äntligen hitta dom! Hon lade sig på mage på golvet och kikade under soffan; ingen var där. Den unga flickan letade runt och under varje möbel, men Erika var spårlöst borta. Astrid slet bort sin fokuserade blick från alla tänkbara gömställen och rynkade sin panna. Hon var redo att ropa efter sin syster men hennes röst fastnade i halsen. För där, mitt på golvet i vardagsrummet stod hennes mor. Modern bar ett skräckfullt ansiktsuttryck men Astrids vettskrämda min vann över moderns. Dottern skrek och rusade fram till sin förstenade mor. Hennes hus kändes kall och hård som sten, lik som hennes kläder och hår. Hela hon var som gjord av sten. Astrid grät och försökte få hennes mor att röra sig, men det var förgäves. “Ingvar! Ingvar, mor hon är– jag vet inte,” Astrid bölade efter sin hund, hon behövde hjälp, hon visste inte vad hon skulle ta sig till. När Ingvar aldrig kom efter hennes rop, tystnade Astrid. Varför kom han inte? Allt började snurra och Astrids syn blev suddig. Som en blixt hörde hon ekon av hennes faders skrik och hennes mammas sista andetag. Ljudet av poppande såpbubblor hördes i takt till hysterin. Lamporna blinkade och golvet kändes så ostadigt att Astrid föll ihop på sina knän. Med sina händer för hennes öron skrek hon från botten av hennes hjärta. Hon behövde Ingvar, hon behövde sin bästa vän.

“Ingvar! Erika!” Astrid grät efter sin hund och storasyster om och om igen, men ingen kom. Den lilla flickan knep ihop sina ögon och gungade fram och tillbaka på golvet. Efter vad som kändes som år av tortyr, tystnade alla ljud ner tills det var alldeles tyst. Astrid öppna sakta sina ögon och tog bort sina händer från hennes öron. Tystnaden varade dock inte länge; den lilla, kalla rösten kom tillbaka åter igen. “Du är, du är, du är, du är… ” Rösten lät nästan hånfull. Astrids andetag blev tunga, hon var fylld av rädsla. En lila lapp svävade ner från taket och landade en meter ifrån flickan. Astrid kröp fram till lappen och lät hennes ögon vandra över orden. Hon kunde inte läsa, så lappen var meningslös till henne. Tjocka tårar välde upp i hennes ögon och genast rev hon söder pappret. Hon ville ha sin familj tillbaka, hon ville inte leka längre. “Kull, du är, kull, kull, du är!” fortsatte den hånande rösten att sjunga. Var det kull som den sönder rivna lappen ville att flickan skulle leka? Astrid rynkade ihop sina ögonbryn. Kanske om hon lekte leken som rösten upprepade, skulle allt bli som vanligt igen? Med den tanken i bakhuvudet, reste hon sig upp bestämt. Hon vände sig mot sin förstenade mor medan hon försökte hålla in sina tårar så gott hon kunde. Astrid rörde vid en utav de två stenhårda händerna och viskade varsamt, “Kull, du är.” Astrid stod stilla i flera minuter. Den kalla rösten hade försvunnit och allt kändes ödelagt. När hon insåg att inget skulle hända, tog hon sig fort till köket. Flickan var desperat nu, hon har aldrig gillat att vara ensam, det var då monsterna dök upp. Hon rusade fram till sin far utan att se upp för blodet och lade hennes hand på hans bröst. “Kull, du är!” sade hon stressat med uppspärrade ögon. Inget hände. Med ett högljut snyft sprang hon ut ur köket utan att bry sig om de röda fotavtrycken hon lämnade efter sig. Med panik i hela kroppen började hon springa runt i hela huset, i hopp om

] 158 ^

] 159 ^


att hitta någon att kulla. Huset som hon förut hade tyckt var så majestätisk såg nu mer ut som en mardröm. Lamporna blinkade fortfarande och all värme var borta. Astrid hittade inga spår av någon annan än hon och sina döda föräldrar i huset. Hon kände sig besegrad och hjälplös. Med en gnutta hopp kvar i hennes kropp, joggade hon till hallen på övervåningen igen. Hon skulle titta igenom varje sovrum en sista gång. Men det var lättare sagt än gjort. Medan hon började gå genom hallen kände hon hur någon rykte i hennes bruna hår. Astrid flämtade till och tittade sig fort omkring, men ingen var i synhåll. Med skakiga ben fortsatte hon sakta att gå framåt, men åter igen slet någon i hennes hår. Astrid försöker ta tag i den som drog i henne men hon fick ingen kontakt med den. Drag efter drag, slit efter slit. Astrid var mer rädd än någonsin. “Sluta! Rör mig inte!” bad hon. Hon ville inte vara med längre, hon ville hem. “Jag vill inte leka längre!” Astrid sprang fram till en stor, hög spegel i hallen och tittade på hennes reflektion. Den visade hennes fortfarande fuktiga hår, hennes fallande tårar och hennes blodiga små fötter. Hon såg inte ens ut som sig själv längre. Med beslutsamhet stirrade hon på sitt hår och väntade på att det skulle bli draget i. Bara efter några sekunder, känner hon hur det brände i hår båtten av att någon drog i hennes hårstrån. Astrid svimmade nästan när hon såg vem det var bakom allt hår dragande. Det var hon själv. Hennes armar reste sig lågsamt upp mot hennes egna huvud och började slita i sina lockar. Astrid kunde inte bryta ögonkontakten hon hade med sig själv. Hon såg hur hennes spegelbild sakta öppnade sin mun och så hörde hon rösten igen. “Kull, kull, kull, du är…” viskade Astrids reflektion. Astrid kropp blev nästan paralyserad av skräck. Reflektionens röst blev allt starkare och högre. Ekon av hennes familjs skrik dunkade i Astrids

öron igen. Med en darrig arm lyfte hon sin högra hand mot spegeln. Huset började skaka och glödlamporna i kristallkronorna exploderade en efter en. Astrid och spegelbildens pekfingrar närmade sig varandra. Med ett sista gråt, nuddade hon sin spegelbilds finger.

] 160 ^

] 161 ^

“Kull, jag är.”


Patient 15467, Clara Vetterstan. Patienten svarar ej på lysergsyradietylamid behandlingen. Patienten fortsätter att hallucinera och vara icke kontaktbar. Fortsättningsvis skall patienten hållas isolerad, på grund av övergrepp från andra patienter. Patienten skall i framtiden lobotomeras, för vidare behandling.

Patient 1337, Alice Evelina Johansson Scott Patienten tog ej sin medicin Patienten fortsätter ha humörsvängningar och svårt att kontrollera sina aggressioner Fortsättningsvis skall patienten hållas isolerad, på grund av mord av besökande och grovt självmordförsök Patienten skall i framtiden hållas på en enskild avdelning tills flytt till ett annat sjukhus

] 162 ^

Patient 13347, Lydia Ljungkvist Patient svarar okej på lysergsyradietylamid behandlingen. Förbättring kan ske? Har svårt att skilja på verklighet och fantasi efter behandling för att separera patienten från (avliden) siamesisk tvilling, Natalie Ljungkvist. Fortsätter leta efter hennes påhittade kanin vid namn “Natt.” Blandat ihop med avlidna systern? Fortsatt behandling, men osäkert resultat.

Patienten sover för det mesta, och verkar svara positivt på behandlingen. Svårigheter kan uppstå vid försök att få kontakt med patienten. Patienten verkar ha problem med att acceptera sig själv, och spenderar hellre sin tid i hallucination än att ha ett klart, vaket sinne. Patienten lämnar sällan sitt rum, och har därför inte interagerat med någon annan av patienterna. I fortsättningen bör patientens behandling ej ändras.

] 163 ^


Patient 20777, Arvid Wallin Patienten svarar dåligt på behandling med lysergsyradietylamid. Patienten är förvirrad och paranoid. Visar tecken på att lida av depersonalisation, derealisation, och/eller depression. Fortsättningsvis skall patienten hållas under lätt uppsikt, då han har visat prov på aggressivitet. Bedöms som grovt sjuk.

Patient 3697, Lars Einar Bergkvist. Född: 13 Februari 1955. Patienten svarade positivt på behandling. Behandling avbröts på grund av att patienten avled. Patenten dog av en överdos på bensodiazepiner och propiomazin. Hur patienten kom över mediciner är oklart. Patienten slog sönder ett fönster och tog sig ut i snön. Patenten dog innan han hann få sjukvård. Tid av död: 16:37 25 Januari 1968.

] 164 ^

Patient 1098, Ava Svensson. Patienten svarar väl på lysergsyradietylamid behandlingen. Bekräftar att tvångsbeteendet försvunnit. Håller sig medvetande under hela behandlingsperioden. Patienten fortsätter att kalla sig själv för Sam och att tala om sitt mående i tredje person. Patienten är stundtalas icke kontaktbar. Fortsättningsvis ska patienten få mer tid ute på gården för att kunna anknyta till de andra patienterna. Patienten visar inga tecken på aggressivitet mot andra intagna. Patienten uppvisar tydligt våld mot sig själv under stress. Behandlingen fortsätter vecka 8.

Patient 7358, Linda Patienten svarade på behandlingen av lysergsyradietylamid, men allmäntillståndet var förvirrat. Patienten var besatt av olika objekt, däribland fönstret i patientens rum. Patienten hittades död nedanför sitt fönster, troligen suicid. Tid av död: okänd. Datum: 25 Januari 1968.

] 165 ^


Patient 1783: Maria Helena Becklund Patienten visar tecken på god mental förmåga. Patientens givna medicinering har visat sig fungera mycket väl under patientens två år som inlagd, likaså minskandet av dosering ca 4 månader sedan. Fortsatt behandling: En ex antal månader försenad behandling, som innebär 3möten i veckan med (ca 1 timme per möte) med en specifik behandling emot patientens sexuella dragningskraft emot kvinnor.

Patient 1313, Ellie Anderson Patienten svarar dåligt på Lysergsyradietylamid behandlingen och blir mer aggressiv mot personalen. Patientens hallucinationer har blivit värre med varje dag och fortsätter att prata med rösterna i hennes huvud. På grund av våldsam och oanständig beteende framför andra patienter och personal ska hon hållas isolerad tills symtomerna minskas eller försvinner.

Jag har stora förhoppningar för patientens framtid.

Patient 57942, Robin Strand Patienten reagerar icke på sitt tilltalsnamn Patienten svarar ej på behandlingen av lysergsyradietylamid I fortsättningen bör patienten ständigt stanna inne i buren, då patienten nyligen torterat och mördat fyra vårdare under en psykos Bedöms som obotlig, och patienten bör i framtiden lobotomeras

] 166 ^

Patient 10041, Astrid Darling. Patienten svarar ej på injektionerna. Patienten fortsätter att hallucinera och tro på sina egna dagdrömmar/nattdrömmar. Fortsättningsvis skall patienten experimenteras i sociala sammanhang och få högre dos. Patienten skall i framtiden sluta leta efter sin familj.

] 167 ^


I Sverige under 1960-talet fanns det ungefär 30 mentalsjukhus utspridda i landet, som alla hade i uppgift att omhänderta och förhoppningsvis bota patienter med psykiska sjukdomar. Patienterna behandlades ofta med lysergsyradietylamid (LSD), i ett försök att bota och lugna patienterna, men dessvärre gav det motsatt effekt och patienterna började hallucinera och förlora det vaga grepp om verkligheten de hade. Stilla nätter blev kalla och fylldes av skrik. Vårdarna fick arbeta alltmer intensivt för att se till att patienterna behöll lugnet och inte skadade sig själva, men icke. Patienter försvann, dog, till och med vårdarnas liv låg på grillen. Det kan ha varit den mörkaste hemlighet som någonsin bevarats, men den mörka sanningen bestod inte endast av mörker och dråp. För patienterna som gått miste om allt, var sjukhusen en fridstad, ett hem, där de alltid skulle finna stillheten i de grå kanterna av sina svartvita liv, om de bara kom ihåg att vrida på blicken.

] 168 ^

] 169 ^

Mörkrets vita vrår  

Skrivarettornas kollektivroman vt-2016

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you