Nio nyanser av sanning by Fryshusets Gymnasium

Nio Nyanser Av Sanning

Nio Nyanser Av Sanning är en novellantologi av Fryshusets Skrivarelever (Estetik och Media årskurs två) Framarbetad under handledning av Annika Heurgren och Fanar Al-Tai Tryckt på Papertalk december 2014 Omslagsbild: William Allen Baksidestext: Emilia Zava & Sabina Nilson Formgivning: Freja Fällström

z2å

Innehållsförteckning z

Prolog

Emilia Sjögren S.5

Dagarna efter tystnaden Emmelie Bäck S.6-11

Jag tror att jag ler

Emilia Sjögren S.12-17 z

Innanför de stora murarna Erik Havilehto S.18-22

Utan titel Sara Djohari

Utan titel

Sabina Nilson z

S.30-33

White swan Emilia Zava

S.24-28

S.34-41

Svek och otrohet

Sara Vahlman S.42-45 z

Förlåt, men sanningen är att jag inte älskar dig Reem Kareem

S.46-49

Att möta sin spegelbild Freja Fällström S.50-56

z3å

z4책

Sanningen finns överallt, i ord och handlingar, i lögner vi säger till andra så väl som till oss själva, bakom stängda dörrar och fallna ridåer. Det är allt vi inte talar om och allt vi skulle vilja skrika ut till hela världen. Vi alla har vår egen definition av vad sanning är och hur den får oss att agera. Sanningen är inte självklar, ibland strider den mot sig själv och vad vi tror oss veta. Det handlar inte alla gånger om fakta utan mer om personenen bakom faktan och vad vi låter oss själva tro på. En sanning för mig är någon annan för dig, inget är självklart. Kan du skilja dröm från verklighet? Frågan är: vad är sant?

z5å

Dagarna efter tystnaden

z6책

ag stirrar ut genom fönster svarta av mörker, ser bara min spegelbild, lite skev, lite förskjuten och suddig i kanterna. Ögonen ser tillbaka på mig, virvlande som mörka brunnar i mitt bleka ansikte. Det är bara där man ser stormen. I reflektionen av mina ögon läcker allt det där som jag döljer bakom min mask ut, det går inte att förhindra. I bakgrunden far världen förbi. Jag sneglar på mobilen som ligger tyst på sätet bredvid mig, vill plocka upp den och se om du skickat något mer, även om jag vet att du inte har det. Jag har fortfarande svårt att förstå hur du kan få mig så ur balans, att några få ord, en liten hälsning från en annan tid kan få sådana fruktansvärda konsekvenser. Jag biter mig i läppen, hårt, så att jag får blodsmak i munnen. Jag trodde att jag hade lyckats glömma, att jag till slut vunnit kampen om mina egna tankar. Efter så många månader av tystnad var det en lättnad att bara för en stund låta allt det där krångligt svåra som var vi bara försvinna. Så skönt att tro att såren läkt och försvunnit. Senast häromdagen pratade jag om dig, avfärdade den tiden som en del i mitt förflutna, sa att jag gått vidare med mitt liv. Jag fnyser åt min omdömeslöshet och lutar pannan mot det kalla fönsterglaset. Jag kan inte minnas något av det som var, kanske för att jag vet hur ont det gör. För det är så kroppen reagerar, gör något ont stänger den av, drar sig tillbaka och slutar fungera.

z7å

ef Jag har regler, löften som jag skapat för att läka. Löften som jag helt utan eftertanke bryter mot, ett efter ett, bara för att få känna mig sedd igen. Jag minns alla gångerna det senaste året, då när jag suttit med mobilen i handen, på väg att radera det enda som fortfarande binder mig till dig. Ändå lät jag bli, ditt nummer fick ligga kvar och skava som en sten i skon, för säkerhets skull. För även om jag förnekat det så länge finns hoppet kvar och sliter sönder mig inifrån och ut. Du sårade mig, så djupt, så smärtsamt, så oförglömligt. Så skrämmande lätt att bortse ifrån när man känner sig ensam. Bussen börjar sakta ner och jag kliver ut i en sensommarnatt som skulle kunna vara den sista. Du är tillbaka igen, så nära men så långt bort och jag vet inte vad som kommer hända nu. Jag kan nästan känna förändringen i luften, hoppas kanske att den kan föra med sig något annat än mörker. Mobilen blinkar till och jag försöker låta bli att kasta mig över den. Vi måste ha kommit upp i över hundra stycken, bara i dag, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag öppnar det nya smset. Ska vi ses? Hjärtat börjar slå i 120, det är som att få en klackspark rakt i magen och alla sår rivs upp igen, jag märker det inte ens. Jag skyndar mig att skicka iväg ett svar. Du vill träffa mig, du vill se mig i ögonen och säga något viktigt. Jag studsar hela vägen till vår mötesplats, sommaren är fortfarande kvar, klamrar sig fast några sista dagar. Jag försöker hålla mig själv nere, men det går inte. Så lång tid har mitt hjärta varit instängt bland hopp om drömmar. Så länge har jag drömt om att prata, med dig. Någon gång, då, hade vi en plan. Vi sa att vi skulle ses, ensamma, inte med alla andra, bara vi, du och jag. Det blev aldrig av, varför vet jag inte, det kanske inte var meningen, inte just då. Men nu står du framför mig och ler, även om dina ögon är trötta. Vi pratar, om allt det där som aldrig blev. Vi börjar från början, ända tillbaka när vi slogs för varandra i sandlådan, när vi sådde det första lilla fröet som skulle gödas under år av skratt, lek, kritor och lerkakor. Men alla växer, och vi växte åt olika håll. Tystnaden bredde ut sig, men det var fortfarande under den tiden som jag kunde glömma, inga ärr kunde påminna mig om det som varit. Det var efter tystnaden som fröet grodde, med mer smärta än jag trodde

z8å

ef var möjligt. Ändå bubblade det av något mer, det där söta eftersmaken som aldrig riktigt släppte. Just då när vi inte hade tid, när allt var hopplöst förvirrande och vi släpade oss fram genom högar av franska verb och tyska glosor och allt som kunde gå fel gjorde det, just då skulle det gro. Jag ville ju bara älska någon. Mitt i allt kaos och all förvirring önskade jag mig inget mer än någon att hålla i handen när stormen blåste upp. Jag, som var så ensam fast jag hade vänner överallt. Du som hade någon annan. Så fel det blev. Så många onödiga tårar. Vad var vi egentligen rädda för? Vi möttes på halva vägen och gick ändå om varandra i kaoset av känslor. Jag var arg på allt utom på dig. Du kände dig fel vad du än gjorde. Vi berodde på varandra, ändå var det aldrig vi, bara du och jag i något slags halvtillstånd som vi beslutade oss för att bryta i perioder, vartannat ja vartannat nej. Vi blev som magneter, just när den ena bestämde sig för att byta sida, bytte den andra också och så flög vi isär, igen. Jag tror jag drömmer, för du plockar mina ord ur mitt huvud innan jag ens sagt dem, du vet hur det var. Hur kunde det bli så här? frågar vi oss men hittar inget svar. Vi pratar om dig och den Andra, den som tagit min plats i ditt liv och som kanske kunde ha gjort dig lycklig, om det inte varit för att det är svårt för dig att vara lycklig. Du tar min hand och vi går vidare genom den sista sommarnatten. ”Ser du inte att jag brinner!” vill jag skrika, jag vill få dig att förstå, men jag vill inte vara en sådan som tar dig från den Andra, så jag skriker ingenting. Jag bara går här och hoppas. För inte ens när vi var närmast varandra var vi nära nog, alltid fanns det något i vägen. Precis som nu. Hopp är det värsta med kärlek. Den Andra kan inte hålla kvar dig, det var som jag trodde, du är svår att göra lycklig. Och jag vandrar gator med ett leende på läpparna, så säker på framtiden att jag glömmer att tänka på allt som hänt. Plötsligt är du så nära, närmre än du någonsin varit. Så nära att jag kan se formen av dina läppar. Det är kallt, himlen är fortfarande ljus och jag ser in i ditt ansikte, in i allt det där jag vill behålla för alltid. Du frågar vad jag

z9å

ef tänker på men mina ord fastnar bara på papper, och mitt i stormen kan jag inte svara dig. Men om jag skulle kunna det, skulle jag säga att jag tror att jag drömmer, att allt det där de säger om kärlek är sant, bara att man behöver uppleva det för att tro på det. Jag skulle berätta hur mycket det betyder för mig, berätta om all den lidelsefulla längtan som finns i mig. Men jag vill inte skrämma bort dig och därför förblir jag tyst. ”Jag vet inte,” säger du. ”Allt är så förvirrande. Jag vet inte vad jag känner.” Jag kan förstå det, för jag känner samma sak och jag ligger där och ser upp i himlen och tänker snart, snart kanske det kan bli vi. Men jag förstår att du behöver tänka, du behöver tid. ”Jag kan inte lova,” säger du sen och jag rynkar pannan. Du har lovat att stanna, flera gånger till och med. Men nu kan du inte lova längre. ”Vi kan väl stanna så här,” säger du. ”Bara nu.” Bara nu, inte för alltid. Jag reser mig upp, lämnar dig kvar på marken, vet att du inte vet vad du ska göra. Vet att du är trasig och sårad. ”Det går inte,” viskar jag. Det finns inte ens någon smärta i mig längre, det är bara tomt. Tomt och tyst. ”Säg till när du vet,” säger jag. Där finns ett dolt ”Säg till när du kan lova, säg till när det är för alltid.” För annars kan det kvitta, annars kan du fortsätta att inte lova och att inte veta. Du ser på mig en lång stund. Det trycker bakom ögonlocken. ”Snälla, stanna,” säger du. ”Stanna, jag kan trösta.” Tårarna rinner över, jag torkar ilsket bort dem. Allt vi säger har blivit repliker i ett manus, inget av det här är på riktigt. ”Jag känner dig,” säger du. ”Jag vet vem du är, du är stark.” Dina ord motsäger sig själva och jag går i alla fall. Du följer inte efter. Jag pressar fingrarna mot munnen för att inte släppa ut alla de innehållslösa tårarna. Tvingar mig själv att sätta den ena foten framför den andra, att inte vända tillbaka. Vi är lika trasiga båda två. Det regnar ute. Inuti mig är det tomt. Jag fyller upp hålet med skratt och prat. Det finns inte så många andra sätt att göra det på. Folk skulle undvika mig om de visste hur det såg ut i mig, allt det där som borde finnas där som inte gör det. Ibland sänker jag garden, berättar för någon jag litar på, som inte skräms bort av tomheten. Det finns inte ens några tårar kvar. Jag låter dig tänka, och ältar själv alla ord baklänges och framlänges, tänker

z 10 å

ef mer än vad som är hälsosamt för en människa. Då kommer tvivlet, när jag ändå inte kan känna smärtan, när jag analyserar sönder alla våra stunder. Varför skulle jag behöva bli beroende av någon som du? Varför skulle jag fortsätta med det här hopplösa spelet. Du hävdar att du känner mig, ändå ställer du frågor med självklara svar. Jag ser alla misstag som du gjort, alla gånger du hört av dig när du haft problem, alla gånger jag bett om en förklaring och du har skämtat bort det. Kanske känner du inte ens något för mig längre, kanske dog dina känslor för länge sedan, bara det att du inte vill såra någon. Du sårar alla ändå. Min kärlek är kanske inte bunden till dig, utan bara en önskan om att bli sedd, en desperat handling för att slippa vara ensam. Den tanken lämnar mig inte ifred. Du bleknar bort i tystnaden, mer än du någonsin gjort förut. För nu har jag fått en förklaring, nästan ett avslut. Jag märker knappt att bedövningen släpper, när det tomma blir en värme och mina skratt blir äkta. Jag ler, på riktigt, känner mig mer hel än jag någonsin minns att jag gjort. Du kanske läkte mina sår, kanske gjorde jag det själv, och jag växer i tanken att jag inte behöver riva upp dem igen. Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead. Min ipod går på repeat. Jag ser ut genom fönster, och där utanför brinner skogen i skenet från den nedåtgående höstsolen. Jag tänker på dig, nu när det inte gör ont, tänker på det där sista mötet som blev så kort. Då, när du fortfarande trodde att jag hade ont. Då, när jag frågade dig rakt ut varför du inte från början bestämde dig för att du inte ville ha mig, och varför du inte sa det till mig. Jag fick aldrig några tydliga svar på det, men jag satte den sista punkten i vår historia där. Historien om dig, och om mig, och om vi som inte blev. Den sista dagen av dagarna efter tystnaden.

z 11 å

Jag tror att jag ler

z 12 책

i går på vattnets skimrande yta. Det är som att vandra runt på en spegel och varje gång vi tar ett steg bildas små guppande vågor som snabbt far ut mot strandkanterna. Speglingen av mitt ansikte ramas in av månen som med sitt benvita ljus skapar urholkade skuggor och får mig att se ut som en vålnad. Det är det närmaste en avbild av sanningen jag funnit. Bredvid mig står en skugga. Att människor blir skuggor är ganska ovanligt. Vi kan tåla mycket innan vi reduceras till en ljuslös form. Vad som bröt ner just den här skuggan vet jag inte. Den talar inte särskilt mycket, jag vet inte något om vem den en gång var. Men de utgör bra sällskap för de av oss som är tillräckligt desperata eller själv är på gränsen till att försvinna. Jag har alltid varit nyfiken, alltför nyfiken. Det gör mig till en ganska otrevlig person ibland, något jag alltid beklagat mig över. Men jag kan inte rå för det. Nyfikenheten är som en sjukdom, jag måste alltid veta mer, nästlar mig in i folks liv i ett försök att suga ut den sista droppen av information de bär med sig.

z 13 å

ef Jag blir lätt frustrerad, får den här känslan av att något ligger mig precis utom räckhåll och allt jag gör är att fumla efter luft i mina försök att nå det. Det får mig att känna mig helt värdelös. Jag blir så trött, av att famla, av att söka. Efter vad? Jag vet inte. Jag känner mig bara så tom. Mitt ständiga jobb är att distrahera mig själv. Sluta tänka. Vi står på en spegel som visar oss exakt vilka vi är. Den är tröstande på något vis, sorglig men lugn. Det skulle kunna vara en pöl av tårar. Jag ser ner på mig själv och får en intensiv känsla av att vilja sjunka igenom ytan ner i det kalla och blanka vattnet. Jag har alltid undrat hur lång tid det skulle ta att drunkna. Skulle kylan paralysera mig innan vattnet hinner fylla mina lungor? Skuggan står bredvid mig och jag undrar vad den tänker, om sjön, om månen, om natten, om mig. Jag är ingen, men det är inte den heller. Jag är tom, men det är också den. Jag vet inte om den bryr sig om något längre. Är det bara jag eller ser jag tunnare ut? Inte smalare, inte magrare. Tunnare. Jag tror egentligen att jag är ganska snäll, men vem vet. Jag vill liksom inte försöka framhäva mig själv som bättre än vad jag är. Jag vill inte av misstag ljuga eller ge en missvisande bild. Egentligen är jag faktiskt inte så säker på vem eller vad jag är. Det skulle vara betydligt enklare om någon bara kunde räcka mig en lista där alla mina egenskaper står uppräknade, konkret och ensidigt. Men sanningen om en person är alltid motstridig, det har jag lärt mig av att iaktta andra. Nyfikenhet funkar inte på skuggor. Jag vill klösa ut mina ögon. Det är en känsla, kanske galenskap. Det känns som om något ont sitter bakom dem, något tungt och

z 14 å

ef värkande. Trycket mot mitt skallben kanske skulle försvinna. Jag skulle kunna rensa huvudet med isen i luften som redan sticker i halsen och lungorna. Kan man kvävas av vanlig luft? Skuggan står där, ljudlös och kraftlös. Jag har så många frågor. Mörkret är nog det enda som hittills lyckats kväva min frågvishet. Det och att jag inte får några svar. Jag undrar om den känner något, om den förstår något, om den vet något. Den verkar vis, men det kan bero på tystnaden. I mina drömmar springer jag alltid. Jag gillar inte känslan av att bli förföljd, gillade aldrig att leka kull eller liknande. Det är något fundamentalt obehagligt med att vara villebråd åt en jägare. Ändå saknar jag alltid känslan när jag vaknar. Det har blivit kyligare och, om än möjligt, tystare. Människor ljuger, det är nog det värsta med att vara nyfiken. Vad kan jag lita på som sant? En sanning är att det troligtvis inte finns en sanning i sin helhet. Sanningen är alltid i friktion med sig själv. Finns sanning om inte ens sanningen är helt sann? Kan någon annan än jag förstå min egen tankegång? Den är nämligen lika motsägelsefull som allt annat. Kanske mer så än något annat. Ännu en sak som frustrerar mig, folk förstår inte. Inte vad jag säger, inte vad jag tänker, inte vad jag är. Fast det är inte något jag kan klaga över, jag förstår inte alltid själv. Vatten står för vishet och renhet. Jag vill tro att det förstår. Skuggan står orörlig vid min sida. En svag bris blåser rakt igenom mig. Jag borde frysa, men den är

z 15 å

ef varmare än jag. Jag är inte rädd, allt känns självklart. Jag tror att acceptans är ett steg mot att låta saker gå. Jag känner mig beredd. Jag känner att jag låter både förvirrad och neurotisk. Jag kanske är förvirrad och neurotisk. Det kanske betyder att jag börjar förstå mig själv. Fast det är tvivelaktigt, särskilt om jag skulle vara förvirrad. Jag har aldrig lyckats knyta an till en annan människa. Folk uppskattar inte att jag tjuvlyssnar på samtal. De säger att jag kränker deras privatliv. Det skulle jag också tycka, men min nyfikenhet är som sagt en sjukdom. De gillar inte heller att ha en konversation med någon som är fast i sitt eget huvud och har svårt att hålla sig till ämnet. De vill ha en stabil och normalfuntad person. Ingen kommer att sakna mig. Skuggan står där, passiv. Jag tror den vill skydda mig. Även om den inte talar är det som om den kan fylla atmosfären med känslor. Jag skulle inte vilja säga att det är kärlek… men något är det i varje fall. Jag tror att jag varit kär. Jag är inte säker. Det kan ha varit min nyfikenhet. Jag stirrade alltid på honom ur ögonvrån. Ett försök att vara diskret. Vet inte om jag lyckades, men jag kunde inte sluta stirra. Ett tag önskade jag nästan att han skulle komma på mig, se åt mitt håll. Nej, kanske inte. Jag ville veta vem han var. Ibland blir jag övertygad om att allt är fel. Att himlen är för blå, naturen för tyst, kylan för intensiv. Det är i de stunder jag känner mig som en utomkroppslig observatör. Det tröstar att veta att allt egentligen är en illusion, om än bara för en sekund. När den är förbi har jag känslan av att ha förlorat något viktigt.

z 16 å

ef Det enda jag då kan göra är att sänka huvudet och fortsätta lyssna på mina andetag som rytmiskt följer takten mina skor trampar på den spruckna asfalten. Jag sträcker upp handen mot himlen. Den är genomträngande svart. Varför är det oändliga så sorgligt? Universum är oändligt. Jag är osynlig i jämförelse. Varför finns jag om jag ändå bara är en prick i intet? Om det jag gör egentligen inte betyder något varför gör det då så ont? Det är det här som är det jobbiga. Jag går under för min egen hand. Jag vill inte tänka, absolut inte känna. Jag vill inte gråta. Mina tårar faller och bryter spegeln. Jag vet att de kommer försvinna snart, allt kommer att försvinna. Jag tror att jag ler.

z 17 å

Innanfรถr de stora murarna

z 18 รฅ

i kollade på varandra länge, nästan lite för länge innan den långa kramen kom. Han böjde sig ner och tog upp mig i sin famn. Han höll mig nästan lika länge sen släppte han ner mig och jag vände mig om till mamma och tog henne i handen. Hon kollade ner på mig och sa “Kom nu går vi.” De två vakterna som stod bredvid oss vände sig om och så även vi. Vandringen igenom den långa korridoren framför oss började. Efter några steg vände jag mig om för att få en sista blick på honom, men han hade redan börjat gå åt det motsatta hållet. Han hade även han två vakter bredvid sig som ledde honom. Till slut vek de av åt höger och försvann ur mitt synfält. Min blick började fastna på alla rum som låg till höger om mig. Vi hade varit i nummer femtiosex, just nu gick vi förbi nummer tjugotvå. Efter en tid, som kändes som en evighet kom vi fram till dörren. Ena vakten öppnade den och vi kom in ett nytt rum. Där var dörren ut till gården och jag kunde genom glaset se de stora murarna. De måste minst vara tjugo meter höga. Att de måste vara så mörka

z 19 å

ef tänkte jag. Kunde man inte färga dem istället för den där gråa kalla stenfärgen. Vid dörren satt en person i ett litet rum, täckt av glas. Det var honom mamma pratade med så vi kunde komma in och träffa honom. Den där mannen som är relativt okänd för mig. När vi hade pratat klart med honom fick vi sätta oss och vänta. Det fanns en soffa där, en blå soffa som jag och mamma brukar sitta på varje gång vi är här. När vi suttit där ett tag brukar två vakter komma och visa oss vägen. Vägen genom korridoren vi nyss gick igenom och in i något av de tusen rummen. Jag hade slutat hålla mammas hand. Jag hade ställt mig vid dörren, redo att gå ut härifrån. Mamma pratade med mannen en lång stund, det kändes som en evighet. Till slut gick hon mot mig och öppnade dörren. “Tack för hjälpen!” sa mamma. Jag vände mig om och såg de båda vakterna. De stod kvar bakom oss och log. Ena nickade. Vi hade kommit en bit ut på gården nu, på väg mot dörren. Framför oss var även den stora muren. När jag kollade runt omkring mig kunde jag se hur muren sträckte sig runt det stora huset vi hade varit i. Jag kände mig instängt, ville bara springa mot metallgrinden som var framför oss. På marken låg massa löv som hade ramlat av träden och på vissa ställen kunde man se lite frost. Det var vindstilla och dimman hade ännu inte lättat. Kameran som satt på vänstra väggen följde våra fotsteg ända till grindarna. Vi stod där några sekunder innan grinden långsamt öppnade sig.

z 20 å

ef Vi gick mot den gamla Volvon som stod ensam på parkeringsplatsen. Jag tyckte det var väldigt konstigt. Varför var det bara vi som hade varit här? Är det här verkligen en sån speciell plats? Mamma låste upp dörren och jag satte mig i framsätet. Inne i bilen var det väldigt kallt och det hade bildats frost på glasen. Mamma satte på bilen så den skulle bli varm, efter det gick hon ut och skrapade bort frosten så man kunde se något från framrutan. Jag satt där inne i bilen och kollade på medans mamma kämpade, lyssnade på radion som spelade någon låt jag inte visste orden till. Efter ett tag var hon klar och satte sig bredvid mig vid ratten. Det följdes upp av en stunds tystnad. Det enda man hörde var motorn som knappt höll igång. Mamma kollade ner på mig där jag satt på min barnstol, vände blicken framåt igen, och började köra. Efter ett tags bilande kom vi ut på motorvägen. Där höjdes farten och skogarnas träd försvann snabbare. Dessa träd som stått där sen urminnes tider, hade förvandlats och blivit svagare med åren. Det var väl ungefär det som hade hänt med honom också. Mamma sa alltid att det var så bra i början, att det aldrig var något problem. Att det inte alltid hade varit olika besök på olika ställen. De var kära, tyckte om varandra jättemycket. Sen hände något. Det vart massa bråk och saker som inte han skulle ha gjort enligt mamma. Saker som inte bara förstörde för dem, utan också för mig. Jag har alltid haft henne här. Eller ja, nästan alltid. Ett tag bodde jag hos min farmor och farfar inne i stan. Men även när jag bodde där kom mamma. Enligt henne fick hon bara besöka mig två gånger i veckan, det hade någon sagt till henne. Hon sa aldrig var hon var annars, det enda hon sa var att hon skulle komma tillbaka och att jag inte skulle behöva bo där länge till, och så blev det också. Jag stannade bara där i två månader. Jag har ännu inte riktigt fått reda på vad mamma gjorde under de

z 21 å

ef där två månaderna. Det enda hon har sagt till mig är att hon gick på en massa möten. Nu har jag också fått gå på en massa möten, med mamma. Vi brukar gå upp till ett hus nära centrum och hälsa på några som heter Bosse och Vivian. Där brukar mamma prata väldigt mycket och de brukar ställa en massa frågor till mig. Den vanligaste frågan är om jag är ledsen, om jag är ledsen över att jag behöver åka så långt för att träffa honom. Jag har inga problem med det. I början var det jobbig. Då visste jag inte vart jag skulle och jag hade ingen lust heller, men nu har det blivit en vana. Mamma parkerade bilen, och vred om nyckeln så att motorn stannade. Jag öppnade min dörr och klev ur bilen. Den friska luften träffade mig mitt i ansiktet och jag började sparka runt lite i den stora lövhögen som hade samlats under trädet. “Hade du tänkt att stanna där?” ropade mamma. Hon hade redan börjat gå mot innergården medan jag hade stått kvar i lövhögen. Jag sprang så fort jag kunde till henne och tog hennes hand. Tillsammans gick vi in i porten, skrapade av oss all smuts vi hade under skorna och gick upp till vår lägenhet. När mamma låst upp dörren kastade jag av mig skorna i hallen, slängde jackan på golvet och gick till soffan i vardagsrummet. Där satte jag mig och kollade ut genom fönstret och ut på parkeringen. Jag visste att jag skulle vara tvungen att göra samma resa nästa vecka igen.

z 22 å

z 23 책

Utan titel

z 24 책

ag vaknade av en stor duns utifrån gården. Jag kollade ut genom fönstret där Kalle sprang runt och lekte med stenar. Kalle alltså. Min fina lillebror. Sju år gammal är han, nio år yngre än jag för att vara exakt. Vi är faktiskt ganska olika. Antar väl att jag blev mer lik pappa och han mamma. På sättet alltså. Jag reste mig upp från sängen och tog på mig min morgonrock och började röra mig neråt mot köket. Där stod mamma och kollade ut genom fönstret. Hon såg lite så där smått bekymrad ut, men det gör väl alla mammor ibland. “Fy, vad kallt det är”, sa jag. Mamma närmade sig mig och kramade om mig medan hon värmde mina armarna. Ja visst är det, svarade hon och sedan pussade hon mig på pannan. Mina föräldrar träffades för tjugo år sen och jag har faktiskt tappat bort räkningen om hur många gånger dom berättat sin kärlekshistoria för mig och Kalle. Ungefär så här går den. Mamma började som konsult på pappas kontor och pappa såg mamma i lunchrummet och då bestämde han sig för att mamma skulle bli hans fru. Han föll pladask för henne och det gjorde mamma för

z 25 å

ef pappa också. Ganska klyschigt faktiskt. Och fyra år senare gifte dom sig och fick mig. Lilla jag kom till världen den 13 december år 1997. Mamma och pappa visste först inte vad jag skulle heta men, när de såg mig så kunde de se på mig att jag tydligen var en Felicia. Felicia Fredrika Lagerqvist för att vara exakt. Nu ropade pappa från vardagsrummet på mig. Jag blev faktiskt lite nervös för pappa brukar alltid märka om jag druckit dagen innan. Som jag gjorde igår. Och han säger att man kan se det på mina ögon. Sen så är mina läppar rätt svullna efter igår eftersom jag och Anton hånglade en del. Eller ja ganska mycket faktiskt. Sedan blev det ju så klart kaos när hans ex Livia dök upp. Usch vad hon skulle tjafsa med mig och kalla mig saker. Fan alltså, kan det inte bara vara som när man var liten och sprang och lekte med den man gillade istället för att dricka massa alkohol för att våga ta det första steget. Det är så löjligt. Önskar verkligen att jag var i Kalles ålder, allt var verkligen enklare då. “Felicia! Kan du komma hit?” “Ja, vänta lite ska bara fixa klart min macka”, svarade jag tillbaka. Jag tog min frukost och satte mig i soffan bredvid pappa. Han satt där med sina läsglasögon och stirrade intensivt på VM i simning på tv:n. “Felicia, den här sporten är som gjord för dig. Är du helt säker på att jag inte ska sätta in dig i ett lag för nybörjare?” Pappa hade tjatat om det där ända sen jag var liten. Han sa att jag var ett riktigt vattendjur och att jag en dag kunde bli som Therese Alshammar bara jag kämpade. Men jag känner mig inte alls som en simmare. Jag är liksom ett litet kreativt monster. Jag skriver, målar, läser och älskar all konst. Och sedan skulle jag inte vilja spendera tre dagar i veckan i en simhall när jag faktiskt hellre är med mina vänner och hittar på dumheter. Som igår. Då snodde vi sprit här

z 26 å

ef hemifrån och mötte upp killarna i klassen. Dock är jag inte riktigt så som person. Jag brukar egentligen inte dricka, jag röker inte och det skulle aldrig falla mig in att ta droger. Mamma hade nu kommit till mig och pappa i soffan och de utbytte konstiga blickar med varandra. Jag blev en aning nojig med tanke på spriten jag tagit. Tänk om de vet. Åh nej nu kommer de skälla ut mig. Varför är jag så dum i huvudet och nallar sprit för. Felicia, jag och pappa måste prata med dig, sa mamma Nej nu är jag dödens. Nu är det kört. Gode gud säg bara att det är något annat de ska prata om. Snälla låt det vara om mina betyg eller om att jag spelar för hög musik på kvällarna. Vad som helst, bara det inte handlar om spriten. Mamma och pappa satte sig på varsin stol framför mig i soffan. Och det såg ut som att mamma nästan höll på att börja gråta. Men varför skulle hon gråta om det handlade om spriten. Jag fattade verkligen ingenting. Sedan kom det. En liten mening. Jag stängde av. Jag slutade lyssna på allt det andra de fortsatte att säga. Jag flög liksom iväg från soffan och det var som att jag kunde se mig själv sitta där och stirra tomt. Det här kunde inte vara sant. Det här är en dröm, det här måste vara en dröm. Mamma tog tag i min arm och jag kom ner på jorden igen. “Felicia?” Frågade hon mig med en lugn röst Mamma fortsatte förklara men jag sprang därifrån gråtandes till mitt rum. Jag kunde inte ta in detta. Det här var verkligen inget jag kunde smälta eller för den delen leva med. Jag känner ingenting. Vem är jag då. Vart kommer jag ifrån. Vilka är mina föräldrar och vilka är de jag kallat mamma och pappa hela mitt liv. Vem är Kalle. Är jag ens född i Sverige. Är hela mitt liv en lögn? Tusen tankar flög runt i huvudet medan jag låg där på min säng.

z 27 å

ef Mamma och pappa, eller ja vilka de främlingarna nu är, knackade ihärdigt på dörren. De försökte förklara sig men jag ville inte lyssna. Jag ville verkligen inte. Jag ville inte vara kvar här hemma, ville inte vara bland människor som ljugit för mig hela mitt liv. Som hållit en sådan sak hemlig för mig. Det handlar om min bakgrund, vem jag är, vem jag har kapacitet att bli. Mamma lyckades till slut ta sig in i mitt rum. Hon satte sig på sängkanten. Jag vände huvudet mot väggen och stängde återigen av. Det enda jag snappade upp av det hon sa var ”Jag älskar dig ändå lika mycket, du är fortfarande min dotter” och sedan pussade hon mig på pannan. Hon kanske älskade mig lika mycket och jag kanske fortfarande var hennes dotter, men inte biologiskt. Inte vetenskapligt bevisat. Inte enligt DNA. Jag har alltså andra föräldrar, andra morföräldrar och kanske andra syskon, och vart de befinner sig vet inte jag. Jag vet inte ens anledningen till varför de inte ville ha mig eller kunde ta hand om mig. Jag är alltså någon annans dotter, någon annans barnbarn och kanske någon annans storasyster. Ja inte är jag Kalles i alla fall. Min fina lilla Kalle. Vet han om allt detta? Nej nu brast det inombords. Och jag bara låg och kramade om mitt täcke i hopp om att jag skulle vakna upp ur denna mardröm. Men det var ingen dröm. Det var verkligheten. Det var sanningen. Så jag torkade bort tårarna runt ögonen, ställde mig upp och kollade mig i spegeln. Där stod jag. Förvirrad. Som född på nytt. Jag tog tre djupa andetag innan jag stirrade rakt in i mina egna ögon och sa ”Mitt namn är Felicia och jag är adopterad”.

z 28 å

z 29 책

Utan titel

z 30 책

ag hade aldrig trott att någon kunde gapa så stort, som om hon hade en osynlig apelsin intryckt i käften. Jag anklagade henne för något som hon så tydligt var skyldig till, hennes ansträngda gapande käft avslöjade henne. Det var ett svek i mina ögon, men hon kunde inte erkänna det. Sveket var inte bara själva handlingen, utan också hur hon alltid gång på gång hade förmågan att ljuga så tveklöst, som om hon bara hade ett försvar till hands varje gång jag ”anklagade henne.” I vår nergångna lägenhet hade vi spenderat många år, svekfulla, dom dagar jag minns mest, de är nog flest. Idag var Bjarne över och det betydde att det skulle bli allt annat än en rofylld dag. Varje gång han steg in genom dörren kikade jag efter om han bar sin gröna ryggsäck, bar han den så innebar det att det skulle bli en oförutsägbar dag. Den som måste ha vägt så tungt på hans smala rygg. Bjarne skrämde mig aldrig, även fast blott hans skugga borde ha gjort det. Var för van vid honom, som både vän, ”pappa”, översittare och främling. Hatade att han kände sig som hemma, varje gång bad och bönade jag för att slippa hans närvaro, men som den blyga svaga lilla flicka jag var, blev min röst lätt överkörd. Inte för att jag riktigt ogillade Bjarne för den han var,

z 31 å

ef inte heller för hur han kunde bete sig mot mig, utan för hur han försåg min mor med den drog som hon i sin desperation hällde i sig, han hjälpte dra ner min kära mor som stod mig närmare än någon. Konstigt nog så gillade jag på ett sätt ändå Bjarne, när han var snäll. Han kunde vara snäll. Med bestämda steg gick han till köket, de brukade sitta där och ta droger. Men idag var det bara alkohol. Bjarne var mammas bästa kompis, det sa hon hela tiden, det var konstigt hur hon kunde tycka det. Han brukade uttrycka avsky inför henne när hon blev för full, hon kunde inte alltid behärska sig som han kunde. Det var alltid så synd om henne tyckte jag. Då kände jag avsky inför Bjarne för att han klankade ner på min mor, klankade ner på henne för att hon inte kunde hantera fyllan som han försett henne med. Det var fult. De är båda alkisar, men han såg sig alltid som lite bättre alkoholist. Jag krympte ändå lite när han med självsäkra steg, som om han ägde golvet gick mot köket, skyddade mig som min mamma inte förmådde att göra. Och det rös i mig när han inte sa något, och jag önskade jag kunde resa mig över honom, förbi honom. Successivt hörde jag hur deras ord blev allt mer otydbara, jag ville höra deras röster, det var mitt sätt att hålla koll och ha kontroll över min mor, att lyssna och försäkra mig om att hon inte blev attackerad. När jag var liten brukade jag fantisera om att springa förbi Bjarne, skutta upp och ta hans ovalformade glasögon, i hopp om att det skulle göra honom som blind utan dom, den tanken fick mig alltid att fnittra lite, hur kul det skulle vara att också få tortera honom lite. Han skulle fumla runt, och svära på sin dansk-svenska brytning, som var så förfärlig. Jag fantiserade om det, men vågade aldrig förverkliga fantasin. Om kanske åtta år, tänkte jag, då jag skulle vara sexton och antagligen längre än han, då kunde jag förvirra honom med att ta kontrollen.

z 32 å

Jag satt där i vardagsrummet bredvid köket och spionerade, hade inte rört mig ur fläcken från min mossgröna favoritfåtölj. Snurrade mina svarta lockar runt fingret, så hårt att min fingertopp färgades vit. Gillade simpla, harmlösa tortyrer, men bara mot mig och av mig själv. Det var så jag sysselsatte mig, när mamma satt i rummet bredvid och fullkomligt struntade i omvärlden. Vi var hjälplösa, nästan harmlösa, Bjarne var monstret i den här mörka sagan, och han behövde dräpas. Så enkelt trodde jag det var, dräp monstret så går våra problem upp i rök. Då skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Jag förstod sällan hur fel Bjarne ofta behandlade mig, jag visste bara hur det fick mig att känna, då kunde jag inte sätta ord på känslan, men nu vet jag- värdelös, som en nätt spindel som han bara kunde plocka upp och dra av benen på när han kände för det. Mitt största bekymmer var dock alltid förhållandet som han hade till min mor. Jag visste att jag behövde hämnas, eller åtminstone slå tillbaka, försvara oss. Jag satt kvar och blev uppspelt av min tanke, var rädd att röra mig, fick inte riskera att gå upp och drämma till Bjarne utan en välutvecklad plan. Bara, kanske skulle jag äntligen få säga stopp, sluta! Det skulle vara befriande. Snurrandet av mitt hår blev intensivare, jag byggde upp mod. Klumpen i halsen satte sig som den brukade när Bjarne kränkte mig, det som betydde att tårarna skulle bryta upp så snart jag försökte svälja den. Den här gången var det dock inte tårar av förtvivlan utan tårar av insikt.

z 33 å

White Swan

z 34 책

ag och Paolo sitter i köket medan mamma står och diskar. Paolo stirrar på väggens nya beklädnad. En tavla på Angelo i kostym som tar upp hälften av den mörkröda väggen. Min mamma har gjort hemmet till ett museum efter Angelos död. Det var två år sedan begravningen hölls för både honom och min pappa. Paolo hade gett honom ett uppdrag att knäppa en av Antonio Floris äldsta söner. Angelo var dumdristig. Han insåg inte att det var en fälla. Om Angelo hade varit lite uppmärksam skulle han inte rusat rakt in med huvud före till en övergiven parkeringsplats där det stod bilar med bucklor och skottskador. Min pappa var en förnuftig man. Han förstod att Angelo höll på med dåliga affärer som han egentligen inte förstod. Min pappa följde efter honom och blev vittne till när Angelo dödades. Floriskillarna spårade upp honom och knäppte min far tio minuter senare. Han var oskyldig, ett offer. Sönerna lämnade båda kropparna synliga för att visa upp sin överlägsenhet.

z 35 å

ef Efter att pappa hade fått sista smörjelsen och blivit begraven tillsammans med Angelo, spårade jag upp de där männen och tog hand om dem. Öga för öga tand för tand. Men det räcker inte med att bara knäppa Antonio Floris söner. Hans blod måste rinna för att balansen ska kunna återställas. ”Var det efter Angelos konfirmation?” frågar Paolo nickande åt tavlan på min storebror. På bilden var han bara femton år. Ett litet barn i en för stor mans kostym. ”Ja”, svarar jag med tungt hjärta. ”Kan jag få prata med Veronica Rossi?” frågar rösten i luren. En man i min ålder. ”Ja, du pratar med henne”, svarar jag. ”Det här är konstapel Sanchez, vi har fått flera klagorapporter från era grannar att er bror haft en högljudd fest, Mrs Rossi svarade inte på telefon så ni får komma över på direkten annars är jag tvungen att ta med Donny till stationen”. Rösten låter ovanligt vänlig för att vara polis. ”Okej, jag kommer över strax”, säger jag i en överdrivet snäll ton med min hesa röst. ”Att Donny inte kan hålla sig i skinnet och undvika snuten, jag måste ta ett till snack med honom”. Över andra sidan rummet i en plastad soffa sitter Paolo och dubbelkollar pengarna. Det är ingen vacker syn, min farbror i en sammanbiten min sitta med en cigarrett och flåsa ut röken frustrerat. Sen min Paolo rakade av sig mustaschen ser han lite ut som en bulldog med sitt glänsande kala huvud och alla sina dubbelhakor under tre dagarsskägget. ”Jag tar hand om det”, mumlar jag irriterad och slänger på mig kappan.

z 36 å

ef ”Var inte för hård mot honom bara”, säger Paolo med en bedrövad blick som om jag skulle halshugga honom. ”Han måste lära sig rätt från fel. Vill inte ha snuten sniffandes här igen”. ”Nej Vivi”, Paolo tittar ner i skam. Han vet att jag har rätt. ”Jag går nu, räkna klart tills jag är tillbaks”. Sekunden jag kommer in till köket möter Donny min blick och tittar skamset ner. Jag borrar in min blick i Donny. Han vrider sig på stolen. Mittemot Donny sitter snuten. En stor man i uniform och välputsad bricka. Mannen ser ut att vara mexikansk med sina höga kindben och bruna hy. Hans utseende är barnsligt med de lite tjocka kinderna och smala ögon. Man skulle kunna tro att han kisade åt mig. Svarta ögon möter ljust gröna. Polisens mun öppnar sig lite, men yttrar inga ord. Hans betraktande blick gör mig halvt obekväm, halvt smickrad medan jag tar av mig min svarta kappa och slänger den mjukt i en svepande rörelse över stolsryggen. ”Godkväll Mr. Sanchez, förlåt att du fått vänta”. Min utsträckta hand dinglar i luften medan Sanchez samlar tillbaka talförmågan. ”Godkväll miss Rossi, du kan kalla mig Juan, Mr. Sanchez låter så formellt.” Hans handtag är fast men inte för hårt. Och varmt. Det känns som om att jag sätter handen i en ugn. ”Veronica men du kan kalla mig Vivi... Skulle du vilja ha kaffe Juan? Donny gå till ditt rum vi pratar senare”. Jag vrider mitt huvud hastigt och spänner en mördarblick i Donny som får honom att rusa till sitt rum. ”Mjölk, socker?” frågar jag och ger Juan en förförisk blick. Det blommar upp rödheta fläckar på hans knubbiga kinder. Han fumlar med fingrarna och stammar lite på orden. ”Båda tack”, säger han och ler. Jag ler tillbaka fast jag egentligen inte vill.

z 37 å

ef Hans leende gör mig avslappnad. Om vi hade varit i ett isolerat rum under förhör skulle jag berättat allt för honom som jag aldrig någonsin yttrat till någon. Om att jag dödar män för pengar vid sidan av affärerna med Paolo. Delvis för pengarna, delvis för kicken. ”Ursäkta att jag behövde ringa och störa dig mitt i natten och rusa hit när du inte är den egentliga vårdnadshavaren”. ”Det är okej”. säger jag och ger Juan kaffekoppen. Han tackar och ler, ett leende jag inte kan slita mig ifrån. ”Jag har ändå varit den som i princip uppfostrat Donny och jag bor egentligen här men jag spenderar mest tid över hos Paolo”. ”Din pojkvän? säger Juan lite för intresserad. ”Nej, för tillfället är jag fri på marknaden”. Det var någonting med han leende som fick mig att säga sanningen, den varma känslan hans leende gav mig som jag inte känt på länge. ”Är du till salu?” Efter två sekunder ser Juan på mig med en vädjande blick och fäktar med armarna som en höna. ”Jag menade det inte så!” Jag kan inte hålla mig. Skrattet bubblar upp. Vi småskrattar tillsammans i takt. Att få mig till skratt är praktiskt taget omöjligt, men han lyckades. ”Kan vi träffas igen? Kanske dricka kaffe ute någon gång?” Jag vill säga ja, skrika ut det till honom. Men min hjärna måste dra i bromsen. Hur söt han än är. Juan tillhör lagens sida. Om sanningen om mig skulle komma fram måste han sätta mig i handklovar. Jag sätter ner den lilla espressokoppen och trummar med långa lösnaglar mot köksbänken. ”Tyvärr men jag har inte tid för det”, ljuger jag. ”Du har inte ens tid för en kaffe?” Han höjer ett av sina tjocka ögonbryn. ”Nej tyvärr, jag är väldigt upptagen”, säger jag med ett halvt leende. ”Då kommer jag vänta här utanför den här tiden varje dag tills du

z 38 å

ef har tid att träffa mig.” Jag får inte ut några ord. Jag har verkligen satt mig i klistret nu. Om han bara inte haft på sig uniform. ”Du behöver inte säga någonting, vi ses imorgon Vivi. Godnatt”. Han reser sig och lämnar lägenheten. Kaffet kvar i koppen, orört. ”Shit”, viskar jag för mig själv. Paolo ligger på soffan och gnuggar sina tinningar. ”Vart ska vi lägga varorna då om polisen kommer sniffa runt här varje dag?” frågar han. Hans ansikte ser tröttare ut än det brukar. ”Din lägenhet går ju inte, det är för mycket inbrott som hänt i ditt kvarter.” ”Varför tackade du ja till att gå på middag med en snut?” Paolo låter som att han fått en migränattack. ”Lugna ner dig Paolo, jag sköter det”. ”Varför Veronica? Du vet bättre!” Jag hoppar till lite av förvåning. Paolo brukar aldrig höja rösten åt mig. ”Han har väntat utanför porten här nere hela veckan, hur annars ska jag bli av med honom?” ljuger jag oskyldigt. Jag hade kunnat skaka mig av honom på ett eller annat sätt, men att stå och prata med Juan varje kväll vid porten blev till ett beroende. Första kvällen gick jag bara förbi honom. Öppnade porten utan att ens ge honom en blick. i kväll ska vi äta middag på White Swan, en av de finaste restaurangerna i Chicago. Jag har på mig en persikorosa klänning i silke som går till knäna. ”Vart ska ni ikväll?” säger Paolo trött. ”White Swan”, säger jag medan jag lägger på rött läppstift stirrandes in i handspegeln. ”Fint ställe han tar dig till”, Paolo sätter sig upp. Hans stora mage gör små guppande vågor.

z 39 å

ef ”Jag vet, därför kan jag inte bli sen”. Jag ger Paolo en kindpuss och försvinner ut ur byggnaden där taxin väntar med Juan i baksätet med famnen full av rosor. Hans ögen lyser som stjärnor när jag kommer ut. Han öppnar dörren för mig och nästan kväver mig med rosorna så fort jag sätter mig ner. Restaurangen är vacker och alla är elegant klädda. Kyparen visar mig och Juan till vårt bord. Levande ljus brinner i hela salen. Över våra huvuden och mellan ögonen på varje bord ligger ljusstakar. Lugna stråkar spelas i högtalarna och den romantiska stämningen ger mig skälvningar av behag i hela kroppen. ”Vad får det lov att att vara?” frågar kyparen. ”Ett glas vitt vin,” säger Juan och tittar inte ens på kyparen utan behåller blicken på mig. ”Rött” svarar jag. Längre bort i salen en man jag känner allt för väl igen. Den dåliga belysning gör det väldigt svårt för mig att se men det går inte att ta fel på. Antonio Floris sitter vid andra änden av restaurangen och äter middag med sin fru och sina två söner. De två som återstår. Floristvillingarna är fortfarande barn. Ärter skjuts över bordet i matkrig mellan pojkarna och det hörs ända hit när deras mamma skäller ut dom. Antonio Floris får också en utskällning av sin fru för bristande intresse av sina barn. Den perfekta distraktionen. Jag tar ur min handväska upp den lilla pistolen. Adrenalinet pumpar, jag får inte missa. Chansen är för värdefull. Svett bildas i mina handflator och panna. Jag reser mig upp och skjuter ett skott. Alla tappar sina gafflar och efter en sekunds tystnad kommer skriken. En hysterisk panik

z 40 å

ef uppstår i rummet, en man är död. Folk slänger sig ner på marken, barn gråter, kvinnor skriker. Antonio Floris huvud landar i minestronesoppan så tallriken välter ner över bordet. Blod rinner ut från bakhuvudet. Hans fru svimmar och faller av stolen. Ett leende bildas på mina läppar. Balansen är återställd. Juan ansikte är helt vitt. Han vet nu vem jag är och jag antar att sanningen ibland kan göra ont. ”Ta mig till stationen”, säger jag och sträcker upp händerna i triumf för Angelo och pappa.

z 41 å

Svek och otrohet

z 42 책

baren så är de många vinglass, vin, öl, läsk och massa annat. Och det är även en restaurang så man kan få äta där om man vill. Det är en mysig stämning i baren efter som belysningen är mycket små lampor. Det är hög musik vid dansgolvet där det är många små tjejer som står och dansar för Ali på kvällen. Ali har jobbat i baren cirka tre månader, han tycker det är spännande. Han tycker det är kul med små tjejer som dansar. Tjejerna dansar för att visa sig snygga för Ali. Det luktar mycket sprit, vin och mat. Alla skrattar och är glada på restaurangen och i baren, så mycket kärlek i luften. En dag när Ali står i disken och diskar glas, så börjar han tänka på ett minne från när han besökte en skola. Ali har aldrig varit på en skolgård när han kommer dit är det mycket barn på skolgården för att alla har rast. Barn spelar fotboll, hoppar hage, dansar och sen händer det annat på skolgården men det blir lite hemligt eftersom Ali inte vill avslöja allt. En liten kille som går i femman som heter Jesper frågar Ali om han vill vara med och spela fotboll. Han svarar, “självklart, vill ni att jag ska vara med, så spelar jag gärna fotboll med er. Men får mina bästa vänner vara med?” Då svarar Jesper, “nej, vi vill bara ha med dig Ali.” Då blir Ali jättearg och slår barnet, för att hans vänner inte får vara

z 43 å

ef med. Då kommer rektorn och tar med Ali upp till sitt kontor och ska prata med honom. Ali har känslan att han känner sig stolt att han vågade slå någon mindre framför alla på skolgården. Det luktar grönt gräs och blommor för det börjar bli sommar. En kväll när Ali går ut efter jobbet går Ali ut med sina killkompisar. De går till en bar som heter Robin Hood. För att hans ena killkompis fyller år så ska de fira honom där. Efter en stund då Ali har tagit några drinkar med sina vänner så ville hans vänner gå till någon annan bar. Där de skulle möta upp Alis flickvän för att gå hem till dem och ha hemmafest för ena alis bästa vän. Men Ali ville inte gå ifrån baren Robin Hood eftersom han hade hittat en tjej som han ville stanna med. Då sa hans kompisar att tänk på att din tjej väntar på oss, det skiter jag i svarade Ali sedan gick hans kompisar och möte Alis flickvän. När Nicole träffade sin pojkväns vänner började hon bli arg för att hon kunde ana att hennes kille var otrogen men hon visste inte helt säkert. När Nicole gick till baren Robin Hood kände sig hon besviken på den kille hon verkligen älskade. För nu tänkte hon hämta hem sin kille. Men när hon kom dit så satt han och hångla med en tjej från Sverige. Hon var runt 15 år gammal. Nicole gick fram och fråga vad i helvetet han håller på med och skriker jag väntar ditt barn!!! Efter att Nicole hade kommit till baren Robin Hood och sett Ali vara otrogen och skrikit ut att hon är gravid så blir hon utkastad av en vakt. För man beter sig inte som Nicole gjorde. Ali följer efter henne för att fråga om det var sant att hans tjej Nicole var gravid. Nicole sa varför skulle jag ljuga om en sådan sak och då börjar dom bråka. Ali börjar säga “Du vet att jag älskar dig hjärtat och vi kan väl behålla barnet!” “Men det vill inte jag eftersom du är otrogen mot mig! Och dum i hela huvudet som kan vara otrogen mot en tjej som verkligen vill leva restan av mitt liv med dig. Men det skiter du i jävla idiot!!” skriker Nicole. “Du är så jävla ful att man mår illa av att sova bredvid dig”, säger

z 44 å

ef Ali argt. Nicole blir ännu mer ledsen, Ali är den största knarkaren i världen. Då slår Ali till henne, så att hon ramlar och inte kan ta sig upp. Sedan vaknar Nicole upp på ett sjukhus och frågar en läkare vad gör hon där. Läkaren svarar bara hon har blivit misshandlad av någon, men vi vet inte av vem och polisen vill prata med dig. Men det ville inte Nicole eftersom hon vet att de var hennes kille som misshandla henne. Så hon vågar ju inte säga till polisen. I stället frågar hon hur det gick med barnet i magen och läkaren svarar de ser helt okej ut efter omständigheter. Efter några månader berättade hon för polisen att hon blev misshandlad av sin kille. Polisen tog fast Ali. Hon kunde känna sig trygg med sin dotter i världen. Men Nicole flyttade till Sverige eftersom hon inte ville bo kvar i Turkiet där hon fått sådana dåliga minnen. Sanningen är att det är jag som är Nicole. Idag jobbar jag och min dotter är 1 år gammal och har det bra med mig. Vi lever bra i dag efter allt som har hänt.

z 45 å

Förlåt men saningen är att jag inte älskar dig

z 46 å

ag ligger i hans säng med mitt huvud mot hans nakna bröst. Jag hör hans hjärta slå lugnt och tryggt och jag kommenterar det och känner hans leende mot mitt hår. “Det slår för dig.” viskar han och kysser mig mjukt på huvudet. Han kramar mig hårt. Kramen får mig att förstå att han känner precis samma sak. Han älskar mig. Några dagar senare förändras allt och han vill plötsligt inte ha mig längre. Ena dagen säger han att han aldrig vill släppa taget om mig och nästa vill han inte ha mig. Han tycker att jag är för kontrollerande och anledningen till att han snäser åt mig och säger att han inte orkar med mig längre är för att han hellre vill sitta framför sin dator hela natten och spela än att höra på mitt oändliga tjat. Tjatet om hur mycket jag älskar honom och att jag tycker att han ska komma till mig i stället för att slösa bort en natt framför en dator. Jag blir arg, frustrerad och orden som senare kommer ur min mun får min mamma att haja till. Helt plötsligt hatar jag honom, jag vill slå honom.

z 47 å

ef Min fina vän besöker mig och jag gråter floder på hennes axlar, umgås med henne och en annan vän och vi pratar om alla hans dåliga sidor. Hans kramar och stärkande ord får mig att sakta med säkert acceptera att nu är det över, slut. Livet går vidare. Men som från ingenstans så vill han ha mig tillbaka igen. Nu när han tröttnat på datorn och sena nätter, då vill han ha tillbaka mig och det gör mig så arg att när jag äntligen kan tänka på annat så kommer smset från honom, “jag saknar dig”. Jag springer 5 kilometer, snabbt och på stadiga ben, för att få bort ångesttankarna och saknaden som börjar krypa fram igen. Tar ett dopp i sjön och simmar tills armarna värker. När inte det hjälper så pratar jag med Simon som ännu en gång hjälper mig och jag bestämmer mig, utifrån mina och hans tankar och värderingar, att ge honom en chans till. Vi träffas en varm sommarkväll, bakom Ica och han ler mot mig. Som jag älskar det där leendet, det får mig att smälta. Inifrån och ut. Men jag ler inte tillbaka utan jag är så arg och förklarar mina känslor samtidigt som jag tvingar tillbaka gråten i halsen. Han ser ledsen ut när jag kommer med mina hatande och starka ord. När han bett om ursäkt säkert 1000 gånger så lugnar jag ner mig och låter mig omfamnas. Då brister det. Jag hatar mig själv för att ha förlåtit honom så snabbt på samma gång som jag vet att det ska vara vi. För jag älskar honom så att det gör ont och jag vet att han känner samma sak. “Han är sådan.” säger han. “Han vet inte riktigt vad han vill men jag vet att han älskar dig som han aldrig älskat någon annan.” Vintern kom och jag behövde ändra på en del av mitt liv. Mina studier till att börja med, jag sökte till en annan gymnasieskola i

z 48 å

ef Stockholm och fick jag brev om att jag fick en plats där. Jag blev jätteglad men samtidigt hemskt ledsen för det stora steget som jag måste ta när jag lämnar honom här och flyttar dit. Samma dag när jag skulle flytta träffade jag honom och tog farväl. Det gjorde så ont att det inte går att beskriva med ord. Vi kramades hårt, hårdare än någonsin. Hans ögon var fyllda av tårar och han visade verkligen hur mycket känslor han hade för mig. Men när han pratar så säger han bara taskiga ord, som att det finns andra tjejer som han kommer vara med efter att jag har flyttat därifrån. Jag blev så arg och irriterad, det gick så långt att jag örfilade honom och stack därifrån. Två timmar efter mötet så var jag i en annan stad och måste börja ett helt nytt liv med andra människor här. Det här är nog det svåraste och tuffaste jag har gått igenom och kommer aldrig att glömma bort den här erfarenheten.

z 49 å

Att mรถta sin spegelbild

z 50 รฅ

ed mascaran i handen stirrade hon på sina ögonfransar i ett försök att sminka sig någorlunda jämt. Då mötte hon sina egna ögon i spegeln. Främlingen som stirrade tillbaka på henne var inte vad hon ville se. Det var inget hon gillade. Hon lutade sig tillbaka och stirrade på sig själv. Hon kunde inte förstå hur det blev så här eller när för den delen. När var det hon förlorade sig själv? Spegeln, glasskivan som reflekterade hennes smått nedgångna men ändå vackra yttre. Spegeln som kantades av bilder fyllda med minnen. Minnen från det förgångna. I bilderna såg hon två olika jag, varav den ena inte var det minsta lik den andra. Två olika personer som stirrade tillbaka på henne. Den ena som hon knappt kände igen och den andra som hon inte kunde förstå vart hon tagit vägen. Med en suck vred hon på huvudet åt sidorna, som för att inspektera sig själv. En av bilderna till vänster föreställde hennes tionde födelsedag, mitt på sommaren. Hon och hennes familj hade åkt till skärgården för att hälsa på mormor Märta. Det var inte hennes riktiga mormor, hon hade dött innan kvinnan fötts. Mormor Märta var en gammal vän till familjen som alltid varit som en mormor för henne. Hon bakade de godaste småkakorna hon någonsin ätit.

z 51 å

ef Hon minns hur hon sprang runt på den lilla ön och badade hejvilt från klipporna spritt språngande naken. Minnet fick henne att dra på munnen. Hon älskade att vara där ute. Älskade att hälsa på Märta, och hennes lilla tax Pinglan, vars namn alltid fick henne att skratta, då hon föreställde sig att ljudet från en pingla kunde höras var gång hunden viftade på svansen. Det hade dröjt många år sedan hon sist var där och Märta var nu sedan länge död. Hennes födelsedag var den sista gången hon någonsin var där. Efter det tillfället hände något och de for aldrig dit igen. Fyra år senare dog Märta. Hon fick inte gå på begravningen och har inte heller åkt dit. Varför? Hon hade många gånger tänkt tanken att hon skulle åka dit och hälsa på, men inte gjort det. Än en gång suckade hon innan hon flyttade blicken uppåt, och fastnade på bilden ovan. En bild på henne och hennes bästa vänner. De var jämnåriga alla tre, födda med exakt en månads mellanrum vilket alltid fick dem att le. Just här var de tolv och hade precis kommit till tivolit. De sprang runt där i timmar och åkte berg- och dalbana, spelade spel, åt glass. Det var en attraktion som de hela tiden återvände till. De åkte den säkert åtta gånger innan hennes pappa sa att nu får det vara nog. Vad var det den hette? Hon kunde inte komma på det. Eller jo, just det… Magknipet. Det var ett passande namn. Då varje loop och nedförsbacke, uppförsbackarna också för den delen, fick magen att knipa till. Det var omöjligt att inte skrika och man var alldeles vimmelkantig när den var slut. Men när de väl återhämtat sig ropade de; ”Igen, igen, igen”. Hon såg dagen framför sig. Det var ett av de lyckligaste minnena i hela hennes liv. Då var hon en liten blond tanig tjej, som älskade sitt liv. Hon hade två bästa vänner, Josefin och Alva och de gjorde allt tillsammans. Delade alla hemligheter. Det fanns inget de inte visste om varandra. Och en mamma och pappa som älskade dem. Men när hon och hennes kompisar växte upp, växte det också ifrån varandra, typ.

z 52 å

ef Alva flyttade utomlands och Josefin skaffade pojkvän, började spendera all sin tid med honom. Själv var hon ensam. Hon försökte hålla kontakten med de andra två, men de var alltid för upptagna med något annat. Josefin med sin pojkvän och Alva med sina nya vänner. Till vänster om spegeln satt en bild på henne och hennes pappa på julafton. Ett år efter att mamma försvunnit med någon man. Hon har inte träffat henne sedan dess. Här var hon femton och ännu ganska glad. De hade precis flyttat och kunde i princip klara sig. Pappan hade börja dricka och röka men inte så mycket att det skulle märkas i hans beteende. Hon var ju ledsen över hennes mamma men hon hade nästan hämtat sig, och sen skedde det värsta. Hennes pappa förlorade jobbet för att han var full på arbetstid. Efter det kunde han inte behålla ett jobb längre än några månader, och satt istället hemma med en spritflaska i ena handen och en cigarett i andra. Hennes blick flyttade till nästa bild på vänstra sidan av spegeln. Bilden var tagen av hennes dåvarande pojkvän. Hon stod i sin arbetsdräkt på sitt första jobb. Vad gällde honom, så kom hon på honom med att vara otrogen med hennes bästa kompis. Hon var än en gång ensam och kunde inte hitta någon hon kunde lita på. Hennes jobb gjorde inte saken bättre. Hon hade fått jobb på något sunkigt fik, där de flesta gäster var feta äckliga svin som tafsade på henne. Hon hatade det, men hade inte mycket val, då hon var tvungen att betala räkningarna, och hennes pappas sjukhusbesök. För till råga på allt så hade han gått och fått cancer. Det var det enda jobb en sjuttonåring utan gymnasieutbildning kunde få. Hon blev tvungen att hoppa av efter första terminen på gymnasiet, annars hade de för länge sedan hamnat på gatan. Hennes pappa vägrade inse att han var sjuk och gjorde inget åt saken. Satt bara i sin fåtölj och söp ner sig i en tjock dimma av cigarettrök. På bordet bredvid stod spritflaskorna uppradade, fimparna hade lämnat märken i bordet och de vita pillerburkarna stod huller om buller. Det var bara en tidsfråga innan

z 53 å

ef han av misstag tog en överdos. Antingen det eller så skulle cancern ta honom. Hon kunde inte göra något annat än att vänta. Som tur var rörde han aldrig henne. Det var mer än man kunde säga om hennes pojkvän när hon var nitton, eller det var hennes ex som kom tillbaka. Det var på hennes pappas begravning. Cancern tog honom till slut. Sista bilden på spegeln visade hur pappans kista stod längst fram i kyrkan. Med några få blombuketter som om-ringade honom. De flesta skickade långt ifrån. Nästan ingen av hans gamla vänner dök upp, de bara gav honom blommor. Hon hatade dem för att de inte kom. Men vad kunde hon göra, han hade bara sig själv att skylla. Då han vände sig till spriten i stället för sina vänner. En person hon inte förväntade sig skulle komma dök upp i sista sekunden. Hennes ex från när hon var sexton. Då hade hon avverkat dem likt en skoggshuggare fällde träd. Men hon kunde inte hjälpa det, de var hennes räddning till ett kanske normalt liv. De flesta av dem var till och med otrogna mot henne. Men inte han, han bara försvann efter några månader och hörde inte av sig. Nu var han tillbaka och bad om ursäkt. Hon ville bara ha en axel att luta sig mot och han erbjöd sig, så hon tog den. Den natten var den första natten hon kände sig älskad på länge. De tog det lugnt ganska länge och började dejta. Till slut flyttade han in hos henne när hon fyllde tjugoett. Först verkade allt normalt, men lyckoruset försvann ganska snabbt. En natt, när hon dukade fram tappade hon maten i hans knä. Inte med flit men han for upp ur sin stol och smällde till henne över kinden. Det brände så fruktansvärt. Men förvåningen över slaget tog över smärtan och hon bara stirrade på honom, medan han sakta sjönk ner i sin stol igen. Han såg inte på henne, stirrade bara bort, allt hon kunde tänka var att hon bara hade sig själv att skylla. Efter den gången blev allt värre, han slog henne i magen där ingen skulle se. En kväll, när han kom hem kunde hon känna stanken av sprit på hans andedräkt när han kröp upp bakom henne där hon stod i

z 54 å

ef köket. Han lät sina händer fritt vandra över hennes höfter upp på midjan över barmen. Han flåsade mot hennes nacke innan han planterade en äcklig slemmig kyss på den. Hon kunde känna hans hårda lem trycka mot sin rumpa och hon kände sig bara äcklad. Illamåendet stegrade för var sekund och hon försökte slita sig loss. Men han var för stark och bara vände henne så att de stod öga mot öga... Hon försökte stöta bort honom men han tryckte sig bara närmare. Till slut drämde hon handen över hans kind, vilket fick honom att stanna upp. Förskräckt väntade hon på vad som komma skulle och det gjorde det. Första slaget gjorde ondast, efter ett tag avtog smärtan och hon kände ingenting. Men han bara fortsatte att slå. Ilskan i hans ögon var så total att det fanns inget som skulle få honom att sluta. Hon kunde för sitt liv inte förstå vad det var hon gjort. Till slut slocknade hon av alla slag. När hon senare vaknade var hon så mörbultad att hon trodde hon skulle gå i bitar. Men hon lyckades ta sig upp. Han var inte där vilket gjorde henne glad på ett sätt, men ledsen på ett annat. Nu var hennes tillfälle att fly. Det var bara det att det här brukade vara hennes hem. Och nu var hon tvungen att lämna det. Hon kunde inte stanna där. Hon tog första bästa väska och packade det hon kunde, typ underkläder och lite tröjor. Alla blåmärken gjorde det svårt för henne att röra sig. Hon oroade sig inte över vart hon skulle ta vägen, hon ville bara därifrån. När hon var klar såg hon sig en sista gång i spegeln, blåmärken, sprucken läpp, det var inget vackert ansikte som mötte henne. Sedan rusade hon ut ur lägenheten och försvann ner längs gatan. Som om det inte kunde blivit värre öste regnet ner. Det var sista gången hon såg honom och hon har aldrig tittat tillbaka. Hon stirrade på sig själv i spegeln igen och där var hon. Personen som hon nu blivit. Det var inte hennes fel att hon hamnat där men det var hennes fel att hon inte tagit sig därifrån. Men här var det tryggt, hon hade tak över huvudet, mat i magen och ett arbete som

z 55 å

ef hon var bra på. Hon var inte stolt över det men hon visste vad hon gjorde där uppe. En gång klädde hon sig i långärmat och jeans. Idag var det paljetter och bling, och nästan inga kläder alls. Knackningen på dörren väckte henne ur hennes tankar. ”Kom in!” Ropade hon och vände blicken mot dörren som öppnades och en man med kostym och bakåtslickat hår tittade in. ”Två minuter, Mystery Misty?” Hon nickade och slängde en sista blick i spegeln innan hon reste sig och gick ut ur sin loge.

z 56 å

z 57 책

z 58 책

Detta 채r v책r sanning. Vad 채r din?

z 59 책