FiB 5-2010

Page 1

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 5 2010 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

SOCIALARBETAREN TALAR UT DEJLIG DANSK ÄLDREVÅRD LENA KALLENBERGS SÖDERMORSOR

fibfem2010


På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfrontfem2010

Ungdomsproblem 8

Folket i Bild/Kulturfront jenny lindström Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Ulla Ask är socialarbetaren som jobbat med ungdomar i nästan hela sitt yrkesliv. Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: FiB träffar henne på självaste första maj för att prata om nedskärningar, diagnoshysteri • försvar för yttrande- och tryckfriheten och vikten av att få skrika av sig ibland. • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika jonas redmo partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och – Uniformer utstrålar makt. Poliser, läkare, präster, de är sådana som har uniformer. tidningen bör inte innehålla osignerade Här är vi jämlikar. Thyra Frank blev föreståndare på äldreboendet Lottehemmet i maj artiklar. 1988. Kort därefter gav hon personalen ledigt en dag, med hemläxa. De skulle ta ett Omslagsbild: Paul Mohlin. Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. papper och skriva ner hur de själva skulle vilja ha det om de bodde där. Redaktion: Jenny Lindström, Paul Mohlin (praktikant). Redaktionskommitté: Tom Carlson, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Per-Arne Skansen, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Eva Wernlid, Peo Österholm, Erik Paulsson Rönnbäck. Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre. Layout: Jenny Lindström. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration lena kallenberg helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), Arbetarstadsdelen Södermalm ömsar skinn, fyllgubbar och vanligt folk tvingas halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), undan till förmån för dem som anammar den nya tidsandan, där var och tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenuen förväntas satsa på sig själv. Lena har svårt att finna sig till rätta, hennes meration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) drömmar passar liksom inte in. Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ paul mohlin sverigebilden 4 jan myrdal skriftställning 43 år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 lisa forsberg jorden runt 5 lennart palm film 44 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010. FiB/K internetutgåvan: http://fib.se peo österholm afghanistan 20 ingemar folke rätt & rådligt 46 (ISSN 1401-1522). anna roxvall nazister i usa 22 hans lindström serie 48 Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

Här trivs gamlingarna 12

Södermorsor 32


fibfem

Så tvingas sjuka tillbaka till jobbet

V

i är många som har vänner och bekanta som har drabbats av försäkringskassans allt hårdare praktik när det gäller sjukskrivna. Genom arbetet som facklig förtroendevald kom jag i kontakt med en kvinna som hotades med utskrivning av försäkringskassan en månad innan hon dog. Detta var något år innan alliansregeringen tillträdde. Sedan dess har kraven på de sjukskrivna ökat ytterligare. Jag vet utförsäkrade människor som på grund av rygg- och knäskador har svårt att gå. Äldre utslitna människor tvingas tillbaka till sina – ofta tunga – arbeten eller tvingas söka nya jobb.

Nya regler i sjukförsäkringen som trädde i kraft den 1 juli 2008 har som huvudregel att man kan få sjukersättning i högst i ett år. Den 1 januari i år började regeln tillämpas. 14 000 sjuka blev då av med sjukersättningen. Motiveringarna till de allt hårdare reglerna är bland annat att det fuskas med systemet och att sjukförsäkringskostnaderna skenar. Men rapporterna om omfattningen av fusket och de ökade kostnaderna i systemet anser jag är lögnaktig propaganda för att underminera socialförsäkringssystemen. Särskilt aktiv i kampanjen för att undergräva den sociala tryggheten har organisationen Svenskt Näringsliv (SN) varit. SN:s chefsekonom, Stefan Fölster, och VD:n för Handelns utredningsinstitut, Fredrik Bergström, påstår

i en artikel i DN den 17 Oktober 2007 att ”95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen”. I samma artikel skriver de också: ”Skärningen mellan den offentliga lögnen och den privata sanningen har skapat instabila välfärdssystem. Periodvis, när den offentliga lögnen kopplar greppet, görs systemen mycket generösa och kontroller avvecklas. Så småningom leder det till ett missbruk som många ser i sin privata omgivning, samtidigt som kostnaderna skenar. Det tvingar fram ökad kontroll och besparingar.” Men som Daniel Ankarloo visat i ETC den 12 april 2007 är sanningen att utgifternas andel av BNP inte alls har ökat. 1980 var utgifterna för ”sjukdom och handikapp” 6,3 procent av BNP, motsvarande siffror 1995 var 4,9 procent och 2006 var dessa utgifter 4,8 procent av BNP. För övrigt visade han att även de totala utgifterna från socialförsäkringarna var lägre under åren 2000–2006 än de var 1980. Samtidigt som arbetsklimatet i näringslivet hårdnar blir det allt svårare för lönearbetare som av ålder, skador och sjukdom inte presterar tillräckligt att behålla jobbet, ska det alltså bli allt svårare att vara sjukskriven eller få A-kassa. För vinsternas skull ska vi nu reduceras från medborgare med sociala rättigheter till undersåtar underkastade myndigheternas godtyckliga beslut.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Emma Hanquist. Ålder: 29. Sysselsättning: Illustratör.

Berätta lite om dig själv. –Jag är född 1980 i Visby, men bor sedan ett halvår tillbaka i Stockholm där jag arbetar som illustratör. Jag har gått på ett flertal konstskolor, däribland Högskolan för Design och Konsthantverk, där jag tog min kandidatexamen 2007. Jag arbetar mycket med handgjorda bilder tillsammans med digital bildbehandling för att på så sätt hitta krockar och skapa intressanta möten och berättelser. Vad inspirerar dig? – Jag inspireras av ”misslyckade” bilder och fotografier. Ett foto på en arm, en vägg eller en stor tumme som täcker hela bilden. Jag finner också stor inspiration av andra illustratörer, såsom Marco Wagner, Liv Bargman och Elina Minn. Vad upprör dig? – Jimmie Åkesson.


fibsverigebilden

paul mohlin bild


fibjordenrunt

Knesset stoppar information om regeringen Enligt ett lagförslag från israeliska Knesset ska regeringen kunna förbjuda organisationer som förser utländska organisationer eller medier med information om regeringsföreträdares eller soldaters beteende, eller som söker vidta rättsliga åtgärder mot dem för brott mot folkrätten. Representanter för minst 17 partier står bakom lagförslaget, som tillkom som en följd av israeliska människorättsorganisationers vittnesmål till den utredning som resulterade i Goldstonerapporten. Enligt premiärminister Benyamin Netanyahu är Goldstonerapporten en av de tre viktigaste hoten mot Israels säkerhet – trots att den fastställer att både Israel och palestinska Hamas har begått övergrepp. Bland de organisationer som vittnat till Goldstoneutredningen och som därmed skulle kunna förbjudas, om den nya lagen blev verklighet, finns B’Tselem, Gisha, Adalah, Association of Civil Rights in Israel och Rabbis for Human Rights. De menar att lagförslaget i praktiken berövar dem deras yttrandefrihet. Det verkar dock finnas ett brett folkligt stöd för lagförslaget. Enligt en opinionsundersökning tyckte 58 procent av de tillfrågade judiska israeliska medborgarna att människorättsorganisationer som arbetade för att avslöja omoraliskt beteende hos företrädare för den israeliska armén eller regeringen inte skulle få verka fritt.

lisa forsberg texter

Många självmord bland amerikanska krigsveteraner Den amerikanska arméns tidning Army Times rapporterade nyligen att 18 amerikanska veteraner begår självmord varje dag. Antalet självmord bland veteraner och militär personal fördubblades mellan år 2001 och 2006. Veteraner som återvänder från Irak och Afghanistan svarar för den största ökningen i antalet självmord Och antalet självmord fortsätter stadigt att stiga. Telefonlinjer som erbjuder stöd för veteraner som

överväger självmord tar emot över 10 000 samtal per månad.
Självmord är inte den enda indikatorn på att allt inte står rätt till inom den amerikanska armén, eller på att många veteraner har svårt att återanpassa sig till ett civilt liv. Arbetslösheten bland veteraner vilka återvänt från ockupationskrigen i Irak och Afghanistan uppgick förra månaden till strax under 15 procent – 50 procent högre än det amerikanska genomsnittet.

Juridiskt trubbel för de som styr spaningsrobotar De som ansvarar för styrningen av de spaningsrobotar som används i USA:s operationer avsedda att ”bekämpa terrorismen” i Pakistan skulle kunna bli föremål för åtal för krigsbrott, enligt vittnesmål som nyligen framfördes av en rad välrenommerade professorer i juridik, inför den amerikanska kongressen. Spaningsrobotarna är juridiskt problematiska av flera skäl, något som man nu från amerikansk sida försöker komma tillrätta med, genom att hitta kryphål i lagstiftningen. Robotarna är nämligen – som CIA-chefen Leon Panetta nyligen uttryckte sig: ”det enda sättet att kunna angripa Al-Qaidas ledare”. En oenighet bland de juridiska experter

som bjudits in att vittna inför kongressen gäller huruvida användning av robotarna i områden som befinner sig utanför krigszonerna strider mot folkrätten. Ett annat problem uppkommer med anledning av att spaningsrobotarna styrs av CIA-anställda, snarare än av militär personal. De CIA-piloter som styr robotarna från platser långt ifrån de platser där attackerna sker är inte att betrakta som soldater i lagens mening. Av detta skäl åtnjuter de inte heller någon immunitet mot åtal i de land där attackerna utförs. Ironiskt nog kan de alltså komma att ha samma juridiska status som de civila som hålls fångna i Guantánamofängelset.


fibkrönika

fattiga A

åsa linde text mare toomingas bild

llt handlar om cashen, slår Linda Skugge, lika bomsäker som alltid fast i en artikel i Aftonbladet den 23/3. Det gör det naturligtvis inte. Det är klart att det finns andra värden i livet som är betydligt viktigare, det är klart att man kan vara lycklig utan pengar och olycklig med pengar. Det är klart att meningen med livet inte är att samla på sig så mycket cash som möjligt. Om Linda Skugge verkligen tror det så måste hon vara jävligt fattig inombords. Men att helt avfärda pengars betydelse är också att ignorera alla dem vars hela tillvaro kretsar kring pengar. Fast inte som i Skugges fall kring hur trevligt det är att samla dem på hög, utan kring hur de ska få dem att räcka.

Bland ensamstående föräldrar i åldern 20 till 29 år har antalet fattiga fyrdubblats de senaste nio åren, visar siffror från Försäkringskassan. 76 procent har en inkomst som ligger under 60 procent av den svenska medianinkomsten. En fjärdel av alla ensamstående mammor, oavsett ålder, lever under den relativa fattigdomsgränsen. Att ständigt behöva oroa sig för sin ekonomi innebär en enorm psykisk påfrestning vet alla som någon gång varit där. Nu kommer det vittnesmål från kyrkan och Stadsmissionen om att allt fler vänder sig till dem för att be om hjälp. Det handlar alltså inte om att inte ha råd att konsumera på samma sätt som alla andra (även om det visserligen är ett stigma att inte kunna göra det i ett konsumtionssamhälle). Det handlar om att

många ensamstående föräldrar har så lite pengar att det inte ens räcker till basbehoven. Sverige, ett av få länder i världen som länge klarat sig undan krig och svältkatastrof. Vi borde ha de bästa förutsättningarna att föra ett krig mot fattigdomen istället för mot de fattiga. Men vi har en regering som strider för de rikas rätt att bli ännu rikare, på bekostnad av dem som har det allra svårast. Vi har en regering som inte bara utför skoningslösa attacker mot de som redan är fattiga utan dessutom ser till att ännu fler människor blir fattiga. Vi har en regering som uppfinner stigmatiserande begrepp som ”utanförskap” och som sedan hittar på förnedrande och meningslösa åtgärder för att lyfta människor ur det ”utanförskap” som de själva har orsakat. Men nu är det ju så att man inte lyfter någon ur ”utanförskapet” genom att säga, ”hej nu tar jag bort ditt socialbidrag, så du får gå till kyrkan och tigga pengar istället”. Man får inte automatiskt ett jobb bara för att ens försörjningsstöd försvinner. Som att det är kyrkan och frivillighetsorganisationernas ansvar att se till att svenska barn inte svälter ihjäl. Som att borgarna verkligen trodde på myten med lata bidragsfuskare, inte bara använde den som ett sätt att raljera lite så där som okunniga högermänniskor brukar göra när de försöker vara roliga utan verkligen trodde på riktigt att alla bidragstagare bara fifflar till sig pengar för skojs skull. Och nu står de där lite storögda och säger hoppsan då, när det visade sig att de sjuka inte blev friska och att de arbetslösa inte fick


fib 7

»Sverige, ett av få länder i världen som länge klarat sig undan krig och svältkatastrof. Vi borde ha de bästa förutsättningarna att föra ett krig mot fattigdomen istället för mot de fattiga.« jobb bara för att man drog in deras sjukpenning, slaktade a-kassan och drog åt socialbidraget. En rapport från socialstyrelsen visar att kostnaderna för ekonomiskt bistånd ökade i 95 procent av Sveriges kommuner under 2009. Vilket ju inte är särskilt förvånande med tanke på urholkningen av de övriga trygghetssystemen. Bara drygt var tionde av alla arbetslösa når upp till 80 procent i a-kasseersättning. Uppemot hälften av de inskrivna hos Arbetsförmedlingen har ingen ersättning alls. Och de som ändå lever upp till a-kassans krav kan som mest få ut ett nettobelopp på strax under 11 000

kronor i månaden. En väldigt knaper summa för den som ensam ska försörja en familj. Det var en gång någon som gjorde bort sig genom att säga att alla borde ha en årslön sparad på banken. De flesta har som bekant inte det. Var fjärde arbetare skulle inte ens kunna betala en oväntad utgift på 8 000 kronor, visar statistik från SCB. Och detta är ändå människor som har jobb. Bland arbetslösa, sjukskrivna och studenter kan jag lova att det finns många som inte har en spänn över till oförutsedda utgifter. Den som saknar sparkapital och eget socialt skyddsnät i form av släkt och vänner att låna pengar av om det blir kris måste i dag när samhällets skyddsnät inte är vad det borde vara ställa sitt hopp till de frivilliga krafterna. Men när deras resurser tar slut, vart vänder man sig då? En del hävdar att ”vi” i västvärlden har allt och att vårt gemensamma problem är att vi konsumerar för mycket. Men ”vi” har faktiskt inte alls allt. Vissa har alldeles för mycket och vissa har ingenting. De fattiga i Sverige blir fler och fler och vi kan inte strunta i det.

åsa linde är journalist bosatt i stockholm. mare toomingas är illustratör.


fibintervju

Ulla Ask är socialarbetare och har jobbat med ungdomar nästan hela sitt yrkesliv. FiB träffar henne på självaste första maj för att prata om nedskärningar, diagnoshysteri och vikten av att få skrika av sig ibland.

Socialarbetaren bakom kulisserna U

jenny lindström text paul mohlin bild nder sitt långa yrkesliv har Ulla Ask arbetat med ungdomar i tre Stockholmsområden – Upplands Väsby, Rinkeby och Södermalm. Tre karaktäristiska delar av staden med helt olika typer av sociala problem. Hon knyter samman de stadsdelar hon jobbat i genom att berätta om några av ungdomarna som hon har träffat. – När jag jobbade i Upplands Väsby hade vi en del skinheads. Pojkar med bristande skolgång och alkoholproblem, som hatade invandrare. Vi jobbade rätt intensivt med några av dem och kunde ana de små pojkarna bakom det hårda skalet. – När jag kom till Rinkeby jobbade vi med de invandrarungdomar som dessa skinheads i Väsby hatade. Träffade artiga, vilsna pojkar som oroade sig för jobb och ansvaret för familjen när de blev stora. En del hade förakt för ”svennesamhället” som vägrade släppa in dem. Hon berättar att några av Rinkebyungdomarna stal mobiltelefoner och populära så kallade Canadagoose-jackor av svenska ungdomar. – Nu jobbar jag på rika Södermalm och möter ungdomarna som har de där

Canadagoose-jackorna. Och allt annat materiellt – kläder, rymlig bostad med eget rum, landställen, senaste mobilen – Kontrasten är så stor! Det får henne att tänka på en somalisk pappa i Rinkeby. – Han hade byggt upp ett nätverk med föräldrar, vars barn stulit bland annat mobiler av barn från Spånga, och fört samman dem med föräldrarna till Spångabarnen. Han ville överbygga samhällsklyftorna. För att motivera de somaliska föräldrarna till empati för de rika svenska föräldrarna sa han: ”Vi har varit med om mycket värre saker än dem, vår smärta efter släktingar som dött och krigets fasor. De har inte varit med om det och vet inte vad det innebär. Men vi måste respektera att deras smärta över att deras barn blivit hotade och rånade är stor i deras värld.” Det slutade med ett riktigt bra samarbete mellan föräldragrupperna. Jag träffar Ulla Ask på första maj vid stenmonumentet la Mano. Där samlas av tradition människor från alla möjliga vänstergrupper för att hedra de svenskar som kämpade i spanska inbördeskriget. Ulla är där mest för att markera mot splittringen

inom vänsterrörelsen. Hon gillar tanken på att hela vänstern åtminstone en gång om året kan stå enad och hoppas de ska fortsätta samlas vid stenhanden varje första maj. Hon började plugga till socionom under ”det röda 70-talet”. En av anledningarna till att hon valde yrket var att hennes pappa jobbade för FN i Etiopien. – Jag var med honom där nere och såg all fattigdom. Jag hade ju bara sett välordnade Folkhemssverige. När jag kom tillbaka hem blev jag socialt och politiskt engagerad. I början av 80-talet hamnade hon i Upplands Väsby och jobbade med ungdomar som missbrukade droger. På den tiden var attityden till droger minst sagt liberal. Ulla och hennes kollegor fick kämpa för att genomföra den typ av missbrukarvård som vi i dag ser som självklar. – Att ställa krav på människor som missbrukade och få dem att lämna urinprov sågs som en kränkning av den personliga integriteten och individens frihet. De skulle få missbruka i fred. Det var en privatsak som ingen skulle få lägga sig i. Och det


fib 9

w


fibämne

Skateboardrampen vid Björns trädgård är ett vanligt hängställe för Södermalms ungdomar. I bakgrunden syns Medborgarplatsen där Ulla Asks arbetsplats ligger.

gällde även ungdomarna som använde droger. Ulla Ask blev till och med kallad fascist vid en debatt gällande tvång och frivillighet. – De sa att de kunde höra stöveltrampet från 30-talet, skrattar hon. Under hennes tid i Upplands Väsby arbetade hon och hennes kollegor med att uppmuntra föräldrar att återta ansvaret för sina ungdomar, vilket inte var någon självklarhet på den tiden. Missbruk förklarades ofta med att man haft en olycklig barndom. –Som förälder får man lätt skuldkänslor om ens barn missbrukar. Men vi uppmuntrade dem att samarbeta. Om ett gäng ungdomar sniffade ihop ordnade vi så föräldrarna kunde byta telefonnummer, träffas och stödja varandra och ordna gemensamma regler för barnen. Självklarheter idag, men inte då. Ulla beskriver Upplands Väsby som ett tjänstemannaområde med villor och rad-

hus. Kontrasterna kändes därför stora när hon 1998 blev chef på ungdomsenheten i Rinkeby. – Det var en enorm skillnad på sociala problem. I Rinkeby mötte vi den moderna fattigdomen med skyhög arbetslöshet och många som därför levt på socialbidrag i åratal. Människor med smärtsamma upplevelser från krig och förtryck och av att försöka ta sig in i det svenska samhället. I Rinkeby hade somalierna precis blivit den största invandrargruppen efter att många somalier flytt från inbördeskriget i hemlandet. Ungdomsproblemen såg annorlunda ut i Rinkeby. – I Upplands Väsby fick vi tre anmälningar om ungdomsfyllor i veckan, i Rinkeby fick vi en varannat år. De flesta var ju muslimer. Ulla Ask berättar om förortsungdomar som inte hittade i sin egen stad. När de åkte in till Stockholms innerstad rörde de sig enbart i området Drottninggatan– Gallerian–Sergels torg.

Som chef för enheten upplevde Ulla Ask många kulturkrockar. Flera av Rinkebyborna hade bilden av tjänstemän med sig från hemlandet, som ofta var en diktatur där det inte gick att lita på myndigheterna. De trodde att det gick att muta tjänstemännen. Ulla blev bjuden hem till folk på middag när det skulle ”förhandlas” om vad som skulle hända med familjens barn. – Här blir det inte lika många middagar, skrattar Ulla när hon pratar om sin nuvarande arbetsplats. Ulla har gått från att vara chef till att ”bara” vara socialsekreterare igen. – Det är skönt att slippa ansvaret som chef och hålla på med hantverket igen. Det är dagen efter första maj-firandet och jag träffar Ulla Ask igen, nu på socialkontoret vid Medborgarplatsen i Stockholm. Där har hon jobbat i ett halvår. Utanför ligger drivor av cigarettfimpar och annat skräp som spår efter helgens härjningar. Det är söndag och tomt i huset. Ulla Ask


fib 11

frågar om jag varit på ett socialkontor förut och jag nickar lite skamset. Vi fortsätter prata skillnader mellan Rinkeby och Södermalm. Hon berättar att det på ett sätt var lättare att jobba i Rinkeby; människorna hade inte vuxit upp med den svenska myndighetskulturen och kände inte till sina rättigheter. Det ställde krav på oss socialarbetare att upplysa dem om vad de hade rätt till. På Södermalm däremot överklagas det gärna. – Här möter vi mycket medelklass – mycket fria yrken, konstnärer och musiker. Här vet folk sina rättigheter. De vet hur det svenska samhället fungerar. I en bokhylla i Ullas trånga kontorsrum ligger Tove Jansons Vem ska trösta knyttet? Och jag tänker: vem ska trösta socialarbetaren? Det måste vara jobbigt att se så mycket elände hela tiden och dessutom ständigt bli utskälld. – Det frestar på, det ska jag inte sticka under stol med. För att orka med behöver man hitta sin professionalism – att kunna vara empatisk och leva sig in i människors situation utan att låta det gå innanför skalet. Man behöver också ha en bra arbetsgrupp och ledning där man kan få stöd av varandra och svära över de jobbiga situationer man möter. Det kan låta ganska illa bakom kulisserna på ett socialkontor. För ett par år sedan läste Ulla magisterutbildningen i socialt arbete. Hon började skriva en uppsats som hon fortfarande inte är klar med. – Den handlar om hur man ska se till att den kunskap som forskarsamhället producerar blir en naturlig del av socialtjänstens verksamhet. Länge har det varit skilda världar mellan vårt vardagskneg och det som de gör ute på universiteten. Ett stort glapp.

»Det kan låta ganska illa bakom kulisserna på ett socialkontor.« Ulla Ask tror att det glappet har historiska skäl. – Vårt arbete är sprunget ur välgörenhet och fattigvård. Harry Martinson skrev om hur man sålde fattiga barn på auktion. Det var den tidens fattigvård och barnavård. Man placerade ut barnen till den som tog minst betalt. Det vi jobbar med blev inte en profession, ett riktigt yrke, förrän på 50-talet. Om man jämför med läkaryrket som funnits sedan urminnes tider är vårt yrke väldigt ungt. Det finns fortfarande folk som tycker att det vi gör kan vem som helst göra. Uppfostra barn, dela ut pengar till folk som inte har några och säga till dem som super och knarkar att de ska sluta med det. Ett samhällsfenomen som Ulla Ask tycker haft negativ påverkan på hennes yrke är nedmonteringen av den offentliga sektorn – att den omvandlats till privatdriven vård. – Nu måste vi hela tiden måste räkna pengar. Jag kan inte bara ringa till landstinget och säga att jag har en flicka här som behöver vård, som jag gjorde förr. De upphandlade vårdföretagen står på en lista i den ordning man ska ringa dem och kolla om de har plats. Vi ska godkänna vårdfakturor och göra avrop på upphandlingar. Det blir mycket tid som går till administration istället för utredning och vård som vi är utbildade för. Nedskärningarna inom barnpsykiatrin påverkar också Ullas yrke. Hon berättar att det tidigare fanns närmare 100 platser inom barnpsykiatrin på Stockholms sjukhus. I dag finns sex platser. Landstinget har väldigt ont om pengar

till behandlingar för ungdomar med psykiska problem. – Ofta bollar de över de här stackars barnen till socialtjänsten. Sedan Ulla började jobba på Södermalm tycker hon att de har fått in väldigt många anmälningar om psykiska problem och att många ungdomar får olika diagnoser. –Jag vet inte om det handlar om att jag råkade byta jobb ungefär samtidigt som

den här diagnosflodvågen sköljde in över socialsverige. Eller så finns det många ungdomar med diagnoser här på söder. Hon berättar att många får diagnoserna adhd, autism och aspergers syndrom. – Inom psykiatrin har man gått över till att ställa diagnoser och medicinera ungdomar på ett sätt som är nytt för mig. Tidigare var det mycket ovanligt att ge barn och psykmedicin och sömnmedel. Nu möter vi barn som får medicin på prov, för att de är okoncentrerade innan man utrett dem ordentligt. Många gånger när man ställer de här diagnoserna ser man inte till barnets livsmiljö. Om föräldarna missbrukar eller om barnet misshandlas är det klart att det blir okoncentrerat. Men självklart finns det också barn som får hjälp av de här medicinerna. Ulla Ask tror att det är en utveckling som gynnar läkemedelsföretagen – de gör givetvis enorma vinster på att det skrivs ut en massa adhd-mediciner och så kallade lyckopiller. När jag är på väg hem, vid treans busshållplats, pratar en tonårstjej i sin mobiltelefon. – Alltså hon har sån där super-adhd men jag har bara lite adhd, berättar hon för sin kompis.

jenny lindström är journalist och redaktör för fib. paul mohlin studerar på nordens fotoskola och praktiserar på fib.


fib채mne

Thyra Frank med sin mor Anna.


fib 13

April 1989. Personalen på ålderdomshemmet Lotte i Köpenhamn bär tillsammans ut en stor oljetunna och placerar den i trädgården bredvid flaggstången. Hemmets uniformer hämtas och läggs ner i tunnan, en efter en. Sedan tänder man på. Medan lågorna förvandlar institutionsplaggen till aska, korkar personalen upp och en praktfull fest tar vid.

Livets slutskede kan vara dejligt A

ett sjukhus. Vi kände att det behövde tas mer individuell hänsyn, något som hade saknats tidigare. – Folk behöver bli sedda som människor. Alla är vi blomster och om ingen ser oss vissnar vi.

Följande dag lade man upp riktlinjerna för hur hemmet skulle drivas, med utgångspunkt från vad personalen skrivit. – Vi ville få det till att vara ett hem, inte

Mitt i stadsdelen Fredriksberg ligger en trevånings patriciervilla av rött tegel med en liten trädgård, där spirande vårblomster just har börjat kika upp mot aprilsolen. Mitt i trädgården tronar flaggstången, vid vars fot hemmets uniformer brändes för drygt tjugo år sedan. Vid husets bakre ingång samsas några trädgårdsmöbler med ett par halvdruckna kaffekoppar och askfat. Väl inne i huset pryds väggarna av fotokol-

jonas redmo text paul mohlin bild

tt elda upp uniformerna var en symbolisk aktion. – Uniformer utstrålar makt. Poliser, läkare, präster, de är sådana som har uniformer. Här är vi jämlikar. Thyra Frank blev föreståndare på Lottehemmet i maj 1988. Kort därefter gav hon personalen ledigt en dag, med hemläxa. De skulle ta ett papper och skriva ner hur de själva skulle vilja ha det om de bodde där.

lage från olika resor som de boende och personalen företagit sig. Solbrända och leende seniorer med personal blickar ner från bilderna. De flesta fotografier kommer från de solsemestrar Lottehemmet bekostar vartannat år. I fjol var hela hemmet plus personal på Rhodos och i oktober bär det av till Södra Jylland med buss.

En trappa upp ligger tv-rummet med tillhörande rökavdelning. Det är ganska välbefolkat denna förmiddag, drygt hälften av de 23 boende sitter här. Några ser på tv, andra sitter och konverserar. Somliga sitter för sig själva och gör ingenting. Trots att det är mycket folk i rörelse; anhöriga som hälsar på, studiebesökare som flockas i kor-


fibutrikes

Under eftermiddagskaffet ser man gärna mellan fingrarna på rökförbudet inomhus.

ridorerna med mera, är stämningen lugn och fridfull. Här har ingen bråttom. Nedanför fönstret hörs stoj och rop från skolgården som ligger bredvid Lottehemmet. Barnen har rast och spelar rundpingis med en liten plastfotboll. Inne i rökrummet viftar Viola, en av de boende, avvärjande bort frågan om det kan vara störande att hemmet ligger granne med en skola. – Vi ser dem inte så mycket, vi hör dem mest. Det är bara dejligt! Strax efter klockan ett börjar matdoften spridas i huset. Lunchen denna dag består av köttfärs och baconrullader med kokt

»Jag älskar olikheter! Jag vill ha ramarna väck.« potatis, broccoli och bearnaisesås. Vin och pilsner serveras innan maten och det skålas ofta mellan borden. Första skålen tillägnas huskatten Kissie. Lagom till måltiden dyker hon påpassligt nog in genom kattluckan med en död mus i käften. Det blir lite rabalder där vi dörren och lätt förnärmad låter hon sig sjasas ut för att äta sin mus utomhus, medan de boende skrattar gott åt det inträffade. Efter maten ställs godisskålar fram och

det serveras kaffe med tillhörande styrketår för de som så önskar. En av de boende tänder en cigarett och harklar sig ljudligt. Någon sätter på en skiva med Evert Taubetolkningar. Nu börjar några lugna timmar innan det är dags för middagen. – Jag älskar olikheter! Jag vill ha ramarna väck. Thyra Frank sitter vid sitt ”kontor”; ett bord i den gemensamma matsalen. Ett piano står mot en vägg och en stor kristallkrona lyser upp rummet där det en gång i månaden bjuds upp till dans. Folk kommer och går, en del tittar in och slår sig ner för en pratstund. Thyras mor


fib 15

Thyra Frank och katten Kissie föreläser om Lottehemmets filosofi för studenter från Århus.

Anna är i dagarna på besök och får assistans ner till matsalen från gästrummet. Hon omfamnas av dottern som hjälper henne till bords bredvid sig, där en fullspäckad kalender vittnar om mängden åtaganden. Tidigare under förmiddagen satt Thyra Frank just här i matsalen och föreläste om Lottehemmet för en grupp studenter från Århus. Dagen innan var vårdarbetare från Skåne och Västergötland på besök. Senare på kvällen, efter att ha intervjuats av uppsatsskrivande psykologistudenter från Köpenhamns universitet, kommer hon hålla ytterligare en föreläsning på en skola.

Lottehemmet och dess låt gå-filosofi är omtalat och Thyra Frank har ideligen folk som drar i henne. – Det tar tid från familjen, det är det trista med det hela. En stor del av Thyra Franks vakna tid ägnas åt Lottehemmet. Ofta handlar det om att informera, antingen åt besökare på plats eller någonstans där hon föreläser om hemmet och personalens strategier. Humaniteten och generositeten är centrala frågor, menar hon. Frågor som ger eko i ett större perspektiv. – Det finns alltid så många regler som begränsar. Jag finner att vårt samhälle blir

mer och mer… alla som inte passar in ska ut! Jag menar att vi behöver ge mer plats för olikheter. Lottehemmet har uppmärksammats och lovprisats i medier världen över. Något som har varit till ovärderlighjälp i kamp mot myndigheter, menar Thyra Frank. Myndigheter som vid olika tillfällen försökt reglera och kontrollera verksamheten. – Vissa regler struntar jag blankt i. Men jag gör det högljutt, så andra kan höra och lära av det. Det ligger onekligen något lockande i inställningen till de gamla och deras rätt att själva välja kurs i livets slutskede. Många betraktare har tjusats av toleran-


fibutrikes

Kontorsarbete på Lottehemmet mellan föreläsningar och måltider.

sen. Friheten att ”äta, dricka, röka eller

älska sig ihjäl” om man så vill. Att filosofin inte heller tycks skapa värre samlevnadskonflikter än lite käbbel om ”vem som fick mer snaps än någon annan”, eller att snittlevnadsåldern inte understiger några andra ålderdomshem trots den liberala inställningen till alkohol och tobak, bidrar också till fascinationen. Handlar det då framförallt om intryck från hemmet som sådant, eller om dess föreståndares medryckande glöd för Lottes sak? Är det månne Thyra Franks vältalighet, energi och generösa person som i första hand givit upphov till mediebilden av

»Vissa regler struntar jag blankt i. Men jag gör det högljutt, så andra kan höra och lära av det.« det perfekt ålderdomshemmet? För det är fortfarande just ett ålderdomshem. En sista anhalt på livets resa. Många av de boende på hemmet är svårt märkta av sjuk- och ålderdom. Sjukdomar som begränsar människors förmågor kan lätt skapa depression och Thyra Frank

medger att visst, så är fallet; livet kan vara tungt för många även här, det går inte att komma ifrån. Så kommer en medarbetare in med dagens post. Det översta brevet visar sig vara från dottern till en nyligen avliden boende som var ett par veckor från att fylla hundra år och ska begravas just denna dag. Brevet är kortfattat men riktar ett innerligt tack till Thyra Frank och Lottehemmets personal för hur modern fick genomleva sina sista dagar. Ett besök på ett ålderdomshem väcker en del frågor. Vad innebär livskvalitet på ålderns senhöst?


fib 17

Varje dag har sin stund av festligheter och det skålas vid borden. Till höger: Lottehemmets villa i rött tegel.

Vad är egentligen ett gott hem för äldre i behov av vård? I stridsskriften Ålderdoms-Sverige från 1952 tar Ivar Lo-Johansson bland annat upp begrepp som människors ”inre tid”. Hur glädje kan skapa en form av föryngring och hur detta är beroende av omgivningen. Han hade rest runt bland landets olika ålderdomshem och funnit en värld av ensamma gamlingar med kvävda ambitioner på likriktade anstalter. ”[Det] gäller individens rätt att utan att skada andra förfoga över sitt eget liv.” skrev ivar Lo-Johannson, angående frågan om på vems villkor en människas sista dagar skall levas. Enligt författaren en

förtigen fråga inom åldringsvården, då i början av femtiotalet. På Lottehemmet har frågan varit central sedan 1988. Thyra Frank har i tidigare intervjuer sagt sig ha makten att rycka en cigarett ur munnen på någon av de boende. Men aldrig rätten. – Det som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig. Vi ska självklart visa hänsyn, men olikheterna måste accepteras. Hur kommer äldrevården se ut i framtiden? Vad kommer en yngre generation, uppvuxen i ett starkt individbetonat samhälle, ha för behov? Thyra Frank är säker på sin sak: – Det kommer att skapas fler och fler

Lottehem! Folk kommer inte acceptera att inte få leva livet bara för att de har blivit gamla. Sedan avbryter hon sig för att gå och krama om en mammaledig medarbetare som hälsar på med sin nyfödda dotter. Rut, en av de boende, får hålla om den lilla och kan inte sluta le. Eftermiddagssolen strilar in genom fönstren, Taube-skivan har spelat slut och från köket börjar det lukta mat igen.

jonas redmo är arbetslös journalist och musiker och med i fib:s redaktionskomitté. paul mohlin studerar på nordens fotoskola och praktiserar på fib.


fib채mne


fib 19


fibutrikes Afghanistan ligger mitt i ”Pipelineistan” – omgivet av länder med stora olje- och gasförekomster. Inte undra på att länder som USA, Kina och Indien vill använda det som trasitland för olja.

Afghanistan – mitt i oljesmeten

F

ör fyra år sedan flög amerikanska flygplan över Afghanistan för att undersöka förekomsten av naturtillgångar. US Geological Survey, det vill säga den amerikanska motsvarigheten till vårt SGU, som stod för den geofysiska och fotografiska kartläggningen av landets naturtillgångar. Man uppskattade efter flygningarna att landet har 1,6 miljarder fat råolja vilket är 18 gånger mer än man tidigare trott. Mängden naturgas uppskattades till 444 miljarder kubikmeter naturgas, eller tre gånger mer än man tidigare trott. Att Afghanistan har både olje-och gasförekomster har stått klart sedan 1950-talet och begränsade mängder har utvunnits. Men landet har även stora förekomster av guld, koppar, järn, uran, kvicksilver, krom, bly men även mer sällsynta metaller som cesium, lithium, niobium och tantalum och även ädla stenar. Gasen och oljan återfinns i norra Afghanistan, gasen i Amu Darya-bäckenet på gränsen till Turkmenistan, oljan i Afghan-Tajik-bäckenet på gränsen till Uzbekistan och Tadjikistan. Det senare är för övrigt i samma område där de svenska nykoloniala soldaterna är stationerade. De bokstavligt trampar på Afghanistans oljeförekomster. US Geological Survey vill fortsätta undersökningarna. Man tror att det

också kan finnas i söder, i Helmand-och Katawasprovinserna. Men det är inte bara naturresurserna som gör Afghanistan intressant för supermakterna och deras allierade. Även Afghanistans grannländer har stora olje- och gasförekomster och planerna på att bygga pipelines i denna region från olje- och gasrika länder som Iran och Turkmenistan till de stora kunderna Kina, Indien och Pakistan gör att Afghanistan i denna strävan hamnar ännu mer mitt i smeten. Alla planer ligger just nu på is på grund av kriget. Men planerna finns i allra högsta grad kvar. Och det inte bara USA som är intressent när det gäller att utnyttja Afghanistan som transitland för olja. Även Indien, Kina, Iran och Pakistan finns med. Värt att nämna är att Iran och Ryssland sitter på hälften av världens gasreserver. Det amerikanska energibolaget Unocal försökte under 1990-talet att få talibanerna intresserade av att bygga en ledning. Talibanerna var inte ointresserade men irriterade amerikanarna genom att ställa krav. Så sent som i mars 2001 var talibanerna i Washington under ledning av självaste Mullah Omar för att förhandla. Fem månader före 11 september. Talibanerna var hårdhudade förhandlare. I stället störtade USA talibanregimen och

satsade på en ny regim under Karzai och började i stället försöka bomba bort talibanerna. En annan pipeline planeras av Iran, Pakistan och Indien (IPI). Pakistan har försökt få med även Kina i denna affär. Pakistan, som saknar olje-och gastillgångar skulle med denna pipeline stärka sin makt i området. För Iran skulle denna ledning innebära nya allierade i Asien, vilket skulle försvåra attacker mot Iran från USA eller Israel. Om Pakistan saknar olja och gastillgångar så kan man knappast säga detsamma om Turkmenistan. Här finns gigantiska gasreserver. Det är främst Kina som riktar blickarna mot det lilla men resursrika landet. En pileline från Turkmenistan till Kina behöver inte gå via Afghanistan utan via Kazakstan och blir då världens längsta, 700 mil lång. Kostnad – 26 miljarder dollar. En annan pipeline planeras Turkmenistan-Afghanistan-PakistanIndien, (TAPI), genom vilken främst Pakistan och Indien skulle få turkmensk naturgas. Ett avtal om att bygga denna skrevs så sent som 2008 men kriget i Afghanistan har förstås satt stopp även för denna. Den är tänkt att gå genom talibandominerade provinserna Nimruz och Helmand. Icke desto mindre har president Karzai satt sin heder på att denna pipeline snart skall börja byggas. Mitt i detta ”Pipelineistan” ligger alltså Afghanistan, centralt beläget, med egna olje- och gasreserver men ”i vägen” för de folkrika asiatiska stormakternas energiintressen. Afghanistans kvinnor får ursäkta. Det är inte för er skull det krigas.

peo österholm är journalist och medlem i fib:s redaktionskommitté.


fib 7

Krig börjar aldrig av en slump Man går i krig för att skaffa sig land, makt, råvaror och monopol. Men få vill offra livet för ett handelsmonopol så det gäller att hitta en ädlare anledning. Så har man genom historien krigat för att befria Jerusalem, för att värna den rena evangeliska tron, för att frälsa hedningar, för att avskaffa slaveriet, för att skapa demokrati och för att lära afghanska flickor att läsa.

Vad som skulle bli ett snabbt och enkelt fälttåg har nu istället blivit ett krig som pågått i 9 år och där inget slut kan skönjas. Den gamla sanningen att det bästa sättet att avsluta ett krig är att aldrig påbörja det visar sig än en gång stämma.

nfallet mot Afghanistan var ett led ”i kriget mot terrorismen”, ett uttryck som Bush-regimen myntade den 11 september 2001. Men man kan inte föra krig mot ”terrorism”, det är en metod och inte en motståndare. Den legala grunden för kriget var att USA utsattes för en väpnad attack av utländsk makt och därmed hade rätt till självförsvar. Usama bin Ladin och Afghanistan utpekades genast som ansvariga. Men var det så? USA åberopade omgående artikel 5 i Natostadgan, tidigare aldrig använd. Dagen efter samlades Natoledningen i Bryssel. �������������������������������������� Då slog man fast att: ”if it is determined that the attack was directed from abroad it shall be regarded as an action covered by Article 5 of the Washington Treaty”. Återstod att bevisa detta “om”. Det sker den 2 oktober då ambassadör Frank Taylor från State Department presenterar ett hemligt PM för Natoledningen. I ett pressmeddelande efter mötet förklarade man att det nu var helt klarlagt att det var ett anfall som styrdes av Bin Ladin från Afghanistan och att §5 var tillämplig. Några bevis har aldrig presenterats. Två dagar senare deklarerade Nato sitt fulla stöd för den amerikanska krigföringen. Säkerhetsrådet antog två resolutioner 1368 och 1373, men där finns inget stöd för ett militärt angrepp på Afghanistan. Den 7 oktober inleddes anfallet. En militär operation av denna omfattning kan inte planeras och genomföras på tre dagar. Kriget mot Afghanistan var planerat sedan

Någon ledning genom landet är inte längre möjlig att bygga. Kina och Ryssland har dessutom kommit överens om direkta leveranser. Tillsammans med Indien och Brasilien förhandlar man om en ny valuta. En ny ledning byggs till Kina och i Ryssland skapas en ny utskeppningshamn. Ryssland blir världens största oljeleverantör, något som kommer att förändra styrkerelationerna i världen. Den amerikanska dollarns dominans – och därmed även USAs dominans – är inte längre självklar. Det var detta som kriget i Afghanistan gällde. På samma sätt som tidigare i Vietnam vet man inte nu hur man skall kunna avsluta detta krig. Det finns också starka krafter som arbetar för att fortsätta kriget. Den amerikanska vapenindustrin. Lockheed Martin, Haliburton, Raytheon och andra gör glänsande affärer och vapenindustrin tillhör de populäraste aktierna på de amerikanska börserna. Där vill man inte ha någon fred. Men vad gör Sverige i detta sammanhang? Varför deltar vi i ett krig för den amerikanska oljeindustrin. Det är ett högt och riskabelt spel som stormakterna nu bedriver. Sverige bör inte medverka i detta. Vi har inga intressen att försvara i Afghanistan och Sverige försvaras inte från Kaukasus – det är en myt. Vårt deltagande i detta krig kan bli farligt för oss i framtiden – därför bör den svenska armén åka hem.

A

länge. Det är ett klassiskt, gammaldags kolonialkrig där man konstruerar en anledning i den trygga förvissningen om att ingen kommer att syna korten. Kriget mot Afghanistan, som även det senare kriget mot Irak, saknar stöd i folkrätten. Varför då Afghanistan? Kriget kan inte förstås om man inte också förstår oljans roll. Den har varit viktig ända sedan 20-talet och med det ökande amerikanska importbehovet är det numera en avgörande fråga, oavsett vem som är president. Och det var ett högt spel om oljan som drev fram detta krig. Efter Sovjetunionens fall gjorde amerikanska bolag stora investeringar i oljefälten runt Kaspiska Havet. Samtidigt började Kina och även Indien uppträda som stora köpare. För att behålla kontrollen över marknaden måste de amerikanska bolagen kunna leverera och för att klara detta behövde man en ledning genom Afghanistan till Indiska Oceanen. Då slapp man beroendet av ryska ledningar, ett problem efter Putins maktövertagande i Ryssland. Det amerikanska bolaget Unocal förhandlade med Talibanerna, Hamid Karzai var en av de amerikanska förhandlarna, och Talibanerna var ju en rörelse som skapats och beväpnats av USA, ursprungligen av Carters säkerhetsrådgivare Zignew Brezinski. Med dom hade man goda relationer. Men förhandlingarna sprack på våren 2001, Talibanerna började istället förhandla med ett argentinskt bolag, därmed blev det dags för “regim change” i Kabul.

tom heyman är en före detta styrman, speditör och riksdagsledamot. han är bosatt i göteborg.


fibutrikes

Krisen v채cker anna roxvall text johan persson bild


fib 23

nazisterna

Den ekonomiska krisen och en tioprocentig arbetslöshet gör att amerikanerna gärna vill hitta syndabockar. Papperslösa och illegala indvandrare pekas ut som jobbtjuvar och orsaker till den ekonomiska krisen. USA:s nynazister rider på den främlingsfientliga vågen. De nynazistiska rörelserna blir allt fler och mer accepterade.

w Amerikanska, ideella Southern Poverty Law Center (SPLC) kartlägger antalet hatgrupper i landet, och under 2009 nåddes toppnoteringen 932. Det är en ökning med 55 procent sedan år 2000, och för just nynazisternas frammarsch ser Mark Potok på SPLC en tydlig orsak. – Den kommer nästan uteslutande från deras nya fokus på så kallade illegala invandrare. Förr brukade de här grupperna tala om onda svarta och judar, men sedan 2000 fokuserar de nästan enbart på papperslösa. De vet att det är åsikter som har genklang hos det amerikanska folket, säger Mark Potok.

w

Sedan president Obama installerades har hatbrotten skjutit i höjden. Bland annat har rasistiska skinheads gripits misstänkta för att ha försökt mörda presidenten.


fibutrikes

w

Jeff Hill är ledare för NSM, nationalsocialisterna, i södra Kalifornien. Det är den största nynazistiska organisationen i USA. Han beskriver för de femton åhörarna hur mexikanerna ”strömmar in i USA” och håller på att bli fler än de vita. – Folk hävdar att den illegala invandringen har minskat på grund av den dåliga ekonomin, men jag säger bara: Kom ut till gränsen och se själva! Det är som en jävla myrstig! NSM brukar anordna patrulleringar längs gränsen mot Mexiko där de försöker stoppa människor från att olovligen ta sig in i landet, men Jeff Hall fnyser åt analysen att det är deras nya fokus på illegal invandring som har gett dem fler anhängare. Han hävdar att NSM växer i ungefär samma takt som alltid, medlemmarna är bara mer synliga just nu eftersom samhällsklimatet gjort det lättare för dem att föra fram sina åsikter. – Vi är väldigt stora och vi fortsätter att växa. Om du stannar för att äta, tanka eller kanske kontaktar en jurist, så kan du mycket väl stöta på en nationalsocialist, säger han. Antalet hatbrott har också ökat det senaste året, men det är en företeelse som han pekar ut som kontraproduktiv. – Barslagsmål tar oss ingenstans, det gör politik och revolution. Just nu är det tid att följa reglerna, le sött, rekrytera och infiltrera.

w Chula Vista, Kalifornien. De som är ute och går ser lite chockade ut när de får syn på gänget som har samlats utanför bensinmacken: Kvinnor och män, enhetligt klädda i svart, iförda tyska motorcykelhjälmar. – Kom ihåg att hålla disciplinen: Snabbt in, snabbt ut! vrålar Jeff Hall. Aktivisterna är taggade. En har på sig ett par handskar förstärkta med hårdplast över knogarna i hopp om att demonstrationen ska provocera någon tillräckligt för att det ska bli konfrontation. – Förra gången kastade de flaskor och sten, det blev rejäla bråk. Det var kul!


fib 25

w

I USA är det inte olagligt att bära hakkors eller nazistsymboler. Det som i Sverige kallas hets mot folkgrupp är inte heller förbjudet, eftersom det anses skyddas av yttrandefriheten.

w

Omkring 50 mil öster om Riverside ligger Arizona, J.T Readys hemstat. Han är en före detta republikansk politiker i staden Mesa som blev öppen nationalsocialist för lite mer än ett år sedan. Numera leder han NSM Arizona. J.T förbereder sig för inbördeskrig. Så allvarliga tycker han att spänningarna i samhället är just nu. – Vita borde stå på listan över utrotningshotade arter, illegala invandrare håller på att ta över. Vart ska alla vita flytta egentligen, vi är snart i minoritet överallt! säger han upprört. NSM:s utåtriktade retorik må fokusera på illegala invandrare, men idén om en judisk världskonspiration är fortfarande en hörnsten och i J.T. Readys värld är de två frågorna tätt sammanlänkade. – Judarna har skapat massinvandring för att krossa oss! När de har raderat ut den vita medelklassen kommer det inte att finnas någon revolutionär kraft kvar för att stoppa deras världsherravälde – och det har alltid varit deras mål, säger han.

anna roxvall är frilansjournalist bosatt i stockholm. johan persson är frilansfotograf bosatt i göteborg. texten har varit publicerad i fokus.


fiblevandehistoria

På väg hem från en av mina resor i Sydostasien fick jag några timmar över i Singapore och passade då på att besöka War memorial park.

fall of British Asia 1941-45 av Christopher Bayly och Tim Harper. Boken är en fantastisk översikt av situationen i de forna brittiska kolonierna Indien, Burma och Malaya, dessutom med intressanta utblickar till övriga Sydostasien, Kina och naturligtvis Japan. Den ger en bakgrund till kolonialväldets tillkomst, till exempel att det krävdes tre krig för att erövra Burma.

B

land stora monument som påminner om första och andra världskrigen stötte jag också på ett mindre men mycket intressant monument över grundandet av Indian National Army, INA. En skylt intill förklarade att det ursprungliga monumentet invigdes av Subhas Chandra Bose den 8 juli 1945. När britterna återkom ett par månader senare revs det ner men har alltså senare återuppförts. Tyvärr framgick det inte när och på vems/ vilkas initiativ det skedde. Där, i den tropiska värmen, tänkte jag att detta måste betraktas som ett slag i ansiktet på de forna kolonialherrarna. Britterna såg ju S C Bose som en förrädare för att han tog stöd av japanerna i kampen för ett fritt Indien, något som Jan Myrdal har skrivit om i FiB. Det var en mycket komplicerad situation för de indiska nationalisterna. Inne i Indien drev Kongresspartiet sin Quit India-kampanj för att köra ut britterna

och skapa ett självständigt Indien, med påföljd att stora delar av ledningen satt fängslad. De indiska kommunisterna hade anslutit sig till den antifascistiska alliansen och låg lågt med självständighetskampen. Britterna stämplade all nationalism och strävan efter självständighet som landsförräderi. Tillbaka på flygplatsen fick jag av en händelse som kan verka som en tanke syn på en intressant bok: Forgotten armies. The

Författarna är brittiska akademiker verksamma vid Cambridgeuniversitetet men förmår ändå att se historien ur de koloniserade folkens synvinkel. De verkar ge en rättvisande beskrivning av hur kolonialmakten slog ner Quit India-kampanjen på ett mycket brutalt sätt. 2 500 människor dödades, 66 000 fängslades (17 000, bland dem stora delar av Kongresspartiets ledning, satt fortfarande i fängelse 1944), tortyr, masspiskningar och bränning av hela byar förekom. Till och med den försiktige Nehru sa senare att minst en britt borde ha hängts. Boken skildrar hur kolonialmakten levde ett överklassliv totalt avskärmad från den inhemska befolkningen. Britterna uppträdde arrogant, de byggde upp en korrumperad kolonialförvaltning, härskade genom att splittra, och motverkade all social rättvisa och trygghet för att i stället


fib 27

gynna en brutal marknadsekonomi. Om det senare skriver författarna att under kriget ”i hela regionen tvingades så många som 100 000 kvinnor och flickor att bli sexslavar. En del direkt, som de så kallade comfort women i japanernas fältbordeller och många fler genom verkningarna av den fria marknaden och svälten i de brittiska områdena” (min översättning). Bokens titel avser bland annat den brittiska 14:e armén, som mest bestod av indier vilka fick skulden för nederlagen 1941–43. Den nonchalerades i London och Washington, men reste sig och segrade över Japan 1944–45. Det var inte en seger för kolonialmakten utan för ett självständigt Indien 1947. Boken berättar även om INA, som stämplades som förrädare och vars ledare Bose flydde tillsammans med japanerna till Tokyo där han dog i en flygkrasch i september 1945. Men när INA:s soldater återvände till Indien som fångar hälsades de ändå med jubel av folkmassor. Boken är också och inte minst tillägnad de arméer av arbetare – coolies, bönder och andra av indisk, burmesisk, kinesisk, malaysisk och annan härkomst – som bar de tunga bördorna och gjorde de stora offren. För alla som har sett filmen Bron över floden Kwai nämner författarna att det förvisso var cirka 14 000 allierade soldater (mest britter och australier) som dog, men att det var minst tio gånger så många asiater. Över huvud taget har boken ett ovanligt tydligt folkligt perspektiv på historien. Den ger också intressanta inblickar i hur Japan

»Det var här, på de leriga slagfälten i djunglerna som slutet kom för den brittiska kolonialismen och myten om den vita rasens överlägsenhet. « penetrerade området ekonomiskt och kulturellt redan innan kriget och hur de under kriget försökte dölja sina imperialistiska ambitioner under parollen ”Asien åt asiater” för att på så sätt mobilisera folkligt stöd. Få böcker jag har läst sätter in andra världskrigets historia i ett så brett perspektiv, men den ger samtidigt fantastiska djupdykningar som konkretiserar de stora skeendena. Framför allt ger boken en mycket bra förståelse för varför det en gång så mäktiga brittiska östasiatiska kolonialväldet trots segern så snabbt föll samman efter andra världskriget, och hur grunden lades till det vi ser i dag. Asiater såg hur deras forna kolonialherrar fick fly för japanerna. De såg sina egna landsmän uniformerade och med moderna vapen delta i kampen och hur britterna för att vända krigslyckan var tvungna att huvudsakligen lita till indiska soldater och officerare. Asiater lärde sig att behärska modern teknik som tidigare hade varit förbehållen vita. Då frågade de sig självklart: ”Varför ska dessa människor styra över oss”. Författarna ger tillbakablickar på all kamp mot kolonialväldet som pågick redan före kriget, men framhäver hur enormt mycket väldet försvagades genom kriget. När ”Fästningen Singapore” erövrades av

japanerna i februari 1942 var det ett nederlag som det brittiska kolonialväldet aldrig hämtade sig från. Boken är ingen vanlig krigshistorik men skildrar även de militära händelserna, bland annat de hårda striderna i gränsområdet mellan Indien och Burma där det kejserliga Japan våren 1944 gjorde en av de sista stora offensiverna under kriget. Den blev också ett av den kejserliga arméns största nederlag. Cirka 80 000 soldater dog. Indiska trupper under indiskt befäl och med starkt stöd från bergsfolk som Kachin och Naga segrade. Tvärtemot sekellång tradition var det nu indiska soldater och officerare som sattes in för att stärka moralen hos de brittiska trupperna. Författarna menar att det var här, på de leriga slagfälten i djunglerna, lika mycket som i London och i Kongresspartiets beslut som slutet kom för den brittiska kolonialismen och myten om den vita rasens överlägsenhet. Japan förlorade kriget men kriget blev på lite sikt även en förlust för Storbritannien! Som vi vet blev utvecklingen liknande i det franska kolonialväldet Indokina.

ulf nilsson från växjö är reseguide med kina, indokina och småland som specialitet.


fibminnesord

»Ohrlander lämnar ett tomrum« wGunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig ett stort hål i den svenska litteraturen. Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman ”Vänstern och giljotinen”, där han förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val för alla som tillhör vänstern i politiken. Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på. Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva. En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan Twain och till exempel brittiska Punch, som fostrade till ”spirituell självbelåtenhet, som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar och de lägre klasserna”. Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan åren 1975–79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan hade satt klorna i honom. Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov. Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som ”Då säger mamma att hon älskar mig” (Flamman) inte togs väl upp i alla läger. Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev i Flamman. Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974–75 i Borlänge, Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans skildringar av strejken lästes varje vecka av 15–20 000 Gnistanläsare, men det intressanta var att

Gunnar Ohrlander

Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet blivit mycket mindre dramatiskt. Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna och sjuksköterskorna. Fackligt aktiva var själva med och gjorde replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvopjäsen för ett utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen hade satt rekord på Dramaten och följts av att teaterledningen upplöste ensemblen Gunnar var knuten till (dock utan att avskeda skådisarna),

följdes Volvopjäsen av uppsägningar. Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att spela en framträdande roll. Men tidsandan, all vänsters dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern. Han behöll hela livet ut sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på ett brådskande fotbollsreferat. Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i bankvärlden var hans betänketid som regel noll.

stefan lindgren


fib 29

FiB presenterar ett utdrag ur Gunnar Ohrlanders sista bok Den gudarna älskar. Om skolan, ett ämne Ohrlander skrivit om och behandlat i flera decennier.

En kund begraven

I

Vaxholm ställdes en utopi i utsikt. Det var någon gång i mitten av nittiotalet och äntligen skulle den nya skolan förverkligas. Med valfrihet och med människan i centrum. I utopin avstannar liksom tiden och vi ser en skymt av evigheten. När det gäller skolan känns detta bekant, för i Sverige föds den nya människan vart tjugonde år som skolelev. På femtiotalet sågs barnet som byggare av den teknologiska framtiden och på sjuttiotalet den politiska. Nu skulle hon födas som kund. Och jag minns hur det började i Vaxholm. Kommunen anställde en konsult, Patrik

Engellau, för att skapa en kundrelaterad skola. I utopin vilar ett löfte om framtiden. Här formulerades det som kundval och produktutveckling och bilderna hämtades från marknaden. Vi gick in i en tid när franska revolutionens paroll om frihet byttes ut mot valfrihet. – Har man inte en konkurrenskraftig produkt ska man försvinna, sade Patrik Engellau till lärarna vid ett möte på Lillstugan. Jag tyckte att det lät nästan lite barnsligt kul i sin måttlöshet. Att framtiden och löftena om den nya människan, som en

»Det såg verkligen trevligt ut när de små kunderna varje morgon sprang iväg till sina resultatenheter för att genomgå produktutveckling.«

dag ska sitta på den gyllene tronen, formulerades vid ett möte på Lillstugan av alla platser. Men utopin är inte fullbordad om den inte också rymmer en bild av det mörka förgångna, jämmerdalen. – Äntligen ska den gamla Bresjnevskolan bort, sade Patrik Engellau. Vi blev nog lite förvirrade. Vi visste inte att det var Bresjnev som låg bakom den grundskola som började skissas redan vid förra sekelskiftet av liberalen Fridtjuv Berg. Många var nog inte ens medvetna om det järnhårda förtryck de hittills hade levt under. Jag hade dock vid denna tid börjat ana att förändringar var på väg. Som krönikör i Aftonbladet fick jag en dag ett tips om att något stort var på gång i Järfälla. Där hade man börjat fundera fram en ny sorts service till elever och föräldrar. Om en förälder ville veta hur det till exempel gick för lilla Kalle i matte så skulle man inte längre ringa till magistern utan till kommunens Quality Controler. I Vaxholm gjordes de sex små skolorna – sammanlagt 750 elever – om till resultatenheter. Det krävs nyspråk för att legitimera befrielsen. Eleverna förseddes med skolpeng och drömmen om föräldrar och elever som fria kunder på en fri marknad baxades försiktigt ner i Vaxholms pedagogiska verklighet av en strävsam men luttrad lärarkår. Det såg verkligen trevligt ut när de små w


fibminnesord

»Lärarna tackade föräldrarna för att de hade valt just deras skola och gick omkring med guide-leenden som man annars bara brukar se på Mallis eller Kanarieörarna. Det var bara Sangrian som fattades.«

kunderna varje morgon sprang iväg till sina resultatenheter för att genomgå produktutveckling. Men sedan uppstod problem. Det var bara två privata intressenter som dök upp och för deras del handlade det om två små försök. Det fick gå ändå. Kommunen måste ju ha skolor, så under hösten försökte resultatenheterna härma företag inom näringslivet. Elevernas skolpeng anlände och personalen måste lära sig bokföring. Varje skola gjorde sin egen budget och köpte tjänster, vilket i detta fall huvudsakligen handlade om interndebitering. Det betydde att Lillstugan – som var en liten enhet – interndebiterades av den större skolan, Norrbergsskolan, som ligger trettio meter bort, för till exempel utnyttjande av gympasal. Inför denna transaktion borde man förstås förhandla, för det gör man på en fri marknad. Men då visade det sig att kommunen redan hade bestämt att skolorna måste använda den stora tennishallen, Dialhallen, för en del gympatimmar. Det kostade 400 000 kronor och var inte förhandlingsbart. Marknaden mumlade generat och misstanken infann sig att skolpengen i Vaxholm helt enkelt fick subventionera det osedvanligt stora tennisintresse som

fanns bland rotarybröderna i kommunstyrelsen. – Skitsnack, utbrast kommundirektören upprört. Det gick inte heller att förhandla om hyra för skolornas lokaler och det mumlades bland icke förändringsbenägna människor att kommunen korpade åt sig delar av skolpengen för att kunna subventionera Vaxholmsbostäder som vid denna tid gick på knäna. Nu var det hög tid för enheterna att framträda med olika pedagogiska profiler – produktutveckling – och börja värva framtida kunder – elever. I en optimistisk broschyr presenterade sig skolorna för medborgarna. De försäkrade att på just deras skola var det viktigt att barnen trivdes (gjorde de inte det förut?), att skolan förmedlade kunskaper (vad höll man på med tidigare?) och att skolorna låg i en vacker natur (vilket de, såvitt vaxholmsborna kunde erinra sig, hade gjort hela tiden). Under hela denna process hamrade politikerna fram sitt budskap som kunde delas upp i två: dels var allt nytt i Vaxholm, dels behövde ingen vara orolig eftersom allt strängt taget förblev vid det gamla. Det var en prövotid, en pilotverksamhet med syfte att skapa den nya framtid som Göran Persson och socialdemokratin hade lagt grunden till. Fast lärarna drog sig för att kalla eleverna för kunder och rektor

tyckte det var fånigt att bli titulerad resultatenhetschef. Det var verkligen rörande när Lillstugan hade sitt första möte som marknadsanpassad resultatenhet. Lärarna tackade föräldrarna för att de hade valt just deras skola och gick omkring med guide-leenden som man annars bara brukar se på Mallis eller Kanarieörarna. Det var bara Sangrian som fattades. Pedagogik hann man alls inte prata om. Annars var det en trevlig kväll. – Vi har gjort det här för att få ner styckekostnaden, sade skolstyrelsens ordförande som då hette Bengt Hansson. Vi avser att öka produktiviteten med 20 procent. När jag såg lite förvånad ut förtydligade han sig. Med styckekostnad avsågs kostnaden per elev. Jag minns den där utopin. Och hur den tycktes bli en pil i det blå. Jag minns att vi alla drog en lättnadens suck. Jag tänkte mig stående på torget ropandes i en megafon: Revolutionen är över. Ni kan komma ut nu. Det är dags att börja arbeta. Detta hände i oskuldens tid. I dag är nästan allt genomfört. I hela Sverige.

ur gunnar ohrlanders bok den gudarna älskar. tack till optimal förlag för utdraget ur boken samt bilden på gunnar ohrlander. tack även till inga ohrlander sundell för rättigheterna till texten.


fib 31

»Saknaden efter Knut är förfärlig« wKnut Carlqvist är död. Saknaden är förfärlig, värst för familjen. Sida vid sida med sin Margret var han inställd på att kämpa mot hjärntumören. Alla vägar prövades, men till sist tog den hans liv, några veckor innan han skulle fylla 64. Insikten att han inte skulle få fortsätta se sina barnbarn växa upp hörde till det som smärtade mest. I offentligheten kommer Knut att bli ihågkommen för sina undersökningar om Estonias förlisning. Hans sammanställning av vittnesmålen från katastrofen i Tysta leken är tungt vägande ”oral history”. Han kommer också att minnas för sina insatser som historiker: ”Kung Erik av folket” är spännande forskning, deckarutredning och historiekritik mellan samma pärmar. Samhällsdebattören från Finans-

tidningen, SvD, FiB/K, Clarté, eller studenttidningen Ergo (som Mac The Finger) är välbekant. Men en del av det bästa som flöt från Knuts penna publicerades i mindre kända publikationer: lokalreportage i ”Storsuderbladet”, kluriga betraktelser i

”Schacknytt”. Knut var inte fin i kanten – och alltid noga med detaljerna. Han var mångkunnig – också på det praktiska planet, det syns i bostaden i Burgsvik. Jag föreställer mig att vänner och handfast arbete på Gotlands landsbygd hjälpte Knut att ringa in det som vänstern en gång talade så mycket om: klasståndpunkten. Oavsett om striden handlade om EMU eller den lokala miljötaxan. Knut var en solid och insiktsfull schackspelare – en silvermedalj med Burgsviks SK i korrespondens-SM för lag finns på meritlistan. Som vän var Knut orubbligt solidarisk. Trofast. Det fick jag lyckan att uppleva under de mer än 30 år vi umgicks.

lasse linusson

»Carlqvist valde alltid att tala klarspråk«

wNågot av det sista Knut Carlqvist skrev var en recension i FiB av en Harold Pinterbok. Så typiskt! Hos bägge fanns trotset, vägran att foga sig. I mitten av december, strax före den stora snöstormen, stötte jag på honom på Skavsta. Vi skulle till Frankrike, han med sin familj för att genomgå behandling efter tredje ingreppet mot hjärntumören. Under den korta återstoden av sitt liv gick han med sladd och mössa. Som vanligt elegant, nu något luggsliten. Det kostade på att vara Knut Carlqvist. Många utförsgåvor hade han, men ingenting fick han gratis. Han dök ibland oväntat upp, som i Ordfrontstriden för några år sedan, där han tog den förfördelades parti. Som orubblig demokrat trodde han på övertygelsens konst; han misstrodde och genomskådade den eliternas gemenskap som sätter tvivlet ur spel. EU-retoriken fann

han lika falsk som myndigheters spel för att undgå ansvar sedan Estonia sjunkit. Natobombningarna över Jugoslavien, stridande mot internationell lag, kallade han nävrätt.

Han valde att tala klarspråk och han älskade öppen polemik. Utan överdrift skulle man kunna säga att han var en oberoendets snille. Inom den svenska Vietnamrörelsen fann han dolda agendor och han hade inga problem med att syna dem offentligt. Som akademiker satte han sig upp mot vedertagna dogmer – varför skulle han avstå från det i politiskt arbete? Inom Clarté ansåg han det lika viktigt att studera Machiavelli som att läsa Mao. Han blev beskylld för att skada i den osnyggaste kampanj jag har följt på nära håll. Han hade ett stort och okonventionellt lärdomsregister och ett språk som det slog gnistor om. Alltid flintan i byxfickan,

alltid en minnesvärd fras under ett samtal om vardagsbestyr. Hans bok om Erik XIV, länge förberedd, var en litterär prestation. I mogen ålder fick han under några år ansvar för Finanstidningens kultursida och med små medel gjorde han den till ett intellektuellt kraftcentrum. I omgångar fann han sig marginaliserad, utan att misströsta. När tidskriften Moderna Tider utlyste en essätävling tog han förstapriset. Boken om Karl IX ägnade han något decennium minst. Den blev skriven; tyvärr var det inte han utan sjukdomen som satte punkt för projektet. Han författade artikeln om Axel Strindberg i ett verk om svenska historiker, en snabbprestation, när han redan förlorat en del av sin syn. Hans entusiasm kunde någon gång bubbla över. Men den som avstod från att lyssna till Knut Carlqvist gjorde sig själv en otjänst.

anders björnsson


fibnovell

lena kallenberg text emma hanquist bild

De drömmer om kärlek och gemenskap, men i skarven till 1980-talet, efter flera decenniers vänstervåg håller ett nytt samhällsklimat på att ta över. Arbetarstadsdelen Södermalm ömsar skinn och fyllgubbar och vanligt folk tvingas undan till förmån för dem som anammar den nya tidsandan, där var och en förväntas satsa på sig själv. I deras kvarter, som tidigare präglats av kollektiv gemenskap, finns nu bara låsta portar. Jana köper frisersalongen där hon tidigare hyrt en stol, Katrin satsar stenhårt på en skådespelarkarriär. Men Lena har svårt att finna sig till rätta, hennes drömmar passar liksom inte in. Södermorsor är en berättelse med verklighetsbakgrund om en vänskap som skulle vara för resten av livet men som långsamt fräts sönder. Lena Kallenberg har skrivit ett 40-tal böcker. Senast romanen Elena och Europa som utkom på Leopard förlag 2007.

Södermorsor


fib 33

»Visst skulle jag kunna hoppa i säng med någon kondomförsedd kille, bara jag slipper spelet innan. Det där att låtsas intresserad fast man inte alls är det, eller tvärtom. «

V

Fredagskväll i juni ad är ett innedisco på Rådmansgatan mot en barnfri utflykt till Barnängens koloniområde med kaffetermos? Jag sitter på en ölback med fötterna i gammalt fjolårsgräs som Gun-Britt inte rått på, lutar huvudet mot den ljumma väggen till Gun-Britts masonitbod och spejar mot en slänt för att konstatera att våren fortfarande går i nationella färger med mattor av scilla och pärlhyacint där inslaget av nyutspruckna maskrosor avancerar. Termosen tog jag med som säkerhet, för att definitivt omöjliggöra en kväll på lokal. Jag är inte beredd än. Visst skulle jag kunna hoppa i säng med någon kondomförsedd kille, bara jag slipper spelet innan. Det där att låtsas intresserad fast man inte alls är det, eller tvärtom. Dessutom är jag usel på att flirta. När Hasse och jag träffades på en klubb i Gamla stan och han bjöd upp svarade jag med att säga vad klockan var, övertygad om att det var tiden han ville förhöra sig om. Vi brukade skämta om misstaget. Dessutom orkar jag inte ut en fredag efter att ha dubbeljobbat en hel vecka med städning, tvätt och disk. Lägg till det kost-


fibnovell

naden för entrén och dyr öl. Katrin surar och ställer till korsförhör förstås för att jag inte tar vara på tillfället. Ensamma mammor måste passa på, gissar jag. En doft av jord blandar sig med den från fimpar i en vattenfylld glasburk på skjulets ljugarbänk. Fullt ut kan jag identifiera mig med den ”målgrupp” som koloniträdgårdsrörelsen skapades för. ”Målgrupp”-ett uttryck min chef har introducerat om våra pensionärer. Skylten vid grinden ger upplysningar: ”Trädgårdarna är huvudsakligen avsedda för kroppsarbetare och deras vederlikar som inne i staden lever i små villkor och under besvärliga förhållanden.” En konstruerad bit bonnland mitt i stenöknen. Ett eget litet samhälle av snickarglädje och påt, en kvarleva från tiden då Söderborna hade behov av att odla sina potatisar och morötter för överlevnads skull. Ett av stans äldsta, med brädlappar i de minimala stugorna stämplade Tanto sockerbruk, under nöd bebodda under vintertid. Hur som helst gillar jag stämningen av generationers uppfinningsrikedom för att få det lite bättre och få det ur egna händer. För första gången är jag innanför grindarna utan Gun-Britts sällskap, vars besök i kolonin numer mest utlöser dåligt samvete allteftersom ogräset tar över. Men liljorna sticker fortfarande upp sina röda små tungor bland strån av kvickrot och ett obeskuret äppelträd står brud i babyrosa. Jag tänker att Hasse kanske faller till föga och skaffar en unge till. Då är det kört. För ungarna är Hasse gud. Men det är jag som får ta gnället och utbrotten efter en

»Delarna av en liten flicka hade hittats i en resväska i lekparken där vi brukade gunga. Stämningen var upptrissad, mammor och lärare förbjöd oss att prata med farbröder.« pappahelg. I stället för att tala klarspråk i telefonen angående semesterplanerna, glider Hasse undan. I egenskap av fackbas på Stockholm Ban vill han höra min åsikt om läget. Det jäser på Posten. I hans hemstad Västerås har sjutton kvinnor satt sig. Han erinrar sig förra årets strejkvåg då ett 30-tal fack genomförde riksomfattande namninsamlingar mot de utdömda skadestånden och påstår att stället håller på att sprängas inifrån. Tidigare skulle man flytta till Norra Järva, men den nya regeringen satte P. Det senaste budet är Tomteboda men inga klara besked går att få. Postens allt sämre service upprör personalen. I den fönsterlösa ”gruvan”, där Hasse och hans arbetskamrater hivar paket, jobbar 180 personer i samma lokaler sedan kriget. Jag driver inte på i semesterfrågan, närd av ett tickande litet hopp. Drömmer om att han ska närma sig ämnet och säga något i stil med: ”Kanske kan vi hitta på nåt tillsammans, jag menar för barnens skull…” Locket till termosen konstrar, jag skjuter

ut armbågen och tar i, bara för att rispa huden mot en rosenbuske. Den här årstiden av förväntningar och högtflygande planer ger mig hjärtklappning. Semesterbudgeten, en mardröm redan på planeringsstadiet, räcker till en vecka i tält på cykelavstånd från stan med

matlagning på ett spritkök. Min egen morsa jobbade extra på sin knappt tilltagna semester och skickade mig till barnkolonin i skärgården. Allt hade varit bra om inte några tjejer gjort upptäckten att jag kissade i sängen. Jag gick i kollostrejk och invigde som vanligt inte morsan i problematiken. Sådant kunde man inte tynga henne med, lilla morsan hade nog av sitt. Försörjningshelvetet höll både henne och mig i en förutsägbar sfär, där resor och sommarstugor tillhörde andra. I fortsättningen följde jag med socialförvaltningens badbuss till Flaten. Solvarma hudveck av sand. Blöta baddräkter som långsamt och kallklibbande fick torka mot huden, hellre än skammen att bli ertappad halvnaken. Stå på led i väntan på att utfordras av totalitära tanter med blick för turordning och organisation där stökiga grabbar inte hade en chans att tränga sig före. Den missfärgade kylslagna plastmuggen i ena handen. En folkhemsgeneration av mjölk och bullar. Långsamt släntrar jag den gamla skolvägen genom Vitabergsparken, Åkes och min favoritpark. Som barn upplevde jag de tjocka kastanjernas stammar som skydd att gömma mig bakom. Stammar av förrädisk trygghet. Delarna av en liten flicka hade hittats i en resväska i lekparken där vi brukade gunga. Stämningen var upptrissad, mammor och lärare förbjöd oss att


fib 35

prata med farbröder. Och de 10-öringar jag och lekkamraten Monika blivit erbjudna av en gubbe för att slå volter på stången och visa underbyxorna blev en välbevarad hemlighet. När vi fnissande gick med på förslaget och inkasserade de små silvriga mynten hade vi redan smaken av hallonbåtar och salta piastrar på tungan. Under skymningseftermiddagarna brukade jag småspringande ta mig hemåt längs gångstigen under överinseende av kyrkan, fula gamla Sofia, uppfylld av parkens myter med spänningen studsande som en hård liten gummiboll i magen. Vilket ögonblick som helst kunde Killarna Med Knivarna lösgöra sig ur trädskuggan. Gängets rykte om att förfölja småtjejer och skära dem hade troligen saltats avsevärt men epitetet Knivsöder levde och sprattlade fortfarande. Den prydliga sekelskiftesparken med gräs och planteringar, har helt förändrat de gamla Kråkbergens karaktär. Det var en ödslig trakt långt innan tyger lades ut till blekning och förmodligen gav dem namnet Vita bergen. Åke har målande beskrivit kråkflockarna som kraxande svarta och olycksbådande förföljde de stackare som förirrat sig hit. I industrialismens barndom växte slummen här, fullt jämförbar med kåkstäderna i dagens Sydafrika. Hembyggen av plåt, bräder och ris utan egen brunn. Bergknallarna i yttre Katarina lär ha varit stans mest vanlottade trakt. En fantasifilm om vem jag hade varit på den tiden, Strindbergstiden, spelas upp. En ensamstående mor, förmodligen förtappad och hänvisad till att tvätta bättre folks byk eller binda ris till kvastar med ungskocken klängande i kjolarna. Ja,

August Strindberg skrev ju om avgrundens befolkning i Vita bergen, om snickaren som slängde ut välgörenhetskäringarna ur pörtet och hotade med revolution. Men Strindberg lär visst aldrig ha satt sin fot här, erkände han på äldre dagar. Associationerna löper lätt vidare till vissa akademiker inom vänstern som alltid visste bäst men aldrig orkade upp på lördagsmorgnarna för att samla in pengar till FNL. Vart tog alla de som flöt runt i Vietnamrörelsen vägen? Då och då stöter man på någon på Götgatan eller vid T-banenedgångarna, en nick eller en bortvänd blick värderar den eran. Praktiskt taget varje lördag stod Hasse och jag som fastnitade vid banderoller som krävde USA ut ur Vietnam och skramlade med plåtbössorna utanför Åhléns. Emma låg i barnvagnen intill. Hasse var med i rörelsens egen sånggrupp, Freedom Singers och drog ofta en låt till gitarrackompanjemang. Folk stannade upp och några gamla Spanienkämpar applåderade. Åke brukade vaka över oss. Han säger att Vietnam blev en skola för vår generation ungefär som Spanien var för hans, en tidig prägling för livet i att skilja ont från gott. Låter som en klyscha och än har vi inte facit i hand. På Söder blev insamlingsresultatet alltid bäst. För det mesta delade vi broderligt och systerligt på ansvaret, avlöste varandra i tvåtimmarspass och turades om att släpa dit och ta hem banderollerna. FNL-rörelsen var som en storfamilj, solidariteten gällde inte enbart Vietnams folk utan också kamraterna i gruppen. Med tanke på att hasch och andra droger började få sitt inträde på 1960-talet kan man åtminstone konstatera

att Vietnamrörelsen bidrog till att rädda många från knarkträsket. När Emma föddes bodde vi i rivningskåkarna i kvarteret Tumstocken med en hyra på 93 kr i månaden för en omodern etta med kök. Huvudsäkringen konstrade varje vinter och gjorde fastigheten strömlös och källaren till mötesplats för oss grannar som i ficklampssken försökte få ordning i det museimässiga proppskåpet. Portvakten, en kopia av en gammal westernskådis, ägnade sig mest åt att nöta stambordet på Gröne Jägaren och i gårdshusets öppna fönster satt en kille vid namn Ulf Lundell och klinkade gitarr, obenägen att vara med i de kollektiva aktiviteterna. Snett över gatan, hos ett par med tvättmaskin fick vi tvätta det nödvändiga, självklart hängde de prydligt våra haklappar och kallsingar på linor. Och alltid drack vi te, kinesiskt te, både hemma och efter mötena. Teet togs ur en hög plåtburk med motiv av ett par sidenklädda behagsjuka kvinnor som passade upp på en fet karl i hårpiska. Långt ifrån rörelsens jämställdhetsideal, fast kanske närmare verkligheten än vi då ville erkänna. Olof Palme väckte rabalder när han demonstrerade för Vietnam. Vilken hycklare och opinionsflörtare tyckte jag. Ändå vägde det tungt för själva saken. Jana och Katrin brukar jämföra politik med Medborgarplatsen i ösregn. Jag saknar någon att diskutera med, är det så för Hasse också?

lena kallenberg är författare. emma hanquist är illustratör.


fibkrönika

Moa Martinson och pälsarna

N

är jag var liten – i slutet på 40-talet, början på 50-talet – åkte vår familj in till Folkets Hus i Sorsele för att höra Moa Martinson berätta om sina böcker och sitt liv. Lokalen en halv trappa upp var fullsatt. Som jag minns det, var det en upphetsad stämning. Moa dröjde. Moa kom upp på scenen. Hon höll huvudet litet snett. Hon gick omkring, några steg hit, några steg dit, samtidigt som hon pratade. Hennes tal var energiskt, målande och hett. Hela hennes korta gestalt gjorde ett starkt intryck. Ingen hade dock kunnat förutspå den oerhörda avslutningen på hennes framträdande. Det fanns ingen direkt societet i Sorsele, men några som uppenbarligen ändå ville tillhöra den. De satt demonstrativt längst fram, kvinnorna i sina tjocka pälsar, trots att det var inomhus. Innan Moa Martinson rundade av för kvällen vände hon sig direkt till de pälsklädda kvinnorna på parkett och sa någonting dräpande. Sedan var det slut och hon gick av scenen. Medan applåderna dånade satt Sorseles låtsassocietet kvar som stela pinnar samtidigt som de förmodligen svettades åtskilligt. Det var en avslutning helt i vår stil. Moa Martinson hade gett oss ett klart besked. Litteraturen är på blodigt allvar. Och det svenska samhället var, och är, indelat i klasser hur ofta och ivrigt än motståndaren avskaffar det på papperet. Den tidens nyskapande litteratur – Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Vilhelm Moberg och många andra – kom till oss i skogsarbetar- och småbrukarfamiljer-

»Innan Moa Martinson rundade av för kvällen vände hon sig direkt till de pälsklädda kvinnorna på parkett och sa något dräpande. «

lösa, en manipulerad yttrandefrihet och en ”valfrihet” som, om den ökar ännu mer, ser ut att kunna bli en skräckfilm på riktigt. Hur bör man nu formulera en lämplig efterlysning när det gäller litteraturen? Vi behöver förstås arvtagare till Ivar Lo och Moa Martinson men också författare från alla andra samhällsklasser som kan tänkas utmana det rådande ”konceptet”. Sådana som vill försöka ta vid efter till exempel en Jean-Paul Sartre eller en Thomas Bernhard.

na i Övre Norrland inte minst genom Folket i Bilds bokombud. Jag minns en av dem som då och då kom cyklande till vårt hus i en liten by utanför Sorsele. Han hade böckerna på pakethållaren. Det var ingen stelbent, tråkig partilitteratur som serverades av ombudet. Tvärtom. Dessutom var den ofta även kritisk inåt, mot de egna. När den var som bäst – allt var ju inte bra – gav den oss samhället och individen på nytt, så att vi lade märke till bådadera. Tilltalet, språket, var revolutionerande. Till råga på allt lästes böckerna ibland i upplagor om hundratusentals exemplar. Allt detta har gett upphov till en intressant klåda hos många litteraturkritiker – en klåda som lett till att det fortfarande trollas friskt, (”det estetiska”, ”alltför lättläst”, ”översköljd textkonsument” ), när den angripne försöker bli av med besvären. Finns det förresten någonting som kan klia så fruktansvärt som en kulturbärande, läsande och fullt synlig arbetarklass? Det går omkring ett spöke i Europa nu och det är inte kommunismens; ekonomisk kris, arbetslöshet, antiintellektualism, rasism, social nedrustning, en allt hungrigare kapitalism, jakt på sjuka och arbets-

Moa Martinsons tillrättavisning av låtsassocieteten i Sorsele hade stor betydelse för den pojke som följde med sina föräldrar in till författaraftonen i Folkets Hus för ett 60-tal år sedan. Moa hade senare själv en päls. Det fick hon kritik för. I ett brev till Marika Stiernstedt den 17 mars 1941 förklarade hon att hon först haft ”… en gammal cepi … som jag köpt av en socialdemokratisk stadsfullmäktige för femtio kronor, därför att jag har så mycket reumatism på grund av tjugo års vistelse i ett av lortsveriges dåligaste husrum. Min päls har en annan historia. Dels är den delvis en present dels är det min medfödda slughet för realiteter som gjorde att jag gick med på att dels få dels själv betala resterande belopp. Fortsätter kriget blir det inflation och då med den stora släkt av fattiglappar jag har kan pälsen bli bra att göra till föda eller andra saker.” I samma brev till Marika Stiernstedt: ”I sju år har jag ätit mig mätt varje dag.” Och: ”… jag är, en proletär som aldrig kan krypa ur sitt skinn …” Kanske tog Moa med sin päls dessutom över en symbol från motståndarsidan på samma sätt som Bertolt Brecht tog över cigarren? håkan ågren


fibnoterat

fib 37

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

– Det var mycket den här gången!

Några av slavdrivarna har arresterats wMinns ni slavupproret i Rosarno i Syditalien i januari i år, då afrikanska svartarbetare tappade tålamodet sedan flera av dem blivit beskjutna, troligen av ortsbor knutna till ’ndranghetan som ville skrämmas för att ytterligare kunna pressa ner dessa slavars löner? Jag berättade om detta uppror i februarinumret av FiB/K. Och historien har nu fått sitt rättsliga efterspel. Efter tre månaders utredning har 30 slavdrivare arresterats och tjugo fruktodlingar tagits i beslag, till ett värde av tio miljoner euro. 21 av dessa slavdrivare är tidigare ostraffade jordägare, vanliga kalabriska fruktodlare som till följd av den globala konkurrensen inte anser sig ha

råd att betala anständiga löner och därför, som säsongsarbetskraft, föredrar rättslösa och papperslösa invandrare. Resten av de gripna är så kallade korpraler (caporali), alltså de mellanhänder som letar upp slavarna, levererar dem till slavdrivarna och för denna sin insats tar en viss procentuell andel av slavarnas lön. Dessa korpraler har ofta samma etnicitet som ”sina” svartarbetare, har själva varit sådana men klättrat uppåt, på de senast anlända invandrarnas ryggar. Men det finns förstås även infödda italienska korpraler, med anknytning till de olika ’ndrangheta-familjerna.

Att utredarna denna gång lyckades nysta upp en del av detta slavsystem beror på att slavarna själva samarbetat med rättsväsendet. Sedan de, efter upploppen, packat ihop sina fåtaliga tillhörigheter i plastpåsar och körts i väg från Rosarno i bussar repade en del av dem mod och började berätta, först för IOM (International Organization for Migration), sedan för polis och åklagare. Nästa steg vore att spåra upp dem som avlossade skotten mot svartarbetarna. Men det är ett farligare företag, för då angriper man själva den organiserade brottslighetens kärna, tystnadskulturen och allt vad som därmed sammanhänger.

margareta zetterström


fibrecenserar

Hamberg kan sin fabriksjargong Drömfabriken Maria Hamberg Ordfront

Efter romandebuten Greklandssommar återkommer nu Maria Hamberg med Drömfabriken. Jag hade väntat mig en direkt fortsättning på den förra romanen, det kändes som att den ropade på det. Men från den lilla fabriken i förra boken och en liten grupp människor har vi nu hamnat i den stora lastbilsfabriken och ett större antal människor. Författaren hör själv till dem som flyttat söderut för att hamna i den stora fabrikens garn och det är tydligt att det här är en miljö som hon kanske inte nödvändigtvis trivs i men känner till väl. Hon kan arbetet, den monotona monteringen av bildelar, inte minst ventiler. Hon kan jargongen längs bandet, kampen mellan chefer och arbetare och inte minst den långdragna striden mellan dröm och verklighet. Den som mest slutar i brustna drömmar och i värkande muskler. Boken inleds med ett citat av den norrländske författaren Helmer Grundström. Jag glömde bort det under läsningen, men kommer på det igen när jag läst ut boken. Han skriver där om hur viktigt det är med konstnärliga skildringar av okända landskap. Och det Maria Hamberg gör med sina böcker är just att synliggöra glömda landskap. Från skylten Välkommen till Alcatraz vid stämpelklockan till tåget med besökare som passerar den moderna fabrikens och den moderna arbetarklassens landskap, där både kvinnor och invandrare nu tar plats. Och dessutom plockar hon in den allra senaste nyheten, utnyttjandet av arbetare via bemanningsföretag. Samtidigt tänker jag på något annat när jag ser Helmer Grundströms namn. Han var en det norrländska vemodets berättare.

Maria Hamberg har kommit ut med sin andra roman Drömfabriken.

En skogens, arbetets och det hårda slitets diktare. Gunnar, en äldre arbetare, är en av dem som får mig att tänka på Grundström. Han arbetar hårt och kämpar ännu hårdare i sitt inre med den krossade drömmen om äktenskapet och arbetet på gården och i skogen. Drömmen om naturen, friheten. Gunnar, Gunilla, Thabo, Svenne, AnnaGreta, Mustafa med flera framstår som några av det moderna samhällets losers. Det kanske inte var tänkt så, men boken har smak av hur det stora vemodet rullar in

Foto: Idha Lindhag

längs produktionslinjen. Bil efter bil måste göras klar, bit för bit gör arbetarna sina ventiler, drar åt muttrar och nipplar. Maktlösa. Facket är i bästa fall osynligt. Ingen tänker på hur Gunnar eller Gunilla mår. Samtidigt saknar jag som läsare en opposition, kämpalusta, solidaritet. Det knyts inte ens nävar i fickan när arbetare trycks ner i skiten gång efter gång. Istället vaknar jag till ordentligt och får en stor fet smäll först vid bokens två sista sidor. Den skulle behövts tidigare, känns det som.

Åke johansson


fib 39

Så gick det till Bevisen för evolutionen Richard Dawkins Leopard förlag

En vetenskaplig teori är något annat än det vi i vardagsspråket menar med teori. En vetenskaplig teori är inte en idé i största allmänhet. Den är snarare ett ramverk som förklarar en mängd fakta och fenomen vilka bekräftats genom observationer och experiment. En vetenskaplig teori är aldrig något ”bara”. Evolutionsteorin möter motstånd hos många och omnämns då gärna som ”bara en teori” men den har, sedan den först framlades av Charles Darwin, bekräftats på en mängd sätt. Richard Dawkins ambition är att i denna bok presentera dessa bevis. Boken kan ses som en stridskrift mot kreationismen men berättar också på ett underhållande sätt om utvecklingsläran och vad vi vet. Så gick det till är inte en redogörelse för den historiska utvecklingen. Snarare för-

»Boken kan ses som en stridskrift mot kreationismen men berättar också på ett underhållande sätt om utvecklingsläran och vad vi vet.« söker den förklara processer och problem! Hur går det till? Varför blir det en utveckling? Hur kan vi veta? Hur är det med mellanformer, finns de? Hur vet vi fossilens ålder? Vad kan vi upptäcka av historien hos moderna organismer? Den moderna evolutionsteorin (neodarwinismen) består av två delar: dels slumpmässig förändringar av gener, mutationer, dels det allt annat än slumpmässiga naturliga urvalet som bestämmer vilka av dessa mutationer som kommer att överleva och sprida sig. Darwin beskrev det naturliga urvalet som han styrkte med en mängd observationer. Däremot kände han inte till de mutationer som är basen för urvalet. Sedan dess har nya rön kommit till och

Krigets ramar. När är livet sörjbart? det ett samband mellan grupptryck och Judith Butler (Övers. Karin Lindeqvist) Tankekraft

När är krig hemskt? Vilka är de moraliska förutsättningarna för krigsövergrepp? Vilken människosyn har de som begår dessa brott? Hur ser kopplingarna ut mellan övergreppen och den officiella synen på kriget? Bygger de på en liknande moralisk grund? Butler är inspirerad av Hannah Arendts frågeställningar om det kollektiva tyska ansvaret för Förintelsen kontra de dömda krigsförbrytarnas individuella ansvar. Finns

begreppet rationalitet? Kan tanken på ett kollektivt ansvar för hela Tyskland i själva verket innebära en ansvarsbefrielse för förövarna? Det ”vi” som Arendt använder i sin analys bygger på en moralisk grund och skiljer sig därmed från det gemensamhetsbegrepp som skapats av stater och religioner. I Krigets ramar frågar Butler om vi har ett ansvar att genomdriva demokrati i ett annat land? Vad menas i så fall med orden ”vi” och ”ansvar”? Judith Butler menar att begreppet ”vi” i ett krig är kopplat till dem som kan sörjas av oss. Själva förutsättningen för kriget blir att andra än ”vi” räknas som mindre värda. Inte bara motståndarsidans soldater; utan även civilbefolkningen

man har inte bara kunnat iaktta resultaten av urvalsprocessen utan själva processen då den sker. Med ett tillräckligt starkt urvalstryck kan utvecklingsprocessen vara förbluffande snabb. Det som kommit till är alltså kunskaper om genetiken och förståelsen av kemin. Vad som också kommit till är en mängd experiment som kunnat belägga såväl förekomsten av mutationer som själva urvalet Dawkins är en entusiastisk berättare och som sådan återger han gärna anekdoter och illustrerar sina resonemang med olika liknelser. Boken är rikt illustrerad. Den är ofta underhållande, men inte alltid helt lätt och inte alltid välformulerad. Den största invändningen gäller dock översättningen. Boken är dess värre full av irriterande översättningsfel som blir faktafel. Värst är det i kapitlet om skaldjur där de stackars krabborna har en buk som ligger invikt under övriga kroppen. Det heter inte skaldjur utan kräftdjur och det de viker in är inte buken utan bakkroppen eller stjärten. Enligt tryckorten har det funnits faktagranskare som bearbetat översättningen. Jobbet är inte fullgjort!

sisela björnsson

»Har vi ansvar att genomdriva demokrati i ett annat land?« räknas inte fullt ut vara lika viktiga som våra soldater. Det kan man se mycket konkret genom att döda civila i till exempel Irak och Afghanistan inte redovisas lika ofta som förlusten av våra egna soldater. Judith Butlers bok ger nya perspektiv på krigets mekanismer. Bara genom att använda stringenta definitioner; avslöjar hon mycket av krigsretorikens underförstådda rasism. Inledningen till Krigets ramar kanske känns en aning teoretisk, men efter ett tiotal sidor blir man helt uppslukad. olof rydström


fibrecenserar Affärer i blod och olja Kerstin Lundell Ordfront

Vad som hände i Sudan var att det pågick ett stamkrig, hävdar det svenska börsnoterade oljebolaget Lundin Petroleum. Inte alls, argumenterar Kerstin Lundell. Företaget har gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon har också på plats träffat och intervjuat krigets offer. Deras berättelser är hjärtskärande. I Lundin Petroleums styrelse satt Carl Bildt fram til 2006. Det är här det börjar brännas. Folkmord sa alliansen om Sudan innan man bildade regering. Sen kom Bildt. Då blev det ”konflikten i Darfur”. Så gör man om man vill tjäna pengar på olja och samtidigt inför sina väljare framstå som hedervärd. Hade nu Bildt och Lundin ingen aning om vad som skedde i Sudan? Givetvis hade de kunskap. Att en politisk hundsfott som Carl Bildt inte skulle ha varit medveten om den verkliga situationen är en högst osannolikt.

Tankar om borgerliga friheten Peter Forsskål Atlantis

Denna tunna pamflett utgavs – naturligtvis censurerad – 1759 av Peter Forsskål, spränglärd prästson och elev till Linné. Den har sitt historiska intresse då den föregick den svenska tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen 1766. Den hurtiga stilen och Forsskåls friska kursiverande passar inte bara in finfint i min bild av frankofila sjuttonhundratalssprättar med pudrade peruker utan gör

Ta bara det här. Lundin Petroleums grundare var Adolf H Lundin. Hans företag var ett litet oljebolag som tuffade på i skuggan av de stora. Det gick så bra att tiotusentals svenska småsparare och tjusiga aktieägare som Folksam och Andra AP-fonden satsade pengar. När det gäller affärer med olja är information hårdvaluta. Här hade Adolf H en klar fördel. Han hade en bror som hette Bertil. Bertil Lundin hade extraordinära informationer eftersom han under decennier var chef för den hemliga svenska underrättelsetjänsten. Klanen Lundins nära vän och förtrogne Carl Bildt tecknade hans nekrolog.

Skulle inte bröderna Lundin ha diskuterat världens väl och ve när de träffades? Skulle inte den kunskapen ha förts vidare till företaget? Skulle inte Bildt ha känt till verkligheten i Sudan? Tja, är inte girighet den mänskliga egenskap som högern sätter främst? Lundells bok är också en anklagelse mot statsminister Reinfeldt. Hur kunde han ta in Bildt i regeringen samtidigt som han satt i tvivelaktiga bolagsstyrelser? Var det kanske för att ha en backup efter valet 2010 för att vid en eventuell valförlust få hjälp med att surfa till ett behagligt internationellt arbete med en avslutande parasitär pension? anders norborg

det också riktigt roligt att läsa. Det går inte att ta miste på författarens stora och tidsenliga optimism: Mitt i en vetenskaplig revolution och en gryende industrialisering blev framstegstanken central. Forsskåls idéer måste kallas upplysta: Ämbeten ska inte ärvas, skola åt alla och framför allt ”en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet”. Friheten och samtalet är det bästa sättet att hålla folket lugnt (bläck eller blod, som han kallar det på ett annat ställe), och en av hans utgångspunkter är att egenintresset backar för förnuftet så att sanningen alltid segrar i en fri debatt. Man kan tycka att vi nu efter 250 års frihet, individualism och medial utveckling skulle sitta med

facit och kunna avgöra hur sant det påståendet är, och den frågan lämnar jag glatt över till läsaren. Det var i alla fall redan då klart att mer frihet inte är alla problems lösning. Enligt Peter Forsskål är de rika och mäktiga dess främsta fiender och den kräver av sina utövare att de är rättsinta och älskar dygd. Han är med andra ord ingen tokliberal av modernt snitt, utan målar snarare upp en konservativ idyll. Om klyschan ursäktas kan man nog kalla hans ideal frihet under ansvar, men framför allt påpekar han att individens väl är beroende av kollektivets snarare än tvärtom. Och det är en insikt som håller. joel landberg


fib 41

Mjölk och kol

Ralf Rothmann (Övers: Jörn Lindskog) Thorén och Lindskog Perspektivbyten är ibland hälsosamma. Kalla krigets epok kunde lika gärna kallas den koloniala frigörelsens. Folkmord och förfinade seder har ofta nog gått hand i hand. Det tyska undret efter andra världskriget förutsatte att människor fortsatte att gå under – i gruvschakt och alkoholdimmor, i en evig suktan efter något annat än vardagslivets förtret och tarvligheter. Dagens Europaprojekt har behövt liknöjda befolkningar som inte i tid och otid (enbart vid enstaka dramatiska tillfällen) passat på att rubba planritningarna. I Ralf Rothmanns roman nöter människorna på varandra, i ett sjaskigt skimmer av framtidsflykt och svikna löften. Småfolk från Västpreussen lyckades slingra sig ur

Nackspärrarnas rike Roland Janson Lindelöws bokförlag

Det finns ett foto från tidigt 1970-tal där Roland Janson i mörk kostym går fanbärare i täten för en av r:arnas demonstrationer i Göteborg. Roland ser farlig ut, som en majakovskijsk ”jag-är-på-väg!-gestalt” att skrämma borgarbarn och andra brackor med. Det är en bild av författaren till Nackspärrarnas rike, av agitatorn Roland Janson (numera i socialdemokratisk tappning). Men det finns andra. Det är bilderna av filosofen, av (den sedan många år nyktre) alkoholisten, av skådespelaren och inte minst pjäsförfattaren med samma namn.

»Folkmord och förfinade seder har ofta gått hand i hand.« befriarnas garn och hamnade som underhuggare först bland kor och grisar, sedan i kolets Ruhr. Smutsigt är det överallt men smutsen har olika färg. Penningnöd och överkonsumtion bildar grogrund för familjekonflikter. Barn blir bestulna på sina ägodelar för att mödrarna ska kunna förlusta sig. Samhället är ingen gemenskap utan någonting att hålla på avstånd. Det är svårt att få syn på spår av uppbyggande krafter i den sociala väv som Ralf Rothmann flätar i sin episodiska framställning. Kroppsligt förfall kan sätta in i mycket tidiga år. Tillit är ingenting att komma dragandes med. I tidigt sextital, mitt under kubansk missilkris och amerikanskt presidentmord, har nihilismen gjort sig hemmastadd bland det proletära bottenskrapet. Rothmann skildrar – ingalunda

Våra vägar korsades en gång. Roland kom från kommunens parkavdelning och SKF och hade just börjat i bussgaraget vid Göteborgs Spårvägar. Han var så smått på väg till teaterns och filmens värld. Jag kom från gymnasiet och lumpen och mellanlandade i samma garage – på charterresa till och från arbetarklassen – som Roland högljutt konstaterade. Så var det satt på plats. Rätt mycket blev på det hela taget satt på plats i Rolands omgivning. Så är det fortfarande, ser jag. I vissa fall har meningarna slipats av med åren och blivit lite rundare. I andra fall är de ännu vassare än då han underhöll om klassamhällets realiter i Gårdagaragets bussar. I efterhand förstår jag att jag nog utgjorde premiärpubliken för uttrycket att segla genom livet på en räkmacka, myntat på Rolands favoritaversion, överklassradikaler. Har man sett några av Rolands Jansons

kärlekslöst – den stukade föräldragenerationens självdestruktivitet, hur individuella utbrytningsförsök slutar i tomma grimaser och självförakt. Friska fläktar kommer från italienska gästarbetare och engelsk popmusik. Skoltrötta pojkar i tidigpubertet ska antingen frälsa världen vid decenniets slut eller hamna i småkriminalitet och sjukpension för tid och evighet. Det är egendomligt att tänka sig att den arbetarklass det här handlar om en gång var världens bäst organiserade, kämpaglad och teorilysten. Nazism och storindustri utförde tillsammans ett historiskt förstörelseverk. Där självförsvaret monteras ned ökar risken för vådaskott. Mjölk och kol har stark samtidskänsla. Motorcykeln symboliserar friheten. Den som färdas, om också utan lov, kommer alltid rikare hem. Den som slår vakt om det han har, för att inte berövas något viktigt, har redan förlorat det allra mesta. Man förstår att förr eller senare blir organiseringen åter aktuell. anders björnsson

pjäser som Bänken, Oket eller Knappkorgen, så vet man på ett ungefär vad som väntar. Men man får också det oväntade. Det är inte bara den slagfärdige, ibland lätt tjôtige polemikern som skriver nutidshistoria. Det är också den nervige, och ödmjuke sökaren. Och visar det sig, här finner man bland annat tack och hyllningar till Ingmar Bergman: ”Bergmans storhet består i att han aldrig övergivit sin värld och att han heller aldrig försökt klampa in i min. Däri ligger mycket av hans genialitet – nämligen äkta vara.” Detta är snudd på obligatorisk läsning för många med bakgrund i göteborgsk 70-talsvänster, fast egentligen i än högre grad för många andra. Valstrateger och politiska kommentatorer av allehanda slag, och redaktionen för tidskriften Arena till exempel, här har ni verkligen något att bita i, och att förfasa er över!

staffan dahllöf


fibrecenserar

Det tystade samtalet Jurgen Reeder Norstedts

Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet är en debattbok, som behandlar hur samhällsutvecklingen lett fram till en nedmontering av det psykodynamiska samtalet som metod inom psykiatrin. Det dynamiska samtalet bygger på den psykoanalytiska teori som Sigmund Freud utvecklade och som använts och vidareutvecklats under 1900-talet. Jurgen Reeder, leg psykoterapeut och psykoanalytiker, redogör i boken för den förändringsprocess som skett och alltjämt sker inom psykiatrin. Hur primärvården, med sina små resurser och inom detta område bristande kompetens, förvandlar människors ”normala” livskriser till sjukdomstillstånd som bör medicineras bort

Mandelas arv Richard Stengel Forum

En sökning på ”Nelson Mandela” i en av våra största bokbutiker på nätet ger 161 träffar. Nu finns ytterligare en bok i handeln av Timeredaktören Richard Stengel. Behöver vi ytterligare en bok om Nelson Mandela? Richard Stengel är förutom redaktör för Time Magazine också Mandelas livstecknare. Stengel arbetade tätt tillsammans med den då nyss frigivne presidenten med hans självbiografi Den långa vägen till frihet och i arbetet med den Oscarnominerade dokumentärfilmen Mandela.

eller behandlas med hjälp av tankemässig ”omprogrammering” så att symtomen försvinner – dock förblir dessvärre orsakerna till symtomen förborgade. Boken beskriver Högskoleverkets diskvalificering av sex olika, sedan många år tillbaka väletablerade terapiutbildningar, som fråntagits sina examinationsrättigheter samt hur Psykoterapiinstitutet, Sveriges viktigaste institution för psykoterapi, lagts ner. Författarens tes är att den, sedan lång tid tillbaka, växande kontroll- och granskningskultur som finns i samhället är förklaringen till det som skett. Allt måste kontrolleras, vägas och mätas – kvalitetssäkras. Kvalitetssäkringsideologin utarbetades ursprungligen för att göra industriell produktion mätbar och därmed möjlig att jämföra med andra produkter. ”Mätbara mål” är honnörsordet men hur mäter man mjukdata som erfarenhet, personlig lämplighet, ”tyst kunskap”? Hur mäter vi kvalitén på en människas liv? Detta låter sig naturligtvis inte göras och

det känns upplyftande att Reeder talar klarspråk i denna fråga. Men vad är orsaken till att allt – även det som inte går att mäta – ska kvalitetssäkras? Kopplingen mellan att försöka vaska fram vad som är god eller mindre god kvalité inom vården har, som allt annat i dagens samhälle, samband med det kostnadseffektiva tänkandet. Vad är viktigare än en god affär? Mänskligt sett, är en god affär oftast en dålig affär! Det tystade samtalet är en mycket intressant och läsvärd bok, som undanröjer något av dimridåerna kring statliga utredningar. Texten är i stycken så teoretisk att den blir svårtillgänglig. Men det tystade samtalet gäller inte enbart det psyko-dynamiskt inriktade samtalet utan också det sociala/ samhälliga/politiska samtalet, om sakernas tillstånd. Diskussionen kring dessa frågor underkastas ”kostnadseffektivitetens” argument och tystas med hjälp av dessa. Nuförtiden gäller det – sorgligt nog – bara ”att gilla läget”. agneta willans

Till skillnad mot tegelstenen Den långa vägen till frihet så är Stengels nya bok en bärbar historia på nätta 223 sidor. Boken är Mandela sammanfattad i femton lektioner med tillhörande praktiska exempel. Stengel plockar på ett respektfullt sätt av Mandela helgonglorian och gör honom till en människa av kött och blod som tar strategiska beslut för att kunna uppnå sitt huvudmål. Författaren förklarar: ”Nelson Mandela är en principmänniska – med en enda princip: Alla ska ha samma rättigheter, oavsett ras, hudfärg och kön. Så gott som allt annat handlar om taktik.” Problemet med helgon är att de är onåbara. Genom att förmänskliga Mandela gör Stengel hans femton lektioner till handfasta tips som varje människa kan ta åt sig. Exempelvis säger han: ”Mod är

inte detsamma som att inte vara rädd.” Mandela erkänner att han varit rädd många gånger. Under Rivonia-rättegången, på Robben Island och under sin tid som den sydafrikanska statens värsta fiende under sitt alias ”Svarta nejlikan”. Något han aldrig varit rädd för att berätta om, är att han ofta är rädd. Den här typen av böcker riskerar att bli sötsliskiga historier som handlar om ikoner istället för människor. Läsaren blir inte klokare men uppfylls av en känsla av otillräcklighet. Richard Stengel att falla i sliskighetsfällan genom att gör huvudpersonen till människa. Därför blir Mandelas arv en lustfull läsning med praktiska exempel på hur man kan resonera kring femton livsgåtor. Argumenten presenteras av en av världens klokaste män – ingen halvgud.

charlie aronsson


fibskriftställning

fib 45

Budskap till det undermedvetna Under mer än hundra år har forskare diskuterat möjligheten att inverka på människors handlande/tänkande/kännande under medvetandenivån; så kallad subliminal påverkan.

A

tt den möjligheten finns kan numera betraktas som vetenskapligt fastslaget. Enkelt uttryckt kan ord som når trumhinnan eller bilder som når näthinnan utan att medvetet registreras dock bevaras och påverka. Men förutsättningen är att medvetandet inte samtidigt är helt fokuserat på en krävande uppgift. Uttryck det på annat sätt; den som slö-tittar på tv, skummar nätet eller bläddrar i vanliga tidningar blir ett lätt byte för den påverkan som smyger in värderingar och föreställningar under medvetandeytan; den som med uppmärksamhet på sin mobil eller dator spelar ett dataspel blir dock lika skyddad som den vilken löser korsord, eftertänksamt följer en debatt eller läser en text med koncentrerat intresse. Särskilt inom reklambranschen har tekniken använts de senaste 40 åren. I Förenta staterna är den tillåten, i Storbritannien icke. Om den strider mot god reklamsed i Sverige eller ej beror på hur man tolkar själva uttrycket subliminala meddelanden. I och för sig kan jag tycka att diskussionen om det subliminala är lite onödig. Den som intresserar sig för bilder och

bildvärld inser rätt snabbt hur särskilt de masspridda bilderna i en given tid och en given miljö (kultur kallas det ibland) både uttrycker och förstärker då rådande föreställningar. Kring detta har jag resonerat en hel del i samband med de böcker och utställningar om populärbilder jag varit med om. Jag har brukat använda samlaren John GrandCarterets ord i förordet till hans bok Seder och karikatyr i Tyskland, Österrike och Schweiz från 1885: ”Det som upptar tecknarnas sinnen ger oss en möjlighet att lära känna den härskande tanke som styr massornas öden.” Märk att den härskande tanke det här gäller inte bara är lika med den härskande klassens tanke utan att det masspridda i en given tid uttrycker själva kluvenheten. (Vilket var grundtanken i den hittills stoppade utställningen ”När gatan tog mediemakt” om flygbladen i Paris från Napoleon III:s fall hösten 1870 till Kommunens fall våren 1871.) En viss sorts masspridda bilder och texter kan därtill användas för att öppna en tids rådande men officiellt dolda fantasier och föreställningar. För närvarande flödar nätet av pornografi som den masspridda vilken fanns under disken i det viktorianska England. Det verkligt intressanta nu blir de av dessa texter och bilder som sprids gratis, av drift. Moralisk upprördhet känner jag

inte, tvärtom jag fascineras. Inte bara pornografiskt/sexuellt ty plötsligt ligger nu en samtida masspublik – av innehållet att döma mest från Förenta staternas medelklass – på analytikersoffan. De skriver och tecknar och iscensätter sina hemligaste drömmar. Dock förvånar mig inte att såväl officiella politiker som forskare hellre manifesterar upprördhet än säger som sant är att detta är ett fantastiskt studiematerial. Nå, de uppträder gängse. Så gjorde ju deras föregångare för ett sekel sedan när Eduard Fuchs (en av Kominterns grundare) för att undersöka och klarlägga olika tiders föreställningar gav ut sina stora verk om sedehistoria och erotisk konst. Visst kan man själv arbeta med subliminala meddelanden. Se på detta märke. Det klistrades på bagaget när vi på sextiotalet angrep nykoloniala så kallade biståndsorganisationer (”NGO”) i ”Myglaren” och ”Hjälparen”. På flygplatser runt om var tullare och personal hövliga men lite förvirrade inför väskorna. De såg och budskapet gick fram utan att vi uttryckt det i ord. Märk vad vi gjorde. Mottot är välljudande tomt som i officiella kampanjer: ”Prosper in progress”. ICOCOSCARE är tillsynes en gängse och förtroendeingivande bokstavsradda (som avslutas med ”care”). Den stödjande handen inger omedvetet betraktaren motvilja. En slapp hand. En vänsterhand; alltså i de flesta kulturer den fula handen, arseltorkarhanden. Därtill med liten ring. Vi gav en tillsynes officiell ”biståndssymbol” en annan och medvetandegörande laddning.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.


fibfilm

När allt i livet jävlas Den sedelärande berättelsen om Job har nu även nått filmens värld. I A Serious Man får bröderna Coens version av Job, Larry, sitt lugna medelklassliv stört av allsköns prövningar.

M

otto: The Boss may not always be right – but he is always The Boss! I Jobs bok i Gamla Testamentet, i Toran, liksom i Koranen kan man läsa att Gud en gång frågade sin medhjälpare Satan om hans personliga uppfattning. Satan var i Gamla Testamentet ännu Herrens betrodde, men underordnade, informatör bland människorna. Herren äskade sålunda en personupplysning gällande en viss ansedd och mycket rik man, Job, som bodde i Uz med stor familj och massor av boskap och slavar. Visst föreföll Job att vara en ”seriös” och from man, medgav den skeptiske Satan. Men kanske berodde detta bara på att han var så rik och framgångsrik? ”Det är lätt att skita, när röven är full”, som man i Småland mera prosaiskt föredrar att formulera samma triviala sanning. Herren uppdrog åt Satan att som ett experiment ta i från Job allt – att slå ihjäl hans familj, ta ifrån honom hans hälsa och anseende och bränna alla hans ägodelar – detta hellre än att förbli i okunnighet beträffande halten av Jobs tro. Sagt och gjort. Job blev djupt deprimerad sittande kvar i askan efter sitt liv. Han höll dock ståndaktigt fast vid Herren. Den som inte kände Herren så väl kunde ha trott att denne nu var nöjd. Men Job kunde inte låta bli att gång på gång fråga honom: Vad hade han gjort för fel? Varför hade Herren gjort honom allt detta, och varför straffades han?

Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott! Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende? Job 13:13-25 Ja, Job gick så långt som att ifrågasätta Herrens oändliga vishet, eller åtminstone den personutredning som hans underrättelsetjänst levererat. Tre vänner försökte, så länge de orkade med hans kverulans, tala Job till rätta och be honom sluta att ställa Herren till svars. Sen gav de upp. Herren teg i det längsta, men tappade också till slut sitt gudomliga tålamod. Han besvarade självfallet inte en enda av Jobs gnälliga frågor och visade sig inte in persona. Han uppträdde i stället i form av en förskräcklig virvelvind. Härigenom visade han sin allmakt och sin totala frihet att handskas med sin skapelse precis som det passade honom. Sköt ditt och tro på mig, så sköter jag min skapelse som det behagar mig, var budskapet. Det gjorde Job småningom, och Herren lät honom rehabiliteras. Job hade till slut insett att Herrens uppgift inte var att hålla honom vid gott lynne. Det var tvärtom hans uppgift att behaga Herren. Larry Gopnik heter huvudfiguren i bröderna Joel och Ethan Coens parafras på Jobs bibliska äventyr, A Serious Man. Larry är av en vana troende jude, en oförvitlig och mycket seriös medborgare. Han sköter sin tjänst som fysiklärare i en av Minneapolis high schools, där han har gott hopp om få en ordinarie tjänst. Han deltar som sig bör i den mosaiska församlingen och har även här ett gott anseende. Han har, liksom en gång Job, en fru, som fött

honom två typiskt bortskämda, festande och materialistiska barn. Larry anser sig med viss rätt följa lagen och även i övrigt göra så gott han kan. Så börjar allt plötsligt att jävlas. I abrahamitiska religioner brukar sådant kallas prövningar, syftande till att intala oss att allt ont, som den gode guden låter drabba oss, sker i bästa välmening. De börjar med att en riktig satan till elev uppsöker den omutlige Larry för att förgäves kräva att denne skall ändra det underkända betyg som han, säkert med rätta, utdelat. Han medför ett kuvert med en hel del frestande dollar, som han lämnar efter sig på expeditionen. Snart dyker elevens far upp och hotar med att dra honom inför rätta – för diskriminering alternativt tagande av muta. Vid hemkomsten meddelar frun att hon skall lämna honom för en annan medlem av församlingen. Larry får ta in på hotellrum tillsammans med sin originelle bror Arthur, som av allt att döma har något slags mentalt handikapp, perversa böjelser och en äcklig karbunkel. Polisen kommer titt som oftast hem med Arthur i piket. Det kostar Larry pengar. Fruns älskare kör ihjäl sig och Larry får bekosta begravningen. Hans konton slår i botten – om det är frun eller hans odåga till son som har vittjat dem vet Herren allena. En grannfru söker dessutom fresta honom till brott mot sjätte budet. Likt den resignerade sheriffen i Bröderna Coens No country for old men, eller dennes mera positiva kvinnliga kollega Marge i Fargo nödgas han erkänna, att han ”inte förstår ett skit” av det som händer omkring honom. Larry krisar. Han är en modern Jobfigur, som följaktligen likt sin


fib 45

»Fruns älskare kör ihjäl sig och Larry får bekosta begravningen. Hans konton slår i botten – om det är frun eller hans odåga till son som har vittjat dem vet Herren allena.« gammaltestamentliga förlaga har ett personligt förhållande till makterna. Tur, otur, osäkerhet och slump existerar inte för Larry. Han är lika skeptisk mot sådant som Freud, Einstein och Schrödinger. Han älskade att för sina elever utveckla de absurda konsekvenserna av tankeexperimentet med ”Schrödingers katt”. Larry ville i stället rådfråga tre rabbiner för att få klarhet beträffande vad han har gjort för att förtjäna dessa straff. De två första gav inte mycket. Den tredje, den allra heligaste, vägrade till och med att överhuvudtaget träffa honom. Men så vänder lyckan. Exfrun upptäckte att en levande exman smäller högre än en död älskare och blev försonlig. Sonen genomförde sin Bar Mitzva med glans, trots påtändhet. Larry tycktes få sin ordinarie tjänst. Fylld av nyvunnet övermod vågade den eljest oförvitlige Larry vittja kuvertet med mutpengar och förvandlar den djävulske elevens betyg till godkänt.

Det tycktes gå bra för Larry till slut. Eller kanske inte. Ögonblicket efter Larrys dubbla syndafall ringer telefonen, varvid hans läkare äskar omedelbart samtal angående ett möjligen illavarslande fynd på hans senaste lungröntgen. En tornado nalkas samtidigt snabbt och det är osäkert om sonen hinner ta skydd undan den. Larrys läge förefaller till slut lika ovisst som tillståndet för Schrödingers katt efter tiden t. Omöjligheten av att förutse en människas öde är inte enbart resultatet av bristande information eller fattningsgåvor – det är objektivt, precis som kattens verkliga status förblir osäkert intill dess att man kan observera det. Den sedelärande berättelsen om Job har under minst 80 generationer inspirerat författare och konstnärer och nu alltså även filmskapare. Den fråga man kanske bör ställa sig är vad man gör, om man köper dess sens moral. Det vill säga vad

sådana som vi kan lära av denna historia. Vi, som till den grad struntar i Herren, att vi inte ens skulle bry oss om honom, om han till äventyrs skulle existera. Bröderna Coens film försöker uppenbarligen att reda ut denna fråga. Bröderna har som bekant själva en judisk bakgrund och uppfostran. Men filmen har relevans för alla de religioner för vilka Abraham var stamfar, inklusive kristendomen. Gemensamt för Job och Larry är att de som välbeställda högstatusindivider kan ha särskilt svårt att foga sig i de ”prövningar” de drabbas av. Fatalismen ligger långt närmare till hands för de fattiga satar, där sådant ingår de normala livsbetingelserna. Dessa intalas, och intalar sig alltför ofta, att de, till skillnad från de rika, inte i nämnvärd utsträckning kan påverka sitt öde. Olyckor upplevs dubbelt orättvisa för dem som normalt står först i matkön. Till skillnad från de fattiga är sådant folk (som Job) därtill vana att stå på minst jämbördig fot med makterna. Det finns inget lättare än att övertyga en framgångsrik man, att han förtjänar att vara det, och att de som inte är framgångsrika inte förtjänar att vara det. Att slumpen skulle spela en nämnvärd roll för en människans öde kan vara betydligt svårare att acceptera för den rike och framgångsrike än för den fattige losern. Beträffande giltigheten av kattexperimentet är detta också numera högst omtvistat, och dess egen framtid därigenom lika osäker som själva kattens eller Guds. Att tillvaron är relativt oviss är jag i alla fall absolut säker på. Det gäller historien, nuet, men i synnerhet gäller det framtiden. De flesta av oss får tills vidare avstå för visshet och i stället nöja oss med den enbart statistiska osannolikhet som i miljarder år har hindrat alla kringirrande syremolekyler från att lägga sig i ett hörn och lämnat oss att kvävas. Det är nästan säkert vad bröderna Coen möjligen menar.

hans isaksson är läkare och filmskribent.


fibrätt&rådligt

Pressombudsman i blåsväder

N

är Folket i Bild startades i början av 1970-talet, var grundarna överens om att den nya tidningen inte skulle ställa sig under den pressetiska kontroll som utövas av Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON). Dessa organ, som skapats av Tidningsutgivarna (TU), Publicistklubben (PK) och Journalistförbundet (SJF) i samverkan, uppfattades som korporativa inskränkningar av den yttrandefrihet som fibbarna ville slå vakt om och ta i anspråk utan att låta sig hämmas av andra gränser än de som sätts i tryckfrihetsförordningen (TF). PON hade fått vässade tänder i slutet av 1960-talet. Bakgrunden var krav, som också hade visst stöd i riksdagen, på strängare lagstiftning mot förtal, även så kallat ekonomiskt förtal, det vill säga publicitet som skadar företag. PON fick ny sammansättning med representanter för allmänheten. PO tillskapades med uppgift att fungera bland annat som ett slags åklagare mot tidningar vilkas publiceringar skulle granskas av PON. Kraven på hårdare tag skulle hållas tillbaka på det här sättet. Det var tanken, och det ser ut som om det också lyckades. Tidningar som tillhör TU är skyldiga att följa de pressetiska regler som antagits av Pressens Samarbetsnämnd (där TU, PK och SJF är representerade) och som ger uttryck för vad som anses vara god publicistisk sed. Fälls de i PON för att de åsidosatt pressetiken, är de skyldiga att publicera nämndens utlåtande och att betala en avgift till verksamheten i PO/PON om 25 000 kr (10 000 kr för mindre tidningar). PO/PON har nu hamnat i massmedialt blåsväder, sedan PO beslutat att hänskjuta Expressens publicitet om Jan Guillous kontakter med KGB till PON. Beslutet betyder nämligen att PO vill att PON ska klandra publiciteten. Expressen, som ägnat många

»En annan sak är hur situationen för den lille mannen, som exploaterats av den stora lösnummersäljande draken, påverkas om PO försvinner.«

löpsedlar och sidor åt detta, är upprörd och vill avbryta samarbetet med PO/PON. Dagens Nyheter har på ledarplats ifrågasatt PO:s omdöme och lämplighet för posten. I en TV-debatt häromdagen hördes en känd publicist plädera för att PO/PON skrotas och ersätts med en strängare presslagstiftning efter engelsk förebild. Ännu när jag skriver detta har PON ännu inte fattat något beslut i anledning av PO:s hänskjutande. Bör en tidning och en förening som Folket i Bild/Kulturfront ha några synpunkter i det här ämnet och i så fall vilka? Är den inställning som tidningens grundare hade alltjämt hållbar? I så fall behöver FiB/K inte bry sig om saken. Min egen uppfattning är emellertid att PO/PON, under de drygt 40 år som dessa organ har funnits i sin nuvarande skepnad, knappast har fungerat som en hämsko på yttrandefriheten. Jag bedömer att det i vart fall inte skulle medföra någon utvidgning av yttrandefriheten, om PO/ PON avskaffades. Jag kan inte tänka mig att någon stor tidning har avstått från lösnummersäljande publicitet av fruktan för klander i PON. Jag tror inte heller att FiB/K:s redaktionella arbete har påverkats av sådana farhågor. Det råder å andra sidan inte något auto-

matiskt samband mellan att eventuellt avskaffa PO/PON och att införa en drakonisk förtalslagstiftning av engelsk modell. Det är kanske möjligt att bevara de balanserade regler om förtal som vi har nu, också om pressens självsanering i PO/PON försvinner. Men om det sker, har vi gjort oss av med ett hyfsat argument mot lagstiftning. En annan sak är hur situationen för den lille mannen, han som har exploaterats av den stora lösnummersäljande draken, påverkas om PO/PON försvinner. I dag kan han utan kostnad få PO:s hjälp att få in ett beriktigande eller ett genmäle. Lyckas han inte med det, kan han, utan att behöva riskera att få svara för sin motparts kostnader, genom en anmälan till PO åstadkomma en pressetisk prövning av skriverierna om honom. Klandras tidningen, har han kanske en plattform att bygga ett tryckfrihetsåtal på eller en grund för att förlikningsvis få någon upprättelse i form av ett penningbelopp. Den lille mannen skulle knappast ha någon större glädje av en skärpt förtalsparagraf. Det skulle ändå krävas avsevärda ekonomiska resurser att processa mot en stor tidning med de risker för ekonomisk katastrof som ett nederlag i domstol kan medföra. Men den ekonomiskt starkare skulle utan tvivel gagnas av att det blir lättare att få tidningen fälld för förtal. Här har FiB/K och fibbarna något att fundera på.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)


fibförening

Välbesökt FiB-stämma wLördagen den 24 april hölls Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma på ABF-huset i Stockholm. Stämman var den mest välbesökta på många år. De 50-tal medlemmar som deltog fick först höra författaren och Clartéredaktören Mikael Nyberg berätta om den ekonomiska krisen. I det uppskattade föredraget gick Mikael Nyberg via vinterns tågkaos till att förklara de återkommande finansbubblorna. När kreditförlusterna blir för stora tar det allmänna hand om notan. Nyberg berättade att ”bankerna blir ett slags statliga förläningar, där finansaristokratin fritt förfogar över samhälleliga tillgångar”. Stämman kunde summera ett framgångsrikt år, med en bättre tidning, lyckade prenumerationskampanjer och ett ökat antal medlemmar. Antalet medlemmar har ökat varje år från 2006 då vi var 475 medlemmar till 610 år 2010. Uppsalaavdelningen hade motionerat om att vår kulturparoll under det kommande året ska diskuteras i tidningen och i föreningen. Stämman biföll motionens attsatser. Styrelsens förslag till riktlinjer för verksamheten 2010 diskuterades livligt och antogs med några få ändringar. Solveig Giambanco redogjorde för den rapport om en översyn av tidningen som en grupp tillsatt av styrelsen har gjort. Rapporten visar hur tidningen ska utvecklas för att nå fler läsare. Robert Nyberg visade hur Folket i Bilds nya hemsida ska se ut och hur den ska fungera. Till styrelse valdes: Ordförande och ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren, Örnsköldsvik Kassör: Gunnar Johansson, Stockholm Övriga ordinarie ledamöter: Arne Andersson, Norberg Sisela Björnsson, Sturkö Hedda Ekerwald, Uppsala Lisa Forsberg, Stockholm Lars-Ivar Juntti, Stockholm Robert Nyberg, Stockholm Hans O Sjöström, Märsta Per Arne Skansen, Ekerö Per Olof Tellander, Falun Suppleant: Eva Wernlid, Stockholm

Nästa nummer kommer den 17 juni. Prenumerera! Läs mer på fib.se.

fib 47

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KALMAR: Pressbyrån, Stationsgatan Järnvägs-

station KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kristianstadsgatan 16, Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Stora Varvsgatan 28C, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel, Östgötagatan 33, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Hamngatan 37, Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45. STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Hovrättsbacken 14, Pressbyrån, Esplanaden 2, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.