Inlaga vi har växt by Fryshusets Gymnasium

ANTOLOGIN.indd 1

2015-05-08 17:37

“Vi har växt” är En antologi av Fryshusets skrivarelever (Estik och media årskurs 3) Framarbetad under handledning av Annika heugren, Fanar Al-tai, Urban Bergsten Tryckt på papertalk, maj 2015 Omslagsbild: Ella Thelenius OmslagsIllustration: Kadri Viikholm Förord: Noréa Dahlskog Formgivning: Kadri Viikholm och respektive författare Bilder och illustrationer är gjorda av respektive författare

ANTOLOGIN.indd 2

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 3

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 4

2015-05-08 17:37

Vi har växt! Och det firar vi med detta, en fantastisk antologi i gott och blandat stil. Vi har gamla texter, nya texter, tankar, funderingar och fantasi, allt på ett och samma ställe för dig att åtnjuta! Det här är helt enkelt oss, skrivartreorna, och vår resa under dessa tre år! Ta del av vår växtspurt!

ANTOLOGIN.indd 5

2015-05-08 17:37

innehålls1. s. 10 av Kadri Viikholm 2. s. 12 av Kadri Viikholm Mamma s. 15 Norea Dahlskog I’m too tired for this shit s. 23 av Hannah Edlund Brinnande cyklar och isande händer, de skulle bli vi s. 31 av Ella Thelenius Electric fingertips and six other poems about longing and breathing s. 46 av Ella Thelenius

ANTOLOGIN.indd 6

Psykvården brister s. 55 av Corinne Jendesten Weiss kul att du är här, det var längesen. s. 61 av Linnea Ulstrand Olsson Får jag behålla dina strumpor? s. 71 av Norea Dahlskog Dreamy s. 81 av Hannah Edlund Kind smiles s. 85 av Hannah Edlund Sol s.112 av Kadri Viikholm

2015-05-08 17:37

förteckning 1, 2, 3, Kör! s. 115 av Corinne Jendesten Weiss

Henry! s. 165 av Kadri Viikholm

Mötet i badhuset s. 143 av Kadri Viikhol och Hannah Edlund

Andas in s. 184 Hannah Edlund

Lekplatsen s. 149 av Corinne Jendersten Weiss och Johannes Jönsson Frida s. 155 av Malin Robertsson

Andas ut s. 187 Hannah Edlund

Hjälte s. 189 av Kadri Viikholm

SSS s. 158 av Hannah Edlund

Kid Cudi är min antidepressiva medicin s. 207 av Corinne Jendesten Weiss

Clouds s. 161 av Hannah Edlund

Create s. 220 Hannah Edlund

ANTOLOGIN.indd 7

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 8

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 9

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 10

2015-05-08 17:37

Tunnelbanans stensolida golv är de främlingskalla fingrar som fjäderlätt omlindar mina plötsligt så bara tår. I denna del av vardagslivet ska vintervarslet domineras av hettan från blodsomspunnet människokött, dryparsvettigt både av livet framför och livet efter. Att höra okända röster är ett intryck som motsäger knottrarna på min hud, mitt huttrande hjärta pumpar blodet under fryspunkten men ändå ska jag inte frysa. För säg, ska inte simpel människovärme vara starkare än alla novembernålar i världen? Jo visst, visst, men vart tog den vägen? Alla gestalterade nystan av ådror och vener och möra pulser som tappat taget om änden lämnar en enda röd tråd efter sig. De hasar sönder sina uppluckrade medvetanden och svamlar isär. Fastän stationen är fylld till bristningsgränsen av tjocka ytterkläder och suckningar, är de ändå bara kläder och suckningar. Och snart finns där bara en enda röd tråd, vibrerande het och lika full av liv som vilken frisk människa som helst. Den binder samman allt och allt igen men det är också det enda den gör, lindar in dig i en röd tråd och du fryser ändå säger jag ju jag fryser ändå! Stationen är så uttänjd av människokroppar men samtidigt så ekande tom. Det stensolida golvet vill slitas sönder, ända in till benet, min gåshud har slutat svälja sig själv i påtvingat förnekande och skriker tillsammans med mig stumt ut sin undran. För var är de tusentals andedräkter som ska hålla mig varm när vår del av jorden somnar in? Vad hände med det sprudlande av äkta liv som höll Stockholm på spåren?

ANTOLOGIN.indd 11

2015-05-08 17:37

I Gullmarsplans tunnelbanestation finns smäckande lysrörslampor, rastlösa avgångsskyltar oh en ständig stank av unkna korvochbrödkorvar. Ett solitt stengolv, nerslitet in till benet i en spegelblank matthet, drar ner människor med huvudet uppe i taket. Tanklöst faller de sjutusen meter vid varje kliv och svävar lika handlöst upp igen. Under varje fotpar följer en ignorant tvilling lika vilset efter, småspringandes längs en parallell stig (men på fel sida). Kisar man blir varje egen rörelse oegen, bara en bricka i spelet, och sluter man ögonlocken med ögonen öppna går varje unik individ i samma gråskala som vilken sjukligt ofrisk människa som helst. Dessa stumma skumma skepnaders väg är en intrikat spindelväv av avvikande småstigar, men trötta faller blytunga ögonlock ner och de förlitar sig bara på marken de står på. Tankarna de tänker blir gamla, ekande skrik på hjälp dör tillslut ut, tills surrandet av deras likgiltiga medvetanden bildar en mjuk bädd där alla spår av äkta liv tryggt kan somna in. Och alla gestalterade vener och ådror som inte redan föddes gamla pulserar sig bara trasiga i kanten, innan de rycker den röda tråden ur tanken och svamlar isär.

ANTOLOGIN.indd 12

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 13

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 14

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 15

2015-05-08 17:37

Mamma och jag i vardagsrummet Jag var liten Kanske fyra år Hon var 30 Smal och så Gärdestad sjöng ut sin sorg Han ville ha en egen måne Och vi dansade vilt till hans sång Och vårt vardagsrum var lite för trångt Men det var jag för liten för att förstå Det var innan man hade lärt sig Att andra i staden inte hade så “Det här var mormors favoritlåt” Kommer jag ihåg att hon sa Det var konstigt Att mamma inte hade sin egna mamma kvar Sen blev mamma sjuk 16

ANTOLOGIN.indd 16

2015-05-08 17:37

Kom inte längre upp Men pappa sa att vi skulle låta henne va Men jag sprang in ändå Ville dansa till Gärdestad Och på dagis sa dom att det var konstigt Att mamma och pappa inte sov med varann Jag sa att deras föräldrar var konstigare Att mamma behövde va ensam Och mamma grät inte ofta Men jag såg det ibland Som när pappa skrek om pengar Och mamma gick in på rummet Försvann Sen började jag skolan Och vi skulle säga vad våra föräldrar jobbade med Jag sa att mamma var sjukskriven För det var innan man hade förstått 17

ANTOLOGIN.indd 17

2015-05-08 17:37

Att det var något fel på det Dom frågade hur hon var sjuk Och jag visste inte hur jag skulle svara på det För mamma var sjuk på insidan Det var inget man kunde se Och jag lärde mig skämmas För mamma var en såndär Som inte bidrog till samhället Som bara tog och var till besvär Hon var lat och en parasit Inte välkommen i vår skärgårdsvärld För här skulle man jobba Bo i villa och må bra Och om man inte gjorde det Var man inget att ha Och mamma och pappa skiljde sig Och mitt barnhjärta brast 18

ANTOLOGIN.indd 18

2015-05-08 17:37

För även om dom inte sov med varann Så hörde dom hemma på samma plats Men pappa flyttade ifrån Och mamma skaffade en katt Och jag flydde in i mina tonårsår Där jag själv brast Och jag blev också sjuk Fast ingen kunde se Tur att mamma fanns där Och hjälpte mig med det Och jag fick se vilken kraft Min lejonmamma alltid haft För hon kämpade för mig varje dag Fast hon hade sina egna problem kvar Och det var då jag förstod Hur stark hon var Och att hon inte skulle ge upp 19

ANTOLOGIN.indd 19

2015-05-08 17:37

Som hon hade gjort när vi var barn Och efter 20 år lyssnade dom på vad hon sa Förstod att hon inte ljög om hur det var Och jag såg henne gråta när hon fick sitt svar I vardagsrummet som krympt sen jag var barn Och jag visste inte exakt vad det var Men jag förstod Att än finns det kvar Dans till vår Gärdestad

ANTOLOGIN.indd 20

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 21

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 22

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 23

2015-05-08 17:37

I was so certain I was dreaming. I had to be. Such things didn’t exist anymore, right? They died with like the dinosaurs? But I knew in the pit of my stomach that I was very much awake, I remembered clearly how I had woken up and taken a shower. I hadn’t gotten much further than that though before I realized that something was very, very wrong. The thing that was wrong was in the kitchen, rummaging through my fridge in vild abandon. Either it hadn’t noticed me, or it didn’t care, because it’s massive convulsing body just kept pressing further in, probably having a go at the delicious pie I had been saving for when I get visitors. If it even had a mouth. Did they have mouths? Suddenly I wished I had been paying more attention in biology class, because it would have been very useful. Or not. I mean, it’s not like one of that size had been discovered before in our time, so they most likely wouldn’t have been talking about it to fifth grade students. As it started backing back out, it’s body writhing and slapping down on the floor, I realized I had been distracted for a bit too long. If it did have eyes, such a bad student as me wouldn’t know, it would notice me soon, and I really didn’t want to know what it would do when it did. In my mind’s eye I saw it wriggling down my throat, pressing my skin taunt with it’s impossible mass and causing an unnatural friction against my gums with it’s rough bristles. For some reason my only preventive action was to firmly place a chair over it. Not the most logical thing I could’ve done. After all, it could just slither out from between the legs, even though it would be a narrow fit. There was also the fact that both the front and the back, neither which I knew which was which, was sticking out quite far on both ends of the tiny-looking chair, coming dangerously close to slapping against my legs and revealing my position. And so they did. I would like to think that the 24

ANTOLOGIN.indd 24

2015-05-08 17:37

sound I made didn’t actually come from me, but rather some odd bird from outside one of the narrow windows, that would be very annoying to hear in the earlier hours of the day. I also threw the chair away from myself, and the writhing mess on the floor, for some godforsaken reason I would later call ”pure stupidity”, and the pitiful thing bounced off the table in the most spectacular fashion only to fall back down on the hairy sausage on the floor. Only this time on it’s side, so the very uncomfortable backrest landed even more uncomfortably than usual on the big thing’s back, pressing out a small sound I would imagine coming from a small puppy, or maybe a kitten, as you accidentally stepped on their paw. I froze, mid-leap in the kitchen doorway, and slowly turned around to assure that there were indeed no adorable baby animals in the room being eaten by that monstrosity. The only thing with anything like fur on it was the dangerous-looking thing itself though, and so I gave into the impulse to just slightly, slightly nudge the chair with my foot. A sound came out again, a bit too similar to the first for me to deny the connection. I stepped back. I stared. I slowly reached out through the doorway into the hallway and grabbed my half-broken umbrella, all the while trying to keep my eyes on the now still creature collapsed on the floor. It stayed still while I struggled to open the worn item, and didn’t do much more than twitch at the twang that sounded through the room when I succeeded. Holding the umbrella, that was now proudly displaying its tears and holes, like a shield in front of me I creeped closer, one slow step at a time until I was standing close enough to touch the actual deathly still body itself with the pointed tip of my weapon. I did so carefully, not wanting to anger the thing by causing it pain, but still ended up sinking the hard metal quite a bit into the surprisingly soft skin, stretching 25

ANTOLOGIN.indd 25

2015-05-08 17:37

it inwards into a dent on the creature’s side but seemingly not breaking it. A sound came out, as loud as the first and accompanied by a motion reminding me of the way a dog would jump from unanticipated contact. I moved in much the same way, dropping the umbrella in the progress of being in too much of a hurry to get away. This time I actually moved out of the kitchen, in an explosive sprint that would’ve been very convenient when I still had PE-class to try and get through with acceptable grades. I stopped with my hand on the front door’s handle, wondering if I were really about to flee and give up my home to an insect. A very big insect, mind you, but still just an insect. I took a deep breath. I had never had to pump myself up for something so out of the ordinary, but I still tried my best, telling myself I was the superior lifeform and thinking of all the caterpillars I had accidentally stepped on as a child. One, there had been one. My fun of running down the hill had been cut short by the teacher pointing out my murder. I wasn’t going to let one of those damned things ruin my breakfast as well. So I grabbed the second and last umbrella I owned, which was a lot newer and less worn than it’s sister, and held it in front of me in both my hands like a sword as I confidently stepped back into the kitchen. Then I promptly dropped this second and last weapon as well when it turned out the elongated creature had moved closer to the doorway. So close, in fact, that my first stride into the kitchen almost landed on its soft belly. Barely avoiding that, I instead managed to lean a bit too far backwards, waved my arms in the air for a second before i fell down and landed on my patiently waiting shoes with body parts that were not supposed to go anywhere near them. It followed me this time, the many sections of its body moving like waves rippling over water, worming closer to my face with what I guessed was 26

ANTOLOGIN.indd 26

2015-05-08 17:37

its own. Then it stopped, only for a moment, lying parallel to me on the floor, the only movement being the soft rise and fall of its breath. My body was frozen in place, even my own breath staying stuck in my throat, but I knew I had to take this pause, this chance to move, to get away from this seemingly dangerous creature. I forced my palms to push against the floor, feeling as though my arms were stuck in some thick liquid, and got up into a sitting position. I hadn’t anticipated this causing a reaction from the other living creature in the hallway, and so the tiniest little twitch of its body caused me to wildly flail my legs around, some of the unfocused kicks brushing up against the bristles on the monster’s side and in turn making it flee back into the kitchen. It slowly occurred to me then, as I was sprawled on the floor, that the thing didn’t seem particularly vicious. More cowardly, if anything. This thought only became stronger when I crawled up to the doorframe to carefully peek inside and easily spotted the giant body where it had wriggled in under the table in a pathetic attempt to hide. It was somewhere in between sad and humorous to look at, with both ends sticking out from behind the legs of the table that didn’t give much cover to begin with. I slowly got back on my feet, keeping my eyes on the intruder and making as little noise as possible as I sneaked into the kitchen, all the while keeping as much distance as possible from the table and what it was so badly hiding. Getting to the fridge only took a few steps, and with the door already being open, since giant insects aren’t polite enough to close them after themselves, I was able to look inside without making any noise. It really was a mess, with food being smeared across the shelves like a giant five-year-old had attempted to paint with them, and half of my delicious pie was gone. I aimed a glare at the creature visible between the tables legs, and almost as if it could 27

ANTOLOGIN.indd 27

2015-05-08 17:37

feel it, the thing curled up a bit as if ashamed of its rude behavior. The last thing I noticed, as I turned back to the contents of my once very orderly fridge, was that almost all my vegetables were gone. All that was left was a sad-looking shriveled carrot and half of the fresh lettuce I had bought the day before. The hungry insect must have worked hard to get it out of both the compartment and the plastic it had been shielded by. From this I drew the conclusion that it must really have liked lettuce, which felt logical as I could imagine it eating leaves in its natural habitat. I gathered the remains of the feast in my hands and left the kitchen, but not before shooting a glance at the creature huddled between my mismatched chairs, reminding me of a puppy hiding from the rain. It didn’t feel like I had to worry too much about leaving it for a few moments. I moved in quick strides to the unused room filled with junk at the end of the hall, feeling a bit like a clever protagonist from kid’s movie, putting a plan in action. I felt a bit less like that when I opened the door and realized that the big ugly cage I had been holding for my aunt had been picked up last week by her girlfriend, and it wasn’t like I had another one just laying around. All that was left from her pet-keeping equipment was a abandoned leash, curled up on a stack of boxes and forgotten. I had intended to just put the salad in the cage and waited for it to go inside. Using the leash would require being a bit more hands-on in the capture attempt. I took it regardless, running out of options and being impatient to get the thing away from my fridge and the few remaining items of food, which now that I think about it probably would’ve had to be thrown out anyway after being squashed by a giant caterpillar. But I was hungry and quite frankly sick of my breakfast and normal life being put off by unforeseen circumstances I had no control over. So, with the leash in one hand and a few 28

ANTOLOGIN.indd 28

2015-05-08 17:37

leaves of lettuce in the other, I marched back to the kitchen to deal with my odd infestation problem. But I never got to experience what it feels like to have a giant insect on a leash, because when I got back into the room said insect was still supposed to be in I was greeted by the open window that I had been too preoccupied to pay attention to before, and the sounds of screams leaking in from the street outside. The kitchen was empty. As I stood there, the lettuce gently falling to the floor where i dropped it, among my toppled over chairs and broken umbrellas, listening to the people outside experiencing what I myself had gone through earlier that day, all I could think about was that I really should remember to close all my windows before going to bed next time.

ANTOLOGIN.indd 29

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 30

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 31

2015-05-08 17:37

Det brinner. Det brinner och jag skriker. Du skrattar bara och jag förstår inte hur alla kan skratta när hela sjön brinner. Insikten slår mig, hårt. Det finns ingen eld, det är bara tomma hallucinationer och konsekvenser av rastlöshet och dumstridighet. Jag försöker stämma in i de andras skratt men det skär sig så jag tystnar, ler bara lite och låtsats som ingenting, det är enklare så. Jag lägger mig ner på den fuktiga bryggan och jag kan inte låta bli att tycka det är kallt fastän jag har din tröja på mig. Jag måste ha slumrat till för jag väcks av ett plötsligt ljud, en fräknig kropp bryter vattenytans lugna melankoli och upphetsade tjut hörs innan flera snärtande plask ljuder. Frustande skratt och chockade andetag. Jag sitter ensam kvar tills du kommer tillbaka från skogen där du letade täckning så du skulle kunna ringa din farmor, så hon inte skulle bli orolig. Men du vet att hon oroar sig ändå. Vi sitter och ser på medan de andra gör stela, nästan panikartade rörelser i det kalla vattnet för att hålla huvudet över ytan. Du skrattar lite lågt när jag duckar undan högt flygande vatten som skvätter. Jag vet att du inte hoppar i för att du vill hålla mig sällskap, för du vet att jag inte kan simma och jag vet att du är den bästa av alla här på det. Men vi har fått tillräckligt många kallsupar för att ha lärt oss att man inte ska kasta sig i närmsta vatten för att släcka törsten när man inte vad vad man törstar efter. När himlen inte kan bestämma sig och mörkret delar på sig, släpper fram skyggt ljus, börjar vi gå hemåt, du leder din cykel mellan oss på den smala stigen och jag försöker hålla balansen som hela tiden tycks svikta. Vi hör sorlet från de andra, de som ligger kvar och väntar på att det ska bli morgon. När vi kommer ut ur skogen möts vi av en tom motorväg, asfalten är sval mot mina fötter och jag kämpar emot en plötslig vilja att lägga mig ner på den. Det gör jag 32

ANTOLOGIN.indd 32

2015-05-08 17:37

inte, självklart gör jag det inte. Du hoppar upp på din cykel och innan du nickar mot pakethållaren, hinner jag bli orolig över att du ska dra. Jag vet inte var vi är och jag vill inte vara vilse själv. Jag hoppar tacksamt upp, lägger armarna om din kropp, kopplar samman händerna vid din mage och lutar kinden mot din rygg. Vinden fastnar i mitt hår, får det att trasslas ihop innan det faller ner i mitt ansikte. Jag försöker blåsa bort det, testar att gnugga pannan lite mot din skjorta, allt för att inte släppa taget, jag är rädd att jag kanske ramlar av då. Min balans har aldrig varit något att skryta om och den blir inte bättre när jag är full. Dimmiga ängar breder ut sig längs den slingriga vägen, du cyklar snabbt och rådjuren som betar vid vägkanten blir till streck när vi åker förbi. Vi stannar utanför mitt hus, det har börjat regna och jag vill att du ska följa med in. Men jag vågar inte fråga. Du lutar dig mot cykeln och din skjorta är prickig utav regnet. Jag ser ner på mina bara fötter och det avskavda nagellacket har slutat glittra. Det ligger en stilla förväntan i luften och jag vet inte vems ansvar det är att göra verklighet av skoldagarnas varsamma dagdrömmar. Jag är blyg, för blyg. Så jag ger dig din tröja och tackar dig för skjutsen. Men när vi kramas ett tyst hejdå så kanske vi gör det lite för länge för när vi släpper taget finns det en elektrisk spänning mellan oss och jag vet inte vad jag ska göra så jag börjar gå mot min veranda och du gör dig redo att cykla hem. Din farmor väntar förmodligen uppe på dig. Vi delar en sista blick innan jag vänder mig om för att låsa upp dörren och innan jag går in kan jag inte låta bli att se efter dig när du cyklar vidare längs den morgontrötta gatan.

ANTOLOGIN.indd 33

2015-05-08 17:37

På radion pratar dom om en storm. Mina föräldrar är bortresta och huset känns för stort, jag stryker omkring, rastlös. Lövklädda grenar slår mot fönstren och jag ligger på heltäckningsmattan med vinylen på högsta volym för att inte känna mig ensam. När skivan är slut och nålen hoppar ur hörs försiktiga knackningar på dörren, jag skuttar upp, tacksam över att något händer. Jag öppnar dörren med en tillbakahållen iver och jag får syn på dig. Vi har inte synts på två veckor men nu står du utanför min dörr och jag inser att jag saknat dig, men bara lite. Du är dyngsur, din tröja avslöjar konturerna av dina höftben och du ler lite ursäktande, svamlar lite generat om att du var i området och att kedjan på din cykel hoppade ur och att du frös av regnet. Jag släpper in dig utan att tveka och vi står där i några tafatta sekunder innan någon av oss reagerar. Jag drar lite i den stora tröjan jag har på mig i ett försök att täcka mina trosor. Du huttrar och jag säger åt dig att ta av dig den blöta tröjan, att jag ska hämta en handduk och en torr tröja åt dig. Jag springer till mitt rum och tar på mig ett par för små pyjamasbyxor innan jag springer vidare till badrummet och sedan till pappas garderob. När jag kommer tillbaka sitter du i vardagsrummet och bläddrar i en av pappas gamla biltidningar, jag stannar i dörröppningen, andas ut och iakttar dig i några korta sekunder innan du får syn på mig och lägger ifrån dig tidningen. Jag sträcker fram handduken och tröjan och du ställer dig upp, du kommer nära och ett tag tror jag du ska kyssa mig, men du tar handduken, ler blygt och går förbi mig in till badrummet. Du lämnar mig i vardagsrummet, kippandes efter andan. Du säger mitt namn och när jag vänder mig om står du barbröstad och frågar efter den torra tröjan. Jag kastar den till dig samtidigt som min blick färdas över det landskap som 34

ANTOLOGIN.indd 34

2015-05-08 17:37

är din kropp. Det var min mormor som lärde mig att tänka på kroppar som landskap, som lärde mig att det är svårt att tycka att en kropp är ful då, man kritiserar inte berg för att vara för höga eller ett hav för djupt. Hon hade rätt och du är så himla vacker. Precis när hettan stiger på mina kinder och du är på väg att säga något så går strömmen och vi badar i ett plötsligt mörker. Utanför hörs vinden, hörs löven, hörs regnet. Men här inne är det enda som hörs skälvande andetag och fumliga hjärtslag. Du måste ha tagit upp din mobil för ett svagt ljussken lyser upp ditt ansikte och jag ser att tröjan är för stor för dig, men du verkar inte bry dig och om jag fick välja skulle du inte ha någon på dig överhuvud taget. Men det säger jag inte, istället kan jag inte låta bli att skratta, du stämmer in och vi står så ett tag, skrattandes i varsin ände i korridoren i mitt hus medan det stormar utanför.

Vi bestämmer oss för att äta något och medan du kokar makaroner tänder jag ljus. köket luktar gas från spisen och jag blir lite yr, men jag vet inte om det är på grund av gasen, röken från de utbrända tändstickorna eller det faktum att du är här. Vid matbordet i mörkret släpper blygheten och tuggandet av makaronerna varvas av frågor, vilsna berättelser och ivriga svar. Din röst är som sammet struken åt fel håll, sträv och varm. Jag försöker att inte låtsats om att det är skitläskigt hur du kan bända upp listerna som håller mina hemligheter på plats. Jag vet inte hur men vi hamnar till slut i soffan där vi somnar. Du med ansiktet mot mitt hår och ena armen om mina axlar och jag med mina barfota fötter mot dina ben och mina händer knäppta mot bröstet

ANTOLOGIN.indd 35

2015-05-08 17:37

Vi åker genom den lilla staden vi bor i på väg till en fest hos en av dina kompisar jag aldrig träffat. Vi ser allt när vi rullar längs de nedgångna gatorna, de illamacthande målade husen i bleknade pastellfärger och fönsterluckor, verandor fulla av flisor och torra gräsmattor, det lilla centrumet med de blinkande neonlamporna och galler för butiksfönstren, skolan i rött tegel som alla någon gång smygrökt bakom mitt i natten. Vår del av staden är nostalgisk, den innehåller mer ärr från drömmar som aldrig blev än vad den gör framtid. Vi korsar den stora vägen och fortsätter genom den rika delen av staden, här är husen pedantiskt vitmålade med små guldiga lejonhuvuden på dörrarna, turkosa pooler och rosa blommor. Jag blundar efter ett tag, blir nervös för jag är inte fin, men det är det här. Vi stannar framför ett stort hus och jag måste lyfta huvudet högt för att kunna se hela, för att kunna se var himlen ovanför det börjar. Du ler försäkrande, du är van vid det här, i din skola är det här vad som är normalt, där är du det som är annorlunda och jag kan inte greppa det här, det är för långt ifrån vad som är mitt. Du öppnar dörren och röster hörs inifrån, musik blandas med rop och skratt och jag vågar inte gå in, men plötsligt är din hand millimetrar ifrån min höft och jag känner värmen stråla från din hud. Det är förmodligen en gest som ska vara trygg men det gör mig knäsvag. Jag blir till en klyscha under din beröring. Och jag som trodde jag var annorlunda. 36

ANTOLOGIN.indd 36

2015-05-08 17:37

Folk står och röker under fläkten i köket och jag har svårt att urskilja deras ansikten, alla ser likadana ut. Jag hälsar på folk, glömmer deras namn i samma sekund som jag hör dem och tar djupa klunkar av något starkt tills udden av min nervositet är rundad och tills jag vågar stämma in i samtal om saker jag inte alls förstår. Jag tappar ord men ingen märker, vi skrattar åt saker som egentligen inte är roliga, men som nu verkar vara otänkbart att inte skratta åt, folk kommer närmre och jag vet inte vart du är. Huset är stort och jag tappar bort mig själv i det, jag sätter mig i sängen i ett rum med beiga väggar och det är varmt, för varmt så jag går ut igen, försöker hitta dig men hittar någon annan. Korkade frågor och tråkiga svar, diskreta rörelser och flera klunkar och plötsligt hånglar jag med en kille vars namn jag inte ens kan. Det känns mest obehagligt, blött och hans tunga är påträngande, jag gillar det inte men vet inte hur jag ska be honom sluta, så jag biter honom i tungan och han drar sig undan, jag torkar munnen mot ärmen och vänder mig om, men innan jag bestämt börjar gå därifrån ser jag dig hångla med någon annan och innan jag lämnar festen hinner jag börja gråta. Helvete. Jag sparkar omkull din cykel innan jag börjar gå hemåt, tårarna rinner envist och jag svär, försöker bli förbannad istället för ledsen men blir bara arg på mig själv för att jag lät mig påverkas, alla fyllehånglar och jag borde inte tro på något som inte ens är. Jag har kommit en bra bit och har inte långt kvar när du cyklar upp bredvid mig. Jag låtsats inte om dig och fortsätter gå men du stannar framför mig, blockerar min väg, frågar varför jag gick och om jag fryser. Jag säger att festen sög, att allting suger och att klart som fan att jag fryser. Sen frågar du varför jag sparkade ner din cykel och varför jag inte tog på mig skorna innan jag gick, du 37

ANTOLOGIN.indd 37

2015-05-08 17:37

håller upp dem framför mig, räcker fram dem. Jag hade inte ens tänkt på det, kanske för att vägarna hittills varit nyasfalterade, för att jag inte kommit in på våra ojämna grusiga vägar än. Jag muttrar en ursäkt för din cykel, tar skorna och sätter på mig dem, går runt dig och fortsätter. Du börjar cykla bredvid mig utan att påpeka hur långsamt det går. Vi är tysta och när vi byter underlag, när marken blir ojämn och grusig så antar vi båda att vi är på väg hem till mig, för du svänger inte av och jag stannar inte. Väl hemma börjar jag bli nervös, betyder det här något, ska vi ligga, förväntar du dig att vi ska det, ska vi sova i min säng eller ska du sova i en egen. Jag har inte gjort det på det här sättet förut, har aldrig tagit hem någon, har aldrig brytt mig och nu känner jag mig plötsligt liten och jag blir generad. Jag fumlar med nycklarna och till slut tar du dem ifrån mig, varsamt, så låser du upp dörren och väl inne i hallen slår tryggheten emot mig, jag kan det här, det här är mitt, det är du som borde vara nervös. Och det är då det slår mig att du kanske är det, jag har bara tänkt på mig själv, har glömt dig. Vi lutar oss mot varsin vägg i hallen och ser på varandra, det hela är lite tafatt innan jag tar första steget. Jag kommer nära men jag vågar inte möta din blick än, jag leker lite med din tröjkant och jag ser hur du håller andan, din hand letar sig till min rygg i mörkret och när jag samlat mod till mig att se på dig så andas du in. Sen kysser du mig, eller så kysser jag dig. Ärligt talat vet jag inte vem som kysste vem, men det spelar ingen roll. Plötsligt spelar inget roll. Dagen efter, när vi hånglat lite mer och du gått hem, så brister något inom mig. Det väller in en sorg och jag känner mig ensam. Känslan känns malplacerad och inombords byggs paniken upp. Jag vet inte vad jag ska göra för jag vet inte vad jag det är som jag känner. Jag slår på teven, bäddar ner mig 38

ANTOLOGIN.indd 38

2015-05-08 17:37

under täcken och när tårarna börjar rinna låter jag dem, för jag inser att det inte finns något annat jag kan göra. Jag vill trösta mig själv, vill bygga upp det som rasade och jag vill sluta tänka på dig när jag borde tänka på mig. Jag kryper ihop, gör mig lika liten som jag känner mig och försöker få kontroll över andningen. Du smsar ett hej och jag kan inte förmå mig att svara, det gör ont att andas. Jag vill att du ska vara här men jag är arg på dig för att du inte gör mig hel. Du är så himla bra och fin men du gör mig inte hel. Och det är så jävla orättvist av mig att lägga det ansvaret på dig för det är mitt eget och jag hatar att jag gör så mot dig. Det är fegt av mig att skjuta ner oss innan vi ens tagit avstamp. Jag svarar till slut och det enda jag har att säga är förlåt. Mina föräldrar kommer hem senare samma dag, mamma hittar mig på soffan med rödgråtna ögon och en sönderbiten underläpp, hon frågar inget utan kramar mig bara och i hennes trygghet andas jag ut, faller jag sönder innan jag går ihop mig. Jag somnar med huvudet i hennes knä med hennes fingrar pillandes i mitt hår och fastän jag inte borde så saknar jag dig. Och jag vet inte hur vi ska komma vidare härifrån. Det går dagar och jag bär runt på en tomhet som urholkar mig. Det enda jag orkar göra är att sova, mobilen ligger bredvid kudden och jag vet inte om det är för att jag ska kunna svara om du vill mig något eller om jag hoppas på en impuls som får mig att våga ringa dig. På nätterna vaknar jag och panikkliar på min eksemfläck på underarmen och den svidande känslan känns skön fastän magen knyter knutar. Efter ett tag har jag inte längre koll på dagarna, solens blyga sken landar på min kropp genom fönstrets smutsiga glas, den reser över mig i takt med timmarnas gång och jag ligger 39

ANTOLOGIN.indd 39

2015-05-08 17:37

stilla i väntan på att något ska förändras. Jag vaknar av lågmälda röster i hallen, den ena kan jag urskilja som pappas men den andra är okänd. Golvet utanför min dörr knarrar i takt med någons steg och när dörren öppnas får jag syn på dig. Jag blir förvånad och jag vet inte vad jag borde göra. Du stänger dörren bakom dig och sätter dig på sängen, ser ner på dina fötter innan du ser på mig och jag krymper i väntan på din blick. Vi stirrar ner varandra ett tag innan spänningen släpper och utan att säga något lägger du dig ner mittemot mig i sängen. Du ser på mig och nu är det jag som ser bort, jag börjar gråta igen och jag blir så himla generad. Jag försöker gömma ansiktet i händerna men dem skakar och jag kan inte få dem att sluta, du flyttar närmre, låter mig begrava ansiktet mot din axel istället och jag är tacksam över att du låter mig gömma mig. Vi sitter på mitt tak med en vinflaska mellan oss. Stilla vindar reser håren på våra armar och sommarens sista värme är flyktig men med din hand i min blir jag varm och än så länge behövs inga jackor. Du pratar om sådant jag missat, vem som hånglat med vem, vems mamma som blivit på smällen och att din syster ringde från storstan häromdagen. Bakom likgiltiga blickar och skälvande rörelser gömmer sig saknaden efter henne, hon som drog och inte kom tillbaka, lämnade dig och jag vet att du tror att du inte bryr dig. Men jag fattar ju att du gör det. Och jag faller för dig, ramlar, snubblar, trillar. Samtidigt blir jag kär i idén om att du kan rädda mig, att jag kan bli bättre för dig. Jag fattar att det inte funkar så, att det inte är så lätt, men tanken kittlar hoppet och jag kan inte låta bli att önska att du är svaret på en ekvation som börjar och slutar med mig.

ANTOLOGIN.indd 40

2015-05-08 17:37

Det går sakta, men det går. Jag sover hela dagarna tills du kommer hem från skolan, sen sitter vi i soffan, du låter mig ha mina fötter i ditt knä när du spelar och jag läser min mammas gamla romaner om kvinnor som har fyrtioårskris och skaffar yngre älskare, vi säger inte mycket, kastar mest tillgivna blickar, och då och då pausar du spelet för att kyssa mig. Ibland somnar vi där, på den gamla manchestersoffan, jag med huvudet på ditt bröst så att ljudet av dina hjärtslag dränker det ständiga bruset jag har inombords, ljudet av min ångest. Din farmor bjuder över mig på fika, jag bestämmer mig för att orka, sitter i duschen i en timme och samlar mod till mig, låter allting ta tid, som om jag samlar ihop mig, del för del. Jag har sagt åt dig att du inte behöver hämta mig, att jag vill gå själv. Ni bor i ett litet hus vid en vändplan, flagnande blåfärg täcker husväggarna och en liten sned veranda vilar utanför ytterdörren, du väntar på mig där, du sitter på trappen och pillar med mobilen. När du hör mina steg på det glesa gruset ser du upp och ler. Du säger att jag är fin, som om jag inte bara har på mig jeans och min mammas gamla T-shirt, jag rodnar mot din axel och mumlar ett tack in i din tröja. Nervositeten pulserar i kroppen, får mina händer att skaka så jag 41

ANTOLOGIN.indd 41

2015-05-08 17:37

gömmer dem i fickan, försöker spela oberörd. Din farmor är snäll, hennes mjuka, gråsprängda lockar dansar runt öronen när hon visar mig huset och när vi kommer till köket stannar hon upp och ser på mig, säger att det är roligt att äntligen få träffa mig efter allt hon hört, du ler generat och jag står tyst och vet inte riktigt vad jag ska göra så jag ler lite jag med, och hoppas att det räcker. Jag sitter och dricker te ur en löjligt stor mugg. Jag skakar och spiller, skäms lite när ögonen tåras för att det aldrig går ihop för mig, för att jag alltid går isär. Du tar min hand under bordet och din farmor hämtar papper. Jag ser bort, för generad för något annat, ser på kylskåpet där det sitter fast vykort med omaka magneter, ser på fönstren som kantas småblommiga gardiner och till slut ser jag bara ner på bordet där tre plastklädda underlägg ligger försiktigt utplacerade. Innan jag går säger din farmor att hon hoppas få se mig igen, att jag är bjuden på din avskedsfest. Du öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Jag ser förvirrat på dig, jag fattar inte vad hon menar, för du har inte sagt att du ska lämna. Luften i mina lungor är stulen och jag säger andlöst tack och går nerför trappen, börjar springa hemåt och lämnar dig mållös efter mig på helt fel sätt. Jag vill att du ska komma hit, be om ursäkt och säga att det bara var skitsnack, du smsar mig men ringer inte. Det räcker inte. I det kalla ljuset följer jag mina blåmärksblåa vener med fingertopparna, räknar hjärtslag och låtsats som om jag inte är ensam. Jag höjer ljudet på teven för att dränka ljudet av pappas skramlande i köket, jag råkar smeta ut nymålat nagellack på fjärrkontrollen och svär för mig själv. Jag lägger 42

ANTOLOGIN.indd 42

2015-05-08 17:37

mig raklång i min säng och andas löjligt djupt som för att bevisa för mig själv att jag lever. Utanför håller solen på att gå ner men inom mig har det varit natt så jävla länge nu. Jag blinkar bort tårar när jag tänker på det, när jag tänker på vad jag blivit och när jag öppnar ögonen igen ser jag upp i det vitmålade taket, min blick fastnar på en lapp i taket, inser att någon måste stått i sängen för att sätta den där, ser runtomkring mig efter spår av andra, spår av dig, men jag ser bara mig själv splittrad över hela rummet, jag ser upp igen och läser ”jag ser dig”. Och just då önskar jag att det inte fanns något att förlåta och att du var här, att du såg mig. Efter veckor är jag trött på tystnaden. Jag går hem till dig, sparkar ner din cykel och jag vet att det är allt som krävs. Du kommer till mig tre dagar senare, kvällen är kall och jag får gåshud när jag möter dig på verandan. Du säger åt mig att ta på mig en jacka, att vi ska ta en promenad, jag svarar inte men gör som du säger, det är inte värt att bråka om. Vi går tysta bredvid varandra tills vi kommer till hamnen, våra handryggar snuddar vid varandra ibland, beröringar som skickar stötar genom min kropp, chockar hjärtat ur sin rytm. Vi sätter oss på en bänk med ansiktena mot vattnet, till slut vänder du dig mot mig, men jag vågar inte möta din blick. Du säger mitt namn och när jag ser upp säger du förlåt. Det är ett så jävla ynkligt ord och jag blir arg för att du inte fattar att det inte räcker till för det här. Att du inte får göra såhär mot mig och att du inte kan förvänta dig att jag ska kunna förlåta. Det blir tyst igen och tystnaden är så laddad att jag knappt vågar röra mig. Du börjar prata igen, håller blicken låst med min, säger att du tänkte berätta men du aldrig visste hur, att varje gång du var med mig glömde du att det fanns annat, att jag blev ett slags allt. Jag frågar inte om det, jag tror inte jag vill veta vad som gör det värt det allt det här, 43

ANTOLOGIN.indd 43

2015-05-08 17:37

men jag vill fråga hur du mår, jag vill hålla din hand och fråga om din dag. Men jag håller min egen hand i mitt knä, låter dig prata på, låtsas för en liten stund att allt är som det var innan. Jag avbryter dig till slut, säger vemodigt med blicken på mina skor att jag kunde ha älskat dig. Du ser bort, knyter dina händer tills knogarna vitnar och du säger till slut att du vet, att det är allt du egentligen ville. Det är då det brister och jag kysser dig fastän jag vet att det inte kommer ändra på något, att det imorgon inte kommer spela någon roll. Men det är samtidigt allt jag vill och allt som finns kvar att göra.

Vi går hem igen, denna gång är vi så nära att vi nästan snubblar på varandras fötter men det gör inget. Jag vill bara få vara nära tills det inte går längre. Du säger att du kommer komma tillbaka så småningom, på lov och lediga dagar, att du kommer skriva, ringa eller smsa. Jag vet att det inte kommer funka men jag säger inget för jag vill inte att du ska ha dåligt samvete över mig, men jag vet att du kommer bli missade samtal, fyllesms och bortglömda vykort i skrivbordslådan. Och jag måste lära mig att vara okej med det, jag vet bara inte hur, inte än. 44

ANTOLOGIN.indd 44

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 45

2015-05-08 17:37

Electric fingertips and six other poems about longing and breathing.

ANTOLOGIN.indd 46

2015-05-08 17:37

electric fingertips my body giving in shivers breaking me open my ribcage opening up your lips tracing scars left behind by old lovers the stubborn thumping of my heart breaths losing their way to my lungs gives it all away and I don’t know how to play it cool when seams are bursting and nails scratches bare skin you’re not close enough I grasp for you burying my secrets in your bones as you mumble my name onto my ardent skin you are planting flowers in concrete when you love me like this and I’m afraid to open my eyes ‘cause I think I might be seeing stars

ANTOLOGIN.indd 47

2015-05-08 17:37

Love me like iâ&#x20AC;&#x2122;m not made of ice surely I will melt under the heat of your hands but I will not break Your eyes skimming over the body thatâ&#x20AC;&#x2122;s composing all that I am hinting with words lost that you see the universe trapped within my ribs the planets moving to the rhythm of your heartbeat saturns rings turning to the sign of life in the impenetrable night your breathing

ANTOLOGIN.indd 48

2015-05-08 17:37

I want to tell you about the dreams I’ve had and also about how our neighbours now have a baby that never shuts up and that I got a promotion at work that I now have my own little office oh and I’ve fixed the broken pipe in the kitchen or not me, I hired someone but still it’s not broken anymore and you know the dress I wore to your brothers wedding? the blue one I accidentally shrunk it in the washing machine so I gave it to your niece and she wore it to her prom she looked beautiful and my sister broke up with her girlfriend she’s heartbroken but pretends she’s fine there’s so much I want to tell you about how I still wake up with your name tickling my mind just like it has since I was nineteen and a new bar has opened on our street and they serve really cheap beer and I guess I never told you that the shirt you thought got lost in Italy didn’t get lost at all I took it for it has always been my favourite and I sleep in it every night for I miss you like fucking crazy and since your funeral I don’t feel you anymore

ANTOLOGIN.indd 49

2015-05-08 17:37

The day we broke up I smoked a whole pack of cigarettes alone on the balcony where we used to sit sharing breakfasts, wine and kisses when the last cigarette was nothing but ashes burning between my trembling fingers I held my breath until it felt like I was gonna explode shatter into little pieces small enough for hands to hold me the way you couldnâ&#x20AC;&#x2122;t

ANTOLOGIN.indd 50

2015-05-08 17:37

he called me stubborn as I refused to yield his hands trying to bend me into shapes I couldn’t be for anyone he gave me a ring wanted me to fit in it my body rejected it and he blamed my heart for not beating for him I couldn’t possibly explain how my heart worked for me and no one else without hurting him in a way I wouldn’t be able to mend and there was no words for how much I would love to love him in all the ways I couldn’t in the ways that were enough and not insufficient

ANTOLOGIN.indd 51

2015-05-08 17:37

I traveled to New York last winter a week before I left my boyfriend of three years dumped me lost somewhere between grief and a freedom to big for me to carry I left home for the city that never sleeps thinking we could keep each other company in the nights too lonely to sleep through I was surprised to find out breaking up with someone isn’t at all like ripping of a bandage but more like removing stitches that you have worn for too long without knowing that that’s were the uncomfortable distress came from and I’m sorry that I wore your love like a itchy sweater made by my grandmother when I should have worn it like a fucking crown 52

ANTOLOGIN.indd 52

2015-05-08 17:37

I do not long for traveling to the moon Iâ&#x20AC;&#x2122;m afraid of the insignificance I would face weightless somewhere in space I would miss my mother stroking my hair my fathers unpredictable car driving and my sister crawling up next to me in bed too drunk to walk the stairs up to her room after a night out and I would miss the gravity holding me down stopping me from leaving when all I wanna do is stay 53

ANTOLOGIN.indd 53

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 54

2015-05-08 17:37

Corinne Jendesten Weiss

ANTOLOGIN.indd 55

2015-05-08 17:37

Psykvården brister

Sjukvården överhuvudtaget är otroligt fullt med brister, men psykvården är där jag har som mest erfarenhet. Kort sagt känns psykvården som att vara ett paket som skickas runt, slängs runt på vägen och när den skickats där den ska vara har vården inte längre ansvar, du är inte en människa du är en vara, blippas in, blippas ut, sorteras in, sorteras ut, när de inte längre behöver interagera med dig bryr dom sig inte, vården behandlar dig som att du är sjuk, du har redan fel och du är redan dum när du kommer dit. Det är otroligt viktigt med klara instruktioner och vad vi behöver göra och hur vi kan göra detta och om du är otrevlig mot oss kan vi tänka på det på dagar, vi får inte ihop livet, vi söker din hjälp, vi behöver klarhet i en värld där vi famlar i mörkret. För dig som gör det här varje dag det är klart att du vet det här, men vi, vi vet ju inte, det är inte lika lätt för oss. Att behandlas inom psykvården känns som om en skulle vara ett paket, en vara, samtalen ger inget och man vandrar på men står fortfarande stilla. Att ta medicin är att börja dagen med en påminnelse om hur du inte är bra nog, att något är fel på dig som måste rättas till. De är där för att hjälpa dig men tre pillar och en klunk senare känner du dig bara ännu mera sjuk. Ironiskt eller hur?

Hur känns det då att vara deprimerad?

Det är svårt att sätta fingret på det, kanske finns det inte ens en definition på känslan, en kompis till mig frågade hur det känns att vara deprimerad, en fråga jag inte alls var bered på eftersom ämnet fortfarande är väldigt tabu, för de flesta av oss är att dölja depressionen halva kampen. Jag försökte förklara så gott som möjligt att det känns som en inre ryggsäck fylld med stenblock eller att det är som att känna 56

ANTOLOGIN.indd 56

2015-05-08 17:37

att en drunknar men att se alla andra andas, ett krig med dig själv osv. Men för mig passar allt in men mest av allt så får depression mig att känna mig gammal. Så himla ynkligt, bittert gammal. Känner mig redan för gammal för att starta saker och för rädd att avsluta saker. Jag har redan levt så länge utan att egentligen levt alls. En inrotat hopplöshet som vägrar ge sig, nästan så att en börjar undra om det sitter i generna. När du väl söker hjälp, söker du hjälp fel, får gå hit får gå dit, de tycker de hjälpt, de tycker de har gjort sitt, är den drivande faktorn men inser inte att du är det döda rådjuret fastkedjad, du är där men du är inte där, och du vill och du finns men inte tillräckligt, inte tillräckligt mycket som om du inte redan visste det, som du inte redan kände dig så… otillräckligt. Du måste svara, hitta, komma, bekräfta, berätta, underlätta och göra framsteg. Bättre får betydelsen bra och inte självmordsbenägen betyder inte tillräckligt viktig att hjälpa. Tre månader senare får du en kallelse. Du förstår inte vad som menas, du ringer mottagningen kommer fram till telefonsvararen som i sin tur väcker fler frågor än svar, kravlar dig ur sängen, kommer sent till din tid trots att du var framme i god tid på hållplatsen, den du ska till ger attityd, säger något om en klocka vilket fyller ditt huvud med förvirrande tankar om klockor och vad tusan det är människan babblar om. Det vänder sig i magen så fort du stiger in på mottagningen, din första instinkt är att springa därifrån, en instinkt som håller i sig hela mötet och resten av dagen. Du får beröm för ett skolarbete och det sätter sig inte ens lite, rinner av själen som vatten på hud.

ANTOLOGIN.indd 57

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 58

2015-05-08 17:37

Du kan inte gå till en mottagning och du behöver en tid till en annan. Inte en annan psykolog eller kurator utan en annan mottagning. Nej men det går ju inte, omöjligt och alldeles för krångligt som om en inte redan kände sig jobbig. Allt är så himla krångligt, och det kostar så mycket pengar och finns inte särskilt mycket olika behandlingar, dåliga kuratorer och psykologer. När du väl har sökt hjälp är det som en tsunami som kommer över dig. Och när det är svårare att söka hjälp än att vara ’sjuk” det är då vi vet att det är något seriöst fel på psykvården.

ANTOLOGIN.indd 59

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 60

2015-05-08 17:37

Linnea Ullstrand Olsson

kul att du 채r h채r, det var l채ngesen.

ANTOLOGIN.indd 61

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 62

2015-05-08 17:37

jag la mig på golvet och grät du sa, jag älskade dig aldrig på riktigt jag skrev att, vi kunde väl ses du hade redan glömt allt vad vi var ensamma timmar, tills du kom lika ensamma timmar med dig du och jag, två minus som blev plus inte alpha och omega, aldrig hela

ANTOLOGIN.indd 63

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 64

2015-05-08 17:37

Jag vågade inte andas. Jag var rädd att du skulle lämna mig. Jag kunde inte andas. Sen lämnade du mig. För första gången andades jag in, och när jag andades ut grät jag. Jag grät okontrollerat, för alla nätter jag ville hålla om dig men inte vågade. Jag grät för alla gånger vi tog promenader hand i hand, och för alla gångerna vi inte gjorde det. Grät för alla gångerna vi inte sov. För alla gångerna vi aldrig sa förlåt. Jag grät över hur fel vi var för varandra, och för hur vi en gång kändes som det mest självklara i världen.

När vi satte oss på planet var våra hjärtan kvar i London. Kärleken som tog oss till parkerna i Brighton, den tog slut mellan stånden i Camden. Du tog min hand och jag kramade den hårt, vi lyfte och viskade hej då. Till varandra, till London, till allt som var vi.

ANTOLOGIN.indd 65

2015-05-08 17:37

He had an anchor on his shoulder, with ropes to his back I often lay on his collarbone, right under the anchor, feeling at home It became my harbour, my safe place, until it was no more Instead of keeping me calm and safe, the anchor pulled me down And when I lay there on the bottom of the ocean, I thought; I will not drown I cut the ropes and became free, creating a new stronghold inside of me

ANTOLOGIN.indd 66

2015-05-08 17:37

Du letade efter n책gon och jag var vem som helst

Skulptur; Eva Fluur Jonson 54. No Title 67

ANTOLOGIN.indd 67

2015-05-08 17:37

Jag vaknar upp, hjärtat slår dubbla slag, du står i mörkret. Mina ögon är strålkastare på ditt rådjursjag. Stilla. Dina händer balanserar disk. Rädsla över att tappa den i mörkret i natten. Du står kvar, orörlig. Jag iakttar dina andetag, snabba, korta. Plötsligt släpper du allt, som om det var tidsinställt. Glasen splittras, tallrikarna slår högt mot golvet, du andas lugnare nu. Går på tå, rädd att trampa på glas, rör dig försiktigt. Dammkorn flyger i luften när månen tittar fram, skiner på dig. Du sätter dig på huk i härvan av krossat porslin. Gör en kullerbytta. Inte ett ljud hörs förutom skärvorna när de pressas in i din hud. Glaset glittrar längs din ryggrad. Jag reser mig upp, du kollar på mig. Tårarna blänker i dina ögon, blodet rinner längs din rygg. Jag sätter mig på huk mittemot dig, så att våra knän har kontakt. Porslin och glas skär in i mina fötter. Vi håller hand där i smärtan, och du säger med gråten i halsen, att du bara vill bli glad. När gryningen kommer sitter vi kvar, har förvandlats till glas, inget mer du eller jag. Nu finns det bara skärvor i ett vardagsrum. Skärvor som varit hela men som tappades en natt.

ANTOLOGIN.indd 68

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 69

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 70

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 71

2015-05-08 17:37

”Får jag behålla dina strumpor?” hon tittar ner på sina fötter och viftar på tårna. Strumporna är helt vanliga svarta. Han ser lite förbryllad ut, han står i dörren beredd att gå men frågan tycks hålla honom kvar. Hon sitter på sängen och möter hans blick för första gången. ”Om du vill.” ”Det vill jag.” Dom står kvar i sina positioner, som att dom borde ha något mer att säga men tystnaden fortsätter studsa mellan väggarna. Hon lägger sig ner på rygg och han går ut i hallen. Försöker sätta på sig skorna. ”Var är skohornet?” skriker han in i rummet. ”Den hänger på kroken!” skriker hon tillbaka. ”Nej det gör den inte.” ”Jo, under jackan.” ”Aa, där.” Han tar sin jacka i handen och stänger dörren efter sig. Hon tar fram en bok omslagen med svart siden. Under ”12/2 Han sa att han älskade mig idag” Skriver hon ”25/12 sista orden: Var är skohornet?” Hon går som en vadderad eskimå längst den snöklädda gatan. Hon har tre tjocktröjor som alla sticker ut under den 72

ANTOLOGIN.indd 72

2015-05-08 17:37

andra och en stor svart dunjacka vars dun tränger igenom på det flesta ställen. En svart mössa så pass neddragen att hon knappt kan se, svarta överdragsbyxor som ser några storlekar för små ut och stora orangea kängor. Bakom henne drar hon en röd liten pulka. ”Men herregud hur ser du ut?” ”Jag sörjer, fattar du väl.” Hennes kompis Amanda och hon har stannat utanför Ica och låter stilla snöflingor landa på deras huvuden och axlar. ”Är det där en pulka?” Frågar Amanda ”Ja.” ”Vart har du fått den ifrån?” ”Hittade den i trapphuset.” ”Du bor ju inte i ett trapphus?” ”Jag sa väl inte att det var mitt?” ”Har du alltså gått in i något random trapphus och snott något stackars barns pulka? Varför i helvete skulle du göra det?” ”Jag tror att dom där rebelliska tonårsdagarna jag aldrig hade när jag var femton har slagit in nu. Det här är mitt utbrott, det blev liksom droppen det här och nu kommer jag go crazy.” 73

ANTOLOGIN.indd 73

2015-05-08 17:37

Amanda skakar på huvudet. ”Jag måste köpa cigg.” säger hon ”Jag med.” ”Du röker ju inte?” ”Men lyssnar du inte på mig eller? REBELLISKA TONÅRSDAGAR, NU, SNOR PULKOR OCH RÖKER CIGARETTER.” ”Du är ju dum i huvudet.”

Det har blivit mörkt. Bredvid henne står nu Amanda med en lika stor dun jacka, klumpiga vantar, och minst lika små överdragsbyxor. På hennes fötter har hon ett par blommiga gummistövlar. ”Jag fattar inte att du får mig att göra det här...” ”Jag sörjer okej.” ”Och du känner att det här är det enda som kan hjälpa dig? Pulkor och munbloss?” ”Japp.” ”Du är ju helt otrolig. Kom då så går vi till backen.” ”Men det kan vi ju inte göra?” 74

ANTOLOGIN.indd 74

2015-05-08 17:37

”Nehe? Varför fan har du klätt ut mig såhär då?” ”Men du kan ju inte åka pulka, utan en pulka?” ”Vi har ju din jävla pulka.” ”Men du måste ha en egen jävla pulka.”

Det har blivit mörkare. Dom två vännerna är på väg in i sitt tredje trapphus. ”Men jag känner på mig! Det HÄR trapphuset kommer ha en pulka.” säger hon entusiastiskt. ”Jag bryr mig inte ens längre, kom bara” Dom går in i det gråa betonghuset. Amanda tänder en cigg och lutar sig mot porten. Masserar tinningen. ”KOLLA AMANDA!” skriker hon och pekar på en röd pulka som står lutad mot väggen bredvid en dörr. ”Fan den var ju finare än min...” ”Vet du vad, du kan få den.” ”Va, på riktigt?” ”Men JA. Kom nu så tar vi den och går...” Amanda går förbi henne och med ciggen i mungipan lyfter 75

ANTOLOGIN.indd 75

2015-05-08 17:37

hon upp pulkan precis när dörren öppnas. Ut kommer en ung, lång kille med ett barn framför sig och stirrar. ”Men vad i helvete? Amanda? Vad fan gör du?” Amanda tycks plötsligt förlorat förmågan att röra sig. Hon står fryst i samma böjda position med sin stora dunjacka och blommiga stövlar. Det enda som tycks ändras är hennes hudfärg som blivit flammande röd. Stämningen är laddad och sekunderna går förbi långsamt medan Amanda sakta sträcker på ryggen och möter killens blick innan hon skriker ”SPRING”, tappar ciggen och kutar mot portdörren med pulkan.

Det är kolsvart. Dom två vännerna står nu, med varsin röd pulka, ensamma framför en liten pulkabacke. ”Kolla dom har gjort gupp och grejer!” ”Ja, wow. Kan vi åka nu?” Dom går upp till toppen av pulkabacken. Amanda sätter sig ner på sin pulka, med knäna upp i ansiktet, redo att åka. ”Men. Varför står du bara där?!” ”Jag tror inte jag kan göra det här.” hon kollar på pulkan dramatiskt. ”Men VA?” 76

ANTOLOGIN.indd 76

2015-05-08 17:37

”Jag tror jag dör.” ”Vafan snackar du om?” ”Jag går sönder, jag trodde jag var tillräckligt hel för att åka pulka men det är jag inte. Jag är trasig och trasiga människor kan inte åka pulka.” Stilla tårar börjar rinna ner för hennes kind och Amanda sitter kvar i pulkan och glor. ”Han hade sönder mig Amanda!” Tjuter hon som ett litet barn. Amanda försöker ta sig ur pulkan på ett smidigt sett men ramlar istället med ansiktet före ner i snön. ”Hur kan han göra så mot mig?” Hon kastar sig ner i snön och Amanda krälar mot henne så gott hon kan.

Vinternattens mörker har nu börjat ljusna och Amanda kommer, släpandes på sin pulka, tillbaka till backen. Hon flåsar och är rödflammig i ansiktet. I pulkan ligger en whiskeyflaska. ”SÅ!” Amanda kastar flaskan brevid henne på marken där hon ligger med ett lager snöflingor över sig. ”Vad lång tid det tog.”

ANTOLOGIN.indd 77

2015-05-08 17:37

”Men JA kanske för att jag var tvungen att gå hela vägen hem, smyga in genom dörren, gå igenom pappas barskåp och sen gå tillbaka igen!” ”Ja juste, asså jag har tänkt på det där och jag har kommit fram till att alkohol och cigaretter nog inte är lösningen för mig ändå. Jag ska istället skaffa en hobby! Du och jag kan börja på yoga, och gå powerwalks på kvällarna!” Amanda sjunker uppgivet till marken och öppnar flaskan själv. ”Fantastiskt” säger hon och tar en stor klunk.

ANTOLOGIN.indd 78

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 79

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 80

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 81

2015-05-08 17:37

I was not awake, I realized. I knew this because walking on the ceiling wasn’t my specialty, and neither was brewing tea. I didn’t even drink tea, it always tasted too bland. It was when I realized this that I threw the teapot away, only to have it end up a lucky winner at the lottery next door. But I was gone by then, I only knew it happened because of the newspaper that was released seconds afterwards. Too bad I couldn’t read in my dream, that article seemed really fascinating. It still made a fine bridge though, perfectly placed over the puddle that seemed really big all of sudden, just like the leaf I was sitting on. It went rather fast down the vein, too fast for the rather large woman said vein belonged to, and she begged me to slow down. But before I explained to her that I could do no such thing, for the leaf had kidnapped me and I had no control over the situation, a big butterfly came and sucked it up, leaving me to drown in the vein. That would’ve been a bit of a boring ending, I thought, and so I decided that the woman was to be no more. And she wasn’t. Instead I was uncomfortably sitting on a pillow, too small for my bum to fit on it. So I made a hat of it instead, tying it to my head with the snake sleeping in the sunlight. It didn’t wake up, which was good, for I was sure to be in trouble when it did, which meant I had to walk very slowly to make sure it stayed asleep. The birds were making an - awful lot of noise thought, with their trumpet-beaks and their stepping feet. I didn’t quite know how to politely ask them to stop, so instead I made sure to point the closest whale in the wrong direction, right into their orchestra, sending them waddling in every direction possible, even though one of those directions were straight down through the floor. I figured it was fine though, because they were going through the ceiling too. After I had floated up after them I decided to follow, through the ceiling and into the open sky. 82

ANTOLOGIN.indd 82

2015-05-08 17:37

There was one star there, alone in a place meant to hold company. So I stuck around so it would have somebody to talk to, sitting in the sky as the world turned upside down and all teapots got old and leaky, all newspapers telling their stories turning to dust. All the birds flew away, through ceilings to places I couldnâ&#x20AC;&#x2122;t follow, and the whale got too small to see. The snake disappeared into its own dream, and took my soft head ornament with it. When the star blinked out it was all empty. At this point I had to wonder why I still was not awake.

ANTOLOGIN.indd 83

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 84

2015-05-08 17:37

ANTOLOGIN.indd 85

2015-05-08 17:37

Pulled her out of the mud. Kept on walking. It almost seemed like nothing else existed, just an endless ocean of dirt mixed with even dirtier water. That was all the once vast plains now were. Nobody made a sound, all I could hear was the wet sounds of my own feet sliding around without gaining any proper footing. She wasn’t doing much better, but she was determined to keep up with my longer strides, even though both those and hers were getting gradually shorter as the all too warming sun moved overhead seemingly even slower than us on the ground. It was getting late now. If we weren’t out of here by nightfall we would most likely never step foot in anything but that damned muck ever again. So I tried to keep moving, one foot in front of the other, without even really feeling the weight of my body or the impact every step had with the ground. Just a routine, no feeling, no thinking. One, two. I thought I saw something over the horizon, but I wasn’t sure what it was. There were many shapes on the plains now, after all. Three, four. I heard a sound, right next to me. If I was in any other condition it would have startled me. Now I barely registered it was there. Five, six. Her hand slipped out of mine, all too easily after being greased up with the various fluids I tried not thinking too much about. She had stopped. No, not stopped. Fallen. A hand around her ankle, clutching on with all the desperation a human being could ever contain. Begging to be pulled up, to not have to die there. I lazily stepped on the arm, putting all my far too heavy weight on it, everything in my lead-filled body focused on one point. A crack. The hand let go. Pulled her up again, got her back on her feet. We had to keep moving, even with the last of any tears she could possible cry escaping her eyes. No, don’t cry, you’ll need that water. She almost fell again. This time the body that hindered her wasn’t moving, she just stumbled over the still flesh. Too 86

ANTOLOGIN.indd 86

2015-05-08 17:37

hardened to think of as something once living. Too red to consider a living color. But she didn’t straighten up this time. Her hand pulled out of mine, on purpose this time, and she went down on her knees, and then her side. The thin fabric around her was getting soaked, even more than it already was. I wanted to stop the wetness from spreading, but my eyes just kept watching helplessly, not holding the power to do such things. She closed her eyes. And didn’t move anymore. I hadn’t gone at once. I tried to keep my promise. But the sun was falling lower and lower and I felt such an awful chill, setting in against my earlier so unfeeling bones. I remained standing. Not because it was pleasant, it certainly wasn’t, but because I feared that if I laid down I would never get up again, like so many around me. Including her. Looking at her, I oddly didn’t feel much. Nothing, really. I felt nothing. Nothing at the small girl with her dress soaked in the dirt and grime at my feet, nothing at the bodies littering said grime and adding to it with whatever they held before springing a leak. Or many leaks. At first those had disturbed me the most, with their flesh gaping open in so many places they looked alien to me, like they came from somewhere far away where skin wasn’t necessary to survive. Now though, it was like I didn’t even see them at all. The wind blew, and as if it was carrying me I went along with it, alone now. Closing my eyes for a moment, I wondered if I could really become like a small seed in the wind, and leave this heaviness infecting my limbs behind with all the other dead ones. Turns out it was a mistake though, for walking in a obstacle course of bodies with your eyes closed is like begging to trip and land in the mud. The place I landed wasn’t any more or less pleasant than anywhere else in the field, it was just 87

ANTOLOGIN.indd 87

2015-05-08 17:37

as littered with bodies and soaked in red. I had to get up, I thought, i had to. Or else I would die. But it was like I was chained to the ground where I had fallen, although I knew no such chains existed. As I tried in vain to get my body to obey, not really achieving anything more than a twitching of my fingers and a convulsing in my legs, a feeling I thought I had been far to deep into exhaustion to feel started welling up in my chest. Panic. I wanted, wanted, wanted to move. I couldnâ&#x20AC;&#x2122;t stay there, couldnâ&#x20AC;&#x2122;t die like this. But it was like my limbs had died before my mind and started hardening without me. No connection. No control. I slowly stopped trying, my fingers relaxing into the soft ground with the dirt seeping in under my nails. My tired eyes registered something right before closing. Then they closed. I stared at the blackness of my eyelids. My ears registered sound. I thought of the way I had once played on those fields, maybe even right on the spot I was laying. Building castles in the dirt and imagining myself living in them. Everything had been so simple back then. So clean. No bullets. No blood.There was more sound. A squelching. Like when my mom had made too much porridge and moved it over to a container with a lid, to share with the neighbors. Miraculously my eyelids moved up, ever so slightly. A sliver of the surroundings came into view, a line switching between red and gray in an ugly gradient. There was something moving. The colors switched into something darker, a dark blue. I forced my eyes open slightly more, an effort like that of lifting a crate full off sand. There was a symbol in the blue. A cross over a circle. Their symbol. If I had been moving I would have froze. I recalled seeing something on the horizon earlier. It must have been them, and now they had caught up with me. What I was seeing was the enlarged symbol they carried on their backs, I concluded, having learned it well from a long time 88

ANTOLOGIN.indd 88

2015-05-08 17:37

of running in fear from those uniforms. The body against my back jolted. My eyelids fell and again I saw nothing but black. But I could still hear them, even though it felt like they were talking from down a long corridor. Some words jumped out at me. ...dead... stop kicking it ...gross... Then a sound cut through the long hallway and put my ears to sleep. It took me a few moment to realize it had been a horn, signaling to the soldiers standing around me. A foot stepped on my leg. Luckily I was too numb to feel it as much more than an intense pressure that quickly lifted as it moved off me. I regained my sight again, if only for a few moments. The symbol embroidered on the thick fabric was getting smaller. Moving away, together with the other ones that were equally swimming in blue. They had thought I was dead. Another dead in the sea of more dead. I wanted to prove them wrong so I could laugh in their faces. My fingers twitched again. I still couldnâ&#x20AC;&#x2122;t move. No matter how much I wanted to. My mind started to wander again as the world around me faded into a blur. I used to draw in the dirt with the pointed sticks I would find after much searching for the perfect one. I drew suns, overlapping with their rays shining on each other and keeping warm together. My masterpiece would be gone the next day, of course. Stomped out by heavy feet and washed away by sudden rain. But it was fine. I quite enjoyed drawing it again every day, being able to copy it perfectly after a few weeks had gone by. Then I had to stop. The adults were worried at that behavior, and my mom didnâ&#x20AC;&#x2122;t have the time and energy to convince them that it was fine, it was just something I liked doing. Later I realized she had actually been one of the worried ones, but it was easier to put the blame on others when I was sulking on the stairs. Something touched me. On the arm. It felt like my drawing stick. I had really treasured that thing, after 89

ANTOLOGIN.indd 89

2015-05-08 17:37

all the effort to find it. It had a nice silver color too, unlike the boring grey I was laying in. I saw this when my eye was opened. Not by my tired muscles, I hadn’t even been thinking about doing such a thing. Somebody else did. There where warm spots against my face. Fingertips, connected to someone sitting next to me. ...alive? Yes, I think so. The lone person was dressed in clothes and mud like the ones around us that weren’t people anymore, but had distinctively more color in their face. I blinked. The fingers let go of my eyelid to let me do so, instead moving down to lightly press against the side of my neck. I was awake. ”So you really are alive?” I kept blinking a few times. They sounded so loud, even though they were whispering it was like giant drums against my ears. My lips separated like dead slabs of meat as my mouth opened. The only sound I made was a barely audible noise, wordless and without any further meaning. Except that it meant one thing; I was alive. First I felt slightly surprised. I hadn’t expected that. Then I started worrying that this other person didn’t hear me, that they would leave me like a dead body. But their face pulled, by muscles much more energetic than mine, into a small smile. It was warm. ”I thought I saw you walking! Maybe you just thought to hide the same way I did?” Again no real words came out, just a small whine, like the wind among leafless trees. The smile wavered. Then scrambling for something out of my vision. A flask, it turned out. The cap came off easily with fingers capable of doing more than twitching. The other warm fingers moved to the back of my skull, lifting up the weighty appendage with the strength of a shaking arm. The flask was against my lips and pouring something down my throat, even though I never noticed how it started doing that. My sense of taste slowly came 90

ANTOLOGIN.indd 90

2015-05-08 17:37

back, even though all I could feel was the mud and sand on my tongue, the taste suddenly jumping at me when my tastebuds had been wetted. The container emptied far too quickly, it felt like a single drop being poured out onto a desert and hadn’t done much more than make me aware of how much time had passed since I last drank something. I wanted more, needed more. My third whine was louder than it’s predecessors, and the person gently lifting me out of the mud seemed startled by it. They quickly scanned the area. Then they turned to me with questioning eyes. ”Try to be a bit quiet, yeah? There might be more of them.” They were being very level-headed and logical, but to me with a mouth like desert sand and a desperate need for moisture it was as if they had given me a slap in the face. No matter how miffed I was I couldn’t do much more than frown at them and be slightly less cooperative than what my limp body otherwise could offer though, which just meant that I seemed slightly ungrateful for them saving my life. They noticed though. Must have been very sharp. Wondered what was wrong in a voice more hushed then our previous so called conversations, probably out of paranoia from my loud noise earlier. I miraculously frowned deeper, something I wasn’t aware that my tired face could muster enough strength to accomplish. As if they didn’t know. It was obvious what I wanted, wasn’t it? ”Come on, I don’t know what you want unless you tell me” Or maybe it wasn’t. I forced my mouth open again, my lips separating unwillingly as if they had been glued together. Water. I tried to will the word out. Tried to force it over my limp tongue and past my lips. They watched me. Observed. Then they pulled up the flask into my point of view and tilted their head questioningly. You mean this? Yes I mean that, I nodded. A shake of their head. 91

ANTOLOGIN.indd 91

2015-05-08 17:37

”That was all of it” I suddenly felt like laying back down. I looked down for a vaguely comfortable spot. All the bones poking out looked too hard. Maybe if I just had the strength to push them aside a bit it would work. My arms wouldn’t do it though. As if they were strongly against anything I tried to do. Traitors. ”You can get more once we get out of here, okay?” My eyes turned back to them. We were going to get out? How? ”Come on now, up you go” My arm was firmly grabbed and pulled up over surprisingly broad shoulders. A grunt. I was apparently heavy. My feet easily slid in under me, gravity pulling them into place as I was kept upright by caring hands. A smiling face next to mine, assuring me of warmth and safety in my future. Pulling me along, over the thousands of nameless faces, towards a goal I could not see but had a vague picture of in my head. Green. Green trees swaying in the wind, green grass tickling my toes, life all around me, in me. That was our goal, I was sure. But as it got too dark to see even the so confident feet leading me started to struggle with their footing, almost pulling us both down into the mud. It was cold now. Huddling closer for warmth neither of us had we trudged on. The goal in my head was becoming dimmer. Were we even heading in the right direction? I felt like my bones had turned to ice, my innards cooling down all that I held until I didn’t even shiver anymore. Then they stopped. For a moment I was sure it was to drop me, to leave me. Or maybe to drop themselves along with my heavy body and not get up again. They bent over. Fingers fumbling for things the eyes couldn’t see. Finding it with a small happy hum. Pulling one item up over our collective shape, getting a steady grip on another in their free hand. A click and needles pierced my eyes. Bright and violent, even though it hadn’t been 92

ANTOLOGIN.indd 92

2015-05-08 17:37

aimed at me the flashlight did much more harm than good and forced my eyes to close to avoid the piercing light. A warning would have been nice. Quickly started moving again, only having stopped for a few moments. Things went better now. Less stumbling with the light pointed at the ground, less cold with the blanket over our shoulders. Green started swimming in my head again, a wish to maybe see it again soon. But even with that motivation willing me forward my body had a limit. My eyes fell closed. My mind drifted off, far too comfortable with falling asleep even though danger was still present. There was a picture filled with life in front of me, and all I had to do was take one step to reach it. But my legs weren’t there. They must have been somewhere else, but there was no time to search for them because the picture was fading. My second chance was disappearing. I tried to tell it to wait, even tried to yell and curse it to hell but my mouth wouldn’t make a sound, wouldn’t even open. I was so close. Freedom was in there, in the place I wanted but my arms were too short and my fingers gone so it remained out of reach for me. Pathetically flailing at it, but not reaching. Never reaching. That was why they had told me it was not for me, that kind of thing. It was not for me. Even though I was sure I wanted it more than anyone else could possibly want it. They kept it from me. Not what was intended for me, they said. But wasn’t it more accurate to say it wasn’t what they intended for me? Always thinking it but never talking back, that was my way of life. And the picture faded. My chance was gone. My body hit the ground too hard for comfort and shook my eyes open. Sound entered my head, clearing out the fog like a knife cutting up my nerves. A small melody, made up of just a few lone chirps. Each one banging my head like a drum. It was flicking above me, it’s movements jerky enough to seem like 93

ANTOLOGIN.indd 93

2015-05-08 17:37

a series of still pictures in my newly awoken eyes. It would have been cute if it could quiet down a bit. Something dropped in the corner of my vision with a sound like thunder. I rolled over and covered my ears with my hand in an attempt to save them from further attacks. ”Can’t everything just shut up!” I froze. The words had hurt my throat like gravel, grinding against my flesh. But they had come out, over my tongue and out of my mouth. I could talk. ”I see you’re feeling more energetic” They were still there, next to me, standing for only a moment before their legs just seemed to crumble all too easily. Laid down on their back with their arms spread out in the grass, looking exhausted and content at the same time. Their short hair was sticking out in odd angles, stiff from the mud dried all the way to the roots, mixing with the grass and creating hypnotizing patterns. I realized, slowly, like a bubble floating to the surface of a lake, that there was green. Under us, over us, in the soft grass acting as our pillow and in the gently waving leaves sitting proudly on the strong branches overhead. There was no more washed-out gray to slip in, no more mouths twisted open in silent howls long since silenced and no eyes staring far off from a world I had yet to see. We were out. The bird stopped its singing and flew off, taking flight as jerkingly as when hopping around and singing on its branch, the forest growing a little bit more quiet at its absence. ”You’re not gonna drink it? After all the trouble I went through to get you some!” I rolled my head back towards them. What were they talking about? A lazy gesture answered my unsaid question. The flask was next to me, weighting heavily into the grass and crushing the blades under it. It’s side was wet, the drops 94

ANTOLOGIN.indd 94

2015-05-08 17:37

slowly running down its rough surface. As if it had just been filled in a river. ”Go on, I already had my fill” So it wasn’t empty anymore? I gave it a poke. It wobbled on its rounded shape but didn’t fall over, like it was rooted in place by a weight in its lower half. I hastily sat up and then immediately regretted the action when my vision turned black and my head quickly ran a lap around a far too tight track. I heard a chuckle but didn’t listen to the amused comment accompanying it as I was too distracted fumbling for the flask even before my eyes could get themselves together enough to see again. My clumsy fingers bunted it over and dropped it twice before managing to get it onto my grimy lap. Barely able to accomplish that, they surely weren’t agile enough to get the cap off. I tried in vain to twist it with my palms and was just about to bring it up to my teeth when a less swollen hand entered my blurry vision, waving slightly for the stubborn container. ”Give it here” I must commend myself for only hesitating for a few moments before handing it over. It felt as if I was handing over my newborn child to someone who may or may not take it away from me forever. This was why I watched closely as the other’s set of fingers locked around the cap and turned it carefully, probably fully aware of my worried gaze. My fear turned out to be ungrounded, the flask quickly returning to my lap, placed with care as not to spill. Being so careful was unnecessary though, as I immediately spilled half of it in my lap with my hopelessly swollen hands and so brought new life to the previously dry mud stuck to my pants. The person next to me just laughed at my antics though, so untroubled by everything. I supposed the river where the flask could be filled was nearby, so there was no need to worry about 95

ANTOLOGIN.indd 95

2015-05-08 17:37

wasting some of the liquid on the already healthy grass. But I still frowned at it hurriedly seeping into the ground. I had longed for it so strongly. Such a waste. My sore throat quickly reminded me that there was more to be had, so I turned back to what was left in the flask. I don’t think I had ever managed to make myself choke on anything so quickly before. I didn’t even remembered to properly swallow. A hand carefully hit my back a few times and gently prodded the container from my grasp, having deemed me incapable of using it on my own. Being fed the water like a small child would have been demeaning in any other situation. In this particular one it was a blessing. I had never been so thirsty before, and never wanted to be again, but the reward was almost worth the wait. I could feel the skin in my throat, like a landscape cracked by heat and draught being softened by the rain, the earth turning moist and soft and blending together in a smooth surface. No more cracks, no more roughness. I thought for a moment I would cry. It was as if life was slowly returning to me, flowing in through my mouth and all the way out to my fingertips. I didn’t get to dwell on the feeling long enough to get emotional like that though, an almost overly friendly hand ruffling my hair and it’s owner laughing at me yet again. ”Feel more like a functional human being?” I nodded, choosing to answer wordlessly more out of habit than necessity now. The other person didn’t seem to mind much either way, standing up with a grunt and straightening out their broad back with a long stretch, like cat newly awoken from a nap. ”Ready to go then? Sleeping in the wild isn’t my favourite.” Opening my mouth to answer almost felt unnatural at this point, but it would be quite silly to try and answer with gestures. 96

ANTOLOGIN.indd 96

2015-05-08 17:37

”Go where?” The words didn’t hurt the same way now, didn’t chafe my throat now that it had been smoothed out. It almost felt good, even. My realization of this was a distraction for both of us, and led to my question going unanswered. They were too busy laughing at my face to do so. Apparently my delighted expression was amusing enough to get such a response. I threw the empty flask at them, missed by a meter, and stood up. Immediately the world tipped sideways and my shoulder found it’s way to one of the trees. It left a trail of dried-up mud on the rough bark, rubbing off my filthy clothes and giving the unwanted gift to the otherwise relatively clean plant life. At least this halted the other person’s giggles. Their kind nature wouldn’t let them stand by laughing at me as I fell down, forcing them to hold me upright. Again. It almost seemed like I would never stand without their help ever again. ”Okay, so I guess we’re gonna take it a bit slow then” New laughter accompanied the comment, but a bit uneasy this time. I guessed my incompetence was starting to annoy them. In my defense I managed to stand with only a small part of my weight on them, my feet feeling surprisingly steady after they had gotten used to the silky grass under them. I was ready to walk. ”I’m ready to walk.” I repeated out loud. ”Good to hear” they responded heartily. Even though I had said that my first step resembled falling more than actual walking, and for a moment I feared I had forgotten how to move my legs right. But I had my support next to me, and they patiently helped me along, one stumbling step at a time, until I could almost move like I remembered once doing. By the time the trees were getting so few and far in between that the landscape couldn’t be called a forest 97

ANTOLOGIN.indd 97

2015-05-08 17:37

anymore I only had a hand on their shoulder, a safety line in case my legs would be less steady than they seemed. ”We’re getting close now, only a bit further, okay?” My eyes were pulled up from the ground at the sound of their voice, turning to their face as any normal person’s would. ”How much further, exactly?” I wouldn’t call my voice smooth or steady, but it was good enough for conversation. My companion listened to my question, and then counted in their head with lips forming silent numbers as their brain worked. I found it rather impressive how they seemed to know the numerical measurements of such a vast landscape without a map, but didn’t dwell on how they could have learned that as they gave me an answer. A vague answer. ”I think we’re about halfway maybe? Maybe further. We’re supposed to cross a river.” ”And the river is halfway?” ”No, the river is past halfway, it’s like somewhere between halfway and two thirds of the way. Maybe more? We might have actually gone around it, really.” I gave them a look which they didn’t see. So I made my best disgruntled noise to get their attention. It was rather successful, as they did turn their face towards me. Not successful enough to get them to take me seriously though, the look they gave me was more amused than anything else, with their mouth pulling into another one of their smiles they seemed to show so readily. They had dimples, I noticed. Little friendly dents in their round cheeks, a kind impression that was only being made stronger by the slight squint of their dark eyes. A nice smile, but not nice enough to make me forget my annoyance. ”So are we close or not?” 98

ANTOLOGIN.indd 98

2015-05-08 17:37

My words came out more as a light sigh rather than with the cutting edge I intended, but it still made the warm smile falter into a more sheepish expression. ”Well, if by close you mean close enough to get there before night falls then almost?” ”So that’s a no” ”Yeah” I gave them another look, one they saw this time and distracted themselves from by crushing some of the dried mud in their hair with their fingertips and pulling it out, revealing the darker colour underneath. ”So we’re gonna have to sleep in the wild?” ”Yeah” I let out a sigh. That didn’t sound appealing at all. But I supposed it was mostly my fault, with my stiff legs and short steps. It must have been like walking with a small child, when they had counted on going the speed of an adult. So it really wasn’t so surprising we hadn’t made it as far as we were supposed to. Not their fault, and not something to be angry at them for. I tried showing them I understood this by returning one of the many smiles they had given me during our short time together. They looked at my face and let out a snort. At this point I really wondered if they were just going to keep laughing at my face every time I expressed an emotion. I was about to voice this question when I was suddenly falling. Only for a split second, but it was still enough for my breath to get caught in my throat and my face abandoning its disapproving expression for an open-mouthed one. Then my foot landed with a splash, a decimeter further down than I had anticipated, and immediately created a cloud of dirt in the otherwise clean water as the mud washed off up to my ankle. The water was cool against my skin, refreshing after so long under the burning sun. After a moment of silence 99

ANTOLOGIN.indd 99

2015-05-08 17:37

I turned to the other person and raised my left eyebrow as high as I could. ”Oh, well, there’s the river”, they responded. ”Yes, it is”, I answered. Then they sat down on the riverside and looked at me still standing with one foot in the water, twisted around awkwardly to keep my eyes on them. ”Does the water feel nice?” It did, but I still pulled my foot up with a huff. They could have warned me we had reached it already. I obediently sat down next to them when they patted the spot with their fingers, all too happily grinning at me. ”We won’t have to walk any further today then”, they declared. I would have been lying if I said it wasn’t a relief, the pain in my feet beating along with my heart being more noticeable once I sat down, the feeling becoming stronger before slowly fading back into a low vibrating pain covering the thick skin under my feet. My eyes felt ready to close, suddenly stinging like when I had sat up reading all night when I was twelve, the warm wind wrapping around my arms like a soft translucent blanket against my skin and lifting my hair from my damp neck. I let my eyelids fall and tipped down onto my back with a soft thump, the impact softened by the well nourished grass, much like what the horses had to be kept from eating too much of in the the spring, or their stomachs would swell up and cause them pain. Against my fingers it felt smooth enough to give the illusion of moisture, making me aware of the way my tongue stuck to the roof of my mouth and the rough edges in my throat. So i opened my eyes again, and turned to the one that had previously helped me with that predicament. ”I’m thirsty”, I conveyed, sounding a bit too much like a whining child for my liking. 100

ANTOLOGIN.indd 100

2015-05-08 17:37

”Well, do you have the flask?”, they replied, their face hidden among sunlight too bright for me to look at. It really did make me feel small, the way they were towering over me in their sitting position. It made me feel even smaller when I realized I had made a mistake. ”No”, my tiny voice answered, quietly in an attempt to avoid being heard. On the empty field it was all too noticeable despite my pointless attempt at subtlety, though, I might as well have shouted it. ”No? I thought you had it last?” ”...I threw it”, I mumbled, slowly turning my back towards them as if to roll away from my responsibilities. They just stretched their neck to keep contact with my averted eyes. ”You.. oh, right, you did” A disapproving frown, an expression I had never seen them make before, slowly creeped onto their face as they thought through the consequences of this blunder. We wouldn’t be able to bring any water with us from the river, which meant we would have to go thirsty until we reached our destination. I felt like sinking through the ground. Their eyes were still hidden in the sunlight but the gaze burned regardless and the heat flared on my neck and cheeks. I sat up, didn’t want to lay down anymore. It felt vulnerable. ”Oh, well. I guess we’ll just have to drink our fill while we’re here”, they said with a shrug, brushing off all my worries in one fell swoop. Their smile was truly blinding now, and not just because of the sunlight at their back. They really were kind. It reminded me of something my mom would tell me before I ventured out on my childish adventures in the summers. Some people are too kind, she would say, so kind that they would give their legs to hungry wolves if asked. Don’t be like that, she would warn me, putting her hand on my shoulder for emphasis, don’t let your kindness be destructive 101

ANTOLOGIN.indd 101

2015-05-08 17:37

to you. I had always thought this lesson was something everybody learned sooner or later, that there would be no such people left for me to ever meet. But I supposed I wasn’t as wise as I thought, as I was dragged to my feet and led back into the ankle-deep part of the water by firm hands accompanied by laughter. My expression must have been funny to them again. Said we should get washed up before resting, so we could get going first thing in the morning, splashing the cool water on my still clothed knees in childish abandon and laughing harder when I jumped back from it. Offered to turn the other way when I didn’t take my clothes off, asked if I felt too self-conscious to bathe with them watching. That wasn’t why I hadn’t made a move to get the mud mud off my skin, but I still gave a quiet nod, because the real reason was more embarrassing. They were quite understanding, this odd person I’ve met under ever odder circumstances, and because of this nature they gave me a pat on the back and moved a bit downstream, to give me the privacy I had falsely claimed that I needed. Peeling off my clothes proved to be much more of a challenge than I thought it could ever be, with the mud gluing them to my skin and pulling out the hair on my arms like a plaster when I pulled it off, making it a slow, painful process. I threw my shirt onto the shore, dreading the removal of my pants, standing there staring at them for a minute before forcing myself to grab the worn-out hem and pulling it down, cursing as the dry dirt popped off my legs and fell into the water in quickly dissolving clumps. The second article of clothing soon joined the first waiting for me next to the water, and leaving them there in their filth I waded out deeper, slowly feeling my way across the small rocks covering the bottom of the water, careful to avoid any sharp ones that could cut my feet, until the water reached my stomach and the cold 102

ANTOLOGIN.indd 102

2015-05-08 17:37

made me pull it in as much as I could. After hesitating for a moment and feeling the little hair I had left on my arms and legs stand up as I got goosebumps I decided to just get it over with, quickly dipping down under the surface and furiously rubbing my hair to free it of the muck dried all the way in to my scalp. The water moved with me, small streams being made like cold winds against my skin, tempting me to stay static with tense muscles to still the water. Instead I straightened out my legs and let my upper body breach the surface, letting the evening sun’s orange light warm me best it could as I waded back to the shore. As my feet left the water I looked down on the crumpled shapes lying on the ground. My clothes were not clean at all. In fact, I was certain the bathing I had just gotten over with would be completely undone if I pulled them on again. This had not been planned well. ”Hey!” I shouted to the somewhat distant shape scrubbing at their arm. Their face reflexively turned my way, causing their wet hair to slap onto their face and stick there. ”What?” They responded, trying to get the stubborn stands off by jerking their head around in a rather spectacular fashion. ”What do we do about the clothes?” I asked, gesturing to the dirty pile on the ground. ”What?” They shouted back. ”What do we do about the dirty clothes?” I asked again, louder this time. ”About the what?” ”Clothes!” They paused both their attempts at flipping their hair into place and their scrubbing, instead turning towards the shore were their own filthy clothes laid. ”Oh”, they said, but I didn’t hear it with how far away they 103

ANTOLOGIN.indd 103

2015-05-08 17:37

were. I just saw their lips move in a motion that could have been an ‘oh’. Or a ’no’, if they were being dramatic. I didn’t bother contemplating this too much though as they hastily waded out of the water and picked up what looked like their shirt at arms length, looking at the dirty fabric with distain for a moment and then turning towards me with the deepest frown I had ever seen anybody wear over a matter of clothing. ”I... I guess we could try to dust it off? We can’t wash them without freezing when the sun goes down, so”, they shrugged. So we had no choice but to be dirty for a while longer. We tried to shake off the dirt and scrape off the more stubborn clumps with our too short fingernails, but in the end the result was still having the grime smeared back onto our clean bodies when we got dressed, making us feel even more filthy than before we cleaned off and became aware of its presence. ”Lets make a fire!” They seemed to say this as an attempt to cheer me up more than anything, but I had to agree that it did sound inviting to have some warmth as we slept. Gathering firewood in the last light the sun could cough out was not the easiest task I had ever had in my life, but neither was it the most difficult. Especially since my companion, now with their dark brown hair still standing out in odd angles even without the mud’s support, found most of the bigger branches. Seemed like they had experience with that sort of thing. Meanwhile the only practice I had with it was looking for small sticks to draw in the dirt with, which led to me finding some tiny twigs, which I could all hold in one hand. They assured me it was good though, that smaller ones were necessary to start the fire. I took their word for it and let them take care of it as I tried to shake some of the dirt off our blanket. At least they had remembered to bring the item they were holding 104

ANTOLOGIN.indd 104

2015-05-08 17:37

onto. I felt a sting of guilt, but were quickly distracted from it by an excited cheer rising from the shape crouched over the neatly arranged pile of things that I supposed now counted as firewood when the fire had sprung forth from them. A small ringlet of smoke weakly reached towards the sky as the thrilled person next to it blew on its source to make it stronger. I sat down with the blanket over my shoulders and watched the growing flame in fascination. It was slowly dancing out over the wood it was being fed, spinning around itself and bowing to the gentle breeze that brushed my skin. The way it moved was hypnotizing to me, in my tired state, and as the orange glow was reflected in my eyes they threatened to close. If they did I was sure to stay asleep for a long, long time. I was halfway there when a sudden weight on my shoulder made me jump out of my skin in the way that tired people do when shaken awake. A smiling face leaned into my dark-edged vision, grinning when our eyes met and mine’s glazed-over state was noticed by the other. Asked if I was awake. No, I said sarcastically, shaking their hand off my shoulder and moving slightly to the side to make room on the comfortable spot I had found. ”That’s too bad, I was hoping for a conversation buddy”, they sighed as they plopped down, landing on the blanket and pulling it off my shoulders. ”I talk in my sleep”, I mumbled as I pulled it out from under their bottom and threw it in their lap, leaving it up to them to make sure we both fit under the thick fabric. They obediently did, and I think they let me have most of it, but neither of us commented on that. ”How lovely, I’ll have someone to talk to all ’round the clock!” ”I’m sure it would be some simply dazzling conversations” They laughed, as was their response to many things I said 105

ANTOLOGIN.indd 105

2015-05-08 17:37

and did, a low, vibrating sound that fit comfortably into my ears and soothed my already calm mind, lulling me closer to the sleep I was already so near. But they really did want to talk, it turned out. ”So! The first step of getting a conversation buddy is introductions, which I think we’ve put off long enough.” I raised my eyebrow at them, something that wasn’t visible to them now that my hair had laid down over my forehead without the mud holding it up. ”So what’s your name?”, they asked, and then waited for an answer, like a puppy excited over the thought of receiving a new toy. I supposed I had to answer with something. ”Mudskin”, I said, looking at the dirt smeared on from my clothes, ”Mudskin the second.” ”Oh”, they said with a snort, ”Named after your mother?” ”Mudskin the first, yes.” ”Sounds like a lovely person”, they gave a pause, ”A very lovely muddy person.” I actually let out a small sound at this, something similar to a laugh, and it made me realize just how much time had passed since I had last done such a thing. That made me frown again. ”Not so lovely?”, the concerned person next to me asked when the mood dropped, leaning forward to get a better look at my face, as if checking for injury. ”No, no she’s a good mother”, I answered, trying to brush it off a bit too quickly, making my attempt at doing so all too obvious. ”Then what’s wrong?”, they asked. Of course they had noticed my discomfort, as quick to the rescue as ever. At loss for how to respond, for how to explain myself without turning the so comfortable warm air stiff and cold, I just shrugged my shoulders and stared into the flames. They 106

ANTOLOGIN.indd 106

2015-05-08 17:37

suddenly didn’t feel as nice anymore, instead bringing my mind to burning homes and weeping children. No one had been able to comfort them, even the adults standing there with wet faces and howling mouths. I wondered if none of them had been laughing since then, either. ”I guess things have been tough, huh”, they commented while joining me in observing how the fire licked the wood we had supplied for it, as if they shared the memories flooding my mind. ”I don’t think wars can be anything but tough” It came out way more solemnly than I had intended, but they just nodded their agreement and let out a sigh, frowning for only a moment before returning to their ever-present state of bringing the mood up. ”So what were you doing out on the field anyway, making your oh so beautiful name a reality?” My answer immediately rendered this attempt of their completely fruitless, making things even gloomier than before. ”Well, no, I was”, I paused, trying to think of the right words to say, how to formulate what I had been trying to keep out of my thoughts up until then, ”asked to take care of someone.” Anxious about my words not coming out clearly, my palms feeling flaming hot even when turned away from the fire, at first I didn’t even hear their response, and had to ask them to repeat themselves twice before anything got through my muddled thoughts. They were asking about who, who had I been asked to care for. Answering was difficult, my throat feeling swollen and trapping the words between its walls. ”A child”, I squeezed out, the words thick on my tongue and sticking to the roof of my mouth. Yes, a child that I had known for a long time, ever since her birth, always existing in the backdrop of her life. I was supposed to be something 107

ANTOLOGIN.indd 107

2015-05-08 17:37

safe for her, a sanctuary. But even I hadn’t been able to keep her away from the searing the war did to us all. ”A child? Not yours, surely? You seem a bit young for that, if you don’t mind me saying.” No, I shook my head, my part in her life had not been as significant as a parent’s, more as a sibling act. ”The neighbor’s”, I said, swallowing my spit and speaking a bit more clearly, ”a girl, nine.” They nodded, as if they completely understood. Somehow I knew they didn’t. ”Even kids got caught up in that mess, huh.” Yes, I nodded, many more than the girl I cared for, laying among the more developed bodies, their innocence making no difference in death. A hand on my shoulder made me flinch, but it wasn’t intended to harm. ”Sorry I made you talk about that heavy stuff”, they said, a sincere apology that made no difference to me. ”We could stop, if you want to.” I gave a tired nod, relieved to be able to push those things to the back of my skull again, more tired out than I had ever thought talking could make me. I wanted to sleep, I expressed by laying down alongside the fire. This meant that the other person had no choice but to lay down on the other side of me, away from the fire, if they wanted to get under the blanket. But I was too tired to feel guilty about that, barely registering their body next to mine as I stared into the fire. It was dancing, still. Spinning around itself on an uneven axis, floating off the darkened wood and blending into the night sky as it faded out to nothing. Such a short life, I thought, too short to be bound to anything. Even when I closed my eyes I could still feel the swirling as heat on my skin, picturing the orange glow in my mind’s eye and the spinning, spinning around and knocking against the 108

ANTOLOGIN.indd 108

2015-05-08 17:37

walls in my head, twirling downwards with my mind into nothing. In my sleep I saw nothing, the type of empty rest you won’t feel once you wake up, as if no time had passed at all, confused that the world had moved without you, almost insulted that the sun has risen without your knowledge. Suddenly I was brought back to this, back to consciousness, by my body being shaken by unfamiliar hands. I felt them like an unwanted pressure against my left shoulder, a hook and line pulling me back to the field and the ash left by the fire, the burned out wood being the first thing my view focused on. I stared at it for a while, a moment passing before my other senses caught up with me and the volume of my surroundings were turned up in my ears, the surroundings coming into view as harsh as a whip. Stepping feet, laughter, people talking and playfully pushing each other around. Many of them, all dressed in the same dirtied clothing and beat-up helmet. Uniforms. A cold lump sank through my chest. ”Hey” I turned towards the voice. A person standing over me, dressed as the rest, connected to the hand on my shoulder. Soldiers, all of them, dressed in the green of my country. ”Get up.” The words were short and rough, pulling me up together with the equally rough hand that now grabbed my arm. I hung limp from it, my muscles giving up all control and responsibility of what was happening. ”Your name.” I looked at the rough soldier, his words not getting through my head. ”Your name”, he repeated, eyes harsh and glaring, promising pain if I didn’t obey him. ”Bay”, I croaked. 109

ANTOLOGIN.indd 109

2015-05-08 17:37

”Bay what?” ”Gilley” He nodded towards some of the rest, at which they came closer and took over the position of holding onto my arms. I was trapped. I hadn’t got away. My eyes searched around me, desperate for a way out, to not be pulled in again. They found something. My companion, my kind helper in my darkest of times were standing right there, just a few steps away. I wanted to call out but the words got stuck in my throat and I hoped with everything in me that they would just look my way, that they would see me in need again, notice my troubles. They did see me. But not before I had noticed how they were talking to the soldiers, laughing. The clothes they had changed into matching those of the rest, a helmet being handed over by hands obviously familiar to them. They turned to me. They turned to me and smiled, the familiar dimples appearing on their cheeks. That smile did not seem kind anymore.

110

ANTOLOGIN.indd 110

2015-05-08 17:37

111

ANTOLOGIN.indd 111

2015-05-08 17:37

112

ANTOLOGIN.indd 112

2015-05-08 17:37

113

ANTOLOGIN.indd 113

2015-05-08 17:37

114

ANTOLOGIN.indd 114

2015-05-08 17:37

Av: Corinne Jendesten Weiss

115

ANTOLOGIN.indd 115

2015-05-08 17:37

Jag såg honom på ett cafee: han läste en bok jag satt med Rashid som babblade på om någon rea som hen hade missat. Som två elektriska magnetiska fält verkade bådas blick sakta men säkert vandra uppåt mot varandra. Vi hade varit på samma fest några gånger men aldrig riktigt snackat. Men han hade på en gång fångat mitt intresse det var något med honom som var tilltalande, som drog mig till honom, hans vibe var attraherande liksom. Jag var ju som vanligt allt för blyg för att prata med människan, ingen överraskning där.

-Vad kollar du på? -….. inget, svarade jag. -Ska du inte äta den där? Rashid pekade på min muffins som jag hade tagit en ända tugga ifrån. - Ne, jag har tappat matlusten. -Sweet, sa han medan han bytte tallrik med mig, och tuggade i sig muffinsen i vad som kändes som en gigantisk tugga och sedan var den borta. -Ska vi gå? Frågade han med muffins i hela munnen utan att ens tänka på att stänga munnen. Jag fick en kväljning, försökte att inte visa det. - Kan vi inte stanna lite längre.

116

ANTOLOGIN.indd 116

2015-05-08 17:37

-Men om vi ska komma tid för en gång skull så borde vi gå nu. -Jajaja, -Annars kommer nog Fatima dampa loss på oss. -Hahah ja och aldrig släppa det någonsin.

Några timmar senare, samma kväll. -Heeej, Fatima, du var skit bra på den här föreställningen också! Rodnade eftersom jag i efterhand att Amir också var med i gänget. Så det var därför han var på samma cafe? -Tycker du? Kändes skit dåligt, den första dans föreställningen vi gjorde kändes det som det gick så mycket bättre! -Nämen du var grym nu också! - Tack förresten det här är Amir, hon pekade på killen som stod bredvid henne.Att han hette Amir visste jag ju dock redan. Ville kuta därifrån och gömma mig i min säng, istället sträckte jag fram högerhanden, för att hälsa, han gjorde detsamma. -Tja, Amir.

117

ANTOLOGIN.indd 117

2015-05-08 17:37

- …….? En lastbil körde förbi, visste inte om han hört eller inte så jag fortsatte bara men när han log, log jag tillbaka. - Går du dans som Fatima, eller? Frågade jag lite stelt. - Nä, bild och form fast i ettan, inte tvåan. Aha, tänkte eftersom ni kände varandra. - Jaha vi känner varandra genom gemensamma kompisar. Sa Fatima, hur kunde hon vara så bekväm? Hon frös inte ens trots att det var kallare än en frys på nordpolen. Vi alla började gå mot tuben, eller jag antog att det var dit vi var på väg, jag behövde snart åka hem innan de där hemma märkt att jag varit borta, skulle bli kaos om det fick reda på att jag gått ut trots att jag inte hade deras tillåtelse. Fatima, Jasmine och Amir gick först, sedan jag och Rashid, några bakom vet inte vilka det var riktigt hade sett dom förut men vi hälsade aldrig. Vi kom fram till tuben jag stannade kramade Rashid och gick hörde hur Fatima undrade vart jag skulle, alla tre kollade bak Amir också, det skav i mig. Perfekta tillfället att lära känna varandra bättre och jag måste hem, ugh just my luck. Tuben var tom bara några standard alkisar jag satte mig så långt ifrån dem som möjligt, försökte att inte tänka på vad de andra gjorde men det var lönlöst mina tankar vandra alltid dit när jag behövde skiljas från mitt umgänge framför allt när jag visste att jag skulle hem men inte dem. Somnade på tuben hem men det är fördelen med att bo på slutstation, det gör liksom ingeting om en somnar plus att en alltid har sittplats på till någonstans. Kutade vägen hem det regnade vilket jag i vanliga fall är

118

ANTOLOGIN.indd 118

2015-05-08 17:37

väldigt bekväm med men ville bara hem. Vaknade av att någon drog av mig täcket och skrek ”Jag går nu”. Sov ut, eller sov alldeles för mycket kan aldrig avgöra har ändå ständig huvudvärk, alarmet hade inte gått så missade första lektionen vilket verkligen inte gjorde mig något. Mötes av en arg lapp på köksbordet ”du stannade inte hemma igår inte ok, gå ut med fläcken, hunddagiset fick

översvämning” Jag älskade fläcken men han var väldigt svår att rasta. Det visste hon, hon straffade mig aldrig öppet utan alltid med sådana här lappar. Det ironiska med fläcken dock är att han inte alls är fläckig utan helt svart.Tog på mig kängorna, kopplet samt bajspåsar sedan gick jag fläcken kom automatiskt efter. Gick min standard promenad väg. När jag gick förbi tunnelbanan såg jag klockan på väggen jag skulle aldrig

hinna hem och vi hade prov så kunde inte komma försent, fläcken fick helt enkelt följa med till skolan.

Jag behövde kolla till Fläcken. Hade gjort provet lite snabbt var alldeles för orolig för att kunna göra det i lugn och ro. Fläcken var alltid lika glad för att se en och det var alltid lika underbart. -OMG, vad gullig är det där din hund?? Sa, någon i gånget som stod framför mig, missade vem som hade frågat. - Ehh… aa typ svarade jag. -Aha,vad heter den? Frågade Fatima.

119

ANTOLOGIN.indd 119

2015-05-08 17:37

- Fläcken. - Hahah en han eller? Frågade hon. -Hahah ja, kunde inte låta bli att skratta eftersom fläcken valt ett bra stället att utöva sina behov på och hade dragit upp benet och kissat på en lyktstolpe. Precis när hon frågat. Det var då jag såg att Amir också var närvarande. Hur kunde jag missa att han var närvarande igen?? - Varför har du en hund med dig?? -Lång historia, jag var tvungen. Mötte Amirs blick jag försökte att le men det gick inte. Men hans ögon såg på mig så vänlig att det kändes fittigt att inte le men det gick bara inte. Sneglade mot Amir igen han var på väg åt mitt håll. Eftersom dörrarna framför mig var närmast dem betydde det att han och resten av gänget behövde komma till den dörren jag stod framför. Jag kunde inte undan fly känslan av heder. - Fläcken kom, sade jag och hukade,klappade mig på bröstet, för att få honom att hoppa upp i min famn. Tvärbanan var extremt full och visste att det bästa skulle vara att hålla i honom än att låta främlingar trappa honom på tassarna. Strök honom om nacken som lugnande effekt, kände hans stackars lilla hjärta slå snabbare, och mitt gjorde det nog inte bättre det slog i 180, han började bli stressad. Men efter några minuters klappningar och en stabilare situation

120

ANTOLOGIN.indd 120

2015-05-08 17:37

så lugnande han ner sig. Tur det för i trängseln hade Amir ställt sig bredvid, och i trängseln behövde han också stå extremt nära, vi nuddade varandras lår lite fram och tillbaka i och med att tvärbanan vinglade till. Jag undrade om han märkte det, jag undrade om han hade något emot det, försökte att ställa mig så att vi inte rörde varandra alls, men det var omöjligt att inte göra det när vagnen vinglade till lite då och då. Det fann inget utrymme för plats eller mellanrum mellan oss, jag gillade det. Samtidigt som jag bara ville springa därifrån, jag visste knappt vad jag skulle ta mig till längre. Fläcken började åla sig i famnen, sträckte huvudet mot Amir och började nosa på den lilla luft som fanns mellan oss, nyfiken och social hund har han alltid varit men måste han verkligen vara det nu? Av alla tillfällen. Till slut la Fläcken huvudet på Amir’s arm som han hade uppräckt i taket för att hålla balansen genom att hålla i stången. Amir kollade först på Fläcken som kollade på honom och sedan på mig. Förlåt, var allt jag fick ut. Fyfan vad pinsamt. -Ne, det är lugnt. -Säkert? -Jadå. Men Fläcken slutade inte var nyfiken och social där, utan istället satte han tassarna på Amir’s arm och slickade honom på kinden. Jag älskar denna hund men försöker han att förstöra mitt liv eller?? Vad fan är det med honom? Han brukar inte slicka främlingar på tvären i ansiktet, och verkligen inte killar jag typ, liksom gillar. Så typiskt varför just honom

121

ANTOLOGIN.indd 121

2015-05-08 17:37

varför just nu med massa folk runtomkring, folk en känner också. -Herregud förlåt... igen. Du är väl inte allergisk? Frågade jag, undrade vad jag skulle göra, jag menar vad tusan gör man i en sådan här situation? Det gör inget, är inte allergisk, sa Amir och klappade Fläcken på huvudet, lite konstigt bara.Kollade upp någon sekund, när han kollade ner på Fläcken igen, troddes jag se ett leende men var inte säker på om det var något jag bara inbillat mig själv. Vi gick av, vi hamnade bredvid varandra av slumpen igen, vi skulle mot samma ställe det visste jag redan men ändå ville bara ifrån situation så jag kunde slappna av samtidigt som jag ville hoppa på honom och hålla honom i handen. Bara vara runt honom i allmänhet, trots att bara vara runt honom gjorde mig nervös och rädd, så gillade jag det på något konstigt sätt. I rulltrappan hade hann hamnat före och när jag kom ner till perrongen stod hann där en bit bort, Fläcken drog i kopplet styrde mot Amir direkt. Vad är det med den här hunden och Amir, är dom typ soulmates eller? -Han verkar gilla dig, sa jag. -Hahah aa, det verkar som det. Han skrattade lite nervöst, vi verkade vara två som inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen, varken med oss själva eller med varandra eller situationen. Vi pratade och utan alkohol vet jag knappt hur det hände, hur det gick till, hur vi kom över murarna och normerna, fast med alkohol skulle jag troligen inte heller minnas men ändå, förundrad var jag. Så att hans tub kom om 1 min,

122

ANTOLOGIN.indd 122

2015-05-08 17:37

kände pressen i magen. DU MÅSTE GÖRA NÅGOT SÅ HAN MINNNS DIG ELLER SÄG NÅGOT SÅ NI FÅR EN BÄTTRE KONTAKT NU HAR DU JU ÄKTA CHANSEN. For fuck sake JUST DO IT. Vi pratade lite om där vi bodde men allt jag så lätt så platt, det fanns ingen väg in djupare vi skiljdes åt. Och trots att vi kramades hejdå så kände jag mig så himla dålig och otillräcklig. Fläcken kollade på mig oförstående ville inte direkt hjälpte. Gråt inte din mes gråt inte. Med mina vanliga tunga steg la mig i min säng, kan inte jag bara få ligga här förevigt?

På morgonen vaknade jag sent som alltid funderade över om jag bara skulle skolka hela dagen men var redan väldigt orolig över att de skulle dra in mitt studiebidrag. Så segade mig upp, segare en än jävla sengångare det svär jag på. Kom fram till skolan, kände tyngden på axlarna så fort jag kom in genom dörren på skolan. - Ay, Corinne eller hur? Jag nickade. -Vi och några andra tänkte dra till Jensens och käka, hänkar du? Frågade Jasmine. I tre blixtsekunder hade jag en intern kris. Ja,nej,kanske? Vad ska jag svara? Tänk om hon bara frågar för att vara trevlig? Men hon behövde ju inte fråga någonting, inte ens säga hej egentligen heller. Så då frågade hon inte för att hon nödvändigast VILLE, att jag skulle med, men att hon i alla fall var okej med svaret ja om det så skulle vara fallet. Jag mimade ja, bra jobbat nu måste du bara klämma till lite ljud också. Gjorde mitt bästa att inte se nervös ut eller svimfärdig.

123

ANTOLOGIN.indd 123

2015-05-08 17:37

- Ja, varför inte. Lagom cool där, lagom cool. - Vi åker till mig först, jag behöver byta om och så hänger vi hemma hos mig för att sedan möta upp dom andra. Å, okej låter bra. Inte för att jag visste vilka de andra var eller vart hon ens bodde. Trots att jag egentligen inte riktigt hade någon åsikt att bli bjuden till att hänga var nog, var vi var eller gjorde spelade mindre roll. Den vänstra handen började darra, stoppade den i jackans bröstficka, hoppades att ingen märkt samtidigt som jag bad till gud att den skulle sluta rycka som om jag hade Parkinson. Alltid lika pinsam, alltid lika pinsam. Varför hade jag gått med på det här egentligen? För att du ville vara med i gänget, med honom men var det här verkligen värt det? Nästan ingen pratade, när ord talades var det om saker, där min kunskap inte räckte till och aldrig frågor direkt till mig. Men jag frågade ju inte heller någon, jag kunde välja att prata, ingen tvingade mig att hålla käft men ändå. Men ändå. När vi åkt så länge på tvärbanan att jag inte ens visste vart vi var, så gick vi av, och började gå, alla verkade veta exakt vart vi skulle. - Det är lite och gå men inte mycket, typ 10 min om ens det. Sa Amir, jag var nära att slå honom i magen av ren reflex, för att jag blev så skrämd.

- En liten promenad, har nog inte skadat någon, men det känns ju alltid längre när en inte vet vart en ska och vad hur

124

ANTOLOGIN.indd 124

2015-05-08 17:37

allt ser ut, det känns ofta som om det tar längre tid första gången och på vägen dit. Fortsatte han babbla på. - Mm.. sa jag. Sedan blev det tyst. Är det allt du kan komma med ett mm..? Kom igen säg nånting, bara något mer än mm.. Han tror säkert att du är helt ointresserad och tråkig. -Sååå, när började du rita? Stelt men bättre än att prata om vädret. En början till ett leende syntes, jag kollade ner i jackan och grävde ner mig i vantarna, så jag kunde dölja mitt flin och mina röda kinder. - Sen jag var 9 år, det var morsan som tvingade mig att börja, för att hon ville att jag skulle göra något annat på fritiden, och sen blev det min passion liksom, nu är mitt liv typ att teckna. - Aha, vad för stil gillar du mest då? - Mest street art och på sista tiden har det också blivit graffiti. - Coolt, dom stilarna, samarbetar ju också bra. Jag försökte komma på något mer att säga, något ”coolare” inte så platt och töntigt,ville framför allt att hålla samtalet levande.Nej, inte hoppas, då blir en besviken.

-Aa, det är lätt att blanda dom och utveckla sin egna personliga stil sa Amir. Det är ju alltid bra att vara bra på flera områden. -Sant, så du tecknar inte några andra stilar? Det är dom som gäller? 125

ANTOLOGIN.indd 125

2015-05-08 17:37

-Nej, eller asså, i skolan tecknar vi ju mer modernt och kroppar å allt sådant. Vilket jag gillar mycket mindre. Sa han skrattande. Jasmine öppnande porten, vi verkade vara framme, gick upp för trapporna som tur var var det inte särskilt många. Jasmine först, jag sist. Genom dörren och vi var inne, såg på än gång att de bodde jätte fint. -Vill ni ha något och dricka eller något? Frågade Jasmine, som jag antog gick in i köket. - Det är lugnt, sa Amir. - Nej tack svarade jag, så artigt som möjligt. - Okej, fick jag som svar. Amir gick på toaletten, lämnades blev jag i hallen, ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Göra Jasmine sällskap i köket eller vänta på Amir i hallen? Sätta mig i soffan? Allmänt kolla runt? Fast då kanske det ser ut som om jag snokar? Vad tusan brukar människor göra i den här situationen jag har ingen aning. - Rummet längst bort till vänster i mitt rum, halv skrek Jasmine så det är bara gå in och sätta på tv:n, om du vill alltså, la hon till på sluten, som att ge en hjälpande hand, som hon kände min energin som utstrålade samma förvirring som en höna med avhugget huvud.

126

ANTOLOGIN.indd 126

2015-05-08 17:37

- Okej, var allt jag kunde säga till svar. Jag gick fel ett par gånger, jag öppnade dörren till ett klädskåp och en annan toalett. Men till slut hittade jag ändå till Jasmine’s rum, tror jag i alla fall. Satte mig på sängen med lila lakan vågade inte sätta på tv:n så satt där på sängen bara, och kollade runt på hennes blåa väggar, foton och affischer. Hon hade inte särskilt många böcker, utbudet av tv-spel och filmer var betydligt större, GTA,Halo,trassel och ice age. Fnissade inombords åt den smått bisarra kombinationen. Feminint och maskulint på en fin liten rad, allt tillsammans på bokhyllan framför mig. Just när jag började undra om jag inte satt mig i fel rum trots allt, kom Amir in satte på tv:n, satte sig bredvid i sängen på andra hörnet av Jasmin säng. Varför satte han sig inte närmare? - Vill du kolla på något särskilt? Frågade han snällt. - Vet inte, vad finns det att kolla på? - Vänner, big bang theory, how I met your mother. - Okej, men asså vad brukar du kolla på? - Vänner är helt okej. - Tycker jag också. Mumlade jag, om han hörde visste jag inte. -Okej, jag vill helst snabbt duscha och byta om men ”Then I will be ready to go”. - Sounds good. Sa Amir utan att titta upp från tv:n vi hade nu slagit på ps3:et istället och han var mitt uppe i en kurva 127

ANTOLOGIN.indd 127

2015-05-08 17:37

när Jasmine kom in genom dörren och plockade kläder att ha på sig. -Ey vill du köra race? frågade Amir plötsligt efter att Jamine hade gått. -Asså nja, jag vet inte är inte jätte bra på tv-spel vi har liksom inget hemma. -Men kom igen, det kan fortfarande vara roligt ju, win or lose allt är chill. - Okej då, men bli inte lack för att jag suger bre. -Haha, jag kommer spöa dig vilket som, retades han. I ögonvrån skymtade jag ett leende. - Aa, vi får väl se, sa jag och försökte låta kaxig. Vi båda skrattade men blev direkt allvarliga när ned räkningen på skärmen började, jag i en svart bil, han i en röd. -1,2,3 Kör! Åkte in i väggen, låg redan på sjätte plats av 9, att krascha in i väggen vart det sista jag behövde just nu, Amir låg 2:a i hela racet. Till mitt försvar så hade han med all sannolikhet spelat betydligt flera gånger än vad jag hade. Åkte förbi en vit bil,grön bil, kraschade in i den blå/vita, och fick en bit mer ”Superspeed” i mätaren, jag låg nu på tredje plats, nuddade vid Amir’s stöddämpare där bak. Han tryckte på (X) och använde sin ”Super speed”, en sekund och hans bil var borta i en rasande fart. Jag tryckte på (R2) hårdare, gasa

128

ANTOLOGIN.indd 128

2015-05-08 17:37

då för fan GASA. Bet mig i kinden och tryckte ner den där jävla knappen men resulterade istället att jag för femtio elfte gången kraschade in i en jävla vägg ,bilen helt och hållet kvaddad, andra varvet också så typiskt, Amir gick i mål jag kom släntrandes efter med den svarta helt förstörda bilen. - Hallå de andra kan fan inte?? Skrek Jasmine. -Men va fan. Skrek Amir tillbaka. Vi fortsatte att spela, vad Jasmine gjorde har jag ingen aning om men efter ett tag kom hon in i rummet igen. -Klockan är redan 8?? Skit, är ni hungriga eller nåt? Undrade Jasmine. - Är klockan redan så mycket! Jag tycker vi kan käka, behöver inte vara hemma sååå… - Du, behöver du vara hemma någon särskilt tid? Fatima som undrade igen, men med en vänlig ton, vilket lugnande mig lite. - Nej, ljög jag. Vad ska vi äta då? Sa jag i ett försök att byta ämne.

-Tror inte vi har så mycket hemma så vi kan ju beställa typ pizza.

129

ANTOLOGIN.indd 129

2015-05-08 17:37

-Jaaa pizza! Skrek Amir till. -Jag tror Amir vill ha pizza sa Jasmine. Vi alla gravade. Resten av kvällen åt vi pizza, spelade och käkade godis tills vi somnande i en klump. Vaknande vad jag antog var mitt i natten av att Amir inte var i rummet och ett ljud från en tv i bakgrunden. Han satt på soffan, i sina långa mjukis shorts, dom såg så bra ut på honom. Kollade på tv:n. -Kunde inte du heller sova? Frågade jag. -Ne, behövde en liten paus bara. Han kollade på mig, såg lite generad ut, kanske eftersom jag stod i min tröja och amerikanska boxertrosor, om han bara skulle ha på sig en tröja och kalsonger eller byxor men ingen tröja så skulle jag vara något otroligt generad.Jag gick fram till soffan, tvekade en sekund innan jag gjorde honom sällskap på soffan. Lite halvt framtvingat la jag mitt huvud lite längre ner på hans bröst. Hans hand la han försiktigt vid min midja. Vi låg där, kollade på animal planet för någon okänd anledning, fick en våg av olika impulser jag ville sticka därifrån samtidigt som jag ville kyssa honom men vågade inte, jag vågade aldrig, vågade aldrig göra handling av mina impulser. Ända sen jag träffat honom hade jag haft så himla många impulser, bara att röra honom kändes förbjudet, som att någon skulle se, märka att jag gillade honom om jag kramade honom en sekund längre eller la mitt huvud på axeln när jag var trött. Att det skulle märkas för att sedan utnyttjas,rädd och feg det

130

ANTOLOGIN.indd 130

2015-05-08 17:37

var jag det. Jag var trött på att vara rädd men gjorde inget åt saken. Kunde inte reda ut knuten som var mina känslor, kände pressen vi är ju båda två ensamma i detta rum och heterosexuella singlar båda två. Vi hade redan etablerat kroppskontakt så nu var det väl bara att fortsätta? Jag ville hålla om honom och mysa, och kyssas eller ville jag det men inte med honom, utan det kändes bara som jag ville det bara för att han var här nu. Kände något äckligt slå mig i magen som fortsatte upp som sura uppstötningar. Du är så dålig,det här är därför du inte får någon för att du aldrig gör något din osäkra fegis. Vi gick tillbaka till hans rum där Jasmine lång på golvet, på madrassen där jag lämnat henne innan, utan att tänka på det la jag mig i Jasmine’s säng längst in vid väggen, senare såg jag att Jasmine ändå lagt sig över madrassen och tog upp min plats också. Han la sig bredvid, mycket val hade han inte. Jag vände mig om, och mötte hans mörka ögon. Jag visste inte att han hade lagt sig åt mitt håll, vi låg så, vet inte om det var för att ingen av sig ville flytta sig eller blunda eller om det var för att ingen av oss vågade. Jag rättade till huvudet, maskade mig fram med huvudet tills jag mötte hans läppar. Jag är trött på att inte våga intalade jag mig. Dom gjorde något underbart, dom kysste tillbaka, han kysste tillbaka. Synkroniserat,mjukt och långsamt, överläppen underläppen, överläppen underläppen. Kände hur hans tunga trängde igenom, försökte hitta min, jag kunde inte låta bli att le. Han log också, flämtade lätt till, innan han fortsatte, drog mig närmare. -Kan ni sluta strula eller?? Jag försöker faktiskt SOVA HÄR!!?? Sa Jasmine med en skämtsam, trött och allvarlig ton. Vi alla brast ut i skratt, vi hade nog båda helt glömt bort

131

ANTOLOGIN.indd 131

2015-05-08 17:37

att hon ens var närvarande i rummet. -Förlåt .... mumlade Amir, och log. Han kysste mina läppar en sista gång,för att sedan lägga sig på mitt bröst. Sedan var det över, det kändes... bra? Men den eländiga oro klumpen lämnade mig inte ifred. Jag lutade mig, mot hans huvud, och strök hans hår, och försökte le vem bryr sig om vad som händer, jag mår bra nu, det är ju det här jag alltid velat. Så varför är jag inte nöjd, varför kan jag fortfarande inte somna? Är det menat att det ska vara så här svårt och komplicerat varför kan det inte bara vara lätt och bekvämt? Vakande än en gång tidigt på morgonen helt ovetande var jag var, spyfärdig till tusen. Jag klädde på mig lämnade en lapp och kollade SL- appen om tider. Gick försiktigt ut ur lägenheten för att inte väcka de andra. Det tog inte alls lika lång tid att gå till tunnelbanan som från, Amir hade haft rätt. Ugh, juste det hände ja. Resan hem var otroligt seg och snabb på en och samma gång. Allt jag kunde göra när jag kom hem var att sova inte djupt men länge. Någon vecka senare.

Jasmine ringde för att planerna hade int gått som planerat och att Amir behövde någonstans att sova, men att hans lur dött, visste inte vad jag ville men mötte honom ändå i slussen. Vi hade varken setts eller hörts sendan vi hade varit hos Jasmine.

132

ANTOLOGIN.indd 132

2015-05-08 17:37

- Och vad gör du här lilla gumman så sent? Sa en främmande gubbe. - ….. - Är du stum eller? - Nnnneej…. - Aa, det är ju bra det. vart är du på väg då? festat haft det lite kul med några pojkar, söt som du är. Fortsatte den främmande gruppen. - …… - va, hallå kan du svara då? eller du kanske är för äcklig och ful för pojkar på fester. ända chansen till att du får knulla är väl full som fan i en mörk gränd kanske…? - ……. . Jag ville explodera och skrika: LÅT MIG VARA. - Men du gav ju ifrån dig ett ljud så jag vet ju att du inte är helt dum i huvudet, svara mig mig när jag pratar med dig…. vad tror du att jag kommer göra, följa dig hem och våldta dig? för jag är ingen våldtäktsman fattar du det! jävla hora feminist är du säkert också, manshatare hela bunten. Gubben skrek nästan nu. -……. - man kan inte ens prata med det motsatta könet längre utan

133

ANTOLOGIN.indd 133

2015-05-08 17:37

att dom tror att man är någon jävla idiot som kommer våldta dom. -Aj, vad fan gör du!! Skrek gubben förvånat.

-Slår dig innan du slår mig! Skrek jag. -Vem fan har sagt att jag skulle slå dig! -Better safe then sorry. Mumlade jag. -Du kommer snart att ångra dig din jävla hora! Hey, lugna dig mannen! Sa Amir, var fan kom han ifrån?? -Det är fan inte jag som börjar slå människor. Skrek gubben. -Spelar väl ingen jävla roll! Skriker Amir tillbaka. -Kontrollera din kvinna mannen, skrek gubben igen. -Jag behöver fan inte kontrolleras, är det någon som behöver kontrolleras är det fan ni äckliga gubb män! Skriker jag till gubben. Bara backa ok, låt henne vara, bestämd ton har han Amir den bestämda tonen hade väl jag -också haft eller? -Knöt näven rev Amir på armen men andra handen. Såg att tunnelbanan var på väg in till perrongen i ögonvrån. 134

ANTOLOGIN.indd 134

2015-05-08 17:37

-Kom, jag vill härifrån viskade jag till Amir. -Amir sa inget men såg i glaset att han följde med efter. Det fanns nästan ingen annan på tunnelbanan förutom massa andra fullgubbar. Ville spy, fly och inte vara här eller någon annanstans för den delen. -Är du okej? Frågade Amir. -Definiera okej? -Inte bryta ihop? -För det skulle vara så hemskt? -Nej men det kan ju vara bra att veta. Så du vet vare sig du måste sätta på hjälte kostymen eller inte? Så jag skulle bara inte lägga mig i? Jag är på din sida, alltid. And there it is. -Vad? -Orden som ska få mig att få dåligt samvete, sårbar och kanske till och med erkänna att jag tyckte det var lite hett att du kom till min räddning. -Du såg inte direkt ut att behöva min hjälp. -Så varför la du dig i ändå?

135

ANTOLOGIN.indd 135

2015-05-08 17:37

V-i alla behöver stöd. -Men samma stöd inte stöd beroende på all det där andra. -Nej men kanske olika stöd för vilka vi är. -Så du känner att du är i en sits att bedöma att du känner mig bättre än vad jag gör? -Du såg inte bekväm ut därför kände jag att jag var tvungen att göra något, du är ju inte heller en direkt främling, jag bryr mig ju om dig. - Om du nu är så bra på att bedöma, kan du bedöma just nu att jag också är obekväm? Så vad ska du göra för att rädda mig nu då? Tystnad. -Jag vet inte, för du behöver väl inte räddas? Framför allt inte av mig? -Nej precis. Du lär dig snabbt. -Jag önskar verkligen att jag kunde vara den som räddar dig - …….. -Du kan ju vara den som räddar mig också? -Ge mig inte det ansvaret tack.

136

ANTOLOGIN.indd 136

2015-05-08 17:37

-Det var väl bara fint? -Och besvärligt. -Är kärlek besvärligt? -Ibland. Folk ger sig själva till människor de är kära i. Jag skulle aldrig kunna göra det, jag tillhör mig själv att ge någon mig vad är då jag? Vad gör jag om den personen jag ger det till förstör det? Så om jag inte vill ge till dig hela av mig borde inte du ge hela av dig till mig för du ger mig ett ansvar för dig som inte jag nödvändigtvis vill ha. -Måste vara utmattande att tänka så. Känns som om du inte låter kärlek göra sitt jobb riktigt. Det är så det är på något förfärligt sätt kanske också menat att vara så. -Det är skit. Det är skit att det måste vara så. -Det mesta i livet är skit. Det är väl därför människor investerar så mycket i kärlek, hopp att inte allt är skit, att inte alla är skit liksom. -Så varför gör vi inte samma sak med vår kärlek för andra? Inte romantisk kärlek? -Iden är väl att kärlek och endast kärlek kan göra oss komplett hela. Samhället romantiserar ju romantisk kärlek till tusen, det är det som är det ultimata. -Så du håller med? Sitter här och debatterar bara för att det är kul? 137

ANTOLOGIN.indd 137

2015-05-08 17:37

-Jag kan se det från ditt perspektiv och hjärnan förstår men mina känslor håller inte med, våra känslor är sällan logiska men det är ju det vi alltid vill påstå att vi människor är så himla logiska. -Du är jobbig vet du det? - Är inte alla det? -Samhällets kärleksnorm ser ut så att hitta någon som inte är jobbig. Men det är minst två människor med i bilden två olika maskiner med olika program som tillsammans ska få det att fungera, det kommer bli knas. -Så du håller dig istället bara bort från allt det där? Blir inte det ensamt? -Bara om jag har ett behov till allt det där andra. -Har du det då? -Kanske, kanske inte. -Du är jobbig vet du det? -Är inte alla det log jag överlägset. - Touche’ sa han och log tillbaka. Vänner? Frågade han. - Vänner. Vi gick till mig i tystnad efter det. Kom hem till

138

ANTOLOGIN.indd 138

2015-05-08 17:37

139

ANTOLOGIN.indd 139

2015-05-08 17:37

mig och gick in i köket, var ingen hemma som tur var. Han la sin väska på köksbordet och öppnande ryggsäcken ur den tog han upp en paketliknande sak, han la den på bordet och stängde ryggsäcken igen, la den på golvet och satte sig på stolen.

Sätt dig, sa han. -Varför? -Gör det bara, vi ska göra något roligt. -Okej…. Jag satte mig ner på stolen. -Under det här locket finns en gräddtårta, han tog av locket och visade. -Tystnad vi kollade varandra i ögonen, log och sen i unison: - 1,2,3 Kör!! Skrek vi och mumsade i oss tårtan med händerna, fick grädde över hela ansiktet, skrattade och kastade bitar av tårtan på varandra

140

ANTOLOGIN.indd 140

2015-05-08 17:37

141

ANTOLOGIN.indd 141

2015-05-08 17:37

142

ANTOLOGIN.indd 142

2015-05-08 17:37

143

ANTOLOGIN.indd 143

2015-05-08 17:37

PERSON I Akta dej, så du inte halkar! PERSON II Oroa dig inte, kära du, jag har varit här många gånger. PERSON I Ha ha du! En gång såg jag en person precis som du, halka på rumpan precis i det här badhuset och sprack upp skallen! Tänk före du talar. PERSON II Oj, det låter otäckt! PERSON I Blodet sprutade upp mot väggarna, tusentals traumatiserade ungar slutade tala den dagen, polisen vågade inte ens närma sig brottsplatsen. Det var en mörk dag. PERSON II Du, det där låter inte helt sant. PERSON I Tror du mig inte, din lilla snorunge?! Vill du slåss, huh, vill du slåss?! Dessa nävar har fått smaka på äkta fiendeblod! PERSON II Snorunge är man väl knappast i min ålder, och i din borde man nog hålla sig lite lugnare, eller hur? PERSON I Lugn hör de unga dagarna till. I min ålder börjar festandet.

144

ANTOLOGIN.indd 144

2015-05-08 17:37

PERSON II Men det där lät inte riktigt som festande, mer som onödigt våld. PERSON I Den enda sanna berusningen är minnesförlusten efter en sprucken skalle. Jag...jag har något att berätta… Du kanske redan har gissat dej till det. Det är sant, person, det var JAG som spräckte min skalle här när jorden ännu var ung. PERSON II När jorden var ung? Hur gammal är du egentligen? PERSON I Äldre än du kan räkna på fingrarna, lilla du. PERSON II Ja, så många fingrar har jag inte, trots allt. PERSON I Oj, nej, oj gud. Förlåt att jag tog upp det på tal! Stackars du har ju bara ett halvt finger! PERSON II Ja, de blev jag minsann inte av med i något badhus! Det var riktiga äventyr, det! PERSON I Åh, stora du, berätta mer! PERSON II Det var när jag var på safari i Australien, fint ställe, förresten! Men ja, det fanns många farliga djur där, förstår du. 145

ANTOLOGIN.indd 145

2015-05-08 17:37

PERSON I Berätta, var det ett bergslejon som slukade halva dej, och nu är den andra halvan protes, men du har inte mycket pengar så du hade inte råd med protes för fingrarna! Eller var det en människa som stal dom, för att sälja dom till kannibaler som avgudade dej för att du i framtiden inte längre skulle ha fingrar?! PERSON II Nja, riktigt så spännande var det kanske inte, men det var väldigt fina djur! Jag var så fokuserad på dem att jag inte såg mig för! Och då går det som det går. PERSON I Mäktiga du, avslöja hemligheten bakom din förstörda hand! Jag faller på mina bara knän! PERSON II Nej nej, stå kvar du, jag kan berätta ändå. Det finns även många otäckt vassa stenar borta i Australien, som du kanske vet, och jag snubblade lite olyckligt och landade med handen på en. PERSON I Landade du med några andra kroppsdelar också? PERSON II Nej, bara handen. Det blev en liten reva som sedan blev infekterad. PERSON I Jag kan slå vad om att infektionen spred sej ut i hela armen,

146

ANTOLOGIN.indd 146

2015-05-08 17:37

PERSON I och enda sättet för dej att kunna ha två armar igen var att operera dit en ny arm, eller hur? PERSON II Nej, infektionen försvann snabbt. Sedan slant jag med en kniv när jag skar gurka. PERSON I Säg mej, du råkar inte ha något vasst på dej nu? Jag känner mej inte säker runt dej i så fall... PERSON II Du har visst väldigt livlig fantasi, lilla du, men vem skulle ta med sig något sådant till ett badhus? PERSON I ...du har för höga tankar om mej. Farväl, våra vägar kommer inte korsas igen. Om de gör det, känn dej inte säker. PERSON II Konstig figur, den där.

147

ANTOLOGIN.indd 147

2015-05-08 17:37

148

ANTOLOGIN.indd 148

2015-05-08 17:37

Lekplatsen av Corinne och Johannes

149

ANTOLOGIN.indd 149

2015-05-08 17:37

Person I Nej, nu är han då här igen. Person II Men inte igen, han är ju här hela tiden. Person II Och aldrig har jag sätt honom med något barn heller. Person I Ne, inte jag heller, det är det som känns så himla obehagligt. Person II Det är nästan att man vill skicka polisen på honom. Person I Ja, göra något åt saken, men du kommer dom säkert säga att vi inte kan göra något förens han gör något och utgör ett hot mot barnen. Person II Ja men med det där kläderna är han väl redan ett hot, av något slag åtminstone. Person I Jo, man tycker ju det, det är nästan som om inga poliser i stan har några barn alls, hur skulle dom känna om det var deras barn det handlade om? Person II Nej nu ler han så där igen. Usch, jag skulle vilja gå och säga till honom. Göra något åt saken. 150

ANTOLOGIN.indd 150

2015-05-08 17:37

Person I Men alla vet precis vad han är för typ, det syns ju på långa vägar. Person II Ja, alla föräldrar här borde ju ha fattat! Person I Om Henrik var här skulle han göra något. Dessa moderna män är inte att lita på, de bara sitter där med sina mobiler och struntar fullständigt i sina barns säkerhet. Person II Det kanske är det han verkligen behöver, lite stryk från två riktiga män som Henrik och Jonas. Person I Din Jonas är väl knappast en riktig man? Person II Men vadårå?? Ska du säga med Henrik som alltid går runt med den där rosa skjortan och när han går till manikyrstället runt hörnet där ni bor. Person I Jo men Henrik måste ju se bra ut eftersom han har ett jobb, till skillnad från Jonas. Person II Men Jonas är ju fan hemma med barnen det är väl ett jobb!!?

151

ANTOLOGIN.indd 151

2015-05-08 17:37

Person I Hemma med barnen eller hemma med bilen? Person II Om han får lite tid över, när barnen sover och mekar på bilen är det väl jättebra, Jonas kan allt en riktig karl kan. Henrik däremot, honom skulle det inte skada att lära sig mer om bilar och vara med sina ungar mera! Person I Jo supa som en karl, det kan han. Skulle inte förvåna mig om det var Jonas som satt där på bänken och dreglade över barnen. Person II Han tar väl en sup lite då och då som alla andra arbetande män gör, inte fan har han blivit pedofil för det! Person I Jag skulle då inte lämna Jonas ensam med mina barn. Person II JAG SKULLE VÄL INTE HELLER LÄMNA MINA BARN ENSAMMA MED HENRIK, HAN SOM INTE ENS VET OM HAN VILL KNULLA KVINNOR ELLER MÄN! Person I Nej nu tar jag Tora och Bertil och går. Jag ska inte behöva sitta här och ta din skit! Person II Min skit?? Din skit då? det var ju du som började! Ta dina fula barn och gå då! 152

ANTOLOGIN.indd 152

2015-05-08 17:37

Person I De här ska då mammagruppen få höra! Person II Nej, men du inte MAMMAGRUPPEN! Ja men du vet jag skojade ju bara, snälla säg inte till mammagruppen. Person I Vi får väl se på lördag. Hejdå!

153

ANTOLOGIN.indd 153

2015-05-08 17:37

154

ANTOLOGIN.indd 154

2015-05-08 17:37

155

ANTOLOGIN.indd 155

2015-05-08 17:37

Frida. Han berättade att detta skulle vara sista gången Frida, hans tjej väntade hemma Men att han älskade mej så väldans mycket Mycket mer än vad han skulle vågat nån annan tidigare, att vi klickade mer än han o Frida nånsin skulle göra. Att han ville fortsätta Men samtidigt Hon finns kvar i bilden. Men han vill fortsätta ha mej. Vafan e jag? Jag kollar inte ens fokuserat på honom och hans uppgivna ansiktsuttryck -Ah, mumlade jag utdraget. Om ja inte går nu så kommer jag aldrig kunna. O det slutade med att jag vände mej om Med mina nya röda klackar O gick, gick o gick Tills jag kände att de inte funkade att gå längre Jag stannade när jag nådde Hötorget och tittade upp Kalla nattbriser som smekte mitt ben till gåshud, och nu kände jag att de vart onödigt med klänning oså De var ju ändå inte 100% sommar ännu … Fan va dum jae, så naiv. Vafan har jag gjort mot mej själv? O henne, e jag en idiot? Hoppas hon aldrig får reda påre, för han e ändå en snäll kille. En snäll kille… kanske inte. Hjärtat brister, o oavsett hur mycket jag bankar på mitt bröst 156

ANTOLOGIN.indd 156

2015-05-08 17:37

så släpper det inte. Det blir tyngre för varje minut, som en ballong som fylls med vatten innan man kastar det på nån. Jag älskade honom. Så sjukt mycket.

157

ANTOLOGIN.indd 157

2015-05-08 17:37

smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av so söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens godis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora sä som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps p slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösak samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småg samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett san skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskig gubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt sönd stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som s som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura små sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänge slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösakti tiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt sam småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas s som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpe smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av so söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens godis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora sä som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps p slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösak samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småg samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett san skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskig gubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt sönd stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som s som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura små sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänge slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösakti tiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt sam småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas s som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt ANTOLOGIN.indd 158 2015-05-08 17:37 ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som

m skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat sm av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt sö ubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsg s stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis so ckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura sm sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin sl läpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger sl lösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt sa ga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas sa som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt so ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som sk ansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopg söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens st agsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora sä s som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar so m sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sä småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan sl änger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på sl slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösakti aktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga sm mlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin so samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som an digt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sa m skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat sm av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt sö ubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsg s stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis so ckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura sm sällan släpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin sl läpps på slösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger sl lösaktiga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt sa ga småglin som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas sa som ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt so ansett sansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som sk ansat smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av smaskigt söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopg söndagsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens st agsgodis som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora sä s som sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar so m sura småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sä småglin slänger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan sl änger slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på sl slösaktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösakti aktigt samlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga sm mlas samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin so ANTOLOGIN.indd 159 2015-05-08 17:37 samtidigt som skräpet av sopgubbens stora säckar som sällan släpps på slösaktiga småglin som an

160

ANTOLOGIN.indd 160

2015-05-08 17:37

My mind is silent Itâ&#x20AC;&#x2122;s stuffed with clouds Restful, but not asleep Itâ&#x20AC;&#x2122;s just not the time to weep When it kicks into gear all the spikes will go out And the pain will sprout And the sounds will go around and around inside There will be no place to hide And I know its coming Yes I do And the bringer of it all Will be you

161

ANTOLOGIN.indd 161

2015-05-08 17:37

My mind is silent It’s stuffed with clouds Restful, but not asleep It’s just not the time to we W

n it

kicks

into gear

all

the

spikes will

go out and

the pain

will

ANTOLOGIN.indd 162

t 2015-05-08 17:37

a r o u n

i n

d e s i a

u n d r o

s o u n d s

a n d

w i l

T h e r e

ide p

t o

n o

c e

A n

b e

l i l

And I know itâ&#x20AC;&#x2122; s coming Yes I do

And the bringer of it all

Will Be

You ANTOLOGIN.indd 163

2015-05-08 17:37

164

ANTOLOGIN.indd 164

2015-05-08 17:37

165

ANTOLOGIN.indd 165

2015-05-08 17:37

166

ANTOLOGIN.indd 166

2015-05-08 17:37

“Henry” är en karaktär skapad 2012 av Kadri Viikholm, i en novell av samma namn, inför projektet “Kollektivroman” med skrivarettorna på Fryshusets Gymnasium. Följande novell är både en nytolkning och en fortsättning. Henry sitter på ett klass 1-fängelse någonstans i Sverige. Han har gjort sig skyldig till rån, enligt kapitel 8, 5§ i Brottsbalken. Han blev dömd till 6 år på anstalt, men efter ett antal missöden i samband med sin cellkamrats plötsliga bortgång, utökades straffet till 15 år. Idag är Henry 43 år, han har ett dygn kvar att avtjäna. Imorgon släpps han fri. För ytterligare bakgrund, se boken “999”.

167

ANTOLOGIN.indd 167

2015-05-08 17:37

168

ANTOLOGIN.indd 168

2015-05-08 17:37

”Så imorgon är den stora dagen. Eller?” ”Jo. Visst. Jag antar det.” Det har aldrig varit så här tyst med henne förut. Rummet brukar vanligtvis bli som vår helt egna lilla fiskskål, där världen utanför plötsligt ser lika skev ut som den är och orden frivilligt flyter ur min mun och sen simmar runt här i all sin frid. Fast på senare tid har friden långsamt sinat ur, och nu känns det mer som att vi sitter i en gapande tom skål där världen ser skevare ut än någonsin, och allt jag säger ovilligt hoppar ur munnen på mig och sedan hjälplöst ligger och sprattlar på golvet tills syret inte längre räcker till. Ingen kan ta miste på stämningen, men hon försöker åtminstone. Jag vet inte om det är för min skull eller lönens skull, och jag försöker förstå att det inte spelar någon roll. ”Okej, berätta då.” Hon ler hjärtligt. ”Vad är det första du tänker göra när du blir fri?” Det spelar verkligen ingen roll. Jag släpper misstanken och låtsas om att vattnet strömmar in igen. Fångar glimten i hennes öga och speglar hennes leende, inte på det passivaggressiva jag gjorde första gången här för femton år sedan, utan på ett bräckligt och svagt men fullkomligt ärligt sätt. ”Jag ska gå och träna. Jag ska börja träna igen.” ”Du har faktiskt magrat en hel del på senaste tiden. Annat än kroppshyddan du hade när du kom hit. Som en jäkla björn, sa dom.” ”Aa, jo. Jag trodde väl att mina muskler skulle hålla dom andra internerna borta.” ”Och gjorde dom det?” frågar hon med med en hastig glimt i ögat. 169

ANTOLOGIN.indd 169

2015-05-08 17:37

”Nej.” Hon ler brett. “Ingen ville dig kanske nått till att börja med, eller?” “Mm, kanske inte.” Trycker generat ner blicken i knät, men när hon börjar skratta stämmer jag hjärtligt in. Och när tystnaden lagt sig runt oss som en taskig ersättning för friskt vatten märker jag att hon har ett visst dunkel i blicken. ”Magrar gör du som en pojkvasker, men du har nog äntligen börjat växa upp. Vet du det?” ”Ja, jo det tror jag.” ”I så fall tror jag faktiskt att du kommer klara dig fint där ute, i stora vida världen.” Det känns som att syret runt oss börjar sina. “Eller?” Jag kliar mig på huvudet och ser ut genom fönstret. Nickar förstrött. “Jo, det gör jag säkert.” Känner tyngden av mina ögonlock, känner träningsvärken i hjärnan och mina sönderrivna lungor. Anneli lyfter sin stol närmare och lägger en hand på mitt knä. Den tunna guldringen runt ringfingret glänser hånfullt i solljuset, det som dristigt sökt sig in i den tunga atmosfären. Jag har lätt att få för mig att Anneli och jag är på samma nivå liksom, spegelbilder, förutsägbara, utan förväntningar, lätta med varandra, och att allt utanför det här rummet spelar inte lika stor roll. Men hon har två små barn att återvända till. En partner som hon inte längre bor med men som är god mot henne och barnen och som hjälper med försörjningen. Hon har kompisar utanför denna miserabla anstalt, hon har mostrar som ringer lite oväntat mellan högtiderna, hon gamla klasskamrater som hon snart kanske skulle försöka återförenas med. Och hon har mig. Imorgon kommer jag bara ha kläderna på min kropp och en 170

ANTOLOGIN.indd 170

2015-05-08 17:37

relativt lätt ryggsäck. Och inte henne. “Hur lång tid har vi kvar?” frågar jag. “Knappt fem minuter.” Hon biter bekymrat ihop. “Men Henry, hu-” “Jag borde kanske gå...jag...” avbryter jag och försöker slingra mig ur stolen. Hon håller fast mig, inte med sin hand utan med sin milda, ömma blick. “Du, hur känns det egentligen? Har du nån att vända dig till? Har du pengar? Någonstans att bo?” “Självklart!” utropar jag lite för högt, skrattar lite för hackigt. “Jag har hyrt en lägenhet. Mitt i stan dessutom! Fast den ska tydligen vara ganska liten. Men men, vad gör det. Bara det finns en plats till mej, då är jag nöjd.” Där markerar alarmklockan slutet på vårt möte. Jag borstar bort hennes hand och reser mig. Vänder mig om vid utgången, och ler brett. “Hejdå, Anneli.” För sista gången slår dörren tungt igen bakom mig. Tidigt nästa morgon, väl ute på busshållplatsen, tappar jag all den sans jag försiktigt samlat på mig de senaste dagarna, och smälter fast i bänken. Kutryggig, blicken stinn mot väghorisonten. Och när bussen äntligen kommer är jag fortfarande fast, låter den bara fridfullt lunka vidare. Vidare och så vidare, varannan timme, sent in på natten. Då slutar bussarna gå. Istället reser sig en bländande fullmåne över väghorisonten. Jag somnar för första gången på flera dygn, smått lutandes mot armstödet, och nycklarna till mitt nya hem i näven. Tunga regndroppar börjar stilla smattra mot glastaket över mig. En intern skrattar långt långt borta.

171

ANTOLOGIN.indd 171

2015-05-08 17:37

Jag vaknar av att någon petar mig hårt i axeln, en två tre gånger. Måste ha ryckt till, för nycklarna ligger tryggt under mig men i handflatan är det röda avtrycket fortfarande djupa. “Vafan gör du fortfarande här?” Gubben som står framför mig är mycket liten. Han har oproportionellt stora händer, oproportionellt stora öron, och en oproportionellt stor mustasch, som vickar lite irriterat när han rynkar på näsan. Jag synar honom skeptiskt, hostar till och snörvlar djupt. “Jag vet inte.” Gubben korsar armarna. “När går bussen?” frågar jag. “Din buss gick igår eftermiddag. Hörru, jag vet inte vad du försöker få mig att tro men jag köper det inte.” Jag vet inte vad jag ska svara. En ond liten klump gror i magen, jag skäms, och vet inte vart jag ska titta. Jag böjer mig ner efter nycklarna, som pusselbitar är de åter på plats djupt intryckta i min handflata. “Jag sätter mig på första bästa buss då.” mumlar jag. “Jo bäst för dej det. Skickar ner vakterna om jag får se dig här igen. Du är inte så fri som du tror ska du veta.” Jag drar fingrarna genom håret, försöker få reda på kalufsen, och nickar sedan ner i marken. Gubben börjar traska vidare. “Jag somnade faktiskt!” ropar jag efter en stund. Han saktar inte ens in, men han svarar åtminstone. “Försök bara, jag köper det inte.” Jag känner mig tom i magen. Jag tror inte jag orkade se det igår, men nu upptäcker jag att hållplatsen är placerad framför en stor bred äng, slumrandes under en tunn sjal av daggdroppar, och där, mellan grässtråna, outslagna knoppar, redo att bryta genom tyget och för första gången möta morgonsolen. På andra änden kantar en mörk, mörk, oändligt djup sagoskog. 172

ANTOLOGIN.indd 172

2015-05-08 17:37

Hade jag varit femton 책r yngre hade jag aldrig anat att de riktiga trollen satt i byggnaden bakom mig.

173

ANTOLOGIN.indd 173

2015-05-08 17:37

När jag vaknar igen vaknar jag inte under glastak på en torr busshållplats, utan i ett virrvarr an snår någonstans i Stockholms alla parker. Kinden svider, jag känner svullna revor där. I buskaget är det dovt och tyst, men utanför har dagen hunnit bli skinande klar, och het. Är svettig och luktar mer illa än jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort, men är ändå tacksam att jag valde att sova i jackan. Trots att den blivit lerig och dammig så går den att dra av och där under har jag en kanske inte ren men åtminstone lerfri tröja. Den är ljusgrå, så här på efterhand märker jag hur tydliga svettfläckar blir på den, men det gör inget. Färgen påminner mig om hem, kliniska korridorer, hårda sängar, läggdags och väckningsdags. Idag är första dagen på femton år som jag själv bestämmer över min dygnsrytm, och jag har redan hunnit sova två gånger på ett halvt dygn. Hur mycket är klockan egentligen? Mina ben värker, det märker jag när jag börjar gå. Gubben jag mötte imorse skvallrade trots allt, och jag fick ge mig iväg direkt. Så jag gick, och gick, tills bussarna började gå igen. En gång i tiden var jag orkfull och kraftig. Nu är jag bara trött. När jag går känner jag hur nycklarna i fickan slår mot mitt lår. Med varje nytt steg tänker jag att det här är ny mark, det här är nytt liv, och det är mitt. Jag är Columbus och snåren jag vaknade i är Amerika. Varje nytt kliv gör mig medveten om att jag i femton år har gått in och ut ur samma sexton rum, och att om jag inte slutar lunka så kanske jag någon gång lyckas hitta tillbaka dit. Efter ett tag pillar jag ut ett av mina skosnören, 174

ANTOLOGIN.indd 174

2015-05-08 17:37

träder på nyckeln, och hänger den runt halsen. Skon sitter ändå ganska bra. Jag får syn på en CD-affär. Den står ut i en hel gata av turistbutiker, kanske i sin avsaknad av uppmärksamhet, uppmärksammad. Skyltfönstren är helt igentapetserade med affischer från band som jag inte längre är tillräckligt med i svängarna för att känna till. Jag knackar på, kommer på mig själv, och träder in. Hur mörkt och instängt jag än trodde att det skulle vara, så går det inte ens att mäta med hur mörkt och instängt det i själva verket är. Som på ett bibliotek är rummet proppfullt av rader efter rader med hyllor, tunga av tusentals CD-skivor. En odör av tobak och kattlåda verkar ha satt sig väggarna. Bakom disken sitter någon med massiva hörlurar, ryggen vänd mot mig, och röker. På motsatta vägg skymtar jag en hängande CD-spelare, en sådan butiker har för att kunder ska kunna provlyssna på skivor, en sådan som har plats för tre skivor samtidigt. Ivrigt, jag kan knappt bärga mig, ivrigt traskar jag dit. Inuti finns bara en enda CD. Det gör inget. Jag kan inte minnas om vi någonsin fick välja egen musik på anstalten, så allt duger. Jag trär på mig hörlurarna. CD:n är klarröd. Trycker play. Kvinnan som sjunger har en väldigt klar stämma. Instrumenten har inte en chans att sjunga lika rent som hon. Jag byter till nästa låt, hoppas på något lite raskare, men hittar det först på spår åtta. Sänker volymen, tror kanske inte jag gillade det här. Någon knackar mig på ryggen. Bakom mig står killen från disken. “Jasså du gillar sånt du?” 175

ANTOLOGIN.indd 175

2015-05-08 17:37

“Näe...” “Inte?” “Inte riktigt.” Jag ser ner i golvet, borstar bort lite grus med tippen av skon och hoppas att han ska gå snart. “Synd...” Han står kvar. Jag törs inte titta upp så jag vet inte vad han tänker. Börjar nervöst vända mig mot utgången. “Vad gillar du för musik?” frågar han plötsligt. “Jag?” “Ja, det är väl klart!” “Jag vet inte.” “Inte alls?” “Jag vet inte” Jag minns knappt vad Henry som fälldes lyssnade på, jag har inte en susning om vad Henry som friades lyssnar på. Killen ser granskande på mig. “Vet du-” Han hejdar sig. “Vänta lite här.” Jag gör det, motvilligt. Börjar pilla på nyckeln genom tröjtyget. Det tar flera långa minuter. Tillslut dyker han upp framför mig ur härvan av hyllor, med en hel bunt skivor. “Här. Lyssna.” Är faktiskt lite irriterad vid det här laget, men vågar inte tacka nej, så försiktigt sätter jag i första skivan i spelaren och trycker play. Och så fortsätter jag genom hela traven. Nästa bunt han hämtar tar jag ivrigt emot, tacksamt och utan invändningar. När det är stängningsdags står jag plötsligt ute på gatan igen. Det är betydligt mer folktomt nu än när jag gick in, men solen är fortfarande kvar på himlen, om än rätt lågt, så dagen är ännu inte över. Jag ser mig om. Har blivit trött 176

ANTOLOGIN.indd 176

2015-05-08 17:37

på att vandra runt, så jag står bara kvar. Efter någon minut kommer killen från CD-butiken ut hit. Han låser ingången, hejdåar mig i förbifarten och försvinner snabbt bakom gatuhörnet. Undrar vad han tänkte om mig. Det är så länge sedan jag träffade en främling, jag gjorde allting fel, tror jag. Vill nästan skrika i frustration, men hostar bara lite och drar på mig den leriga jackan. Världen ligger öppen för mina fötter, varför kan jag inte styra dem till friheten eller åtminstone dit jag vill? Jag styr stegen dit jag orkar, till butiken intill CD-affären, en turistkiosk. Kvinnan i fönstret hälsar glatt, jag svarar vagt. Det bildas sakta men säkert en kö bakom mig. Jag får tillslut syn på en bunt vykort, med motiv på statshuset och på skärgården, och pekar. 49 kronor, dyrt, men jag säger inte emot. Sen sätter jag mig på första bästa buss och går av så snart jag får syn på lite grönska. Den här parken är mycket större än den förra, och mycket mer befolkad. Den står i en backe, och slänger en massiv skugga över hela kvarteret. Här är det redan kväll. Jag bestämmer mig för att gå upp till andra sidan krönet och möta dagen, för tredje gången detta dygn. Himlen är helt orange. Morgonen var kylig, men kvällen är ljummen. Här och var ligger folk och njuter av det sista dagsljuset. Man ser på det tillplattade gräset att det varit betydligt fler som solat här under dagen. Jag vandrar ner och hittar snabbt en tom bänk. Borstar bort lite skit från den och slår mig ner, sen inser jag att jag faktiskt är lortigare än bänken idag. Folk undrar säkert, kanske stirrar. Det börjar värka i magen igen, jag slår bort tanken. 177

ANTOLOGIN.indd 177

2015-05-08 17:37

Det finns fyra vykort i paketet, jag drar fram det med statshuset. Lyfter hastigt upp kortet mot solnedgången och jämför utsikten. Byggnaden ter sig faktiskt bättre på bild. Jaja. Jag rotar fram en bläckpenna. Kära mamma, Hur mår du? Jag är ute nu. När jag vet min adress, så skickar jag den. MVH, Henrik Nästa kort föreställer en familj som badar i skärgården. Solen skiner så starkt att de bara blir vita siluetter. Hej mormor, Jag sitter i detta nu och solar på en parkbänk mitt i stan. Jag blev en fri man imorse, njuter av livet och allting. I kiosken där jag köpte vykortet satt en lång kvinna med tjockt långt hår, rena raka motsatsen till dej men ni pratade med samma dialekt! Jag ska se till att hälsa på så snart jag kan. Kram, Henrik PS. Hur är det med mamma? Jag glömmer kolla motivet på nästa kort. Anneli! Allt går bra. Bor fint. God mat. Ska söka jobb. Hälsningar, Henrik Ljungkvist Nu ligger det ett kort kvar i min väska, men jag har slut på vänner. ”Erika,” börjar jag. Sedan dyker inget mer upp. Den vita baksidan hånar mig. Hur svårt kan det vara egentligen. 178

ANTOLOGIN.indd 178

2015-05-08 17:37

Jag har väldigt ont i magen nu, jag börjar fingra på nyckeln. Då slår det mig. Jag kränger av mig nyckeln och klistrar fast den på tomrummet med ett plåster jag haft på armbågen i flera dagar. Signerar brevet, “-h”. Det känns bra, det känns rätt. Kanske är jag mer än bara fysiskt fri. Bojorna jag genom året samlat på mig och låst mig in i har börjat lossna, skavsåren är läkta. Att jag rasat i vikt beror inte på att jag slutat motionera, det beror på allt bagage jag beslutade att lämna kvar där det hör hemma. Är just i detta nu lätt som en fjäder, men allt som flyger upp måste landa tillslut, och en ond liten tanke krälar fram ur mitt bakhuvud. Att halva vykortet fortfarande lyser tomt. Där adressen borde stå. Jag vill lägga mig. Blir så medveten om att femton år på kåken passerar snabbare än ett dygn i friheten. Vill sova, vill andas, måste få pausa. Några minuter passerar. Det enda som binder mig till Erika och mitt förflutna är skulden jag aldrig betalat av. Jag tror verkligen innerligt att det enda sättet att helt kliva ur en dispyt är att hitta ruta ett igen, och lämna allting där. Jag måste sluta på god not med henne, som vi började. Solen har redan passerat horisonten, nymånen skiner blekt i jämförelse. Det räcker nu att sitta i min egen misär, hög tid att vandra vidare. Tre utav de fyra vykorten dumpar jag i brevlådan. Skulle lika gärna kunna ha varit en soptunna. De har ändå inga frimärken på sig, så vad gör det för skillnad. Det börjar regna.

179

ANTOLOGIN.indd 179

2015-05-08 17:37

På vägen dit somnar jag. Det är en ren tillfällighet att grannpassageraren är vänlig nog att väcka mig i rätt sekund. Med nöd och näppe hinner jag av tuben. Försöker sedan återigen hopplöst borsta av smutsen från kläderna. Det här är den fina delen av stan. Aja, spottar i handen och drar bak håret. Det duger nog. Till en början söker jag efter någon som skulle kunna ge mig en sorts vägbeskrivning, men det är folktomt, och dessutom upptäcker jag ganska snabbt att jag fortfarande minns allt själv. Går rakt fram, andra gatan till höger, genom gränden, förbi ett två tre fyra fem gatlyktor, sen vänster till porten med den lilla syrenen. Hittar rätt gör jag nog, men bara för att benen själva styr mig dit. En bräcklig kvist brukade sticka upp ur marken här, nu ser jag bara en enorm syrenbuske. Jag lutar mig fram och suger in doften. Den blommar, det har jag aldrig sett den göra. En gammal, dammig, bortglömd impuls att ta med mig en av blomkvistarna gör sig hörd. Jag kan bara försöka tysta ner den. Hur mycket är klockan? Gatorna här, i centrala Stockholm, är öde. Jag vågar inte ens gissa. Lämnar busken bakom mig, där den hör hemma, och raskar på stegen. In i porten, upp för trapporna, två, tre steg i taget. Tillsist står jag framför dörren som jag inte trodde jag mindes men som fötterna ändå ledde mig till. Ångrar en kort sekund att jag skyndade mig hit till fördärvet, men slår bort tanken. Alternativet var att fega ur. Samma tanke förmår mig att utan en darrning på handen trycka på dörrklockan. Jag hör signalen inifrån, väntar på gäspningar, hostningar, snubblingar och steg. Trycker igen, längre och hårdare. Igen. Och igen. Och igen igen igen. Det uppstår ingen tystnad, för jag låter den inte uppstå. 180

ANTOLOGIN.indd 180

2015-05-08 17:37

181

ANTOLOGIN.indd 181

2015-05-08 17:37

Tillsist hör jag ett lås vridas om. Granndörren, den bakom mig, öppnas och en liten tant säger åt mig att hålla käften. I tystnaden känner jag mig dum. Känner mig utskämd, lite övergiven. Jag vet inte vad jag känner. Borde väl vara lättad. Jag vet inte, orkar nog inte stanna kvar. Jag får av nyckeln från brevet med ett ryck, som om plåstret satt på min hud, och släpper ner nyckeln i brevinkastet. Vykortet håller jag i handen, tvekar ett par sekunder. Känns dumt att lämna kvar det, men jag kom hit, jag vill höras. Drar bort resten av det unkna variga plåstret, borstar av kortet och släpper ner den dit nyckeln är. Sen går jag. Känns som att stegen jag tar är oändliga, tre fyra fem trappsteg i taget hoppar jag, vill ner till säker marknivå igen, allt som flyger upp måste landa tillslut. Slänger in hela min kroppsvikt i porten och drämmer upp den. Någon som höll på att ta sig in backar förskräckt. Det första draget av frisk luft jag tar får mig att ana att jag kvävdes där inne. Jag saktar ner, regnet är iskallt men jag tror faktiskt dropparna dunstar mot min glödheta hy. “Henrik...?” Henrik? “Henrik?!” Henrik?! Främlingen kommer springandes mot mig. Jag står helt stilla nu, kisar för att kunna se genom morgondimman och vinterregnet. “Erika?” Jag är vänd med axeln mot henne, hon går runt och ställer sig ansikte mot ansikte. Hon svarar inte, 182

ANTOLOGIN.indd 182

2015-05-08 17:37

yttrar inte ett ord, stirrar bara rakt på mig. Jag är inte lika offensiv, inte lika kvick eller modig, men efter ett tag möter jag också hennes blick. Hon står stadig, blicken stint fäst i min. Jag kan inte tolka den. Oförmögen att möta hennes kommunikation står jag stum. Kan bara erbjuda ett beklagande ansiktsuttryck. Regnet öser på så hårt nu att dropparna studsar av hennes huvud. Jag är vagt medveten om att himlen österut börjar få en ljusblå nyans. Sen kastar hon sig mot mig, slänger armarna om mig. Kramar mig, hårt och hjärtligt, så där som bara en vän som hon kan göra. Jag vill krama henne tillbaka, ja, vill hela ärren och bara vara det vi är idag, men något i mig knäcks. Jag tappar kraften, skulle ha fallit handlöst om hon inte hållit upp mig som den klippa hon är. Känner plötsligt varenda börda jag någonsin valt att bära, känner hur bojorna skavt ända ner till benet. Hon andas lugnt, henne hjärta slår stadigt. Då orkar jag bara inte mer. Jag minns inte sista gången jag grät. Min kropp värker. Jag flämtar efter luft men andas bara in regndroppar. Erika vrider ner mitt huvud, bort från regnet. Jag lever inte längre i en fiskeskål, några få droppar vatten räcker inte nu. Efter ett tag sinar regnet. Erika torkar mina kinder. Himlen har blivit röd.

183

ANTOLOGIN.indd 183

2015-05-08 17:37

g M tt t lun d i ring dags a ags o m t e rd la re sam en är d r det ä töte s r ä r knappt S fö o n om , e r g s t j l e e i e n v r m r m lu Hon kan ågra t g Sy mer Fa ar syre i fördä a o t e r k d emm sten onting N tt ut r t an t andas ra klun t ut Ne a e t k a t p g url stöor hårt so göra någ ar all gå nap ing Nå ar all gå k Ett m h n o t ka on nh re esmot lung kan inte slut, den y Hon öra någ lut, de pt S m r s nap g r g ä o r k e a d e t ä n s t t n n tö a te e at in ten Luf andyre som s i ring Meå ner Luf längre plten Hon kng Några Ner i t a ner k g d t i S e s urltaandetag är samla dags att r hon inthårt som ra någont all gått u t t t å r n E rlaka milje är de gö rf or ha u s Hä ot lung an inte ut, den n Fa g e a r S Ett t an e d k l em m rs s m re mer det är app ar r ä o a n e d t d n k an en stö sy nk an ör ufte ts kar et, f som i ring M ner L on k ågra klu rvet, la H p klun fördärv g Syre ä å n e r g d ste i ng N r i förd äng mla gs att ta i l m t r a e o s e e n d s t e o r N a n tN årt n in någ at a et d en ä or h ått u öra rlak Familj en är d r får ho g g g u n l l e t u S Et int er Hä ar a ot l mer r dags as m r em om kan t, den h e t ä and ar syre ö t t en d k ms r slu r de e so ring M uften ä klun vet, fö r iljen y S i r m L ä g a d ner förd lats mla deta er Fgontinng t gå ngre p t an n är sa m t a a k s a lä gs lje da ra nå Hon ka gonturl n nte t da i ami a e Ett F n ö t d n r o r me app inte gt som ste te göra nåden en ä är får h n S das k r me gs H kan om kaunngor hår m kan in n är slut, syre t är da n o o l e d de för en Hg Men öter emot ing Men då ner Luft t s sten som d i rin e som st amlad i r ags att g m t r o å s r tt t h amla tag Sy en är s r det d ags a erten gor hår d t är s kat ande er Familj er Sen ä e d tteutatsgoNm ts lun kan d n är ll gan em e urla das m o dommerå r t S y t s r E aatngoårtheårrtem en r t an unkar re me k a tg M p a h atg p l r ot lu stö i ringt anddaagssin n e u ting kna ågra kl kar sy d t n , t t m d p r m o t e a u E e l n N åg er sosamknapär dlad i är sl ing a klu stöSt yre är an r Sen am ra n ö n e g s j k Någrer Luften yre som am l e i on e m är ten nte S s n i kan mer syriljensom a er F H tag rm t gå n r e e m k kaa d t s r n n a å a daormsygrå gå ne gått u u d m l h t F n k n o a r a e k a o n d g M nk att att ll nge urla knappt g Någr ot luM in klu dagsags ar a r dags i rra Ett n h i n m t d t d a e a n n l g k r ä o e de t Hon öra någ m stöte n är samNSåen äärr de lut, d r det plats s ö o g e n r f s j l e e re är t, inte g Syre ami em S tegns radttärve te läng f er F kar syr ta u e m d L a ö ern in das lun t an n detNdetrt iuft rN r laka appt an Några k stheo r ä n u m n å å n o e tt f g g s k S ll r hHårätr n dom ka å r a an e ntin k r o m a g n nå Ho yre t, den h t lungo ring Me gs att g s göra nkar s e t slu ter emo amlad i r det da et är dag in a klu r ä n ä r s d stö åg ufte n är er Sen et, för om L e s j l r i e v e r m r m sten y n ä a e å g S mer F om om kan syr örd a s f t r t i e a r r d nd å das r hå lunk t an t Ne ngo ing Me s att g s laka appt an Några k l gått u u r l u t g r t a o l i n a a g d k m d d g t kan ågontin en har t är ter e r samla n är de e ö n t d o s d n H t, Se för nä om göra r slu re s Familje re mer därvet, y S inte uften ä r y er i fö etag ar s L 184 and andas m klunk ut Ner ner t a k a t t r a t l p g å r u nap g Nå ar all g Ett an k gontin h k n den lats nå , Ho t a u r l gö rs re p inte uften ä te läng L in ner ANTOLOGIN.indd hon r 184 2015-05-08 å f Här

17:37

185

ANTOLOGIN.indd 185

2015-05-08 17:37

186

ANTOLOGIN.indd 186

2015-05-08 17:37

Bröstk orgen sjunke andas r ner D mer E om ka n tyng Vänta n inte d r nu in som in n get fö a finns n f ö r r r vår dö ingen rr För kvar I utanfö ngen d ä r r Verk kvar ja ar säg går ha g har a i A nd kör At lla t med land M i hand Sitte an de Bröstk r e j d a g i ens gränse nyckla amhet r låsta De ka orgen sjun r Där ens b a kom l k n fi e n i r n J n a n s å t g är en e anda s utan det in er En tyn sam n gen ja s Med a u Efte g hyck Vänta gd som ing mer l r lar l a a t d t e j r a e s g o n t m gjo tagit i förvrun helvetet För dä u innanf r t u t m s nit ig el Ingen r finns ingeörBvråörsdörr Allt ont hardfaörrfår de nu v skada Genom tk unnit ada Jag h Alla u kvar jag ha n kvar orgen sjunkersvn ar er Dom r t

kan inte an Verka anför mer tyngd som inget förr BrösEn r säga tkorge Att m n sjun Väntar nu indas m edan di kör ker ne er En Sitter r Dom e går h tyngd i n kan in j n a a som in a g nför v nd i h i ensa te anMed g get fö år dör a m n I n d r h r r r g ä e F e V n t n ö ä e s r n k e n tar nu där fin var jag Där fi r låsta s land k ns h n Jag är ns det ing bakom lås i ör Att medan d ar Alla utanför ingen kvar e Efter ensam nu n jag hyckl uktaennsanmyhcektelnas l e går hand i h Verkar säga i and S att jag arom lås u r and Med itter ja Med a tagit i tan ny gränse g h c l y t r l k c a u l k l a å l r d s a t r Där fi e som a baJag är Genom n n e i s g n t Jag ha helvetets jort mig sk u Med alla de sam nu Efter det ingen jag s att jag a e r om gj d l v d a ar får ort mi tagit Allt on unnit d g e s k n t a d u h a a v G r försv adnaanför vår I grav dörr För däenom e unnit Bröstk ingen k De ka n ner r finns var Ingen k orgen n inte s j u v m a n r er En ker ne jag har andas tyngd r Dom mer so vå k

m ing r dörr an int et förr e anda För dä Vänta s har Al r finns r la utan n i u inna ngen för Ve k n går ha v för a r Inge rkar s Bröstk nd i h n kvar äga i k a orgen n d M j a ör Att Sitter ed grä sjunke innan medan g jag i e nser l r ner D för vå å n s d s t a e a m r o b dörr F m kan heten akom kör At s land ör där lås uta inte an t med n finns an de d n a s ycklar mer E ingen går ha Där n tyng kvar I nd i h d som Alla uta ngen and S k i v n i t n a g t r e f et ör Verka r j BrösS r säga i jag i ensamheteag har Alla utan förr Väntar nu tkiotrtgeer jag i e n k för Ve ör Att m ns land M sjunke nsamh nanfö rk e r ner D t r vår d e e n e d d s a n l g and Med om ka de går hränser låar säga i örr Fö medan n r inte an sta ba där fin and i h gränser de går ns ing 187 das m andhand låsta bak nyckla er En en kva i hand r Där o t r m y I n n S finns lås utan gd som g itter ja gjort m det in g i ens en kvar jag inget ig ska gen ja h f a ö a da Ge m r r r graven h g A V etens hyckla nom h ner D land M lla utanför V äntar nu in r Jag ä elvete e kan e e r r d kar sä e t s n g ränser eldar sam n inte an ga i kö får de u Efte l das m å s ta bak 17:37 nu vad r er ANTOLOGIN.indd 187 om lås r Att a Jag h att jag tagit 2015-05-08 utan itu Me ar vun d alla nit Al

188

ANTOLOGIN.indd 188

2015-05-08 17:37

189

ANTOLOGIN.indd 189

2015-05-08 17:37

SCEN 1A. EXT. STORSTAD, TAKVY, SOLIG MORGON. Vy över hustaken, vanlig storstadsmorgon. En medelålders kvinna i kostym flyger sansat förbi med ena armen utsträckt framför sig och handen knuten som stålmannen. En ung flicka stapplar sig ostadigt sig upp i luften med hjälp av starka vindpuffar som oregelbundet skjuter ut ur hennes handflator. En gammal man i bakgrunden går upp för en osynlig stege, helt obesvärat. SCEN 1B. EXT. STORSTAD, GATUVY, SOLIG MORGON. Vyn ändras till marknivå, en halvt folkfylld gata (där alla praktiserar sin superkraft på ett vardagligt sätt). ERIK 12 ÅR går där och tittar nedslaget i marken. En liten flicka inte långt från honom snubblar och faller och blir pladask en pöl i samma färg som hon. Pölen formar sig till flickan igen, och hon springer iväg utan en skråma på kroppen. Eric blänger avundsjukt, och blicken vandrar vidare över alla andras förmågor. Han viker av från gatan och börjar närma sig en stor skola. Vid grinden står ungdomar och röker. En av killarna blåser på en flickas cigarett, så att röken blir till is och faller och krossas mot asfalten. Hon skrattar ivrigt. Erik blänger avundsjukt, suckar, och plötsligt smäller killens cigarett till i gnistor, så att han ramlar baklänges. Erik skrattar och går in i byggnaden.

190

ANTOLOGIN.indd 190

2015-05-08 17:37

SCEN 2A. INT. KLASSRUM, FULLT AV MORGONLJUS. Barnen i klassrummet har samlats i en klunga i hörnet, de pratar högljutt, introducerar sig själva och skrattar skränigt. Eric sitter ensam i det motsatta hörnet. In vandrar KLARA 44 ÅR. Alla sätter sig på första bästa plats. KLARA Godmorgon barn! Jag vet att sommarlovet har varit långt och att skolandan hos er är lite ur gängorna. Det måste dessutom vara spännande för er alla att komma till en helt ny skola och påbörja en helt ny utbildning, och jag kan säga att så många nya tillfällen kommer att presentera sig. Men tro inte att ni kan slappna av nu, bara för att ni klarade er genom det förra stadiet! Lita på mig när jag säger att det viktigaste i era liv just nu är era betyg. Jag förväntar mig, av sådana högsträvande elever som er, att ni tar tillfällena i akt och ökar studieresultaten desto mer! Om ni inte frivilligt gör det kommer jag tjata tills ni alla är stjärnelever. (avbryter, och skrattar lite). Just det, mitt namn är Klara. Jag är er klassföreståndare, och som ni hör kommer jag inte vara rädd att ta i med hårdhandskarna, trots att jag först kan verka snäll och lättlurad. (skrattar igen). Nåja, nog om mig. Första läsåret kommer flyga iväg så snabbt, vi har ingen tid att förlora! Vi börjar med närvaron. Eftersom jag inte känner en själ här inne, vill jag att ni även uppger er kraft. Dessutom kan det vara lite skoj att se vad ni kan. (skrattar) Vi kan faktiskt till och med ha en liten demonstrering, vi har faktiskt ett helt läsår att tillbringa tillsammans. Vi kan unna oss lite roande. Linda Ekdal!

191

ANTOLOGIN.indd 191

2015-05-08 17:37

En liten flicka längst bak i klassrummet reser sig upp och tassar fram till katedern. LINDA EKDAL Det är jag det..... KLARA Jaså, det är det? Nå, visa vad du går för. LINDA EKDAL Jag, eh....Jag menar, jag... Jag kan....äh. Linda tar ett djupt andetag, håller andan, blundar och trycker. Först märks inget, men hon börjar sakta men säkert svullna upp, och lyfter lite från marken. Ju större hon blir, desto högre svävar hon. Till slut är hon en enorm rund ballong, och har stött i taket. Klassen skrattar imponerat och applåderar, och Klara drar ner henne i foten så att Linda Ekdal säkert ska kunna andas ut igen. När hon sätter sig igen är hon illröd, men glatt uppspelt. Nästa namn ropas upp, och en lång pojke demonstrerar på sin arm hur han kan få sin hud att bli hård och glatt som svart marmor. En rad andra krafter visas i förbifarten, bland annat hur en flicka kan få vad som helst att försvinna i sin handflata, för att sedan få det att återvända, en flicka som kan lysa genom huden, och en pojke med långt hår som han röra håret som ormar. KLARA Erik Svensson! Erik blir väldigt upptagen med att pillra i en reva i tröjärmen, och tittar koncentrerat ner. KLARA Ingen Erik Svensson? 192

ANTOLOGIN.indd 192

2015-05-08 17:37

Erik tittar motvilligt upp.

ERIK Jo, det är jag.....

Klara ler.

KLARA Men Erik, du behöver inte vara blyg. Seså, kom fram nu. Vi kan alla ge Erik en varm applåd, för att visa hur välkommen han är.

Alla applåderar uppspelt. Erik reser sig och går motvilligt fram, hopkurad, och hans röst är låg. KLARA Så, vad är det du kan göra då? Erik sväljer.

KLARA Visa oss nu...! Var inte rädd.

ERIK Jo men, fröken....Det är så att.....Jag tror inte min kraft kommer synas särskilt bra... KLARA Åh, är det något litet till storleken? Jag känner en man som kan sända ut små elektriska strömmar genom fingertopparna! Han har aldrig köpt ett batteri i sitt liv. ERIK Jag, eh.. Jag är ganska varm. Min kroppstemperatur ligger naturligt ett par grader över andras, så jag fryser inte lätt.

193

ANTOLOGIN.indd 193

2015-05-08 17:37

KLARA Jaha, och det resulterar i...? ERIK Inget. Det är min kraft. Jag har lite svårare att frysa än andra... Klassrummet sitter tyst, någon suckar besviket. KLARA Men, men det är ju inte heller så dumt, egentligen. Du köper antagligen färre tjocktröjor än oss andra! Praktiskt och ekonomiskt! Erik går och sätter sig. Några klasskamrater blänger på honom. KLARA Jaha, jaja. Då var det dags för vår sista elev, men sen måste vi börja med skolarbetet, så vi får njuta av denna extra mycket! Filip Lindberg! FILIP 13 ÅR, kraftigt byggd, reser sig upp och går fram till katedern. Alla är förväntansfulla igen. Han ställer sig rakryggad vid katedern och ler brett. Erik reser sig upp. KLARA Erik, du har redan demonstrerat...din kraft. Du behöver inte komma upp hit igen. Erik står kvar.

KLARA Men kära barn, vad har tagit åt dig? Du ser ju likblek ut!

194

ANTOLOGIN.indd 194

2015-05-08 17:37

Erik börjar sakta röra sig mot flickan som kunde lysa. Hans ögon är vitt uppspärrade och munnen hoppressad till ett streck. Flickan ser orolig och besvärad ut. KLARA Erik! Sluta nu! Erik faller plötsligt flåsande och utmattad ner i en hög på golvet. Han sätter sig mödosamt upp. ERIK Fröken, jag kunde inte hindra mig själv, jag lovar! Jag vet inte vad som hände, jag var inte mig själv! Filip börjar skratta, först tyst, sedan starkare och starkare. Klara kommer på något, och ger Filip en road men lite tillrättavisande blick. KLARA Jaså, är det så det ligger till. Tydligen kan Filip här styra andras kroppar... Hela klassen börjar skratta. Flickan som först var så besvärad fnittrar generat och Filip ler brett mot henne. Erik ser förkrossad och förnedrad ut, han torkar generat bort en tår och reser sig mödosamt. ERIK Varför är han inte registrerad? Erik har inte överröstat skrattet, så han höjer rösten rejält. ERIK Varför är inte han registrerad!? Skratten tonar snabbt ut. 195

ANTOLOGIN.indd 195

2015-05-08 17:37

Alla stirrar, några blint, andra obekvämt, eller irriterat, eller sorgset. Ingen verkar känna samma sak inför uttalandet. FILIP Varför i helvete skulle jag vara det. Erik stirrar förbryllat. ERIK Ser du inte vad du gör? Såna som du bordeKlara avbryter dem.

KLARA Det är faktiskt inte så viktigt det här, ni behöver inte bli upprörda.

Erik ser rasande ut och svänger runt mot henne. ERIK Såg fröken inte vad han höll på med? Han erövrade mig min mänskliga rättighet till egen vilja, han förnedrade mig! KLARA Erik, det var faktiskt bara ett skämt. Jag vet inte vad du väntat dig, men nu när allas krafter har utvecklats till full styrka har du mycket hyss att vänta dig. Du får bara se det med en gnutta humor, och inte bli så lättstött. FILIP Och vad ska du prata om mänskliga rättigheter för? Hur värdig tror du jag skulle känna mig om jag fick allas vakande ögon på mig bara för min kraft. Såna som du kränker alla du kommer åt, bara för att du tror du själv blir kränkt. 196

ANTOLOGIN.indd 196

2015-05-08 17:37

ERIK Det handlar inte om mina personliga erfarenheter! Jag är nöjd, jag kommer aldrig kunna skada någon med min kraft, till skillnad från dej. Du är del av det största hotet vi möts av idag! Jag menar (vänder sig mot några i klassen), hur vet vi att han inte leker med oss just nu. Eller för den delen, att han inte leker med någon annan? Hur vet vi att fröken verkligen är sig själv nu? Gruppen av klasskamrater han vänt sig mot tittar besvärat bort. ERIK Fröken, jag kräver att du registrerar honom nu. KLARA Erik, det är faktiskt inte upp till dig. Vi vet alla att de flesta skolor registrerar vissa mer, så att säga, begåvade elever, men det är långt ifrån obligatoriskt. Här väljer vi att tro på det goda i er! FILIP Precis! Precis som hon säger! Varför kan inte världen fatta att enda anledningen till att vi har blivit en fara, är för att vi sedan barnsben behandlats som “de onda”. Att dra sådana onödiga säkerhetsåtgärder säger oss att ni inte litar på oss, att ni väntar er ett grovt brott eller anfall från oss vilken dag som helst. Det är väl klart som fan att vi blir som vi blir. Lyssna, om inget annat, så bara faktumet att jag valde den här skolan, där vi behandlas som naiva välmenande barn precis som alla andra, det säger väl något om mina avsikter. Jag svär på heder och samvete att jag inte vill förorsaka skada.

197

ANTOLOGIN.indd 197

2015-05-08 17:37

Erik ser lika rasande ut, men vänder ryggen till och börjar sakta dra sig tillbaka. Han mumlar. ERIK Jävla...Ordet är knappt uttalat, hörs inte för publiken, men vissa av barnen uppfattar det, som Filip. Filip kastar sig på Erik och de förorsakar ett tumult. Klara rusar fram och tvingar isär dem. KLARA Pojkar! Lugna ner er nu! Jag menar tänk på de andra! Pojkarna sätter sig buttert på sina platser. Scen 3a. ext. vindig skolgård, bänkar bakom byggnaden. Erik sitter ensam och tittar på hur de andra barnen leker. Han ser lite sur ut, men mest uttråkad. Han sitter så en stund. Flickan som kunde lysa genom huden, MAJA 12 ÅR, får syn på honom, stannar fundersamt upp, och börjar gå mot honom. Han märker henne först när hon ställt sig bredvid. Erik tittar upp. MAJA Hej. ERIK Hej. MAJA Mår du bra? ERIK Ja...ja, okej tror jag. Dårå?

198

ANTOLOGIN.indd 198

2015-05-08 17:37

MAJA Vill du inte va med och leka? ERIK Nja.. ERIK Jag tror inte nån vill leka med mig efter första lektionen... MAJA Det kanske ändå är lite barnsligt med kull. Maja sätter sig ner bredvid honom, och de sitter obesvärat tysta ett tag. MAJA Jag heter Maja förresten. ERIK Erik. MAJA Jo, jag minns det... De sitter tysta ett tag till. Maja huttrar lite. MAJA Så, du fryser alltså inte? ERIK Jo, men inte nu, och inte så ofta. Jag fryser mitt på vintern, men nu känns det lagom. Maja sträcker fram sina händer. 199

ANTOLOGIN.indd 199

2015-05-08 17:37

MAJA Här, får jag känna? Erik ser lite besvärad ut, han dröjer med händerna utom synhåll och slår upp en snabb gnista mellan dem, som han sen släcker genom att pressa ihop dem. Sedan ser han säker ut igen. Han rör hennes händer. MAJA Du var....varm. Tja, inte så coolt kanske men skönt iallafall! Filip närmar sig, de ställer sig vända mot Erik. Filip ser på Maja, och Maja får plötsligt bråttom att återvända till de andra. FILIP Har du något du vill säga? Erik svarar inte. FILIP Erik? ERIK Jag tänker inte be om ursäkt, om det är det du vill. FILIP Inte? Men hur ska jaaag känna mig säker då? Filip imiterar Erik. FILIP “Jag har aldrig fått höra att jag är duktig, så nu har jag lovat mig själv att ingen annan ska få känna sig duktig heller!” 200

ANTOLOGIN.indd 200

2015-05-08 17:37

Filip återgår till normal röst.

FILIP Du äcklar mig.

ERIK Jag känner att du hotar mig just nu. FILIP Det är klart du gör! ERIK Men jag tänker inte be om ursäkt. Du borde för i helvete spärras in, om det är såhär du vill “bättra” dig. Eller för din egen skull, avlivas medan du ännu är för ung för att skada nån. Jag kan inte ens föreställa mig vad dina föräldrar har behövt genomlida. Erik spärrar upp ögonen och slutar andas. Filip ser rasande ut, bortom allt förnuft. Erik lyfter en handflata och slår den mot sin ena kind, sen samma sak mot den andra kinden. Han faller ner mot marken, lägger sig på rygg. Han knyter nävarna och börjar banka på pannan med innersidan av knytvävarna. Sen vänder han dem och slår knogarna i sina kinder, tinningar, och i resten av huvudet. Allt går väldigt snabbt. Filip landar på honom och Erik slutar slå sig själv, bara för att Filip ska kunna ta över. Erik är slapp. Nu rinner tårar ner för Eriks kinder, och ögonen är fortfarande skräckslaget uppspärrade. Snart är Filip färdig, han frustar men ser lugnare ut. Hans ögon är våta. Filip reser sig upp, tar sin väska, torkar ögonen och går säkert iväg. Erik är slapp ett tag till, sen rycker han plötsligt till och kissar på sig, och flåsar jämrandes. Efter ett tag sätter han sig upp och torkar tårarna. Torra blad kring honom slår upp i flammor, och han stirrar ursinnigt på Filips distanta skepnad. 201

ANTOLOGIN.indd 201

2015-05-08 17:37

SCEN 4a. int. klassrummet, tidig morgon. Vissa av barnen står i grupper, andra sitter på sina platser. Filip är inte där. Fler barn kommer in i klassrummet, i klungor eller för sig själva. Vissa försöker sova, andra stirrar ut genom fönstret. När barnen hör avlägsna röster och ett par klackskor intar de sina platser och tystnar. Klackskorna klapprar närmare, och rösterna får en upprörd ton. Man kan urskilja Klaras röst. De stannar upp framför dörren och nu låter Klara nästan hysterisk. Avtrubbat hör man hennes ord. KLARA Men jag säger ju er, vi har inga sådana på hela skolan! Det enda vi har är en i årskurs 4 som kan bilda rök, och en i denna klass som är naturligt varm. Och dessutom är dessa ju bara 12. OKÄND MANSRÖST Vi är ledsna, men eftersom ni inte registrerar era potentiellt farliga elever måste vi genomföra en utredning av alla. De andra rösterna lugnar ner henne. Hon öppnar dörren, kliver in i klassrummet och tar ett djupt andetag. Hon knäpper med fingrarna på båda händerna, dörren stängs samtidigt som hennes glasögon (som låg på katedern med lite andra saker) flyger in i hennes hand. KLARA Godmorgon barn! Barnen svarar spritt.

KLARA Jo, som ni kanske förstår så har vi besök. Det är så att, uh... 202

ANTOLOGIN.indd 202

2015-05-08 17:37

KLARA Filip Lindbergs hus brann ner igår. Hon tystnar och låter det sjunka in. Lyckligtvis överlevde hela familjen, men nu har myndigheterna anledning att tro att branden var anlagd. Ett barn avbryter henne. BARNET Varför då? KLARA Jo, uh, det är så att Filip i sin familj har en som är registrerad, och efter dennes behov har de brandsäkrat hela huset. Så att branden uppkommit naturligt, eller med andra metoder än våra egna mänskliga, är inte troligt. Klara tystnar skamset. KLARA Så nu barn, för er egen säkerhet, vill de utreda de potentiellt farliga eleverna, de som skulle kvalificeras för registrering, och, uh....Och registrera dem. Klara ser ner i golvet en stund, och sen upp igen. KLARA Det är ju bara du Elias... Pojken som kunde göra sin hud hård som sten, ELIAS 12 ÅR, sväljer och reser sig upp. Skamset ser han ner i marken och går sakta ut ur klassrummet. Klara harklar sig.

203

ANTOLOGIN.indd 203

2015-05-08 17:37

KLARA Då tar ni upp svenskaläxan tills idag. Jag förväntar mig att alla ska ha gjort den. Barnen tar upp sina böcker ljudligt i några sekunder, och slår upp dem. Klara börjar gå igenom läxan monotont, mening för mening. Hon ignorerar viskandet och mumlandet i klassrummet. Maja, som sitter bredvid Erik, vänder sig mot honom och säger lågt. MAJA Vilken tur att de tar itu med honom nu, jag känner mig bara inte säker med starka krafter, till och med om de är registrerade. Och den där Filip, usch, Jag hoppas han håller sig till sin egen sort nu. Maja ler, och Erik ler tillbaka. MAJA Vi kan känna oss trygga nu. ERIK Ja, det kan vi.

204

ANTOLOGIN.indd 204

2015-05-08 17:37

205

ANTOLOGIN.indd 205

2015-05-08 17:37

206

ANTOLOGIN.indd 206

2015-05-08 17:37

Av: Corinne Jendesten Weiss

207

ANTOLOGIN.indd 207

2015-05-08 17:37

Du var där men ändå inte Du var där alla gånger de behövde pengar Du var där varje gång de behövde någonstans att vara. Du var inte där när dina ärr syntes Du var inte där när du grät Du var inte där när du tyst föll till bitar, blödde sönder men du fick bli ditt egna plåster. För udda för konstig, för annorlunda, för feminist tänkande, för mycket du och för lite dom. De sa att du bara ska vara dig själv men med andra ord: Var dig själv men se till att passa in. Om någon skulle fråga dem om allt det här jag skriver om nu och har skrivit om tror jag inte att någon av dem skulle dela samma åsikt eller alls vara överens om vad som hände under de tre åren, bli kränkta över att de inte håller med eller kränkta för att det är lättare än att erkänna fel?

208

ANTOLOGIN.indd 208

2015-05-08 17:37

209

ANTOLOGIN.indd 209

2015-05-08 17:37

210

ANTOLOGIN.indd 210

2015-05-08 17:37

Men Corinne det var ju bara ett skämt chilla. Inte för att vara taskig men….. Men det är inte som om jag är rasist på riktigt? Bara för att du gillar svarta N*****er. Bara för att ingen vill ligga med dig Aa, för ni tjejer vill ju inte ha killar med stil muskler och pengar? Kan inte vi i alla fall få önska stora pattar så vi får något kul? Hon är ju rent ut dum i huvudet men skit snygg kropp. Det är kanske därför jag gillar att vara ensam för att jag är så innehelvete van vid att jag ändå inte kommer ha bra sällskap runtomkring mig. Det finns så många exempel men det finns fortfarande något, kärnan av hur det var på den skolan, det låter som om jag pratar om ett spökhus eller mentalsjukhus och orden ”I’m I crazy or is everyone else crazy?” har aldrig passat in så bra som de gjorde då. Det var så de fick känna mig, dålig, inkompetent och otillräcklig. Men framför allt ensam, konstig, ful och tjock. Du är inte en del av det här, inte en del av det som räknas. DU TILLHÖR 211

ANTOLOGIN.indd 211

2015-05-08 17:37

INTE HÄR. Något som gör lite extra ont när du bott på exakt samma ställe i 19 år, det här stället är det ända hem du någonsin haft men känns ändå inte som hemma. Jag tror att de inte gillade mig för att jag gjorde dem obekväma att jag på något sätt bara skavde som en liten sten i skon. Och var gör en när en har en sten i skon? Jo, en tar av sig skon och kastar bort stenen. Har DU haft sex? Men ärligt talat när jag kollar på porr och det är med en svart tjej, det går bara inte jag tänder inte lika mycket på svarta tjejer. Men vadå ni tjejer ska ju vara bra med bollar. Han är min lilla brända pepparkaka Nä, jag vill inte flytta på mig jag är rädd för att de ska bomba mig. Homosexualitet är äckligt. Vadå gillar du HONOM??

212

ANTOLOGIN.indd 212

2015-05-08 17:37

Jag vet att vi bara var 13 år, och att inte någon av dem gick igenom det jag gick igenom och att det på något sätt gör det svårt att i efterhand på något sätt kräva allt det där som fattades. Det var ju inte deras fel att jag hade en egen intern kris som de verkligen inte hade att göra med men när deras första kommentar på att min mamma hade sett att jag skärt mig (det var första gången det blev ärr) ”Men varför skar du där uppe där man ser? ” Eller när ens bästa kompis fyller år och de planerar att ha en överrasknings fest och en sedan frågar om en får komma eftersom de har sagt att jag borde fråga mer om jag får följa med osv (det var ju absolut bara mitt ansvar eftersom det är jag som är ensam, osäker och är den som belastar dem) Och människan jag är med säger ett ljud utan går bara därifrån. Då känns det som inte bara var i mitt huvud heller. (Detta var innan jullovet, det blev ett super härligt lov kan jag säga) Eller när den människan jag är kär i är på väg mot vårt håll medan vi står och pratar om hur de vill hem till mig för att spela pingis på min vind men att jag för en gång skull står på mig och säger nej. Att en tjej då hotar med att säga till honom jag är kär i att jag är kär i honom, jag spelar cool, gör det då säger jag. DAAANIIEEL skriker hon, några minuter spelar de pingis på min vind och jag sitter bredvid med en ledsen klump i magen. De är sugna på wienerbröd men har inga pengar, det har inte jag heller men de vet att att jag ibland snattar, de vill att jag gör det åt dem, jag vill inte men gör det så klart, det är det som är grejen att efter ett tag vet du att du inte borde men du gör det ändå det är så kallt ifrån där du står medan de får solsting i solen. Och du gör det eftersom efter ett tag bryr du dig inte du vill bara att de ska gilla dig att du ska

213

ANTOLOGIN.indd 213

2015-05-08 17:37

vara en i gänget men samtidigt vet du att du inte är som dem och inte alls vill vara med i den typen av gäng men att det är det gänget som syns, hörs och får solsting i solen. Du suktar efter deras bekräftelse och sitter när de ber dig och blir osynlig när du inte kan tjäna dem, du lär dig snabbt. De lär ut ännu snabbare och hårdare, du är inte fin för du är tjock. Du är inte fin för du har glasögon. Du är inte fin för du är inte feminin. Där inte feminin så vi kommer inte ens erkänna dig som ett potentiellt sex objekt. För du är ingeting om vi inte ser dig som snygg. Du är ingenting om vi inte skulle vilja ha sex med dig. Du är inte rolig för att du alltid överreagerar men tanken att de kanske är de som underreagerar har aldrig slagit dom. Du har inte samma intressen eller musiksmak så därför är du inte som oss vilket i sin tur betyder att du inte är lika värdefull. Eftersom du inte är värdefull så kommer vi låtsas som om du inte finns till vi behöver något som sagt. I slutet av dagen var smärtan som sitter kvar i mig inte bara deras fel, det finns mycket som ledde till visa saker och vissa saker som är svårt att kräva av 13 åringar som sagt men sedan blev vi 14, 15, 16, nu är vi 19 de som få som faktiskt hälsar är de som pratar med en, med säkerhet säger jag att inte mycket verkar ha förändrats i varken deras mentalitet eller attityd. Vi är olika. Det är inte det som är problemet, problemet är hur vi behandlar de som är annorlunda, framför allt de som är för töntiga för att ens börja prata med. Det är exakt sådana människor som säger att de inte har något gemensamt med de som inte är ”coola” för att sedan fortsätta med ”Jag tror jag pratat med dem typ en gång”. Så från den gången har du bestämt att ni inte har något gemensamt alls för det är ju inte så att det finns typ tusentals grejer att

214

ANTOLOGIN.indd 214

2015-05-08 17:37

bonda över, för alla vänner är ju lika, gillar exakt samma saker och är inte töntiga? För nej inte skulle jag vara vän med dem…? Hur vågar du föreslå något sådant? De sitter på en piedestal som vi andra inte orkar kriga över vi har våra egna kriga att vara soldat i. För du behöver inte kriga ensam, du behöver inte kriga emot dem men du behöver fan inte heller vara soldat i deras skit. En gång kommer jag ihåg att jag satt och grät, en tjej märkte, frågade hur det var fick en lite hopp i form av ett sandkorn, men sen kom den där roliga killen, så jag satt där å grät och två meter ifrån satt klasskamrater som skulle vara mina ”vänner”. En sekund, en ända sekund var jag värd för dem. Min skavande verklighet har jag känt väldigt länge egentligen sedan jag var 8 år är det yngsta jag kommer ihåg. Redan då det var något som inte stämde eller mycket som inte stämde och redan då kände jag den där osäkerheten som varje gång hejdade mig från att göra saker som jag vill, eller uttrycka eller ärligt talat hindrade mig att existera. Jag har alltid varit en tänkande person ”som har kommit längre i tänket” som min mamma skulle säga. På dagis beskrev de mig som en ledartyp men på ett bra sätt alla skulle vara med och leka. När jag var litet satt jag i vagnen min syrra gick bredvid, hon klagade på att hon hade ont i fötterna då ska jag tydligen ha gått ur vagnen och sagt ”du kan få sitta”. Min mentor på samma skola sa till min mamma på sista skoldagen ”Corinne är en jätte fin person, du har en bra dotter men hon får lugnt ta åt sig mer”. Jag säger inte allt det här för att skryta utan om det fanns så positiva upplevelser av mig måste det väl fortfarande finnas inom mig eller? Men allt dåligt kommer i vägen och kladdar ner

215

ANTOLOGIN.indd 215

2015-05-08 17:37

mitt synfält. Min introvert och osäkerhet blir till ångest, min ångest blir till socialfobi. Mina dåliga erfarenheter fyller mig med sorg, min sorg leder till ilska och min ilska leder till depression sen går det runt så där i en seg ond cirkel. En trasig karusell som sakta snurrar runt utan barns oskyldiga glädje rop runtomkring sig, utan bara öde mark, ilskna moln och massa, massa regn. Min mentor sa också på slutet av en svenska lektion ”bara döda fiskar simmar med strömmen” inget mer med det bara något vi skulle tänka på, troligen något inte så många gjorde men det förändrade mycket för mig. För det kändes alltid som hon visste, som att hon såg men inte riktigt visste hur hon skulle hjälpa. Hon sa det några lektioner efter att en i klassen helt hade förnekat att vi hade varken mobbning i klassen eller i skolan, jag fnös. När vi kollade på en film om härskartekniker som i allra högsta grad var aktuellt för oss så skrattade många av de som behövde lyssna mest. En kunde ha skurit av dem öronen så lite funktion hade dem. Vi var inte på samma sida vi var i olika världar. Deras port behövde en nyckel som bara kunde göras av plast, fann ingen chans att jag kunde göra det som krävdes fullt ut då skulle jag ha förlorat mig själv och exploderat i femtio tusen små guld bitar. Guld som är omöjligt att förstöra förutom i en ända vinkel. De hittade den vinkeln mitt i prick. Och folk säger att de ibland saknar de där dagarna där en bara var ett oskyldigt barn och allt var så simpelt men aldrig i mitt liv har jag känt så även när vi hade samma färg var jag alltid i en annan färgskala än dem, det var alltid något som bara inte var samma och det var aldrig riktigt 100% okej att det var så. Jag vet ärligt talat inte varför det sitter i mig så otroligt mycket som det gör. Var det för att jag samtidigt hade min interna familje kris? Var det för att jag alltid 216

ANTOLOGIN.indd 216

2015-05-08 17:37

känt mindre eller mindre ensam? Var det för att vi var i en kritisk punkt i livet för vår utveckling? Var det för att jag på så många sätt var helt ensam? Allt och ingenting? För om en tar varje enskild del så gör det ändå så himla ont. Och det blöder det blöder fortfarande så mycket från det såret av min själ. Det påverkar mig fortfarande så fruktansvärt mycket men det var så länge sedan på ett sätt att jag börjar glömma men det hårda i mitt hjärta gör för alltid att det inte funkar som andras, inte bultar i samma takt utan bankar mer som ett trasigt smyckesskrin och det är inte en fin melodi.

Sådana tillfällen där jag känner hur min personlighet blir till en börda, att min smärta blir till en börda, att min osäkerhet blir till en börda, där att jag är en introvert blir till en börda. Där jag är en börda. Så varför inte ligga i min säng och sova när världen och folk är så förjävliga? Jag är stenhård och känslig på samma gång, stenhård det är det du måste bli för att överleva att ständigt på något sätt nästan alltid tillhöra en grupp som är underrepresenterad och illa behandlad. Varför måste jag alltid rätta mig efter dig, varför måste det alltid bli en omväg för mig? Och människor säger att alla har sin skit men det finns så himla många glidare så det inte är sant.

217

ANTOLOGIN.indd 217

2015-05-08 17:37

Kid Cudi är den ända antidepressiva medicinen jag behöver. Kid Cudi förstod och förstår precis, ”we are the same” han och jag. Det går inte att förklara, hans röst, hans musik är som en varm filt runt min själ. Det gör mig något otroligt sorgsen att veta att han är i mitten av hans liv och fortfarande känner som jag gör och gjorde i en väldigt svår del av mitt liv när jag inte alltid vill känna så här men om inte hans smärta skulle ha funnits skulle så många av hans fans dött mig inkluderad det svär jag på. Och jag går på Atarax, Voxra och Citalopram men han är den mest effektiva antidepressiva medicinen som finns. Han tar tag i ens kärna ens rot och lyfter upp den och får den att skina. För det allra största han någonsin gjort för mig är att få mig känna mig lite mindre ensam i en värld där jag känner mig otroligt ensam.

218

ANTOLOGIN.indd 218

2015-05-08 17:37

219

ANTOLOGIN.indd 219

2015-05-08 17:37

a a e

Create

Cre

Leave whole worlds in your wake

Make

Write

Writ ANTOLOGIN.indd 220

Emotions shake

Create a light

2015-05-08 17:37

make it all better sew it together

so you wonâ&#x20AC;&#x2122;t be alone create minds o f y o u r o w n

Walk with them down their road The story has yet to be told

ANTOLOGIN.indd 221

2015-05-08 17:37

Create Create Leave whole worlds in your wake Make Make Emotions shake Write Write Create a light Sew it together Make it all better Create minds of your own So you wonâ&#x20AC;&#x2122;t be alone Walk with them down their road The story has yet to be told

222

ANTOLOGIN.indd 222

2015-05-08 17:37

223

ANTOLOGIN.indd 223

2015-05-08 17:37