Psycho sverige

Fryshuset gymnasium Estetik & media skrivare ĂĽrskurs 1 HĂśstterminen 2015

Omslagsbild: Nova Andersson och Luka Roy Logga: Mina Geijer

Innehållsförteckning Välkommen till en plats utanför ”normen” - Beatrice Conrad ft. Nora Dome Nelson Vem är jag? - Nova Andersson Unik - Mina Geijer Nej tack till rosa och blå barn - Agnes Eddesten Vi sjuka - Mikaela Gador Om ”dystopin” i litteraturen och i samhället - Emelie Johansson Bouka Once upon a world - Ella Lilius Vad är politisk korrekthet? - Emelie Johansson Bouka

Men jag är så jävla rädd - Beatrice Conrad I’m saying farewell - Beatrice Conrad

Räddaren i nöden - Eliaz (Liz) Syversen Diktsamling - Ella Lilius, Luka Roy och Mikaela Gador Feminist, javisst, extremist kallar de mig - Elin Sundström Det var en gång ett barn - Nova Andersson Undertale - Mina Geijer Serier - Mina Geijer och Ella Lilius Horoskop - Beatrice Conrad Daily walked the way - Agnes Eddesten Medarbetarsidan

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Center_of_the_Milky_Way_Galaxy_IV_%E2%80%93_Composite.jpg

On the other side of the reflection - Luka Roy

Gjord av Adrian

Beatrice Conrad ft. Nora Dome

Välkommen till en plats utanför “normen” Platsen är mörk och påminner rätt mycket om en fördömd plats. En fördömd plats där de som inte är normala ständigt dödas av normen, makten. Normen bara kom en dag, och helt plötsligt var den överallt. Tuggade och livnärde sig på dem som försökte smita. Grå var dess hud, seg som den där engelska kolan människorna njöt av som unga, innan normen kom och tog över. Saknaden av allt som funnits innan, kom till slut att rinna över bägaren.

Till slut blev de trötta. Trötta på att vara rädda. Trötta på att gömma sig.

De formade en plats utanför “normen”.

En plats där HBTQIA+personer inte sågs som en skymf mot normen.

En plats där gråtande män inte tillhör det ickenormativa.

En plats där kvinnor med rocket launchers inte är kufiska.

Långsamt började de ickenormativa slå tillbaka. Staden hamnade i brand, och striden pågick dag som natt. Under solskenet fann de en glans ledarna inte kunde se, inte kunde beröra, och de blev starkare av den. Viktigare av den. Samhörigheten grodde om natten och växte om dagen.

Survivors of the Apocalypse, krheesy CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Kanske borde skönheten ha värnats om innan makten kom och tog allt.

Kanske hade makten inte behövt sätta staden i brand för att få mänskligheten att förstå.

Förstå att den mörka platsen som var deras hem, Tellus, hade börjatW erodera.

Nu är det stilla; normen flög iväg med vinden och kvar blev offren. Offren för tortyr, sår och dråp.

Ingen lämnar en strid som vinnare, för kvar är den sargade omgivningen och de plågade minnena.

Däremot, när det är en strid för rättvisa, frihet och kärlek finns det alltid en vinnare.

De stridande offren.

Välkommen till en plats utanför “normen”.

En plats de kallar nästet av minnen. Framtiden må vara oviss, men förhoppningsvis är den inte som den brinnande staden.

Förhoppningsvis är den lika stilla som natten.

Om du bara är en produkt av ouppnåeliga ideal

Jag var på väg till affären igår och insåg plötsligt att min älskade slitna väska gått sönder. Ett litet hål, jag kunde få in mitt lillfinger, gapade i botten. Några tior höll på att ramla ur, vem vet hur många som redan hade försvunnit.

Och då insåg jag just hur beroende jag är av min väska. En vanlig tygpåse med ett varmt, brunt mönster på, köpt på Gotland sommaren 2014. Då var det en symbol för hur avslappnad och fri jag var, hur jag inte behövde någon Michael Kors eller Louis Vuitton för att känna mig bra och lycklig. Den var en symbol för den där fria själen som jag så gärna vill vara, den impulsstyrda, men samtidigt smarta, filosofiska och djupa människan jag ser upp till. Människan som egentligen inte finns utanför mina tankar.

Väskan var en representation av den jag vill vara.

Men nu är den trasig. Och jag inser hur fast jag är i att ha den där väskan, idéen om vem jag är. Jag är fastlåst i rutiner, tider, outtalade regler och inre, moraliska debatter.

Finns det någon som helt fri, eller är vi alla bara produkter av någon annans åsikter?

Så väskan är tyngden av samhällets alla regler som vilar på mina axlar. Och nu är tyngden trasig, små tankar faller igenom och tyngden blir mindre. Med insikten om att jag inte är mig själv, att jag aldrig kommer kunna bli hundra procent äkta mig, kan jag nog äntligen slappna av. Vi behöver inte alltid kämpa för att bli det riktiga jaget, för det är då det är så lätt att förlora vem det är. Det är när vi söker efter vilka vi är, innerst inne, som vi ofta bara kämpar för att bli någon annan.

Just nu är jag det enda jaget som existerar i nuet, precis som att du är den enda du som någonsin kommer finnas vid den här tidpunkten.

Min väska är inte jag, min väska är bara en annan sak som jag bär runt mina mer viktiga saker i. Den är utvald på grund av vem jag är, vad jag gillar, men den är inte jag. Jag är jag. Du är du. Vi kommer aldrig vara samma person, och det är omöjligt att vara någon annan. Du är du, oavsett om du gör något som kanske verkar olikt dig själv, så är det fortfarande du som gör det.

Vi är alla formade av samhällets regler, hur vi uppfattar världen, vilka som uppfostrar oss, vad media säger åt oss att känna, hur läraren säger att vi ska skriva, hur rektorn säger hur vi ska klä oss. Skulle alla bara vara kopior av varandra så skulle det äkta jaget vara fullkomligt ouppnåeligt. Därför lagar jag nu min väska, fortsätter fylla den med onödiga saker, kvitton och kottar med glitter på, och bestämmer att jag är jag, oavsett vem det nu än är. Jag är jag, och kommer aldrig att vara någon annan.

och normer,

vem 채r du d책?

Nova Andersson

UNIK

Hon var en del av en stad. En droppe i ett hav. En grå fågel bland många andra.

Men hon försökte vara egen, försökte vara individ. En minoritet av majoriteten.

Så hon gjorde dumma saker som hon senare skulle komma att ångra. Bara för att, för en liten, liten stund, känna sig speciell. Känna sig känd, känna sig…

Egen. Som att det var hon som ägde hennes kropp, och inget samhälle med sjuka ideal, pinnsmala modeller med onaturliga leenden. En osynlig regelbok för hur man skulle vara, hur man behövde bete sig. Alla skulle vara normala, alla skulle vara perfekta. Hon var långt ifrån perfekt.

Hon levde i staden och försökte vara unik. Under blinkande gatlyktor, under gråa paraplyer. Hon vandrade, bortglömd och förvirrad i en stad som inte brydde sig om henne. Bara om samhället, bara om majoriteten. Bara om nyheterna, om hur saker skulle vara, aldrig vad som var annorlunda. Hon var bara en släkt glödlampa bland många andra. Trasig… Mörk.

Men det enda man måste göra i mörkret är att sätta på ljuset.

Och hon försökte, men det var svårt och det tog tid. Det tog lång tid. Hon utvecklades och växte. Lär sig att hon inte behövde bry sig om staden eller dess invånare, vad dem tycker. Hon måste bry sig om sig själv först.

När åren gick och säsongerna ändrades så började hon tänka till. Slutade med att spela något hon inte var, falsk och ömtålig som en docka. Mer och mer hittade hon något hon brann för.

Vad behöver man en lampknapp till när man kan göra upp eld? När man kan brinna. Och hennes gråa skal brann upp, fågeln blev till aska. Fram steg den hon varit hela tiden. Som fanns där, djupt inne. Och visst hade hon färger. Nej, hon var inte grå alls. Penslarna var lediga, det var bara dags att måla. På en blank kanvas kunde hon ändra sig. Bli… Egen. Unik. Hon var inte längre en grå fågel, en droppe i ett hav. Utan hennes färger sken starka. Det var så mycket lättare att se alla andras nyanser när man redan har hittat sina egna.

För visst hade alla deras olika färger, visst var alla unika.

Precis lika unika som du.

Bild: Wesselburen flock of birds av Dirk Ingo Franke

Av Mina Geijer

Stannar du uppe tills klockan ett på natten, frenetiskt krafsande med en penna?

Och känner hur universums ständiga existens pressas ner på dina axlar?

Då är du varmt välkommen till Fryshusets skrivarlinje!

Foto av: John Fowler Annons: Mikaela Gador

Är din dagbok som en bok fylld med poesi? Är många av dina vänner karaktärer från din fantasi? Är du stressad över att hitta en linje som är intresserad av din kreativitet?

Då är skrivarlinjen på Fryshuset Gymnasium ett perfekt ställe för dig, din dagbok och dina karaktärer. Idéer kan komma som åskblixtar hos en skrivare. Här på Fryshuset kan vi hjälpa dina blixtar att bli extra kraftfulla!

För mer information om Stockholms skrivarlinje, gå in på: gymnasiet.fryshuset.se/passionerade-intressen/dinpassion/skrivare/

Varför? Varför uttrycker sig människor med ord som egentligen betyder något helt annat?

– Den där var så sjukt bra!

– That’s so sick, dude!

Vet du vad ordet sjuk betyder?

Sjuk [Sj-u-k]

Negativt påverkad av mikroorganismer, virus eller på andra sätt kroppsligt eller psykologiskt skadad.

Inte frisk.

Nu är det troligen bara jag som är känslig och överreagerar, men får jag bara fråga er, har du någonsin varit sjuk? De flesta skulle svara ”ja”. Jag menar, vem har inte haft en förkylning under våra svenska vintrar? Okej, låt mig ställa en mer specifik fråga, har du någonsin legat inne på sjukhus för någon sjukdom eller syndrom? Det finns många som har det, samt många som inte har det.

Ni som inte har det, kan ni försöka förstå hur det känns? Kan ni försöka tänka er hur det är att ha en sjukhussäng att kalla sin egen och få dagliga besök av människor som stoppar piller in i ens mun och nålar i ens hud. Det är inte skönt. Det känns inte slappt när man ligger i en sjukhussäng istället för att sitta uttråkad i skolbänken eller frustrerad på ett företag.

Detta är något vi sjuka inte kan kontrollera, våra kroppar gör vad sjukdomen befaller. Att kriga mot den kraften är tuff och pågår 24/7, inga fikapauser eller badrumspauser.

Vi sjuka

Många är säkert redan medvetna om detta, men förstår inte egentligen innebörden av ordet: sjuk. Vi sjuka som äntligen får gå ute i den friska luften, vi som äntligen kan få slippa allt prat om mediciner och risker…

Men så hör vi någon i närheten säga, – Så sjukt bra! Wow! Vad tyckte du?

Sjukt.

Sjuk.

Mediciner. Nålar. Piller. Träning. Röntgen. Operationer.

Kan vi aldrig få en paus? Kan vi för en gång skull få gå igenom en hel dag utan att höra ordet sjuk från omgivningens munnar och televisionens röster?

Vet du hur mycket det tar på ens krafter att vara sjuk?

Varför använder du dig av ord där du inte tar hänsyn till hela dess betydelse?

Vad är poängen med det?

För vem vet, nästa gång kanske det är du som är sjuk.

Skriven av: Mikaela Gador

OM DYSTOPIN I LITTERATUREN OCH SAMHÄLLET Min bror skrev ett skolarbete i nionde klass, och vår mamma begick omedvetet det största sveket hon kunde begå mot då elvaåriga mig - hon hyllade den och satte upp texten på kylskåpsdörren. Att skriva bra var ju min grej.

Han hade beskt fnyst och snäst i den där texten, döpt den till “din dystopi är min utopi” och drämt ned fingret på enterknappen när han skickade filen till sin lärare. Texten var relativt kort och koncis, där kritiserade han det generella budskapet och temat i de dystopiska novellerna, huvudkaraktären som “vaknar upp” ur det hjärntvättade tänket som råder i det dystopiska samhället historien utspelar sig i, och befriar människorna från den ofrivilliga eviga lyckan.

För människorna är lyckliga i “Du sköna nya värld” (Aldous Huxley). Ingen fryser, ingen svälter, ingen längtar, de sköna drogerna är obligatoriska och varenda människa vet sin exakta plats i livet. Det råder ingen olycka, ingen ensamhet, inga krig. Vi har lyckats eliminera själva rädslan för döden, i den där fiktiva framtiden.

Dock har människorna ingen fri vilja, de får inte själva välja om de vill vara olyckliga eller lyckliga. Och där hade han fel, min bror, för dystopi är en skildring av en framtid då den fria viljan berövats från människan av staten, genmodifieringen, teknologin… etc. Det har ingenting att göra med hur lycklig man är, för lyckan är alltid relativ. Frihet, är något mindre relativt.

Ha. Motsatsen till detta mystiska fenomen, dystopin, kallas för utopin. En skildring av ett samhälle, bättre än det som råder just nu. Denna idé finns det dokument och skrifter för som dateras ända tillbaka till Antiken, men utopin har troligtvis funnits ända sedan människan började fantisera. Den hade sitt uppsving under renässansen. Den första officiella bok som kunde läggas in under facket “utopi”, var St Thomas More’s verk “Utopia” 1516. Men den är annorlunda från andra verk i genren, eftersom More inte hade någon önskan att realisera sin utopiska tanke. När han skrev, ansågs litteratur endast kunna berätta om hur det är, inte om vad som bör vara, eller skulle kunna bli, och det tar mig till nästa punkt, nämligen hur den dystopiska genren alltid speglar det samhälle som råder när verken skrivs. “Hymn” av Ayn Rand skrevs 1938, i stalinregimens sovjet. Då kommunismen verkade över hela hennes hemland, det land hon under författarskapet av “Hymn” redan flytt.

Bild: Nick Gall

Rands roman, utspelar sig långt in i framtiden, i ett samhälle skräckslaget för allt

annorlunda, och där yttrandet av ordet “jag” leder till offentlig avrättning. Med inslag av den klassiska “moment 22”-paradoxen, där huvudpersonens nyupptäckta elektriska ljus inte kan accepteras av dem vid makten. Detta därför att om någonting ska vara bra, måste varenda människa tycka att det är bra, och eftersom ingen någonsin har sett det elektriska ljuset innan och bedömt om det är bra eller dåligt, så kan det ju inte vara bra…

Poängen är denna, att Rand skrev om en möjlig framtid. En hon kunde fantisera ihop efter att ha analyserat det nuvarande samhälle hon befann sig i. En framtid som kanske skulle varit om kommunismen segrat.

“Children of Men” kom ut 1992 och skrevs av P.D James. Den går under namnet dystopi, men den har inte lika hög trovärdighet som t.ex “Hymn” har. Det är en framtidsskildring av fiktiv form, som egentligen ligger närmare postapokalypsen än dystopin som genre. 1995 föds det sista barnet i mänsklighetens historia, det är konflikten, och boken utgörs mer av en psykologisk bild och fantasi om hur mänskligheten skulle handskas med global sterilitet, än kritik och tankar om det nuvarande samhället. Det finns en skillnad där.

Utopins guldålder ägde rum under renässansen, dystopins på 1900-talet. Är inte det lustigt?

Renässansen kommer efter “den mörka medeltiden”. Människorna vågade drömma om någonting bra. Men hela 1900-talet var präglat av den industriella revolutionen, en värld som slets itu av två enorma krig. Utvecklingen gick “för” fort, levnadsstandarden för gemene man ökade radikalt samtidigt som människorna begick fruktansvärda brott. Brott mot den genomsyrande moralen och etiken i människans natur. Konsumtionen och produktionen började sin befängda upptrappning - människorna fick även se konsekvenserna av massproduktionen - man hade innan nästan uteslutande sett de positiva följderna. Vapen åt trupperna. Kläder åt SS. Teknologin sköt i taket, det var någonting nytt, splitternytt. Och poeterna skrev.

Så vad är dystopin? Mer än tankar om huruvida vår värld kommer att te sig i en framtid, målat i svart för att författarens sinne och omgivning var målade i svart? Eller i vitt, författarens förhoppningar om hur världen kommer att se ut en dag?

Dystopin har nästlat sig in i ungdomskulturen, med miljonbudgetfilmer som “Hungerspelen”, “Divergent” och “The Maze Runner”. Alla med unga protagonister som inser att något är fel med det samhälle de lever i, och som med hjälp av en mer eller mindre armé ändrar det till sitt tycke.

Frågan är varför, varför den är så populär nu?

2014 deklarerade Nachacha Kongudom högt sekunderna innan hon fördes bort av polisen att “‘Mockingjay’ - filmen (tredje delen i “Hungerspelen”-trilogin) reflekterar vad som äger rum i vårt samhälle just nu”.

Hon hade utfört den trefingriga hälsningen från filmserien, just den hälsning den militärstyrda regeringen i Thailand förbjudit eftersom den i filmserien symboliserar “motstånd mot totalitärt styre.”

Och där har vi ju svaret. Genren har krypit ned i åldrarna och bestrött sig med Hollywoodglitter, just för att den visar så tydligt hur världen ser ut just nu och hur den kan komma att se ut.

Förståelse är nyckelordet. Hopplöshet och skräck - vi talar om en generation som växte upp i en verklighet där global uppvärmning faktiskt håller på att orsaka jordens totala undergång.

En generation, som med sitt internet får det kastat i ansiktet vareviga dag exakt hur många av dess medmänniskor som torteras, dödas och förtrycks just nu. En generation som vet exakt vilka länder som är i upptrappning för krig med andra länder, det är en konstant rädsla. Hur ska dessa unga människor försöka förstå allt detta, om inte med film, film som är precis som lek, en inblick utan kroppslig fara?

Min bror skrev ett skolarbete när han gick i nian, där han rasade över relativiteten i begreppet “dystopi”. Men genren är så mycket mer ett utlopp för sina rädslor inför den okända och ostabila framtiden, än ett begrepp vars innebörd alla samsas om. För ett dystopiskt samhälle kanske är dystopiskt, men då vet man i alla fall exakt vad som kan tänkas vänta en.

/E

ie l i m

a k u o

B .

J

Bild: Användare ”Codell” på commons.wikimedia.org

Once Upon A World ONCE UPON A TIME there was a world.

It was a world of nature and harmony, with threes, snow and hills, with creatures that lived all around, in peace. There were birds that flew all over the world, traveling among the clouds and the clear, blue skies. There were animals that walked on four legs, some with magical, white fur, who slept through months and months of storms of ice, and incredibly large ones, that walked through deserts, their skin so thick nothing could pierce it.

In these times, there were no wars, no destruction of the harmony, and all life was one with the nature.

It was peaceful.

Then we came. The humans. We started to evolve from the animal that we used to call monkeys. We became ”homo-sapiens”, yet we wouldn’t identify as animals at all. Soon, we were at the top of the food chain, ruling over the animals that we looked at not as equals, but as food, and slaves for our own enjoyment.

We fought so hard for what we called peace, when all we were really fighting was each other.

Different beliefs, cultures and ways of living was what created wars, and we started to focus on, not saving the Earth, but to exterminate our own race.

Then, when we had ”peace”, we exterminated other races as well, saying that we had that right.

And everyone did this. Everyone ate this poor creatures that, many supported the industries that kept these animals in rough confinement, and then choose to ignore what was actually happening.

We were ignorant, and could not see beyond our own desire.

Few began to question this. People started to believed that we could have lived lives without gorging on their meat, without drinking the products that were never meant for us. Still, we ignored these people, and hated them for disrupting the way our society was built, the way we had lived for centuries.

We did not see the need of improvement.

We could have stopped all this from happening. We could have changed our destructive way of living, and saved the Earth.

People of our past chose to ignore the fact that it was slowly dying, and eventually we murdered our own Mother. She was the One who gave us life, and how did we repay her? We tortured her, cut her in half, took away the oxygen her forest lungs were breathing, and watched her slowly welcome Death into her arms.

It is too late for us to change what we did, but if we could go back in time, if we could right our wrongs, if we knew then what we know today‌ Would we really do anything different?

Written by: ELLA LILIUS

Bild: Heinrich Friedrich F端ger, 1792

så till årets hetaste fråga...

Politisk Korrekthet?

Vad är det egentligen?

Vad är den officiella benämningen för “politisk korrekthet”?

Enligt en flashbackanvändare, har ordet sitt ursprung i Marxismen. “Politisk korrekthet kan ses som en metod, en del av förgörandet av det västerländska liberaldemokratiska samhället och dess värderingar såsom yttrandefrihet, demokrati och en fungerande rättsstat, i syfte att bereda väg för ett inhumant marxistiskt samhälle. De som praktiserar denna metod blir då medlöpare i denna undergångssekt.”

Wikipedia, skriver att “politisk korrekthet, alternativt PK, betecknar idag vanligen språkbruk, ideér, politik och beteenden som eftersträvar att undvika att exkludera, kränka eller förolämpa grupper definierade utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, m.m. Begreppet används i pejorativt syfte.”

Jonathan Friedmans definition av politisk korrekthet lyder som såhär: “...när påståenden reduceras till att bedömas som goda eller dåliga. Allt som sägs blir till åsikter, vars sanningshalt aldrig prövas. Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras.

Den fria diskussionen försvinner, och ersätts av associativa tankekedjor. Det som sägs blir mindre viktigt än att definiera den som säger det som tillhörig en grupp. Det viktiga är vem som äter lunch med vem, vem som pratar med vem, vem som finns var vid vilket tillfälle.”

Människor är lättpåverkade. Deras handlingar styrs av deras uppfostran, deras vänner, vilket område av vilken stad de växt upp i. Upprepning = sant. Hur fria är vi egentligen? Hur fria är våra sinnen?

Jag undrar när källor blev obetydliga och man började lita blint på vad de sa, så länge det var tillräckligt många som sa det.

Varför har PK så stor utbredning i Sverige? P.g.a. den genomsyrande rädslan över att bli exkluderad ur gänget om du säger något så lite fel? Kan det vara den generella kulturen, den tystlåtna, passivt aggressiva, i samband med den ökade skammen över att vi är priviligerade? “Jag har det bättre än alla andra, men det är okej, om jag fortsätter att säga åt mina jämlikar

vilka eländigt äckliga ursäkter till mänskliga varelser de är, medan jag sätter tänderna i min Subway Melt.”

Det är en försvarsmekanism, jag pratar om, mot den skam man känner, för att man själv har det så bra, medan media kryllar av alla som har det dåligt. Man börjar frenetiskt försöka uppväga den skam man känner att man besitter genom att försöka vara så “perfekt” som möjligt, med perfekta, helt renskrubbade moraler. Är någon annan nu inte lika perfekt, ja då känns det oerhört bra att peka sitt pekfinger åt denne.

Men varför känner man en sådan skam? Lever vi inte bara, i den värld vi fötts in i? Dina privilegier, kan användas till nytta, de behöver inte innebära förtryck över andra. Dina privilegier har dina förfäder kämpat för att du ska ha. Dina privilegier, innebär, att du får välja själv hur du ska tycka, tänka, känna och agera.

Välstånd och ett Sverige som en skyddad ankdamm en sensommardag, kan inte samexistera med politisk korrekthet. Eftersom, för att undvika att kränka någon så måste alla parter tycka exakt likadant. Det är att exkludera grupper som har andra moraler än de PK moraler som finns, och går alltså emot hela idén med politisk korrekthet - nämligen att inte exkludera någon på grund av t.ex dess kön, sexuella läggning, etnicitet, tro SAMT ideologiska uppfattning.

Världen är ej den där skyddade platsen jag talade om, och vi bör vara försiktiga. Vi måste tänka på vad vi stöttar innan vi stöttar det blint. Ge kryckor, amputera inte dina ben och ge dem bort. Lev med andra kulturer, flytta inte din egen ur vägen.

Du kan med andra ord vara feminist, HBTQ+ förespråkare, antirasist, etc etc. Dock inte om du samtidigt är politiskt korrekt. Då är du endast någon som efterapar vad andra sagt innan dig i tron om att du gör något gott, när du i själva verket inte har en aning om vad du kan vara i färd med att ställa till med. Politisk korrekthet är en storslagen, befängd dröm, som kanske fungerar i ankdammar, men inte i den värld vi lever i.

Och snart sipprar den in i vår ankdamm.

Beatrice Conrad

Men jag är så jävla rädd. Är det okej att vara rädd för att bli utsatt för det igen? För det är jag. Så jävla rädd.

Jag vet att det är större chans för mig att bli våldtagen av någon jag känner hemma hos mig än att bli påhoppad utomhus.

Jag vet att det är dumt av mig att gå runt och oroa mig för att bli bortrövad av en främling som sedan förgriper sig på mig och kanske dödar mig.

Jag vet att det är korkat att gå runt sent om nätterna, rädd för att provocera en främling.

Jag vet att det är dumt, men jag är så jävla rädd.

Medveten om att män har större risk att bli våldtagna av en främling sent ute känner jag till.

Att jag inte borde oroa mig att gå ute sent om kvällarna utan istället njuta, som jag oftast vill göra.

Det är så korkat av mig att låta min rädsla ta över och ta bort en av de mänskliga rättigheter jag har.

Men jag är så jävla rädd.

Rädslan gör mig paranoid. Jag ligger vaken varje natt till midnatt och ibland ännu längre.

Försöker skjuta undan oron och de plågade minnena jag har i det där minnesskrinet.

Jag vill inte att de poppar fram sent om nätterna.

Men dem gör det ändå.

Jag är rädd att någon kanske ser igenom mig och beslutar att jag är det där rådjuret tigern vill ha. Att det är jag som är bytet, den som borde bli uppäten. Jag är inte ute på savannen, jag befinner mig i Stockholms City. Det är dock inte som så att jag är rädd för alla. Nej. Jag är rädd för män.

Jag vet att även kvinnor är fullt kapabla att våldta, men det är en annan historia. Jag är rädd för att gå in mellan spärrarna på T-C och ha ett gäng ungdomar hasandes efter mig, som zombierna i The Walking Dead. Långsamt hasande framåt, obehagliganoch bara… Sådana man vill springa från men inte kan. För då visar man att man är det där rädda rådjuret. Man får inte visa rädslan.

Men jag är så jävla rädd.

Rädslan är uppe i halsgropen och jag får svårt att andas. Det är inte astmans fel, det är rädslans.

Kroppen slår på kamp-och flykt läget som kroppen gjorde förr ute i savannen för hundratals år sen, och jag är redo att springa för mitt liv. Även om du bara tittar på mig på T-C. Hela jag blir på spänn och det skrämmer mig. Jag vill inte vara såhär rädd som jag är varje gång jag ser en man ute sent om kvällarn själv. Jag vill ha min frihet.

Men jag är så jävla rädd.

Beatrice Conrad

Don’t call my name; don’t say you love me.

For I will not listen to your lies more. You got what you wanted, and now I want you to leave.

I gave you everything and you took it all without the slightest caution.

Violence may arouse you; I only fear it.

For how can I love brutality when it was with that you killed me?

For it was your assault that took my life away.

For violence can never be anything but contempt to me.

How do you think you made me feel?

I blamed myself for falling in love with you like that; Recklessly, picturing you as something you weren’t.

I was the only one who had the guts to have colourful thoughts about you; and how did you reward me?

You raped me in my bedroom, in my safe haven.

You took everything purposeful away from me.

I don’t talk about the virginity society needs in a woman; I talk about the purpose of life.

For what could life be, if all I saw was your distorted face, dark eyes and hard body thrusting against mine?

I was forced to resurrect the parts of myself that were still alive; despite the fact that there were none.

Without efficiency I gave birth to a new self in order to stay alive, because that’s what society urges people like me to do: “Stop moping, get up and move on.”

How do they assume to know what I went through?

How do they assume to know that I could get up and move on, despite the fact that memories and flashbacks invaded my mind every hour of the day?

How do they assume to know that I could stay strong, when all I had was nothing?

I built up a mask to provide others happiness; and somewhere along the way I found myself.

I found peace in myself, in my tragically bruised body, in the lost brown eyes I faced every day.

You’ve held my mind captive far too long; I think it’s time to let go.

Time to let go of everything that restrains and destroys me.

I will yank you off my body, and get up from the cold ground. Leave you alone on the dark and empty parking lot. I know it’ll be hard, but I’ll make it to the end of the road.

The little game you’re playing is over, I’m saying farewell.

1: All Black, by Kristina D.C. Hoeppner. CC BY-SA 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/ *** 2: Parking Lot, by Céline Colin. CC BY-ND 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/

I’m saying farewell.

On The Other Side of the Reflection Hello. I don’t know who or what I am.

I’ve been asked by several people what gender I am. To be honest I have never understood that question. Are they asking what gender I was born as? In that case I am female. Or are they asking what gender I identify with? As a child I would have replied “I’m a girl” but what does that mean exactly? What does it mean to be female? Has it got to do with the way you dress, your genitals, your personality or is it simply what you introduce yourself as?

I grew up saying I was a girl because I had a vagina but others always called me a boy. Maybe because I had short hair, liked sports, was stronger than the other males my age or because I metaphorically had more balls than the men around me? It is a mystery to this very day as to why they called me a boy. If all it takes to being male is being loud mouthed, physically active and rough then I guess I am a boy.

Puberty came and like most other “females” I started seeking the attention of boys. I quickly took notice that the girls with boyfriends were the ones with the long hair, wore makeup, cute clothes and had a shallow personalities. I replaced my wardrobe of baggy trousers and oversized t-shirts with; skinny jeans, skirts, push up bras and t-shirts with cleavage. The nails that always carried dirt underneath; from being outside all day, were manicured and scrubbed clean. My short messy hair was tamed by a hair brush and grown out. That wild personality of mine was replaced by shallow jokes and a mask of make up. I felt oddly comfortable in skirts and push up bras but the skinny jeans were hell and this new personality I had adopted felt so incredibly wrong.

I In the end I was stuck with an impossible choice.

Should I live as a female or male? Part of me said I had to be female because I didn’t have a penis but still, something was missing. For a long time I wondered if I was transgender. When I looked in the mirror, what did I see? A male or a female? Who was staring back at me from the other side of the mirror?

I was stuck in between two genders. I wore skirts and pink but I did not identify as ‘female’.

One day my friend asked me “Luka, do you want to change gender?” Her question had been asked before but all in a joking manner. She was serious. I then thought to myself long and hard.

What would happen if I woke up as a male?

The answer was I would own it but I wouldn’t change anything about my personality or the way I dressed. I established that weather I had a penis or not, I would still wear skirts and I would still have a so called feminine side to me. Then I asked myself, why do I have to choose? Who says I have to live as one or the other? I am the one who makes that decision because it’s my life, my body and my soul. I can live as both traditional male and female but the problem was I had never heard of anyone l with two genders. So I did what every teenger does when they have a question. I googled it.

‘Can you identify as male and female?’

I was greeted with approximately 359,000,000 result pages.

I had never known that there were more genders than just male or female. That day I opened a door to a whole new world.

Genderqueer, bigender, genderfluid, androgynous etc...

As cliché as it may sound, I realised I wasn’t alone.

Bigender - When one identifies as male, female and/or a third gender.

Bigender - When one identifies as male, female and/or a third gender.

Like me and others I can feel like I am both male and female at the same time but sometimes it can fluctuate between the two; like a person who is genderfluid*, in a matter of hours or even years.

Luka is now my name but it hasn’t always been that way. Luka, is the unisex name that I chose or myself. My pronouns are; she, he and they, it doesn’t matter to me because I am all of them at the same time.

My answer is: gender is only limited by a lack of knowledge and understanding. You can be more than what others and society tell you. o let me reintroduce myself.

Hello! I am Luka and I am a bigender, pansexual* sixteen year old who doesn’t give a damn about gender.

- Luka

*** Index*** Bigender: Someone who identifies as male, female and/or third gender.

Genderfluid: Someone who alternates between identifying as male, female and/or third gender.

Pansexual: Are not limited in their sexual preference, in regard to biological sex or gender identity.

Räddaren i nöden Ni som känner mig vet att jag älskar musik, Ni som känner mig lite bättre vet hur mycket musiken betyder för mig och Ni som känner mig ännu bättre vet att musiken har räddat mitt liv. Ni som känner mig vet också att jag är väldigt arg av mig och har aggressions problem. När jag var liten skrek och slogs jag så fort jag inte fick som jag ville eller om någon var dum mot mig. Jag var mobbad och ingen ville vara med mig på grund av Aggressionerna.Det var när jag var liten som jag började gråta mig till sömns varje natt. Jag kände mig aldrig riktigt levande.

Det var när jag, Elizabeth Linn Syversen som 6åring efter min pappas död fick självmordstankar och började fundera på hur det skulle kännas att dö.När jag var liten så hade jag inga vänner, Jag satt på toaletten på skolan på rasterna för att ingen skulle se att jag var ensam. Jag kunde sitta i skogen vid skolan och gråta i flera timmar innan jag gick hem. Jag lärde mig att leva ensam och att inte ha någon att vara med, och jag vande mig. Jag spenderade mina lov och helgerna hemma framför dator och spelade The Sims hela dagen och hela natten, för där fick jag bestämma hur det skulle vara. När jag var 10 år försökte jag ta livet av mig, jag hade planerat allt, Jag tänka dränka mig själv i badkaret hade tagit med mig en stor kökskniv, Men jag fick sån ångest, jag ville inte lämna min familj, mina systrar, min bror, Min mamma. Så det slutade med att jag skar upp ett stort hål i duschdraperiet, Efter det så fortsatte jag att leva så som jag alltid har gjort.

Jag var så jävla ledsen hela tiden, ledsen över att jag aldrig var glad, och ledsen över att alltid vara ledsen. När jag var lite blev jag mobbad för att jag var tjock. Då började jag se med andra ögon på min kropp och hur jag såg ut. Då slutade jag först med att småäta, i skolan åt jag massor för att inte lärarna skulle bli oroliga, sen satt jag på toaletten

och spydde upp allt igen. Hemma sa jag att jag hade ätit hos en kompis för att hon inte skulle bli orolig. Jag blev inte smal, men jag blev mindre och jag blev blekare och blekare för varje dag som gick, men ingen märkte något, och tillslut så märkta inte jag något heller.

Ja, det var då jag fick ätstörningar. När jag var 12 så hittade jag nya vänner, De vännerna blev mina bästa vänner och de vännerna var rakbladen, Jag lekte med dom varje dag, till lärarna upptäckte det, då fick vi hitta ett nytt lekställe, det blev benen istället för armarna. Sen upptäcke jag en ny bästa vän. Musiken.Jag kunde sitta på mitt rum i flera timmar och bara lyssna på musik. Jag kunde sitta utomhus och lyssna på musik. Då lyssnade jag bara på musik ibland, sen blev det mer och mer, Nu idag kan jag inte ens gå på toa utan att lyssna på musik. Den 4:de Mars 2010 gick jag på min första konsert i globen, det var underbart för då såg jag mina idoler. Tokio Hotel. Efter den upplevelsen så fick mitt liv en vändning, jag kunde känna glädje igen. Då började jag äta lite igen, och det var bra och jag kände mig levande. Åren gick och jag fortsatte leka med rakbladen då och då, men inte lika ofta, För musiken hade tagit över min själ och jag hade upptäckt massa bra band och artister, Lana Del Rey, Adele, Hollywood Undead, All Time Low, Of Mice & Men, Black Veil Brides, Pierce The Veil, Breathe Carolina,Sleeping With Sirens, Bring Me The Horizon, 5 seconds of summer och One Direction.Den 29:de November 2013 gick jag på min första konsert som jag kunde känna mig som en del av publiken på.

Då såg jag Black Veil Brides för första gången. Det var underbart. Den 5:de December 2013 såg jag Bring Me The Horizon live för första gången, Den konserten slutade med att jag fick åka ambulans därifrån. Den 18/02-2014 Såg jag mina hjältar live, mina lifesavers, mina bejbs. All Time Low, Efter det var jag så jävla glad och jag kände lycka för en gångs skull.

Den 11/11-2014 fick jag se ett band som jag lyssnat på sen 2009

live, det hade varit min högsta dröm så länge,Varje dag i flera år satt jag hemma framför datorn och kollade runt på internet ifall det här bandet skulle komma till Sverige. Men jag hittade aldrig något. En kväll när jag var jätte ledsen så såg jag att min kompis hade delat en länk från livenations sida på facebook. Där stod det att det bandet jag velat se i 5 år skulle komma till Stockholm. Nu undrar ni säkert vilket band det var, Det var Hollywood Undead. Min dröm hade äntligen blivit sann. Deras konsert var det bästa som någonsin hänt mig. Mars månad 2015 har jag fått känna lycka och glädje, för Mars månad har varit den bästa månaden i hela mitt liv. Den månade hr jag fått se Of Mice & Men live, Sleeping With Sirens,Pierce The Veil och Black Veil Brides. Musiken har räddat mitt liv, och jag vet själv att det låter konstigt, för hur fan kan musiken rädda en ? Men musiken har alltid funnits där för mig, på alla sätt och vis. Idag är jag 18 år och lever fortfarande, jag har fortfarande ätstörningar och jag leker med rakbladen lite då och då, men det är tack vare ken som jag har tagit mig hit, och det är två band som betyder lite extra mycket för mig, All Time Loe och Hollywood Undead. Jg vet inte hur det skulle vara om jag inte hade upptäckt musiken, jag kan inte tänka mig ett liv utan musik och jag skulle inte leva idag om det inte hade varit för musiken.

Musiken är allt jag har.Jag älskar konserter, det är det bästa som finns och jag vet att jag istället för att köa utanför Fryshuset eller Tyrol i flera timmar för att

hamna längst fram på en konsert så borde jag sköta skolan.

Men skolan fungerar inte om jag inte kan känna konsert glädjen.

Jag fangirlar allt för mycket och blir gråtfärdig av lycka bara av att se en bild på Kellin Quinn eller Vic Fuentes, och jag förstår att folk inte vill umgås med mig för att de tycker de blir jobbigt för att jag fangirlar så mycket, Men det är okej. Folk respekterar att jag fangirlar och de har vant sig med det, för de vet att det är ett tecken på att jag är glad.Konserterna och Musiken är det ända som faktiskt funkar i mitt liv och det är det jag lever för.

Utan musiken är jag ingenting

Diktsamling Under Havsytan av Luka

Jag drunknar….

Jag hör inget, inte ett ord. För här kan inga ord såra mig, inga ord nå mig.

Jag lindar in mig i min egen tystnad Jag är ensam, ensam med mina egna tankar Ingen kan skada mig, ingen kan såra mig Jag tappar andan…. får ingen luft.

Jag flyger, flera meter över marken, jag flyger i det stora blåa Ingen kan nå mig, ingen kan röra mig En trädgård med exotiska växter och utomjordiska djur I det klara blåa är jag omringad av värme och skönhet Jag får ingen luft och det svider i ögonen Jag har inga bekymmer, inga bördor Jag har ingen vikt som väger ner mig till marken Mina tankar klara och tydliga Jag ser marken nedanför Jag blir yr… jag får inget syre Här är jag ensam, inga människor kan ta mig Inga människor kan höra mig, ingen kan se mig, jag är ensam Ljusglimtar kikar ner, skimmrar i det klar blåa Det finns ljus, det når ut till mig Sträcker sig ända dit där ingen kan se mig Jag kan inte andas… och nu återvänder jag, till det oljudet som omringar sig runt mig, dag in och dag ut.

Redan längtar jag efter tystnaden och ensamheten. Mitt ställe, mitt speciella smultronställe Under Havsytan

Without titel

by Ella Lilius

My darling, my love replaced with loss.

I have found myself another sweet addiction.

The nights are far to long for me to sleep through, for you keep haunting my dreams. As I move to open my window, the thick, warm air becoming overwhelming and hard to breath, I think I see your face in the reflection, your grey eyes staring back at me.

You are not there of course, you have moved beyond my reach, unseen to simple eyes like mine.

With my newfound friends, I now sit under bridges, in the dark, and I fill my lungs with smoke that is toxic to my brain, in hope to separate it from my body.

This is what my life is now, to escape reality, to find a better place where I can feel a certain calm, or peace, or to feel nothing at all. For just a moment.

I understand that, for some people, this is wrong. It is simply not accepted.

But I ask you, what else am I do?

I cannot see the end of my pain, and this is the only way for me to feel human again.

Our society hates people like me. My new friends have heard it for ages, form their mother, their fathers, their friends that they no longer are in contact with. The recent us, thinking we are ignorant for choosing this way of living. I did not choose this. I was forced to flee, forced to breath this toxic air, or else I would not breath at all.

And I ask you again, is our lives without value to you? Would you rather have us be dead than to live life the only way we know how?

Because if you tell us to stop, I can guarantee you, the suicide rate would hit the roof, and it would all be on you.

Our dead bodies would haunt your dreams, craving an explanation, and you would soon be just like us.

So I beg of you, let me deal with my sorrow, my loss and my demons the only way I know how, and, when your time comes, when you are old and week, I will welcome with open, loving arms, and lead you through the gates of hell myself.

For it is where I will meet my love again.

Prickar och tåg av Ella Lilius

Jag tittar intensivt på de miljontals prickarna på golvet när jag först stiger på pendeln, på väg hem igen. Tåget är nästan tomt, jag hör bara några få glada, problemlösa röster, flera kilometer bort från där jag sitter och skriver.

Tap tap tap på min skärm, med hela mitt fokus på dessa tomma ord, fyllda med meningslöshet, låtsas jag att jag inte bryr mig ett skvatt. Omgivningen är fascinerande, men ändå irriterande, och då och då hör jag den där plingande rösten som säger namnet på nästa station.

Saktar in bredvid den gråa plattformen, få människor stiger på, ett flertal står utanför och röker. Pratar, skrattar och andas in gift.

Här ska jag av, säger jag till mig själv, då ingen annan varken lyssnar eller bryr sig.

Jag struntar i att gå av, åker vidare till nästa, endast för att få syn på de vackra, orangea ljusen som lyser upp den svarta natten, som julbelysning.

Här ska jag av, tänker jag igen. Här ska jag gå av, stå på plattformen i några få minuter, och sedan ta tåget tillbaka igen, återigen förbi den där belysningen som värmer upp min tomma, kalla kropp.

En plastpåse halvt flyger förbi mina fötter, och sedan en man stapplandes på en krycka, med en aldeles egen påse kastad över axeln. Har har så mycket han kan klaga över, till skillnad från mig, ändå ler han vänligt när han möter min blick.

Sedan försvinner kylan.

Jag välkomnas med äckligt välgjorda reklamannonser över huvudet på mig, som jag sitter och finner alla möjliga fel med, och återigen prickarna som täcker hela golven, nertrampade av stressade, patetiskt arbetande människor, dag ut och dag in.

En fin gestaltning av dagens samhälle, om du frågar mig.

My Favorite Song

by Mikaela Gador

Heartbeat… heartbeat, heartbeat, can you play my favorite song?

Nurse, don’t worry I’m happy, finally truly resting Forcing this body of mine, will do no good Health is nothing I’ve ever been given, darling Funeral… funeral, funeral, death for body, life for soul Do you not know?

I would not cry a river for me However, I can admit I know this is wrong Society… society, society, I will blame you even though it is not my truth But as you’re acting – you cannot blame me to blame you...

Bild: ”Ocean” av Travis Wise (www.flickr.com/traviswise) CC-BY

Feminist javisst, extremist kallar de mig Vad tänker du när du hör ordet feminism?

Tänker du kanske på ickemäns rättigheter?

Kanske tänker du på det du kallar extremfeminism?

Kanske tänker du att det bara är bullshit?

Kanske tänker du att det är ett påhitt?

Kanske tänker du till och med att det förstör samhället?

För det mesta tänker jag själv att det handlar om rättigheter som är lika för alla.

Som vi alla skulle behöva nu.

Alla vi ickemän som befinner sig i en utsatt zon.

Normer styr vårt samhälle mer än regler.

Det är det jag tänker när jag hör ordet feminism.

Något som behövs, något som aldrig egentligen skulle behövts.

Jag har aldrig förstått att en inte kan vara feminist?

Det är obegripligt i min öron, men det finns ju folk för allt.

Många gillar att prata i stället för att fråga.

En fråga, och jag hade kunnat förklara allt.

Hur jag ser på ‘’vårt’’ Sverige.

Känner mig ofta blottad när en Sverigedemokrat pratar om jämställdhet.

Hur kan ett fascistiskt parti prata om jämställdhet?

Hur kan en värld bli jämställd genom att utvisa och neka?

Jag känner en del ilska över det helt enkelt.

Att vissa tycker att somliga är mer värda, att inte alla är samma.

Det är en märklig människosyn tycker jag.

Väldigt märklig faktiskt.

Feminist javisst, extremist kallar de mig.

De stämplar mig genom att säga att jag vill att ickemän ska ha det bättre än män.

Men feminism handlar inte bara om ickemäns rättigheter, det handlar om allas.

Av Elin Sundström

Foto: Gaelx/Flickr

Det var en gång ett barn. Sedan var barnet en tonåring, det visste föräldrarna, för nu slutade barnets ålder på ’ton’. Det bestämde då att barnet, eller tonåringen, klassades som ungdom.

Barn eller tonåring, tonåring eller barn?

Barnet blev tonåringen, tonåringen blev ungdomen, ungdomen blev den där unga vuxna, och sen var alla spår av barnslighet borta och barnet hade blivit vuxet.

Den vuxna hette ingenting. Ingen identitet, inget utseende, ingen familj, ingen kärlek och inget hat. Det var bara tankar kvar.

Den vuxna visste inte sitt eget namn, utan om någon ville tala om den så var namnet helt enkelt ”Den vuxna”.

Och Den Vuxna gick genom livet, dansade fjäderlätt utan glädje mellan jobb, jobb, jobb och jobb. Inget drama bröt ut, för Den Vuxna visste inte vad drama var. Den Vuxna sade bara ”Ta det lugnt. Du överdriver. Jag har rätt.” Och det var allt Den Vuxna sa.

Men det mesta i Den Vuxnas liv förändrades när Den Vuxna fick Barnet. Barnet skrek och tjöt nätterna igenom, spottade ut maten som det fick serverat på silverfat, kastade leksakerna i marken.

Den Vuxna blev bara trött av Barnet. Barnet var aldrig trött.

Och Den Vuxna ringde ofta till Den Andra Vuxna och sa beklagande ”Jobbet kallar. Ta hand om Barnet.” Och så åkte Den Vuxna iväg, och Den Andra Vuxna kom och vaggade Barnet till sömn.

DET VAR EN GÅNG ETT BARN

Ofta var Den Vuxna upptagen, och Barnet undrade ibland varför. När Barnet frågade, svarade Den Vuxna alltid med ”Jag behöver jobba. Kan du vara lite tyst? Jag kan inte koncentrera mig.” och Barnet nickade alltid och höll sig tyst. Under tystnaden växte barnet sig längre och längre, tankarna utvecklades och det nyupptäckta ordförrådet öppnade upp helt nya världar. Den Vuxna satt med sitt jobb i bakgrunden, men det störde inte Barnet.

Inte egentligen. Den Andra Vuxna var nästan aldrig där längre, men det störde inte Barnet. Barnet höll sig tyst när Den Vuxna jobbade och Den Vuxna slutade aldrig jobba.

Barnet växte sig lång och stark, med ett starkare pannben än någon annan.

Och sen blev barnet Den Vuxna.

Det var en gång ett barn. Sedan var barnet en tonåring, det visste föräldrarna, för nu slutade barnets ålder på ’ton’. Det bestämde då att barnet, eller tonåringen, klassades som ungdom. Barn eller tonåring, tonåring eller barn?

Barnet blev tonåringen, tonåringen blev ungdomen, ungdomen blev den där unga vuxna, och sen var alla spår av barnslighet borta och barnet hade blivit vuxet.

Den vuxna hette ingenting. Ingen identitet, inget utseende, ingen familj, ingen kärlek och inget hat.

Det var bara tankar kvar. Den vuxna visste inte sitt eget namn, utan om någon ville tala om den så var namnet helt enkelt ”Den vuxna”.

Och Den Vuxna gick genom livet, dansade fjäderlätt utan glädje mellan jobb, jobb, jobb och jobb.

Inget drama bröt ut, för Den Vuxna visste inte vad drama var. Den Vuxna sade bara ”Ta det lugnt. Du överdriver. Jag har rätt.” och det var allt Den Vuxna sa.

Men det mesta i Den Vuxnas liv förändrades när Den Vuxna fick Barnet. Barnet skrek och tjöt nätterna igenom, spottade ut maten som det fick serverat på silverfat, kastade de dyra leksakerna i marken.

Den Vuxna blev bara trött av Barnet. Barnet var aldrig trött.

Och Den Vuxna ringde ofta Den Andra Vuxna och sa beklagande ”Jobbet kallar. Ta hand om Barnet.” Och så åkte Den Vuxna iväg, och Den Andra Vuxna kom och vaggade Barnet till sömn.

Ofta var Den Vuxna upptagen, och Barnet undrade ibland varför. När Barnet frågade, svarade Den Vuxna alltid med ”Jag behöver jobba. Kan du vara lite tyst? Jag kan inte koncentrera mig.” och Barnet nickade alltid och höll sig tyst. Under tystnaden växte barnet sig längre och längre, tankarna utvecklades och det nyupptäckta ordförrådet öppnade upp helt nya världar. Den Vuxna satt med sitt jobb i bakgrunden, men det störde inte Barnet. Inte egentligen. Den Andra Vuxna var nästan aldrig där längre, men det störde inte Barnet. Barnet höll sig tyst när Den Vuxna jobbade och Den Vuxna slutade aldrig jobba.

Barnet växte sig lång och stark, med ett starkare pannben än någon annan. Ändå var det någonting som saknades ibland, det högg till i hjärtat när någon uttryckte kärlek, men Barnet vände bara ryggen till när det högg till för hårt.

Och sen blev barnet Den Vuxna.

Det var en gång ett barn. Sedan var barnet en tonåring, det visste föräldrarna, för nu slutade barnets ålder på ’ton’. Det bestämde då att barnet, eller tonåringen, klassades som ungdom. Barn eller tonåring, tonåring eller barn?

Barnet blev tonåringen, tonåringen blev ungdomen, ungdomen blev den där unga vuxna, och sen var alla spår av barnslighet borta och barnet hade blivit vuxet.

Den vuxna hette ingenting. Ingen identitet, inget utseende, ingen familj, ingen kärlek och inget hat. Det var bara tankar kvar. Den vuxna visste inte sitt eget namn, utan om någon ville tala om den så var namnet helt enkelt ”Den vuxna”.

Och Den Vuxna gick genom livet, dansade fjäderlätt utan glädje mellan jobb, jobb, jobb och jobb.

Inget drama bröt ut, för Den Vuxna visste inte vad drama var.

Den Vuxna sade bara ”Ta det lugnt. Du överdriver. Jag har rätt.” och det var allt Den Vuxna sa.

Men det mesta i Den Vuxnas liv förändrades när Den Vuxna fick Barnet. Barnet skrek och tjöt nätterna igenom, spottade ut maten som det fick serverat på silverfat, kastade de dyra leksakerna i marken. Den Vuxna blev bara trött av Barnet. Barnet var aldrig trött.

Och Den Vuxna ringde ofta Den Andra Vuxna och sa beklagande ”Jobbet kallar. Ta hand om Barnet.” Och så åkte Den Vuxna iväg, och Den Andra Vuxna kom och vaggade Barnet till sömn.

Ofta var Den Vuxna upptagen, och Barnet undrade ibland varför. När Barnet frågade, svarade Den Vuxna alltid med ”Jag behöver jobba. Kan du vara lite tyst? Jag kan inte koncentrera mig.” och Barnet nickade alltid och höll sig tyst.

Det var en gång ett Barn.

Nova Andersson

UNDERTALE Spelrecension av Mina Geijer

Du är en liten, könslös människa som har fallit ner i underjorden där monstrerna har blivit avspärrade från ytan efter ett långt krig mot människorna. Du vill ta dig till upp till samhället igen. En ond blomma förklarar att ett litet hjärta som du kan styra på skärmen är din själ och att här i undervärlden så gäller det “Att döda eller bli dödad.” Välkommen till Undertale, ett av årets bästa JRPGS. Som en spelare är konceptet att döda utan åtanke lätt att acceptera. Du har tusentals gånger skjutit av någon huvudet i andra spel när det säger åt dig att göra det eftersom att det är självklart att vi är den goda huvudpersonen. Men i Undertale är det något annat. Det är ett val som påverkar allt du senare gör i spelet. Påverkar hur det slutar.

Påverkar historien när du startar ett nytt spel. För här finns alternativet att, genom att prata eller, exempelvis, flörta med dina fiender, göra att du faktiskt kan skona dem. Den väg du väljer att gå: att antagligen döda eller inte döda påverkar atmosfären och slutet på spelet. Det blir antagligen ett charmig litet rollspel eller en hemsk skräckhistoria.

”Här i underjorden gäller det ’Att döda eller bli dödad.’ Välkommen till Undertale.”

På ytan är Undertale inte mycket att se på. Grafiken är i en pixlig 2d stil och skrikiga färger som inte passar in särskilt bra med varandra. De få pussel som finns är för lätta för att dem ska innehålla någon gladhet i att göra klart dem.

Men ändå så väcker Undertale mer känslor än något annat spel jag någonsin har spelat. För jag skrattar, och jag gråter. Till den charmiga atmosfären så kommer nämligen underbar musik och sprudlande humor baserad på referenser och dåliga ordvitsar.

”Ändå så väcker Undertale mer känslor än något annat spel jag någonsin spelat” Men det handlar inte bara om humorn utan känslorna som ligger under. Karaktärerna som känns starka och maktfulla har egentligen ganska snälla inre eller är oförstådda i deras hårda värld.

Till exempel skelett bröderna Papyrus och Sans (Ja, dem är döpta efter typsnitt) som båda är väldigt älskvärda. Sans drar dåliga ordvitsar medans Papyrus gömmer en snäll personlighet bakom

Den onda roboten hör ju till.

Karaktärerna dömmer dig. Hårt.

Ett återkommande tema är ordet ”determination” med dess olika meningar.

”För Undertale kommer ihåg vad du har gjort även när du startar om från början.” sin stora rustning. Han vill väldigt gärna l fånga en människa men när hans vänskap väl är vunnen, så händer det motsatta. Efter spelets gång känns dessa mer och mer som gamla vänner.

Medans om du väljer att döda dem så får du se en helt annan sida av karaktärerna. Också de mindre gör stora intryck. Som, till exempel, de två vakterna som helt plötsligt erkänner sin kärlek till varandra eller grodan som blir smickrad av ditt flört även fast den inte förstår något.

Striderna fungerar genom minispel där du måste undvika attacker med ett rött, litet hjärta. Alla olika monster har unika typer av attacker som du måste undvika eller ta emot och efter ett tag så lär du dig deras mönster och vad du måste göra för att döda eller skona dem. Spelets mekaniker är beundransvärda. Speciellt när man förstår att Undertale är gjort av bara en person i början. För Undertale kommer ihåg vad du gör även när du startat om ditt spel helt från början. En ko liknande mammagestalt påpekar att “Detta är konstigt, det är som att jag sett dig förut,” när du vandrar förbi. Och om du först gör en runda där du dödar alla och sedan försöker sona för dina misstag så kommer du få vissa överraskningar.

Detta spel är helt klart inte för alla. Du måste ha humor och kunna se den lite mera sarkastiska sidan av det och förstå dem halvdåliga ordvitsarna.

Detta är inget seriöst rollspel där du räddar hela världen. Men det känns, för ett tag, som att jag är fast i samma värld som figurerna, som att det jag gör har stor skillnad. För jag skrattar. Och jag gråter. Min själ på skärmen bryts i delar och sätts ihop igen. I slutändan känns det inte som att det är min karaktär som har en själ. Det är Undertale.

Och det fyller mig med BESLUTSAMHET. 9/10

Font: 8-bit Operator av Grand Chaos Productions

S E R I E R

Alien invasion be like:

By Ella Lilius

EA

RT

H

NIGHTMARES

By Mina Geijer

GOODNIGHT, TOMMY!

FINALLY!!! We have come to take over this pathetic little Earth, once and for all!

WAIT, MOM!

But wait...

WHAT IF I NEVER WAKE UP TOMORROW, IF I FALL THROUGH AN ETERNAL VOID-

I mean, it’s already dying, there are barely any animals left and there are humans with guns and factories and cars and shit EVERYWHERE!

STUCK IN A TIME LOOP WHERE I HAVE TO WATCH ALL MY LOVED ONES DIE IN VAIN...

... AND there are pigeons!

Fuck this shit...

...

ALL OF IT REPRESENTING HUMANITY’S STRUGGLE TO LIVE, THE ALIENS ALWAYS AMONG US, EVERY LIFE FOR NOTHING AND... AND...

Let’s try Venus!

HAVE YOU BEEN ON THE INTERNET AGAIN, TOM?

...

... YES.

Nora Dome Nelson

Årets trend: blattar, flator och att vara politiskt korrekt Året är 2015. Och nu när året börjar närma sig sitt slut, så gissar jag att det är ganska naturligt att man börjar fundera över året som gått. Jag undrar om 2015 var året av revolution för många av oss. Om det här var var året när vi äntligen fick vara ’’inne’’ ett tag? För visst var väl det här tiden då det var inne att vara rasifierad, bevisa sin politiska korrekthet i sociala medier och älska tjejer?

Det kan bero på att jag nästan enbart hänger i feministiska kretsar där det numera har blivit trendigt att ha blattekompisar, gå på demonstrationer, hjälpa flyktingar (och skryta om det!) och sen såklart, att inte vara straight. Det är nog därför det är så påtagligt i min vardag; den här trenden, den här förändringen från hur det brukade vara och skillnaden på hur man ser på det nu.

Jag kan föreställa mig att många tänker att det här väl bara kan vara bra, eller?

Klart. Förutom att någonting som är trendigt är just det; trendigt. Och är det något vi vet om trender så är de kommer och går; finns och försvinner, är och slutar vara. Det är det som är problemet, för trender som i slutändan inte är normbefästande kan lätt försvinna. Och då står vi där. Vi blattar som älskar tjejer. Och aktivisterna. Och den saliga kombinationen av både och också, såklart.

Trots att 2015 var året då intersektionalitet, den feministiska analysen som har rasperspektiv och som visar på flera maktordningar i samhället, sattes på dagsagendan, så funderar jag ändå. Trots att det här var året när de viktiga rummen slutade vara totalt kritvita och att det var året när vi blev eftertraktade så funderar jag ändå. Trots att det var året då vi fick vi vara med (till viss del då, såklart. Vi bör ju fortfarande veta vår plats), så funderar jag ändå kring hur det kommer att bli nästa år. För det blir svårt att se på en hudfärg som en trend, ett sätt att prata på som en trend, en sexuell läggning som en trend - när det är mångas verklighet. Är vi välkomna nästa år också? Eller har trenden pågått för länge då?

Jag kanske bara är bitter, tråkig, negativ eller rentav bortskämd som inte bara kan nöja mig med att folk gillar blattar som älskar tjejer i år. Jag kanske bara är bitter som inte fröjdas över att min verklighet får vara lite trendig ett tag. Eller så är jag bara en sån där jävlig realist som bara kan sväva iväg i tankarna for so long. För helt ärligt kan jag inte sluta undra.

Vad händer när den här trenden dör ut, men vi finns kvar?

Fotogtaf: Zelene Muholi

FA

D R O D E M ST

?

N E S L A IH

Svårt att få ner ord på papper?

En vilja att utveckla ditt skrivande till det yttersta?

Känner du någon med en passion för skrivande?

Då är Fryshusets Gymnasiums skrivarlinje helt rätt.

Som den enda skolan i Sverige med en skrivarlinje erbjuder vi en unik utbildning uppe på en takvåning med fika samt skrivande tre gånger i veckan där kunskaper och kreativitet utvecklas och formas.

Vad väntar du på?

Ta chansen och uppfyll din dröm!

Beatrice Conrad

Horoscopes The starsigns’ characteristics Overview of 2016 ********* ”...dates are not exact. Some years the sun will enter or leave a sign one or two days before or after the dates you published. This is because the Sun does not travel at the exactsame speed year in and year out. There are slight changes in its forward motion due to the position of the earth. Also, at certain times of the year the sun travels faster than at other times (for example, the sun is traveling four minutes faster per day in early January than in early June).”

Joanna Martine Woolfok, The Only Astrology Book You’ll Ever Need

*********

Aries, the Ram (March 21 April 19)

Taurus, the Bull (April 20 May 20)

Gemini, the Twin

(May 21 June 20)

Cancer, the Crab

(June 21 July 22)

Ruled by Mars, the God of War. Cardinal fire sign.

Characteristics: Active, demanding, determined,effective, ambitious.

Ruled by Venus, the Goddess of Love.

Fixed earth sign.

Characteristics: Security, subtle strength, appreciation, instruction, patience.

Ruled by Mercury, the Trickster/Messenger God. Mutable air sign.

Characteristics: Communication, indecision, inquisitve, intelligent, changeable.

Ruled by the Moon, the lesser luminary.

Cardinal water sign.

Characteristics: Emotion, diplomatic, intensity, impulsive, selective.

Leo, the Lion (July 23 August 22)

Virgo, the Virgin

(August 23 September 22)

Libra, the Scales

(September 23 October 22)

Scorpio, the Scorpion

(October 23 November 21)

Sagittarius, the Archer

(November 22 December 21)

Capricorn, the Water Goat

(December 22 Janurary 19)

Aquarius,

the Water Bearer

(January 20 February 18)

Pisces, the Fish (February 19 March 20)

Ruled by the sun, the greater luminary.

Fixed fire sign.

Characteristics: Ruling, warmth, generosity, faithful, initiative.

Ruled by Mercury, the trickster/messenger God. Mutable earth sign.

Characteristics: Analysing, practical, reflective, observation, thoughtful.

Ruled by Venus, the Goddess of Love.

Cardinal air sign.

Characteristics: Balance, justice, truth, beauty, perfection.

Ruled by Mars, the God of War. Fixed water sign.

Characteristics: Transient, self-willed, purposeful, unyielding.

Ruled by Jupiter, the Greater Benefic.

Fixed fire sign.

Characteristics: Philosophical, motion, experimentation, optimism.

Ruled by Saturn, the Greater Malefic.

Cardinal earth sign.

Characteristics: Determination, dominance, perservering, practical, willfull.

Ruled by Saturn, the Greater Malefic.

Fixed air sign.

Characteristics: Knowledge, humanitarian, serious, insightful, duplicitous.

Ruled by Jupiter, the Greater Benefic.

Mutable water sign.

Characteristics: Fluctuation, depth, imagination, reactive, indecisive.

OVERVIEW 2016 ARIES: 2016 is the year for taking charge in your public image and in work! With the Moon, Mars, Saturn and Uranus all in your favour as a fire sign in the beginning of the year, you’ll accept the challenge and have more energy and long-lasting energy than most.

Springtime might test your patience, since Mars retrogrades from mid-April till the end of June. Don’t fear this. Respect yourself and your body by don’t allowing too much pressure to be landed in your palms, because your health is just as important as an extra praise. As New Year’s Eve 2017 approaches, look for insights in yourself and your friends notably more. Shortly, 2016 will be magical and powerful, just like Aries!

TAURUS: 2016 is the year for big and important changes, you could even reinvent yourself from the ground if you want. Even if you don’t change anything, people will look at you differently.Stay adaptable but firm, and be happy about yourself. During March and April you might meet new faces and perhaps change opinions in tastes and opinions - keep the ones you like and shrug off the rest. Strong emotional bonds and karmic connections will make you stay with the right people and keep you doing the right things. Don’t overdo things and make your health prio number 1. Remember that you’re loved. Shortly, 2016 seems to be custom-built for Taurus, allowing you to do the things you want in your own pace.

GEMINI: You’ll be a raising star, Gemini! It’ll take effort to not fall back down but you’re up for the fight! Your attention will not lay on making progress, getting and holding on to things you love the most, or being rushed to make decisions. This year, you’ll do the right things and refuse to proceed without the correct intel. When Mercury retrograde in May and September you’ll be in your most accomplished times. As Mercury will be in Virgo, you’ll easily negotiate your relationships to where you want them. During the autumn family mysteries might be solved or resolved. In November emotional ties and romance are boosted, but it’s in December when you’re the most powerful, intense and effective since Mars and Saturn will be on your side. You can do great things this year, Gemini!

CANCER: 2016 will be your kind of year, Cancer! You can turn that moonlit aura and be with the people you want. In all the best ways will your family and friends be highlighted.

2016 will be a strong year considering romance. Your partner will want to listen to you and make you happy. Lots of surprises and opportunities will appear. Make some new allies of your favourite causes and you’ll be making this spring exciting and interesting.

Mercury will retrograde to Earth signs this year, so make sure to build a firm base for your everyday life. The Solar Ecplipse in March is in Pisces so it can create quite the emotional world - but you’ll handle it better than most. Take care of your health, don’t stress, and have a charmed year!

LEO: Stay true to yourself this year, Leo. Do what you love, have fun and your social life will blossom. When Mars retrogrades this spring it’ll help you slow down to focus on what’s really important. People will try and shake your world, especially around the Solar Eclipse in Pisces March and the Lunar Eclipse in Pisces September. Take care of your health this year. Money and work may be blissful this year. Be wise with your decisions and trust your family and friends. Just be your awesome Leo self!

VIRGO: 2016 will be full of new ideas and charm, Virgo. All four Mercury retrogrades happen in Earth signs, which will make you more comfortable than most people.

LIBRA: 2016 will be your lucky year, Libra! Your social skills will be skyhigh.

All four Mercury retrogrades happen in Earth signs, which will make most focusing on the practical things in life, but your softer touch will be useful, especially around the Lunar Eclipse in March as the Moon will be in Libra. In April and May most people will surprise you. Make new friends and create strong bonds in May and June. In September and October sharp thinking and appreciation may lead you in better directions. Reach for the stars!

SCORPIO: There’s no holding back this year, Scorpio! With clear thinking and the will, you can accomplish what your heart desires. Be patient and charming this year.

You’ll be the most productive when Mars retrogrades in Scorpio. It’ll make you even more irresistible and methodical. With tenderness and tact, be realistic and kind.

Especially in August and September when Jupiter and Mars increase your skills, and you’ll see how obstacles melt away. In the realm of family in friends you’ll find the most change. What a dynamite year!

SAGITTARIUS: 2016 is your year, Sagittarius. You may not get all opportunities in one hand, but your talents and creativity will blossom. It’ll be a slow start of the year since your ruling planet Jupiter retrogrades until early May. As Mars retrogrades this spring people will like you more and you’ll learn from them.

The Solar Eclipse in September may be favourable for your love life and health.

You’ll do fantastic things all year, Sagittarius!

CAPRICORN: With ease you’ll accomplish more than you thought, Capricorn!

Feel deeply about everything and everyone you love. Your new year starts on December 21, 2015 with a sensous Taurus Moon and with Venus in a secretly sexy Scorpio. Love will not be major this year, small gestures are enough. Since four Mercury retrogrades happen in 2016 and the first one is in Janury in Capricorn, you’ll be able to do anything. The last retrograde will be in December in Capricorn, too. End the year as marvelously as you started it!

AQUARIUS: You’ll be a rising star, Aquarius! You may get marvelous ideas during the Moon-Saturn opposition and a Mercury-Pluto conjunction will give you the courage to be bold when you must. You’ll be busy and happy in beautiful surroundings with charming people - shine bright! A lust for knowledge and adventure may appear, and they’ll be satisfied. Saturn in Sagittarius will be your friend. Embrace this year!

PISCES: 2016 will be a power year, Pisces, as your social life will blossom.

Remember to be brave. Later in April, May and June when Mars is in retrograde, your mental health and focus will be less impacted than others; embrace the calm period, you know how to feel intense feelings without showing them. The Mercury-Venus conjunction will be a gift that’ll keep you sharp, sensitive and smart all year long.

https://www.horoscope.com/us/horoscopes/yearly/2016-horoscope-overview.aspx

In September when a Solar Eclipse in Virgo you’ll be in the cosmic limelight!

Enjoy it and be open to opportunities. In December Mars and Saturn will be on your side, and you’ll be powerful. You’ll be the one in charge by the end of the year!

Berättarsinne Gillar du att skriva?

Tankarna virvlar, idéer, människor; miljöer.

DE VILL UT!

Gillar du att läsa?

Böcker som stannar i minnet och sinnet.

FÖRÄNDRAR DIG! Skrivarlinjen på Fryshuset är något för dig med idéer och en längtan att uttrycka dem.

Skrivarlinjen på Fryshuset är något för dig utan, men med en dröm att skriva ditt eget.

Skrivarlinjen på Fryshuset som gillar något av det ovan och som vill ha människor som tycker om liknande saker.

Skrivarlinjen på Fryshuset är något för DIG!

Medarbetare

Frågor: 1. Varför valde du skrivarlinjen?

2. Nämn någonting du älskar med samhället 3. Nämn någonting du hatar med samhället

Mina Geijer 1. För att pennan är mitt mäktigasre vapen... Sorry, det lät väldigt cheesy...

2. Jag älskar: Regn, datorspel, sol, böcker och mina närmaste vänner.

3. Jag hatar: Blodpudding och elaka människor.

Ella Lilius 1. ... Varför inte?

2. Jag älskar: människor som går emot strukturer i samhället och gör saker som andra ser som konstiga eller oartiga, t.ex skriker på folk som säger ”prosit” 3. Jag hatar: småsinta människors småsinta föräldrar.

Och ordet ”prosit”.

Beatrice Conrad 1. Jag valde skrivarlinjen för att kunna ägna mig åt det jag älskar som mest 8 timmar i veckan - att forma lösa ord till fast text.

2. Det jag älskar mest med samhället är att det finns människor som väljer att dedikera sina liv till att göra världen en bättre plats.

3. Det jag hatar med samhället är att människor känner att de måste fly från vekligheten för att kunna må bättre och känna sig fria.

Mikaela Gador 1. Varför jag valde skrivarlinjen var för att jag ville balansera skolarbete med något jag tycker var roligt, skrivare och estet ämnena är fantastiska. Det jag lär mig här är sådant som jag kommer ha nytta av i MITT liv.

2. Något jag gillar med samhället är att det finns människor som faktiskt använder sitt hjärta.

3. Något jag hatar med samhället är hur lite pengar sjukvården får jämfört med mindre viktiga arbeten.

Luka 1. So I can take over the world with books! Mowhahahaha!!!

2. Love to hate 3. Where do I start...?

Agnes Eddersten 1. Eftersom ord är underbara, och fantastiska Man kan skriva något och det är kvar långt efter det att man är död.

2. Älskar: Musik och böcker. Människor som hjälper andra.

3. Hatar: Fördomar, människor och att det inte finns kundvagnar i bokhandlar.

Eliaz (Liz) Syversen 1. För att skrivandet är enligt mig meningen med livet. Jag har skrivit i hela mitt liv ända sen jag lärde mig vad bokstäver var för något. Min högsta dröm är och har alltid varit att bli författare och då kände jag att skrivarlinjen skulle vara perfekt för mig !

2. KONSERTER OCH MUSIK OCH BANDMEDLEMMAR OCH BANDMERCH DUH 3. Nämn något jag inte hatar ?

Nora Dome 1. Jag går skrivarlinjen för att jag behöver gå en linje där jag får ägna mycket tid till att göra något jag tycker om, om jag ska orka gå i skolan.

Och skrivarlinjen är perfekt för det.

2. Jag gillar separatism mycket. Det är behövligt med trygga rum.

3. Jag ogillar fiskgratäng och CSN. Emilie J. Bouka 1. Jag vill.

2. Intelligenta konversationer, ideologier och såna där små chokladägg med färgglatt papper som bara finns att köpa runt påsk.

3. Nova (Nova hälsar som vänligast att Emilie kan dra åt helvete).

Nova Andersson 1. För att ord och texter är byggstenarna till min värld, och utan dem skulle jag inte veta någonting.

2. Jag älskar popcorn.

3. Jag hatar att använda ordet ‘hatar’, jag föredrar att säga att jag ‘ogillar starkt’.

Elin Sundström 1. Jag går skrivare för att sätta ord på känslor och fantasi.

2. Djur.

3. Mansdominas.