FiB#9-2007

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 9 2007 • 45 KRONOR

FOLKETiBILD

HASSE ALFREDSSON LIBANON EFTER KRIGET KÄRNFAMILJEN I BLÅSVÄDER

fibnio2007

På egna ben sedan 1972

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye Redaktionskommitté: Eva Wernlid, Peo Österholm, Eva Myrdal, Bengt Rydsjö, Pia Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Solveig Giambanco, Eva Dahlman, Cecilia Irefalk, Martin Schibbye, Lisa Forsberg.

Debatt: debatt@fib.se Sett Läst Hört: slh@fib.se Bokklubbsansvarig: Tom Carlson Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Bokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stödprenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfrontnio2007

hans o sjöström

svår tid för satir 8

Det är inte så lätt att vara lustig idag, säger Hasse Alfredsson i en intervju om satir, svenska soldater i Afghanistan och humorns framtid.

sara ojasoo & anna roxvall

libanon 12

Kriget sommaren 2006 drabbade södra libanon hårdast. Byn Aita Ech Chaab, som ligger vid gränsen till Israel, blev nästan helt utraderad. De flesta invånarna har återvänt till sina hus men reparationerna är långt ifrån färdiga.

pia roxell

kärnfamiljen 16

Kärnfamiljen är på allas läppar. Är den här för att stanna eller är den bara en historisk parentes. Frilansjournalisten Pia Roxell ger sig ut på minerad mark.

elisaveta gräsbäck

att åldras 30

Under sitt arbete inom äldreomsorgen har Elisaveta Gräsbeck slagits av hur ensamma många av dem verkar. Till slut tog nyfikenheten överhand och på sin lediga tid besökte hon tre äldre kvinnor för att söka svar på sina frågor.

jan jörnmark

övergivna platser 22

Med kameran har Jan Jörnmark skildrat platser i Sverige som inte överlevt.

Boken Övergivna platser har blivit en försäljningssuccé. För FiB skriver han nu om sitt fotograferande och menar att vi måste orka se framåt.

sverigebilden 4

kurt junesjö krönika 35

jorden runt 5

hans johansson fibomat 44

fib noterat 6

jan myrdal skriftställning 45

thaher pelaseyed krönika 7

ingemar folke juridik 46

al-kubaysi intervju 19

föreningen 47

eva myrdal krönika 25

hans lindström sista sidan

recensioner sett/läst/hört 30

fibnio

dolkstötsmyten nda sedan USA:s brottsliga krig i Irak började gå dåligt har president Bush och hans administration värjt sig mot alla jämförelser med Vietnamkriget. Orsakerna till detta är uppenbara.

Skulle USA:s befolkning få klart för sig att de återigen får offra sina barn och stora summor i ett meningslöst imperialistiskt äventyr, skulle antikrigsrörelsen i USA växa kraftigt.

Trots sitt massmediala övertag har USA fått se sitt anseende dala i hela världen. Aldrig har landet varit så ifrågasatt. Enligt en nyligen publicerad undersökning som BBC beställt har förtroendet bland världens befolkning för Förenta Staternas agerande i världen rasat från 64 procent år 2000 till 37 procent 2007.

Allt medan svenska massmedier fortsätter att okritiskt återge USA: s version av kriget. De förmedlar en bild av att det pågår ett inbördeskrig i Irak med ett meningslöst sekteristiskt våld. Men det finns mycket som talar för att det är USA och dess allierade som står bakom huvuddelen av det till synes meningslösa dödandet av civila i landet. Deras våta dröm är att få kriget att löpa längs religiösa och etniska banor. Det har man inte lyckats med, men det man lyckats med är att få de förrädiska irakiska compradorpolitikerna att arbeta i denna splittrande riktning. Trots den skeva nyhetsförmedlingen anser majoriteten av det svenska folket, att det var fel att USA anföll och ockuperade Irak. Men tack vare samma skeva nyhetsflöde anser också majoriteten av svenskarna, att måste USA stanna kvar och ordna upp den blodiga situationen.

Därför är det en uppgift för oss antiimperialister att få folk att förstå att USA är roten till våldet i Väst- och Centralasien och att USA måste lämna Irak. Nu har till och med president Bush börjat göra jämförelser mellan Vietnamkriget och Irakkriget. Han hänvisar visserligen till den egenproducerade dolkstötsmyten, den om att den svidande förlusten i Indokina var onödig. Men nog börjar, medvetet och omedvetet, rädslan krypa in i hjärnorna på USA-imperialismens ledarskikt, rädslan att USA går mot nederlag i Irak. Låt oss arbeta målmedvetet och ihärdigt för att bidra till att dessa Bushs farhågor ska besannas.

Ä

”låt oss arbeta målmedvetet och ihärdigt för att bidra till att dessa bushs farhågor ska besannas”

kenneth lundgren ordförande i FiB

Fotograf: Stina Olsson

Medarbetare: Hillevi Nagel Ålder: 49 år.

Bor: I Göteborg Yrke: Frilansfotograf inom reportage och information. (Jobbar även extra som personlig assistent och håller på med egna fotoprojekt). Medarbetare i FiB sedan 2005.

Bilder som inspirerar: – Klassisk berättande fotografi med vackert ljus och snygg komposition.

Hur ska en bra Sverigebild vara?

– Det fantastiska är att verkligheten överträffar fantasin. Det finns så mycket att hitta runt hörnet om man har korpgluggarna med sig. Det är det som är så roligt med fotografi. Man tränar sin uppmärksamhet och sitt seende. Livet blir roligare av allt man ser och hittar. En bra Sverigebild är helst lite mångtydig eller underfundig med viss humor, samtidigt som den har ett bakomliggande allvar.

VM

”Friidrott – den ädlaste av alla idrotter”. Så lät det från vaktmästaren på Turebergs idrottsplats i högtalarna innan prisutdelningen i höjd för flickor sexton, 1992. De svenska framgångarna i friidrott vi ser idag bygger på att idrotten får sin del av skattekakan: Alla har lika tillgång till hallar och arenor.

Funderar Kajsa Bergkvist på vaktmästaren från Tureberg när hon framlever sina dagar under solen i furstendömet och skatteparadiset Monaco. Är det något hon diskuterar med Christian Olsson på strandpromenaden. Vi vet att Carolina Klüft och Stefan Holm gör rätt för sig på hemmaplan men frågan är om inte ‘Hymne Monégasque’ bör spelas om Kajsa vinner. Nu vann hon ju inte.

Kort karriär?

Säg det till en sjukskriven kommunalare.

MARTIN SCHIBBYE

foto: hillevi nagel

fibsverige

fibjordenrunt gunnar olofsson

fib 5

globalt

> Den katolska kyrkan är den enda sanna apostoliska kyrkan, medan de kristet ortodoxa och protestantiska samfunden – trots att de innehåller ”element av helighet och sanning” – inte kan betraktas som fullvärdiga kyrkor. Detta framgår av ett dokument, Responses to Some Questions Regarding Certain Aspects of the Doctrine on the Church, framlagt av Vatikanens ”Doktrinära Kongregation” (Troskongregation) och godkänt av påven Benedictus XVI. Enligt dokumentet, formulerat som fem frågor och svar och publicerat på åtta språk, finns den ”historiska kontinuiteten och närvaron av alla element instiftade av Jesus” endast närvarande i den katolska kyrkan även om de kristet ortodoxa samfunden, som behållit viktiga aspekter av apostolisk succession, celibat och nattvard, kan förtjäna att kallas ”systerkyrkor”. De ecklesiala gemenskaperna ”födda ur Reformationen”, kan däremot inte kallas kyrkor. Trots att ”ekumenisk dialog förblir en av prioriteringarna inom den katolska kyrkan” kan situationen bli problematisk – inte minst i Sverige där, såsom §2 i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Vatikanens Troskongregation gick tidigare under beteckningen – Inkvisitionen.

”Nobody expects the Spanish Inquisition!”

Inkvisitionen (latin undersökning), romersk-katolsk domstol eller myndighet med uppgift att bedöma och bekämpa irrläror.

> Samtalen om Västsaharas framtid verkar, än en gång, ha brutit samman. Området, ockuperat av Marocko sedan 1975, har upprepade gånger, och bland annat i den så kallade Bakerplanen 2003, utlovats en FNövervakad folkomröstning om självständighet. En minerad och militärbevakad 220 mil lång ”skammens mur” delar landet i två delar: två tredjedelar inklusive alla större städer och fosfatgruvorna ockuperas av Marocko, den sista tredjedelen styrs av Polisario och Sahariska republiken som “befriat territorium”. Den 29 juni ställde Veronica Palm (s), ledamot i riksdagens utrikesutskott, en fråga till utrikesminister Carl Bildt angående aktuella uppgifter om att Lundin Petroleum är delägare i bolaget Island Oil and Gas, som borrar efter olja i det ockuperade Västsaharas territorialvatten, och ville samtidigt veta ”vilka kontakter han avser att ta för att säkerställa att den svenska hållningen avseende Västsaharas rätt till självbestämmande säkerställs”. Frågorna är, veterligen, fortfarande obesvarade.

Veronica Palm (s) pressar Bildt om den svenska hållningen till Västsahara.

> I Colombia har multinationella företag medgivit att man betalar högerextrema paramilitära grupper för att skydda verksamheter och bekämpa fackföreningar. Bland annat står kolproducenten Drummond Co inför rätta i Birmingham, Alabama, för mord på tre ledare för fackföreningen Sintramienergetica 2001. Och bananjätten Chiquita har av det amerikanska justitiedepartementet ålagts att böta 25 miljoner dollar för illegala utbetalningar till ”Colombias Självförsvarsstyrkor” (Autodefensas Unidas de Colombia, AUC). Sedan 2003 pågår i Colombia, enligt ”Dekret 128”, en avväpningsprocess av högerextrema grupper som, mot ekonomisk kompensation och löfte om amnesti för begångna brott, lagt ned vapnen – en process kritiserad av bland andra Amnesty International då den, förutom att den hotar rättssäkerheten, också lett till att allt fler ”avväpnade” paramilitärer kommit att ingå i andra ”informella civila nätverk” inblandade i ”skyddsverksamhet” och droghandel. Enligt en lag från 1789, ”Alien Tort Statue”, kan offer för övergrepp och plundring i andra länder söka resning i amerikansk domstol – något som drabbat, förutom Chiquita, även företag som Exxon Mobil, Occidental Petroleum och Coca-Cola. I Alabama, där Drummond trots stora kvarvarande kolfyndigheter stängt alla gruvor utom en, sammanfattar Cecil E. Roberts, ordförande för ”United Mine Workers of America”, UMWA: ”De senaste 16 åren har nära 2 000 UMWA-medlemmar i det mineralrika norra Alabama förlorat sina jobb eftersom Drummond flyttat sin gruvverksamhet till en nation insnärjd i inbördeskrig och kokainhandel”.

Bananjätten Chiquita anklagas återigen för att ha betalat Colombias paramilitärer att utföra mord.

Anklagelserna är bara de senaste i den härva som långsamt rulllas upp kring företag i landet.

fibnoteratin»Ibland kan jag bli så trött på tervju den svenska mentaliteten. Vi är en del av Europa, oavsett om vi gillar det eller inte.« Trots att 60 procent av svenskarna inte vill ha euron som valuta vill Birgitta Ohlsson se en ny folkomröstning om euron före nästa val, läser vi i Svd.

»I så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta.« åsa linderborg kommenterar i aftonbladet att ledarredaktionen för expressen beklagat att den nya författningen tillåter”vänsterdiktatorn” chávez att väljas om ”i all oändlighet” (19 aug).

»Då fick jag klart för mig att där[i USA] kan man till och med få hjälp med att sätta in sina foton i album. En märklig företeelse i svenska ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas.« maud olofsson visar sig vara en storslagen visionär efter en resa över atlanten.

»Jag prioriterar att umgås med min familj när jag är ledig. « åsa keller, vd, för framgångssagan homemaid förklarar varför hon inte städar själv.

»Varför i helvete ska skattebetalarna subventionera vd: ars familjelycka när det ta mig fan inte går att få hemtjänst till farsan ens om han tänt eld på lägenheten i sitt gubbdis?« ALI ESBATI FRUKTAR FÖR SIN OCH SATIRENS FRAMTID PÅ SIN BLOGG (WWW.ESBATI.BLOGSPOT. COM) EFTER ATT HA LÄST OVANSTÅENDE TVÅ CITAT.

»En liten elak bit av mitt inre önskar att denna minister drabbas av riktig utbrändhet.« Tidigare språkröret för miljöpartiet, Birger Schlaug, skriver på SVT Opinion om socialförsäkringsministerns uttalande om att hon fått “en släng av utbrändhet” .

»Vi har aldrig sagt att han är död, vi har endast berättat att det finns obekräftade uppgifter i Miami om att han är död. « Mimmi Karlsson-Bernfalk, ansvarig utgivare på tidningen Norra Skåne försöker i ett brev till en läsare förklara varför de – som enda tidning i värlen – valde att sätta rubriken”CASTRO ÄR DÖD” i veckan som gick. När hon av samme läsare får uppgifter om att Castro synts till vid busshållplatsen i Hässleholm svarar hon att ” jag tror naturligtvis på allt jag hör och tycker givetvis att det är högst troligt att Castro visat sig i Hässleholm.” ”Normalt sett är vi ju en renodlad lokaltidning som inte sysslar med utrikesnyheter”, säger hon till helsingborgs dagblad.

Död?

FiB:s redaktion följer med intresse utvecklingen på NS.

50% 79%

Andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen inom den fristående gymnasieskolan .

Andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen inom den kommunala gymnasieskolan. Den fristående gymnasieskolans lärartäthet uppgår till 6,9 lärare per 100 elever, den kommunala till 8,3 lärare per 100 elever. Förklaringen är hur enkel som helst och stavas v-i-n-s-t.

Liberal?

I Turkiet är det förbjudet att kalla morden på armenierna för folkmord, i Frankrike förbjudet att inte göra det. Tyskland förbjuder förnekande och ”trivialisering” av Förintelsen, och håller nu på att förmå alla EU-länder att göra detsamma. Politikerna skriver historia och domstolarna avgör om det vi tror oss se – krig, ockupationer, folkfördrivningar – existerar eller inte. Det ockuperade Irak är inte ockuperat, och det pågår ingen väpnad konflikt där trots 650 000 dödade människor. I Afghanistan har en ickeexisterande demokrati återupprättats i demokratins namn och svenska soldater deltar i icke–FNuppdrag i FN:s namn. De liberala stalinisterna snärjer oss långsamt i ett nät som snart kommer att få ”1984” att framstå som en dröm om frihet. Den ”eminente” radiokorrespondenten Kjell Albin Abrahamson konstaterade för något år sedan att de palestinska mödrarna borde se efter sina barn bättre så de slapp bli skjutna i huvudet av israeliska ockupationssoldater. Ja, så kan man se det – om man är liberal.

GUNNAR OLOFSSON

fib 7

fibkrönika

Välkommen till förorten Kvällstidningarna har återigen ropat på vargen. Natten till måndagen den 6 augusti anlades ett antal bränder i nordöstra Göteborg. Det finns mycket att skriva om händelsen men det finns otaligt mer att skriva om reaktionerna, menar Pelaseyed. thaher pelaseyed text

Sökorden ”upplopp göteborg” genererar 296 000 träffar. De första femtio berör den augustinatten.

Samma mantra upprepas, gång efter gång. Det är slående hur likriktad medierapporteringen i det här landet är. Det är förstås ett uttryck för det kranka privata ägandet. Det är också det uppenbara beviset på att Sverige, vare sig du accepterar det eller inte, är ett land som andas främlingsfientlighet och unken rasism. Som i Danmark där utvecklingen har gått betydligt längre, bär stora delar av det politiska etablissemanget och kvälls- och dagstidningarnas skandaljournalistik det yttersta ansvaret. I den mediala dramaturgin löper brottslighet, den plundrade förorten och bränderna i Lövgärdet längs med en och samma röda tråd. De är tre delar av samma fabricerade släktskap som dagligen bevisas för allmänheten.

De är tre fenomen som vi får lära oss saknades innan invandrarpacket gjorde intrång i vårt vackra avlånga land. Gruppvåldtäkter, hustrumisshandel och anlagda bränder är inte saker vanliga svenskar sysselsätter sig med. I fallet Lövgärdet är det ett faktum att det knappast finns något behov av att gräva i förövarnas etniska härkomst. Den betingade reaktionen är att se genom fingrarna och skylla på de grånande höghusen på andra sidan motorvägen. Det är enklast så.

Processen är så väletablerad och inövad att det snarare ska kallas en inneboende instinkt. Var ärlig mot dig själv och erkänn att du har tänkt tanken. Jag kan trösta dig med att du inte är ensam, tyvärr.

Låt oss gå till botten med Lövgärdet, Angered och Hammarkullen. Göteborg är Sveriges mest segregerade stad. I Europa sticker kommunen ut som ett misslyckat exempel. Medelinkomsterna i områden som hamnar under kategorin ”utsatta” är i stort sett oförändrade sedan 1999. Inkomsten i Bergsjön har de facto sjunkit. Klass är ledordet och nyliberalismens grepp om politiken är gisslet. Medan medias schablonbilder spelar populister i händerna försöker människor uthärda vardagen. ”Livspusslet” som Askimborna löst med pigor är inte lika enkelt att lägga i Lövgärdet. Livet handlar snarare om att klara livhanken. Det handlar om att överleva nedskärningarna, misstänksamheten eller polispatrullen.

Foto: Amela Bajramovic

F

rågan jag ställer mig är var jag ska börja. Ska jag skriva om det klasskrig som förts mot områden som Hammarkullen eller Bergsjön?

Eller ska jag skriva om den förnedring som de boende upplever i sina dagliga möten med Sverige?

Trakasserier från polispatrullen som flygs in en gång i veckan för att visa musklerna eller den totala avsaknaden av möjligheter till att leva ett värdigt liv – bristen på arbete, utbildning och bostäder? Jag tänker att utgångspunkten är för uppenbar. Det är precis vad du som läsare förväntar dig. Så jag vänder mig till Google.

thaher pelaseyed är andre vice ordförande i ung vänster och bosatt i göteborg.

fibintervju fibintervju

svår tid fö ”Du blir nog inget särskilt när du blir stor, kanske blir du en sån där gubbe som ritar och berättar för barn,” sade Hasse Alfredsons mamma till honom.

fib 9

för satiren Det är inte så lätt att vara rolig i dag, säger Hasse Alfredsson. hans o. sjöström text lill sjöström bild

»A

tt jag skrev på listan för att ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan berodde på att jag litade på de andra som skrivit på. Thage G. Peterson och de andra är förnuftiga människor som jag litar på. Sedan kan det tänkas att mitt namn har fått ännu fler att skriva på, säger Hans Alfredson när han tar emot i sin lilla skrivarstuga i Stockholm. Han har en ödmjuk inställning till sitt eget engagemang för Afghanistan.

– Vi ska inte skicka soldater dit. Där finns mycket annat att göra än att föra krig. Till exempel att bygga upp landet igen med bostäder, skolor och sjukvård och att fredligt arbeta för att förbättra kvinnans ställning.

– Uppropet är välformulerat. Om den internationella styrkan i landet, ISAF, ska kunna åstadkomma någonting kan den inte stå under befäl av Nato och USA. Men numera är det inte så lätt att få folk att engagera sig även om de håller med. Det finns alltid mer än en sida av en fråga och invändningar mot varje ståndpunkt.

I dag sköljer de olika synpunkterna över oss från alla möjliga håll, och det är lätt att bli förvillad eller ställa sig vid sidan av. Hur ska man kunna ta ställning till alla subtila nyanser i det man måste ha en åsikt om? Folk blir helt enkelt trötta i huvudet av allt det där. Det är en annan stämning i Sverige idag än på 60- och 70talen. Utvecklingen vrids bakåt.

– Miljöpolitiken är ett exempel på hur svårt det är.

Det finns till exempel många som tycker att vindmöllor är fula. Det tycker inte jag, tvärtom. Det behövs många fler. Varför skulle man inte kunna sätta upp en liten mölla högst upp i alla kraftledningsstolpar som finns överallt i landet. Då skulle det bli närmare till strömmen. Det skulle naturligtvis innebära en massa

tekniska problem, men de kan inte vara omöjliga att lösa. De vore väl festligt med små vindmöllor överallt.

– En annan förklaring till att det är så svårt med opinionsbildning idag är att TV har blivit så dominerande. Inte för att jag har något emot TV. Jag tillhör faktiskt pionjärerna inom svensk TV. Det var i början av 1950-talet, då TV sändes från Tekniska högskolan i Stockholm. Jag var studentspexare i Lund och medverkade tillsammans med några andra spexare med Härjarvisan ur Djinghis Khan. Den går på melodi Gärdebylåten och det centrala avsnittet låter: Nu ska vi ut och härja supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.

Med blod ska vi stäppen färga, nu änteligen lär ja’ kunna dra nån praktisk nytta av min Hermodskurs i mord.

– Innan TV slog igenom var revyerna den ledande underhållningsformen i Sverige. Det fanns väl minst 87 revyer i landet, säger Hans Alfredsson. Det var Karl Gerhard, Kar de Mumma, Casinorevyn med Gösta Bernhard och Stig Bergendorff, Carl-Gustaf Lindstedt

>

fibintervju

>

med flera, Knäppupp med Povel Ramel, Martin Ljung, Brita Borg och Allan Johanssons orkester. I Uppsala, liksom i många andra städer, fanns en högklassig lokal revy. Den leddes av Rune Ek och Owe Thörnqvist och hade artister som Lena Granhagen, Ulla-Bella och naturligtvis Ek och Thörnqvist själva.

Under Hans Alfredsons första tid i Stockholm bodde han med sin fru i den lilla stuga som nu är hans skrivarstuga, utan vatten och elektricitet. Å andra sidan var hyran minimal. Detta var under 1950-talet, samtidigt som de moderna förorterna, till exempel Vällingby och Farsta uppfördes. Så småningom fick makarna Alfredson en lägenhet i Hagsätra. Kanske var det den som gav upphov till visan ”Rågsved – åtta trappor” (melodi: Tiptoe Through the Tulips) en lovsång till moderna lägenheter och bekvämligheter. Hagsätra ligger alldeles intill Rågsved.

Anledningen till flytten till Stockholm var att Hasse hade fått anställning på radions underhållningsavdelning där Tage Danielsson var chef. De båda kom bra överens och skaffade sig välkomna extrainkomster genom att tillsammans skriva sketcher och visor till olika revyer, till exempel Kar de Mumma på Folkan och Povel Ramels Knäppupp. Deras stora genombrottsnummer där blev Martin Ljungs bejublade monolog Fingal Olsson från Povel Ramels Funny Boy 1958.

Revymakarna uppfattade till en början TV som en dödlig konkurrent till revykonsten. Och ser man på resultatet kanske de fick rätt.

– Nu finns nästan inga revyer men minst 87 TV-kanaler att välja mellan, även om det i stort sett är samma skit

överallt, säger Hans Alfredson.

TV gjorde egna underhållningsprogram som nog blev konkurrenter till revyerna.

Det etablerade sig också som en egen kulturinstitution och hade under många år en fast teaterensemble som gav många lysande föreställningar. För många blev det den första kontakten med teater.

– Visserligen kunde man ibland bli trött på att höra Ingvar Kjellssons repliker i varenda pjäs, men det viktiga var själva föreställningarna. Det var ingen konkurrens med teatrarna, det var komplettering och stimulans.

Hasse och Tage tyckte i motsats till andra revymakare att TV var ett utmärkt medium för att sprida revy och teater. Därför spelades alla deras revyer, från Gröna Hund 1962 till Under dubbelgöken 1979 in av TV och har nu kommit ut som DVD-box. Men Knäppuppföreställningarna, Folkanrevyerna och mycket annat finns inte kvar. Trist, tycker Hans Alfredson.

– Det borde vara varje teaters skyldighet att spela in alla sina föreställningar så att man kan se dem i efterhand.

Tekniken behöver inte vara så märkvärdig. Man kan klara det med två kameror och fasta inställningar. Varför ska man låtsas som om det inte är teaterföreställning? Det viktiga är att det finns kvar.

– Birgit Nilssons sista framträdande som Färgarfrun i Richard Strauss Die Frau ohne Schatten (Kvinnan utan skugga) på Operan i Stockholm 2005 finns inte inspelat någonstans. Det har gått förlorat för all framtid.”

Och vad tycker han om samhällskritiken och satiren i dag?

– Jag vet inte om det finns så mycket

Jag vet inte om det finns så mycket samhällssatir längre. För det första är det ont om stora föreställningar. Nu är det mest stå-upp-komedi som gäller.

Hasse Alfredson vid skrivarstugan.

■■ Hans Folke ”Hasse” Alfredson är en svensk komiker, regissör, författare och skådespelare.

Född 28 juni 1931 i Malmö som son till annonschef Folke Alfredson och Aina, f. Eriksson.

När han var sju år gammal flyttade familjen till Helsingborg.

samhällssatir längre. För det första är det ont om stora föreställningar. Nu är det mest stå-upp-komedi som gäller. Visst är de komikerna satiriska men formatet gör det svårt med politisk satir. Dessutom är det inte så lätt att vara lustig om en hel del av det som händer i dag.

– Sedan är det ju också så att stå-uppkomikerna har en förkärlek för det som finns under bältet. Hos oss var det mindre av den varan. Men i Gula hund hade vi ett nummer där Gösta Ekman spelade en man som hela tiden sa ´pitt`. Hans fru, som spelades av Birgitta Andersson gick till en psykiater, Tage Danielsson, för att få bot för sin man. Besöket slutade med att psykiatern tyckte att det var ett ganska trevligt ord och till slut sa alla tre ´pitt` i kör. Detta spred sig över landet och till slut gick alla människor omkring och sa ´pitt`.

– När vi började var det lågkonjunktur för satir. Under ett par decennier hade scenen dominerats av Karl Gerhard som drev friskt med de svenska politikerna. Povel Ramel, som sedan seglade upp som den stora revykungen, var hjärtligt trött på den typen av humor. ’Per Albin hit och Per Albin dit’, sa han. I stället lanserade han crazyn som nästan helt saknade politiskt innehåll och innebar en total brytning med Karl Gerhards politiska satir.

– På Karl Gerhards tid fanns som sagt inte TV. De politiker och andra celebriteter som han sjöng om var knappast kända

fib 11

utom för några invigda. Och det som hände i Stockholm var praktiskt taget okänt ute i landet. Därför blev Karl Gerhards kupletter långa. Han måste ägna två verser i början åt att förklara vilka han sjöng om och vad de hade gjort, för att folk skulle förstå vad det var han drev med. Det blev litet enformigt i längden.

– Povel ändrade som sagt på alltsammans och aktade sig för politiken. Och när vi började anslöt vi oss också till den linjen. Vi behövde inte vara som Karl Gerhard. TV fanns ju och folk visste mer om det vi skojade om. Det var inte mycket politik i våra första revyer.”

Men pastor Jansson i Gula Hund då, undrar jag.

– Nja, det var nog ett sätt att muta in ett nytt område. Ingen hade dittills skojat med kyrkan. Vi tyckte att det kunde vara på tiden. Men så värst politiskt eller samhällskritiskt var det nog inte.

Senare blev vi mer politiska, men på ett ganska försiktigt sätt. Mycket av det som hände gick inte att skoja om, till exempel Vietnamkriget, det var svårt att se något roligt med det.

– Dessutom fanns ju en klart vänsterinriktad satirisk teater, till exempel Nationalteatern. Den typen var inte heller något för oss. Vi ville att folk skulle ha roligt. Men vi hade en klar inriktning och efter hand blev det mer och mer samhällskritik i våra revyer och filmer. När vi spelade Åh,vilken härlig fred, en pjäs om Sverige under andra världskriget, som gick på Dramaten gick hela vinsten till Amnestyfonden.

Hans Alfredson underskattar nog den politiska inriktningen en aning. I Gula Hund, som spelades på Chinateatern i Stockholm 1964 fanns det bland alla gags en klar politisk linje: ett nummer om fördomar mot romer, en sång som driver med oviljan att ta politisk ställning (Varför ska jag va’ me’), sången på Farfars tid, om hur den gamla goda tiden egentligen var, angrepp på påven och katolska kyrkans abortpolitik och en hel del annat. Inte blev det tråki-

”Mycket av det som hände gick inte att skoja om, till exempel Vietnamkriget, det var svårt att se något roligt med det.”

gare för det. Men, sammanfattar Hans Alfredsson: – Vi gjorde i alla fall en sak som satte spår i historien. I slutet av filmen Att angöra en brygga ställde vi frågan: Varför ska det ta tre månader att få telefon? Det ledde till att Televerket skärpte sig, och efter ett tag fick vi svar på vår fråga i en tidningsannons. Där stod det: Nu tar det bara tre veckor!” Frågan är förstås om den skillnaden skulle ha hjälpt de stackars nödställda på skäret.

En insats för att förändra historien har Hans Alfredson också gjort genom att

sätta sitt namn på uppropet för att ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan.

När det här skrivs har antalet undertecknare passerat 5 000.

hans o. sjöström är författare och översättare. lill sjöström arbetar som gymnasielärare och konstnär. hemsida: www. lillsjostrom.com. både lill och hans o. har varit medlemmar i fib/k sedan starten och då och då suttit i styrelsen.

fibutrikes sara ojasoo & anna roxvall text & bild

att leva på gränsen kriget sommaren 2006 drabbade södra libanon hårdast. byn aita ech chaab, som ligger precis vid gränsen till israel, blev nästan helt utraderad. de flesta invånarna har återvänt till sina hus men reparationerna är långt ifrån färdiga.

fib 13

fibutrikes

I

backspegeln på den röda jeepen hänger det obligatoriska radbandet och på radion marscherar taktfast Hizbollahmusik. Mohammad Abajuk, 30 år, sitter i skjorta och kavaj och bläddrar i sin mobil. När han hittar rätt videoklipp räcker han över mobilen till Mariam, hans 26-åriga syster, som sitter i passagerarsätet. Videon är från staden Aita Ech Chaab i södra Libanon, syskonens hemby, alldeles efter att kriget 2006 tagit slut. Leende tittar Mariam på bilderna på moskén, bergen, israeliska soldater och Hizbollahs gula flagga. Sedan krigets slut har hon bara varit i Aita Ech Chaab en enda gång och nu är hon spänd på att få återse staden. Utan att röra en min styr Mohammad med van hand ut i den högljudda och kaosartade Beiruttrafiken där inga

”Det kommer säkert att bli ett nytt krig med Israel. Fast inte i år. Israel kommer att tänka sig för en miljon gånger innan de startar ett nytt krig. De saknar vapen, transporter och personal.

Dessutom är Hizbollah starkare nu”, säger Mariam.

regler gäller. Snart är de på väg söderut.

Vidsträckta apelsinlundar med vita, små blommor glider förbi tillsammans med bananfält utanför bilfönstret. Få Beirutbor har varit i Södern sedan kriget, trots det korta avståndet är färden krånglig eftersom vägen ner har blivit bombad på flera ställen. Det är inte heller helt riskfritt att bege sig söderut. Enligt FN-styrkor i området finns närmare en miljon odetonerade bomber kvar i Södern från kriget förra sommaren. Hittills har 100 000 rensats upp och uppskattningsvis kommer det att dröja mellan tre och fem år innan alla är undanröjda. För den som inte har kunskap kan några steg ut i gräset sluta med bortsprängda ben eller i värsta fall döden.

På flera ställen får Mohammad ta smala grusvägar för att komma förbi den sön-

»Hizbollah är inte ett parti, det är en folkrörelse. Om Israel vill döda Hizbollah, måste de döda folket. « derbombade motorvägen som leder till staden Tyr. På de åtta milen hinner Mariam och Mohammad passera 15 av de 80 broar som bombades under kriget. Allt är spår av Israels försök att skära av Södern från resten av Libanon under kriget.

Ett stort skynke med Hizbollahledaren Hassan Nashrallahs bild hänger på en av de få broar som fortfarande är hela. ”Ert motstånd möjliggjorde segern” står det på både arabiska och engelska. Samma ansikte syns snart tillsammans med Amal-ledaren och parlamentets talman Nabih Berri, på en stor gul plastport över vägen.

Den femte augusti 2006 gjorde israeliska trupper en räd mot hamnstaden Tyr. Deras mål var en Hizbollahcell som skulle vara ansvarig för en raketattack mot staden Hadera i Israel dagen före. Trupperna anlände med helikopter vid ett-tiden på natten och landade i en fruktodling norr om staden. Soldaterna tog sig igenom ett stängsel och öppnade eld mot en byggnad i närheten. Skottlossning med Hizbollahsoldater utbröt och de israeliska trupperna fick stöd av helikoptrar. Tre timmar senare drog trupperna sig tillbaka. Sju Hizbollahsoldater och åtta israeliska soldater dödades i räden.

Tyr ligger två mil från den israeliska gränsen och när syskonen Abajuk lämnar staden passerar de ett grått boningshus där någon med stora svarta bokstäver skrivit ”No fear”.

– Jag är rädd för allt, säger Mariam. Det kommer säkert att bli ett nytt krig med Israel. Fast inte i år, Israel kommer att tänka sig för en miljon gånger innan de startar ett nytt krig. De saknar vapen, transporter och personal. Dessutom är Hizbollah starkare nu.

fib 15

Mohammad viker av från motorvägen in på de vägar som löper upp och ner längs med Söderns alla kullar och berg. Olivträd med omogna oliver passerar utanför fönstret tillsammans med Hizbollah och Amals vajande flaggor på lyktstolpar. Då och då skymtar stora skyltar med porträtt på martyrer förbi.

Ibland är vägen enbart en smal grusväg, men överallt finns spår av de israeliska bomberna i form av stora hål. Den baktunga jeepen slår gång på gång i marken och Mohammad grimaserar.

– Haram sierra, säger han medan radbandet gungar fram och tillbaka i backspegeln.

Stackars bil.

I staden Jouaiya övergår plötsligt de enkla husen till att likna små slott med mängder av utsmyckningar, balkonger och våningar.

Här arbetar de flesta invånarna i Afrika och har råd att bygga finare hus som de återvänder till sommartid. Under sommaren växer många av Söderns städer med flera tusen invånare då de som bor utomlands kommer tillbaka hem.

Utanför orten Ech Chehabiye dyker den första FN-bilen upp. Små flaggor i vindrutan talar om vilket land soldaterna i de blå mössorna kommer ifrån. I Libanon finns runt 14 000 FN-soldater från 30 olika länder, inklusive Sverige, och de flesta soldaterna finns i Södern.

Tebnine kommer därefter och här börjar de första halva husen dyka upp. Det saknas väggar och tak och en del hus är bara högar av sten. Mattor, gardiner och madrasser ligger halvt begravda i bråten. På en byggnad är siffran 37 sprayad i blått. I Tebnine förstördes och skadades 60 hus under kriget.

Trots de dåliga vägarna håller Mohammad hög fart. Terassodlingar och fält prickiga av vallmo far förbi utanför fönstret. Också en och annan libanesisk flagga med cedern i mitten vajar från husen de passerar. I Libanon har cedrarna alltid varit en nationalsymbol. De stora barrträden är i dag utrotningshotade och väldigt få riktigt gamla träd finns kvar. Förhoppningen är att skyddsprogram och nyplanteringar ska kunna öka beståndet igen.

Knappt tolv mil från Beirut, i Beit Yahoun,

ligger vad som ser ut att vara nybyggda diken. Det är skyttegravar som den libanesiska armén byggde när de tog över efter att Israel drog sig ut ur landet år 2000.

Mitt på vägen står tre militärer uppradade med sina automatvapen hängandes på magen. Med kravallstaket och spanska ryttare står de beredda att stoppa obehöriga från att komma förbi. Mohammad saktar ner och rullar ner vindrutan. Men han behöver aldrig stanna, soldaten som kikar in i bilen vinkar dem vidare.

För att röra sig fritt i Södern behövs tillstånd från bland annat den libanesiska armén. Eller så behövs vad libaneserna kallar för wasta. Kontakter. Wasta kan skaffa fram ett bättre jobb, en plats på ett fint universitet eller få problem att bara försvinna. Mohammad som jobbat som elektriker åt halva Södern har mycket wasta och kan röra sig helt fritt i området.

En liten lastbil virvlar upp stora moln av damm framför syskonen Abajuk. På flaket ligger säckar med cement och stora byggstenar. Den svänger av in på en gårdsplan där en cementblandare skramlar och män bär brädor fram och tillbaka. Det här är Bent Jbail. Nästan överallt pågår reparationer av de 875 byggnader som skadades eller förstördes under kriget i området.

Vad som en gång var centrum är nu alldeles platt, fullt av stenkross och några apelsiner tappade från ett flak.

Sommaren 2006 stod två stora slag mellan Hizbollah och Israel i Bent Jbail. Byn var ett av Hizbollah starkaste fästen i Södern och ligger bara tre kilometer från den israeliska gränsen. Här mötte soldaterna varandra till fots och flera av de gamla husen i staden har blivit jämnade med marken av bulldozrar.

Mohammad trycker handen hårt mot bilens tuta. Men trafikstockningen med minibussar fulla av skolbarn försvinner inte för det. Mariam ser på barnen som skrattar och tjoar.

– Efter kriget är barnen här inte rädda för soldater längre, säger hon. Jag fattar inte varför, de pratar om kriget som de pratar om vad de ska leka eller om skolan. Inte

Mariam

Ali med en bit av en bomb.

>

fibutrikes Dödligt vackert. Närmare en miljon odetonerade bomber ligger kvar i gräset i södra Libanon efter kriget förra sommaren.

>

som jag, jag är rädd för allt nu för tiden.

Nästan alla tjejer i bussarna, stora som små, har slöja på sig som fladdrar i den ljumma vinden. Sedan kriget har den tunna huvudduken också blivit ett sätt att visa sin solidaritet med Hizbollah, inte bara ett tecken på att bäraren är troende muslim, berättar Mariam.

När föraren till bilen som stoppar upp trafiken äntligen dyker upp trycker Mohammad gasen i botten så att vägdammet yr.

Alldeles invid vägen där Bent Jbail ersätts av gröna ängar står fyra katusja raketer uppställda med siktet mot Israel.

– Nej nej, de är inte riktiga, det är bara souvenirer från kriget, bedyrar Mariam.

Med katusjaraketerna nådde Hizbollah stor framgång under kriget eftersom en raket kan komma så långt som 45 kilometer och därmed nå långt in i Israel. I södra Libanon har de blivit en symbol för Davids kamp mot Goliat.

Så plötsligt är husen hela igen. Staden heter Rmaich och har bara kristna invåna-

re. Under kriget flydde många från byarna runt omkring till Rmaich eftersom där inte fanns några Hizbollahsoldater och Israel inte bombade där.

Mariam ger upp ett litet förtjust tjut när Aita Ech Chaab plötsligt ligger på kullarna framför dem. I mitten av byn ligger nysådda tobaksfält och på en skolgård spelar några pojkar fotboll. Aita Ech Chaab träffades av Israels första flygattack mot Libanon den 12 juli 2006.

Staden, som ligger bara en kilometer från den israeliska gränsen, utsattes för tjugo dagars flygbombning och blev därefter omringad av israeliska trupper i ett misslyckat försök att få kontroll över byn.

Mohammad stannar bilen utanför huset där hans och Mariams syster bor med sin familj. Medan han plockar ned radbandet från backspegeln hoppar Mariam ur och skyndar för att hälsa på systern Riaf och maken Ali som möter henne i dörren.

Bara några dagar innan kriget började hade Riaf och Ali Bazzi gjort sig i ordning

»Innan kriget stödde tre fjärdedelar av Aita Ech Chaabs befolkning Hizbollah. Det är fler nu. « för att flytta till sitt nybyggda hem i Aita Ech Chaab. Men kriget kom och flytten uteblev. Men när Ali såg huset på teve förstod familjen att det var säkert att återvända. Huset står kvar men kriget har lämnat tydliga spår. Ovanför ingången hänger en stor, vit presenning från UNHCR. Vänstra hörnet på huset är bortsprängt och kvar finns bara några spretiga armeringsjärn. På väggen står siffran 83.

Inomhus är randiga soffor uppställda vid ena väggen som är svagt rundad. Medan

fib 17

Bashar, åtta år och familjens räcke att hålla sig i och trappNär Mohammad bubblat färdigt på vatäldste son, startar upp en vatstegen är fulla av stenkross och tenpipan en trappa ner kliver han och ■ 1183 civila dödades tenpipa åt Mohammad som verktyg. Det bekymrar dock Mariam in i jeepen igen och beger sig mot i Libanon. slagit sig ner i en fåtölj, plockar inte fyraårige Iham som rusar sina föräldrars hus som ligger en knapp ■ Närmare en miljon flyktingar under Ali fram ett litet hus. Modellen före upp till andra våningen kilometer därifrån. Det som en gång var kriget. har ett rundat torn i gult med där han sedan väntar med ett ett hus. Mohammad parkerar jämte en ■ 256 184 av dem är fortfarande på flykt. blått tak och ser ut som ett stort leende. Alldeles vid traphusvägg och kliver ur för att prata med ■ 4055 libaneser litet slott. pan ligger två rum som skulle grannarna som håller på att reparera sitt skadades.

■ 42 civila dödades – Det är så här vårt hem ska ha blivit barnens. Väggen melhem. Mariam som hamnat innerst mot i Israel. se ut. Vi sitter i tornet nu, ler lan dem har nu ett stort runt husväggen får klämma sig ut ur bilen.

■ 119 israeliska soldater dog. han och ställer den färgglada hål efter en israelisk raket och Hennes svarta kläder blir gråa av smuts modellen på soffbordet. halva taket är borta. På vägfrån den en gång röda jeepen.

Mariam skrattar, hon har garna finns hål från splitter och – Titta på det här, säger Mariam och sett modellen förut, men är fortfarande på motsatta sidan av huset har väggen pekar in i ett rum där sten, böcker och en inte helt säker på om Ali menar allvar eller spruckit av explosionerna. Medan Mariam plaststol ligger huller om buller. inte. Vardagsrummet i tornets bottenvåoch Ali suckar och sparkar i stenkrosset på Men Mariam syftar inte på röran. Hon ning är iordningställt och också köket är golvet i det ena barnrummet dyker Iham pekar på det enorma hål som ersatt hela någorlunda fungerande, men fortfarande upp i rakethålet. Istället för att använda den södra väggen. Trots att flera väggar är det mycket kvar att reparera. Trots att dörren mellan rummen hoppar han upp i och övervåningar saknas i huset hänger Ali är övertygad om att det kommer bli ett den trasiga väggen, sparkar lite på den och två kristallkronor kvar i taket. På ena vägnytt krig snart fortsätter han att bygga på hoppar ner i det andra rummet. gen har någon skrivit 225 med stora siffror. huset.

På samma våning ligger vad som får Den mesta av förstörelsen i Aita Ech – Vi måste, säger han. Man lever bara ett agera sovrum åt familjen. Några madrasChaab kommer från bulldozrar och skjutliv och jag vill leva det så som jag önskar. Vi ser och filtar ligger på golvet och vid en vapen, inte bomber. vill inte se ett krig till, men vi tror att det är byrå står ett stort dammigt porträtt av – Israel vågade inte bomba här, eftersom vad som kommer att hända.

Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. det fanns israeliska soldater här, säger Många i Södern stöder palestiniernas – Innan kriget stödde tre fjärdedelar Mariam. Man slogs från hus till hus, ansikkamp mot Israel eftersom de själva, precis av Aita Ech Chaabs befolkning Hizbollah, te mot ansikte. som palestinierna, är araber. Dessutom säger Ali och blåser bort dammet som lagt ockuperar Israel fortfarande libanesisk sig i ett tjockt lager. Det är mer nu.

Första gången Mariam kom ner till Södern mark, säger Ali. Ali låser upp dörren till balkongen och efter kriget hade hennes pappa just dött Iham rusar ut i solljuset. Med en liten efter en tids sjukdom. När hon såg vad När Israel lämnade Libanon år 2000 hacka går han lös på sanden på taket som hänt familjens hus under kriget blev stannade de kvar i ett gränsområde innan han övergår till att slita och dra i det för mycket för henne. I sex dagar låg i sydöstra Libanon. Området kallas resterna av en vägg. I ett hon på sjukhus på grund av för Shebaagårdarna och ligger vid de hörn hittar Ali en bit av en ett nervöst sammanbrott.

Israelockuperade syriska Golanhöjderna. israelisk bomb som han Bara de första dagarna efter FN och Israel hävdar att området är syriskt plockar upp. att kriget slutade återvände och att ockupationen därför är en sak mel– Ett fint minne som Israel mellan 800- och 900 000 lan Syrien och Israel. Libanon och Syrien haft vänligheten att lämna till sina hem. Kärleken till hävdar däremot att området är libanesiskt kvar, säger han och slänger jorden är stark och överallt och det är bland annat det som motiverar tillbaka biten. pågår reparationer. Men i Hizbollahs väpnande kamp.

Från Qatar, som sedan ett land som Libanon, där ■ ■ 1989 undertecknades – Vi kan inte acceptera att ett annat land kriget skänkt 300 miljoner det saknas mycket pengar Taif-avtalet. I det står att ockuperar vårt, säger Ali. Det här landet är dollar till Libanon för återoch många arbetar utompresidenten skall vara kristen tillhörande den Maronitiska vårt. Det är bara en fråga om tid, tålamod uppbyggnad, ska Ali och lands, kommer det att ta kyrkan, talmannen i parlaoch smärta tills vi kan besegra Israel. Vi vet Riaf Bazzi få 30 000 dollar många år innan allting är mentet skall vara en shiamuslim och premiärministern att vi kommer få betala ett dyrt pris för att för att reparera huset. Men klart. skall vara en sunnimuslim. få vårt land tillbaka. förmodligen kommer det Mariam och Mohammads Utan dessa regler hade landets president troligtvis Tillsammans med Mariam går Ali uppför inte att räcka för att bygga grannar har kommit en hetat Hassan Nasrallah. trappan till övervåningen. Det finns inget upp drömslottet. liten bit i sina reparationer,

Facit

Demokrati?

fibutrikes Det var här som Hizbollah tillfångatog de israeliska soldaterna den tolfte juli förra året. ” Vägen där nere”, säger Mariam och pekar, ”det är Israel”.

>

men när huset väl står färdigt kommer utsikten inte att vara vad den en gång var.

– Titta på det här, säger Mariam och sveper med handen över området.

Inte ett enda hus inom synhåll är helt.

Alla saknar en vägg eller ett tak och i stora högar ligger sten och brädor.

När Mariam krånglat sig in i jeepen igen följer Mohammad de dammiga grusvägarna ytterligare en bit söderut. Alldeles precis vid den israeliska gränsen ligger en skola för barn med speciella behov. Från taket är utsikten enorm över kullar översållande med gröna träd. Förutom de åtta vita FN-fordon som står nedanför skolan

finns inga tecken på att gränsen går här.

På en liten väg som slingrar sig längs med kullarna står ytterligare två FN-bilar parkerade. Det var där som Hizbollah tillfångatog de israeliska soldaterna den tolfte juli förra året.

– Vägen där nere, säger Mariam och pekar, det är Israel.

Sedan blir hon tyst och tillsammans med Mohammad ser hon ut över grönskan och det land som ingen i Mellanöstern vill ha som granne.

sara ojasoo och anna roxvall är journalister. i kommande nummer kommer mer libanonläsning.

fibintervju

fib 19

martin schibbye text

Under juni månad angreps amerikanska soldater i Irak 5335 gånger.

Det är 180 attacker per dygn, dag som natt. Den första juli 2003 var den siffran 19. Hade det hela handlat om aktiehandel hade man talat om en hausse. Nu gäller det nationellt motstånd och pressen tiger som muren.

FiB:s redaktör reste till Rom och träffade Abdul Jabbar al-Kubaysi för att fråga varför det går så bra för motståndet?

fibintervju fibutrikes

»lita på motstån Abdul Jabbar al-Kubaysi

■ ■ Amerikanska generaler medger nu i samband med en konferens i Bagdad den 10 mars att USA “ligger efter Iraks rebeller taktiskt i ett krig som de säger är den största utmaningen sedan Korea för 50 år sedan.”

Högre officerare säger att “Det är förödande nu att världens enda supermakt drivs tillbaka av några 10 000-tals lätt beväpnade irreguliära trupper som har utvecklat metoder som kan förstöra militärfordon och flygplan för mångmiljardbelopp.”

(The Guardian 070311).

■ ■ Den 17 augusti i fjol rapporterade New York Times att 70 procent av de 1666 bomber som sprängdes i Irak i juli var riktade mot de USA-ledda styrkorna, 20 procent mot de irakiska säkerhetsstyrkorna och 10 procent drabbade civila.

■ ■ “Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas med vapen. Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.

Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig”.

Civilförsvarsstyrelsens Brochyr ”Om kriget kommer” från 1952.

A

bdul Jabbar al-Kubaysi slår ut med armarna i luften i en rörelse som både kan tolkas som segerrik och frustrerad.

– Vi dödar 100 ockupationssoldater i månaden. Vi står emot 180 000 amerikanska soldater och 90 000 legoknektar och inte bara bjuder vi motstånd, vi tvingar upp dem i luften.

Transporter som förr tog landvägen är nu luftburna. al-Kubaysi bekrivs ofta som en av nyckelfigurerna i det irakiska motståndet. 2004 lämnade han exilen i Frankrike för att på plats stödja den politiska och väpnande kampen. Men hans närvaro väckte uppmärksamhet.

Klockan tre på morgonen den 3 september 2004 sparkades dörren in till vad som i USA:s papper var generalsekreteraren i den irakiska organisationen Patriotiska alliansen. En pluton marinkårssoldater trängde sig in, understödda av pansar och en helikopter. al-Kubaysi greps och fördes till ett specialfängelse vid flygplatsen i Bagdad.

– Varje gång jag försökte röra mig skadade jag mig.

Armar och ben var ihopsurrade. Ansiktet täckt av en mask. Genom att känna sig fram kunde jag bedöma måtten i min fängelselåda till två meter gånger sjuttio centimeter.

De amerikanska förhörsledarna lockade med frihet mot att han blev kollobratör. Efter tio dagar i lådan flyttades han till en liten cell. Här kom han att bli kvar i fem månader och tappa tolv kilo. Hans räddning var att Patriotiska alliansens motstånd mot ockupationen var väl känt genom organisationens tidning. Han försvann inte i tysthet som så många andra. I december 2005 frigavs han och återvände till Frankrike.

Idag, två år senare, tvivlar inte för en sekund på den egna segern.

– De amerikanska soldaterna skjuter sönder byggnader i Irak som är äldre än den amerikanska nationen. De kom till ett land med en tusenårig tradition av motstånd. Självklart kommer vi att besegra amerikanerna, precis som vi besegrade britterna 1920.

Född 1944, blev al-Kubaysi som femtonåring medlem i den irakiska grenen av Baath-partiet. Efter att partiet tagit makten 1968 fängslades han i flera omgångar och sedan 1976 har han befunnit sig i exil, först i Syrien, sedan i Europa. När det första Gulfkriget var över var al-Kubaysi med om att bilda Iraks Patriotiska

Allians som idag är en del av Patriotiska Islamiska och Nationella Fronten, där också Baath-partiet ingår.

– Motståndet behöver inte vapen, pengar eller folk, det behöver politiskt stöd. Så sammanfattar han sitt viktigaste budskap två år efter sin frigivning. al-Kubaysi bedömer antalet aktiva motståndsmän i Irak till 100 000 personer. Till detta ska läggas 400 000 ”deltidare”. Paul Bremer nämnde siffran 200 000 innan han avgick 2004. Det skulle innebära en fördubbling på tre år.

Förklaringen till framgångarna menar al-Kubaysi är att motståndet har välutbildade irakier i sina led, ingenjörer, vetenskapsmän och officerare från den tidigare irakiska armén. Den senaste innovationen är att kleta lera på egentillverkad pansarbrytande ammunition berättar han och visar förnöjt med händerna hur det går till.

– På så sätt stöts de inte bort av magnetism. Vi kan sedan länge slå ut stridsvagnar på det här sättet.

Efter invasionen har Patriotiska alliansens olika talesmän ofta fått axla rollen som representanter för motståndet på konferenser i Europa. Ständigt under egna protester och deklarationer att ingen – och framför allt inte de – kan säga sig representera motståndet.

– Vårt motstånd är legitimt, internationell lag inkluderar rätten till väpnat motstånd, är det generella svaret man får.

Att försöka gå ett steg till, bakom parollerna, för att bedöma vilket stöd olika grupper kan tänkas ha är svårt. al-Kubaysi blir irriterad över frågan och menar att det inte är något som en antikrigsrörelse ska ägna tid och kraft åt.

– Motståndet har både islamiska, panarabiska och patriotiska inslag. Till detta tillkommer ett stort deltagande av soldater från den gamla armén och medlemmar av det gamla Baath-partiet. Motståndet är ett, även om det har många plattformar och många ansikten.

Den viktigaste frågan för solidaritetsrörelsen menar al-Kubaysi är att det politiska tabut kring stödet till motståndet bryts. Ett tabu han håller antikrigsrörelsen i Europa ansvarig för: – Ingen vågar uttala sig till stöd för motståndet eller samla in pengar som en politisk protest.

Hans förklaring till sakernas tillstånd går över ett snårigt resonemang om att parollen Nej till krig nu

fib 21

tåndet – låt det pågå« pågå« – som en bumerang – slagit tillbaka mot antikrigsrörelsen.

– Vi säger till dem att de måste lita på motståndet. Låt det pågå tills amerikanarna är besegrade. Vi har inget att förlora. Vi måste föra detta befrielsekrig för att kunna vinna.

”Vårt motstånd är ingen present till Europas vänster för att de ska bli glada och sova gott.”

al-Kubaysi är märkbart upprörd och talar snabbt på flytande engelska. Målet för kritiken är verkliga och upplevda representanter för de sociala forumen under hans turnéer i Europa.

– De säger att motståndet är fundamentalistiskt och islamistiskt, de vill ha ett fabrikstillverkat motstånd. Ett motstånd som passar in på ett seminarium under ett av dessa sociala forum. Men vårt motstånd är ingen present till Europas vänster för att de ska bli glada och sova gott. När de stänger ute motståndet förnekar de oss rätten att försvara oss. De förnekar oss rätten att försvara våra liv.

Argumentet som brist på program eller företrädare menar han är en myt.

– Ett program finns sedan två år på Internet, säger han och menar att det är naivt av antikrigsrörelsen att avkräva motståndet en pressekreterare eller ett kontor i en europeisk huvudstad.

Det är uppenbart att al-kubaysi inte vill få synpunkter på det irakiska motståndet. Han vill prata om Europas ansvar. Men vem om inte han ska kunna ge en bild som tränger bakom parollerna. Frågan måste tas ner på jorden.

Säg att jag vill göra motstånd och bor i en mindre irakisk stad. Hur gör jag? al-kubaysi ser först granskande och länge på mig och berättar att man efter att ha anmält sig får göra ett val. Antingen deltar man i den militära grenen och då kommer ingen att låtsas känna till dig, eller så deltar man i den politiska och verkar öppet. Mellan de två grenarna råder vattentäta skott. Den ena känner inte till den andra.

– Det väpnande motståndet i byar och städer agerar som en enhet, oavsett politisk och religiös bakgrund.

Det är bara att anmäla sig.

Motståndsmiljön beskriver han som folkligt islamistisk och konstaterar att ungdomen inte är särskilt lyhörd för nationella eller marxistiska idéer. Men det sker en ständig utveckling.

– Från början var det hundratals grupper men efterhand så har enigheten och koordinationen förbättrats. Idag är det åtta huvudsakliga grupper som gör motstånd. Men det som fortfarande saknas är en enad politisk ledning för motståndet. Det är nu en av våra huvuduppgifter.

Den nuvarande situationen i Irak beskriver al-Kubaysi som väldigt oroväckande. Men samtidigt menar han att bilden av att irakisk politik är uppdelad efter religiösa och etniska skiljelinjer är överdriven. Splittringen finns hos de officiella partierna (Det sunnimuslimska Irakiska Islamiska Partiet som stödjer amerikanerna, och de shiitiska partierna, som stödjer Iran och USA) men inte i folkdjupet.

– Ser man bortom de religiösa partierna så betraktar sig vanligt folk fortfarande som först och främst irakier, inte shia eller sunni.

Orsaken till att USA medvetet sprider bilden av ett sekteristiskt inbördeskrig menar al-Kubaysi är att det ger argument för att stanna kvar och antikrigsrörelsen en anledning att hålla sig på armlängds avstånd. Men hur ser han då på de dödsskvadroner som verkar i Irak?

– De flesta är en del av kriget mot motståndet med syfte att medvetet underblåsa religiösa spänningar.

Efter hand har ockupationsmakten förlorat kontrollen över en del av miliserna. Men, lägger han till, de gör heller inget för att återta den.

– Platser dit civila kommer, har aldrig varit mål för det irakiska motståndet. Dessa aktioner syftar att svärta ner det irakiska folkets motstånd. Målen för motståndets attacker är ockupationsmaktens militär och civila inrättningar, argumenterar al-Kubaysi Vad tror han om framtiden?

– Washington trodde att 2000-talet skulle bli USA:s århundrade. Men det kommer att bli ihågkommet som motståndets århundrade. Segern över USA kommer att påverka världen långt utanför Iraks gränser.

martin schibbye är redaktör för fib/k och träffade al-kubaysi i rom.

Det irakiska motståndets program är enligt Patriotiska alliansen följande: 1. Avsluta ockupationen och befria landet.

2. En övergångsperiod på två år.

3. Ett förenat Irak och en nationell regering för alla.

4. En irakisk författning skriven av irakierna själva.

5. Demokratiska rättigheter.

6. Fria val med fullt deltagande av de olika politiska partierna.

■ ■ ”Islam är ett vapen i mobiliseringen av folket för motståndskampen. Den islamiska historien, de islamiska personligheterna, den islamiska kulturen används för att förmå folket att kämpa, eftersom de ser islam som sin identitet.

Nationella och religiösa symboler blandas.

Koranen säger att om islamiskt territorium angrips av främlingar är väpnat motstånd obligatoriskt. Detta är än idag något som man allmänt tar för givet. Jihad blir, i likhet med fasta och böner, en muslimsk plikt för det ockuperade folket.

Så alla motståndsgrupper, oavsett om de är islamistiska eller inte, använder denna anda som ett verktyg för att mobilisera och få folket med sig.”

Sagt av al-Kubaysi i Paris i juli 2007 under en intervju med Willi Langthaler. (www. www.antiimperialista. org/.)

fibopinion

kärnfamiljen Kärnfamiljen är på allas läppar. Är den här för att stanna eller är den bara en historisk parentes. Frilansjournalisten Pia Roxell ger sig ut på minerad mark. pia roxell text

D

et blåser upp till en ny familjestrid! Så lyder stridsropet en solig sommardag när chefredaktören och kristdemokraten Carin Stenström skriver på ledarsidan i den kristna tidningen Världen idag. ”Sorgligt otaktiskt” kallar hon det när Mona Sahlin och andra i en debattartikel i Svenska Dagbladet några dagar tidigare dissat vårdnadsbidraget och samtidigt sträckt ut en hand med en inbjudan till en blocköverskridande diskussion om jämställdhetsbonus och kvoterad föräldraförsäkring. Carin Stenström höjer också ett varningens finger för att kvoteringstanken är en familjepolitisk enhetsmodell som kommer att väcka försvarsinstinkten hos dess motståndare.

Därför manar hon nu till en kraftsamling för en rättvis familjepolitik i form av förnyade opinionsinsatser, nya medborgarförslag till kommunerna, nya debattartiklar, nya manifestationer och nya namninsamlingar. Är detta ett av många uttryck för en ny och bredare profamiljenrörelse därför att kärnfamiljen är närmare ett sammanbrott än någonsin tidigare? Allt tyder på det.

För visst kan man konstatera att det blåser som aldrig förr kring den älskade och hatade kärnfamiljen. Nu gäller det inte bara den gamla frågan om hur fördelningen av arbetet inom familjerna ska se ut utan också om kärnfamiljen som norm. Visserligen ligger Sverige ännu i lä om man jämför med USA där det bara för 40 år sedan var förbjudet för människor av olika ras att ingå äktenskap. Men polariseringen här hemma tilltar.

Och visst känns argumenten igen från USA om äktenskapet som en naturgiven och bokstavligen helig institution där konserverandet av kvinnors och mäns olika roller häftigt försvaras i religionsfrihetens namn. När senaten förra året röstade i frågan om ett nationellt förbud för delstater att tillåta samkönade äktenskap höll president George W Bush ett känslomättat radiotal där han sa att: ” Äktenskapet är den mest ståndaktiga och viktiga

mänskliga institutionen, högt värderad och främjad i alla kulturer och religioner./…/ Äktenskapet kan inte särskiljas från sina kulturella, religiösa och naturliga rötter utan att detta goda inflytande försvagas i samhället.”

Det blev ingen ändring i konstitutionen eftersom det krävs två tredjedels majoritet för detta och omröstningen endast vanns med en enda rösts övervikt. Men den avgrundsdjupa klyftan fortsätter att vidgas mellan de moralkonservativa familjekramarna och de som verkar för att förpassa kärnfamiljsnormen till den historiska sophögen. Även i Sverige har det alltid funnits skilda uppfattningar om familjens och äktenskapets betydelse. Men några större familjestormar har det knappast blåst i vårt land som ändå är jämförelsevis bra på jämställdhet, har flest ensamhushåll i världen och försvinnande få som är aktiva i något religiöst samfund. Stiltjen kring familjepolitiska frågor i förra höstens valrörelse skulle kunna tolkas som att detta inte alls är någon viktig fråga för svenska folket. Men familjepolitik och jämställdhet går inte att tiga ihjäl hur länge som helst. För detta är frågor som engagerar därför att de starkt värderar varje medborgares sätt att leva sitt liv.

Det har vi sett i form av många olika aktioner under senare tid där framförallt de värdekonservativa gjort sig alltmer synliga.

Ett exempel är hur föreningen Internationella familjedagen lyckats samla tusentals människor i Kungsträdgården i Stockholm och på andra platser för att hylla den heterosexuella kärnfamiljen.

Namninsamlingar har vi också sett. Det så kallade Föräldrauppropet har samlat 36 000 namnunder-

fib 23

en i blåsväder äktenskapet är den mest ståndaktiga och viktiga mänskliga institutionen.

GEORGE W. BUSH skrifter som vill att landets alla kommuner ska införa vårdnadsbidrag under 2008. HARO, (Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap) är en av de organisationer som står bakom upproret. De deklarerar att de vill värna den naturliga familje och hävdar att vårdnadsbidraget är en viktig jämställdhetsreform därför att: ”Så många kvinnor tvingas kombinera sitt huvudansvar för vård av barn och hem med den nya rollen som lönearbetare som är en mer traditionell manlig livsform”.

En annan upmärksammad namninsamling som samlat in nästan 55 000 namn kallar sig Bevara äktenskapet. Även de hänvisar till den naturliga familjen och menar att äktenskapet endast ska vara för man och kvinna. På listan finns inte oväntat många religiösa profiler som Ulf Ekman, pastor och ordförande i Trosrörelsens predikantorganisation och Abd Al Haqq Kielan, ordförande i Svenska Islamska Samfundet samt förre ordföranden i Judiska församlingen Salomo Berlinger. Men här finns även andra kända namn som Siewert Öholm, Paolo Roberto, Christina Doctare, Jan Myrdal och Gun Kessle.

I uppropstexten framhålls det heterosexuella äktenskapets uråldrighet och naturliga koppling till barn och barns rättigheter ”som samhällets själva urcell”. Man varnar också för att en könsneutral lagstiftning skulle öppna ” dörrarna för att också andra samlevnadsformer , som inte är allmänt accepterade, ska definieras som äktenskap.”

Enligt Kvinnomaktsutredningen gör männen endast 13 procent av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Den värdekonservativa föreställningen om den naturliga familjen får även organiserat eldunderstöd från folkvalda politiker. Officiellt är det bara kristdemokraterna som är motståndare till en lagändring om könsneutrala äktenskap. Men även i andra partier finns det de som stödjer kristdemokraternas uppfattning. Det visar inte minst artikeln som undertecknats av flera borgerliga politiker på DN debatt i början av sommaren med rubriken Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel.

Det finns också en riksdagsförening som heter Forum för familj och människovärde, som håller återkommande träffar i riksdagens lokaler på bland annat temat Den naturliga familjen.

Bland inbjudna föreläsare har funnits personer från Vatikanens familjeråd och det mormondrivna universitetet Brigham Young University. Även Sverigedemokraterna, som ännu inte finns i riksdagen är inne på samma spår. I sitt principprogram skriver de: ”Sedan mänsklighetens begynnelse, och i så gott som alla samhällen, har familjen varit den grundläggande enhet varpå samhället baserats/…/ Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad /…/Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt.”

Hur hotad är då kärnfamiljen och hur naturlig är den egentligen? En historisk tillbakablick visar att människor alltid levt i grupper, men att kärnfamiljen är en ung företeelse. Enligt idéhistorikern Ronny Ambjörnsson finns det olika förklaringar till att människor levt i olika typer av familjekonstellationer under historien. Bibeln förklarar

>

fibopinion fibämne 1870 Giftomannarätten avskaffas, vilket innebär att kvinnor själva får bestämma vem de ska gifta sig med.

1948 Sören Andersson och Daniel Juvas gifter sig i St:a Karins kyrkoruin i Visby. Foto: Mathilda Piehl, RFSL.

Införs allmänt barnbidrag som automatiskt går till modern. Än idag går barnbidraget till modern om inte försäkringskassan fått in en ansökan från föräldrarna om annat.

1970, särbeskattning mellan makar införs.

att familjen behövs därför att det inte är lätt för mannen att leva allena och Aristoteles menade på sin tid att familjen är nödvändig därför att den primära gemenskapen är familjen och att familjen är samhället i miniatyr. Den familj han syftade på var av större slag än kärnfamiljen och mannen hade oinskränkt makt över familjens medlemmar som bestod av hustru, barn, slavar och tjänstefolk.

I Sverige var storfamiljen den vanligaste samlevnadsformen ända in på 1800-talet. Familjen bestod då oftast av inte bara föräldrar och deras barn utan även pigor och drängar och äldre generationer som alla hölls ihop av att man gemensamt brukade familjens mark. Men det var först under senare delen av 1800-talet med industrialiseringen som kärnfamiljen blev norm. Den uppstod efter borgerlig förebild där mannen skulle klara hela försörjningen för sin familj och kvinnan skulle bli kvar i hemmet, skyddad från lönearbete.

1965

I mindre än hundra år levde kärnfamiljsnormen i ohotad ställning. Fortfarande idag är kärnfamiljen den vanligaste familjeformen men det har blivit allt vanligare med andra samlevnadsformer än vad det gamla kärnfamiljsidealet förespråkade. Med efterkrigstidens utbyggnad av välfärdsstaten blev kvinnor blivit mindre ekonomiskt beroende av sina män och när sedan HBT-rörelsen vuxit sig starkare har kärnfamiljen visat sig passa allt fler allt sämre.

Samtidigt har det blivit möjligt att få barn på nya sätt, inte minst genom utvecklandet av konstgjord befruktning. Men frågan är om inte det som fortfarande mest provocerar är ifrågasättandet av det som tidigare setts som biologiskt nedärvda och olika naturgivna roller för kvinnor och män. Här har historieprofessor Yvonne Hirdmans beskrivning av det så kallade genuskontraktet fått stort genomslag

2007

Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliseras. Först 1984 kom den första fällande domen.

1975 Fri abort till tolfte veckan införs.

1995 Lagen om partnerskap för homosexuella införs.

2005 Kvinnor som lever i registrerat partnerskap får rätt till assisterad befruktning.

Äktenskaps- och partnerskapsutredningen föreslår att även par med samma kön ska kunna ingå äktenskap. ( Vilket redan gjorts i Spanien, Belgien, Nederländerna, Sydafrika och Kanada.)

Familj

Familj kommer från det latinska ordet familia som betyder hushåll. Det gammellatinska ordet var famulus vilket betydde husslav.

i svensk jämställdhetspolitik. Enligt denna teori finns det en osynlig överenskommelse om könens i särhållande där män och kvinnor tilldelas olika aktiviteter och egenskaper. Samtidigt värderas det som män gör högre än det som kvinnor gör. I debatten vrids och vänds det nu på olika sätt för att komma till rätta med könsarbetsdelningen där skattesubventionerade hushållsnära tjänster och individualiserad föräldrapenning kanske är det som väcker mest känslor.

Men att alltför starkt ifrågasätta kärnfamiljen är fortfarande kontroversiellt. En person som fått känna på hur kallt vindarna kan blåsa kring den som offentligt betvivlar kärnfamiljen är Tiina Rosenberg, som tidigare var talesperson i Feministiskt initiativ, Fi. Men hon har även fått ett massivt stöd från likatänkande och överraskande nog också från statsvetarprofessorn Bo Rothstein – som tidigare mest gjort sig känd för att kritisera feminister för att alltför hårt dra alla män över en kam. Tidigare i år gav han Tiina Rosenberg rätt i att kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och att lösningen på problemet till stor del ligger i en kvoterad föräldraförsäkring. På debattplats i Dagens Nyheter understryker han att viktigast av allt är att få ”kvinnor mer medvetna om vilka risker de tar när de väljer att bilda familj med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden.”

Frågan om arbetsdelningen mellan kvinnor och män har nu på allvar också fått sällskap av frågan om könsneutralitet. Enligt en färsk statlig utredning bör äktenskapsbalken förändras så att den blir könsneutral. Men ännu har regeringen inte agerat i frågan och oppositionen hotar nu med att utnyttja den blocköverskridande majoritet som trots allt finns i riksdagen för att ändra äktenskapsbalken. Samtidigt är också klassbegreppet högaktuellt då många ser rött när den borgerliga regeringen omfördelar resurser – från låginkomsttagare som i högre grad är kvinnor till höginkomsttagare som i högre grad är män. Andra intersektionalistiska begrepp som vidgat debatten om maktrelationer är etnicitet och religion. Den sistnämnda är mycket relevant när det gäller frågan om var gränsen går för vad som får utövas i religionsfrihetens namn. Kopplat till diskussionen om kärnfamiljen ligger konflikten i att de flesta stora religioner odlar en övertygelse om att kvinnor och män ska ha olika roller. Detta är oförenligt med svensk jämställdhetspolitiks officiella mål om att kvinnor och män ska ha samma makt att påverka samhället och att leva sina liv på lika villkor. Och ännu har vi bara sett början på slaget om hur denna konflikt ska lösas.

pia roxell är frilansjournalist.

fib 25

fibkrönika

Systrarnas illvilja S eva myrdal text

»Mycket av det som i det offentliga rummet benämns feminism luktar för mig fröken Olsson.«

jukvården i Sverige missgynnar kvinnor – jag läste statistik på det från Sveriges kommuner och Landsting i gratistidningen på väg till jobbet. Det gäller allt från behandling av hjärtinfarkt till rehabilitering efter stroke. Sådana här orättvisor gör mig förbannad. Och jag är glad att min mormorsgenerations arbete för kvinnors lika rätt åtminstone burit den frukt att vi ställer frågorna så att det är möjligt att förändra. Jag tror också att vi som bryr oss nu kommit så långt att de män vi väljer, de söner vi gemensamt med dem fostrar och de manliga vänner vi valt är överens med oss om att det är fel, att det måste förändras.

Men inget regelverk styr orättvisan. Individuellt manligt förtryck? Säkert, många läkare är män. Men kan statistiken förklaras med att kvinnor bara möter manlig personal från reception till mottagningsrum? Jag anar att det inte är så. Finns det inte tillfällen då den kvinnliga läkaren ger den manlige patienten vad han behöver men skickar sin ”syster” till livslångt rullstolsberoende? När regelverket är på plats är det dags också för kvinnor att ta ansvar.

Någon kvinna mer än jag som drabbats av ”systrarnas” illvilja då ni ställt er fria med ansiktet mot vinden och lyft vingarna för att svinga er till högre höjder? Från Smyrnakyrkans lekskolefröknar (jo, för tidigt 60-tal var

som nu - många fria initiativ på barnpassningsområdet) som omedelbart skickade hem mig, då 5-åring, för att ta bort det röda nagellacket som jag applicerat ganska träffsäkert, över fröken Olsson i 1:an som blev gravt upprörd över att jag gjort ut hela ”Vad var det jag läste” fast vi bara haft första stycket som hemläxa, till alla vingklippande klimakteriehäxor (tänkte jag då, men nu vet jag att fenomenet är åldersoberoende), som surrade runt mig under tonårstiden, och vidare de BVC sköterskor, förskolelärarinnor, lågstadielärarinnor och mellanstadielärarinnor inför vilka jag måste försvara mina barn för att de inte alltid passade i deras trångsynta och vinkelräta formar. Til exempel den reprimand jag fick en eftermiddag efter att den 4-årige sonen målat lastbil i profil (just uppnådd färdighet) fast ordern varit att han skulle hälla färg över pappret och sedan vika ihop det för att se vad det blev. Långt fler kvinnor än män som stått mot mig i personlig konfrontation. Och fler kvinnor som velat lägga krokben för mig i yrkeslivet.

Men jag tror att jag vet att när männen gör sitt intåg i de barninriktade yrkena – då kommer de att fungera på samma sätt. För jag tror mig veta att denna tidiga disciplinering till det som är beordrat och lagom och konformt måste till för att makthavarna globalt och lokalt skall sitta i orubbat bo. Jag tror på gemensam kamp. Och mycket av det som i det offentliga rummet benämns feminism luktar för mig fröken Olsson.

Låt oss fostra stolta och orädda döttrar som konfronterar de strukturella orättvisorna, väljer kärlekspartner med omsorg och med ett lätt skratt vänder klimakteriehäxor av alla åldrar (och kön) ryggen. Och inte missgynnar kvinnor i sin yrkesverksamhet.

eva myrdal är bosatt i skarpnäck.

fibsverige

»Jag brukar

säga att så bra som vi har haft det i vår generation, så bra kommer ingen att få det.«

fib 27

Ensam?

Under sitt arbete inom äldreomsorgen har Elisaveta Gräsbeck slagits av hur ensamma många av dem verkar. Hur känns det egentligen att kunna se tillbaka på sitt liv i en backspegel? Till slut tog nyfikenheten överhand och på sin lediga tid besökte hon tre äldre kvinnor för att söka svar på sina frågor.

elisaveta gräsbäck text sofia runarsdotter bild

J

ag har fått låna hemtjänstens nycklar hem till Olga eftersom jag vet att hon inte kan resa sig själv upp ur säng och stolar. Hennes stelopererade höft hindrar henne från att röra sig fritt.

Olga ropar från rummet intill när jag kliver in i hallen. Hon ligger raklång på sängen med de smala benen utsträckta. Hon är 90 år och en lång dam med spretigt vitt hår och vaken blick. Vi har redan hunnit prata en del under dagarna när jag arbetat, Olga har mycket att berätta och har många åsikter om dagens samhälle. På grund av sitt stela ben så är det sällan hon går ut, så hon har mest tv:s berättelser att referera till.

Olga hoppas att hon ska kunna gå igen, berättar hon med längtan i rösten och tillägger att det kommer en arbetsterapeut till henne en gång i veckan men hon brukar inte stanna så länge. Jag suckar lite inombords men säger inget. Det finns så få resurser inom vården idag och det är svårt att lära någon med en stelopererad höft att gå igen. När det handlar om äldre brukar man betrakta det som ett hopplöst fall som får vara.

Jag vet inte om jag är cynisk eller försöker vara vänlig när jag resonerar för mig själv att Olga nog behöver sina drömmar, och därför bara nickar åt hennes berättelse. Vem är jag att ta ifrån henne hoppet?

Inga bor en trappa nedanför Olga. Hon öppnar efter dörrklockans första signal och jag är lite överraskad över att hon kom ihåg vår avtalade tid.

– Jag är inte senil än, skrattar hon och visar mig in i det lilla köket. Hon säger att hon inte känner sig så kry idag, ändå ser hon oförskämt pigg ut i sin vita jumper och den matchande kjolen när hon trippar fram till köksbordet. Hon är en mjuk och timid liten dam med

glittrande blå ögon och ett smittsamt skratt. Man har svårt att tro att hon ska fylla 84 år snart men hon känner sig gammal, berättar hon. Ändå försöker hon se det positiva i tillvaron.

– Mycket beror på en själv, en del ska ju klaga på allt.

Jag är lyckligt lottad som har huvudet i behåll och jag är glad för mina barn och barnbarn.

Gunborg är den tredje damen som jag träffar. Hon är 88 år och sitter i rullstol. För några år sedan fick hon två hjärnblödningar och miste balansen. Hon kunde gå hjälpligt med rollator ända tills hon råkade ut för en olycka i en av svängdörrarna på ett köpcenter nära där hon bor.

Gunborg har tv:n på när jag kommer och ber mig att stänga av för att göra henne sällskap vid köksbordet.

Regnet smattrar mot rutan och belysningen är dämpad.

Det luktar ostkaka i det lilla köket och Gunborg säger att hon inte har orkat äta någon riktig middag idag.

Fisksoppan som de serverade nere i restaurangen är hon inte mycket för.

Gunborg pratar lugnt och sävligt och förlorar sig ofta i många detaljrika sidoberättelser när hon försöker svara på mina frågor. Hon ser liten ut bakom sina stora glasögon där hon sitter mitt emot mig med händerna i knät.

Jag vet att Gunborg ofta känner sig ensam, det har hon berättat för mig många gånger. Hon tycker om när hemtjänsten kommer och hjälper henne med vardagssysslorna.

– Det är bra för ensamheten, säger hon. När de kommer och kokar kaffe så blir det lite sällskap också. Det är synd att de stannar en så kort stund bara.

Olga tycker också att det är svårt med ensamheten.

– Det är inte roligt att bli gammal, suckar hon. Man ligger bara här.

Personerna på bilderna har inget samband med artikeln.

>

fibsverige

>

»Flytta inte

omkring i onödan, säger hon slutligen eftertänksamt.

Behåll saker och ting om ni har det bra ordnat.«

Hon säger att ensamheten bara blir värre med tiden men samtidigt vänjer man sig. Man kan inte begära för mycket av sina nära och kära, resonerar hon.

– De får komma när det passar dem. Det är tråkigt att man inte kommit ut så ofta på sistone bara, man blir mer instängd när man inte kan röra sig som förr.

I Ingas lilla lägenhet luktar det rent, hon berättar att hon just fått städat innan jag kom. Precis som Gunborg är hon tacksam för att hemtjänsten hjälper henne men hon känner sig också ofta ensam. Hon saknar sina vänner som gått bort, berättar hon. Hon var bara 42 när hennes man dog och hon blev ensam kvar med barnen.

Hon fick ägna tiden åt dem men blev ofta uppvaktad och utbjuden. Idag ångrar hon att hon ägnade så mycket tid och energi till det.

– Mina barn har sagt att de tyckte jag roade mig för mycket och såhär i efterhand tycker jag också att jag inte hann sörja färdigt.

Jag frågar Inga om man kommer över alla sorger här i livet. Det tror hon inte. Hon tänker fortfarande på sin man och kan inte se någon mening med att han dog.

– Det blev ett stort slag när jag insåg att vi inte skulle fortsätta ihop. Gunborgs man hade varit sjuk en lång tid så hans död kom mer som en lättnad. Det var skönt för honom att få somna in, tyckte Gunborg.

– Men man blir fortfarande påmind om ensamheten hela tiden så för min del så läker aldrig såren.

Inte heller Olga menar att tiden läker alla sår, hon ska-

kar hon på huvudet när jag frågar. När hennes son dog brast allt, säger hon.

– Då ville jag inte mer.

Jag frågar Gunborg om hon tänker tillbaka mycket på sitt liv om dagarna. Det gör hon.

– Ibland får jag liksom en bild av det som har varit.

Jag hade exempelvis kikhosta när jag var liten, jag var mycket sjuk och kunde knappt komma ifrån det. Det har jag minnen av, berättar hon.

Inga låter också ofta tankarna vandra tillbaka. Hon är uppvuxen på en stor gård med hembiträden och där föräldrarna ofta höll stora fester. Hon minns särskilt sin 20-årsfest.

– Den tänker jag ofta tillbaka på. Trädgården var fylld av kulörta lyktor, det var dukat och fint och jag minns atmosfären precis.

Inga får tårar i ögonen och ler ursäktande. Hon brukar inte vara såhär blödig, säger hon, men det gör ingenting försäkrar hon mig. Hon berättar så gärna ändå.

– Man har haft både romantik och tragik, sammanfattar hon. Som ung var man så obekymrad om det mesta, livet lekte. Men nu har jag funnit min livsrytm.

Jag saknar familjestämningen som fanns en gång men det kan aldrig mer bli så. Jag känner mig ändå harmonisk, förutom då yrseln och värken kommer. Också Olga menar att minnena blir viktigare för varje år. Jag frågar henne om det finns något som hon hade velat göra annorlunda i sitt liv. Olga var hemmafru och det trivdes hon inte riktigt med.

fib 29

– Hade jag fått leva om så hade jag velat komma ut mer. Kanske skaffa jobb, jag vet inte. Men man kan inte ångra småsaker, tillägger hon.

Inga är den som håller sig mest aktiv av de tre damerna, hon spelar bridge tre gånger i veckan.

– Annars saknar jag konserter och operetter men det är svårt när man har rollator. Min dotter säger alltid att jag ska gå ner till restaurangen här på stället, men vad ska jag göra där mer än att äta? Där sitter folk och pratar om sina piller och de ska alla överträffa varandra. Själv tar jag bara mina tabletter och sväljer. Varför ska jag umgås med människor som inte tilltalar mig, bara för att vara social? Kemin mellan människor ska stämma, säger hon bestämt men hoppas samtidigt att hon inte låter högfärdig.

Det tycker jag inte. Jag känner igen mig i Ingas berättelse. Det är lätt att livet börjar cirkla kring det enkla i vardagen för de äldre när de hamnar inom omsorgen. Man tappar perspektiv och samtalsämnena blir gärna enkelspåriga. Nog för att vi alla behöver den sociala biten men gamla människor ska väl fortfarande ha krav på sitt umgänge, håller jag med Inga och hon nickar ivrigt. Gunborg berättar att hon brukar pyssla lite om dagrna, se tv och sova.

– Somnar jag så går tiden fort, säger hon och det gör ont att höra en gammal människa säga så. Tiden är inte dyrbar längre, mer ett nödvändigt ont.

– Man skulle ha värdesatt tiden mer som ung, det tänker jag ofta på.

Regnet trummar mot fönsterblecket och himlen ser riktigt dyster ut men Olga verkar ha piggnat till av mina frågor där hon ligger i sängen. Hon har en uppfattning om det mesta som jag undrar över.

– Det är så dåligt som det någonsin kan bli, svarar hon utan betänketid när jag ber henne beskriva samhället utanför hennes fönster.

– Jag brukar säga att så bra som vi har haft det i vår generation, så bra kommer ingen att få det.

Utvecklingen går så fort nu men så ska det väl vara.

Människor känns annorlunda idag, mer argsinta och våldsamma. Vi behövde aldrig låsa en dörr.

Gunborg är av samma åsikt.

Jag frågar damerna om det är något de har lärt sig genom livet som de vill vidareförmedla till de unga.

Olga funderar länge men har svårt att komma på något. Det låter ändå på henne som att hon tycker att man ska uppskatta det man har och ta vara på det.

Själv är Olga väldigt tacksam för lägenheten hon har och hjälpen hon får. Medan jag sitter och pratar

med henne hinner hemtjänsten ringa på och komma förbi med middag. Eva som tittar in och säger hej är Olgas kontaktperson inom vården.

– Jag är jätteglad så länge jag får ha Eva, för det är skillnad på vem man får hjälp av. Hon vet precis hur gamla ska tas. Men det är ju klart att alla inte kan vara som hon, tillägger Olga och skrattar.

Gunborg lägger huvudet på sned och funderar över min fråga.

– Flytta inte omkring i onödan, säger hon slutligen eftertänksamt. Behåll saker och ting om ni har det bra ordnat.

Inga är den som behöver tänka efter minst.

– Erlichkeit bleibt am Lengsten, säger hon och översätter: ärlighet varar längst. Ödmjukhet och ärlighet är något som jag tycker att man ska värdesätta och tänka på.

Med de livsvisdomarna i tanken lämnar jag seniorboendet bakom mig i regnet och jag är fylld av funderingar när jag vandrar mot busshållsplatsen. Det är inget jag ser fram emot, att bli gammal. Berättelserna som jag har fått ta del av beskriver en smärtsam process. Det känns bråttom, på något vis. Och ändå kan man ju varken stanna tiden eller förgylla varenda ögonblick. Än mindre kan man förutspå framtiden.

Det gör mig ont att höra de äldre berätta om ensamheten. Innerst inne är vi alla sköra och i deras fall blir det så uppenbart. De uppskattar varje liten vänlig gest och kommentar i förbigående. Som ung mitt uppe i livet känns tillvaron lätt oförgänglig. Man tänker sällan på att man i slutändan bara har sig själv. Jag kommer att tänka på några rader ur Löpgravsvägen av den finske författaren Kari Hotakainen: ”15.06 gick det äntligen upp för mig.

Jag är en vanlig människa.

Jag är inte det minsta ovanlig med dragning åt det personliga och originella.

Jag är inte den jag har trott mig vara: en explosiv rockrefräng som får hela världen att flyga i bitar. Jag är inte den jag trodde när jag var ung: den mest unika av alla människor på jorden. Jag är inte den jag drömde att jag var utan den jag har vaknat upp som.”

Där träffar Hotakainen helt rätt, tänker jag och kliver på bussen.

elisaveta gräsbeck, 23 år, hemtjänstbiträde i malmö. läser nu psykologi på lunds universitet. fritiden ägnas åt att skriva, såväl dokumentära texter som lyrik. sofia runarsdotter är fotograf.

Av respekt för tystnadsplikten samt de äldres integritet är det inte heller de äldres riktiga namn som publiceras.

fibsettlästhört slh@fib.se

bergssprängardottern

Lo Kauppi

Sisela Lindblom

för att man behöver hjälp. För att allt det jobbiga blivit övermäktigt viljan och drivkraften att bli allt det som man har förutsättningar att bli. Bergsprängardottern som exploderade är en personlig berättelse om en enskild människas öde, men känslorna som finns kvar långt efter att boken är utläst är sorgen över att vem som helst kan drabbas och ilskan över den likgiltighet och inkompetens med vilken detta så många gånger bemöts. Lo Kauppi verkar ha klarat sig riktigt bra, men hade vägen dit verkligen behövt vara så slingrig?

carolina westin

två samtidsromarer Bitterfittan | Maria Sveland |De skamlösa| Sisela Lindblom |Norstedts | Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper.

Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. ”En ’sann’ kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och

FOTO: Leif Hansen

Lena har svalt kondomer med amfetamin, satt sig på ett flygplan till London med falskt pass och nu kommer hon att dö. Kondomerna måste ha spruckit fast det är omöjligt. Så här har det aldrig känts förut.

Trots att det är flera lager kondom runt så måste de ha spruckit. Fan, hon som bara ska till London en sista gång för att bli smal. Bara hon inte dör, bara hon får en chans till måste det betyda någonting. Det kan betyda chansen att få berätta. Berätta om hur det är att växa upp med en pappa som är alkoholist. Att hoppa av gymnasiet och dra till London för att bli frisör. Hur amfetaminet kan bli den enda vägen till att bli smal och lycklig. Och hur det känns när de som ska presentera vägen ut ur ett destruktivt beteende får en att känna sig mindre än någonsin förut.

Lo Kauppi har med sin självbiografiska pjäs som sedan blev bok visat hur snett det kan gå när det samhälle som ska finnas där för en sviker. Hennes språk är rättframt och används för att få fram berättelsen som fångar läsaren med sin nakenhet snarare än stilistiska elegans.

Hon lotsar oss osentimentalt genom historien som bitvis är både otäck och beklämmande på ett sätt som gör att man inte vill lägga boken ifrån sig, trots att den förlorar i tempo i mitten. Hennes resa genom livet som många gånger är oerhört destruktiv skildras paradoxalt nog på ett sätt som präglas av överlevnadsinstinkt och mod.

Det var längesedan jag läste en bok som väcker så mycket känslor som Lo Kauppi lyckas göra med sin. Den är uppdelad i fyra avsnitt och det är framförallt delen som handlar om hennes tid på behandlingshem som hos mig väcker upprördhet över hur man kan bli behandlad i Sverige bara

FOTO: Leif Hansen

Bergssprängardottern som exploderade | Lo Kauppi | Norstedts |

behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta.” Så skriver Margareta Strömstedt i en läsvärd artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc (Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006.)

Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Moberg. De är ”representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap som grundar sig på jämlikhet i vardagslivet så som det kunde te sig medan vårt land ännu var ett bondesamhälle”. Allt i mannens värld ”angår henne och tvärtom. De har olika sysslor, kvinnosysslor, manssysslor, men de är samtidigt jämlikar och har en fullständig intressegemenskap.”

Det är en värld som liknar den etnologen Annette Rosengren mötte när hon på 1980-talet skildrade livet i ett svenskt småsamhälle (Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Carlssons 1991), fjärran från Gudrun Schymans talibantal där ”kvinnor ger och män tar”.

Så gick vårt land in i en brytningstid.

Människorna flyttade in till städerna.

Samlevnadsformerna stöptes om. Och borgerlighetens idéer ”… togs upp av bönderna som flyttade till stan ... bondkvinnorna förvandlades till hemmafruar och konsu-

fib 31

Maria Sveland

FOTO: Leif Hansen

»Där Maria Sveland argumenterar och iakttar, borrar sig Sisela Lindblom in i psyket .«

menter”. Och på 1960-talet skrek industrin och en växande offentlig sektor i vårt land åter efter den kvinnliga arbetskraften.

Om den malström, där män och kvinnor ska försöka få sina liv att gå ihop, handlar romanen Bitterfittan.

Huvudpersonen Sara tar en charterresa till Teneriffa från man och barn för att få vila och vara ensam. Hon läser Erica Jongs Rädd att flyga, men i motsats till Jongs huvudperson drömmer hon inte om några knapplösa knull. ”Mina dagdrömmar handlar om ensamhet och att få tid. Att få sova och tänka tankar.” Hon är journalist och gift med Jonas regissör. De har ”två fullblodskarriärer som vi båda hyste skadligt begär till.”.

Hon tänker tillbaka på sitt äktenskap, sin uppväxt och hur det är att vara kvinna.

Hennes farsa var ett svin, som röstade på moderaterna och Ny demokrati, skrek åt mamman, betalade lördagsgodis med tusenlappar (för att genera kioskbiträdet) och visste bäst om allt. Mamman står med sina eksemfyllda händer vid diskbänken, när hon inte gråter.

Sara iakttar paren omkring sig. Överallt kvinnor som passar upp, kvinnor som lyssnar intresserat till sina män och kvinnor som är till lags. Äktenskapet är ett helvete: ”hundratals år av förtryck, miljoner olyck-

liga människor…” Hennes graviditet var fylld av komplikationer, hon har vägrat att sjukskriva sig och jobbat mer än någonsin fram till det planerade kejsarsnittet. Efter förlossningen drabbas hon av infektioner och feber. Maken drar i väg på ett sedan länge planerat jobb. I tio veckor är han borta måndag till fredag. På helgerna vill han sova.

I ett sådant chickenrace sitter kvinnan onekligen med Svarte Petter – om inte annat ser biologin till det. Även Sveland drabbas av insikten: ”Vad är det egentligen för skitval vi gör?” Oförsonlighet och hat präglar makarnas samvaro den första tiden som småbarnsföräldrar.

Hon refererar ett samtal hon haft med Suzanne Brögger. Intervjun blir en besvikelse. Den gamla feministen konstaterar att den fria kärleken är lika problemfylld som den i en fasta relationer. Samtalet lämnar Sara ingen ro.

Det blir makens pappaledighet som räddar äktenskapet. Han är ju också en älskad själsfrände. Allt är inte svart. Slutet andas hopp och förtröstan.

Där Maria Sveland argumenterar och iakttar, borrar sig Sisela Lindblom in i psyket hos de tre personer som för talan i romanen De skamlösa. Det är Nathalie och Tito som arbetar på en damtidning och Erik, fästmön till Tito. Där finns också Nathalies gammelfaster, konstnärinnan Evy och Eriks före detta flickvän Amanda, med författarambitioner.

Nathalie drömmer om att göra porrfilm för kvinnor. Tito planerar för det prinsessbröllop hon drömt om sedan elvaårsåldern – och i Erik tror hon sig ha funnit ”mannen som skulle matcha mig perfekt på vägen till altaret”. Erik dagdrömmer håglöst om en framtida juristkarriär och sexet med sin första flickvän, en kärlek ”utan kladd”.

Det är den stockholmska medelklassens värld som skildras, där ytan är allt. En värld där människor som bor utanför tullarna

per definition är bidragsfuskare och låginkomsttagare och där alla relationer ses som ”investeringar”. Utan blygsel (skam) rör de sig i en värld av positioner och intriger, som i en pjäs av Molière. Ändå är Lindbloms roman ingen karikatyr. Med språkets hjälp bygger hon upp de tre till helt olika och trovärdiga karaktärer av kött och blod, men ack så platta i sitt tänkande.

De skamlösa är en obehaglig bok om obehagliga människor. Jag vet inte om jag vill rekommendera den till någon. Men eftersom det är dessa människor som har privilegiet att formulera vår tids frågor, om allt från heminredning till skatter, kan det vara mödan värt.

Tom Carlson Anm. skamlös som inte känner skam eller blygsel trots att det vore påkallat; av skam känsla av blygsel över oförmåga eller förkastlig handling.

nytt ljus på frida stéenhoff Blott ett annat namn för ljus. |Tre texter | Frida Stéenhoff | Rosenlarv Förlag. | Blott ett annat namn för ljus.

Tre texter. Det är inte många som känner till att det var författaren och debattören Frida Stéenhoff som introducerade feminismen i Sverige. Först nu, efter 100 år, har begreppet blivit salongsfähigt.

Frida Stéenhoff var en välkänd röst i samhällsdebatten och gjorde föreläsningsturnéer om kvinnlig rösträtt, rätten till barnbegränsning, för kvinnans ekonomiska oberoende och om prostitution.

Detta engagemang kom också att prägla hennes litterära skrivande. Hon skrev ett

>

fibsettlästhört tiotal dramer och ännu fler stridsskrifter, av vilka de mest kända var Humanitet och barnalstring (1905) och Penningen och kärleken (1908).

När hon 1896 debuterade med dramat Lejonets unge så var det under pseudonymen Harold Gote. Pjäsen väckte uppståndelse för dess tydliga ställningstagande för rätten till fri kärlek och till barnbegränsning. Lejonets unge ingår nu som en av tre texter av Frida Stéenhoff i en ny bok under titeln Blott ett annat namn för ljus. Övriga texter är författarens stridsskrift Feminismens moral (1903) och novellen Ett sällsamt öde, ur novellsamlingen Kring den eviga elden (1906).

Lejonets unge har en styrka, som gör pjäsen till mer än ”bara” en bild av tidsandans samhällskritik. Det vore intressant att se pjäsen på en scen så här ett drygt sekel senare.

Den konservative rektorn, den avantgardistiska kvinnliga konstnären, den godhjärtade biskopen (Fridas far var biskop) och hans ännu mer sympatiska hustru, samt den unge studenten vars relation till biskopsparet länge förblir osäkert; alla har de sin plats i debatten idag, även om de konkreta moralfrågorna ser något annorlunda ut.

Manifestet Feminismens moral för mina tankar till August Strindberg och hans katekes för underklassen. Också Frida Stéenhoff har en eld som brinner. Språket är agitatoriskt och utan pardon. Hon pekar liksom Strindberg i katekesen på ekonomiska förändringar i samhället som får återverkningar i familjelivet. Alltfler män

Bengt Pojhanen FOTO: ULLA MONTAN

>

har inte längre råd att hålla sig med en familj. Några citat: ”Den regerande moralen är uppbyggd på medvetna lögner.” ”den gängse moralen … har plats för lagliga förbindelser, celibat och prostitution, men ingen plats för kärleken.”

Bokens titel, Blott ett annat namn för ljus, kommer från manifestet Feminismens moral.

Hon avslutar det med att Feminismens moral är blott ett annat namn för – ljus.

Vore bra om boken kan medföra förnyat ljus över Frida Stéenhoffs liv och texter.

åke johansson

en bok varm som hästspillning Smugglarkungens son | Bengt Pohjanen | Norstedts | Redan vid födseln fick han såsom en spricka i skallen, personlighetens fontanell kunde aldrig växa samman.

Han var kluven djupt ner i själen, in i karaktärens kärna.

Har var utanför, av annan sort. Han hörde inte hemma i landet Sveriges välpaketerade folkhem, heller inte i efterkrigstidens förryskade Finland. Den breda Torneälven delade bröder från systrar, vänner från fiender, hårdbarkade kommunister från hänryckta predikanter.

Fadern Otto – med kodnamnet Piikinokka, Spetsnäsa – rörde sig däremot obehindrat över gränsen, erkände knappt dess förnedrande existens. Han var Smugglarkungen, mannen som forslade kaffe och sprit, människor och nylonstrumpor, cykeldäck och tandtråd från ett land till ett annat och omvänt, beroende på pris och tillgång. Alltmedan modern hårt föll på knä i det laestadianska bönehuset och åkallade ”Söte Jesus blödande sår”.

Sedan kom språket och allt blev enbart etter värre. Men allt blev även tydligare, rikare och fyllt av mening. Meänkieli (tornedalsfinska), finska och svenska, tre språk

och tre skilda identiteter – åtminstone i den dömande omgivningens ögon. Det skapade en hård knut i den unge pojken, ett utanförskap och främlingskap. Skärvan i ögat var vass. ”En vag känsla av att alltid vara utestängd. Nergrävd och maktlös lik en ekorre som klöser isen där en kotte frusit fast.”

Det är den befriande egensinnige Bengt Pohjanen som i sin nya bok berättar om sin barndom, född under kriget i Kassa by i Herrens år 1944 i Tornedalen, sju mil norr om Polcirkeln. Familjen tillhörde den lilla Korpelarörelsen om vilken uppslagsboken lakoniskt låter meddela att det var en mindre sekt och ”efterhand övergick rörelsen till dryckenskap och fria sexuella utsvävningar”. Pohjanen har tidigare skrivit flera böcker om den märkliga rörelsen.

Ty det var så med lille Pänktti, alltså Bengt, att fabror Ivan fick rätt. Den unge pojken försvann ofta in i fantasier, var drömsk och aningen frånvarande. För att fånga uppmärksamheten – för att bli en del av de vuxnas berättelser, helt enkelt för att bli sedd – skarvade han, uppfann egna händelser. ”Han är så lat”, sade den självlärde hovslagaren farbror Ivan, ”att han bara duger till präst”. Och präst blev senare Bengt Pojhanen först i gamla svenska statskyrkan och senare i den ortodoxa och bär sedan dess namnet Fader Benedikt.

Och han blev också författare på tre språk.

Men nu är tid för memoarer.

Smugglarkungens son heter första delen och sträcker sig fram till mitten av femtiotalet. Den liknar inget annat i denna ganska förutsägbara genre. Bengt Pojhanen berättar med en blandning av skönlitterär kraftfullhet – mustigt, levande och dråpligt, fullt av skrönor eller stålblanka sanningar – varvat med en den vuxnes analytiska blick där utanförskapet, utstöttheten, kläs i ett förklarande språk så att även vi okunniga och oinvigda ska kunna förstå och begripa.

Det är en stark skildring, gripande och djupt mänsklig men likväl skriven med ett brinnande rättvisepatos – med utanförskapets vassa blick. Smugglarkungens son är mer än enbart memoaren, den

fib 33

ger en levande bild av livet som levdes i Tornedalen under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal. En bild av ett samhälle som alltid fanns vid sidan av det som av stats- och övermakten stämplades som normaliteten.

Det är en varm bok. Varm som ny hästspillning; varm som en glödgad kamin eller ett levande hjärta.

crister enander

i senaste laget Hasse och Tage - samlade revyer | Svenska ord - filmboxar SVT | Pan vision | SF Lagom till julen 2006 gav SF ut två boxar med vardera fyra filmer producerade av Hans Alfredson och Tage Danielsson och nyligen kompletterades utgivningen av att SVT gav ut åtta av deras revyer i en box, inklusive extramaterial. Hasse och Tages storhetstid var på 60- och 70-talen då de inte bara var Sveriges populäraste komikerpar utan också deltog flitigt i samhällsdebatten. De komikergrupper som blivit stora och dominerat svensk underhållning efter Hasse och Tage, som Galenskaparna och After shave och Lorry-, Hassan- och Killinggänget, har inte alls haft samma engagemang vad gäller samtidsfrågor.

Hasse och Tage gjorde sin sista revy, Under dubbelgöken, 1979. Det är snart trettio år sedan. Under 60- och 70-talen hade svensk tv som bekant bara två kanaler och deras revyer fick därmed ett enormt genomslag då de sändes. Sedan dess har kanal- och programutbud förändrats radikalt och jag ställer mig frågande till dels hur känt begreppet Hasse och Tage är idag, dels hur deras produktion appellerar till dagens publik. Min uppfattning är att revyerna är ganska daterade. Nästan alla av komiker som blev kända genom bland annat Svenska ord har idag antingen dragit sig tillbaka eller gått bort. Man kan också fråga i vilken utsträckning dagens publik skulle uppskatta den musik Hasse och Tage valde till sina revyer. Risken är stor att

denna revybox främst har ett nostalgiskt intresse.

Detta material borde ha givits ut avsevärt tidigare. Förutom revyerna ingår också en del extramaterial. Underligt nog ingår bland detta en produktion från 2002 och som inte på något sätt anknyter till Hasse och Tages revyproduktion, nämligen pjäsen Lille Ronny. Mer motiverat som extramaterial är programmen från Mosebacke monarki, även om också dessa känns daterade. I övrigt består extramaterialet mest av snuttar, som diverse kortare intervjuer inför olika revyer och inslag från Hylands hörna. Undantag är två intervjuer med Hasse Alfredson, den ena specialgjord just för denna box. Inte heller SF:s utgivning av Svenska ords filmer känns riktigt lyckad.

Alla Hasse och Tages filmer är inte fullträffar. Riktigt seg är till exempel Att angöra en brygga, också Mannen som slutade röka är i längsta laget, och filmen Äppelkriget känns som en spretig historia, främst vad gäller handlingen men också personframställningen.

Man får med andra ord en del några mindre bra filmer på köpet när man är ute efter höjdpunkter som Släpp fångarna loss det är vår, Picassos äventyr och Sopor. Om man vill ha dessa måste man köpa båda utgåvorna för 800 kr, eftersom de inte ingår i samma box. Man har också missat att ta med Hasse och Tages debutfilm Svenska bilder och Per Åhlins första animerade film I huvet på en gammal gubbe, med manus av Hasse och Tage. Boxarna hade känts betydligt mer angelägna med dessa filmer än med deckaren Den enfaldige mördaren.

patrik grive

palmes narr Ebbe – mannen som blev en affär | Anders Isaksson | Bonniers ”Du ska kunna allt och känna alla – eller åtminstone förefalla att göra det.” Med de orden från journalisten Bo E. Åkermark i bagaget

»I praktiken fungerade regeringen från dag ett som skyddsvakt åt teorin om PKK som Palmes mördare. Det bästa man kan säga om Ebbe Carlsson är att han slutgiltigt punkterade den..« inledde den brådmogne göteborgsynglingen Ebbe Carlsson en karriär som gick från tidningsvaktmästare, reporter, pressekreterare och reporter på nytt till informationssekreterare åt en justitieminister, chefredaktör, förlagschef hos arbetarrörelsens förlag och Bonniers, samt slutligen privatspanare med höga tillskyndare efter mordet på Olof Palme.

En man med förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tid och förblinda människor med sina påstådda och verkliga kontakter. En förmåga han utvecklat till fulländning i den ”affär” som också blev hans och justitieministerns fall, när korten väl synats våren 1988. Om denne före detta ”narr vid Palmes hov” har Anders Isaksson skrivit en informativ och bitvis underhållande bok som också blir en snabbrepetition av de socialdemokratiska underrättelseskandalerna under 1900talets senare hälft: IB, Sapo, sjukhusspionen, Geijer-affären och kurdjakten. När det gäller ansvaret för den senare pekar Isaksson mot dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Rätt eller fel? I praktiken fungerade regeringen från dag ett som skyddsvakt åt teorin om PKK som Palmes mördare. Det bästa man kan säga om Ebbe Carlsson är att han slutgiltigt punkterade den.

tom carlson Ordförande i Kurdernas vänner, som arbetade för de kommunarresterade kurdernas sak, 1988–1991.

fibdebatt Skriv till debatt! debatt@fib.se FIB

EN EN FIBSTAD FIBSTAD

ge inte klottrarna legitimitet bjĂśrn wĂĽllberg prenumerant sedan nr 1 1972.

I Fib nr 8 2007 finns ett idolreportage Üver grafittimüleriet. Där beskrivs gatumülaren som nügon som �vill ta plats i staden och använda det offentliga rummet, som ju utvecklades ur en demokratisk idÊ, till att sprida estetiska produktioner�. Detta yttras av Cecilia Andersson utbildad i bildpedagogik vid Konstfack, i en doktorsavhandling om gatukonst.

Kan det sägas mer korkat!

Grafitti mülas av i huvudsak kriminella missbrukare som njuter av att fÜrfula det offentliga rummet. Vi alla som rÜr oss i Stockholm ser vanligtvis en massa taggar och lünga kladdslingor som ska fÜrstÜra sü mycket väggyta som mÜjligt. Dessa konstnärer publicerar sig i olika häften och filmer som sprids pü en internationell marknad. Jag har sett nügra av dessa, till exempel den som visar när ett gäng maskerade vandaler slür sÜnder ett helt pendeltüg frün Märsta pü väg in mot Stockholm, eller de otaliga attacker pü uppställda tunnelbanevagnar där man gür in och fÜrstÜr sü münga säten som mÜjligt.

Samma konstnärer beklagar att det inte längre är tillrüdigt att klottra i KÜpenhamn längre pü grund av de hÜga bÜter och fängelsestraff som fÜrÜvaren dÜms till. Vi som rÜr oss i Stockholm till vardags avskyr klottret och de som anser sig ha rätten att fÜrfula vür stad. Det är symptomatiskt att klottret riktar sig mot � det gemensamt ägda� det är inte bilar och villor som vandaliseras det är det offentliga rummet. Jag blir alltid ledsen och lüg när jag ser fÜrstÜrelsen, det fÜrstÜr min dag. Ytterst sällan har jag sett nügot begüvat eller tänkvärt i klottret , bara fÜrstÜrelselust.

Det värsta är att klottrarna ges en legitimitet av självutsedda skÜnandar i press och kulturelit.

Klottraren är en del av det borgerliga angreppet pü det offentliga rummet. Allt

KONSTEN ATT FyRiNDRA STiDER UTKOMMER I HyST Pk $OKUMENT GA 'ATUKONSTEN ViXER ) BOKEN 0LAYGROUND 3WEDEN SOM RVJUATS ,iS VAD DE SJiLVA HAR ATT Si FyRLAG HAR GATUKONSTNiRER FRkN HELA LANDET INTE R OHLSSON TEXT BILD IVAR ANDERSEN KRISTIAN BORG SVERKE BLUE GyTEBORG -ED PROJEKTET 'RAFITTA SOM HAR ²LITE ATT GyRA MED GRAFFITI OCH MYCKET ATT GyRA MED KONST² VILL SNART kRIGA "LUE SKAPA KREATIVA ANDRUM ,iRA UNGA ATT TA TILLVARA SIN INRE KRAFT ²$ET FINNS Sk MkNGA ViGGAR JAG SKULLE KUNNA TiNKA MIG ATT FyRVANDLA OCH DET FINNS JU EN HEL ARMm MED BARN SOM SKULLE STiLLA UPP HELT FRIVIL LIGT ² (ENNES VERK BEFOL KAS OFTA AV MYTISKA FIGURER 3TORA FiRG SPRAKANDE KREATIONER yVER HELA HUS ²*AG VAR ETT ENSAMT BARN OCH BLEV ALLTID MISSUPPFATTAD $ET SKAPADE EN DIREKT KONTAKT MED EN SAGOViRLD ²

$

ET BLIR MER KONTURER OCH KONTRASTER $ET SiT TER JU KANTER OCH SKARPA HyRN Pk ALLTING²

SVARAR 'yTEBORGSBASERADE "LUE Pk FRkGAN OM VAD SOM HiNDER MED HENNES FANTASI KTUR LANDSKAP Dk DE APPLICERAS Pk STADENS ARKITE SUDDAR ²-EN SAMTIDIGT iR DET DUBBELT -INA MOTIV

NS DiR OCKSk UT DE iNNU SKARPARE KANTERNA SOM FAN INNAN ² FFENTLIGA 'ATUKONSTENS ARENA DESS MkLARDUK iR DET O ET -EN RUMMET -kLGRUPPEN iR ALLA SOM RyR SIG I D R INTE ETT STADEN iR INTE SOM ANDRA MkLARDUKAR $EN i DEN SYNLIG STATISKT MEDIUM 'ATUKONSTEN FyRiNDRAR STA A YTOR OCH GyR UNDANSKYMDA HyRN OMDEFINIERAR TOMM EN PkVERKAR INTERAKTION -EN STAD SKAPAR NYA FORUM FyR DYNAMIK

I SIN TUR OCKSk KONSTEN $ELS GENOM SIN EGEN DELS GENOM INVkNARNAS REAKTIONER iT ²$ET BLIR MER KONTURER OCH KONTRASTER $ET S

RAR TER JU KANTER OCH SKARPA HyRN Pk ALLTING² SVA SOM HiNDER 'yTEBORGSBASERADE "LUE Pk FRkGAN OM VAD AS Pk STA MED HENNES FANTASILANDSKAP Dk DE APPLICER

ELT -INA DENS ARKITEKTUR ²-EN SAMTIDIGT iR DET DUBB TERNA SOM MOTIV SUDDAR OCKSk UT DE iNNU SKARPARE KAN FANNS DiR INNAN ² FFENTLIGA 'ATUKONSTENS ARENA DESS MkLARDUK iR DET O

T -EN RUMMET -kLGRUPPEN iR ALLA SOM RyR SIG I DE R INTE ETT STADEN iR INTE SOM ANDRA MkLARDUKAR $EN i DEN SYNLIG STATISKT MEDIUM 'ATUKONSTEN FyRiNDRAR STA A YTOR OCH GyR UNDANSKYMDA HyRN OMDEFINIERAR TOMM EN PkVERKAR SKAPAR NYA FORUM FyR INTERAKTION -EN STAD DYNAMIK

I SIN TUR OCKSk KONSTEN $ELS GENOM SIN EGEN DELS GENOM INVkNARNAS REAKTIONER MMET !TT 'ATUKONSTEN OMDEFINIERAR DET BEFINTLIGA RU STETISKT INTEGRERA VERK I OMGIVNINGEN ANSES HA ETT E ER BLIR ETT EGENViRDE OCH SAMSPEL MED SPECIFIKA PLATS KRITERIUM FyR FRAMGkNG NING $ETTA PkVERKAR I SIN TUR KONSTENS STORLEKSORD

R ATT Gk I 3TyRST iR INTE NyDViNDIGTVIS BiST NiR SYFTET i KONSTGANG DIALOG MED OMGIVNINGEN $E PROFESSIONELLA A OBSER STRARNA HAR ARBETAT MED VAD DE KALLAR URBAN

VATTENLED VATyRER +ONKRET HANDLAR DET OM ATT UTRUSTA NINGSSTOLPAR MED SMk yGON AV MOSAIK OM ViLAV )NGREPPET I DET BEFINTLIGA iR LIKA MINIMALT S INGREPP I ViGT dGONEN GER INTE INTRYCK AV ATT VARA ETT SISTA PUSSEL STADSMILJyN 4ViRTOM FRAMSTkR DE SOM DEN BITEN SOM FkR EN STyRRE BILD ATT FRAMTRiDA DET %LLER SOM KONSTGANGSTRARNA SJiLVA UTTRYCKER REDAN 6I ²$E DiR OBSERVATyRERNA DE FINNS EGENTLIGEN

T DE KAN SE ² BARA HJiLPER TILL ATT SiTTA yGON Pk DEM Sk AT SER SJiLVA %NLIGT KONSTGANGSTRARNA BESKRIVER OLIKA PLAT STNiR BARA HUR DE ByR UTSMYCKAS $ET HANDLAR SOM KON OM ATT LYSSNA MkSTE ²/M EN PLATS FRkGAR EFTER EN KRITTECKNING Sk

AR ATT DE VILL DEN JU Fk DET /FTA SKRIKER NYLAGDA ASFALTSBIT Rk ViGGAR HA KRITA 3EDAN KANSKE DET FINNS EN MASSA G TYCKER ATT SOM KRiVER FiRGER OCH ANDRA PLATSER KANSKE

DE iR BRA SOM DE iR !LLA PLATSER iR JU OLIKA ² AGLIGA

+ONSTGANGSTRARNAS KRITTECKNINGAR iR INTE OL T ORDNAT TIONER $E BRYTER AV ET MEN ViCKER iNDk REAK TROLLER MyNSTER OCH GER GATORNA EN VILDVUXEN OKON R UT SOM BAR DIMENSION ²%N KRITTECKNING SOM DET SE N KAN DET ETT BARN HAR GJORT DET FkR MAN GyRA -EN SE

INTE SER UT HiNDA ATT MAN GyR EN KRITTECKNING SOM DET MAN INTE SOM ETT BARN HAR GJORT OCH Dk TYCKER DE ATT R ANNARS FkR GyRA Sk -EN DET FkR MAN JU iNDk GyRA Fy HOPPHAGAR ² MkSTE NkGON Gk OCH JAGA ALLA BARN SOM GyR ILT DEN $ETTA iR TYPISKT FyR MYCKET GATUKONST SiRSK RGLIGA $ESS MER KONCEPTUELLA $ESS UTTRYCK iR OFTA OFyRA IMPLIKATIONER iR DET INTE RAT UPP 0RAO HAR Pk OLIKA PLATSER I 3TOCKHOLM MONTE SA 6ISSA AV VITA SKkP FYLLDA MED ETT BASUTBUD FyR HEMLy

M RAKHYV DEM INNEHkLLER MAT !NDRA HYGIENARTIKLAR SO MED JiMNA LAR PLkSTER KONDOMER OCH BINDOR (AN FYLLER INGEN iR ATT MELLANRUM SJiLV Pk SINA SKkP MEN FyRHOPPN kDENA DiR DETTA ANSVAR SKA yVERTAS AV DE BOENDE I OMR iLGyRENHET

SKkPEN MONTERATS 0RAO OGILLAR TANKEN Pk V ²I ViNTAN MEN MENAR ATT SKkPEN KAN FYLLA EN FUNKTION

Pk EN ANSTiNDIG SOCIALPOLITIK² RNA SER 0RECIS SOM $E PROFESSIONELLA KONSTGANGSTRA TSER ARBETAR DET SOM SITT ANSVAR ATT TA HAND OM OLIKA PLA TAR TILL ATT MkNGA GATUKONSTNiRER MED UTTRYCK SOM SYF M SIN NiR TILLFyRA STADEN NkGOT +ONST SOM TAR HAND O MILJy

fĂśra en diskussion om det offentliga rummet, om kommersialiseringen av detsamma, och om vilken demokratisk funktion gatukonst och graffiti eventuellt kan fylla i det.

Men vissa anklagelser kan vara farliga. Att kalla graffitimĂĽlare fĂśr

�pack� och �kriminella missbrukare� ger inte bara uttryck fÜr en djup okunskap, utan även fÜr en allt annat än humanistisk människosyn.

Det är samma människosyn som fick Sarkozy att lova att rensa ut �slÜddret� i Paris fattiga fÜrorter med hÜgtryckstvätt. Och, i fÜrlängningen, samma människosyn som diktatorer och ickedemokrater alltid gjort bruk av fÜr att legitimera fÜrfÜljelse av oliktänkande och etniska minoriteter.

Att BjÜrn Wüllberg proklamerar sitt stÜd fÜr Mikael SÜderlund är i detta sammanhang lika sorgligt som skrattretande. När Mikael SÜderlund säger att allt �klotter� ska bort inom 24 timmar handlar det om sü mycket mer än bara gatukonst. Det handlar ocksü om fria kulturgruppers mÜjligheter att informera om sin verksamhet, och i fÜrlängningen om att ingenting som inte kan underkastas en kapitalistisk logik ska fü ta offentligt utrymme i ansprük.

BjÜrn Wüllberg avslutar med att skriva att han prenumererat pü Folket i bild sedan 1972. Pü den tiden täcktes väggarna av affischer med antiimperialistiska och antikapitalistiska budskap. Var dessa affischer, lika olovliga som dagens gatukonst, ocksü ett �borgerligt angrepp pü det offentliga rummet�? Givetvis inte, de var helt enkelt ett utryck fÜr tidens radikalitet.

Nu dekorerar en ny generation vüra gator, pü jakt efter sitt eget uttryck. Ett utryck som de med all säkerhet kommer att finna.

“Klottraren är en del av det borgerliga angreppet pĂĽ det offentliga rummet.â€? som inte är ägt av nĂĽgon individ är värdelĂśst och kan fĂśljaktligen slĂĽs sĂśnder och klottras ner. Ju skitigare och sĂśndrigare staden blir desto mindre bryr sig nĂĽgon om skiten. I fotspĂĽren pĂĽ klottrarna ligger det drivor av skräp och glassplitter. Man kan nog se klottrarna som en slags stormtrupp fĂśr fĂśrstĂśrandet av det offentliga rummet och svaret hos medborgaren blir ytterligare privatisering och inlĂĽsning. När Stockholms gatukonstnärer fĂśrklarar krig mot Mikael SĂśderlund (m) som har deklarerat att â€? allt klotter ska tas bort inom 24 timmarâ€? mĂĽste jag nog säga att jag stĂĽr pĂĽ Mikael SĂśderlunds sida.

När Ordfront magasin hade samma idolreportage fÜr nügra ür sedan slutade jag prenumerera pü tidningen. Med FiB har jag sü starka band sü det kommer jag inte att gÜra men jag blir bedrÜvad Üver att man vill vara med att gÜra reklam fÜr grafitti och därmed understÜdja brott. Grafitti är inte folkets kultur det är packets kultur.

repressionsivrare i grumligt vatten ivar andersen fĂśrfattare till boken om gatukonst: playground sweden svarar direkt.

Det är inte utan viss oro jag läser BjÜrn Wüllbergs debattinlägg. Intressantare än att bemÜta grundlÜsa anklagelser vore att

Bild: Ur boken Playground Sweden.

fibkrönika

fib 35

KRIGET MOT FACKET

KAN KOMMA HIT kurt junesjö text robert nyberg illustration

V

aruhuskedjan Wal-Mart, USA:s största arbetsgivare, har 1,7 miljoner anställda och en omsättning på osannolika 2 400 miljarder kronor.

Men den största arbetsgivaren i ”frihetens stamort på jorden” har inte en enda fackligt aktiv anställd!

Så här går det till: Brad Jones var facklig förtroendeman och duktig, oklanderlig expedit. Övervakningskamerorna i butiken ställdes då så att de alltid följde Brad, för att få fast honom. När det misslyckades avskedades han på så svaga skäl att till och med den arbetsgivarvänliga amerikanska domstolen inte kunde finna annat än att det var föreningsrättskränkning. Men det hjälpte inte Brad, eftersom skadestånden är så låga att det är billigt att bryta mot lagen. Brad blev utkastad.

Här är Wal-Marts bruksanvisning till amerikansk företagsframgång: ■ Vid anställningen utfrågas alla anställda om facklig aktivitet. Fackligt anslutna anställs inte.

■ Om en arbetsledare misstänker att det slunkit igenom en fackmedlem inkallas en särskild specialstyrka med säkerhets- och juridisk expertis från Wal-Marts huvudkontor för att med lagliga, eller olagliga, medel kasta ut den fackanslutne.

■ Om det trots allt kommer igång facklig verksamhet läggs avdelningen ned och arbetarna avskedas.

■ Företaget har en het linje där alla kan skvallra på alla till företagsledningen. Anställda går i ständig skräck för att bli angivna. Företaget använder samtidigt detta system för att motivera att det inte behövs något fack. De anställda har ju alltid företagsledningens öra.

■ All facklig verksamhet, till exempel utdelning av flygblad på allmän plats (!), förbjuds. Materialet konfiskeras, eventuellt med polisens hjälp, medan företaget obehindrat sprider antifackliga utbildningsvideor och annan antifacklig information.

■ De anställda vet alltså bombsäkert: Facklig anslutning betyder att bli av med jobbet!

Den antifackliga verksamheten lönar sig. Lönerna är så låga att de ofta ligger under de lagliga miniminivåerna.

»Under täckmantelns flexicurity ska alla arbetare i Europa tvingas försämra villkoren.« De anställda tvingas att stämpla ut för att hinna med arbetet inom 40-timmarsmåttet, alltså jobba gratis.

Kvinnor diskrimineras systematiskt när det gäller löner, deltidsanställningar och befordringar. Att sedan företaget använder sig av slavarbete i tredje världen för sina billiga produkter är en annan historia.

Läs mer om Wal-Marts antifackliga verksamhet i en rapport från Human Rights Watch om dessa brott mot mänskliga rättigheter (www.hrw.org).

Vad angår oss USA:s affärer kanske du säger?

Mycket! USA har inte alltid sett ut som det gör i dag. På 1930-talet fanns en stark facklig rörelse som kämpades ned, framför allt av USA:s domstolar. Det gjordes under täckmantel att främja den fria företagsamheten. Läs Svante Nycanders bok Kriget mot fackföreningarna.

Som vanligt är vi lite efter USA, när det gäller ”utvecklingen”. Men vi rör oss åt samma håll.

Det senaste utspelet är en Grönbok (lite förenklat, framtida gemensamhetslagstiftning) från EG-kommissionen. Under täckmanteln av modeordet flexicurity ska alla arbetare i Europa genom EU:s lagstiftning tvingas försämra villkoren för att främja den fria företagsamheten och rörligheten.

Så garantierna i Sverige när det gäller löner och anställningsvillkor är inte så självklara. Det kräver hela tiden en aktiv kamp och en stark fackföreningsrörelse.

Kämpa på!

kurt junesjö är före detta förbundsjurist på lo-tco rättsskydd: www.kurt.nu robert nyberg är illustratör.

fibfolkibild

Anrikningsverket i Tuna H채stberg var en j채tteinvestering 1955, men konkurrensen h책rdnade snabbt och 1968 lades allting ned.

fib 37

Med kameran har Jan Jörnmark skildrat platser i Sverige som inte överlevt. Boken Övergivna platser har blivit en försäljningssuccé. För FiB skriver han nu om sitt fotograferande och menar att vi måste orka se framåt.

ÖVERGIVNA

PLATSER jan jörnmark text & bild

A

llt började nog i maj 1981 när jag satte mig på ett tåg i Paris för att ta mig hem till Göteborg. Efter ett tiotal mil hamnade jag i ett märkligt och ruinliknande landskap som jag inte förstod mycket av. Jag hade rest in i det franska kol- och textildistriktet i närheten av Lille, och sedan fortsatte tåget in i Vallonien. Här hade den Stora Europeiska Industrikrisen gått fram som en skoningslös lieman. Utbrända höghus stod bredvid döda stålverk. Människorna utstrålade depression och misär. Här såg man ett förfall långt bortom den svenska 70-tals krisen.

Min fascination hängde kvar, så det var logiskt att jag till slut skrev en doktorsavhandling om den europeiska kol- och stålkrisen. För min egen del spelade det knappast någon roll att ingen läste den, för det var ändå där som jag hittade en väg att arbeta vidare.

Joseph Schumpeters begrepp Skapande Förstörelse

beskriver bättre än något annat den omvandlingsprocess som karaktäriserar den moderna ekonomiska och sociala utvecklingen. För Schumpeter är kapitalismen en ständig revolution, där det nya gör slut på det gamla i konkurrensen om resurser och konsumenter.

Därför lämnar en dynamisk och hungrig kapitalism också mängder av förlorare efter sig.

Efter avhandlingen skrev jag ytterligare fyra böcker, men det var Globala förkastningar som förändrade allt för min egen del. Jag skrev Förkastningar tillsammans med Lennart Ramberg, som är en gammal gymnasiekompis. Han blev hyperrik när hans IT-företag såldes i maj 2000, varefter de nya ägarna avvecklade hela verksamheten när den bedömdes som värdelös två år senare. Vi skrev boken för att vi ville förstå hur så enorma värden kunde skapas och förintas på så kort tid.

>

fibfolkibild Känslan av katedral är överväldigande inne i anrikningsverket i Tuna Hästberg.

fib 39

>

fibfolkibild

Hallstahammars miljonprogam slits i stycken. Ovanpå rivningsmassorna byggs villor.

I Ljusnan var det färdigflottat redan 1968.

»ERLANDERS, HYLANDS OCH WALLENBERGS SAMHÄLLE ÄR BORTA FÖR ALLTID.«

Arbetet med boken öppnade mina ögon för den fullständigt unika kraft som finns i digitaliseringen. Historiskt sett saknas motsvarigheter till en teknik som faller i pris med hälften var artonde månad. Här i Sverige har vi sett hur Facit kollapsade 1971; Hasselblad gick samma väg 2003.

Digitaliseringen av fotoproduktionen hände precis när vi skrev boken, och det var lätt att se att kvaliteten skulle förbättras i takt med att priset föll. Jag hade gillat att fotografera runt 1980, men slängt systemkameran i en garderob eftersom jag avskydde allt besvär med negativ och framkallningar. Digitaliseringen gjorde slut på allt krångel och fick mig att tappa respekten för både kameror och teknik.

Siten ”Övergivna Platser” var blandningen av min

>

kunskap om samhällsomvandling och det nyväckta fotointresset. Jag fotade fem ställen under hösten och våren 04/05, och anade att det fanns en subkultur som kunde vara intresserad av att titta på bilderna.

Intresset för Urban Exploration hade alltid funnits, men Internet gör det möjligt för nischintresserade att mötas på ett helt nytt sätt.

För frågan var ju vem som kunde vara intresserad av bilder på döda fabriker, folkparker och förfallna miljonprogramsområden, kombinerade med texter som berättade globaliseringens historia sedd genom för-

fib 41

I Fredriksberg tvättas inte längre några strumpor.

lorarnas ögon. Svaret kom omedelbart, för via UE-grupperna spreds siten snabbt vidare. Projektet startade den 17 juli 2005, och efter tolv dagar kom min första dag med tusen unika besökare.

Men om webben är fantastisk därför att man kan bygga en framgång från en ganska lös idé, så krävs det ständigt arbete för att behålla publiken. Fem gallerier med ungefär hundra bilder har blivit mer än hundra serier med kanske 7000 bilder. Bokkontraktet fick jag på galleritexterna och besöksstatistiken, och sannolikt är det här det först rena svenska web-projektet som sedan växt till både böcker (del 2 kommer nästa år) och fotoutställningar.

När boken kom i våras blev genomslaget långt starkare än jag hade förväntat mig, och naturligtvis frågar man sig om uppmärksamheten säger något om dagens Sverige. Utifrån de tusentals aktiva reaktioner jag fått

anar man ett bearbetande av en sorg över något vi förlorat. Erlanders, Hylands och Wallenbergs samhälle är borta för alltid. Samtidigt hade det knappast gått att genomföra det här projektet för femton år sedan, eftersom sorgen på den tiden var aggressivare.

Idag har de flesta av oss förstått oundvikligheten i globaliseringen och vi kan, som Aftonbladets recensent framhöll, se att ”Här börjar något annat”.

Förstörelsen följs av något nytt, om vi bara orkar se framåt.

jan jörnmark är 48 år och bosatt i göteborg. han arbetar som docent och lärare på chalmers och handelshögskolan.

fibfilm

Der «größte Filmregisseu

I

hans isaksson text

ngmar Bergman, vars stora talang bland annat var att tidigt kunna knyta, och ofta under decennier bibehålla, en grupp av mycket skickliga scenaktörer, som kunde åldras med honom, var inte bara en flink författare och regissör. Därtill var han nog hela livet den skickligaste skådespelaren av dem alla. I hans självständiga filmiska livsverk, som i detta sammanhang får anses börja med Sommaren med Monica 1952 och som slutar femtio år senare med Saraband 2003, spelar IB själv och hans liv i ökande utsträckning huvudrollen. IB:s fruar (etcetera) är därför nästan lika kända för oss som Henrik den åttondes. Förutom det sedvanliga perversa intresse som berömdheter väcker hävdar därför många analytiker att Ingmar Bergmans privatliv utgör den huvudsakliga, för att inte säga den enda, nyckeln till hans verk. En åsikt som IB, till skillnad från t ex mig själv, torde vara helt införstådd med.

Marie Nyreröd gjorde 2004 några personliga TV-intervjuer med dämonregissören i hans 56 meter långa stuga på Fårö. IB framhåller här vid en retrospektiv analys, sin auktoritära och glädjelösa uppfostran och sin ständigt försenade pubertet. (Vid Nyreröds intervju anger han 58-årsåldern som dess början, och tycktes därvid ha förträngt att han i början av sextiotalet angav fyrtioårsåldern som sin pubertetsålder.)

“Hederlighet, hederlighet och åter hederlighet. Det är framför allt det man måste kunna simulera för att bli en stor skådespelare” sade en gång Sir Laurence Olivier. IB gav i sina intervjuer och i sina memoarer ofta just ett förkrossande hederligt intryck.

Han bjöd på storartad underhållning: sin monumentala “ångest”, sin “rädsla”, sina “dämoner”, ofta sin defekta, stundom nyckfulla, mag- och tarmfunktion och anger

dessa som viktiga faktorer för förståelsen av hans liv och verk. Och man tror honom gärna, när han vid slutet av 60-talet deklarerade att han redan (efter tvenne Oscars) hade nått sådan framgång, att han lugnt kunde strunta i vad kritikerna och publiken tycker om hans filmer och att eventuella inkomster definitivt inte spelade någon roll.

Denna till arrogans gränsande storslagenhet hade dock varit än mera imponerande om den inte exponerats just efter nästan tio års produktion av filmer som i stort sett ratats av kritiken, för att inte tala om publiken – Nattvardsgästerna, Tystnaden, För att inte tala om alla dessa kvinnor, Vargtimmen, (Stimulantia), Skammen. Och om inte de pengar som ingenting betydde för honom ändå liksom av en händelse via hans produktionsbolag skulle ha hamnat i Schweiz.

O

ch det är sant – öppenhet är ofta en överlägsen strategi. Att hederligt redovisa det som inte gärna kan döljas – till exempel hans privata neuroser – kan hjälpa honom att komma undan med det som kan det, till exempel den samhälleliga och ideologiska innebörden av hans verk. Det vill säga vad karlen egentligen säger och vad folk gör, om de tror på det han säger. På scenens språk fungerar temperamentsutbrott, smäll i dörrar eller på käften som en markör för att övertyga åskådaren om att vi har att göra med en hederlig person, medan självkontroll, kyla och logik ofta kännetecknar pjäsens skurk. Att aggression även på det

”lev oförvitligt, gud ser dig!”

Carl von linné i Nemesis divina.

individuella planet, liksom i politiken, framför allt är ett instrument förstod ändå IB bättre än de flesta. I TV berättar han långt i efterhand för Nyreröd att hans fysiska överfall på Dramaten på DN-kritikern Bengt Jahnsson inte betingades av spontan vrede.

Det var enligt IB en noga kalkylerad åtgärd för att tysta en kulturpolitisk motståndare genom att dels visa sin makt, dels göra Jahnsson jävig.

Men i Kommunistiska Manifestet (en gravt underskattad skrift) lär vi oss, att man lika litet bör tro på vad en person, som vad en tid anser om sig själv. Konfronterad med tidigare yttranden blir IB:s standardsvar inte politikerns “ Det har jag aldrig sagt”, utan ofta “Det där var ju bara något som jag sade (för att ha något att säga)”. Det finns skäl att överhuvudtaget om, eller i så fall när, man skall tro på vad han säger. Bergman har kalllats diktare i ordets alla positiva och negativa bemärkelser. Ty “verklighet” betydde uppenbarligen inte samma sak för honom som för de flesta av oss andra: “Jag vet nämligen att vi med hjälp av filmen kan tränga in i ännu osedda världar. In i verkligheter utanför verkligheten.” För att förklara de talrika motsägelserna i sina yttranden brukade IB karakterisera sin läggning som “kaotisk”. I valet mellan Sanning och Konsekvens väljer IB – ingetdera: “Om man tror på sina känslor och på sin skapande uppfinningsförmåga måste man vara totalt inkonsekvent.”

fib 43

sseur aller Zeiten» ist tot »men liksom man skulle ha önskat det SVENSKA FOLKET en annan NATIONALSKALD än evert taube, hade man önskat det en annan NATIONALFILMDIKTARE än ingmar bergman.

V

år framstående kulturentreprenör är ju (i intervjuer) ofta så trevlig och intagande, inte minst när han berättar om vilket svin han anser sig ha varit. Men kaotisk eller ej - det var faktiskt i vår verkliga värld som Bergman, som alla andra, levde och i högsta grad verkade. Han växte upp i en högborgerlig miljö. De filmer han själv skapade från femtiotalets mitt, lämnade liksom han själv, aldrig för ett ögonblick den gravt borgerliga referensramen, även långt sedan många kolleger inom film och teater under decennier åtminstone provat att bryta sig ur densamma. Han växte upp i ett historiskt skede där arbetarrörelsens efterkrigsprogram handlade om bostäder, utbildning för underklassen, ökad välfärd och kollektivism. Rörelsens vision byggde på en – mer eller mindre - vetenskaplig rationalitet, ett anatema för IB, som han aldrig upphör att hata och förlöjliga, alltifrån det tidiga 50-talets Gycklarnas Afton till operaföreställningen av Backanterna vid slutet sitt liv.

“Det var människan han såg och kärleken mellan människorna han försvarade, vår enda frälsning” deklamerar Leif Zern i DN i en i övrigt återhållen runa. Men de problem, förödmjukelser och konflikter som

upptar de flesta människors vardag, nämligen att “få mat på bordet och få ha lite trevligt”, för att tala med Kalle i Sånger från andra våningen, såg IB dock aldrig, annat än möjligen för egen del. IB må ha varit en mästare att skildra själsliga tillstånd, psykiskt lidande, förödmjukelse – hos individer ur sin klass och hos skapande/gestaltande konstnärer – de “egentliga människorna”.

Arbete, utöver konstnärligt, och samhällsliv var däremot för honom något yttre, irrelevant och främmande. Det som hos människan enligt IB var värt att skildra fanns redan, fast i högre form, hos Shakespeare och Moliéres högreståndspersonager, eller hos Ibsens och Strindbergs borgare.

Representanter för de arbetande klasserna eller svarta i USA-filmen före 60-talet, hade i hans scenkonst samma status som hos dessa stora föregångare – som mänskligt rekvisita.

I

dagarna lär vi (oss) samtidigt hylla minnet av ännu ett bortgånget svenskt geni, Carl von Linné. Född prästson, vilket han själv uppgett satt djupa spår i hans personlighet och inriktning. Som ledande inom Sverige, och så småningom även i världen, fick han åtskilliga lärjungar och epigoner, värdiga disciplar, som i sin tur genomgick skiftande öden. Han blev redan i sin livstid ett nationalmonument, vars stora inflytande inte heller var så lyckligt. I själva verket var han lättretlig, tidvis

hänsynslös, mån om sin prestige och makt och mycket medveten om sin storhet. I sin dagbok förde han anteckningar över sina fiender och potentiella rivaler, som han aldrig förlät, och så länge krafterna medgav, förföljde. Det är en öppen fråga, om han verkligen älskade det objekt han sökte skildra, eller bara ville utnyttja det.

Bergman och Linné var två av få inom den andliga exportsfären internationellt kända svenskar. Att här hemma ifrågasätta deras geni, deras verk, eller åtminstone dess aktuella relevans, lär inte förorsaka rubriker eller repressalier, dvs utanför deras egen (även postuma) maktsfär. Att däremot på internationell botten lyfta sin hand mot någon av dessa berömda landsmän skulle gränsa mot landsförräderi, eller som det numera heter, ekonomiskt förtal.

Eftersom alla säger det så får man acceptera att IB faktiskt numera anses vara ett geni inom sin konst, sedan han i Scener ur ett äktenskap försonats med publiken och i Fanny och Alexander postumt även med mor och far. Men liksom man skulle ha önskat det svenska folket en annan nationalskald än Evert Taube, hade man önskat det en annan nationalfilmdiktare än Ingmar Bergman.

Rubriken är en tysk parafras på “Den största fältherren genom tiderna” (akronym: GRÖFAZ =Hitler)

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web.telia.com/~u47210515/ foto: AB Louis Huch © Svensk Filmindustri

fibomat

Näringslära i september hans johansson text mare toomingas bild

I

juni 2007 läste jag Lars Forssells Vänner från 1991. Jag tänkte på John Donne, Hemmingway och Forsell. En skulle bort? Forssell, förstås; dom andra två var redan borta. Forssell hade skrivit ett rekviem för en sonson som dog tre månader gammal och han bad honom: ”(..) Gråt över gubben, glömsk av sitt sjuka ben, som surögd ser hur solen stiger som en apelsin ur havet och känner lyckan i att leva på trots. (..)”

Fy fan Forssell, tänkte jag! Tänk om ungkärringar och jättebäbisar av fyra kön visste; skriver TV-texter som kunde vara klippåklistra ur Scarrys böcker: ”här kommer racermormor”. Generationerna växlar i fetma men mediaspråket blir bara digitalare.

Vänner köpte jag för 20 spänn från Stadsbibliotekets bord med utrangerade böcker. Den var sannolikt inköpt till biblioteket i september 1992; knappt 15 år i lånehyllan i så fall. Vad kände bibliotekarien när det talades Lars Forssells död på TV? Ånger inför vikande lånesiffror och panikslagna räknenissar?

Men engelsmannen Donne (född 1572) var rucklaren, som diktade vackert om erotik och som bröt mot alla Guds bud ända till den dag i begynnande medelålder, när han hörde kyrkklockan klämta och svepte kyskhetens prästkappa om sin syndiga kropp för att få evigt liv. Då skrev han bönen, som vi tack vare Hemmingways Klockan klämtar för dig känner honom för: ”Ingen man är en ö (...) fråga därför aldrig efter vem klockan klämtar för; den klämtar för dig.”

Hemmingway skrev en romantisk pojkbok om spanska inbördeskriget; ville ha en tjusig titel. Men jag undrar om han läste hela bönen.

Det här till exempel: “(...) The Church is Catholike, universall, so are all her Actions (...) When she baptizes a child, that action concernes mee; for that child is thereby connected to that Head which is my Head too (...). And when she buries a Man, that action concernes me: All mankinde is of one Author, and is one volume; when one Man dies, one Chapter is not torne out of the booke, but translated into a better language (...)”

Så den västerländska kulturkretsens förstföderskor blir äldre. Som måsarna; ju äldre föräldrar desto fetare ungar, ty gamla slitna måsar känner att de inte överlever vintern; ger mer föda åt ungarna och mindre åt sig själva; där är vi nu i september 2007. ”If a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse”, tyckte Hemmingway och Donne.

lammkött och rödvin och svarta oliver från sardinien för 6 pers.

Ett riktigt bra moget vin kostar oftast mer än 300 kr. flaskan. Bland systemets nyheter i augusti kom det ett för 129 kr. från Sardinien; Tanca Ferra från år 2002. Druvorna är 50 procent vardera av Cannonau (Garnacha) och Cabernet

”den västerländska kulturkretsens förstföderskor blir äldre.” .

Sauvignon och jordmånen är järnhaltig. Körsbär, tobak, läder, russin, ceder, stall, mynta och te säger konnässörerna. Köp två flaskor om ni kan, säger jag, och drick dem i år. Jag väljer ofta mat till mina viner när jag skall äta själv i stället för tvärtom. Här blir det sardiskt lamm i min gjutjärnsgryta.

■ Minst ett kilo lammstek i 3-4 cm. tärningar ■ 4 msk. olivolja ■ 2 finhackade gula lökar ■ en röd och en grön finhackad spansk peppar ■ en finhackad vitlöksklyfta ■ 10 cl. sardiskt vin ■ 250 g. mogna svarta oliver Bryn köttet i hälften av oljan och ta upp det ur grytan. Bryn lök, peppar och vitlök i resten av oljan i samma gryta. Tillsätt vinet och koka häftigt tills det är reducerat till ett par matskedar. Minska värmen till lägsta möjliga och lägg i det brynta köttet och oliverna. Sjud i 40-50 minuter tills köttet är mört. Tillsätt lite vatten eller mer vin då och då så det inte bränns. Servera med nystekta brödkrutonger... om det nödvändigtvis skall vara mer kolhydrater... på särskilt söta och beska salladsblad som sprinklats med nypressad apelsinjuice och het olja.

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är lärare och illustratör.

fibskriftställning

fib fib 45

PÅ TAL OM FOLKETS KULTUR:

DICKENS SOM REDAKTÖR – tog ställning mot censur, slum och feodalt förtryck.

N

u har jag gjort urvalet texter från de 19 volymer av den veckotidning Household Words för vilken Charles Dickens var ”conductor”, enväldig redaktör mellan 30 mars 1850 och 21 maj 1859. Det blev 600 sidor vilket låter mycket men blott motsvarar en femprocent av hela textmängden.

Det är tre år sedan det lyckades mig få en förläggare – Dan Israel på Leopard – intresserad av att ge ut en tvåbandsupplaga. Nu är urvalet gjort. För mig återstår att skriva ett kort förord (principerna för urvalet), en ordentlig slutessay om hur Dickens arbetade med dessa texter; ställa samman noter och medarbetarregister.

Detta är ett arbete för Folkets kultur skrev jag. Det bör förklaras. Att Dickens (1812 - 1870) var en stor författare vet nog de flesta. De som inte läst vad han skrivit bör dock ha sett någon av de filmatiseringar av hans verk som gjorts för TV. I sitt viktorianska England gjorde han samhället synligt för oss än i denna dag. Redan med ungdomsarbeten som Pickwickklubben och Oliver Twist började hans läsare räknas i först hundratusenden och sedan miljoner. Hans verk tillhör nu de världen över mest älskade; alltså var det i Bagdad Tariq Abdul Hadi Al-Ani kunde doktorera på Dickens .

Dickens skrev så publiken ömsom skrattar, ömsom gråter och sedan länge funderar ty han var ingen skönande. Han skrev för att begripliggöra och förändra, han skrev med avsikt. Han var heller inte enbart romanförfattare. Hans reseberättelser från Nordamerika och Italien liksom sådana artiklar man kan belägga har skrivits av honom – finns utgivna och kan läsas. En del av hans övriga arbete är dock nu oåtkomliga; han var – enligt vittnen – en lysande uppläsare och en fascinerande regissör för

dåtida lekmannateater. Detta har gått förlorat. För hundrafemtio år sedan fanns inga möjligheter att spela in och bevara detta.

Samtidigt är tidningsmannen Dickens skymd. Dock började han som parlamentsreferent när han var arton och fortsatte som reporter, frilansmedarbetare och sedan som redaktör livet ut. Den första samling av sina skisser som han under namnet Boz gav ut 1836 blev en så stor framgång att han erbjöds redigera Bentleys Miscellany (där publicerade han Oliver Twist som följetong).

Men han fick inte hela makten, ägaren ville ha ingreppsrätt och Dickens slutade. Också i den dagstidning han efter olika andra tidningsförsök grundade 1845, Daily News, visade sig att hans bestämmanderätt var beskuren och Dickens överlämnade därför redaktörsskapet till sin vän Forster.

Först 1850 kunde han med Household Words uppnå ett verkligt redaktörsskap.

Han var veckotidningens ”conductor”. Inget annat namn förekom. (Inte ens för sådana medarbetare som Elizabeth Gaskell och Willkie Collins vilka själva kom att tillhöra artonhundratalerts stora). Tidningen skulle helt utformas i hans anda. Estetiskt och politiskt. Han inte bara antog och refuserade, han skrev om och redigerade till dess korrekturen såg ut som fisknät. 1859 när ägarintressen åter störde honom lade han ned tidningen och började en ny – denna gång också ägd – veckotidning All the Year Round.

Min uppgift har varit att göra ett urval som skulle motsvara hans intentioner. Romaner, noveller, dikter, artikelserier har jag dock av utrymmesskäl tvungits välja att inte ta med.

Dickens talade till sin publik med hela tidningen. För att förstå hans arbete kan man därför inte nöja sig blott med de texter han bevisligen skrev. Allt var ju Dickens. (Den

Tariq Abdul Hadi Al-Ani skrev ett av de grundläggande verken om Charles Dickens som redaktör, Charles Dickens´s Weekly Periodicals. Det gavs ut 1981 av Baghdad University Press.

som vill kan i registret sedan se vilka som först fick hålla i pennan.)

Varför är detta viktigt? Jo, genom denna tidning framträder Dickens i helfigur.

Fascinerad av ny teknik – elektricitet och planerade kanalbyggen i Suez och Panama – och ny social organisation – som postväsende och dricksvattenrening. Mot kolonial utsugning, mot slaveri, mot censur, mot slum, mot usla avlopp, mot feodalt förtryck i stater som de dåtida Neapel och Österrike, mot giriga fabrikanters vägran till arbetarskydd. För hälsovård, folkbildning, bibliotek och renlighet.

Dessa texter är inte okända. Vad Dickens bevisligen skrivit har ju getts ut. Men nu gällde det att återge Dickens hans redaktörskap. På så sätt blir det lättare att synliggöra honom i helfigur som en av de stora i Folkets kultur.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt behåll tryckfrihetsförordningen !

D

en svenska tryckfriheten är en omi stlig del av den svenska demokratin. Sedan 1766 har den bidr agit till utvecklingen av hela samhällslivet, ekonomiskt och demokratiskt.

Trots att tryckfriheten i hårda tide r trängs tillbaka har den grundstruktur som antogs av riksdagen visat sig stryktålig. Den har samtidigt visat sig vara levande och utve cklingsbar.

En medborgare som så önskar kan få grundlagsskydd, enligt förebild från TF, även för sina yttranden i stenciler och på webbsidor.

Med yttrandefrihetsgrundlagen, YGL , tillämpas TF:s principer så långt det går även för de mer svår skyddade, nya medierna - som radio, TV och många typer av Inte rnet-publiceringar. Dessa grundlagar, som i detalj reglerar och säkr ar den fria åsiktsbildningen, är unika i världen.

“En ögnasten” i ett fritt rike som grun dlagsstiftarna uttryckte det.

Detta unikum står nu inför en ny pröv ning. Den förra regeringen tillsatte en stående beredning med uppdrag att bland annat se om det är nödvändigt och möjligt att ersätta tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med en lagstiftning som är teknikoberoende.

Beredningen skisserar tre alternat iv. Det mest långtgående skulle innebära att yttrandefriheten bara skrivs in i regeringsformen. I en annan modell slås tryckfrihetsföror dningen och yttrandefrihetsgrundlagen samman till en lag.

Den som läser betänkandet noggran t finner att utredaren på punkt efter punkt i sak argumentera r för ett fjärde alternativ, den nuvarande ordningen. Det finns enlig t utredningen inga påtagliga skäl för att Sverige måste ha en med övriga EU-länder harmonierande lagstiftning på området.

Utredaren konstaterar också att de frågor som behöver lösas kan lösa s genom ändringar av gällande regler.

En stark tryckfrihet är förutsättnin gen för att vi som samhällsmedborgare skall få veta vad som händer och motverka likriktning. Den står också som garant för att den som inte har möjlighet att sända radio eller starta tv-sänd ningar har möjlighet att ge ut en tryckt skrift. Yttrandefrihetsgrund lagen ger också möjlighet för personer med enkla hemsidor på internet att få samma skydd som de traditionella medierna .

Vi undertecknade är övertygade om att de skisserade alternativen till dagens två grundlagar tunnar ut skyddet för yttrandefriheten.

Vi uppmanar därför alla tryckfriheten s vänner att ta del av beredningens förslag (SOU 2006:96, ww w.sou.gov.se) och ge sig in i debatten så att tryckfriheten utve cklas, inte avvecklas.

Per Fagerström, ordförande Tidnin gsutgivarna; Lars Norén, dramatiker; Annette Carnhede,ordf i Fackförbundet ST; Eva Nordmark, ordf i SKTF,; Peter Danowsky, advok at; Sverker Gustavsson, prof i statsvetenskap vid Uppsala unive rsitet; Mats Söderlund, ordf i Sverig es Författarförbund; Tomas Bolme, skådespelare; Thure Jadest ig, fd riksdagsman(s); Jan Myrdal, författare; Olof Kleberg ,tidigare chefred Västerbottens Kuriren; Claes Eriksson, regissör; Kjell Carnbro, chefre daktör Sundsvalls Tidning; Jan Strid, universitetslektor Göteb org; Anders R Olsson, författare och journalist; Kenth Andreasson, bitr redaktionschef Göteborgs-Posten ; Nils Funcke, chefredaktör Riksda g & Departement; Lennart Palm, professor i historia vid Göteb orgs universitet; Christer Winberg , professor i historia vid Göteborgs universitet; Jan Hjärpe , professor i islamologi vid Lunds Universitet; Sigrid Kahle, författare; Anders Björnsson, publicist; Per Nygren ,reporter; Anders Ehnm ark, författare; Ulf Bjereld , professor i statsvetenskap vid Göteb orgs universitet; Rickard Falkvinge , ordf Piratpartiet; Ingemar Folke , advokat; Stig Fredrikson, ordför ande i Publicistklubben; Per Grönd ahl, advokat; Anders Eklund , politisk chefredaktör Hälsinge tidnin gar; Pär Ström, integritetsombudsman, Den Nya Välfärden; Erik Göthe, jurist; Hans Larsson,ordf Sverig es Tidskrifter.

skarpt läge för ryckriheten

t f

I denna tidnings julnummer presenterade jag den sorgliga nyheten att en statlig utredning leker med tanken att avskaffa tryckfrihetsförordningen (TF). Det handlade om Tryck- och yttrandefrihetsutredningens (TYB) debattbetänkande ”Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten?” (SOU 2006:96).

Jag uppmanade läsarna att ta del av betänkandet och ge sig in i debatten.

Den förening som jag tillhör, FiB-juristerna, har sedan dess anordnat ett debattmöte med beredningens ordförande Göran Regner i april. Inläggen som gjordes då står att läsa i föreningens Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 1-2007. De kan också studeras på tidskriftens hemsida www.tffr.org <http://www.tffr. org/> . Det är särskilt intressant att läsa Göran Regners inlägg.

I dessa framför han flera skäl mot att avskaffa TF.

§

Under våren tog vi även initiativ till ett upprop.

Trots att de stora tidningarna tackade nej till publicering, har uppropet ändå fått ett visst genomslag. Det har utan tvivel medverkat till att frågan har lyfts fram i medieljus.

Det är illavarslande att regeringen nu avser att ombilda TYB till en parlamentarisk kommitté och att Göran Regner, som hittills var den ende ledamoten, hastigt avled i början av sommaren. Han var landets främste expert i konstitutionell rätt och en tryckfrihetsvän i själ och hjärta.

Det är känt från den SIFO-undersökning som Tidningsutgivarna lät göra förra året att påfallande många riksdagsledamöter saknar kunskaper om vår reglering av tryckfriheten och har liten förståelse för värdet av exempelvis sådant som meddelarskydd. Att släppa in politiker i TYB för att arbeta vidare med de skisser som Regner presenterade men utan kännedom om hans inställning till dessa skisser är något som inger farhågor. ingemar folke Jag vet att FiB/K både som förening och är advokat, tidning kommer att ge stor uppmärksam- verksam i stockholm het åt försvaret av TF under hösten och och medlem vill ånyo uppmana läsarna att sätta sig i föreningen in i frågan. Nu har vi nämligen ett skarpt fIb-juristerna (www.tffr. läge.

org).

fib 47

fibförenar

KULTURFRONT en utställning i konst mot usa:s krig i irak och afghanistan vernissage: lördag 8 september kl 13-15.

Invigning 13.00 Sköld Peter Matthis och Ida Gabrielsson.

Debatt: 14.00 De svenska soldaterna i Utställningen ”Vet hut Bush” pågår i SKarpnäcks kulturhus.

Afghanistan Ola Mattsson och Stefan Lindgren.

Konstnärer: Mawaddah Allak, Shaatha Al-Rawi, Qais AL-Sindi, Gun Kessle, Henrik Bromander, Pia Jämtvall, Lehån, Jan Frykholm, Robert Nyberg, Christer Themptander, Barbro Skoog-Stenström, Bo Rehnberg, Ulla Wennberg.

Skarpnäcks Kulturhus (T-bana Skarpnäck)Utställningen pågår 8 september till 20 september. Må, Ti, To 12-19 O 10-19 Lö 11-15. Stängt Fre & Sö.

Arr: FiB/K Stockholm, V-Hammarby-Skarpnäck, Nätverket mot krig.

Rapport från Urkult Folket i Bild/Kulturfronts Örnsköldsviksavdelning gjorde i helgen (3-4 aug) sin traditionella resa till musikfestivalen Urkult i det natursköna Näsåker invid Ångermanälven.

Säljer bra!

I år nöjde vi oss inte bara med att sätta upp vår “USA ut ur Irak”-banderoll utanför festivalområdet och sälja sommarnumret och annat material, utan vi hade även anmält oss till det som kallas Solidaritetstorget inne på Urkult. När vi kom in på Solidaritetstorget hade ägaren till Mingus bok & skivbutik i Umeå, Jan Danielsson, redan satt upp FIB/K- affischer och en banderoll åt oss så det var bara att sätta igång med försäljningen. Det blev snart kris för, vi tre som hade åkt upp till Näsåker, sålde slut av FiBs sommarnummer (30 st) redan efter fyra timmar på fredagen. Det allra mesta sålde vi utanför festivalområdet. På lördagen fick vi köpa av Jan Danielsson hans två tidningar till inköpspris plus att vi fick några gamla FiB av honom som vi sålde för en tia styck. Dessutom tillkom en medlem från Ö-viksavdelningen som hade två exemplar av sommarnumret. Totalt sålde vi 34 st av sommarnumret, sex stycken gamla nummer, två Al Intiqad-broschyrer och 27 Afghanistanmärken och ett 10-tal Irakmärken (Som jämförelse sålde vi ifjol 18 st av sommarnumret). Min bedömning är att hade vi haft tidningar hade vi sålt minst 20 st till. Så visst var det en framgång. Urkul helt enkelt.

kenneth lundgren Beställ Jan Myrdals vänbok: Ett omisskännligt tonfall av lust. Sätt in 250 kronor på pg: 70 45 88-3, ange namn och adress.

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB kommer den 18 oktober

Här kan du köpa Folket i Bild: ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se