FiB#11-2008

ÅSA LINDERBORG MARYSE CONDÉ NEPAL FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 11 2007 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD

fibelva2007

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

folketibild/kulturfrontelva2007 cecilia irefalk

åsa linderborg 8

Åsa Linderborg rör upp känslor. Men i april tystade hoten och de hatiska tillmälena något. Hennes självbiografiska roman Mig äger ingen fick antagonisterna på fall. Det mest politiska hon skrivit, enligt henne själv.

per-olov käll

På senare tid har debatten om framtidens bränslen handlat mycket om etanol.

Men är etanol lösningen på drivmedelsproblemet? Svaret är med stor sannolikhet nej. Men vad ska vi driva bilarna med då? Metanol, svarar Per-Olov Käll.

pia roxell

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Eva Wernlid, Peo Österholm, Eva Myrdal, Bengt Rydsjö, Pia Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Solveig Giambanco, Eva Dahlman, Cecilia Irefalk, Martin Schibbye, Lisa Forsberg.

Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Omslagsbild: Martin Schibbye Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd­ prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

CH30H! 14

klass & miljö 16

Lågavlönade gör små ekologiska fotavtryck.

Medan medelklassfamiljen gör desto större. FiB har mött Karin Bradley som forskar i miljörättvisa på KTH.

martin schibbye & tor härnqvist

nepal18

Sedan tio år tillbaka bedrivs i Nepal ett av de mest framgångsrika antifeo-

dala upproren för demokrati världen sett på länge. Folket står mot kungen.

Monarkin mot kravet på republik. Följ med till folkarméns läger.

sanna svanberg

maryse condé 27

Maryse Condés uppgörelse med hemön Guadeloupe i romanen Färden genom mangroven gör succé. Hon känner ett ansvar att skriva, eftersom nästan ingen annan kan, berättar hon för Sanna Svanberg.

sverigebilden 4

minnesord så minns vi gun kessle 34

jorden runt 5

recensioner sett/läst/hört 37

fib noterat 6

hans isaksson film 44

fib krönika 7

eva myrdal krönika 46

jan myrdal skriftställning 25

föreningen 47

hans johansson fibomat 43

hans lindström sista sidan

ingemar folke juridik 36

för Ångermanälvens dalgång. Det var Gun som körde.

På Österåsen finns en stor konstsamling som samlats in i huvudsak av överläkare Helge Dahlstedt under hans tid vid sanatoriet 1919 till 1952. Under hans tid blev Österåsen det populäraste sanatoriet i landet.

Särskilt bland lungsjuka författare, musiker och konstnärer då dessa på sjukhemmet fick utrymme och stimulans för sin skaparlust. Patientföreningen engagerade även intressanta förläsare och ordnade fina konserter. Gun sade att vistelsen på Österåsen betytt mycket för henne. Det blev en oförglömlig dag för mig, med Gun som engagerande berättare då hon lotsade mig runt bland hälsohemmets konst.

Efter detta brukade Gun Kessle besöka mig på höstarna då hon åkte upp till Tornedalen för att besöka släkt och vänner och för att proviantera renkött, mandelpotatis, norrlandsbröd med mera. De senaste åren har hon dock varit för svag för att göra dessa resor.

Jag saknar henne. Det känns tomt att aldrig mer få höra hennes röst i telefonen när hon frågar: ”Är det Lundgren?” och då jag bekräftade detta – ”Fan vad svårt det är att få tag på dig.”

kenneth lundgren ordförande i FiB

Fotograf: Eva Wernlid

Medarbetare: Peo Österholm

Ålder: 63 år.

Bor: Uppsala.

Yrke: Journalist, författare och musiker.

Medarbetare i FiB sedan?

– Medlem av redaktionskommittén sedan 2002. Tidigare sporadisk skribent.

Vilken är den viktigaste frågan för FiB att bevaka?

– Irakkriget, Palestinafrågan, tryckfrihetsfrågorna, skolan.

Vad upprör dig?

– Svenska politikers tystnad i utrikespolitiska frågor. Sverige hade tidigare en röst. Den är borta. Carl Bildt är en katastrof.

Hur ska FiB få flera läsare?

– Genom att vara mer aggresiv mot svenska politiker och det svenska etablissemanget. Försöka vara med i aktuella frågor och händelser och där ge vår syn, inte bara syssla med ”våra” frågor.

on

G

un Kessle blev 81 år, hon som trott att hon skulle dö innan hon blev trettio. Hon hade haft all anledning att befara att hennes liv skulle bli kort, eftersom att hon hade ådragit sig den allvarliga lungsjukdomen tbc. Jag är övertygad om att sjukdomsåren hade stor betydelse för hennes särpräglade konstnärskap och klara politiska ståndpunkt. Detta gäller såväl hennes författarskap som okonstlade fotografi och grafiken med den enkla linjen, parade med hennes ovanliga sinne för vardagliga detaljer.

Jag hade förmånen att lära känna henne i samband med att vi i bokhandeln Örnen i Örnsköldsvik tog upp Jan Myrdal för att tala om sin och Guns bok México. Dröm och längtan, våren 1997. Det var Gun jag hade kontakt med när det gällde det praktiska inför arrangemanget. Jag upptäckte snabbt att det var lätt att samarbeta med henne. Det var rakt, redigt och utan krångel.

Jag lärde känna henne bättre hösten 2001, när Folket i Bild i Örnsköldsvik tillsammans med Rådhusets konsthall arrangerade en utställning med Guns måleri, teckningar och grafik. Hon bodde hos mig några dagar innan vernissagen för att hänga utställningen. Detta gick så bra, att hon fick en dag över. Hon föreslog då att jag skulle följa med till Österåsens hälsohem utanför Sollefteå. Gun ville återse stället där hon behandlats för tbc. Det var en klar höstdag då vi åkte över Gålsjöskogen och vidare upp-

Foto: Baldur Bra gas

minnet av gun kessle

fibelva BombJohanne rosas!

Nyligen blev aftonbladet.se nominerade till Stora Journalistpriset för satsningen ”Irak direkt” med rubriker som: ”Vi ger dem en chans att leva i frihet. CHATT: Elitsoldaten Rick, 25, svarade på nätläsarnas frågor.”

En av tidningens inbäddade reportrar Johanne Hildebrandt har på plats skildrat en amerikansk fallskärmsjägarpluton utanför Bagdad. I en intervju förklarar hon viljan att ”ge folk fakta att basera sina åsikter på.” Ett sådant faktum är att soldaten Jacob skyddade henne ”med sin egen kropp,” när plutonen blev beskjuten.

Ett annat att: ”Amerikanerna, som länge varit hatade, anses nu bland många vara den enda stabiliserande faktorn i Irak.”

Hildebrandt är inte inbäddad.

Hon är inslagen.

I pansar.

Men den åsiktstunga rapporteringen förvånar inte.

Hildebrandt var en av de ihärdigaste propagandisterna för ett krig 2003. När 14 miljoner människor över hela världen gick man ur huse mot kriget så skrev Hildebrand i DN: ”Under gårdagens globala fredsdemonstrationsfest höjdes dock en tunn men kompetent röst. Den kom från ett 80-tal exilirakier som demonstrerade utanför Iraks ambassad. Budskapet var enkelt och klart: ”Saddam Hussein måste bort till vilket pris som helst. Om det krävs ett krig så må så vara. Irakiska folket måste befrias från diktatorn. Hjälp oss.”

Hon är med andra ord värd ett pris i journalistik. Gärna stort. FiB stämmer in i gratulationerna och lovar att om hon vinner förse henne med ridbyxor och tropikhatt inför sin nästa resa så att hon kan komma att bli ett med sin koloniala retorik.

MARTIN SCHIBBYE

foto: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibsverige

fibjordenrunt gunnar olofsson

fib 5

globalt

>

Thailand styrs sedan drygt ett år av en militärjunta, som bland annat förbjudit partier och inskränkt pressoch mötesfrihet. En ny konstitution har drivits igenom efter en massiv och manipulerad folkomröstning, och ”Folkets konstitution” från 1997 ersatts av mer makt åt kungen, domstolar och militär. Trots att kuppen fördömts av EU hotar, till skillnad mot grannlandet Burma, inga internationella sanktioner. Och Sveriges utrikesminister Carl Bildt har meddelat att han samma dag mottagit två glädjande besked – att juntan planerar att snart införa demokrati igen, och att man beslutat att köpa svenska stridsflygplan av typ JAS-39 Gripen. Hur välgrundad glädjen är återstår att se. Varje år besöks Thailand av närmare en kvarts miljon svenska turister.

JAS-39 Gripen, världens dyraste jordfräs, på väg mot Thailand.

>

”Kapitalism är den värsta fienden till humanitet”. Det sade Bolivias president, Evo Morales Ayma, i sitt tal vid FN:s klimatmöte i slutet av september. ”Jag kommer från en kultur baserad på fred, från en livsstil baserad på jämlikhet, av att leva inte bara i solidaritet med alla människor, men också att leva i harmoni med Moder Jord”. Evo Morales, Bolivias förste president av indianskt ursprung, konstaterade att land aldrig kan bli en handelsvara som i den västerländska modellen. ”Varifrån kommer denna nedsmutsning? Den kommer från, och skapas av, den ohållbara utvecklingen av ett system som förstör planeten: med andra ord, kapitalism”. Vi måste, menade Morales, ”överge lyx, överge överkonsumtion, tänka inte bara på pengar utan också på liv, inte bara tänka på att samla kapital utan tänka i vidare termer av humanitet” om inte all samlad välfärd skall bli värdelös. Det behövs nu en bred internationell rörelse, ovanför de som bara talar om kommers, för att ”försvara liv, försvara humanitet och rädda jorden” avlutade Evo Morales.

Kärlek eller ondska?

Bolvia och Venezuelas presidenter möts.

>

Punjab i nordvästra Indien hotas av en ekologisk och medicinsk katastrof till följd av den ”Gröna Revolutionen”. Enligt organisationen Kheti Virasat Mission (KVM) fann man, bland över 100 besökta byar i Malwa-provinsen, inte en enda som undgått en våldsam ökning av cancer och andra allvarliga sjukdomar. Antalet döda i cancer går från 4-5 upp till 60 eller fler i en enda by. Alla tycks drabbade på något sätt. ”Vi mötte stora mängder av tonåringar med grått hår, ledsmärtor och andra åldrandesymptom” berättar KVM:s ordförande Umendra Dutt. ”Andelen barnlösa par var också alarmerande hög”. Orsaken till situationen är, enligt den allmänna meningen, alla de kemiska gödningsmedel och insektsgifter som är nödvändiga för att bibehålla den höga produktiviteten i jordbruket.

Men mediciner och sjukhusvistelser, i den mån de finns att tillgå, kostar mycket pengar – och i slutändan hotar mer fattigdom och skuldsättning. KVM vill att ett ekologiskt och miljömässigt katastroftillstånd deklareras i södra Malwa, där situationen är värst. Konsumtionen av växtgifter måste kartläggas , aggressiv marknadsföring stoppas och företagens dumpning av miljöavfall exponeras. De sjuka måste registreras och behandlas, nya cancerkliniker öppnas och kontakt etableras med forskare vid Tata Memorial Hospital i Mumbai, menar KVM.

Inderjit Singh är en 50-årig bonde från byn Saholi, Punjab och en av kritikerna mot gödningsmedel.

>

Libyska pengar flödar nu in i västerländska investeringsfonder. ”Efter att embargot försvann är det en ny era, en ny öppning och vi har haft en otrolig ökning i oljeintäkterna de senaste fem åren” säger chefen för statliga Libyan Investment Authority, Mohamed Layas, till Financial Times. Libyen isolerades internationellt sedan agenten Abdelbaset Ali Mohmed al-Megrahi, sannolikt på falska bevis, dömts för inblandning i sprängningen av ett Pan Americanplan över Lockerbie i Skottland 1988. Sedan framför allt USA:s utrikespolitiska fokus skiftats, och Libyen övergivit sina kärnvapenplaner och bilagt en del konflikter, som den med Bulgarien om HIV-smittade barn, väntar sannolikt en libysk investeringsboom – och för al-Megrahi kanske en ny rättegång. Libyen är, med 40 miljarder dollar i statliga investeringsfonder, ännu en liten aktör på marknaden jämfört med till exempel Förenade Arabemiraten (625 miljarder), Norge (322 miljarder), Kuwait (213 miljarder) och Kina (200 miljarder).

Pengar från Libyen strömmar nu in i Europa.

fibnoteratintervju

3000

så många sidor text omfattar nu det nya förslag till ny grundlag för eu som förlorat rejält i två folkomröstnigar i frankrike och holland. denna ”förenklade” version av grundlagsförslaget har nu antagits av medlemsländernas regeringsrepresentanter. nu gäller det bara att se till att de så kallade medborgarna inte får något som helst inflytande över frågan.

Fotograf: Hans Doverholm

”Det finns ingen tradition att rösta om institutionella frågor i Sverige.” eu-minister cecilia malmström (fp) vill till varje pris inte ha någon folkomröstning om lissabonfördraget, eu:s nya grundlag och förefaller ha glömt bort att svenska folket år 1994 fick rösta om medlemskapet i eu, en fråga som var minst lika ”komplicerad” som den nya eu-grund­ lagen. hon förefaller också ha förträngt att svenska folket år 2003 tilläts rösta om sverige skulle gå med i emu:s tredje steg med överstatlig valuta och centralbank, trots att euroförespråkarna in i det längsta försökte undkomma en folkomröstning med påståenden om att det var en för svår fråga för vanligt folk att ta ställning till.

»Det är helt fel att människor ska

behöva gå till en statligt ägd butik och köpa sitt vin. Jag tycker det är så oerhört oeuropeiskt och så himla bakåtsträvande. Nästan, om jag får uttrycka mig vulgärt, analt.« christer mellstrand, stureplanscenterns ledare, om varför han vill skrota systembolaget. stureplanscentern är en avdelning inom stockholmscentern som enligt den egna hemsidan “bedriver idéutvecklingsarbete.”

Grattis till Birgitta och godnatt till satiren!

Fotograf: Kjell Martinsson

i mitten på sjuttiotalet sa en del att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att henry kissinger fått nobels fredspris (1973). nu har svenska fn-förbundet gjort en kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets fn-vän” till – en person som i åratal argumenterat för att den enda supermakten usa ska kunna åsidosätta folkrätten och bomba lite hej vilt – den notoriskt bombglada birgitta ohlsson, folkpartistisk utrikestalesman. ohlsson stödde folkrättsbrotten i afghanistan och irak som i grunden undergrävt fn:s ställning och är för att eu och nato skaffar sig egna snabbinsatsstyrkor så att fn kan åsidosättas. motiveringen lyder ”birgitta ohlsson är en sann multilateralist och fn-vän. hon driver frågor med kompetens, engagemang och stort civilkurage.” halleluja!

Från Basra litet nytt

Den 10:e augusti mördades Wesam Sabah Bin Muhsin Al-Urmish i staden Qurna, norr om Basra. Han var äldste son till sheik Sabah, ledare för Beni Malek-stammen i Iraks södra provins. Ögonvittnen till mordet tyckte sig se att två bilar som mördarna färdades i tillhörde de islamistiska shi’itiska partier som har kontakter med politiska intressen i Iran, det vill säga SIIC- och Dawa-partierna, vilka också sitter med i quislingregeringen i Bagdad.

Stammen Beni Maleks väpnade grupper attackerade då dessa partiers lokaler och företrädare i staden. Några företrädare dödades och partiernas byggnader och en del lösöre förstördes. De väpnade grupperna såg detta som en politisk handling

riktad mot organisationer de menar förtrycker människor i södra Irak.

Företrädare för SIIC (Supreme Islamic Iraqi Council före detta Sciri) och Dawa hävdade istället att mordet på Wesam Sabah var ett led i en stamuppgörelse – mördaren hörde till stammen Al-Furaijat som hade anledning att misstycka om att Beni Maleks Sheik Sabah belönats på 1990 talet under Saddam Husseins regering för att ha motarbetat försök från partierna, som då hade bas i Iran, att ta sig över gränsen till Irak.

Eftersom det var just de shi’itiska partiernas verksamhet som på detta sätt stördes menade många i Basra att mordet istället var politiskt motiverat och skulle ses som partiernas hämnd på alla som försöker stå emot deras politik.

Nyhetsförmedlingen i länder som Sverige gör allt för att vi inte skall uppfatta rationaliteten bakom händelser som ovanstående. Just denna blev till notiser om stamuppgörelser. Från Sverige går det inte att få säker kunskap om vem som faktiskt var skyldig till mordet. Men när vi får argumenten från de som attackerade Sciri och Dawa får vi ändå en glimt av att det pågår en politisk kamp med en egen rationalitet i södra Irak. Många uppfattar att de måste slå tillbaka mot de två quislingpartiernas mördarband.

EVA MYRDAL

fibkrönika

fib 7

LO säljer ut strejkrätten

R

kurt junesjö text robert nyberg illustration ätten att strejka har varit hotad så länge arbetarna gemensamt vägrat att ställa sin arbetskraft till förfogande och strejkat. 2007 är hoten farligare än någonsin. Svenskt Näringsliv (SN) vill ha ett nytt huvudavtal och LO­ledningen nappar på inviten. LO tänker sig ett utbyte, till exempel hur ungdomar, invandrare och funktionshindrade lättare ska få in en fot på arbetsmarknaden, bättre regler för arbetsmiljö och trygghet då anställda blir av med jobben.

Men vad är det LO säljer? Vad innebär det att förhandla om ett nytt huvudavtal?

Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas

relationer, och reglerar viktiga frågor i strejkrätten. Blir det ändringar i LO-förbundens huvudavtal är det den viktigaste medlemsdemokratiska frågan sedan 1938, då huvudavtalet slöts. När LO:s ledning nu är positiv till förhandlingar sker det utan styrelsebeslut och – än viktigare – utan medlemsdiskussion.

LO har nu ingen förhandlingsstyrka eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal de närmaste tre åren. Och arbetsgivarna hotar att begära lagstiftning om man inte kommer överens. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-sättet, man säljer försämringar mot förbättringar. Försämringarna SN kräver är välkända: en kraftig försvagning av strejkrätten. Och de kommer inte att nöja sig med marginella försämringar. De motkrav LO hittills ställt är inte stora.

SN kräver proportionalitet i rätten att strejka, förbud mot sympatiåtgärder, förbud mot stridsåtgärder där facket inte har medlemmar, förlängda varseltider med mera. Begränsningarna är så ingripande att om bara en går igenom rubbas balansen på arbetsmarknaden.

Som ett föredöme lyfter SN fram industriavtalet mellan industriarbetsgivarna och IF Metall, Sif, Pappers med flera. Även LO:s förste vice ordförande Erland Olauson menar att dessa ”umgängesregler” kan gå in i ett nytt huvudavtal.

»Det allra fånigaste är att kraven är helt obefogade.

Det finns inget missbruk av strejkrätten.«

Det är svårt att förstå eftersom industriavtalet innehåller kraftiga begränsningar i strejkrätten. Parterna får efter en viss tidpunkt inte själva föra förhandlingar utan dessa sker under ledning av en opartisk ordförande, opo, som har rätt att lägga förslag, skjuta på varslade stridsåtgärder under högst 14 dagar och till och med skjuta upp igångsatta stridsåtgärder på obestämd tid.

Resultatet av ett sådant utspel blir ett ”golv” i förhandlingarna som LO inte kommer att tillåtas gå under.

Redan LO-ledningens medgivande att acceptera industriavtalet som golv innebär alltså att man börjat sälja ut strejkrätten. Slutresultatet är då än mer givet: Kraftiga försämringar i strejkrätten.

Det allra fånigaste är att kraven är helt obefogade.

Det finns inget missbruk av strejkrätten. n Sverige är ett av de länder i EU som har minst konfliktdagar per 1000 arbetstagare/år. n Sverige har en löneutveckling som ligger under jämförbara länders. n Sverige har en produktivitetsutveckling som ligger över andra länders. n Sverige har en vinstnivå för aktier efter skatt som är bäst i världen.

Varför ska då dessa försämringar få gå igenom över huvudet på LO:s medlemmar? Kräv av ditt förbund att få ut underlag för att kunna diskutera frågan i din lokala organisation!

kurt junesjö är före detta förbundsjurist på lo-tco rättsskydd: www.kurt.nu robert nyberg är illustratör.

fibintervju

cecilia irefalk text sofia runarsdotter bild

Åsa Linderborg rör upp känslor. Så till den milda grad att hon blivit offentligt kränkt och förföljd för sina politiska åsikter. Men i april tystnade hoten och de hatiska tillmälena något. Hennes självbiografiska roman Mig äger ingen fick antagonisterna på fall. Boken är en kärleksförklaring till pappan Leif men också en uppgörelse med den gängse bilden av arbetarklassen. Det mest politiska hon skrivit, enligt henne själv.

Systemkritiker oc

och folkbildare

fib 9

fibintervju

>

E

tt halvt år har gått sedan journalisten och historikern Åsa Linderborgs självbiografiska roman Mig äger ingen slog ner som en litterär bomb i spillrorna av folkhemmet.

Hyllad och näst intill sönderälskad av kritikerna har den smärtsamt uppriktiga berättelsen om hur det var att växa upp på 70-talet som dotter till härdarmästare Leif Andersson i Västerås blivit. Men Åsa Linderborg har långt ifrån alltid strukits medhårs i det offentliga. Istället har hon av upprörda läsare och kollegor i journalistkåren med outsinlig uppfinningsrikedom kallats för “kommunistfitta”, “cp-fitta“, “Saddamhora”, ”Palmehora” och “historierevisionist”. Vissa har hävdat att hon är ett hot mot demokratin. Andra har känt sig

så provocerade av hennes uppenbarelse att de resolut gått till posten med kuvert innehållandes avföring eller dödshot. En behandling som kvinnliga samhällsdebattörer som sticker ut hakan och redogör för sina åsikter tydligen måste finna sig i på svenskt 2000-tal. Men sedan april har den hätska tonen mot henne bedarrat en aning.

– Det är roligt att boken fått ett så fint bemötande. Jag är visserligen konfrontativ i mitt skrivande och även lagd för polemik, jag kompromissar inte med vissa ideal jag har. Men jag är förvånad över vilket enormt raseri jag mötts av mot min person, säger Åsa Linderborg vid sitt köksbord en mörk höstkväll.

– Många av mina kritiker, med något undantag där man gått på mina argument, har avfärdat mig, kallat mig för fascist och jämfört mig med Ulrike Meinhof. Nu verkar de se att det finns en människa bakom allt det där. Det är otroligt befriande. Jag menar inte att jag vill att de ska acceptera allt jag skriver, men att man ändå kan se varandra som människor.

Men hon säger att det finns en sorg i det också, att hon var tvungen att blotta sig helt och berätta allt för att hoten skulle tystna.

– Där tror jag att det finns ett genuskontrakt som jag har drabbats av. Jag blev ju anklagad för fascism, hade det varit en

”Åsa Linderborgs självbiografiska barndomsskildring breddar sig långt utanför den personliga erfarenheten.

Osentimentalt och kärleksfullt tecknar hon bilden av pappan och dottern som lämnas åt varandra i det svenska klassamhällets utkanter. Sällan har det personliga och det politiska legat så självklart sida vid sida som här.”

Juryns motivering till Augustpris nomineringen.

man som anklagades för sådant hade det funnits ett manligt skribentnätverk som slöt upp. Jag stod helt ensam och det var riktigt jobbigt.

Att kvinnor som höjer rösten i den offentliga debatten blir utsatta för liknande kränkningar är inte ovanligt.

– Jag blir behandlad ungefär så som de flesta kvinnor blir behandlade. Men visst är kaxiga kvinnor mer utsatta för den här typen av angrepp. Kvinnor ska inte prata politik eller vara analytiska, de ska vara fogliga och trevliga och det är inte jag.

Hon är barfota. Håret är uppsatt i nacken

och hon serverar bergamottdoftande te ur en blommig tekanna. Dessförinnan har hon bett mig se mig omkring ordentligt i den stora sexrummaren som hon pliktskyldigast ursäktar är stökig. Det är den inte. Det är mer något av ett kreativt kaos som omger Åsa Linderborg. Barn som får utrymme till sitt, böcker som trängs på hyllorna bland sällskapsspel och udda koppar och fat från Rörstrands gamla serier.

– Det där har jag från pappa. Han var estet och tyckte om att omge sig med vackra föremål. Och jag gillar också färger och former, sköna linjer, säger hon och visar hans gamla förgyllda väggklocka och

fib 11

»Att det är en bok om klass har blivit lite borttrollat tycker jag. Att den vill visa hur kapitalismen förbrukar människor. Det skulle jag velat ha en diskussion om. « en sirlig byrå i empirestil som hon ärvt av har svårt att släppa. honom.

– För mig är det en siffra som är helt Rösten blir varm. Pappa Leif dog i januari ofattbar, att man bara kan låta bli att låt2002, bara 60 år gammal, och boken skrev sas om den är obegripligt. Jag har fått fanÅsa som en kärleksförklaring till honom. tastiska recensioner av boken, välskrivna.

Hon och han var bästis och bundis och Men i huvudsak har de tagit fasta på att delade det mesta sedan mamman plötsligt det är en bok om missbruk och det är det flyttade ut ur deras ännu gemensamma ju. Alkoholismen är klasslös så jag förstår hem en vinterdag då Åsa inte hade fyllt att det är något som många kan ta till sig. fyra år.

Men att det är en bok om klass har blivit – Boken är ett sökande efter vem min lite borttrollat tycker jag. Att den vill visa pappa var, ett försök att förstå honom och hur kapitalismen förbrukar människor. Det vad vi hade ihop. Men sedan är jag också skulle jag velat ha en diskussion om. jävligt trött på bilden av arbetarklassen, hur man jagar arbetslösa. Min pappa var 2001 disputerade Åsa Linderborg i historia ett original, han var en outsider och sådavid Uppsala universitet på en avhandling na har inte längre någon plats i samhället, om Socialdemokratins maktstrategier. Hon säger hon. skrattar vid minnet av sina första försök Bokens svidande kritik av klassamhället att ge sig in i den akademiska världen i har tyvärr kommit bort lite i den rosande slutet av 80-talet. Första anhalten var litkritiken tycker hon själv. teraturvetenskapliga insti– Det var av pappa jag fick tutionen. ÅSA LINDERBORG: klassmedvetandet. Han var – Jag körde på alla tentor • Född: 20 maj 1968 i Västerås stundvis hatisk, vilket man kan och tänkte att jag inte var • Yrke: Journalist och historiker, disputetycka är en primitiv känsla. ämnad för akademiska sturade 2001 på avhandlingen Men har man det där tunga dier. Jag kände mig väldigt Socialdemokraterna skriver historia : historieskrivning arbetet som han hade, 38 år på annorlunda för att jag var som ideologisk maktresurs metallverken där han närapå så radikal och kom från ett 1892-2000.

• Bor: I Uppsala sedan 1988 arbetade ihjäl sig, är det inte arbetarhem. På universite• Familj: Anders och barnen svårt att förstå. Och han hade tet och kanske framförallt Amanda 16 år och Maxim 8 år.

• Läser: Björn Ranelids Öppet sambanden klart för sig, visspå litteraturvetenskapen brev till George W. Bush: te att det var Wallenbergarna här i Uppsala var det ovanParadisets nycklar hänger i helvetet “Nu räknar jag inte som ägde verken. Det var det ligt med den bakgrunden.

Ranelid till vänstern men han inte alla hans jobbarkompisar När jag så småningom börhar samma trista retorik som ibland kommer från vänstersom visste. jade läsa historia kände jag håll om att Bush skulle vara mig hemma för där fanns okunnig och okultiverad. En totalt impotent analys tycker Drygt 8 000 kronor tilldelades det en marxistisk tradition. jag.” den förvärkte mannen med Hon känner sig dagligen • Upprörs över: När Filippa Reinfeldt spelade Cornelis köttkrokar till händer i a-kassa tacksam över sin utbildning Vreeswijks låt “Somliga går när han hastigt sades upp efter som hon menar har bidramed trasiga skor” i Sommar i P1. ett ägarbyte. En medlem i git stort till hennes kritiska • Framtidsplaner: “Det blir fler Metallarbetareförbundet har tänkande. böcker. Jag funderar på att skriva en bok om Mona Sahlin cirka åtta år kortare tid att leva – Historia är ett fantastill nästa val.” Och kanske än en medlem i Saco. Ett faktiskt ämne om man vill tänker hon fira sin 40-årsdag på Kuba. tum härdarmästarens dotter förstå världen. Det kanske

allra viktigaste med historia är att man får klart för sig att det inte bara finns en enda väg att gå. Mänskligheten har haft oerhört många alternativ och de vägar man slagit in på har föregåtts av kamp och strid där den starkaste vinner. Vi måste genomskåda makthavarna som försöker slå i oss att vi bara kan göra och tänka på ett visst vis, säger hon.

– Det är till exempel fullständigt bisarrt när de påstår att allmänheten inte har tillräckliga kunskaper om Gulag samtidigt som man inte informerar om USA-imperialismens brott både historiskt sett och de som pågår idag. Snacka om stora blinda fläckar. Jag hörde Jan Björklund på radio i morse som beskrev situationen i Irak som “lite strulig”. Åsa Linderborgs barndomsdröm var egentligen att bli journalist, men betygen räckte inte till för att komma in på Journalisthögskolan. Istället fick drömmen ta omvägen över en doktorsexamen i historia.

– Jag hade 1 i matte, 2 i engelska, spanska och naturkunskap, visserligen många femmor också, men jag hade verkligen alla siffror i betyget. Jag är ett levande bevis på hur befängd den här betygshetsen och hela betygstanken är. Egentligen skulle jag väl utifrån det inte ha kommit in på universitetet, men har ändå klarat av den svåraste utbildningen och skrivit en avhandling.

Numer har hon lämnat den akademiska världen bakom sig och arbetar heltid som kulturjournalist på Aftonbladet. Precis som hon önskade sig när hon var liten.

Hon klunkar sitt te ur en koboltblå, mjukt rundad kopp och berättar att hon känner ett stort ansvar i uppgiften som intellektuell.

– Jag försöker vara folkbildare. Jag tänker alltid att pappa skulle ha förstått det jag

>

fibintervju

>

skriver. Han hann dö innan jag började skriva i Aftonbladet, men jag tänker alltid att om han inte skulle ha begripit mina artiklar då har jag misslyckats.

Men hon ser sig även som systemkritiker och tycker att det som nu händer i Sverige är otroligt problematiskt ur demokratisk synvinkel. Den massiva ägarkoncentrationen av medierna är något som oroar.

– Jag tycker att det finns en ovilja bland landets intellektuella att prata allvar, att våga ta upp viktiga saker. Det är ingen åsiktsmässig konkurrens på sidorna. På 70talet var DN till exempel mycket radikalare än vad den är i dag. Jag tror att högerpolitiken som vi har nu blev möjlig tack vare att media ljög så förbannat. Fy fan vilka propagandakampanjer de körde för alliansen, säger hon och tillägger med större hoppfullhet: – Men det kommer också att föda en radikalare journalistik och ett kulturklimat som skapar mer radikal film och litteratur.

Teatern är alltid snabbast där, det är fascinerande. Åsa Linderborg påpekar emellertid att det inte bara är enskilda journalisters och kulturutövares ansvar att lyfta fram samhälleliga problem utan att vi gemensamt måste skapa en stark folkrörelse som trycker på och kräver förändring.

– Jag är för folkfrontstänkande och klassallianser. När det finns ett folkligt motstånd så pockar det på en annan typ av journalistik. Ett jättebra exempel tycker jag är bilderna på massakern i Song My. Amerikanska journalister kände till dem och hade dem på sina redaktionsbord ett par år utan att publicera. Freds- och konfliktforskare menar att det har att göra med att fredsrörelsen inte var tillräckligt stark i USA. När den till slut blev det krävde folket en rimligare rapportering och först då släppte journalisterna vad de visste om

LINDERBORG OM: massakern. nition. Orden är inte heliga • Folkpartiet?

Att det blivit allt svårare för mig, utan vad man står – Det värsta jag vet.

• Kärnfamiljen? att framföra en genomgriför. Den kommunistiska idén – Nej. Hela min släkt är ett attenpande systemkritik tror hon handlar om alla människors tat mot kärnfamiljen. Jag tror på alla familjer, alla gemenskapskonhar mycket att göra med lika värde, om ett samhälle stellationer.

Göteborgshändelserna 2001 • Kön? där vi delar lika på makten, – Mycket viktigare än jag tidigare och 11 september samma år. ägandet och arbetet. Den har fattat.

Det skrämde och tystade. som är emot det har jag • Solidaritet?

– Det är lösningen.

Men ett stort ansvar lägger svårt att respektera. Och • Vårdnadsbidrag? hon också på vänsterpartiet den som är emot jämlikhet –Absolut inte. En kvinnofälla. och socialdemokraterna som mellan könen kan jag inte fört en sådan högerpolitik heller respektera. Sedan får att folk inte känt att det funnits något par- man kalla det vad man vill, säger hon. tipolitiskt alternativ. Det största hotet mot – Jag kan tycka att många företrädare för demokratin menar hon är den omfattande feminismen har varit klassblinda, men det privatiseringen av det offentliga som pågår är ett minst lika stort problem när socialisrunt om i landet. ter är könsblinda.

– De anställda förlorar sin grundlagsskydAtt inte inkludera till exempel hbt-frågor dade rättighet att yttra sig och en demooch feminism i vänsterns kamp ser hon kratiskt kontroll. Att låta vinstintressen som en omöjlighet och menar att det ofta styra är alltid ett hot mot demokrati. Det då det uppstår konflikt inom vänsterröstora problemet är att nyliberalerna lyckats relsen beror på att det inom vissa delar av slå in en kil mellan medelklassen och LOvänstern lever kvar en konservativ machokollektivet. Det som förut var en fantastisk kultur. klassallians med det gemensamma syftet – Jag kan inte tänka mig en vänsterröatt bygga välfärdssamhället har man slagit relse som ger avkall på de här frågorna. Jag sönder. Framför allt genom att privatisera är för det heterogena och dialektiska tänsjukförsäkringssystemet. Det finns ingen kandet. Över huvud taget tycker jag att vi solidaritet längre. skulle behöva gå tillbaka till den ursprungFör henne är en bred och stark vänsterliga marxismen och ta fram individens rörelse som inte exkluderar vissa grupper möjligheter i kollektivet. Kollektivet kan viktig. Hon har först på senare tid börjat inte befria sig om inte individerna är fria förstå vidden av köns- och genusförtrycket och självständiga och får vara det också. och kallar sig feminist även om hon tycker att begreppet är lika missbrukat som Åsa Linderborg tycker sig uppleva att begreppet kommunism. många som påstår sig representera en – Jag är inte feminist på samma sätt som folkets kultur egentligen saknar ett socialt Birgitta Ohlsson eller Göran Persson. Ordet patos och ställer orimliga krav på arbetarbörjar nästan bli omöjligt. När folkpartiet klassen, att de ska vara så bildade, att de med en feministisk retorik argumenterar ska vaska fram det bästa ur den borgerliga för att man ska bomba bort slöjorna i kulturen och sedan lägga till något eget.

Afghanistan, så tar jag avstånd från det på – I begreppet folkets kultur blir arbetarsamma sätt som jag tar avstånd från sovklassen bara en del i en programmatisk jetkommunismen. retorik. Folk eller arbetarklassen, folkMen man får väl slåss för sin egen defifronter eller klassallianser skapar sig en

»Jag kan tycka att många företrädare för feminismen har varit klassblinda, men det är ett minst lika stort problem när socialister är könsblinda. «

fib 13

alternativ kultur och bygger upp den gemensamt. Det kan vara lite tufft att efter en hård arbetsdag gå hem och läsa Shakespeare också, säger hon.

– Populärkulturen skulle vara det allra häftigaste sättet att skildra klassamhället och komma med en kritik. Ambitionen att nå många är underbar. Men tyvärr är det ingen som vågar provocera. Utan det som förmedlas är att alla problem är individuella, alla lösningar individuella. Det är ytligt.

I somras nådde Åsa Linderborg ut till stora delar av svenska folket då hon sommarpratade i P1. Från början hade hon tänkt ägna hela programmet åt Jan Björklund och folkpartiets tolkning av liberalism, ett av de ämnen som verkligen kan få henne arg och engagerad. Men så ändrade hon sig och talade istället om sin brokiga rysk-italienska familj - om morbror Guido som tog sig an barn och matlagning med hela sitt hjärta, farmor Bojan som fick sitta tyst och höra på när männen pratade politik för att fruntimmer ändå inget begrep och om pappa Leif som knöt näven i fickan och inte vågade skriva under en check med rött bläck av rädsla att någon skulle komma på att de var bolsjeviker.

Varmt och personligt pratade hon om sin kärlek till dessa människor, sina ideologiska övertygelser och om hur mycket händer kan säga om människor och mänsklig aktivitet. Omedelbart efteråt blev programmet anmält till granskningsnämnden för kommunistpropaganda. Hon skrattade mest åt saken.

– Jag tror att det är sådana där som anmäler Karl-Bertil Johnssons julafton. Jag läste anmälningarna och de är från två högerrättshaverister, en passade samtidigt på att anmäla Rapport och Aktuellt för vänsterpropaganda.

Men när sedan Sveriges Radio på grund av samma anmälan ville ta bort vissa partier i hennes program då det skulle ges ut i bokform byttes skrattet mot ilska.

– Om två vänsterextremister skulle anmäla Michael Treschow eller Filippa Reinfeldt skulle de aldrig be dem stryka i manus. Det finns inte på kartan. Men man kan inte jävlas med en journalist om ytt-

randefrihet, jag blev helt tokig och började ropa om censur och drog mig ur. Nu tycker de väl att jag är en bråkstake så jag blir nog aldrig tillfrågad om att göra sommarprogram igen. Åsa Linderborg säger att hennes starkaste drivkraft i allt hon gör är viljan till förändring och att hennes metod för det är att försöka vara folkbildande och skriva på ett okonstlat sätt som visar att man kan vara radikal och komma med någonting utan att posera eller vara originell för sakens skull.

– Ska man kunna arbeta för en annan värld så måste man ha kunskap, även om det är så att ju mer man vet desto ledsnare blir man. Jag tror att meningen med livet är kunskap och kärlek, dels känslan för de närmaste men också solidaritetsbegreppet med kollektiva lösningar och gemenskap.

Det är en sådan viktig dimension på människolivet. Hela mänskligheten håller på att gå förlorad i alla privatiseringar.

cecilia irefalk är litteraturvetare och journalist. hon är även med i fib/ k:s redaktionskommitté och bosatt i uppsala. sofia runarsdotter är fotograf bosatt i stockholm.

fibvetenskap fibämne På senare tid har debatten om framtidens bränslen handlat mycket om etanol. Men är etanol lösningen på drivmedelsproblemet? Svaret är med stor sannolikhet nej. Men vad ska vi driva bilarna med då? Metanol, svarar Per-Olov Käll.

E

per-olov käll text

CH3

nergikällor som är så beskaffade att de ger mer energi tillbaka än man behöver satsa för att utvinna dem brukar kallas för primära energi-

”Ja, mina vänner, jag tror att vattnet en dag blir använt som bränsle. En dag kommer fartygens och lokomotivens ångpannor att drivas med väte och syre istället för kol.”

Jules Verne, Den hemlighetsfulla ön, 1874. ”Många återhållsamma bedömare anser att arbetsförhållandena påminner om slaveri. Men presidenten, Luiz Inácio Lula da Silva, sade före G8-mötet att biobränslen har en ”enorm potential att generera jobb och inkomster” och att ”de erbjuder ett verkligt tillfälle för hållbar utveckling”.

Raúl Zibechi, Americas Program Report, 23 juli 2007, (http://americas.irc-online. org/pdf/reports/0707horroreng.pdf).

källor. Till dessa hör de fossila bränslena (olja, kol, naturgas), kärnkraft och de så kallade förnyelsebara energikällorna solenergi, vattenkraft, vindkraft, jordvärme med flera. De energikällorna har vi fått till skänks av naturen, och det står oss fritt att använda (eller låta bli att använda ) dem så länge de räcker. Vissa, i synnerhet oljan, räcker sannolikt inte länge till. Fast bedömningarna skiftar om när den bortre ”oljeparentesen” kommer att inträffa: om sextio år eller redan om femton-tjugo. I bokstavlig mening tar ingen energikälla helt slut; men när priset för att pumpa upp ett fat olja blir högre än man kan hoppas att sälja det för är källan i praktiken ekonomiskt uttömd.

Men vätgas då, som det ofta talas om i energidebatten, är inte det en energikälla? Nej, väte är visserligen det vanligaste grundämnet i universum men finns tyvärr inte tillgängligt i fri form på jorden och måste därför framställas på konstgjord väg. Ett bra sätt, som man gjorde i skolans kemilabb, är att sönderdela vatten i väte och syre med hjälp av elektrisk ström. Då det åtgår mer energi att framställa vätet än det självt innehåller, säger man att vätgas i likhet med elektrisk ström är en energibärare, inte en energikälla.

Av världens totala energiförbrukning utgör oljans andel cirka 35 procent. När det gäller transporter svarar dock oljan för hela 95 procent av energiförbrukningen, (resterande 5 procenten utgörs av bland annat eldrivna tåg där den elektriska energin kommer från andra energikällor än olja). Talet om en energikris, inte minst inom transportsektorn, är förvisso befogat.

Världens transporter är för närvarande helt beroende av en naturresurs (olja), som snabbt går mot sitt slut.

Dessutom innebär utnyttjandet av olja och övriga fos-

sila bränslen ett allvarligt miljöproblem i form av luftföroreningar och, enligt klimatmodellerna, ökad medeltemperatur på grund av de stora koldioxidutsläppen.

Världens fordonstillverkare är plågsamt medvetna om situationen, men vet inte riktigt hur det ska tacklas. Vilka alternativ har vi för att ersätta oljan? Innebär slutet för oljan rent av slutet för välfärdsepoken?

Lyckligtvis kan bilar gå på annat än bensin. Under andra världskriget rådde oljeransonering och man använde gengas för att driva fordonen. Gengas är ett slags destillat ur trä och träkol. Att bilar drivs med bensin (eller diesel) beror främst på den historiska tillgången på billig olja, inte på att förbränningsmotortekniken ”kräver” det.

På senare tid har debatten om alternativa bränslen handlat mycket om etanol. Är måhända etanol lösningen på drivmedelsproblemet? Svaret är med stor sannolikhet nej. Etanol (CH3CH2OH) produceras som vi vet genom jäsning (fermentation) av biomassa, såsom vete, majs, sockerrör, sockerbetor, vindruvor, potatis med mera. Effektivast av dessa är sockerrör. I Brasilien produceras från sockerrör – som skördas under uppenbarligen slavliknande förhållanden av säsongsarbetare på jättelika sockerrörsplantager – stora kvantiteter etanol. 2004 producerades sammanlagt 30 miljarder liter ren etanol i världen, varav hälften i Brasilien. Ändå förslår denna bränslemängd bara till att hålla världens 600 miljoner personbilar igång någon vecka.

Varje försök att ”lösa” drivmedelsfrågan med etanol kommer oundvikligen att leda till öppen konflikt med jordbruksmarkens användning för produktion av föda, en konflikt som redan är skönjbar i Latinamerika.

Användningen av majs för drivmedelsetanol i Nordamerika har lett till en fördubbling av majspriset, vilket i sin tur fört till omfattande protester i Mexico,

FIB

( /( DiR MAJS JU iR EN BASFyDA $EN SOM iR INTRESSERAD AV FRkGAN KAN HITTA MATERIAL Pk TILL EXEMPEL WWW MONGABAY COM .YLIGEN UTGAV kRS NOBEL PRISTAGARE I KEMI 'EORGE /LAH OCH TVk AV HANS MEDARBETARE !LAIN 'OEPPERT OCH ' + 3URYA 0RAKASH EN INTRESSANT BOK "ORTOM OLJA OCH GAS 3UNDBYBERG yVERS *AN 'ERHARD (EMMING &yRFATTARNA FRAMHkLLER DET OSiKRA OCH ENLIGT DERAS MENING RISKABLA I ATT SOM MAN NU PRyVAR ATT GyRA LAGRA KOLDIOXID I MARKEN ELLER UNDER HAVSBOTTEN )STiLLET FyRESLkR DE NkGOT HELT NYTT ANViND KOLDIOXIDEN FyR ATT PRODUCERA METANOL #( /( +AN MAN VERKLIGEN OMVANDLA KOLDIOXID EN FyRBRiN NINGSPRODUKT TILL ETT BRiNSLE *AVISST OM MAN HAR TILLGkNG TILL ViTGAS PLUS ENERGI -YCKET FyRENKLAT KAN ViTGASEN FkS ATT REAGERA MED KOLDIOXID UNDER HyGT TRYCK OCH LkG TEMPERATUR OCH BILDA METANOL OCH VAT TEN 4EKNISKT iR DET KOMPLICERAT MEN DENNA REAKTION STUDERAS NU AV KEMISTER RUNT OM I ViRLDEN +OLDIOXID #/ FINNS DET GOTT OM %FTERSOM PROCENT AV ViRLDENS ENERGIANViNDNING SE FAKTARUTA GENERERAS UR FyRBRiNNING AV FOSSILA BRiNSLEN GER DET UPPHOV TILL ENORMA MiNGDER KOLDIOXID 0RAKTISKT TAGET ALL DENNA KOLDIOXID SKICKAS RiTT UT I ATMOSFiREN +OLDIOXIDEN SKULLE DiRFyR KUNNA HiMTAS UR LUFTEN 6I FkR ETT SYSTEM DiR KOLDIOXID I LUFT ²kTERANViNDS² SOM METANOL 6AD iR POiNGEN MED DETTA ) ROMANEN $EN HEMLIGHETSFULLA yN LkTER *ULES 6ERNE INGENJyREN #YRUS 3MITH VISIONiRT FyRUTSiGA ATT I EN FRAMTIDA ViRLD KOMMER ViTE FRAMSTiLLT UR VATTEN ATT ANViNDAS SOM BRiNSLE ISTiLLET FyR KOL .UMERA VET VI EMELLERTID ATT ViTGASANViNDNING I STOR SKALA INNEBiR

AVSEViRDA TEKNISKA PROBLEM VILKA SKULLE KUNNA UNDVIKAS OM MAN ISTiLLET ANViNDER ViTET FyR ATT OMVANDLA KOL DIOXID TILL METANOL -ETANOLBRiNSLE iR INTE ETT HUGSKOTT $ET iR ETT TEKNISKT ViL BEPRyVAT OCH LiTTHANTERLIGT BRiNSLE FyR SkViL FyRBRiNNINGSMOTORER SOM BRiNS LECELLER DE SENARE GENERERAR STRyM TILL EN ELEKTRISK MOTOR SOM DRIVER FORDONET -ETANOL iR ETT Sk BRA BRiNSLE ATT MAN ANViNDER DET I VISSA RACERBILAR -EN BiST RENAST OCH ENERGIEFFEKTIVAST iR ANTAGLIGEN ATT ANViNDA METANOL SOM ViTEKiLLA FyR EN ViTGAS SYREBRiNS LECELL %N LITER METANOL INNEHkLLER VID RUMSTEMPERATUR NiMLIGEN MER ViTE iN EN LITER FLYTANDE ViTE VID €#

DEN TEMPERATUR SOM KRiVS FyR ATT ViTE SKALL BLI EN ViTS KA $ET BEROR Pk ATT DET FLYTANDE ViTETS DENSITET iR MIN DRE iN EN TIONDEL AV METANOLENS -ETANOL PRODUCERAS HUVUDSAKLIGEN FRkN NATURGAS MEN KAN iVEN FRAMSTiLLAS FRkN CELLULOSA TRiSPRIT -ILJyKiMPEN "JyRN 'ILLBERG HAR NYLIGEN DRAGIT IGkNG ETT INTRESSANT FULLSKALEPROJEKT FyR METANOLFRAMSTiLLNING FRkN SKOGSAVFALL -ETANOLENS yVERLiGSENHET yVER ETANOLEN BEROR INTE MINST Pk ATT DEN KAN PRODUCERAS I STOR MiNGD UTAN ATT INKRiKTA Pk MAT PRODUKTIONEN 5R ENERGISYNPUNKT UTGyR OLJEEPOKENS SLUT SLUTET Pk EN HUNDRAkRIG GRATISLUNCH -EN EFTERSOM PERSONBILAR

LASTBILAR OCH FLYGPLAN UNDER yVERSKkDLIG TID KOMMER ATT BEHyVA DRIVAS MED KEMISKT BRiNSLE ¯ iVEN BATTERIDRIVNA FARKOSTER DRIVS MED KEMISKT BRiNSLE Sk LiNGE ENERGIN FyR ATT LADDA BATTERIERNA HiMTAS UR FyRBRiNNING AV KEMISKA BRiNSLEN ¯ MkSTE DET FRAMTIDA BRiNSLET FRAMSTiLLAS SYN TETISKT ELLER GENOM EN BIOTEKNISK PROCESS 4ILL DET KOM MER ATT KRiVAS KOLOSSALA MiNGDER ENERGI %N ENERGI SOM BARA KAN HiMTA UR SOL VIND VATTEN OCH KiRNKRAFT

PER OLOV KiLL iR DOCENT I OORGANISK KEMI VID ,INKyPINGS UNIVERSITET

-ETANOL METYLALKOHOL ELLER TRiSPRIT iR EN MYCK ET GIFTIG ALKOHOL MED FORMELN #( /( SOM OFTA ANViNDS SOM LyS NINGSMEDEL I INDUSTRIER OCH LABORATORIER

%NLIGT )%! )NTERNATIONAL %NERGY !GENCY HiRRyR PROCENT AV ViRLDENS ENERGIFyRBRUKNING FRkN FOSSILA BRiNSLEN ALLTSk UR FyRBRiNNING AV OLJA KOL

NATURGAS 2ESTERANDE PROCENT KOMMER FRkN FyRNYELSEBARA ENERGIKiL LOR OCH KiRNKRAFT $E PROCENTEN FyRDELAR SIG Pk FyRBRiNNING AV AVFALL OCH BIOMASSA PROCENT

KiRNKRAFT PROCENT OCH VATTENKRAFT PROCENT 6INDKRAFT JORDViRME MED MERA SPELAR GLOBALT SETT ALLTJiMT EN LITEN OM iN ViXANDE ROLL

fibintervju

medelklassens diskreta fotavtryck En ensamstående, lågavlönad mamma i lägenhet gör små ekologiska fotavtryck. Medan medelklassfamiljen med villa, lantställe och bil gör desto större. Ändå är det främst låginkomsttagare som har dåligt samvete därför att de inte gör mer för miljön. Karin Bradley som forskar i miljörättvisa, ser hur olika samhällsgrupper drabbas av den gamla olösta konflikten mellan tillväxt och miljöhänsyn.

F

pia roxell text martin schibbye bild

ör den som har viljan och pengarna finns det många sätt att konsumera med miljöprofil.

Man kan köpa sig en miljöbil, kompensera sina semesterresor med utsläppsrätter eller varför inte köpa miljömärkta biffar till middag. Detta har fått debattörer som Göran Greider och andra att slå bakut mot den gröna ”köpfesten” som de menar skymmer den viktigare frågan om att det är strukturerna som bör ändras – samtidigt som de påpekar det orättfärdiga i att alla som inte har råd att miljöshoppa

trots att spångaborna är de som belastar miljön hårdast är det ändå tenstaborna som blivit föremål för skattefinansierade insatser med syfte att lära dem ett miljövänligare beteende.

ska få dåligt samvete. Fast egentligen borde inte låginkomsttagare känna sig som miljöbovar. Snarare som miljöhjältar. I alla fall om man betänker att låginkomsttagare faktiskt inte belastar miljön på samma sätt som medelklassen. Det finns det forskning som visar.

– Medelklassen har, generellt sett, ett konsumtionsmönster som lämnar mycket stora ekologiska fotavtryck i jämförelse med andra ekonomiskt svagare samhällsgrupper, bekräftar forskaren Karin Bradley som doktorerar i miljörättvisa på Instutionen för samhällsplanering och miljö på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

Karin Bradley använder sig av begreppet ekologiska fotavtryck i sin forskning. Det är ett etablerat begrepp för att mäta hur stort miljöutrymme en person tar med sin konsumtion. På listan över de länder i världen som har störst ekologiskt avtryck ligger Sverige på

fib 17

sjätte plats. Men de ekologiska fotavtrycken är olika stora i olika samhällsgrupper. I Karin Bradleys kommande avhandling om miljörättvisa undersöker hon hur olika samhällsgrupper – utifrån klass, kön och etnicitet – påverkar miljön och hur de ser på sin roll i detta. Hon har bland annat gjort en fallstudie i två varandra närliggande, men socioekonomiskt mycket olika, förorter till Stockholm. Där har hon intervjuat ett fyrtiotal boende dels i Spånga, som är ett villaområde med en stor andel svenskfödd högutbildad

medelklass, och dels i miljonprogramområdet Tensta där det bor många låginkomsttagare med invandrarbakgrund.

– Skillnaderna är slående, framförallt när det gäller de två stora energislukarposterna boende och transporter. I stora drag kunde jag se att tenstaborna upplever att de inte gör vad de borde för miljön. Men mina studier visar att de ändå lever mer resurssnålt än spångaborna. Det beror bland annat på att i Tensta bor man trängre, åker mycket mer med kollektiva färdmedel, handlar mer lokalt och äter mer vegetariskt. Man åker inte heller på semesterresor lika ofta, säger Karin Bradley.

I Spånga uppgav de boende i högre grad att de var miljömedvetna och att de anstränger sig för att agera miljövänligt genom att bland annat sopsortera. Många hade också bytt ut glödlampor mot lågenergilampor och handlar ekologisk mjölk.

– Men faktorer som att man mycket oftare åker på flygresor, har minst en bil per hushåll, äger fritidshus som man oftast tar sig till med bil och att man lever på mycket större bostadsyta per person gör ändå att deras ekologiska fotavtryck på det hela taget blir ofrånkomligt mycket större, förklarar Karin Bradley.

Trots att spångaborna är de som belastar miljön hårdast är det ändå tenstaborna som blivit föremål för skattefinansierade insatser med syfte att lära dem ett miljövänligare beteende.

– Stadsdelsnämnden satsar stort på information och kampanjer riktade till tenstaborna. Det man framhåller som föredömligt och önskvärt beteende är sådant som medelklassen i Spånga redan är bättre på – som exempelvis att sopsortera, att vårda den yttre miljön och att

använda lågenergilampor.

Karin Bradley menar att informationen om sopsortering med mera visserligen är viktig och bra.

Men hon ser också att det riskerar att stanna vid ett olyckligt fokus utifrån en alltför ensidig medelklassnorm, vilket inte i någon högre grad påverkar Sveriges sammantagna ekologiska fotavtryck.

Varför ändrar man då inte informationskampanjernas innehåll och målgrupp? Skulle det inte vara mer värt om medelklassen i Spånga förmåddes att sluta värma upp tomma gillestugor, använde kollektivtrafiken mer och om de slutade flyga på långväga semestrar så ofta?

– Nja, visserligen skulle den totala energianvändningen minska mycket mer om man istället lyckades få spångaborna att ändra sin konsumtion, svarar Karin Bradley och fortsätter efter en tankepaus: – Men bara därför att miljöpåverkan skulle kunna minskas totalt på det sättet är det ändå inte troligt att man skulle byta fokus från Tensta till Spånga. Till syvende och sist så hamnar man i den gamla vanliga återvändsgränden, den där om konflikten mellan tillväxt och miljö. För fortfarande är det traditionella tillväxtperspektivet överordnat och sett ur det perspektivet är ju spångabornas konsumtionsmönster något positivt. Och att få ihop miljöhänsyn och tillväxt har man ännu inte lyckats med.

pia roxell är frilansjournalist.

Forskaren Karin Bradley har i fallstudier konstaterat att medelklassfamiljer i Spånga belastar miljön mycket mer än grannarna i miljonprogramsområdet Tensta. Men det är till tenstaborna som stadsdelsnämnden riktar informationskampanjer om hur de ska ändra sitt beteende och bli miljövänligare. På bilden står hon utanför KTH i Stockholm.

fibnepal

Morgonuppställning för en av den femte divisionens plutoner. Klockan är 0600 nu väntar en timmes löpning innan frukost. Soldater och officerare bor i tält. Flera med sina familjer.

ETT NYTT N

NEPAL

fib 19

martin schibbye & tor härnqvist text & bild

>

Sedan tio år tillbaka bedrivs i Nepal ett av de mest framgångsrika antifeodala upproren för demokrati världen sett på länge. Folket står mot kungen. Monarkin mot kravet på republik. Följ med till folkarméns läger.

fibnepal

>

A

nfallet inleds vid midnatt med eld från granatkastare.

Framryckningen ner för sluttningarna sker ryckigt och osäkert. Det är lite hawaikrig över det hela.

Vapnen är av skiftande slag, allt ifrån reliker från första världskriget och hemmagjorda handgranater efter ritningar funna på Internet, till M16 med granattillsatts och rödpunktssikten. Ingen bär hjälm.

Många är barfota. Några saknar uniform.

En soldat plockar granater ur en Nike-ryggsäck. Var tredje saknar vapen.

–Vi kommer att förlora soldater men vi kommer att vinna slaget, så avslutade regementschefen sitt tal inför anfallet.

Han kan sin Mao. Vid taktiska anfall räcker det med fem mot en.

Orsaken till att den maoistiska folkarmén

söker strid i Pulpa är att det kommer skicka signaler genom den kungliga armén att det inte fanns en armébas i hela landet som de inte kan angripa.

Så slocknar tv:en.

– Nej, skriker publiken.

Det blir mörkt.

Någon har råkat komma åt fjärrkontrollen. Men det gör inget. Alla har sett filmen förut och vet hur det slutar. Sedan december 2006 är de egna krigsfilmerna de närmaste väpnad strid folkarméns soldater kommer.

Mitt i vintern. Två tusen meter över havet, slog den femte divisionen upp tälten.

Politiken blev krigets förlängning när skolboken för hur ett folkkrig ska föras till seger inte gick att följa.

– Efter tio års folkkrig stod vi inför två val. Antingen skulle vi föra ner folkarmén i Katmandudalen och söka en slutstrid med den kungliga armén. Eller, skriva under ett fredsavtal, och utveckla folkliga massrörelser med ett krav: republik! Vi valde det senare, säger chefen vid folkarméns 5:e division, Sarad, när han försöker förklara hur han efter tio års krig hamnade med en

I ett värn som är byggt som en hydda sitter soldaten Salman med ett laddat automatvapen. Uppgiften: att vakta de som vaktar de egna vapnen. Inne i hyddan känns både fredsavtalet och förtroendet mellan FN och maoisterna skört.

obeväpnad armé på toppen av ett berg.

Tio års krig var slut.

FN satte upp ett skrivbord framför en container. En och en fick soldaterna gå fram och visa upp sina vapen som registrerades. Sedan gick soldaterna själva och la in vapnen i containern. 3 000 vapen låstes in. 31 200 soldater registrerade sig.

FN lämnade sedan kvar övervakningskamera, en bajamaja, tre indier och en korpulent man från Malaysia att vänta ut den politiska utvecklingen på plats. Ingen bär blå hjälm. De är alla obeväpnade.

Fredsavtalet förvånade. För ett par år sedan trodde många bedömare att maoisterna i Nepal stod på tröskeln till den sista fasen, ”den strategiska offensiven”, den gamla staten skulle nedkämpas, statsmakten gripas och segern proklameras. Men så lades kursen om. Bakgrunden var de stora massdemonstrationer i huvudstaden Katmandu i april 2006. Efter aprilupproret – två miljoner demonstranter och 5 000 skadade – så slöt maoisterna en allians med de parlamentariska partierna. Skrev

»Du måste förstå att vi är en armé av folket, en folkarmé.«

på ett fredsavtal och enades mot kungen och för att hålla val till en konstituerande församling. Den politiska spelplanens pjäser i Nepal brukar beskrivas som tre: kungen, de parlamentariska partierna och maoisterna. Två kan hålla en tredje i schack.

Utvecklingen mot republik rullade vidare och landet höll andan i väntan på det utlovade – historiska – valet.

På bergstoppen – ovan dimman under molnen – är det som om Nepals intensiva historia tagit ett djupt andetag och håller andan. Tvåhundra tält är uppslagna på tre bergssluttningar. Hela förläggningen är allt annat än fältmässig: Fullt synlig från luften och inga avstånd mellan plutonerna.

Men platsen ska inte försvaras. Att passivt förskansa sig bakom palissader är så långt från folkarméns militära taktik man kan komma. Nu är det politiken som är nyckeln till framgång.

Divisionschefen Sarad är inte heller någon av fredsavtalet, kuvad man.

– Det är en lögn att vi skulle ha lämnat ifrån oss vapnen. FN har ingen nyckel, den kungliga armén har ingen nyckel. Vi har nyckeln till containrarna, säger Sarad märkbart stolt.

fib 21 En gång i veckan skickas soldater ner till containrarna och rengör och funktionstestar alla vapen. De fettas med ett tunt lager vapenfett, inga åtgärder för långtidsförvaring vidtas. Ett folk må vara aldrig så tappert, dess hat mot fienden aldrig så stort, dess terräng aldrig så gynnsam, men våldet kräver också verktyg. Materiella medel.

– Vi ber inte FN-personalen om lov för att titta till våra vapen. Vi bara informerar dem och går dit. Och om inte allt löper smidigt i höstens val så tar vi ut dem, säger Sarad.

På morgonen är tältduken genomblöt.

Trots en väl tilltagen markkappa har nattens monsunregn runnit rakt genom tältet.

Den kvinnliga soldaten Prahaba börjar dagen klockan kvart i fem med en timmes terränglöpning. Därefter exercis och styrketräning på den röda jorden i ytterligare en timme. Sedan vitt ris med varmt vatten ute i det fria. På eftermiddagen följer politiska studier.

Militär utbildning. Volleyboll.

Och sedan mer träning. Middag.

Klockan nio ska det vara tyst i tälten.

Vid midnatt kommer monsunregnet.

Allt som torkat blir åter blött.

Som många soldater är Prahaba förkyld och hostar innan hon svarar på våra frågor.

Hon är 23 år. Håret är uppsatt i en knut i nacken.

– Du måste förstå att vi är en armé av folket, en folkarmé. Före varje angrepp så informerade vi de närliggande byarna och förklarade varför vi tänkte angripa just den polisstationen eller den byggnaden.

Ofta hjälpte de till vid både planering och själva det militära anfallet. Efter slaget så återkom vi till byn för att berätta vad som skett. Vi fick då också höra deras synpunkter. Prahaba berättar om en militär dynamik som inte syns i tabeller över antal eldrör och soldater.

Frågan varför hon och tusentals andra unga bondekvinnor gick med i armén är svår att få ett personligt svar på. De politiska svaren är givna: – För Nepals folk och för nationen.

»Visar det sig nödvändigt är jag beredd att gå upp i bergen igen. Chefen har nycklarna till containrarna.« Hon berättar om hur det gamla semifeodala, och semikoloniala systemet med en monark omöjliggjorde andra politiska lösningar. Ett folkkrig var nödvändigt.

Prahaba berättar att maoisterna presenterat en lista med fyrtio krav till premiärministern som kunde lösas fredligt, bland dem krav på republik. Men den jordägande klassen och monarkin vägrade. Kraven ignorerades och politiken utvecklades till

där det är vanligt att kvinnor tvingas sova i uthusen med djuren under mensen.

– Att vara soldat och kvinna är en utmaning i ett land där många fortfarande anser att kvinnor inte kan konkurrera med män, varken fysiskt eller intellektuellt. Vi ska bara föda barn och laga mat.

Alla funktioner i armén är öppna för kvinnor. Resultatet är fyrtio procent kvinnliga martyrer.

En tisdag i februari 1996 anföll embryot till folkets befrielsearmé en av polisstationerna, Holleri, i Rolpa. Det blev upprorets epicentrum. De följande dagarna utfördes över 5500 attacker i landets västra delar.

Folkkriget var igång. Plötsligt blev situationen i det hinduiska kungariket Nepal blev en av världspolitikens dagsfrågor.

Plötsligt blev människorna i Nepal mer intressanta än statyerna och myterna.

Plötsligt var inte det mytomspunna Shangri-La landet något för enbart bergsklättrare med dödslängtan eller övervintrade hippies.

Vi har hört det många gånger förr. Det står att läsa i Lonely Planet.

Men varför just hon? Till slut berättar hon hur hon från sin tonårstid minns att brodern började komma hem med uniform.

Men det starkaste minnet är från den dag han inte kom hem.

– Jag ville slåss för min bror.

Prahaba beskriver också hur kampen mot kvinnoförtrycket så småningom blev en stor drivkraft för henne. På maoistpartiets kongress 1995 beslutades det att det skulle vara kvotering till plutonerna i folkarmén: Minst tio kvinnor per pluton.

Detta var unikt i ett socialt sammanhang

Att lyssna på soldaternas historier från förr är en resa tillbaka till medeltiden. I byn som Prahaba kommer ifrån var två procent av de vuxna läskunniga på femtiotalet.

Medellivslängden var 35 år.

I Nepal är berättelserna om feodalherrarna levande: En dag bad en av dem bönderna att sända sina döttrar med gödsel till hans gård. Dagen efter kom 56 kvinnor med lika många korgar gödsel. Fyra stycken valdes ut. De andra fick gå hem. Dagen efter slaktades en buffel. På bröllopet som följde gifte sig feodalherren med alla fyra.

Senare ångrade han sig och gifte sig även med tre av dem han tidigare skickat hem.

Idag har mannen sedan länge jagats ut ur byn.

Prahaba har en fästman men vill inte planera längre än till valet. Ett återuppta-

krigskonst. Den legala kampens möjligheter bedömdes som uttömda.

Prahaba berättar att utvecklingen i maoisternas basområden har gått fort.

För tio år sedan var det vanligt att barn i byarna giftes bort vid tio års ålder. Lagar som stiftades i Katmandu nådde inte ens halvvägs hit. Kvinnor var mannens egendom på samma sätt som jorden, fältet och hästen. Barn avlades med våld. En ogift faderlös kvinna existerade inte. Idag kräver kvinnorna arvsrätt till jorden. Att avskaffa de feodala strukturerna och utveckla en kapitalism är förutsättningarna för en vidare utveckling.

>

fibnepal

Nepal är ett land av minoriteter.

Sextio etniska och kastmässiga grupper. Människor ur förtryckta grupper har aldrig haft tillgång till staten.

Att högkastiga och lågkastiga i tio år slagits i samma armé, axel mot axel, kommer få samhälleliga konsekvenser.

>

get krig hade varit fruktansvärt säger hon.

– Men visar det sig nödvändigt är jag beredd att gå upp i bergen igen.

Chefen har nycklarna till containrarna.

En av folkarmén brigadchefer heter Santosh det är hans nom de guerre.

Hans riktiga namn är Jonar Surdi.

Chefstältet består av en gulnad tältduk förstärkt med blå plast. Golvet täcks av plastmattor. En energilampa i taket är kopplad till en solcellspanel på baksidan.

Hans skor – kamouflagefärgade Converse – ligger vid ingången. På väggarna sitter tidningsklipp från aprilupproret blandat med bilder på Marx. Engels, Lenin, Stalin och

»Hela vår kamp nu går ut på att bli legala, all reaktionens energi går ut på att kunna stämpla oss som illegala. « Mao. En surrealistisk blandning av en 15årings pojkrum och en militär stabsplats.

Folkarméns symbol, en röd stjärna över Himalaya med två korsade AK-47:or, Kalasjnikovs, sitter upptejpad i taket.

Santosh beklagar sig över att beslutet att sätta folkarmén i husarrest resulterat i att man helt tappat kontakten med

lokalbefolkningen. Santosh vill dock inte använda ordet fängelse för att beskriva sin situation. Det är enligt honom tack vare folkarméns existens som kungen i fjol gick med på att återupprätta parlamentet och de kan mobilisera 31200 män och kvinnor på en timme.

– Låt reaktionen tro att vi sitter i fängel-

fib 23

Konungariket Nepal beskrivs ofta som världens tak. Mount Everest är den mest kända av de revben som håller upp himlavalvet. Himalaya utgör ryggraden. Endast sexton mil och 8700 meter skiljer den högsta punkten från den lägsta. Bergen gör att endast tjugo procent av ytan är odlingsbar. Klimatzonerna sträcker sig från subarktiska till subtropiska: Monsunregn blandas med polarvindar. På toppen evig snö och snöleoparder. På botten slättlandet Terai med risfält, mangolundar och tät djungel. Odlad potatis. Delfiner. Krokodiler. Men det verkligt intressanta i Nepal är varken bergen eller naturen utan det folk som sedan tio års tid bedrivit ett av de mest framgångsrika antifeodala uppror för demokrati världen sett på länge.

se. Men så ser inte vi på situationen. Vi har frivilligt gått in i den här fredsprocessen och för var dag så blir vi starkare: fysiskt och politiskt.

Resten av svaret drunknar i åskan som hamrar mot bergssluttningen. När man inte hör hans röst lägger man märke till händerna. De är sönderbrända och täcks av handskar med Spiderman skrivit med vit text på svart läder.

Fredsprocessen är ett ord som döljer mycket annat menar Santosh.

Lugnet bedrar.

Bakom kulisserna vräker sig fortfarande klasskrafterna mot varandra. Kungen kämpar för sitt politiska liv och alla försöker stärka sina egna organisationer i väntan

på nästa sammandrabbning. Politisk eller militär. Men vilken är då uppgiften för en folkarmé när striderna upphört?

– Vi sitter här i förläggningen övervakade av FN för att visa hela världen att vi inte tänker påverka valet till den konstituerande församlingen. Hela vår kamp nu går ut på att bli legala, all reaktionens energi går ut på att kunna stämpla oss som illegala.

De vill att vi ska tömma containrarna på vapen och ammunition och rusa ut i djungeln så att de definitivt kan stämpla oss som terrorister.

I fredsavtalet statueras det att på sikt ska folkarmén och den före detta kungliga armén slås samman till en nepalesisk armé, utan epitetet kunglig. Idén kommer

från maoisterna. Men en armé baserad på en politisk idé och en professionell armé med yrkessoldater. Är en sådan sammanslagning möjlig, efter tio års krig? Varför?

– För att kunna gå till deras baracker, inte för att bränna upp dem och skjuta soldaterna, utan för att påverka dem och därigenom upplösa den reaktionära armén, säger en av officerarna i lägret.

Taktiken är oprövad och riskfylld.

Situationen är svår för maoisterna, men den är om möjligt svårare för kungen.

På en pall vid ingången till förläggningen sitter en soldat och trycker en transistorradio mot örat. Batterierna är både fuktiga och nästan urladdade, Soldaten får ständigt ta ut och sätta i

>

fibnepal «Folkkriget har inte upphört.

Nu förs det med demonstrationer på Katmandus gator.«

>

dem igen för att pressa ut det sista ur nyhetssändningen om förhandlingarna i Katmandu. Det politiska spelet nu handlar om kravet på republik – innan valet.

Maoisternas förhandlare hävdar att om inte republik utropas kommer inget val att hållas. Och mycket talar för att de har rätt. Två gånger har valet skjutits upp.

Först skulle det ha ägt rum i juni. Sedan den 22 november. I protest mot att inte republiken utropats lämnade maoisterna regeringen i oktober. I ett radiotal sa då en av de ledande maoisterna Baburam Bhattari att ”våra försök att få parlamentet att utropa republik har misslyckats.

Nu ska republiken utropas från gatorna.

Våra protester skall bli fredliga men om någon använder våld mot oss kommer vi

Hot mot valet

n n I Terai, ett tätbefolkat område med bördig jord och landgräns mot Indien har områdets majoritetsbefolkning som kallas Madhesis utryckt missnöje med den politiska processen.

Befolkningen är hinditalande och menar att deras intressen har eftersatts. Organisationen Madhesi Janatantrik (MJF), har flera gånger tagit till vapen och drabbad samman både med nepalesisk polis och maoisternas folkarmé.

att svara med samma medel.”

Folkarméns öde avgörs i Katmandu och de vill inte missa en enda detalj.

Soldaten ler. Men i hans ögon ser man att det fortfarande är krig.

Tidigare var det i Katmandu man lyssnade på rapporter från folkkrigets faser från landsbygden. Nu är rollerna omvända.

För ett parti som har befunnit sig i krig i tio år var det inte ett lätt beslut att skicka in folkarmén i lägren. Utifrån ser det ut som om man går ner i brygga.

Villkoren i fredsavtalen bryts ständigt och det höjs röster för att man riskerar allt som man under tio års folkkrig kämpat sig till. Men många inom maoistpartiet menar att hade man inte skrivit under fredsavtalet så hade man förlorat allt.

En vald taktik.

Eller den enda möjliga?

Ta ett korrupt halvfeodalt system. En svag stat på landsbygden. Ideal terräng för gerillakrigföring. Lägg till att tio procent äger 65 procent av jordbruksarealen och att 90 procent av landets 28 miljoner invånare lever på landsbygden. Lägg till att kungen är en av världens rikaste män och att Nepal är ett av världens fattigaste länder: Krydda med maoism.

Resultatet? Ett folkkrig för jordreform och demokrati.

Så kunde man analysera Nepal. Som en klassisk konflikt. Maktutövandet och utnyttjandet hade passerat en gräns. Ett utbrott följer. Makten svarar med repression. Kompromiss. Repressalier. Ibland rasar systemet som i Frankrike eller Ryssland.

Ibland förändras det eller står emot. Men ingen går ut i en strejk eller ett folkkrig oöverlagt. När folkkriget hade pågått i

tio års tid och miljoner människor intog Katmandus gator i april 2006 var kungamakten satt på defensiven. Det är i det läget maoisterna vill sätta in sista stöten.

Vore det ett klassiskt drama var detta punkten utan återvändo. Men vad som sker är istället en kompromiss och på det följer ett långt och utdraget ställningskrig, månaderna går, kungen sitter kvar och mobiliserar. De sega förhandlingarna och stiltjen kan komma att bli en långtråkig sista akt mot nederlaget.

Men situationen i Nepal är spännande.

Inte för att folket gör uppror. Utan för att de fortfarande har ganska goda chanser att vinna.

Otåligheten i lägren är idag stor. Ännu en vinter i tält under urusla förhållanden väntar folkarmén. Nyligen insjuknade 200 soldater efter att ha tvingats dricka förorenat flodvatten. Enligt fredsavtalet budgeterades 2 kronor i månaden per soldat.

Resultatet? En filt på tre soldater inför vintern. Disciplinen är god men stämningen irriterad.

I teorin kan man när som helst återuppta folkkriget. Men är det möjligt? Eller önskvärt?

Officerarna menar att så kan man inte resonera: En av principerna för gerillakrig är att kampen inte förs där man befinner sig – utan dit man beger sig. Så medan 31 200 soldater, med röda gradbeteckningar på kragarna, äter vitt ris och väntar på bergssluttningarna förs striden i huvudstaden.

– Folkkriget har inte upphört. Nu förs det med demonstrationer på Katmandus gator.

Vårt viktigaste vapen är ideologin och den är inte inlåst.

martin schibbye är redaktör för FIB/K och frilansjournalist. tor härnqvist är läkarstuderande. fib fortsätter att följa utvecklingen i nepal.

fibskriftställning

fib 25

fiendens fiende

Jan Myrdal vill diskutera andra frågor om resan till Kambodja 1978 än de Peter Fröberg Idling tar upp. Bland dem bistånd och om fiendens fiende är en vän?

B

jan myrdal text

Bild: USAID

risten på enkel redighet– och redlighet – när Idling, Melberg och liknande diskuterar det besök jag – och många andra – gjorde i Demokratiska Kampuchea för trettioett år sedan är intellektuellt motbjudande.

Redan när Idling första gången tog kontakt med mig för att fråga om vad jag sett i Kampuchea 1978 hänvisade jag till det utförliga jag då direkt efter besöket skrev och publicerade. De texterna kan användas då de oförändrat tillhör tiden.

Att jag skulle sett sådant jag då inte offentligen skrev är i och för sig en direkt oförskämdhet. Men även om jag varit en sådan då skulle de reviderade minnesbilder jag lämpligt nog kom med tre decennier senare ha lågt källvärde.

Därtill kommer att sådant jag 1978 såg men som senare förnekas (Idling hävdar att ingen i Kampuchea kommer ihåg skolor) objektivt har belagts. På Gun Kessles och min stora utställning Kampucheas heliga Angkor på Östasiatiska museet 1979 hade vi en monter med undervisningsmaterial från Demokratiska Kampuchea. Det skulle efter utställningens slut lämnas till Kungliga biblioteket av Marita Wikander, då ansvarig för Svensk-Kampucheanska.

Det finns också frågor som blir frågor endast på grund av tidsförskjutningen. Som till exempel den varför vi då inte talade om Marita Wikanders förra man, Someth Huor. Deras son, Jesper Huor, som jag inte sett sedan han var barn, har gett ut en mycket läsvärd bok om hur han sökt spåren efter sin far. (Jesper Huor Sista resan till Phnom Penh.)

När jag läst den skrev jag till honom för att förklara bakgrunden till att inte ens hans mor ställde någon fråga. Från tjugotalet och framåt var det inom de kommunistiska, anti-koloniala och antiimperialistiska rörelserna i princip förbjudet för manliga kadrer som befann sig i Europa eller Nordamerika att där ingå äktenskap. Skälet var mycket enkelt. Som min vän Sasmito från Indonesien sade mig när vi arbetade samman i DUV:s sekretariat i Budapest 1953: – Lycklig du som kan ha en kvinna med dig. Jag har inte rätt att fästa mig. Ty hur skulle hon kunna arbeta politiskt ute i byarna?

Visst förekom sådana fasta förbindelser, särskilt om

>

fibintervju fibskriftställning “demokratiska kampuchea släppte inte in de så kallade internationella biståndsorganisationerna när det totalt förödda landet befriat sig. det fann – och finner – jag rätt. ty att jag hävdar att hela denna verksamhet blott är ett imperialismens skalkeskjul är inte okänt.”

>

på direkt uppdrag av ett parti eller en anti-imperialistisk organisation. Följden blev dock att dessa

par antingen separerade (som Wikander/Huor) när uppgiften i Europa/Nordamerika var över eller att de båda blev kvar där. I vissa fall att de placerades i en befriad huvudstad. Då min förrförra svärmor Paula Wiking som kommunist på trettiotalet gift sig med en bengalisk revolutionär, Kali Ghosh, blev de båda kvar i London också efter 1948 (i antiimperialistiskt arbete dock). Då Maos vän Emi Hsiao gift sig med Eva Sandberg i Moskva blev de efter 1949 placerade i Beijing (och fick det besvärligt under kulturrevolutionen).

Jag har noga redovisat mina försök att följa upp och kontrollera det jag skrev om Kampuchea 1978. 1979 hade jag för Svenska Dagbladets räkning varit i det område som då fortfarande hölls av Demokratiska Kampucheas styrkor mot gränsen till Thailand. Jag gjorde vid hemkomsten upp med Svenska Dagbladet att de skulle sända mig till det av Vietnam ockuperade Kampuchea. Jag skulle besöka alla de platser jag besökt 1978. Jag skulle såvitt möjligt kontrollera de uppgifter jag fått från Demokratiska Kampuchea om vietnamesiska övergrepp och plundringar. Jag skulle be om detaljerade uppgifter om de övergrepp och det ”folkmord”, som det då kallades, som Demokratiska Kampuchea skulle begått. Jag skulle ta del av alla bevis och sedan återvända till det basområde som Demokratiska Kampuchea höll och be om deras version. (Hade långa diskussioner om detta med bland annat Ieng Thirith som ju var en nära personlig vän.)

Men det projektet stupade på att de vietnamesiska myndigheterna officiellt meddelade Svenska Dagbladet att Jan Myrdal var en fiende som aldrig skulle få inresevisum för något sådant.

Idling är överens om att Förenta staternas bombning var ett brott som förödde landet. Omfattningen av bombningarna kan diskuteras; Putin påpekade nyligen att vad man än kan anklaga Ryssland (Sovjetunionen) för, som 1937 och det som följde, hade Ryssland (Sovjetunionen) aldrig begått sådana brott som Förenta staterna vilken bland annat fällt fler bomber över det fattiga lilla Kambodja än över hela Europa under Andra världskriget.

Till frågor som bör diskuteras i samband med utrymningen av Phnom Penh hör städernas roll i Tredje världen. I Demokratiska Kampuchea 1978 hänvisades till Gramscis diskussion om Syditalien. Jag menar att en jämförelse med antikens stadsbildningar (dit folk flydde under hungersnöd) är relevant.

En annan fråga att diskutera är den om det som kallas internationellt bistånd. Demokratiska Kampuchea släppte inte in de så kallade internationella biståndsorganisationerna när det totalt förödda landet befriat sig. Det fann – och finner – jag rätt. Ty att jag hävdar att hela denna verksamhet blott är ett imperialismens skalkeskjul är inte okänt. Jag kan hänvisa till den lilla bok jag gav ut 1971: Tal om hjälp. Anteckningar om hjälp och hjälpare 1959 - 1971. Där återger jag också den dåvarande afghanska planeringskommissionens redovisning av vad den utländska hjälpens då verkligen kostade det afghanska samhället.

Att stora delar av det som i våra länder kallar sig intellektuell vänster dock direkt eller indirekt befinner sig i ekonomisk beroendeställning till den opinionsbildningsverksamhet vilken omger organ som ”SIDA” i Sverige medför att de är oförmögna se detta ordentligt dokumenterade utan övertygar sig om att tro på den dem tillhandahållna lämpliga ideologin. Ännu en fråga att reda ut är den om fiendens fiende (att utnyttja imperialismens motsättningar). Efter 1978/79 tog Demokratiska Kampuchea inte blott stöd från Kina utan från såväl Norge som – framförallt – Förenta staterna. Här kan man diskutera med hänvisning till såväl Aung San i Burma som Subas Chandra Bose från Indien. Det är en aktuell fråga utan givet svar.

Någon brist på ämnen att diskutera finns alltså inte.

Men det som nu skrivs om resan 1978 är blott tjänstvillig intellektuell oredlighet.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibintervju

sanna svanberg text sofia runarsdotter foto

fib 27

»Bortom Guadeloupes vita stränder döljer sig fattigdom och orättvisa.« >

fibintervju

>

Maryse Condés uppgörelse med hemön Guadeloupe i romanen Färden genom mangroven gör succé. Hon känner ett ansvar att skriva, eftersom nästan ingen annan kan, berättar hon för Sanna Svanberg.

V

i får aldrig möta huvudpersonen i Färden genom mangroven – han är livlös redan på bokens första sida. Istället lär vi känna författaren Francis Sancher genom människorna som avskydde, och älskade, honom – denna mys-

”Jag är en politisk författare.

Det måste man vara om man kommer från en plats som Guadeloupe. Man måste se världen som en fråga om makt, förtryck, brist på frihet och uttrycksmöjligheter.” ”Om vi inte gräver i detta, om vi inte utreder alla aspekter av slaveriet, kan vi ju inte se de konsekvenser som fortfarande lever i vår själ, som rasism och som mentalt lidande på platser som Guadeloupe. Det är en kamp för identitet, där också en egen litteratur är avgörande: att beskriva sig själv, att själv benämna sin plats.

Mina böcker tillhör Karibien mer än någon annan del av världen.”

Maryse Condé

tiska man som dykt upp från ingenstans och skakat om den lilla byn Riviére au Sel, i Guadeloupes inland.

Romanen börjar på den stig där Francis Sancher hittas död med ansiktet i leran. Omständigheterna kring hans död är oklara och bland byborna spekuleras det vilt om vem som tagit livet av främlingen. De samlas för att berätta om sina upplevelser med den okände; mannen som var lång som ett mahognyträd, med axlar breda som en hyvelbänk.

Från dagen då Francis etablerade sig i Riviére au Sel hade förtalet och skvallret planterats i byns mylla: var han en makoumé, homosexuell? Kunde en man som påstods ha våldtagit kvinnor också tycka om män?

Byborna föraktade författarens tvivelaktiga relationer.

Nyfiket och skamlöst observerade de allt vad Francis Sancher företog sig. De hånade hans författarambitioner där han satt vid skrivbordet av simaroubaträ i skuggan på sin veranda medan de själva arbetade hårt i den heta solen. Ingen tvivlade på att hans verksamhet var skum, historierna gick från mun till mun: han var en mördare, narkotika- och vapensmugglare, en dagdrivare!

Under den nattliga likvakan får de samlades berättelser oss att ana nya, mjukare konturer av Francis Sancher. Men vem var han, egentligen? Och vad gjorde han i Guadeloupe?

Färden genom mangroven (Traversée de la mangrove) kom ut redan 1989, men har först 2007 givits ut i svensk översättning (Helena Böhme på Leopard förlag).

Maryse Condé (född 1937) har tidigare introducerats för svenska läsare med sin roman Segu: murar av lera.

Hon är född i Pointe-à-Pitre, det franska departementet Guadeloupes största stad, i en medelklassfamilj. Condé har skrivit ett tjugotal romaner, bland annat en tolkning av Emily Brontës Svindlande höjder under titeln La migration des coeurs.

När jag träffar henne på bokmässan i Göteborg är hon ostadig på benen efter hektiska dagar och problem med ett knä, men hennes entusiasm lyser igenom tröttheten. Färden från mangroven är hennes uppgörelse med hemön Guadeloupe, den hon lämnade som tonåring, men återsåg som vuxen kvinna. Boken kom till ur frustrationen över sakernas tillstånd, att ingenting förändrats. Francis Sancher symboliserar det främmande som lockar fram rädslan hos invånarna eftersom det får dem att drömma om en annan verklighet, en annan plats. Genom honom får läsaren en inblick i den rådande främlingsfientligheten i Riviére au Sel. – Francis är mitt alter-ego i boken. Han är författare och han är annorlunda. Precis som alla andra kämpar han med sina demoner. Jag har alltid varit kluven mellan kärleken till mitt land och drömmen att fly...

När jag var ung var viljan att förändra större än allt annat, mina texter var en politisk handling. Det är de fortfarande, men jag har sett att situationen i mitt hemland är densamma. Därför är jag mer blygsam nu, men fortfarande bekymrad. »Man kan inte skriva en lycklig roman om ett På en plats som Guadeloupe, sorgligt land. Jag har alltid velat reta upp den svar- där majoriteten av invånarna är ta överklassen eftersom den är en sådan obetydlig analfabeter, har det skrivna ordet inte varit en källa till den föränddel av mitt land. De övriga nittio procenten bryr ring som Maryse Condé önskat. sig inte om mina böcker, de kan inte läsa. « – Böcker är som utomjordingar

fib 29

”Jag skriver inte på franska, jag skriver på Maryse Condé”

för mitt folk. Jag känner ett ansvar att skriva, eftersom nästan ingen annan kan.

Många har velat beskriva Maryse Condés författarskap som Karibiens litterära röst. Själv tror hon inte att en sådan kollektiv röst existerar.

– Det är en dröm från det förflutna... Jag anser att varje röst är unik och baserad på sina erfarenheter. Det finns antingen bra eller dåliga romaner, vi är alla människor med drömmar. Med Färden genom mangroven ville jag bidra med något som verkligen var guadeloupiskt, oberoende av det europeiska inflytandet.

Jag ber henne att beskriva sin egen röst, i egenskap av författare.

– Jag skriver inte på franska, jag skriver på ”Maryse Condé”, svarar hon. Jag har mitt eget språk, min kvinnliga och svarta röst. Efter många år av skrivande har jag lärt mig höra den rösten; när det blir rätt låter den som musik i mina öron. Överklassen i Guadeloupe kritiserar Maryse Condés romaner för att ge en negativ bild av landet. Hon skrattar varmt när hon besvarar dess kritik: – Man kan inte skriva en lycklig roman om ett sorgligt land. Jag har alltid velat reta upp den svarta överklassen eftersom den är en sådan obetydlig del av mitt land. De övriga nittio procenten bryr sig inte om mina böcker, de kan inte läsa. Självklart ville jag visa världen att bortom Guadeloupes vita stränder döljer sig fattigdom och orättvisa.

Som tonåring flyttade hon till Paris för att gå gymnasiet. Tiden i Frankrike var ett evigt sökande efter en identitet och det var där Condé förstod innebörden av kolonisationen.

– Min familj har alltid känt sig fransk. Men väl i Frankrike trodde ingen på det, jag kände mig vit, men

uppfattades som svart, säger hon och nyper i det svarta skinnet. Jag undrade ständigt vem jag egentligen var... Tidigare hade jag aldrig sett mig själv som svart och nu kände jag behov av att utforska mina afrikanska rötter.

Skrivandet har varit hållpunkten och drivkraften.

Hon skrev sina första noveller redan i tioårsåldern och publicerades första gången då hon var sexton år.

– Om jag inte skriver blir jag sjuk. Ibland känns det motigt, men jag måste skriva varje dag för att inte bli olycklig...

sanna svanberg är frilansjournalist. sofia runarsdotter är fotograf.

fibprosa fibintervju

Färden genom mangroven Vilma, utdrag ur romanen:

J

maryse condé text åsa eriksson illustration helena böhme översättning

ag önskar jag vore min indiska mormor och följde honom till begravningsbålet. Jag skulle kasta mig i flammorna som slukade honom och vår aska skulle blandas så som våra själar aldrig kunde. Jag önskar jag vore min indiska mormor som skulle ha dött för honom.

Det önskar jag att jag vore.

För oss två hade lyckan inte tid att spira.

Kanske hade jag, om han hade levt utöver sin utmätta tid, hunnit få den ömtåliga plantan som hettan förtorkar och regnet ödelägger att växa. Vår historia är inte ljus som den är. Han tog mig, han behöll mig av något slags medlidande för att jag hade sökt tillflykt hos honom och för att han inte var människa att lämna en hund ute i regnet.

Ja, jag önskar jag vore min indiska mormor och följde honom till begravningsbålet. Vår hopblandade aska skulle regna ner över Ganges.

Om man vill förstå varför jag sökte tillflykt hos honom, en man utan gott rykte och som en ödesdiger morgon hade dykt upp mitt i Rivière au Sel, måste jag gå långt tillbaka, mycket långt tillbaka i tiden, ända till den dagen jag föddes när barnmorskan skrek: – En flicka, madame Ramsaran. Den gode Guden har hyst medlidande med er.

Hon höll mig aldrig i handen.

När hon tvålade in mig naken i solen var hennes handflata brysk. Den tiden då hon följde mig till skolan gick hon tre steg före mig och jag stirrade på den svarta flätan som var virad i en knut med en lång nål av sköldpaddsskal tvärs igenom, hennes rygg blint stirrande mot mig under de svarta kattunklänningar som hon bar i sorg efter min syster Shireen var dag som den gode Guden skapade. Shireen, död vid tre månaders ålder, kvävd av maskarna som hade tagit sig upp i hennes mun.

Jag hade aldrig någon plats i hennes hjärta. Inte pojkarna heller förresten. Inte ens Alix, den siste och så vacker att människorna kallade honom ”pitite a Bon Dié”(den gode gudens barn). Men pojkarna hade sin pappa, som så fort skolan slutade tog med dem till fälten, på lördagarna på fotbollsmatcher och på söndagarna till stranden i Viard där de samlade grå tapesmusslor i den grå sanden.

Jag hade ingen. Jag hade ingenting. Bara mina böcker. Lärarinnan i skolan var förundrad: – Var har hon fått sin intelligens ifrån?

Barnen vägrade leka med mig. I sin avundsjuka kallade de mig för ”Kouli malaba”. Ja, jag hade bara mina böcker. Så fort jag kom hem från skolan lade jag mig under mitt moskitnät och läste, läste för att glömma tills hennes kärva röst fann mig där jag låg och tog mig tillbaka till jorden.

fib 31

– Hör du inte när man ropar på dig?

Det är därför jag minns den dagen som vore den i dag då far tog mig bort från skolan och jag tror att jag kommer att minnas det ända tills döden kommer och hämtar mig, det var för mig början på slutet. Det var några veckor innan skolan skulle börja igen.

September hade varit vacker, ganska torr för att vara i vårt område som är förtjust i regn och vind. Löven glänste grönt i de gyllene solstrålarna. Eldflugorna dansade sin dans i skymningen. Nätterna var fuktiga av fukten från vår svett. En av mina kusiner från Grands Fonds hade tillbringat lovet hos oss och vi hade vandrat i skogen, en gång ända bort till dammen vid Bois Sec, där det sägs att vattnet förvandlas till blod när solen går ner och att själarna kommer dit för att dricka.

Den dagen höll vi på att avsluta lunchen.

Hon snodde runt far, vilket hon gjort i åratal, skalade ett brunt, saftigt och kladdigt sapotillplommon. Sedan skar hon det i bitar som hon lade på ett vitt tefat med blå kant. Utan att bry sig om att tacka henne hindrade far mig när jag reste mig från bordet: – Låt mig säga dig detta: du går inte tillbaka till skolan.

Det tjänar ingenting till, jag har andra planer för dig!

Ingen såg förvånad ut, som om det var helt naturligt. Jag fann inte ett ord till svar.

Jag sprang därifrån och in på mitt rum,

kastade mig på sängen och började gråta.

Sluta skolan, det var som att dö för mig!

Efter ett tag kom hon. Hon satte sig på sängen och sade: – Lyssna! Din pappa vet vad han gör. En kvinna är som ett apelsinträd eller en litchi.

Hon är gjord för att bära frukt! Du ska få se vad glad du kommer att bli när din mage växer sig stor framför dig och ditt barn rör sig av iver att få komma ut och värma sig i jordens sol.

Hennes ögon bestred det hon sade. Man kände att hon inte trodde på det, att hon rabblade en läxa! Jag svarade: – Barn! Det intresserar mig inte, jag vill inte gifta mig!

>

fibfärdengenommangroven fibintervju

>

Hon ryckte på axlarna och hennes mun fick en rynka av illvillig glädje: – Men det är precis vad som kommer att ske. Jag säger detta för att du ska veta att din pappa har kommit överens med Marius Vindrex.

Med ens torkade mina tårar: – Vad är det du säger?

Marius Vindrex är en dyster gulhyad man, lång som en oändligt lång dag, vars trånande blick inte lämnat mig i fred sedan jag kunde gå på mina båda fötter.

Pengar har han, det är då säkert! Efter att ha studerat nåt vad det nu var i Kanada hade han startat familjens sågverk på nytt. Stockarna kommer från Guyana, för våra skogar är skövlade, och hela dagen sjunger hans maskiner ”syé bwa” och himlen blir svart av röken. Han är Carméliens goda vän. Alltid i färd med att prata politik med honom. Förra året, när en bomb hade dödat den där amerikanen, var han som i sjunde himlen så man kunde ha trott att han lagt dit den själv!

Jag vrålade: – Marius Vindrex? Men jag älskar inte honom.

Hon suckade och sade sedan med trött röst: – Ni ser för mycket på Dallas och Dynastin. Vad menas med det: ”Jag älskar inte honom?” Tror du att jag älskade din pappa när jag gifte mig med honom?

Och i Indien, i vårt land, vet du inte att man och hustru inte har träffat varandra förrän just när de ligger i samma säng, under samma lakan?

Jag kunde inte stanna där och höra på hennes struntprat.

Jag gick ut. Klockan var två på eftermiddagen. Solen dunkade i huvudet som hammarslag. Jag kände att vansinnet sprang efter mig och att det skulle gripa tag om mig. Jag vet inte riktigt varför jag tog skogsstigen Saint-Charles och i en krök störtade jag ner i den alltid så kalla och inbjudande Ravinen med dess mörka nästan osynliga vatten sjungande sin lilla sång under kräkrötter och ormbunkar.

”Syé bwa ”Såga timmer Légowine kasé Fogsvansen är trasig Syé bwa” Såga timmer” En man satt på en klippa och såg på det rinnande vattnet.

När han hörde mig ställde han sig upp och stammade: – Är det du? Är det du?

Sedan slöts hans ansikte igen: – Förlåt. Jag trodde du var nån annan.

Jag behövde ingen presentation för att känna igen Francis Sancher efter att så länge ha hört pratas om färgen och smutsen på hans kläder. Jag visste att han just hade gett Mira en mage och att alla ville se hans blod flyta. Personligen tycker jag inte om Mira Lameaulnes och inte är jag rädd för henne heller. Folk tror att hennes gröna ögon kan förvandla dem till hundar. Folk tror också att hon kan ge dem bråck, runda som banjor och rosfeber så de blir tunga som jamsplantor. Jag tror bara att hjärtat inne i hennes bröst är hårt och grått som en klippa. När hon gick i skolan, innan de till slut relegerade henne redan som barn trots att hon var Loulou Lameaulnes lilla älskling, kom hon försent efter att ha drivit runt, var vet man inte, hon satte sig på sin plats och när de andra barnen ,rabblade multiplikationstabellen sjöng hon de mest sanslösa sånger man någonsin hört sjungas. ”Chobet di paloud ”Donaxmusslan sa Se an lan mè till tapesmusslan An ké kontréw” Vi ses i havet” Vad hon hade i sin mage angick mig inte.

Jag frågade Francis Sancher: – Vem väntade du på?

Han tryckte ner bakouahatten i håret, som inte verkade ha sett en kam på månader, och han försvann utan att ens bry sig om att svara.

Det är vinden, det är vinden.

I mörkret sov berget lugnt och vinden sov vid dess fot. ,Plötsligt ruskade den på sig.

Den reste sig. Den tog stöd mot tabonucoträden och i ett huj hade den rusat ner till savannen och vält allt i sin väg. Som en

ursinnig for den in i vårt hus ,och öppnade bryskt dörrar och fönster. Hon steg upp ur, sängen för att stänga dem och jag hörde far beordra henne: – Gå och titta till grinden!

Jag kände något som kokade i mig: vrede, uppror. Vad ska man ha en mor till om hon inte kan skydda en mot fädernas egoism och grymhet? Men för henne var det bara Shireen, Shireen. Mig kunde de sälja som sista partiet icacofrukter på ,marknaden, henne gjorde det detsamma! Jag måste få henne att skämmas, göra henne illa, ta hämnd. Men hur?

Sedan hade vinden, skrattande som en vansinnig, viskat den här idén till mig. Det är den! Det är den som är skyldig!

När jag kom hem till honom slogs de blodtörstiga hundarna med röda nosar om ett kadaver. De övergav det och rusade mot mig. Men han fick dem att ligga ner. Han satt bakom skrivmaskinen och frågade inte det minsta vänligt: – Vad vill du?

– Du har inte något litet jobb åt mig?

Laga mat? Tvätta?

Han skrattade. Men även när han skrattade var den mannens ögon svarta som sorgen.

– Du liknar en indisk tempeljungfru och ändå vill du tjäna mig. Det är uppochnervända världen!

Jag gick närmare: – Vad gör du?

Han skrattade igen: – Jag skriver, förstår du. Fråga inte vad det ska tjäna till.

För övrigt kommer jag aldrig att avsluta den här boken, för innan jag ens hade skrivit den första raden och visste vad jag skulle fylla den med, blod, skratt, tårar, rädsla, hopp, alltså allt som gör en bok till en bok och inte en halvgalnings trista avhandling, kom jag på titeln: Färden genom mangroven.

Jag ryckte på axlarna.

– Man färdas inte genom mangroven.

Man spetsas på mangroveträdens rötter.

Man begravs och kvävs i den bräckta dyn.

– Just det, precis så är det.

fib 33

»När jag kom hem till honom slogs de blodtörstiga hundarna med röda nosar om ett kadaver. De övergav det och rusade mot mig. Men han fick dem att ligga ner. « Han gav mig det minsta av de två sovrummen. I en hel vecka hörde jag honom skrika och slåss med osynliga, ropa på hjälp och gråta. Jag bad att den gode Guden skulle hjälpa honom. Till slut kom han och lade sig bredvid mig i gryningen för att få sova.

Jag förväntade mig inte att jag skulle älska honom, den här mannen som jag valt i vansinnets starka vind. Kärleken gjorde ett förrädiskt angrepp mot mig. Den smög lömskt in i mitt hjärta och tog det i besittning…

Men Francis Sancher var aldrig min. Han var aldrig Miras heller, det vet jag. Den varelse som han tillhörde gömde sig i skuggan bland nattens ljud.

Dagarna var rätt fridfulla. Han skrev sida upp och sida ner ute på verandan. När han var trött på att riva dem i bitar gav han sig ut i skogen, ibland med hundarna som kom tillbaka med hängande tungor och våt päls. Han pratade inte längre med mig, han brydde sig inte om mig.

Men så fort mörkret kom förändrades allt. Han kom närmare mig som om jag kunde skydda honom.

Alldeles skakig frågade han: – Hör du? Gör du det?

Jag ryckte på axlarna och svarade: – Ja! Jag hör skrattet från vinden som natten inte kan hålla inspärrad i sitt fängelse och hur den piskar landskapet. Ja! Jag hör kavalkaden från mangoträden som i all hast sticker ner sina frön i jordens mage för att de i sin tur ska bli odödliga.

Jag hör havet långt där borta som aldrig slutar kivas med klipporna.

Dessa ord gav honom ingen ro. Han gick närmare fönstret,blickade ut i natten och sade: – Ser du? Ser du honom? Han står där under ebenholtsträdet.

Han väntar på mig. Han räknar dagarna.

Jag gick närmare och stirrade ut i natten

över hans axel, men såg inget annat än höga, släta och mörka väggar. Så jag bad honom: – Kom och lägg dig. Smakar inte min kropp gott?

Han lyssnade inte på mig och gav sig iväg till Chez Christian för att söka tröst i rom. Jag blev kvar ensam och bad att han en dag skulle få frid. När han kom tillbaka höll han föreläsningar för mig som klingade tomt och ihåligt. Han berättade för mig om städer, han berättade om alla möjliga platser och utan vägledning försökte jag finna mig en väg genom hans ord: – När vi lämnade Balombo var det mörkt.

I månader hade vi slagits mot andra om den byn. Till slut hade vi rensat den helt från alla rebeller. I näsborrarna hade jag den här lukten av färskt blod som jag inte kan bli av med. I öronen hördes rosslet från alla dem som jag låtit gå över till andra sidan utan att jag kunnat ge dem nån lindring. Det var den unga flickan, detta barn borde jag säga, med benen avslitna som mitt i sitt lidande upprepade: ”Länge leve revolutionen!” Men jag trodde inte på det längre. Jag stod inte ut längre. Det var den kvällen som jag satte den ena foten framför den andra och blev ”desertör”. Öknen var vit som salt i månsken.

Jag ville ställa frågor till honom. Men han somnade utan att ens tänka på att jag ville säga något. Jag såg på honom med slutna ögon och öppen mun och jag undrade i vilket bedrövligt och kargt land som den här mannens själ irrade omkring.

Han avslöjade aldrig något om sig själv och jag skulle inte kunna säga vad som är sant av allt strunt som människorna i Rivière au Sel pratar om.

När jag blev med barn sade jag det till honom. Han blev stående utan att säga något. Ovanför våra huvuden smattrade regnet oavbrutet på plåttaket som träd-

grenarna skavde mot för varje andetag som vinden tog. Jag rörde vid hans axel: – Hörde du vad jag sa?

Som svar vände han sig in mot träväggen med ryggen mot mig. Av axlarnas rörelser förstod jag att han grät. Från den dagen tog han mig inte mer i famnen och vi levde som far och dotter. När jag var ensam tänkte jag ut meningar som kunde beveka hans hjärta: – Varför blir du arg för att min mage är fruktsam? Du som är så rädd för döden, vet du inte att barn är enda sättet att råda bot på det?

Men när han kom tillbaka och jag stod inför hans slutna ansikte, hårt som en klippa, greps mina ord av rädsla och flög sin kos. Och nu är han död! Det enda som återstår är minnet, kallt som aska, av lite lycka och mycket smärta. Då och nu rörs ihop i mitt huvud.

Det känns som om jag aldrig har varit närmare Francis Sancher än i kväll, nu när han är här och inget kan säga, när han är borta för att aldrig mer komma tillbaka.

Våra förfäder brukade säga att döden bara är en bro mellan varelserna, en gångbro som för dem närmare varandra där de kan mötas halvvägs och viska allt som de inte vågat säga.

I ljudet av droppet mot taket, skavet från trädgrenarna, prasslet från gräset på slänten, i vinandet från vinden som glider in mellan de slarvigt hyvlade och illa hopfogade brädorna i det här huset tycker jag mig höra hans röst säga de hemliga ord som jag aldrig fick höra och som avslöjar gåtan om vem han var.

Jag önskar jag vore min indiska mormor och följde honom till begravningsbålet. Då skulle vårt samtal aldrig ta slut.

maryse condé text leopard förlag åsa eriksson illustration helena böhme översättning.

fibminnesord eva wernlid, lars-ivar juntti , annika hagström, margareta zetterström, ulla wennberg text gun kessle foto

Foto: Lasse Lindström

Fotografen, författaren och bildkonstnären:

Föreningsmänniskan

N

är jag kom hem vid sextiden på kvällen tisdagen den 23 oktober så upptäckte jag att jag glömt mina bostads­ nycklar på jobbet.

Det har aldrig hänt tidigare och jag vis­ ste ju skälet.

Dödsbudet hade nått mig på eftermid­ dagen och det berörde.

Gun var sån att hon berörde.

Jag träffade henne första gången i april 1998 då hon valdes till ordförande och jag till styrelsen vid Folket i bilds stämma.

Läget för föreningen var då synnerligen trängt med konkurshot och stor oreda i administrationen som gradvis utvecklats under flera år. Förfallet hade gått så långt att till och med redaktionslokalen såg ut som ett sämre källarförråd.

När Gun orienterat sig om läget började hon agera. Efter några månader tvingade

”Så minns vi Gun Kessle” hon den valda kassören att avgå och pra­ ckade på mig kassörssysslan.

Det kom att bli inledningen till ett nära dagligt samarbete under ett mycket arbetskrävande år.

Fordringsägarna låg oss i hälarna med hjälp av kronofogden och avbetalningar och delbetalningar av skulder var stän­ digt överhängande.

Det skall sägas att vi hade god hjälp av en frivilligt arbetande duglig och arbet­ sam ekonom, Gun Svensson, som fick rätsida på bokföring och redovisning och avgörande bidrog till att vi slapp konkurs.

Läget förbättrades stadigt och under Guns följande två år som ordförande renoverades föreningen ordentligt och då med hjälp av nya människor i styrelsen.

Vilket gör att vi nu, åtta år senare, fortfarande lever i ordnade former och som ett löfte för framtiden. Skuldfria.

Föreningens medlemmar har anledning

att ihågkomma henne för detta.

Gun visade den här tiden sitt goda för­ stånd och järnvilja att göra det som var nödvändigt.

Det blev en del trampade tår och sårade känslor men i backspegeln är det småsaker jämfört med vad hon fick uträttat.

Hennes stridbara personlighet kom nog bäst till sin rätt när det var kamp och motsättningar.

Gun föddes i Haparanda med flick­ namnet Isaksson. Hon flyttade i unga år sö­­­­derut liksom tusentals andra torne­ dalingar gjort. Men fortfarande starkt präglad av sin uppväxt. För mig var hon en väldigt typisk tornedaling i sina för­ hållningssätt, påminde mig om flera nära släktingar rentav. Som sådan vill jag min­ nas henne, en sjuhelvetes levande och stark kvinna hemifrån.

lars-ivar juntti är vice ordf. i FiB

Domens fågel i staden Chauvigny vid floden Vienne. Elvahundratalskyrkan S. Pierre. Pelare 8. Foto: Gun Kessle.

fib 35

Fotografen

S

om jag ser det hade Gun Kessle två tydliga inriktningar inom fotografin: reportagefotografi och arkitektur/skulpturfotografi. Här finns en gemensam samsyn som knyter samman Guns olika produktioner: en socialistisk grundsyn och solidaritet med tredje världens folk.

Fotoreportaget från Gun Kessles och Jan Myrdals böcker blev en dominerande röst under 1960- och 1970 talets Sverige.

Främst tänker jag på arbetet med den kinesiska byn Liu Ling. De återkommer dit fem gånger under en 20 årsperiod (1962-1982). Drivkraften har alltid varit att berätta om de arbetande människornas villkor. Detta beskriver hon bäst själv i sin bok Kvinnoliv i Kinesisk by, utkommen 1983 på Norstedts förlag. ”Det finns 1 000 000 000 människor i Kina. Av dem bor 800 000 000 på landsbygden. Om hälften är kvinnor så kan man nog säga att de allra flesta bland dess 400 000 000 kvinnor har ett hårt och tungt liv.

Det är själva förutsättningen för vad jag vill berätta”.

Att arrangera bilderna så att det skulle falla den västerländska publiken i smaken tror jag vore otänkbart för Gun. För henne gällde det främst att vara ämnet troget, att berätta det hon såg. Människorna på bilden är det viktiga och inte fotografen själv. Gun visade också människorna stor respekt. De framställdes varken som offer eller som exotiska objekt.

Hennes känsla för form och ljus syns tydligast i arkitektur/skulpturfotografin. Exempel på detta finns i böckerna Ondskan tar form (1976), en bilderbok kring Europas 1000-tal från franska och norska kyrkor och i Bortom bergen (1983), buddistiska konstverk i grottorna i Binglingsi, Maijishan och andra helgedomar i Asien.

På samma sätt som inför människorna i Liu Ling visade Gun stor respekt för stenmästarnas verk. De skulle avbildas såsom den samtida betraktaren såg dem och då självfallet i sitt befintliga ljus.

eva wernlid är fotograf

Vännen

E

n välbekant stämma i telefonen: – Det är Pinnen! Då visste jag att det var något intressant på gång. En kvarts gris till jul, ett lamm att dela på eller inbjudan till surströmming på terassen i Skinnskatteberg.

De sista samtalen handlade om ett grafiskt blad som hon ville ge till vår son som bor i Japan. Hon kände på sig att det var hög tid.

Om jag kolar, sa hon, vill jag att Jacob skall ha något efter mig. För min inre syn såg jag hur Pinnen och Jacob brukade sitta i soffan och rita tillsammans. Ofta med en katt emellan sig. Pinnen var en spännande

barnvakt. Hon talade till barnet som om han vore vuxen och förstod.

Det grafiska bladet hon valde ut föreställer en livligt trafikerad gata i Kina. Motivet passade en ung man bosatt i en 30-miljonersstad. Precis en vecka innan Pinnen dog fick jag uppleva att bilden packades upp i en mycket liten lägenhet i Oji i Tokyo. Där har den nu fått en hedersplats.

När jag för några år sen gjorde en TV-

dokumentär med Pinnen och Jan för TV4 var det Pinnen som blev huvudpersonen därför att hon var så rolig. I nöd och lust hette serien och det var mycket spännande att få ta del av hennes syn på äktenskapets

>

fibminnesord

>

hemligheter. Hon tittade på Jan och sum­ merade: – Jag tycker på det hela taget att det varit ett lyckat projekt.

Min redigerare blev mycket förtjust i Pinnen. Nu har han en favorittavla av henne därhemma. Den föreställer en kvinna som blivit sur på sin man för att han inte kan slita sig från datorn. Hon kastar helt resolut bollar på honom. Redigeraren känner igen sig. I mitt rum finns en tavla med spratt­ lande balettflickor. Fjädrar i håret, vippande kjolar och svandun kring halsen. Ovanför deras huvuden kinesiska tecken. Man förstår att de dansar för ett högre syfte. Jag kan känna igen mig och blir på gott humör när jag tittar på tavlan.

Livet ska vara roligt, annars är det bara skrutt.

I det allra sista samtalet sa Pinnen att hon kände sig lite skruttig. Men tillade hon : – Jag ska försöka skrutta upp mig! Änglarna kommer att få det roligare i him­ len nu.

annika hagström är journalist

Konstnären

P

å det optimistiska och radikala sextio­ talet gick jag på gymnasiet. En av mina skolkamrater brukade sälja Maos lilla röda på rasterna (den engelska utgåvan). Den kul­ turella skolföreningen bjöd in Göran Palm att prata om En orättvis betraktelse, vilket väckte visst rabalder bland en del lärare. Jag lånade Myrdal/Kessles Resa i Afghanistan på biblioteket. Visst var texten intressant och dessutom välskriven, men det var teckning­ arna som drabbade mig. Så kärvt och enkelt kunde man alltså avbilda verkligheten! Själv maniskt tecknande hade jag ännu inte fått syn på särskilt många förebilder. Detta var före explosionen av vänsteraffischer och tidskrifter med radikala satiriker. Idag är det ju gott om originella och duktiga tecknare

i både dagspress och tidskrifter. Men då – straxt efter mitten på sextiotalet – var det nästan bara långbenta modeteckningar och ganska nattståndna skämttecknare som befolkade tidningarna. Dem kunde jag inte identifiera mig med. Gun Kessles teckningar i Afghanistanboken fyllde mej däremot med lust och inspiration, och något senare fick jag syn på hennes kongeniala porträtt av den sovande Jan Myrdal med mössan djupt nerdragen! Det här var flera år före Folket i Bilds födelse, inte ens Puss existerade, möj­ ligen kunde man se någon vass teckning i Vietnambulletinen. Senare skulle jag bekan­ ta mej med Guns grafiska blad, ofta linole­ umsnitt, när jag skrev om dem i Folket i Bild.

De var trots ganska små format monumen­ tala i sitt enkla och självklara språk.

Efter gymnasiet hamnade jag på olika konstskolor, och insåg att i konstens värld vägde tecknare och grafiker lätt. ”Riktig” konst utgjordes av målningar och skulptu­ rer. Men Guns tjuriga teckningar låg kvar i mitt bakhuvud som en ettrig inspirations­ källa. Och när jag nu plockar fram Resa i Afghanistan på nytt är bilderna fortfarande lika uppiggande direkta, trots att min upp­ laga är tryckt på uruselt papper som börjat gulna.

ulla wennberg är konstnär

Kessle från Förr och Nu

D

et finns texter som är svårare att skriva än andra, texter där döden kräver imperfekt fast man själv skulle föredra presens. Att Gun var krasslig för­ stod jag när hon inte orkade delta i Jans 80–årsmottagning i Stockholm nyligen.

Men att det var så illa ställt, nej, det begrep jag inte. Därför känns det dubbelt svårt att smälta att döden nu satt punkt.

Själv minns jag henne framför allt från

Förr och Nu där hon var ordförande under åttiotalet och därefter vanlig styrelse­ medlem. Det som kännetecknade denna tidskrift var inte minst de kontnärspre­ sentationer vi hade i varje nummer, och det var Gun som var själva kvalitetsgaran­ ten när det gällde urvalet. Alltid grafiker, eftersom det avgörande var att bilderna skulle gå fram i tryck. Och hon lärde oss andra i styrelsen mycket om linjens betydelse och spelet mellan svart och vitt. Hon hade en förmåga att direkt se om en bild var publicerbar eller inte och hon dagtingade aldrig med sitt konstnär­ liga samvete. Grumlighet och slafs var portförbjudet, och det var främst hennes förtjänst.

En annan sak som Gun lärde oss var att det är himla roligt att arbeta politiskt och att det måste vara roligt om folk skall hålla ut. Ty Förr och Nu var ju först som sist ett politiskt projekt, en tidskrift för en folkets kultur som producerades helt utan statsbidrag och enbart med ideellt arbete.

Som ordförande hade Gun ibland svårt att hålla sig till dagordningen, det fanns ju så mycket annat viktigt att prata om, nyheter att dryfta, ja även rent skvaller.

Men trots att vi då förirrade oss bort från de frågor vi hade att ta ställning till fanns det ändå ett samband mellan det fria pladdrandet och vår huvuduppgift (som var att producera tidskriften). Det hon åstadkom genom denna skenbara brist på disciplin var att hålla elden brinnande hos medlemmarna och få oss att uppleva sty­ relsemötena som högtidsstunder.

Ofta var man oenig med Gun – men vi hade kul när vi gnabbades. Och det är nog så jag kommer att minnas henne, slagfär­ dig och passionerad, med glimten i ögat och en vilja av järn.

margareta zetterström är författare

»slagfärdig och passionerad, med

glimten i ögat och en vilja av järn.«

fibomat

fib 37

Näringslära i november

A

hans johansson text mare toomingas bild

lfred (fem år - gratis) och jag (åttio spänn) var på Vasamuséet häromveckan; drygt två timmar utan guide, godis, mat och dryck men i djupaste samtal och koncentration.

Innan vi gick därifrån letade vi efter en enkel modell av Vasa att bygga, men det fanns bara fina trämodeller, som var för dyra räknat i våra respektive favoritvalu­ tor tyckte vi båda två. Så vi bestämde att vi skall laga plastmodellen som Alfreds mamma och jag byggde för tretti år sen och då blir det nästan som på riktigt med Franzén och Fälting och Alfred hittade en bok av Mats Wahl med teckningar av han som gör ’Pettsson och Findus’ och jag hit­ tade en CD med Lasse Lucidors visor fram­ förda av Martin Bagge och Mikael Paulsson och Corona Artis. Det var ett lyckat musei­ besök. Jag tänker så här när jag lyss till den CD:n och tappar mitt analoga grepp om tid och rum igen...

Bortom Forssell och Bellman (FiB num­ mer nio och tio) marscherar ur dimman vid Lützen (1632) en kosmopolitisk stormakt i svenska trasor. Då hör man trummor, flöj­ ter och trumpeter till trampet av träskodda fötter och Luthers ”Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga” mellan skottsalvor och skrik i smärta, ångest och feberyrsel. Från källaren Fimmelstången hör jag Lasse Lucidor (1638-74) sjunga sin nyskrivna visa:

”Dygden har jag platt försummat; laster har jag lärt med flit.

Var jag något ont förnummit, har jag gärna hastat dit (...)”

Lucidor själv? Eller till löjtnant Storm... apokalypsens avsuttne ryttare... Torbjörn Säfves löjtnant Storm från 1995: ”Skål, löjtnant Storm! Du river. Du kommer och går – och står hela tiden stilla. Du hittar ingenting. Du tömmer ditt stop. Det är allt. Du kastar pilar. Du får pilar kastade på dig. Och tystnaden segrar över dig gång på gång. Orden berövas sina ägg och inga fåglar flaxar. Vidrigast av allt: analfabetismen. En klo som ständigt krafsar bland äggen och söndrar dem (...)”

Undra på att löjtnant Storm rände vär­ jan i bröstet på Lucidor en kväll på käl­ laren Fimmelstången. Han hade inget val; var tvungen att visa att svärdet är mäkti­ gare än pennan. Och han har rätt... eller?

Lever i minne likaväl som Lucidor! Det kanske vi talar om nästa gång vi besöker Vasamuséet, Alfred och jag. Tillsvidare blir det pommersk strömming till mig och hamburgare med ballong till Alfred.

Stekt strömming med smörsopp i rödvinssås för en q 3 - 5 rensade (ev. urbenade) ström­ mingar. q lite grovt rågmjöl. q 3 msk, smör.

q salt o, peppar. q 3 msk, vispgrädde. q 1 msk, kycklingfond (el. 3-4 msk. bul­ jong). q 1 glas fruktigt rödvin m, liten strävhet. q 1 msk, finhackad chalottenlök. q 3 msk, torkad smörsopp (Karl-Johan) i småbitar. q 1 tsk, finhackad persilja. q 1 dl, strimlade rotfrukter (palster­ nacka, kålrot och morot).

Fräs löken i en halv msk, smör i 5 – 6 minuter. Tillsätt svampen, rödvinet och kycklingfonden och koka tills ett par msk. vätska återstår. Tillsätt grädden och koka tills det tjocknar. Varmhåll. Stek rot­ fruktsstrimlorna i lättbrynt smör i ett par minuter. Varmhåll. Vänd strömmingarna i rågmjölet, fäll ihop dem eller lägg dem till flundror och stek dem hastigt i resten av smöret på ganska hög värme. Salta och peppra i sista sekunden. Häll upp svampstuvningen på ena halvan av en varm tallrik och lägg rotfrukterna på den andra halvan; strömmingen i mitten. Fly brännvinsbältet i andanom och drick det mognaste, fruktiga rödvin du hittar med liten strävhet!

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är lärare och illustratör.

FIBSETTLiSTHyRT SLH FIB SE

PERSSON HAN KAN ALLT Fk TILL DET ¨ 'yRAN 0ERSSON \ -IN ViG MINA VAL\ "ONNIERS \ -kNGEN MEMOAR HAR JAG LiST UNDER kRENS LOPP 5TGIVNA OCH OUTGIVNA -EN MAKEN TILL DET SJiLVFyRHiRLIGANDE 'yRAN 0ERSSON iGNAR SIG kT I DENNA HANS FyRSTA MEMOAR ¯ DET LiR SiKERLIGEN FyLJA FLER VERSIONER DECENNIERNA FRAMyVER ¯ HAR JAG ALDRIG LiST DE 'AULLE VAR FyRVISSO MEDVETEN OM SINA AVGyRANDE INSATSER FyR ETT %UROPA BEFRIAT FRkN NATIONALSOCIALISM OCH (ITLERViLDE NiR HAN PUBLICERADE SINA MEMOARER MEN BEFRI ELSEGENERALENS FRANSKT POMPySA STATS MANNAATTITYD SMiLTER SOM EN ViLLAGRAD CAMEMBERT I SOMMARSOLEN MOT 0ERSSONS GRANDIOSA BILD AV SIG SJiLV $ET ByRJAR REDAN I POJKkREN INGEN iR Sk INTELLIGENT SOM 0ERSSON Sk LiSBEGkVAD

Sk SLAGFiRDIG Sk POLITISKT MOTIVERAD SOM 0ERSSON 0ERSSON BEHiRSKAR SITT AUDITORIUM

HAN iR LEDAREN HAN iR HkRD MEN SAMTI DIGT yM I SITT INNERSTA *OURNALISTER OCH iVEN POLITISKA MOTSTkNDARE TILL 0ERSSON HAR UNDER ALLA DESSA MAKTBERUSANDE kR UTNiMNT HONOM TILL EN STOR RETORIKER¨ 2ETORIKER *AG HAR FAKTISKT HyRT ETT STORT ANTAL TAL 0ERSSON FRAMFyRT OCH NU LiST &OTO #ATO ,EIN

§$ET ByRJAR REDAN I POJKkREN

INGEN iR Sk INTELLIGENT SOM 0ERSSON Sk LiSBEGkVAD Sk SLAG FiRDIG Sk POLITISKT MOTIVERAD SOM 0ERSSON ¦ MEMOARERNA¨ -EN RETORIKER .EJ $ET FINNS MkNGA RETORIKSKOLOR 0ERSSONS RETO RISKA KONSTSTYCKE iR MyJLIGEN ATT HAN SAK NAR RETORISK BEGkVNING /M MAN INTE KALLAR ADVOKATYR OCH ATT VARA SLiNGD I KiFTEN FyR RETORIK 0ERSSON iR SKICKLIG Pk ATT UTELiMNA FyR HONOM PINSAMMA EPISODER I LIVET VARFyR INGENTING OM HANS STiNDIGA SMITANDE FRkN ARBETSUPPGIFTERNA SOM GAVS HONOM UNDER ViRNPLIKTEN OCH VARFyR INGENTING OM KARAMELLSNATTANDET I GODISBUTIKER $ET iR KARAKTiRSDRAG SOM SKULLE GE EN MER NYAN SERAD BILD AV 3TkLMANNEN 0ERSSON 0ERSSON TYCKS VARA yVERTYGAD OM ATT DET iR REN OCH SKiR AVUNDSJUKA NiR MiNNISKOR INOM OCH UTOM $ET 3TATSBiRANDE 0ARTIET KRITISERAR HONOM FyR ATT HA KyPT GkRDEN 4ORP OCH BLIVIT EN I ALLA FALL ICKE UTFATTIG BONDE _R INTE DETTA ATT DRIVA KONSPIRA TIONSTEORIERNA ViL LkNGT OCH ATT UNDER ViRDERA MEDBORGARE HAN REGERAT yVER ETT ANTAL kR *AG TROR ALLA UNNAR 0ERSSON HANS SyRMLiNDSKA GkRD OCH yNSKAR HONOM LYCKA TILL I FRAMTIDEN UNGEFiR SOM NiR 0ER !HLMARK FP DkVARANDE ARBETSMARKNADS MINISTER yNSKADE DE SPARKADE ARBETARNA I /LOFSTRyM LYCKA TILL NiR DET BEGAV SIG MED EN BORGERLIG REGERING FyRRA GkNGEN 6AD MEDBORGARE POLITISKA MOTSTkNDARE OCH MyJLIGEN MEDIEFOLK REAGERAR EMOT iR INTE ATT 0ERSSON BLIVIT GkRDSiGARE UTAN ATT HAN Sk UPPENBARLIGEN SVIKER DE IDEAL HAN SiGER SIG HA KiMPAT FyR SEDAN POJKkREN HEMMA HOS MAMMA OCH PAPPA I 6INGkKER $ET iR INTE 4ORP UTAN 3VEK SOM UPPRyR 0k SID SKRIVER 0ERSSON OM SOM HAN SER DET *AN .YGRENS SVEK NiR HAN TACKADE NEJ TILL ATT BLI PARTILEDARE -AN ByR TACKA *A NiR 2yRELSEN +ALLAR 0ERSSON ²3kDAN iR MORALEN I RyREL SEN ² /+ DET LkTER FINT OCH DET _2 FINT 0ERSSON iR DUKTIG RETORISKT DUKTIG SKULLE

ViL HANS FANS KALLA DET NiR DET GiLLER ATT ANKLAGA PARTIKAMRATER FyR ATT SVIKA MORA LEN I RyRELSEN MEN GyR ETT UNDANTAG FyR SIG SJiLV 5PPRIKTIGT SAGT DET KiNNA OBEHAG LIGT DET KiNNS OROViCKANDE $ET GER MIG EN ANING OM VAD EN PERSON SOM 0ERSSON SKULLE KUNNA kSTADKOMMA I ETT SAMHiLLE MED EN ANNAN IDEOLOGISK ORIENTERING I ETT SAMHiLLE DiR MAN ROPAR EFTER ,EDAREN

EFTER &~HRERN $ET MEST ARROGANTA I 0ERSSON ARROGANTA MEMOAR FINNER JAG Pk SIDORNA 0ERSSON SKRIVER ²) MITT BARNDOMSHEM VAR TVk MEDLEMSKAP FULLKOMLIGT GIVNA MED LEMSKAPEN I 3VENSKA +YRKAN OCH I 3VENSKA "YGGNADSARBETAREFyRBUNDET IFRkGASATTES ALDRIG -EDLEMMAR I SOCIALDEMOKRATISKA ARBETAREPARTIET VAR VI DiREMOT INTE DEN TILLHyRIGHETEN VAR MER GRUNDLiGGANDE iN Sk 3OCIALDEMOKRATIN VAR EN DEL AV FAMILJENS IDENTITET $ET BEHyVDES INGET MEDLEMSKAP FyR ATT VISA VAR VI HyRDE HEMMA ² $ETTA iR ADVOKATYR OCH SKITSNACK Pk LiGSTA NIVk _R DET INTE ISTiLLET SJiLVKLART ATT MAN iR MEDLEM I EN ORGANISATION SOM iR ²EN DEL AV FAMILJENS IDENTITET² -iRK OCKSk ATT 0ERSSON SKRIVER 3VENSKA +YRKAN OCH 3VENSKA "YGGNADSARBETAREFyRBUNDET MED STORA !NFANGER MEN ICKE Sk VAD GiL LER SOCIALDEMOKRATISKA ARBETAREPARTIET $ET iR FyRMODLIGEN DENNA DIALEKTIK MELLAN VERKLIGHET OCH 0ERSSONS DRyMViRLD DEN FyRE DETTA STATSMINISTERN MENAR NiR HAN SKRIVER S ATT HAN MED TIDEN KOM ATT UTVECKLA EN EGEN PEDAGOGIK SOM BLAND ANNAT INNEBAR ATT HAN VID FyRELiSNINGAR BRUKADE AVSLUTA MED TVk FRkGOR ²_R VI yVERENS (AR NI FyRSTkTT ² 3VAREN BORDE REDAN Dk I 3yRMLAND FyR NkGRA DECENNIER SEDAN HA BLIVIT .EJ (ERR 0ERSSON VI iRO ICKE yVERENS EMEDAN ATT VI EJ HAVA FyRSTkTT

BO I CAVEFORS

FIB

SPiNNANDE OM IDENTITET &iRDEN GENOM MANGROVEN \ -ARYSE #ONDm \ ,EOPARD FyRLAG &RkN FyRSTA SIDAN DiR &RANCIS 3ANCHERS KROPP HITTAS I ETT TRiSK GREP DENNA ROMAN TAG I MIG OCH SEDAN LiMNADE DEN MIG INGEN RO FyRRiN JAG KOMMIT TILL SISTA SIDAN (iR FINNS Sk MYCKET 3ANCHERS DyD OCH DEN LIKVAKA SOM HkLLS yVER HONOM iR ROMANENS RAMBERiTTELSE

MEN DET VIKTIGA I BOKEN iR DET SOM BERiT TAS AV VAR OCH EN AV DE TJUGO PERSONERNA Pk LIKVAKAN 'ENOM DEM FkR VI OLIKA VERSIO NER AV 3ANCHER SAMTIDIGT SOM VI FkR DERAS EGNA HISTORIER !LLA BERyRS DE Pk NkGOT SiTT AV 3ANCHERS DyD BkDE DE SOM AVSKYR HONOM OCH DE SOM ANSER HONOM VARA GOD HJiRTAD (ELA BOKEN GENOMSYRAS AV FRkGAN OM IDENTITETEN &RiMLINGEN 3ANCHER HAR KOM MIT TILLBAKA TILL 'UADELOUPE ²FyR ATT SiTTA PUNKT AVSLUTA JA FyR ATT AVSLUTA EN RAS MED EN FyRBANNELSE yVER SIG² -EN VARIFRkN KOM HAN 6ILKEN FyRBANNELSE TALAR HAN OM OCH iR DET DEN ELLER ETT BROTT SOM HAR ORSAKAT HANS DyD 6EM VAR HAN EGENTLIGEN $ET iR DOCK INTE BARA 3ANCHERS IDENTITET DET GiLLER UTAN iVEN ALLA DE ANDRAS (iR FINNS VITA OCH SVARTA INDIER OCH MULATTER

ALLA TYPER AV BLANDNINGAR OCH ALLA STYRS DE

I OLIKA HyG GRAD AV DET FyRFLUTNA 3ANCHER SJiLV SiGS HA ALLA SORTERS BLOD I KROPPEN OCH DiRMED PERSONIFIERAR HAN OCKSk DET KREOL SKA

4ROTS 3ANCHERS VILJA ATT BLI DEN SISTA I SIN SLiKT KOMMER TVk UNGA KVINNOR ATT BLI HAVANDE MED HANS BARN -AN SKULLE KUNNA TOLKA DET SOM ATT DET iR OMyJLIGT ATT UNDGk SITT FyRFLUTNA MEN 3ANCHERS OCH DE ANDRAS HANDLANDE VISAR SNARARE DET OMyJLIGA I ATT LEVA KVAR I DET FyRGkNGNA -AN KAN INTE Gk TILLBAKA TILL NkGOT ²URSPRUNGLIGT² FyR NkGOT SkDANT FINNS INTE UTAN BARA Gk VIDARE FRAMkT UTIFRkN DET SOM iR +ULTUR OCH IDENTITET iR INTE NkGOT STATISKT Pk FyRHAND GIVET UTAN NkGOT SOM VI ALLA iR DELAKTIGA I ATT STiNDIGT FORMA OCH OMFORMA *AG REKOMMENDERAR VARMT DENNA ROMAN

DiR NUTID OCH HISTORIA GkR IN I VARANDRA DiR DE OLIKA BERiTTELSERNA BINDS SAMMAN SOM I EN ViV DiR DE TJUGO BYBORNAS HISTORIER BkDE FyRKLARAR OCH MOTSiGER VARANDRA (iR FINNS MyJLIGHETER TILL FLERA INTRESSANTA TOLK NINGAR SE TIDSKRIFTEN +ARAVAN MEN MAN KAN OCKSk NyJA SIG MED ATT NJUTA AV SPiNNINGEN DE SENSUELLA BESKRIVNINGARNA OCH DE MkNGA LIVFULLA KONKRETA DETALJERNA 4ACK -ARYSE #ONDm FyR DENNA FiRD

MARIANNE FORS

MENINGSFULLT $AGAR UTAN MENING \ -ICKE "ERG \"LUE 0UBLISHING &OTOGRAFEN -ICKE "ERG HAR EN LkNG RAD ByCKER BAKOM SIG $EN I HyST UTKOMNA $AGAR UTAN MENING iR EN SAMLING SJiLVBIOGRAFISKA TEXTER DiR NUET Pk yN .AXOS I DE GREKISKA +YKLADERNA OCH Pk ySTRA 3yDERMALM I 3TOCKHOLM VARVAS MED TILLBA KABLICKAR Pk DET LIV HAN LEVT OCH DE RESOR HAN GJORT $ET iR TEXTER FYLLDA AV SViRTA

NiRVARO OCH INTENSITET PRECIS SOM HANS FOTOGRAFIER "ARNEN OCH KVINNORNA iR DET CENTRALA ²2ESTEN iR SKIT² SKRIVER HAN Pk ETT STiLLE *AG FINNER HANS INSTiLLNING TILL ARBETE LIV OCH BARN SYMPATISK "LAND NU VERKSAMMA FOTOGRAFER SOM DEBUTERADE UNDER TALET TILLHyR HAN DEFINITIVT DE BETYDELSEFULLA &yLJAKTLIGEN HAR JAG SVkRT ATT FyRSTk TITELN Pk DENNA BOK

&yR DEN SOM VILL FyRDJUPA SIG I -ICKE "ERGS FOTOKONST FINNS DEN UTKOMNA 2ETRO /RDFRONT 'ALAGO

TOM CARLSON

EUROPA OCH POLEN %LENA OCH %UROPA \ ,ENA +ALLENBERG \ ,EOPARD FyRLAG `RET iR ) DEN SVARTA TRIANGELN SyDRA 0OLEN SyDRA 4JECKIEN OCH ySTRA 4YSKLAND

DiR LUFTEN iR MyRK AV SOT LEVER %LENA OCH -AREK MED SONEN *ANEK $EN LILLA FAMIL JEN FLYTTADE IN FRkN LANDSBYG DEN TILL HkLAN 'LIWICE -AREK iR ARBETSLyS ,ySNINGEN FyR HONOM LIKSOM FyR MkNGA ANDRA MiN I %UROPA iR ATT RESA DIT JOBBEN FINNS FyR HANS DEL GkR RESORNA TILL 3VERIGE +VAR I 0OLEN KLARAR %LENA TILLVARON MED IKONMkLNINGAR GUDSTRO OCH ViNNERNA /CH

FyRSTkS HUVUDANSVARET FyR SONEN *ANEK SOM DRABBATS AV +/, $ENNA KRONISKA LUNG SJUKDOM KOPPLAS FRiMST IHOP MED RyKNING MEN I DEN SVARTA TRIANGELN SKyRDAS MkNGA UNGA OFFER %LENA DELTAR MED +/, MAMMORNA I KAM PEN MOT SVENSKA 6ATTENFALL EN AV DE STyRS TA MILJyFyRSTyRARNA MED DE VINSTGIVANDE KOLELDADE KRAFTVERKEN -AREK LiNGTAR HEM FRkN SINA TILLFiLLIGA BOPLATSER I 3VERIGE &RkN HUSVAGNEN Pk DE NORRLiNDSKA LINGONFiLTEN ELLER FRkN VANDRAR HEMMETS VkNINGSSiNG NiR HAR JOBBAR I DEN EVIGT FyRSENADE TUNNELN 3ONEN FkR SOM DE ANDRA BARNEN ViNJA SIG VID EN PAPPA SOM SPORADISKT DYKER UPP MED SMk PRESENTER INKyPTA I 4YSKLAND %NGLAND ELLER 3VERIGE (AN HAR NiSTAN SLUTAT ATT RiKNA MED SIN PAPPA %LENA LiNGTAR EFTER SIN MAN OCH UNDRAR &AMILJEN HyR TILL DEN ViXANDE SKARA SOM INTE KVALAT IN SOM VINNARE Pk %5 MARKNA DEN -EN iNDk %LENA SiGER NEJ NiR -AREK VILL ATT DE ALLA FLYTTAR TILL 3VERIGE TROTS ATT DE SKULLE Fk EN BiTTRE BOSTAD iN I 0OLEN OCH KUNNA LEVA TILLSAMMANS SOM FAMILJ

fibsettlästhört

>

Polen är hennes land, där vill hon leva.

Kan hon överge grannarna, mammorna till de redan döda KOL-barnen? Varför drömmer alla om att bo i ett annat land än sitt eget?

Lena Kallenberg tar med Elena och Europa upp ett angeläget och växande problem.

Det är inte nytt. 60-talets arbetskraftsutvandring från södra Europa har lämnat efter sig ännu avfolkade byar exempelvis på Sardinien och Sicilien. Husen väntar fortfarande på sina ägare.

Det märkvärdiga är att någon i dag, i romanform, tar upp ämnet. Författaren har lämnat Stockholms innerstadsproblem därhän och skildrar vad ett äktenskap på distans innebär och där kontakten mellan man och hustru sker via mejl. Hon ställer frågor om arbetsrätt och människovärde och vad som händer med dem som blir kvar.

Lena Kallenbergs senaste roman är hennes hittills bästa. Det är stuns i språket och hon lyckas gestalta livet i Polen på ett trovärdigt sätt. Hon förmedlar till mig, som aldrig varit där, den av föroreningar allra vackraste solnedgången och känslan av den råa kylan och röklukten bakom de dubbla spetsgardinerna.

solveig giambanco

läsvärd skildring Som vi älskade varandra | Anders Paulrud | Bonniers

Författaren blev känd för sina böcker om Karlskrona, varav en gått som radioföljetong. Paulrud är född i Karlskrona, där denna bok delvis utspelar sig.

Vi får följa hur en grupp nära vänner, till följd av åren och “tidsandans krumbukter”, glider i isär. Skildringen börjar i nuet och blickar omväxlande tillbaka på hur kamratskapet och kretsen växer fram. På ett mycket skickligt sätt vävs kamratkretsens upplösning ihop med förtunningen, eller skall vi säga förskingringen av 1970-talets vänsterideal. Huvudpersonen, som troligen lånat lite livshistoria och några drag av författaren, reflekterar i tänkvärda pas-

sager över utvecklingen. Reflektionerna är ofta organiskt infogade i romanen, och känns inte som utfyllning eller påklistrade.

Det är på det hela taget en mycket läsvärd bok. Enbart den underbara skildringen av gamla Aftonbladets kulturredaktion motiverar att man läser boken.

ulf karlström

en god historia

Sista resan och andra berättelser | Maj Sjöwall & Per Wahlöö | Piratförlaget En god historia är aldrig fel om den berättas av någon som kan. Per Wahlöö (1926–1975), som var författare långt

innan böckerna om Martin Beck, Gunvald Larsson med flera var en som kunde konsten. Det är därför glädjande att Piratförlaget nu gett ut tre noveller med sjömotiv av Wahlöö och medförfattaren/livskamraten Maj Sjöwall.

Två ytterligare noveller av vardera författaren samt några texter kring skapandet av romanserien om ett brott kompletterar denna vackra volym, illustrerad av Gunnar Brusewitz, Vagn Jakobsen och Claes Wahlöö. Piratförlaget har tidigare gett ut flertalet av Per Wahlöös romaner, bland andra Mordet på 31:a våningen.

tom carlson

upprorstider

Mats Adolfsson| När borgarna brann Forntiden – 1499 | Del 1 av 3 | Natur & Kultur Journalisten från Västerås Mats Adolfsson har sedan barndomen varit fascinerat av att småländska bönder kunde göra uppror under medeltiden. I vuxen ålder resulterade det i tre band om just Svenska uppror varav det första föreligger i en trevlig layout på fint papper.

Nu är det ingen historik eller analys i akademisk historiografisk mening. Begreppet

uppror är medvetet vitt definierat och rymmer inte bara, eller ens i huvudsak, bönders handgripligt visade missnöje med en girig överhet. Adolfsson tar också med den härskande klassens inre uppgörelser och annat han hittar efter vägen. Serien borde rätteligen kallas Svenska uppror och kupper – eller dylikt.

Detta band börjar med en bra upptakt: Tunnes stora träluppror. I en mystisk forntid – gissningsvis kring 1000-talet – reste sig trälarna och bjöd emot i åtta slag innan stormännen i ett nionde lyckades dräpa Tunne och besegra dem. Där ligger kanske något symptomatiskt: trälar eller bönder gör uppror, håller ut mer eller mindre länge, men besegras till sist. Det som lärs ut av historien är just att trälar och bönder inte kan bilda ett eget storsamhälle

grundat på ett eget produktionssätt. Men de svenska bönderna har i alla tider lyckats att kämpa sig till kompromisser som förhindrat herrarna att göra dem till just trälar. De har ofta fått leva i svår fattigdom, men varit ralativt fria, åtminstone under denna tid fram till 1500.

Författaren resonerar inte på det viset.

Hans syfte är inte förklaringar utan att ge en katalog av trevligt berättade episoder i och kring den svenska historien som i någon vid mening kan knytas till upprorsbegreppet. Det blir en diger katalog – eller om man vill kalla det lexikon – ett flitarbete som förtjänar respekt. Bara i detta första band räknar jag till ca. 120 uppror, resningar, kupper och släktfejder. Allt i förebildlig kronologisk och geografisk ordning. Boken kan därtill tjäna som en kungalängd.

Jag föreställer mig att den mycket specialintresserade vill äga boken som ett referensverk, för att snabbt hitta och ordna in händelser. Andra nöjer sig med att låna den på bibblan.

Boken är illustrerad och en del bilder är nya för mig. Det är glädjande. Mindre roligt är att bilderna inte analyseras och de blir därför rätt stumma. En ganska typisk sak för många populärhistoriska verk.

Synd.

Däremot är de många kartbilderna alldeles utmärkta redskap för att fästa händelserna i rummet. Praktiskt taget varje

fib 39

kapitel och avsnitt är fÜrsett med en karta.

FĂśrebildligt!

Allt som allt är jag kluven, men glad fÜr mitt recensionsex.

wolf elz

bostadspamflett Hoppas jag hinner hem |Kristina Lugn | Teater Brunnsgatan Fyra

Mitt hem är min borg, Litet bo jag sätta vill, Tomtebolycka mü ingen fÜrtycka – de folkliga talesätten är münga när det gäller det käraste vi har nämligen vürt egna hem där vi kan vara ifred om vi har lust.

Det är dit vi kan bjuda vüra nära och kära, vüra vänner och släktingar. Nu vill Alliansen sälja ut vüra hyresrätter och gÜra bostadsrätter av Allmännyttan. Vi ska äga vür lägenhet och dom som inte har rüd eller inte für lün pü banken für

snällt vara utan hem och/eller vülla besvär.

Detta är en cynisk bostadspolitik. Och det är om detta och det privata ägandet som Kristina Lugn vill Üppna en debatt pü sitt speciella vis. Hon skriver ett poetiskt litet drama fÜr tvü personer: Tintin Anderzon och Monica Nielsen, pü sin alldeles egna Teater Brunnsgatan Fyra. Det är inte nügon nattmangling i nügon bostadsrättsstyrelse som beskrivs utan ett samtal mellan tvü kvinnor i en tvättstuga som stÜter och blÜter sina relationer typ mor /dotter. Och sü boendet fÜrstüs. Även om formen inte har med pamflett att gÜra sü vill fÜreställningen nog ta loven av den lilla otäcka broschyr som Stockholms stadhus givit ut och som lanserar och ,diskuterar Allas Fantastiska Rätt att Äga en alltfÜr ofta allt-

fÜr dyr lägenhet. Och sedan finns det inte nügra billiga hyresrätter kvar till ungdomar och äldre med dülig ekonomi. SÜren Brunes scenografi är som alltid mitt i prick. Här hänger som i en hangar eller ett ghetto alla handdukar och lakan pü rad med

nummer pü. Vackert färgade fÜrstüs. Och det dramatiska som händer är att dessa lüngsamt tas ned och läggs i en tvättkorg av gammal sort. Monica Nielsen vadar omkring i stÜvlar i tvättstugans vatten och Tintin Anderzon trippar lite obehagligt vanskligt pü de flytande trätrallarna och man tror att hon ska falla i med sina hÜga klackar och sin fina sammetskjol. Det är svürt att spela Kristina Lugns teatertexter men de klarar det med stor bravur. De mest poetiska formuleringar man kan tänka sig virvlar upp mellan dessa damer.

Elgigantens logga lyser Üver hela härligheten som en aftonstjärna. Och sü sjunger Monica Nielsen allt mÜjligt till gitarr, frün Tove Janssons HÜstvisa till Vad lever människan av? av Brecht. Alla som tycker att politisk teater ocksü kan handla om känslor bÜr absolut se detta provocerande poetiska stycke.

ann mĂĽrtens

Fler aktuella teaterrecensioner pĂĽ fib.se

INSAMLINGEN Falluja är en symbol fÜr USA:s massfÜrstÜrelse och det irakiska folkets motstünd mot ockupationen.

FĂśreningen IrakSolidaritets insamling gĂĽr oavkortat till offren fĂśr USA:s ockupation. www.iraksolidaritet.se, info@iraksolidaritet.se

pg: 116 73-1 Revisor: Tomas Bolme

Intresserad av kultur?

prenumerera pü vi mänskor!

Dü är Tidningen Kulturen nügot fÜr dig! Varje

prenumerera 6I -ÛNSKOR TAR UPP AKTU pü vi mänskor!

vecka utkommer vi med ett fullspäckat nummer med nyheter, porträtt, reportage, orädd kritik och mycket mer.

Välkommen att läsa Sveriges enda oberoende, kulturella nyhetstidning!

ELLA POLITISKA KULTURELLA

vi mänskor

6I -ÛNSKOR TAR UPP AKTU OCH SOCIALA FRËGOR UR ETT ELLA POLITISKA KULTURELLA FEMINISTISKT PERSPEKTIV OCH SOCIALA FRËGOR UR ETT FEMINISTISKT PERSPEKTIV &YRA NUMMER ËR KR &YRA NUMMER ËR KR 6I -ÛNSKOR PG 2ED ,INN£GATAN 'šTEBORG TEL VIMANSKOR GMAIL COM

PRIS

SEDAN

1947

NUMMER

40

KR

3/2007

VEM FOLKBIBLIOTEKET 6I -ÛNSKOR PG tar plats pü SCEN? 2ED ,INN£GATAN MARIA FRIBERG 'šTEBORG LESBISK HELG TEL VIMANSKOR GMAIL COM kulturpolitikens bortglÜmda ryggrad

gÜr konst av männen

vi mänskor FOLKBIBLIOTEKET kulturpolitikens bortglÜmda ryggrad

PRIS

SEDAN

1947

NUMMER

40

KR

3/2007

VEM tar plats pĂĽ SCEN?

MARIA FRIBERG gÜr konst av männen FOTOREPORTAGET:

LESBISK HELG

tills det inte längre behÜvs

FOTOREPORTAGET:

tills det inte längre behÜvs

paris/tokyo/gĂśteborg

milkymee

paris/tokyo/gĂśteborg

milkymee

6I -ÛNSKOR GES UT AV 3VENSKA +VINNORS 6ÛNSTER 6I -ÛNSKOR GES UT AV 3VENSKA +VINNORS 6ÛNSTER FšRBUND FšRBUND

jämställdhet fred miljÜ antiimperialism politik solidaritet kultur kvin-

nor recensioner rättvisakultur notiser jämställdhet fred miljÜ antiimperialism politik solidaritet kvin-feminism kalendarium antirasism nor recensioner rättvisa notiser feminism kalendarium antirasism

fibsettlästhört upp till kamp

Upp till kamp | Peter Birro | Mikael Marcimain | SVT-drama TC: – Vinnarna skriver historien. Efter vänsterns nederlag på 1980-talet har perioden 1965– 1975 fått ett löjets skimmer över sig. Men till skillnad mot även hederliga berättelser som Lukas Moodyssons Tillsammans lyckas Peter Birro och Mikael Marcimain fånga det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag tänker på scenen med den amerikanske desertören som talar på ett möte hos FNL-grupperna (som i sin likhet med ett frikyrkomöte påminner om arvet från de tidiga folkrörelserna), efteråt bjuder han tjejerna på cannabis och hoppar i säng med Rebecka. Det är för mig den tiden i ett nötskal. Överhuvudtaget är igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög.

NE: – Den här TV-serien är bland det bästa jag sett. Igenkänningsfaktorn kan jag dessvärre inte säga så mycket om. Men en sak jag inte känner igen från vår tid (förutom stencilapparaten) är principerna. Jag har en teori om att folk hade fler principer förr. På gott och ont.

Nu går det till exempel att vara uttalad vänsterpartist och samtidigt jobba med reklam.

Det tror jag var svårt då. Håller ni med mig?

ED: – Jag håller med Tom. Jag blev också oerhört berörd av Upp till kamp. Det var som mitt eget liv, jag är född 1947, och mitt liv tillsammans med Bosse som dog för fyra år sedan.

Det var politik, kärlek, musik. Jag hade glömt bort hur mycket musiken betydde. Och det klassmässiga som är suveränt skildrat genom arbetarkillen Tommy och överklasskillen Erik.

Tommy som måste stanna på stranden när Erik simmar ut med Lena, som de båda är förälskade i, för han kan inte simma. Jag tycker att Birro och Marcimain har fångat hela stämningen och det komplexa, det är ett suveränt foto och musiken binder ihop berättelsen så det skär i mig.

TC: – Apropå Nils teori om principerna. En vänsterpartist kunde nog se ut lite hur som helst, då som nu. Men i kretsarna kring KFML och r-arna som Birro och Marcimain skildrar var det nog som Nils säger. Det fanns principer och allt individuellt var underordnat det övergripande uppdraget, att förändra samhället i grunden. Då först kunde människan bli fri.

Carsten Palmaer skriver i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag om vilket oerhört auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före. Socialdemokraterna och facket var med på den båten. Men ur den miljön växte ungdomsrevolten och strejkerna.

NE:– En intressant grej slog mig. Det var Tommys pappa som sa det. Det handlade om att socialdemokratins största misstag var att de inte sög upp de radikala ungdomarna utan att de istället tog avstånd från dem. Vad tror ni om det resonemanget?

TC: – Jag uppfattar nog den utveckling Tommys pappa genomgår som lite av ett önsketänkande. I alla fall var han ett undantag. Socialdemokratin accepterades av den ekonomiska makten så länge man ”höll rent” åt vänster. De vanliga gråsossar som vänstern borde kunna nå, stöttes bort av talet om ”socialfascister” och klassförrädare. Inom FiB/K gjorde vi liknande misstag.

ED: – Nu när jag har sett hela serien tycker jag att den också är en väldigt bra historielektion.

Till exempel fick vi se hur socialdemokraterna registrerade kommunister och medlemmar i palestinarörelsen. Rebecka blev avskedad från sitt jobb, liksom andra unga kvinnor och män. Andra fick aldrig de jobb de sökte på grund Läs mer om Upp till kamp på nästa uppslag. Hans Isaksson recenserar serien.

av sitt engagemang. Och just engagemanget är så starkt i den här serien. Man månar inte bara om sitt hem och det egna, utan arbetar tillsammans för en bättre värld. Det är, tycker jag, en väldig skillnad mot hur många unga lever idag, SAF lyckades på många sätt att ta över makten över tänkandet och man lyckades med att ”satsa på dig själv” som Annifrid Lyngstad gjorde reklam för.

Sammantaget tycker jag att Upp till kamp är en av de bästa serier jag har sett. Och den sista delen med Tommy och Rebeckas bröllop påminner mig om den fantastiska bröllopsscenen i Dear hunter. Och slutet kommer jag aldrig att glömma. Upp till kamp har fått mig att reflektera över mitt eget liv och vad jag gör i dag. Kampen fortsätter!

NE: – Med Upp till kamp har man velat skildra precis allting vad gäller 68-generationen men någonstans på vägen har man dessvärre glömt bort var man vill lägga tyngdpunkten.

Vill man berätta en gripande historia om ett gäng på fyra personer eller vill man med hjälp av fyra personers livsöden dramatisera en epok? Välja måste man, annars blir båda alternativen lidande.

Nu tycker jag ändå att det man lyckats bäst med – och verkar ha lagt mest krut på – är det sistnämnda. Upp till kamp är en otroligt häftig och intressant tidsresa tillbaks till en inte alltför avlägsen dåtid. Skådespeleriet är superbt, lyhördheten i regin total. Det känns ibland nästan som att man tittar på en dokumentärfilm om fyra tydliga representanter för ett mytifierat svenskt 60-tal.

Det som brister är att man försökt trycka in en dramatiskt gripande historia om ett kompisgäng mellan dessa fyra karaktärer.

Historien om detta gäng känns påklistrad och inte alls lika trovärdig – eller för den del – gripande som serien i övrigt, vilket gör att helhetsintrycket naggas i kanten.

Känslan som biter sig kvar är i alla fall att man lyckats med att måla ett gäng gripande, tankeväckande och vackra tavlor men inte riktigt haft förmågan att sätta samman dessa till en utställning som får de individuella tavlorna att växa i ett kollektiv.

Och där har vi ju en utav de påstått största skillnaderna mellan nu och då.

tom carlson, f 1951, eva dahlman, f 1947, nils edwall, f 1980

? t e h i r f s n o i k g i l s e i r t s i l Rea

fibrätt&rådligt

är jag skrev en artikel om åtalet mot pastor Green för några år sedan, påpekade jag att religionsfriheten enligt vår regeringsform (RF) är en av de ytterst få friheter som inte får begränsas genom vanlig lag. Endast förbuden mot dödsstraff och tortyr är lika ovillkorliga. Jag tillät mig yppa tvivel om det rimliga i att ge religionsfriheten ett fullt så starkt konstitutionellt skydd.

En läsare hörde av sig. Enligt hans uppfattning förtjänar friheten att utöva religion sitt skydd enligt RF. Han påminde om att kampen mot konventikelplakatet, en förordning från 1726 som förbjöd folk att samlas till religionsutövning annat än i hemmet, markerade ett viktigt skede i kampen för demokrati i vårt land. Inte förrän 1858 blev förbudet upphävt.

Uppvuxen i ett frikyrkligt hem som jag är, är det mitt bestämda intryck att troende människor inte är värst intresserade av religionsfrihet. Däremot väckte namninsamlingen för att bevara ”kristendom” som skolämne stort engagemang i frikyrkliga kretsar på sin tid.

Religionsfriheten är i själva verket något som bör ligga den religiöst likgiltige varmt om hjärtat. Den innebär ju också en frihet att slippa religion och en rätt att propagera mot religiösa företeelser och att häda – vilken religion som helst, bör man kanske tillägga i dessa förintelsekonferensernas och rondellhundarnas dagar.

Religionsfrihetens starka skydd i vår RF från 1974 är egentligen följden av ett olycksfall i lagstiftningsarbetet. När grundlagen skulle antas 1973, fanns en bred opinion mot att RF tillät att i stort sett alla demokratiska fri- och rättigheter skulle kunna omintetgöras

genom vanlig lag. Att riksdagen ändå antog RF i det skicket berodde på att de oppositionella var utlovade snabba lagändringar.

Under det utredningsarbete som följde i olika omgångar inventerade man vilken grad av skydd som de olika rättigheterna kunde ges. Man kom fram till att lagstiftaren borde ha möjlighet att begränsa exempelvis yttrandefriheten i en mängd olika situationer som inte kunde preciseras i själva grundlagen. Där fick man alltså nöja sig med mer generella formuleringar.

Men religionen framstod under 1970-talet som en så beskedlig och föga livskraftig företeelse att lagstiftaren kunde kosta på sig att ge friheten att utöva den ett absolut skydd mot begränsningar genom vanlig lag.

Utredningsförslagen på dessa punkter (liksom tortyrförbudet och förbudet mot dödsstraff) blev alltså ett sätt att blidka opinionen mot den ursprungliga versionen av RF. Föga kunde lagstiftaren då ana i hur hög grad situationen skulle komma att förändras på bara några decennier. Nu är muslimerna i Sverige fler än pingstvännerna någonsin var. Banden mellan staten och Svenska kyrkan är klippta.

Nu går nye fp-ledaren Jan Björklund ut hårt mot religiösa friskolor. Den som på frågan om hur världen kommit till säger att Gud har skapat den ska enligt Björklund inte få sitt svar godkänt.

I princip är detta riktigt, tycker jag. Skolan och religionen ska hållas isär. Detta skedde i Frankrike redan under 1800-talet. Fast fp får väl i någon mån skylla sig själva att det blivit så här. Det är ju framför allt de nuvarande allianspartierna som velat gynna framväxten av friskolor.

En mer realistisk formulering av religionsfriheten fanns i 1809 års RF. Dess berömda § 16 förpliktade kungen att ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. I praktiken tolererar vi inte större religionsfrihet än så. Den som säger något annat ljuger.

»Religionen framstod under 1970-talet som en så beskedlig och föga livskraftig företeelse att lagstiftaren kunde kosta på sig att ge friheten att utöva den ett absolut skydd mot begränsningar genom vanlig lag. «

Foto: Elvine Lund

N

ingemar folke text

fib 41

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i föreningen fib-juristerna (www.tffr.org).

fibfilm

Revolution, någon?

P FiB:s filmrecensent Hans Isaksson om SVT-serien Upp till kamp.

hans isaksson text

eter Birros sextimmars långa och mycket ambitiösa filmserie Upp till kamp! i regi av Mikael Marcimain visades nyligen i TV1.

Serien har följt fyra senfyrtiotalistiska göteborgare, Lena, Tommy, Rebecka och Erik under åren 1966 – året för de första större Vietnamdemonstrationerna – och fram till hösten 1976.

Då filmens handling slutar hade FNL nyss segrat och – för att inte säga ”men” – Maud Olofssons guru Torbjörn Fälldin bildat den

första icke-socialdemokratiska regeringen på 44 år. Nixon hade fått rött kort av kongressen. Att USA snart skulle vara i färd med att ladda om under den blivande fredspristagaren, liberalen Carter, och skicka vapen och instruktörer till reaktionära muslimer i Afghanistan samt sätta upp en enhet för ökenkrig under Carterdoktrinen, som syftade till att försvara oljan i Persiska Viken – det tänkte ännu ingen här hemma på. ”Om du jagar ut vargen ur ditt hus, se upp så att inte tigern smyger in genom bakdörren”, sade kineserna, men det skulle ta minst 15 år innan historien kunde övertyga oss om vem som var varg och vem som var tiger. Att Sovjetunionen snart skulle försvinna visste heller varken vi, kineserna eller ens CIA. Lena är vid pjäsens slut missanpassad lärare med oklar anknytning till KFML(r).

Hon skall återuppta en sångarkarriär, nu i Tältturnén. Tommy är nu en före detta arbetare, före detta flummare. Nu är han AA:are och tystad radiojournalist. Rebecka är läkare, röstar VPK och tänker åka till Tel el Zatar. Hon är trakasserad av sjukhusspionen Lindqvist, som inom parentes sagt ännu i ”Därmed skedde det, att den aktiva sidan, utvecklades av idealismen, i motsats till materialismen…”

Karl Marx: från den första feuerbachtesen.

tjugo år gjorde fortsatt karriär under Göran Johanssons beskydd, till dess han åkte dit för porrsurfande, inte för spioneri.

I seriens epilog gifter sig Tommy och Rebecka efter långt buret lidande.

Lena sjunger för brudparet i kyrkan.

Bröllopsfesten går av stapeln – det enda som snart överhuvudtaget skall gå av stapeln i Göteborg - på Eriks ägandes krog, där nyligen arkitekterna bakom det historiska regeringsskiftet 1976 på hans inbjudan firat valvaka. Maten tillagas och serveras av Eriks

underbetalda personal, som inte vågar vara med i fackföreningen. Erik, som dör alldeles på slutet och befriar därmed världen från en rätt störd, fifflande överklassbrat. De övriga är på väg att lämna den arbetarklass de delvis tillhört. Dags för nästa kapitel?

Birro har gjort så gott man kan begära för att reproducera dåtiden i Göteborg. Att i en historisk film fyrtio år post festum för senare generationer förmedla de stämningar som bar upp 60-70talens rörelse blir dock lätt som att som när ett barn smygtittar på föräldrarnas sovrumsaktiviteter: ”Varför gör de på detta löjliga viset?”.

Tillåt mig att upprepa: Historisk tid är framför allt en fråga om nutidens historia.

Oavsett om berättaren är Snorre Sturlasson, Herman Lindquist eller Peter Birro – speglas hans uppfattning om dagsläget. Är det därför som den framgångshistoria som Vietnamrörelsen i Sverige var, i Birros film närmast gestaltas som en tragedi? De nederlag som arbetarklassen och arbetarrörelsen, här och internationellt, upplevt under de senaste 30 åren, och som filmens hjältar aldrig kunnat ana, färgar hela serien.

Men förhållandet att livet slutar med döden behöver väl inte förvandla alla biografier till elegier? Titlar som Upp till kamp! och Arbetarklassens sista hjältar blir i sammanhanget ironiska och får en att tänka på allsång av Internationalen på en student-

skiva i Täby eller ”Working Class Hero” på ett Reinfeldtmoderat valmöte. Nederlagen bejublas och hånas av överklassynglen i Täby och Djursholm.

I den gulaste pressen, SvD och i Expressen, allsångarnas husorgan, jublade man följaktligen över att blott 515 000 tittare såg första delen av Upp till kamp! – och därefter blev det än färre. I åldersgruppen 25-39 år var bara 4,8 procent av tittarna med. Som vanligt drog man snabbt den önskade slutsatsen: unga människor vill numera inte

göra uppror! Och eftersom alla revolutioner i alla tider förut initierats och dominerats av ungdomar blev den än mer lugnande konklusionen: Folk vill alltså överhuvudtaget numera inte göra uppror – dvs mot oss! Det är förstås bara en besvärjelse, alternativt en rekommendation, men som vanligt förklädd som en beskrivning av fakta. För att köpa denna analys måste man dock först tro på att Birros film verkligen propagerar för uppror! Det finns mycket som talar däremot. ”It’s not about politics - it’s the characters, man! Det är hjärtat och det allra innersta som intresserar mig. Resten är bullshit.” säger Peter Birro i en intervju med ett gillande citat från den begåvade och alltmer omöjlige högerfilmregissören bakom bl a The Deer Hunter. Det var alltför lite av vad Michael Cimino och Birro kallar ”bullshit” (dvs politik) i denna serie, trots att serien interfolieras av tidstypiska journalfilmer, bl a från aktivisternas konfrontationer med polisen, spelsekvenser från Vietnammöten och en myckenhet proggmusik.

Peter Birro deklarerar att han har sitt hjärta i arbetarklassen. ”Även om jag har lyckats i mitt skrivande, så kommer jag alltid att slå ur underläge. …Det är min kreativa kärna som jag vårdar ömt.” Det vare mig fjärran att rakt av ifrågasätta Birros självkarakteristik. Det är dock snarare regel än undantag att författare och filmskapare, för att inte tala om borgerliga ledarskribenter

Foto: Marcimain-van Hoytema.

fib 45

I Europa brinner barrikaderna och i Sverige börjar en politisk rörelse att vakna till liv. FNL-gruppen: Marjut (Amanda Ooms), Fredrik (VictorTrägårdh), Annica (Ida Redig), Alexander (Harald Lönnbro), Göran (David Dencik), Lena (Fanny Risberg) och Katarina (Hanna Lekander). Foto: Marcimain-van Hoytema.

och finansministrar, hävdar att de står på småfolkets, och till och med arbetarklassens sida – i synnerhet i historiens backspegel.

Sympatin utsträcks dock mera sällan till att gälla även arbetarklassens eller vänsterns organisationer: Frågan bör ställas om det tyvärr inte är just arbetarklassens nederlag, förödmjukelser och dess organisationers svek som utgör Birros ”kreativa kärna”.

Den som han ofta vårdar alltför ömt, t ex i ”Arbetarklassens sista hjältar” och i ”Upp till kamp!”

Slår Birro verkligen ur ”underläge” – eller slår han i stället på en som ligger? Att i en tid, då arbetarrörelsen, inte bara i Sverige, synes vara nere för räkning, upprörs knappast den medelklass, som dominerar teaterpubliken, av att se ”proletära karaktärer” i Arbetarklassens sista hjältar i deras ynkedom och alkoholism, eller av att se SAP eller kommunister – snarare än USA:s fortsatta (och högaktuella) folkmordspolitik - kritiseras i den aktuella filmen.

Dessa bedömare drar måhända fel slutsatser av tittarstrejken – bland annat genom att något förhastat förutsätta att Birros film vore revolutionär. Och å andra sidan

»Att i en historisk film fyrtio år post festum för senare generationer förmedla de stämningar som bar upp 60 och 70-talens rörelse blir dock lätt som att som när ett barn smygtittar på föräldrarnas sovrumsaktiviteter: ´Varför gör de på detta löjliga viset?`» genom att förtränga att klasskampen även idag faktiskt går vidare. Man behöver inte tillgripa någon nostalgi för att skildra den.

Vi har faktiskt nya hjältar och (nygamla) skurkar. Såväl som FNL som vietnamaktivisterna segrade faktiskt – att inga segrar varar för evigt är inget att gnälla över. Vi är inte betjänta av att få de arbetandes och de progressivas nederlag gång på gång nedkört i halsen. Detta antingen det verkställs av moderater eller som närmast tragedi hos Birro. Då söker sig folk antagligen till kulturen på andra vägar, även där man minst anat den – till och med i den 70 år gamla farsen Söderkåkar, där arbetarklassen triumferade och som gick i TV4 samtidigt med avsnitt 1 av Birros film.

Ty man måste alltid ställa sig frågan om vad den gör, som tror på skildringens budskap – dvs inte på den titel som författaren

välja att marknadsföra sitt alster under. Det är i föreliggande fall mycket tveksamt om åskådaren skulle ge sig på att ånyo gå ”upp till kamp”. Var det verkligen meningen?

Filmen är en drömfabrik. Filmer må allvarligt syfta till att skildra verkligheten eller historien. För att stora mängder folk skall ha glädje av dem måste de dock helst också gestalta våra drömmar. Drömmarna må vara individuella, banala, som att träffa den perfekta partnern. De må vara förljugna, kvasireligiösa, som när en grupp ”vanligt folk” utan mycket ansträngning vinner en internationell körtävling. Eller kollektiva, framåtpekande, som att äta gröt tillsammans och sparka fotboll i snön mot ett mål – eller att rentav utmana makten och vinna.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia.com/~u47210515/

FIBKRyNIKA

&OTO &yRSVARETS "ILDBYRk

EN HJiLPANDE HAND

§

EVA MYRDAL TEXT

$ET iR TANKEN SOM RiKNAS¦ ¯ SkNT NYS !TT INTE GyRA SKILLNAD Pk DET SOM iR TiNKT OCH DISKUTERAT OCH DET SOM iR UTFyRT iR ATT STAMPA UPP DAMM FyR SiMRE SIKT $EN SOM iR FAST I ±$ET iR TANKEN SOM RiKNAS² VkGAR INTE PRyVA IDmER UTAN TILLSTkND FRkN DEM SOM BESTiMMER 0ASSAR MAKTHAVARE PRIVAT SOM SAMHiLLELIGT SOM HAND I HANDSKE ±*AG HAR RENT MJyL I PkSEN² iR EN LIKA BEGRiNSANDE SLiKTING ²6iND UT OCH IN Pk MITT LIV JAG HAR INTE TiNKT FEL ELLER LiST FyRBJUDNA TEXTER OCH JAG KAN BEVISA DET¨² $EN SOM KiNT AV EN HJiLPANDE HAND VET ATT DET iR HANDLINGEN SOM RiKNAS %N SVkR TANKE TYDLIGEN EFTER SOM DEN HyR IHOP MED FRkGAN OM ANSVAR OM DET GkR GALET !NSVAR PETAR MAN GiRNA IFRkN SIG MED DEN DiR FyRSTA OTYDLIGHETEN ±$ET iR TANKEN¨² -EN BLIR DU BEHANDLAD SOM SKIT OCH FARIT ILLA AV DET iR DET INTE DITT BEKYMMER VAD MiNNISKAN ±EGENTLIGEN² MENADE !TT DU SOM DRABBATS SKALL SYSSLA MED DEN ANDRES yNS KAN OM kTERUPPRiTTAD RESPEKT iR YTTERLIGARE EN AV DE BEGRiNSANDE IDmERNA +VINNOR SOM RkKAT ILLA UT LkTER SIG OFTA DRABBAS AV DEN $E TROENDE KAN yVERLkTA FRkGAN OM SKULD OCH FyRLkTELSE DIT UPP 6I ANDRA KAN FRkGA EFTER KONKRET GiRNING OCH SEDAN Gk VIDARE -AN kNGRAR SIG OCH RiTTAR TILL ELLER Sk GyR MAN INTE DET 3OM UTSATT HAR DU DITT HUVUDSPkR ¯ OCH DITT MkL iR ATT Fk DET BiTTRE

EVA MYRDAL iR MUSEI INTENDENT OCH BOSATT I SKARPNiCK

3AMVETE iR BRA ATT HA OM MAN SKALL BYGGA EN BiTTRE ViRLD MEN MAKTHAVARE iLSKAR INTE SAMVETE UTAN SKULD KiNSLOR AV DET DIFFUSA SLAGET !NSVARIG FyR SVENSKE KUNGENS HiRJNINGAR I TALETS %UROPA iR INTE NkGON I 3VERIGE IDAG )NTE HELLER FyR SIN FyRiLDRAGENERATIONS

§(AR DE FRkGAT OM VI iR yVERENS OM ATT 3VERIGE SKALL Gk I KRIG MOT !FGHANISTAN Pk &yRENTA 3TATERNAS SIDA OCH UNDER LEDNING AV .!4/ ¦ SAMHiLLSBYGGE (iR HAR VI ANSVAR BARA VAD GiLLER VkRT EGET FyRHkLLNINGSSiTT TILL RESULTATET OCH DET FORTSATTA BYGGET SOM TILL FRkGAN OM SVENSKA SOLDATER I .ATOS OCKUPATIONSARMm I !FGHANISTAN TILL EXEMPEL -EN DET iR ETT TUFFT LiGE ¯ PROPAGANDAAPPARATEN MAL Pk /CH DE BEGRiNSANDE FyRESTiLLNINGARNA PUMPAS UT -AKTHAVARE SiGER ±2ESPEKT FyR DEMOKRATISKT FAT TADE BESLUT² "ETYDER VAD !TT DU SKALL HkLLA KiFT -EN HAR DE FOLKVALDA STiLLT FRkGAN iRLIGT TILL OSS (AR DE FRkGAT OM VI iR yVERENS OM ATT 3VERIGE SKALL Gk I KRIG MOT !FGHANISTAN Pk &yRENTA 3TATERNAS SIDA OCH UNDER LEDNING AV .!4/ (AR DE FRkGAT OSS OM VI VILL VARA MED OCH BETALA FyR SVENSKA SOLDATER I !FGHANISTAN 3OLDATER SOM NU ARBETAR UNDER .!4/S NYANTAGNA 2ULES OF ENGAGEMENT $ET iR REGLER SOM TILLkTER DET DE KALLAR ±FyREBYGGANDE ANFALL± 3KJUT FyRST FRkGA SEN (AR DE FRkGAT OSS OM VI TILLkTER ATT SVENSKA SOLDATER ARBETAR FyR &yRENTA 3TATERNAS REGERING I ETT KRIG NiR DE yPPET FyRKLARAT ATT DE INTE FyLJER 'ENnVEKONVENTIONEN &RkN OCH MED MAJ HAR DE SVENSKA TRUPPERNA LOV FRkN SVENSKA REGERINGEN ATT BiRA .!4/ EMBLEMET Pk UNI FORMEN _R DET MED VkRT GODKiNNANDE +ONFRONTERA DE ANSVARIGA RIKSDAGSLEDAMyTERNA I yPPEN DEBATT Pk GATOR OCH TORG 4A HEM DE SVENSKA SOLDATERNA FRkN !FGHANISTAN

FIBFyRENAR

FIB

+5,452&2/.4 T t ba

EU De

Freds- eller krigsprojekt?

24/11 kl 1430-1600 ABF-huset (Sveavägen 41), Z-salen.

-ODERATOR "IRGITTA $AHL FyRE DETTA TALMAN

%VA -YRDAL FRkN FyRENINGEN &OLKET I "ILD INLEDER /LA -ATSSON 3VENSKA &REDS 3KILJEDOMSFyRENINGEN 0AUL *ONSSON SAKKUNNIG M +ARIN %NSTRyM RIKSDAGSLEDAMOT M )NGELA -kRTENSSON &OLKRyRELSEN .EJ TILL %5 'ySTA (ULTHmN FyRFATTARE OCH JOURNALIST -ARTIN 3CHIBBYE REDAKTyR &OLKET I "ILD +ULTURFRONT !RR &OLKRyRELSEN .EJ TILL %5 ¯ 3THLM &OLKET I "ILD +ULTURFRONT 3THLM

-yT &I" Pk !"& &I" KOMMER ATT NiRVARA Pk SOCIALISTISKT FORUM Pk !"& HUSET I 3TOCKHOLM DEN NOVEMBER $iR KOMMER OCKSk +ESSLES OCH -YRDALS !FGHANISTANUTSTiLLNING ATT VISAS ,iS MER Pk WWW FIB SE

+d0 )NBUNDNA kRGkNGAR 4RyTT Pk SyNDERTRASADE SKRYNKLIGA OCH GULNADE TIDNINGAR &OLKET I "ILDS kRGkNGAR OCH FINNS NU ATT BESTiLLA I PRYDLIGT RyTT KLOTBAND 3iTT IN KR Pk &I" + S POSTGIRO OCH ANGE VILKEN kRGkNG DET GiLLER Sk BJUDER VI PORTOT 0k VkR HEMSIDA WWW FIB SE KAN DU iVEN BESTiLLA iLDRE kRGkNGAR

'ULLERSSTIPENDIET TILL "OSTRyM &OTOJOURNALISTEN $ONALD "OSTRyM HAR TILLDELATS .ORDISKA MUSEETS 'ULLERSPRIS FyR ) MOTIVERINGEN SKRIVER MAN ATT HAN ²GENOM EN RAD STARKA FOTOGRAFISKA REPORTAGE UTFyRDA UNDER MkNGA kR HA kSTADKOMMIT EN INSIKTSFULL DOKUMENTiR SKILDRING AV EN AV ViRLDENS ALLVARLIGASTE OCH LiNGST PkGkENDE ViPNADE KONFLIKTER DEN MELLAN )SRAEL OCH 0ALESTINA ² &I" GRATULERAR

-ASSOR AV EXTRA LiSNING Pk

FIB SE

.iSTA &I" KOMMER DEN DECEMBER 4EMA &yRSVARET .ATIONEN

(iR KAN DU KyPA &OLKET I "ILD !2,!.$! 0RESS 3TOP 3KY #ITY "/2`3 0RESSBYRkN "ERGSLENAGATAN '_6,% 0RESSBYRkN *iRNViGSSTATIONEN $*523(/,- "OKHANDELN I $JURSHOLM

6ENDEViGEN '_6,% !LTERNATIVBODEN ,YKTAN +YRKOGATAN 'd4%"/2' !KADEMIBOKHANDELN .ORRA (AMNGATAN 0RESSBYRkN #HOCOLAT #ENTRALHUSET .ILS %RICSONPLATSEN 0RESSBYRkN .ORDSTADSTORGET 0RESS 3TOP 'yTEBORG $ROTTNINGGATAN 2yDA 3TJiRNAN &JiRDE ,kNGGATAN " (%,3).'"/2' 0RESSBYRkN 3TORTORGET 0RESSBYRkN #ENTRALHALLEN +NUTPUNKTEN *d.+d0).' "OKCAFmT I *yNKyPING 3VAVELSTICKSGRiND 0RESSBYRkN "ANARPSGATAN +!2,3(!-. !NTIKVARIATET "ODE #ARLSHAMN 2ONNEBY GATAN +!2,34!$ (ANSSONS 4OBAK *iRNViGSGATAN ,).+d0).' 0RESS 3TOP ,INKyPING

4RiDGkRDSTORGET ,5.$ 0RESSBYRkN #ENTRALSTATIONEN 0RESS 3TOP ,UND +LOSTERGATAN " -!,-d +ULTURCENTRET 'LASSFABRIKEN TIDIGARE #AFm GLASSBUTIKEN +RISTIANSTADSGATAN 0RESSBYRkN !VGkNGSHALLEN #ENTRALSTATIONEN 0RESSBYRkN 3yDRA &yRSTADSGATAN " 2yDA 3TJiRNAN 9STADSGATAN 4IDSKRIFTSBUTIKEN 4IDSKRIFTSVERKSTADEN 3KkNE 3yDRA &yRSTADSGATAN ./22+d0).' 0RESSBYRkN 2EPSLAGAREGATAN !

2yDA 3TJiRNAN (yRNGATAN 0!24),,% 0RESSBYRkN 'AMLA +RONViGEN 3/,.!: 0RESSBYRkN #ENTRUMSLINGAN 0OSTGkNGEN 34/#+(/,- !KADEMIBOKHANDELN -iSTER 3AMUELS GATAN (ANDEL 6ANDEL dSTGyTAGATAN (kLLPLATSENS 4 4 &OLKUNGAGATAN 0RESSBYRkN 3TORA HALLEN #ENTRALSTATION 0RESS 3TOP 'ALLERIAN 2EGERINGSGATAN 0RESS 3TOP 'yTGATAN 0RESS 3TOP 6iSTERMALM 3ANKT %RIKSGATAN 3T 0AULS "OK PAPPERSHANDEL 3T 0AULSGATAN 3yDERBOKHANDELN 'yTGATAN 35.$36!,, "OKCAFm 2yDA 3TJiRNAN 3TORGATAN 0RESSBYRkN %SPLANADEN 3UNDSVALLS 4OBAKSAFFiR 3TORGATAN " 35..% +VARNGATANS TOBAK *iRNViGSGATAN 5-%` -INGUS BOK SKIVBUTIK 3KOLGATAN 0RESS 3TOP 5MEk 7IKTORIAGALLERIAN

+UNGSGATAN 5$$%6!,,! 0RESSBYRkN 4ORP 5003!,! !KADEMIBOKHANDELN ,UNDE1 &ORUMGAL LERIAN 0RESSBYRkN 3 T 0ERSGALLERIAN 2yDA 2UMMET $RAGARBRUNNSGATAN 5PPSALA "OKCAFm +UNGSGATAN 6!2"%2' 0RESSBYRkN "USSTATION 6_8*d 0RESSBYRkN 3TORGATAN d34%235.$ 0RESSBYRkN *iRNViGSSTATIONEN

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se