FiB#3-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 3 2009 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD EXIT FÖRSVARET – ENTRÉ NATO VÄLKOMMEN TILL DANDERYD SAGAN OM BAJEN FANS IF

fibtre2009

På egna ben sedan 1972 Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye, Julia Wagner (praktikant).

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Julia Wagner Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye, Julia Wagner(praktikant).

Omslagsbild: Julia Wagner.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

folketibild/kulturfronttre2009 martin schibbye

adjö värnplikten 8

I sommar kommer ett brittiskt hangarfartyg att segla in i Östersjön för att delta i en Nato-övning i Luleå. Samtidigt genomgår försvaret sin mest dramatiska förvandling i modern tid. Värnplikten avskaffas och yrkessoldater anställs. FiB:s Martin Schibbye följer angriparna i kölvattnet.

pontus sillrén

erik wijk 18

I sin nya bok Allt vi här drömma om skriver Erik Wijk om sin pappa Olofs märkliga öde. Om hur han lämnade sin familj och förmögenhet för ett liv i avskildhet. FiB:s Pontus Sillrén har mött författaren.

danderyd 26

johann selles

Enligt tidningen Fokus är Danderyd Sveriges bästa kommun. Med rikast invånare, högst skolbetyg och få socialbidragstagare. Fotografen Johann Selles bestämde sig för att skildra ett annorlunda Sverige vi sällan ser.

mattias björklund

bajen fans if 30

Efter Hammarby hockeys omkullåkning våren 2008 tog handlingskraftiga fans kommandot över klubben. En bra bit från Vip-lounger och klapphattar, i en liten ishall på Södermalm i Stockholm har Bajen Fans IF startat om i division fyra. Här tänker ärrade veteraner, engagerade supportrar och en tårögd tränare ta laget tillbaka till hockeyns hetluft.

sverigebilden 4

hans isaksson filmrecension 24

lisa forsberg jorden runt 5

recensioner sett/läst/hört 32

tom carlsson krönika 6

jan myrdal skriftställning 44

johan kellman larsson aktuellt 7

ingemar folke juridik 46 hans lindström sista sidan

fibtre

svarta blockets onytta

V

i kallar dem ”Det svarta blocket”. Själv kallar de sig bland annat frihetliga socialister, Antifascistisk Aktion (AFA) och Nätverket mot rasism (NMR) och säger sig arbeta mot rasism, nazism och fascism.

Det låter fint, men nu är det inte vad man kallar sig som bestämmer vad man är, utan det bestämmande är vad man faktiskt gör.

Söndagen den 25 januari lyckades NMR med flera, att störa och stoppa ett politiskt möte på Norrmalmstorg. De som arrangerade mötet var det invandrarfientliga partiet Sverigedemokraterna (SD).

Metoden som användes för att spränga mötet var att överösa representanterna för SD med slagord, ägg och sten.

Den 8 februari hade det rasistiska partiet Nationaldemokraterna (ND) ett möte. Mötet bevakades av en stor polisstyrka, varför AFA ansåg att det inte var lönt att agera mot mötet. Istället attackerade man ND:s partisekretare, Vavra Suk, utanför deras partilokal i Rågsved. Vavra Suk misshandlades och fick enligt tidningsuppgifter uppsöka sjukhus med ett sticksår och skallskador.

Det finns många fler exempel på att den så kallade autonoma rörelsen stört och stoppat offentliga möten och uppsökt och misshandlat sina politiska motståndare. De har även angripit Centerns och Kristdemokraternas lokaler.

Det måste sägas tydligt, att detta handlande tjänar de verkligt mörka politiska krafterna. Lackmustestet för de som säger sig stå för yttrande- och mötesfrihet är frågan: För vilka gäller dessa rättigheter? Ty om det ska vara något bevänt med dessa rättigheter måste de ju även gälla för motståndaren.

Om Sverigedemokraterna kan hålla sig till sin taktik att inte låta sig provoceras, kommer de att vinna politiskt på AFA:s attacker och kunna utmåla vänstern som odemokratisk.

Men allvarigare är att vanliga människorna får bilden av att de som kämpar mot imperialismen och fascism använder samma metoder som motståndarna på yttersta högerkanten. Ett vet folk nämligen, att de inte vill vara med i ett politiskt arbete som har en sådan karaktär. ”Det svarta blocket” försöker inte vinna och kommer inte heller att vinna, några stora delar av folket för sin sak.

Förutom att de autonomas huvudtaktik – med den direkta aktionen – är felaktig, har de fel strategiskt fokus. Den rasism som ND:s och för den delen SD:s medlemmar och sympatisörer artikulerar, är bara ett nerkok av statens, det stora kapitalets och imperialismens propaganda och handlande.

Rasismen genomsyrar vårt samhälle och sprids bland annat genom den västerländska nöjes- och mediaindustrin. Det är bara att läsa tidningarnas ledarsidor för att se detta rashat.

Att arbeta mot fascism och rasism kräver ett tålmodigt politiskt folkrörelsearbete och där är det svarta blocket till ingen nytta och hjälp.

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Numrets medarbetare:

Foto: Martin Schibbye

Namn: Julia Wagner. Ålder: 24. Sysselsättning: Studerar bildjournalistik på Nordens fotoskola. n Hej , du gör nu din praktik på Folket i Bild under din utbildning på Nordens Fotoskola BiskopsArnö. Läsarna kommer få se dina bilder i vår. Men vem är du?

– Jag är uppvuxen i Järna, har bott några år i Malmö, och är numera bosatt i Stockholm. Har förutom fotografi ägnat mig åt att läsa lite genusvetenskap, gjort praktik i Karibien, och jobbat i vården och som målare. n I det här numret har du tagit en hel del bilder på både hockeyspelare, soldater och porträtt av Erik Wijk? Vad tycker du själv har varit roligast?

– Det är alltid kul att träffa författare, men hockey och försvaret ingår inte i mina normala intresseområden så det var väldigt spännande. Tofta skjutfält var otroligt vackert. n Vad upprör dig?

– Det klassiska, orättvisor. Folk som gör taskiga saker. n Vad gör dig glad?

– Jag är nästan alltid glad när det är sol. n Har du sett eller läst något den senaste tiden som berört dig lite extra?

– Dokumentären När Maggie vaknar på balkongen var riktigt bra, den berörde mig väldigt. Tror den finns att se på SVTplay.

fibdebatt

DEBATTSTICK

Följande replik har inkommit från Birger Nordström med anledning av den debatt om ZImbabwe som förts i FiB: ”Jag beklagar att Öhrn och Björnheden (FiB #1-2009) valt att besvara mina frågor om deras syn på Zimbabwe (FiB #12-2008), genom att förneka att det finns en politisk vänster och arbetarrörelse i södra Afrika. Poängen med förnekelsen är att den kopplas ihop med ett påstående om, att jag ”på annat håll” skulle ha beskrivit Mugabes regim som fascistisk. Jag har skrivit en rad artiklar om Zimbabwe under tolv års tid, men känner inte igen att jag uttryckt mig så. Det borde vara normal hederlighet mot läsarna att ange källan där det står.

BIRGER NORDSTRÖM

fibsverige

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

Amerikanska Pentagon har i en ny rapport slagit fast att de fångar som hålls i Guantánamo Bay behandlas i enlighet med Genèvekonventionen. Pentagon har utrett alla de anklagelser om övergrepp som riktats mot inrättningen, och kommit fram till att endast två områden lämnar utrymme för förbättring: att tillåta de som hålls som fångar där ”fler möjligheter att kommunicera med varandra”, och att tillhandahålla ”fler möjligheter för dem att be tillsammans”.

Pentagon vill främja kommunikation på Guántanamo.

>

Hittills har Storbritanniens regering lyckats avfärda de som uppmärksammat den gradvisa urholkning­ en av det brittiska folkets fri- och rättigheter som “naiva liberaler”, alternativt “konspirationsteoretiker”.

Den senaste att sälla sig till de kritiska rösterna är dock betydligt svårare att avfärda, då den tillhör Dame Stella Rimington, före detta chef för den brittiska underrättelsetjänsten. Rimington har i den spanska tidningen La Vanguardia varnat för att den brittiska regeringen använder ’kriget mot terrorismen’ för att göra Storbritannien till ”en polisstat”. Ytterligare en faktor som gör det svårare för den brittiska regeringen att avfärda kritiken är att Rimingtons kommentarer sammanföll med publiceringen av rapporten What we lost, där studenter vid University

College Londons program för mänskliga rättigheter genomfört en noggrann granskning av de lagar som stiftats i terroristbekämpningens namn, och de inskränkningar av folkliga fri- och rättigheter dessa inneburit. Storbritanniens inrikesminister Jacqui Smith deklarerade dock nyligen att regeringens åtgärder för bekämpning av terrorism i stället måste utvidgas, till att omfatta även ”icke-våldsamma extremister”.

Stella Rimington varnar för att Storbritannien riskerar att bli ”en polisstat”.

> Mot bakgrund av den detaljerade bevisningen av Israels omfattande användning av amerikansktillverkade vapen, inklusive vit fosfor, i anfallet av Gaza, uppmanar Amnesty International den nytillträdde amerikan­ ske presidenten Barack Obama att ställa in allt amerikanskt militärt stöd till Israel. USA har länge varit den största vapenexportören till Israel, och i enlighet med ett tioårigt kontrakt som förhandlades fram av Bushadministrationen kommer amerikanskt militärt stöd att motsvara ytterligare 30 miljarder dollar. Det israeliska inrikesministeriet ifrå­ gasätter Amnestyrapportens legitimitet, eftersom den jämför de som säljer vapen till Israel med de som säljer vapen till Hamas, vilket, menar man, är ”högst opassande”.

> Den franske författaren Jean-Moïse Braitberg har tidigare publicerat ett brev i franska Le Monde, där han kräver att hans farfars namn ska tas bort från Yad Vashem, Israels officiella minnesplats för de som föll offer för Förintelsen. Orsaken är att Braitberg finner det oacceptabelt att den israeliska regeringen utger sig för att representera inte bara alla judiska människor, utan även alla de som föll offer för nazismen, och därmed gör Förintelsens offer till symboler för den israeliska regeringens pågående ockupation och övergrepp mot det palestin­ ska folket. Nu har även de två bröderna Michael och Osha Neumann, filosofiprofessor respektive advokat, skrivit ett brev till Israels president och förvaltaren vid Yad Vashem, där de kräver att deras farmors namn tas bort från minnes­ monumentet. ”Minnet av Förintelsens offer ska tjäna som en påminnelse om att ingen nation kan göra anspråk på att dess utvalda folk undantas moralens och anständighetens gränser. Israel har förvridit Förintelsen till en ursäkt att självt utföra förintelser”, skriver bröderna Neumann. ”Vår farmor var ett offer för just det ideal av etnisk överlägsen­ het i vilkens namn Israel har spillt så mycket blod under en sådan lång tid. Vår farmor led nog under sin livstid. Sluta att göra henne delaktig i denna avskyvärdhet efter hennes död.”

fotograf: hilleni nagel www.hillevinagel.se

Amerikanska vapen skördar offer i Gaza.

”Israel har förvridit Förintelsen till en ursäkt att självt utföra förintelser”, skriver bröderna Neumann.

fibkrönika Kulturutredningen borde ha tittat mer på vårt västra grannland än fritt fantisera om sponsring, entreprenörskap och ekonomisk tillväxt skriver Tom Carlson.

Norge visar vägen

D

tom carlson text

e bilder vi ser och de texter vi läser präglar vårt sätt att se och uppfatta verkligheten. Att kampen om kulturen därför är en kamp om människornas medvetande var en bärande tanke när Folket i Bild/ Kulturfront en gång startade. Andra har sin uppfattning om kulturens roll i samhäl-

let. Ett bör vi dock kunna enas om. Ska stat och kommuner ägna sig åt kultur (vilket jag gärna argumenterar för) bör deras uppgift vara att tillhandahålla arenor, möjliggöra kulturellt utövande och de mångas deltagande i kulturen.

Om detta skriver den statliga kulturutredningen (SOU 2009:12) en del och klokt. Men det är också allt.

Det stora problemet inom kulturens område är den regelrätta utsvältning våra offentliga institutioner varit utsatta för de senaste 15 åren (hur detta gått till beskriver Lars Ilshammar och Daniel Suhonen i Aftonbladet 12/2-09) liksom de odrägliga levnadsvillkoren för många av landets kulturutövare (en vanlig månadsinkomst kan ligga runt 8 000 kr).

Kulturutredningen

var tillsatt av regeringen för att se över kulturpolitikens inriktning och arbetsformer och lämna förslag till förändringar. Utredningen tillsattes i juni 2007 och redovisade sitt arbete till Kulturdepartementet den 12 februari 2009. Läs mer på www.kulturutredningen.se

tom carlson är

medlem i fib:s kulturgrupp och bloggar på tankari-trappen.blogspot. com

Uppgiften för en statlig utredning borde rimligen vara att identifiera problem och föreslå lösningar. Men icke, sa Nicke. Redan i direktiven (för övrigt skrivna av utredningens förste huvudsekreterare) slås fast att kulturutredningens förslag inte får kosta något. En ståndpunkt dess ordförande Eva Schwartz Grimaldi kallat ”klok”.

(Likväl föreslår utredningen – mot direktiven och en reservation från utredningens skatteexpert – avdragsrätt för sponsring, företagens inköp av konst etcetera.

Men i Alliansens Sverige ”kostar” ju avdrag ingenting.)

I stället har man riktat in sig på att skriva om de kulturpolitiska målen från 1974, varvid den för många marknadsliberaler förhatliga formuleringen om ”kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” fått stryka på foten. Vidare föreslår man en gigantisk förvaltningsreform (där man i förbifarten konfiskerar författarnas ersättning från staten för biblioteksutlåningen) för att därefter lämpa över ansvaret

på de ”regioner”, som ännu bara existerar som en dröm för landets byråkrater.

Att tre stora myndigheter skulle vara effektivare än flera små är för övrigt en sanning som kan ifrågasättas, men de är onekligen lättare att styra för en maktsugen kulturbyråkrati.

Tajmingen kunde ju ha varit bättre.

I den största finanskrisen på hundra år föreslår man att landets konstnärer i högre grad ska förlita sig på sponsring och ”entreprenörskap” (vilken kulturutövare är för övrigt inte entreprenör, även om inte alla i likhet med Ernst Billgren samarbetar med Ikea, vilket utredningen framhåller som ett efterföljansvärt exempel). Så långt om konstnärernas villkor. Desto mer har man att säga om kulturens betydelse för miljön, ekonomisk tillväxt, demokrati och folkhälsa.

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid.

En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”.

Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.

Nej, vill man finna en modell som i högre utsträckning borgar för nationell jämlikhet och verklig decentralisering räcker det med att gå ett steg västerut, till Norge.

Där har den rödgröna alliansen sedan valsegern häromåret genomdrivit en kulturell offensiv och satsning utan motstycke. Ett exempel: Riktade statliga anslag direkt till skolorna att köpa in konst, teaterföreställningar, författarbesök med mera för. Därmed gör man flera flugor på smällen. Barnen får tillgång till kultur, konstnärerna får betalt för utfört arbete och besluten hamnar där de rimligen hör hemma – utan ”kulturcheckar” och andra påfund. Men så håller det inga kulturbyråkrater sysselsatta.

Det är inte bara i viktväktarsammanhang det är ohälsosamt att samla allt fett kring midjan.

fibaktuellt

fib 7

Aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

Ordbok för osynliga värden Hösten 2008 startades den politiskt obundna tankesmedjan Det Osynliga av dramatikern Jacob Hirdwall, regissören Stina Oscarson, skådespelaren Jonas Kruse och dramatikern Erik Uddenberg. Den tändande gnistan var avsaknaden av ett kulturpolitiskt samtal värt namnet i Sverige. Att tala om gemenskaper och värdet av dessa visade sig dock vara ett känsligt kapitel i dagens Sverige och deltagarna utnämndes raskt till ”elitister” och tillönskades en enkel biljett till Nordkorea.

I frustration över bristen på ord som beskriver gemenskaperna bjöd man in ett antal kulturutövare och skribenter.

Resultatet blev Parlören. En ordbok för icke mätbara värden. Här och i kommande nummer presenterar FiB/K några av orden i Parlören. Det går också att ta del av på nätverkets aktiviteter på www.detosynliga.se, där det även går att beställa boken.

Tom Carlson

n Frihetsslaveri

Är vad vi upplever när valfriheten nått till den gräns där den blivit vår fiende. En tidstjuv som uppehåller oss vid oviktiga val och kallar det frihet.

n Föreställningshorisont

Den just nu rådande högsta gränsen för vart man kan föreställa sig att livet ska föra en. Föreställningshorisonten kan både höjas och sänkas med åren.

n GemEnsamheten

Allas vår gemensamma ensamhet. Isande och oövervinnelig för var och en, ändå en slags erfarenhet som många är i. Därför också gemensam.

Läs mer på www.detosynliga.se

»Det finns inget som tyder på att fildelningen eller internetanvändarnas beteende på något sätt skulle komma att påverkas av rättegångens utfall.« Journalisten Anders Mildner i Sydvsenskan kommenterar den pågående rättegången mot Pirate Bay.

»I går presenterade kulturutredningen sitt förslag till ny kulturpolitik. Det är märkligt hur en sektor som så sjuder av kreativitet, fantasi och energi kan drabbas av en så håglös och oinspirerad utredning [...] Kulturpolitiken blir näringspolitik. I linje med det ligger att konstnären ska ’stimuleras’ som småföretagare och därigenom bli lojal med det samhällssystem som det borde vara en förbannad skyldighet att tolka och kritisera.«

Åsa Linderborg i Aftonbladet (13/2) om kulturutredningen – och ”högerns svåra hat” mot kulturen.

Hallå där

n Sigyn Meder från Iraksolidaritet (www.iraksolidaritet.se) lägger ni ner organisationen nu när amerikanerna åker hem?

– Om det bara vore så väl! Solidariteten behövs mer än någonsin. Desinformationen och tystnaden är nästan total. USA har mellan 140 000 och 150 000 soldater i Irak.

USA:s regering har sagt att man skall ta hem stridande trupp inom 16 månader. Men mellan 65 000 och 90 000 amerikanska soldater beräknas bli kvar i några kvarvarvande baser. 61 procent av irakierna stöder väpnade attacker på amerikanska baser och konvojer.

Dessa attacker pågår dagligen, men media tiger. USA:s regering vill att den irakiska armén skall ta över mer av kriget, men enligt en ny Pentagonrapport, klarar sig endast 10 procent av Iraks armé utan amerikanskt flygoch annat understöd. Men för den som ville ta del av fakta och inte förföras, sa Obama redan under valrörelsen att han kommer att lyssna på ”befälhavarna på plats” och inte kommer att vidta åtgärder som kan skada ”uppnådda framgångar”. n Det var ju regionalval i Irak i januari, tycker ni inte att det irakiska folket själva ska få bestämma vilka de vill samarbeta med?

– Det får man inte under ockupation. Partier som är emot ockupationen har förbjudits. 70 procent av irakierna vill att USA lämnar Irak enligt brittiska ORB:s undersökning i mars 2008.

– Var femte irakier är på flykt från sitt hem, hälften av dem, över två miljoner, lever nu i grannländerna och flyktingar utanför landet fick inte delta i valet. Valdeltagandet var bara 51 procent. Nästan en miljon soldater bevakade de taggtrådsomgärdade vallokalerna.

Mord, hot och utpressning kantade valrörelsen. Änkor och fattiga hotades med indraget ekonomiskt stöd om de inte röstade ”rätt”.

Röster köptes för 100 dollar. Anklagelser om fusk har strömmat in till valkommissionen.

– De som vann använder en retorik som liknar motståndståndsrörelsens: nationell enighet och oberoende. Retoriken visar att det irakiska folket är emot sekterism och vill nationell enighet.

EVA MYRDAL

fibsverige GOTLAND. öSTERSJöN. Sedan 2004 saknar Gotland militär närvaro. Debattörer har länge fört fram idén att om Sverige saknar eget militärt försvar kommer ett Natomedlemskap som ett brev på posten.

Nu ser det ut att komma som ett skepp på havet.

VÄRNPLIKT MUCKAR –

fib 9

KTSFÖRSVARET – NATO RYCKER IN I sommar kommer ett brittiskt hangarfartyg att segla in i östersjön för att delta i en Nato-övning i Luleå. Samtidigt genomgår försvaret sin mest dramatiska förvandling i modern tid. Värnplikten avskaffas och yrkessoldater anställs. FiB:s Martin Schibbye följer angriparna i kölvattnet och frågar sig hur det kom sig att ett brittiskt hangarfartyg satte kurs mot östersjön?

E

martin schibbye text julia wagner bild

tt brittiskt hangarfartyg i Östersjön? Ett Natoskepp som seglar förbi Gotland på väg

mot Luleåsundet? ja, det scenariot kommer bli verklighet om bara ett par månader.

– Britterna har uttryckt önskemål om att få öva landning och start på hangarfartyg. Det kan alltså bli så att vi får upp ett hangarfartyg i Bottenviken och det är första gången, säger Lars Karlsson, som håller i planeringen av sommarens stora Natoflygövning ”Loyal Arrow” som har F 21 i Luleå som bas. Under två veckor kommer 1 000 soldater och ett sextiotal flygplan från Nato att öva med Norrbotten som övningsområde.

Ett brittiskt hangarfartyg presenteras som det mest spektakulära inslaget i sommarens NAToövning. Aldrig ens under kalla krigets kallaste dagar har ett skepp av sådan storlek och styrka gått in i Bottenviken.

Men det verkligt spektakulära är inte hangarfartyget, utan övningens karaktär.

Natotrupp har övat förr i Sverige – inom ramen för svenska och internationella övningar i fredsbevarande verksamhet. Men nu handlar det om en riktig Natomanöver i Sverige. Övningen är enligt försvarsminister Sten Tolgfors ett steg närmare ett fullt organisatoriskt medlemskap i Nato och ett logiskt resultat av de senaste årens försvarspolitik.

Men hur hamnade ett brittiskt hangarfartyg i Östersjön?

FiB reste till Gotland för att söka svaret på frågan.

>

>

fibsverige

G

otland. Sensommar.

Solnedgång.

Tystnaden bryts av ett bestämt ”Givakt” följt av regementets marsch. ”In Treue fest” dånar ut över de sjuttiotalet deltagarna.

– Vi förvaltar en världsberömd marsch, men har inget regemente, säger en av de församlade.

Gotlands regementes kamratförening håller i år sitt årliga fältmöte vid Tingstäde fästning. 70 gamla knektar som fortfarande tror att Sverige behöver ett antal stridsvagnar, haubitsar och folk som kan sköta dem har samlats för att minnas, äta ärtsoppelunch, skjuta med 150-åriga remingtongevär och göra upp i en militär fälttävlan.

Att spela marschen känns som en protest mot en försvarspolitik som i december 2004 lade ned öns sista regemente. Kvar på öns kalkhällar är ett tunt lager mylla, ett antal hemvärnssoldater och en kamratförening med tårar i ögonen.

Det tysta allvaret bland de församlande är talande. Alla står i givakt, med höftledsproteser, stöttade på käppar eller med ena handen på en kamrat.

Några blundar.

Regementets marsch ”In Treue fest” är en a­v världens längsta militära marscher och man hinner tänka en hel del under de fyra minuter den varar.

Gotland ligger där det ligger, likt ett gigantiskt hangarfartyg mitt i Östersjön.

Den som kontrollerar ön får unika möjligheter att med sjö- och flygstridskrafter utvidga sina makt­anspråk. Det tar exempelvis endast några minuter för stridsflyg att nå stockholmsregionen.

En hotspot i Östersjön vars politiska betydelse ökar i och med den energipolitiska

CHEFEN. 2004 lades Gotlands sista regemente ned. I dag är ön så gott som oförsvarad. Lars- Åke Permerud är chef över de gotländska hemvärnsförbanden.

utvecklingen; Den föreslagna gasledningen är inte bara en miljöfråga.

Det rätt svårt att tänka sig en säkerhetspolitisk kris i vår del av världen utan att Östersjön blir en central arena.

Marschen klingar ut i sensommarkvällen.

Patriotism och förmåga till självuppoffring råder det ingen brist på hos de församlade i kamratföreningen men om inte Sverige tar sitt territoriella ansvar av Gotland på allvar räcker det inte långt.

Efter fem år utan militärt försvar sammanfattade den moderate riksdagsman Rolf K Nilsson försvarsförmågan i ett debattinlägg med ”hemvärnet, jägarnas bössor och böndernas grepar”.

I slutet av mars månad 2004 sköt truppförande kompanichef för Roma kompani, kapten Anders Eckerberg, de sista skotten med ett Stridsfordon 90 på Tofta skjutfält.

När spränggranaten träffade sitt mål gick en svensk militärhistorisk epok i graven.

Salvan följdes av en fordonsmarsch på landsväg till regementet P18 i Visby.

Kvar på Gotland i dag finns ett sjöinformationskompani med en båt för havsövervakning. På Visby flygplats finns en basgrupp (F17G). Utöver det finns ett antal försvarsmaktsanställda som sköter logistik och stödfunktioner på öns radarstationer. I klarspråk: ingenting. Ön är så gott som oförsvarad.

Med ett undantag.

Försvarsmaktens högste representant på Gotland, den före detta stabschefen på P18 är kvar. I en liten röd stuga på det gamla regementsområdet sitter överstelöjtnant Lars- Åke Permerud och planerar utbildningen av de gotländska hemvärnsförbanden organiserade i Gotlandsgruppen.

»Hade dagens läge rått 2004 så hade regementet aldrig lagts ner, det är min absoluta övertygelse.« Överstelöjtnant Lars- Åke Permerud, chef för Gotlandsgruppen.

fib 11 Hemvärnet är organiserat i två bataljoner, en i söder och en i norr. Utrustningen består av AK4:or, kulsprutor och granatgevär. Två tredjedelar av de 600 är aktiva.

Medelåldern är 47 år. Utbildningstiden per år är 20 timmar.

Länge hånades den danske politikern Glistrups idé om att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare som sa ”Vi ger upp!” på ryska. Ringer man ett av numren till Gotlandsgruppens kontor möts man av en telefonsvarare som meddelar att den man söker är på semester – tillbaka i september.

Men när Lars-Åke Permerud ringer tillbaka är han allvarligt oroad över det militära läget.

– Hade dagens läge rått 2004 så hade regementet aldrig lagts ner, det är min

absoluta övertygelse.

Som stöd för den teorin berättar LarsÅke Permerud om en ökad militär aktivitet kring Gotland från olika länder: tyskar, amerikaner, ryssar.

– Vi är en skärningspunkt mellan öst och väst. Våra grannländer har de senaste fem åren trappat upp antalet övningar i och kring Östersjön. Det är fakta. När det kommer till politisk vilja och intentioner vet vi inte. Men det övas i Östersjön som aldrig förr och det är så med Gotland, att ett förlorat Gotland är väldigt svårt att återta, säger Lars-Åke Permerud.

Vilken är då beredskapen på Gotland om något akut händer utanför arbetstid?

– Då får de ringa mig på min hemtelefon, säger Lars-Åke Permerud och uppskattar vid närmare eftertanke att han nog kan få fram 100 man på några timmar för att till exempel stödja Räddningstjänstens arbete.

Hur ser då önskelistan ut för Försvarsmaktens man på Gotland?

– Jag håller med de politiker som vill att vi ska visa militär närvaro på Gotland. Det kan röra sig om markförband, robotar samt fjärrstridskrafter tillsammans med en ökad marin närvaro och tillgång till spetsflyg, det vill säga Jas 39 Gripen.

Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Gotland – och även riket i stort – har i dag fler militära museer än förband. I sommar

»Sanningen är att en hel generation nya officerare inte har övat försvar av Sverige. Förband utrustade för fredsinsatser passar inte för krig hemma.« generallöjtnant Johan Kihl till SVD. ska Gotlands försvarsmuseum slå upp portarna i Tingstäde.

Kvar ute på Tofta skjutfält står en uppställd stridsvagn modell Centurion.

Idén om ett invasionsförsvar beskrivs i dag som museal – men man kunde vända på perspektiven och i stället se det som ett kvitto på att vår krigsmakt har varit framgångsrik.

50 ton alliansfrihet – 105 millimeter neutralitet.

Vapenmakt som har tjänat freden.

Försvaret genomgår just nu sin mest dramatiska förvandling i modern tid.

Den 30 januari i år lämnade överbefälhavare Håkan Syrén över sitt förslag på försvarets inriktning åren 2010–2014 till försvarsminister Sten Tolgfors.

Tillsammans med 2008 års försvarsberedning och pliktutredningen ser vi början till slutet för ett kapitel i svensk historia: den allmänna värnplikten försvinner.

Systemet ska ersättas med cirka 6 000 tillsvidareanställda soldater. En yrkesarmé.

Gotlandsgruppens chef Lars-Åke Permerud låter inte allt för entusiastisk när idén om slopad värnplikt kommer på tal.

Förutom problem med rekrytering och fördyring säger han medvetet raljant: – Engelsmännen säger ju ibland att i stället för att sitta i fängelse så kan man jobba i försvaret. *** Februari. Pansarskytteväder. Snöslask.

På Armémuseum i Stockholm fylls två plan av åren 1901 fram till våra dagar: kasernliv, Sveriges neutralitet, alliansfriheten, atombomben med mera. Årtalet 1901 är projicerat på trägolvet.

Det året beslutade Sverige att den 220

år gamla så kallade indelta armén skulle avvecklas och allmän värnplikt införas i Sverige. Alla män från 20 till 42 år blev inkallade. Kampen för allmän rösträtt för män under början av 1900-talet kopplades till frågan om allmän värnplikt under parollen: ”En man, en röst, ett gevär”.

I dag minns få den tredje parollen.

Under större delen av 1980-talet kunde

Sverige mobilisera 880 000 man i vapen.

Efter obligatorisk mönstring inkallades drygt 50 000 värnpliktiga varje år. Landet hade ett invasionsförsvar, och sände FN-trupp vid förfrågan. Det hela kostade runt 20 miljarder per år.

I dag, 29 år senare – efter frivillig mönstring på internet – inkallas 4 700 soldater per år, varav 1 500 utbildas enbart för vakttjänst.

Priset? Runt 40 miljarder.

När framtida besökare tar sig till museet kommer de att kunna se ett slutdatum projiceras på parketten innan de går in på plan två: 1901–2012.

Men kritiken mot de senaste försvarsbesluten har varit hård. Enligt generallöjtnant Johan Kihl har utvecklingen redan resulterat i att försvaret i dag inte klarar av ett angrepp på Sverige. Förbanden är för få.

Dessutom är de inte övade för försvar: – Sanningen är att en hel generation nya officerare inte har övat försvar av Sverige.

Förband utrustade för fredsinsatser passar inte för krig hemma. Ett lite bättre utrustat hemvärn är vad det svenska folket erbjuds, sa Kihl till Svenska Dagbladet. Överste Bo Pellnäs anser att försvarspolitiken som förs inte ”ligger långt från landsförräderiet” eftersom ingen verkar ta ansvar för att ”trygga vår existens som en fri nation.”

Han menar att det helt enkelt måste

>

fibsverige

>

VART TOG ALLA VÄGEN? Överstelöjtnant Lars-Åke Permerud som är chef för hemvärnet på Gotland blickar ut över Tofta skjutfält. Sverige är på väg att slopa värnplikten helt och ersätta den med en frivillig grundutbildning.

Soldaterna ska anställas eller skriva kontrakt med försvaret. Motivet är att kunna sätta in svenska förband i internationella insatser.

fib 13

»Det är så med Gotland, att ett förlorat Gotland är väldigt svårt att återta.« Överstelöjtnant Lars- Åke Permerud, chef för Gotlandsgruppen.

>

finnas förband på Gotland ”som kan tillhandahålla den folkrättsliga snubbeltråd som tydliggör att den främmande makt som landstiger begår en aggression i FN-stadgans mening.”

Då duger det inte med insatsförband i Afghanistan menar Pellnäs: – Våra intressen på Gotland kan bara tillgodoses av förband som redan är i verklig mening insatta, som med andra ord alltid finns på plats, som övar på ön och demonstrerar en ständig svensk närvaro.

En av få remissinstanser som har reagerat mot idén med ett yrkesförsvar är Värnpliktsrådet. Enligt rådet är försvarsmaktens unika uppgift väpnad strid och därför måste man alltid ha tillgång till de bäst lämpade individerna.

– Vi menar att den operativa förmågan inte bara avgörs av hur många som sätts in

för att lösa uppgiften eller vilken materiel som används, den avgörs även av en kulturell, social och kompetensmässig mångfald i personalstyrkan. Detta kan bara garanteras av en könsneutral totalförsvarsplikt, säger ordförande Oscar Rosén.

För att försvarsmaktens yttersta uppdragsgivare, det svenska folket, ska känna förtroende för de väpnade styrkorna ska de spegla befolkningssammansättningen i stort argumenterar Värnpliktsrådet och reser också ett varningens finger.

– Med en frivillig rekrytering till grundutbildning, riskerar vi en social snedrekrytering. Sådana tendenser ser vi redan i dag, då minskande värnplikts­kullar har medfört ökad frivillighet i rekryteringen. Att inte tillämpa plikt skulle bara förstärka dessa tendenser.

Liknande röster höjs också i utlandet.

På andra sidan Östersjön i Finland inkal-

las trots neddragningar under 1990-talet fortfarande 80 procent av de manliga årsklasserna (28 000 man) varje år, och nästan 350 000 man kan mobiliseras – utan fördyringar – Värnplikten är en mycket kostnadseffektiv försvarslösning. Många europeiska länder som avskaffat värnplikten har fått stora rekryteringsproblem, sa Finlands förre försvarschef Gustav Hägglund, på ett seminarium i februari arrangerat av Kungliga krigsvetenskapsakademien i Stockholm.

Finland har valt att behålla sin värnpliktsarmé. Trots att försvaret där bara kostar hälften så mycket som det svenska kan man mobilisera uppemot 35 gånger så många soldater.

– En brittisk brigadchef sa till mig: ”era reservister är bättre än våra yrkessoldater”.

Förklaringen är inte att finnarna i gemen

>

fibsverige är bättre än engelsmännen, utan att de som värvas till yrkessoldater inte har så många alternativ. Det är kanske inte de allra fiffigaste och slugaste som värvas, förklarade Gustav Hägglund för svd.se efter seminariet.

På Högkvarteret är man medvetna om svårigheterna – Vi har inte rekryterat soldater i större utsträckning sedan år 1900, det här blir en jätteapparat det ska man ha klart för sig, säger Överstelöjtnant Johan Fölstad till tidningen Insats & Försvar.

Men minnet verkar kort.

För bara ett par år sedan ägnade sig försvarsmakten åt att fylla EU:s stridsgrupper (”battlegroups”) med 1 100 mekaniserade soldater i pansar. Broschyrer skickades ut till före detta värnpliktiga med bilder på de koloniseringskit man lockade med: AK5, rödpunktssikte, GPS, en vattenbehållare samt den svenska arméns nya djungeluniform. På nästa uppslag visades ökenvarianten. Det var inte fredsarbete man lockade med utan att ”bli något”.

Sommaren 2006 arrangerade försvarsmakten också så kallade ”Swedish Battle Camps” på olika platser i Sverige.

Ridån gick upp. Försvaret visade på scen upp vad som hade skett bakom kulisserna de senaste åren. Det blev nu allmänt känt att svenska värnpliktiga inte längre övade med Adam, Bertil och Ceasar som anropssignaler för kompaniets plutoner– utan Alfa, Bravo och Charlie.

På Gärdet i Stockholm stod generalmajor Jan Johansson och Stefan Sauk.

– Varför behöver vi lägga om försvaret?, frågade Sauk.

– Konflikter i andra länder kan

VÄRNPLIKTEN

n n I dag Inkallas cirka 5 000 värnpliktiga per år. Utlandsstyrkan på i dag cirka 700 soldater och officerare rekryteras på frivillig väg. n n Framtidens försvar ska bestå av officerare och specialistofficerare samt 4 000 frivilliga soldater som får grundutbildning. De ska sedan anställas och bilda stommen i insatsförsvaret som ska rycka ut utomlands.

Foto: Arkivbild.

>

SWEDISH BATTLE CAMP 2006 . När Sveriges högste operativa chef stod på Gärdet i Stockholm och pratade om drivmedelspriser iförd ökenuniform borde det ha blivit liv, men hela arrangemanget passerade okritiskt förbi i medierna. ”Låtsaskrig” blev DN:s rubrik.

lätt eskalera och påverka oss här i Sverige, svarade generalen och tog som exempel de höga drivmedelspriserna – ”ett resultat av konflikten i Irak”.

Slutsatsen att vi borde vara där levererade han dock inte. Men hans uniform sa allt: khakifärgad med tillhörande ökenhatt – inte FN:s blåa, utan även den sandfärgad.

Så började stridsuppvisningen.

Först storyn: En borgmästare var för svag för att ta ”rätt” beslut någonstans i världen. Civilbefolkningen led. Sverige flög över staden med två Jasplan och sedan slirade tre stridsfordon in på arenan. Skyttet snubblade ut och sköt ihjäl någon. Pang.

Pang.

Inget FN-tjafs här inte.

När allt var slut smällde ytterligare ett skott av. Publiken såg konfunderad ut. Vad hände? Var detta det ”Nya försvaret?”

Spridda applåder.

När Sveriges högste operativa chef stod på Gärdet i Stockholm och pratade om drivmedelspriser iförd ökenuniform borde det ha blivit liv, men hela arrangemanget passerade okritiskt förbi i medierna. ”Låtsaskrig” blev DN:s rubrik.

Men detta var allvar. Omställningen var inte på låtsas.

Nästa år är det dags igen. Då börjar rekryteringen för nästa nordiska stridsgrupp.

För ett par år sedan försökte Jan Wickbom, generalmajor Bengt Lönnbom

och journalisten Lotta Gröning i en skrift Försvara Sverige bättre! vrida försvarsdebatten och politiken i en annan riktning.

De reste ett etiskt-moraliskt perspektiv: Har ett land som Sverige med sin starka tradition av folkförankrat försvar rätt att inte ge medborgarna chans att försvara sig själva, sina närmaste och sitt land? ”Vi bör inte offensivt i duellstrider försöka slå fiendens kuppstyrkor och fjärrstridskrafter, utan i stället bör vi långvarigt bekämpa hans invasionsstyrkor”, skrev de, och fortsatte: ”I stället bör vår strategi syfta till operationer där vi med så många förband som möjligt långvarigt utvecklar lätt, billig eldkraft i sådan mängd att motståndarens invasionsstyrkor nedkämpas.”

Resultatet? Tystnad. *** Vinter. Helgeandsholmen. Stockholm.

Riksdagen är den 23 februari samlad för en försvarspolitisk debatt.

Inte ens under det kalla krigets allra frostigaste dagar då u-båtar – verkliga eller inte – opererade i Stockholms skärgård kom någon på idén att man skulle anställa tusentals soldater på fleråriga kontrakt.

Men nu är det precis vad Folkpartiets Allan Widman och Moderaternas Sten Tolgfors talar sig varma för i debatten.

Tiden är knapp. Den 17 mars kommer regeringens försvarsproposition. Med sju

fib 15

GOTLANDS FÖRSVARSMUSEUM är under uppbyggnad i Tingstäde norr om Visby. Från ön kommer man i sommar att kunna se det brittiska hangarfartyget segla förbi på väg mot Bottenviken och sommarens stora Natoövning.

rösters övervikt kommer alliansen att driva igenom sin vilja.

Trots det är debatten om den kanske största förändringen av försvaret under modern tid sömnig. Partierna driver på sina käpphästar. Sten Tolgfors tror att Sverige försvarar sig bäst utomlands med yrkessoldater.

– Det är ineffektivt att utbilda värnpliktiga som sen inte vill söka internationell tjänst, menar försvarsministern.

Miljöpartiet upplyser om att ett stridsflygplan inte är något miljövänligt alternativ.

Någon egentlig opposition är svår att upptäcka i kammaren. Enigheten i riksdagen kring de senaste försvarsbesluten har varit närmast total.

Men när det kommer till införandet av en yrkesarmé protesterar en del ledamöter.

– Jag tycker vi borde ha haft en folkomröstning om värnplikten, säger Vänsterpartiets Gunilla Wahlen som vill att Sverige utbildar 15 000 män och unga kvinnor per år för att försvara Sverige.

Förklaringen till frågan om varför det är

så tyst menar Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson är att värnpliktskullarna har minskat.

– För majoriteten under trettio har frågan om värnplikten varit en icke-fråga.

De har mer synpunkter på FRA-lagen än på pliktutredningen. De som inte är tysta är de som har gjort värnplikten och som sedan hamnat inom hemvärnet eller som reservofficerare.

Orsakerna till slopad värnplikt menar Gunilla Wahlen är politiska och ideologiska: – Syftet är att permanenta vårt deltagande i Natoinsatser och ställa upp med stridande trupp till EU:s militarisering. *** I sommar planeras det högtidliga öppnandet av Gotlands försvarsmuseum i Tingsstäde. Målning och snickeriarbeten pågår för fullt.

I garagelokalerna härbärgeras redan nu stridsfordonen som värnpliktiga så sent som 2004 övade skarpt med. I en annan

byggnad finns pjäsmateriel från artilleri och luftvärn. När medlemmarna i Gotlands regementes kamratförening ska hålla sin årliga träff kommer sillen, potatisen snapsen, det stekta fläsket och löksåsen än smaka som den alltid har gjort – men mycket annat kommer att ha förändrats.

Debattörer har länge fört fram idén om att om Sverige saknar eget militärt försvar kommer ett Natomedlemskap som ett brev på posten.

Nu ser det ut att komma som ett skepp på havet.

Från stranden kommer de att kunna se det brittiska hangarfartyget segla förbi väster om Gotland på väg mot Bottenviken och sommarens stora Natoövning.

Flankerat av amerikanska u-båtar. Samma fartyg som deltog i anfallet mot Irak 2003.

Exit Försvaret.

Entré Nato.

martin schibbye är redaktör för folket i bild och frilansjournalist. intervjuerna gjordes under sista veckan i februari. julia wagner är fotopraktikant på folket i bild.

fibsverige fibintervju

fib 17

»fildelningen är här för att stanna.« Han laddade upp sin egen låt på den omdiskuterade Pirate Bay – långt innan den gick att köpa i butik. FiB har mött Malmöbon Jason Diakité för ett samtal om fildelning och Rosengårdsrapporten.

N

claire lindberg text julia wagner bild

är Timbuktu släppte singeln n Har det fått några konsekvenser? ”Tack för kaffet” på The Pirate – Ja, tyvärr, några av skivbutikerna vägrade Bay – innan den kom i butiförst att sälja min skiva, men det löste sig. kerna blev det liv i medierna.

Men relationen till skivbutikerna är förSedan dess har det varit full fart på turnén sämrad vilket jag tycker är synd. runt om i Sverige med nya skivan En High Men Mp3-filer är inget filformat som 5 & 1 Falafel tillsammans med funkbandet Timbuktu vill slå ett slag för.

Damn.

– Hade jag fått önska skulle varken cd-ski– Fildelningen är här för att stanna. Jag har van eller Mp3 formatet ha blivit uppfunna. lagt ut en massa musik på min hemsida Musikkvalitén är en skam. Dessutom lyssmen det var inte förrän jag lade ut en låt nar man på ett ofokuserat sätt när man på The Pirate Bay som det stack i ögonen sätter på sina 80 GB musik på sin dator än på folk. Utvecklingen går framåt och i dag på en vinyl där man måste vända skivan sprids musiken över Internet. Det är inte efter 20 minuter. någon elittrupp av anarkistiska terrorister n Hur anser du att artister, konstnärer och som sitter och schemalägger Sveriges författare ska kunna leva på sitt arbete undergång. Utan det är både din mormor, när man laddar ner från internet? din åttaåriga dotter och din kollega på job– Artister, konstnärer och författare kombet som laddar ner musik. Och jag laddar mer ha lika svårt att försörja sig som de också ner massor av musik. alltid har haft. För musiker har det alltid n Vad har du fått för reaktioner? varit svårt att försörja sig på sålda skivor – Positiva från människor på nätet, vilket för författare har det alltid varit svårt inte är helt oväntat. Negativa från skivatt försörja sig på bokförsäljning. Det är branschen som tycker bekvämt för massmedia, det är dumt av mig att bokförlag och skivbolag jason diakité stödja The Pirate Bay att skylla allt detta på Artistnamnet Timbuktu är taget från som de anser är symbonerladdning. Men i själva Timbuktu i Mali där hans pappa har sina rötter. len för allt ont som filverket tjänar idag bokförn Född: 1975, uppvuxen i Lund. delningen medför. Men läggare och skivbolagsbosn Bor: Lägenhet på Möllevången i Malmö. jag anser att skivbolasar mer än vad de flesta n Aktuell: Med skivan En high 5 & 1 gen inte har grepp om författare och musiker falafel. Sedan skivan släpptes har han haft en höstturné runt om i Sverige samtiden när de utser tjänar, mycket mer. Per tillsammans med funkbandet Damn. sig själva till slagskämpe Sundin på Universal n Fansen: ”Betyder allt, jag kan bara vara tacksam att det kommer folk på barrikaderna, sida Records tjänar 350 000 kr och lyssnar. Det är tack vara publiken vid sida med artisterna. i månaden. Jag kan inte musiker kan ha värdens bästa jobb.” n Här hittar du musik från Timbuktu: Men skivbolagen har tänka mig att någon musiwww.timbuk.nu, www.myspace.com/ sedan de startades ageker förutom de allra allra timbuktuonline, och www.thepiratebay.org. rat i egenintressen. största i vårt land tjänar så

mycket pengar på sin konst. Internet är för det första ett steg vidare i den mänskliga utvecklingen. Den utvecklingen går inte att backa eller förbjuda.

– Jag tror att det i långa loppet erbjuder större möjligheter för konstutövare att tjäna på sin kreativitet. Däremot är de krafter som motsätter sig utvecklingen väldigt arga för att de förlorar pengar, detta är samma krafter som motsatte sig radion när den kom och kassettbandet när det kom. Starkt regressiva krafter alltså.

Uppvuxen i Lund och nu bosatt centralt i Malmö har han ett genuint engagemang för sin nya hemstad. Den senaste tidens debatt om ”radikaliseringen” av Rosengård säger mer om de som gjort undersökningen än de boende anser han.

– I rapporten har de ju struntat i att prata med de som bor där. Jag tycker att det hela säger mer om vår integrationsminister än Rosengårdsborna. Det finns ingen bevisad radikalisering av islamistiska grupper i Malmö. Det är en missvisande debatt som kan skrämma människor och göra att flera väljer att rösta på främlingsfientliga partier i nästa val.

I vår kommer Timbuktu att fortsätta att turnera. I sommar blir det ett späckat festivalprogram.

– En festival jag är peppad att spela på är Urkult, för jag har hört att det ska vara så jädra gott att vara där.

claire lindberg är frilansjournalist www. clairelindberg.se julia wagner är fotopraktikant på fib.

fibintervju

fib 19

Erik Wijks jakt på sanningen I sin nya bok Allt vi här drömma om skriver Erik Wijk om sin pappa Olofs märkliga öde. Om hur han lämnade sin familj och förmögenhet för ett liv i avskildhet. FiB:s Pontus Sillrén har mött författaren.

O

pontus sillrén text julia wagner bild

lof Wijk föddes i ett förmöget hem. Som son i en berömd redarfamilj i den göteborgska överklassen var hans framtid utstakad; uppfostran och utbildning på internatskola, en självklar plats i familjeföretaget. Arv och tradition. När Olof dör år 2006, 71 år gammal, är det efter att ha levt 35 år i absolut avskildhet från omvärlden. I en liten röd stuga i Västergötland har han ägnat sig åt att studera 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborg, tolka bibeln och med automatisk skrift som redskap försökt lösa Palmemordet och andra gåtor. Dessutom ägnade han mycket tid åt att formulera förslag till omstrukturering av försvarsmakten. En tillvaro han valde framför såväl arv som fru och två små barn. I sin bok Allt vi här drömma om försöker sonen Erik Wijk lösa den gåta som var hans fars liv.

>

fibintervju

>

D

en senaste tiden har det kommit en hel del böcker om pappor. Främst din kollega Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, men även Alex Schulman och Nils Claesson har skrivit böcker om sina fäder. Det vore lätt att kategorisera ”Allt vi här drömma om” som en ”pappabok”, men jag har förstått att du inte riktigt ser den så?

– Jag har egentligen aldrig sett Olof som en självklar pappafigur. Mer som någon närstående person vars livsöde, hans frånvaro, varit väldigt viktigt för familjen.

Ett gåtfullt öde jag tänkt mycket på, vad som hände och varför. Jag hade nog skrivit boken även om han varit en farbror eller annan släkting i stället för pappa.

När du efter din pappas död besökte hans stuga och började sortera hans efterlämnade papper, stod det redan då klart för dig att det skulle bli en bok om hans liv?

– Jag har alltid vetat att jag någon gång skulle gå till botten med min pappas liv. Jag skrev om honom redan i ”Ont blod” (Manifest, 2001). I boken beskrev jag hans liv parallellt med en skildring av kriget i forna Jugoslavien. Men det var först efter hans död som jag fick tillgång till alla hans papper och på allvar började undersöka Olofs liv. Jag har alltid föreställt mig att han skulle bränna allting. Som för att gäcka sina barn även efter döden. ”Ni ska inte få tag på mig”.

Det är stora skeenden du beskriver i boken. Den är både en stor släktkrönika som sträcker sig tillbaka till 1800-talets början och en skildring av avancerade psykologiska mekanismer. Har du funderat på risken att förminska liv för resonemangs skull?

– Ja, det har varit det största bekymret. Att råka reducera människor när jag försöker förstå. Men det är också därför boken blivit förhållandevis tjock. Jag har strävat efter att få med så många aspekter som möjligt. Försökt hitta sanningen i det politiska, familje-

»Jag har alltid föreställt mig att han skulle bränna allting. Som för att gäcka sina barn även efter döden: Ni ska inte få tag på mig.«

historiska och psykologiska. Men bokens omfång har också fått kritik. Ett par recensenter tycker att det är för mycket historisk bakgrund, eller att den avslutande analysen är för omfattande. Det stör kanske vissa estetiska sinnen. Jag menar att det finns gott om fina människoöden i böcker och på film men alltför få som försöker dra slutsatser av dessa öden. Jag kunde inte ha gjort boken på något annat sätt.

Kan din pappas radikala avbrott från familjetraditionen på något sätt ha gjort det enklare för dig att gå din egen väg ideologiskt?

– Han visade i alla fall att det var möjligt att gå sin egen väg. Men också hur svår man kan bli att ha att göra med. Min räddning blev att jag efter att pappa lämnade vår familj inte växte upp med storkapital­ arvet. Det är klart att jag var medveten om att farmor var rik, och i Göteborg blir man påmind om arvet.

Statyer och gator som är döpta efter gamla släktingar.

Men det arvet har inte riktigt varit närvarande under min uppväxt.

Har du känt oro för att i egenskap av undersökande författare och skribent råka gräva ner dig för djupt i något ämne och följa din fars öde?

– I sena tonåren var jag orolig för att bli galen. Men det var mest det mystiskt religiösa jag var rädd för att förlora mig i, att hamna i något slags andlig förvirring. Jag har inte förrän efter pappas död vågat öppna Swedenborgs böcker. Innan dess hade jag bara läst korta stycken i översiktsverk. Men det visade sig att det i all irrationell andlighet fanns grundvärderingar som faktiskt var ganska lika min favoritfilosof Jean-Paul Sartres existentialism. Sedan är det är klart att man som radikal skribent ständigt anklagas för att vara exempelvis Milosevic-kramare, antisemit eller fanatisk antiimperialist. Men den där retoriken har jag sedan länge genomskådat.

Tror du att Olofs liv hade blivit som det blev om han inte varit ekonomiskt oberoende hela sitt liv?

– Han kanske skulle ha blivit en fungerande och normal person – eller hamnat i mentalsvängen, drogad och tvångsomhändertagen. Helt säkert är i alla fall att förmögenheten möjliggjorde att han kunde ägna sig åt sina projekt.

I boken beskriver du hur din far engagerade sig i arvstvister med släkten. Är det inte märkligt att en man som valt att leva sitt liv i asketisk avskildhet var så engagerad i högst materiella frågor?

– Principerna var det viktiga för pappa. Han kunde processa för att få betala mer arvsskatt. Han vägrade lösa ut arv, vilket gjorde en bankdirektör helt förtviv-

fib 21

lad! På andra plan var han ändå materiellt intresserad.

Han hade en pojkaktig fascination för maskiner. Han kunde plötsligt inleda samtal med någon i trakten han aldrig annars pratade med för att denne skaffat en motorcykel.

Vad har varit viktigast för dig att bearbeta med boken, din fars öde eller hur omgivningen hanterade den?

– Omgivningen var absolut den största skurken att ta itu med. Olof hade en psykisk störning. Han betraktades som sjuk, men samtidigt som personligt ansvarig. Det var ett väldigt hyckleri. Var det förmögenheten som förstörde relationerna i släkten? Jag tror att de alltid ville väl. Men med klass och pengar kom en kyla och distans. Pengar och pengabegär förgiftar alla relationer, oavsett samhällsklass. Konkurrens i stället för solidaritet.

När din pappa använde automatisk skrift för att lösa Palmemordet bytte texten han fick fram snart inriktning från rent praktiska detaljer kring dådet till ett litet familjedrama. Hur kom det sig tror du?

– När han skrev försatte han sig i ett transliknade tillstånd och det är möjligt att hans undermedvetna styrde vad som kom ut på papperet. En omedveten gestaltterapi kanske. I stället för att som konstnärer bearbetar livskriser i sina verk skrev han tusentals kryptiska textfragment.

Hur känner du för kontrasten mellan din pappas önskan att bli lämnad i fred och bokens offentliggörande av hans person?

– Boken är skriven med en enorm välvilja och önskan att förstå honom. Men att skriva Ont blod, som kom ut medan han levde, har jag nu förstått var något av det värsta man kunde göra mot en person med Olofs psykiska symptom. Det var okunnigt och nästan idiotiskt av mig. Den skadade honom helt klart trots att allt jag ville var att ge honom upprättelse.

Allt vi här drömma om är en berättelse om en extrem individ men också en bok om hur människor fungerar i stort. Om man analyserar ett sandkorn så framgår också dess sammanhang i världen.

Känner du att du har nått någon slags avslut när boken är utgiven?

– Jag känner mig färdig med pappas liv just nu. Men vissa frågor återkommer man alltid till. Framför allt ser jag fram emot att få ta del av läsarnas tolkningar av min pappas liv.

pontus sillrén är journalist bosatt i stockholm. julia wagner är fotopraktikant på folket i bild.

Erik Wijk • Ålder: 46 år • Yrke: Författare, frilansjournalist och före detta förläggare och tidningsredaktör.

• Bor: på Södermalm i Stockholm.

• Bakgrund: Tillsammans med Crister Enander och Salomon Schulman grundade Erik Wijk 1988 satirtidningen Egget och var dess redaktör fram till nedläggningen 1991.

Erik Wijk startade 1999 bokförlaget Manifest, som utgivit många vänsterradikala böcker men upphörde 2003.

Sitt engagemang mot krigen i forna Jugoslavien summerade Wijk i boken Ont blod (2001). När Nato våren 1999 bombade Jugoslavien tog han initiativ till och administrerade ett stort upprop (cirka 4 000 namn) i protest mot bombningarna. Han gav då även ut antologin Fredsbomber över Balkan.

Erik Wijk blev ögonvittne till Göteborgskravallerna i juni 2001.

Han samlade in andra vittnesmål och gav inom några veckor ut boken Göteborgskravallerna. Wijk följde och analyserade sedan många av de rättegångar som hölls mot aktivisterna, en rättsskandal som han summerade i boken Orätt (2003) • Böcker: Har publicerat tolv böcker. Bland annat: Vi borde ha det lika bra (1991), Brottsligt (1993), Bunta ihop och slå ihjäl dom (1999), Ont blod (2001), Göteborgskravallerna och processerna (20020), Det är rätt att göra motstånd – Kriget och terrorn från Bush till Bodström (tillsammans med Åsa Linderborg) (2006). Aktuell med boken Allt vi här drömma om (Atlas förlag).

WIJKS SENASTE BOK. Fick Sveriges Radios novellpris 2003 .

Allt vi här drömma om.

fibprosa

»MER NORMALA PERSONER HADE YXMÖRDAT SINA FAMILJER.« Erik Wijk har i sin senaste bok om sin far, Olof Wijk, Allt vi här drömma om sökt svaret på varför fadern blev en enstöring och drömmare ute i ett litet torp. FiB publicerar här ett utdrag ur romanen.

P

erik wijk text tzenko stoyanov illustration

olisen hade avlägsnat det halvt förkolnade halvt förruttnade lik som några veckor tidigare varit en levande människa. Den människa på jorden som också var min far. Nu kunde jag för första gången närma mig honom utan att bli ivägkörd. Nu kunde jag gå igenom det som varit hans hem. En liten stuga i skogen. Så långt från allfarsvägarna det var möjligt att komma. En hemsnickrad träbom för att hindra oönskade besök. Ingen el. Ingen telefon.

Kilometrar till närmaste granne. I trettiofem år hade han levt där i fullkomlig ensamhet. Ett liv bland träden och demonerna. Äntligen kunde jag börja lägga pusslet på allvar. Det lilla och stora och svåra pusslet över min pappa. Ett människoliv med alla de drömmar och besvikelser som hör ett människoliv till.

Ingen hade någonsin fått komma över hans tröskel. Ingen.

Varken grannar, markägaren, släktingar, närmaste familjen, gamla vänner eller ens polisen. Alla blev avvisade och alla blev avskräckta. Jo, han släppte in sotaren. Sotaren som senare kunde berätta att pappa var noga med att följa alla föreskrifter.

Och så novemberdagen 1984. Jag var tjugoett år gammal och hade inte sett honom sedan jag var sex. Den främmande mannen i skjorta, jacka och kostymbyxor som så självklart ändå var min pappa. Den frånvarande. Den konstige. Den farlige. När han släppt in mig i den trånga stugan och genast vände sig om, vred om låset och stoppade nyckeln i fickan visste jag att vad som helst kunde hända. Mitt förstånd sa att sannolik­heten för att han skulle döda mig var lika stor som att han skulle

fib 23

»När jag ännu bodde hemma kunde det räcka med att jag drog mig lite undan eller lät mig uppslukas av en mer udda bok för att mamma skulle varna mig. Akta dig så du inte blir som Olof!«

>

avstå. Mer normala personer hade yxmördat sina familjer. Men mitt hoppfulla hjärta sa att jag måste ta den här chansen.

Tillfället skulle inte återvända. Oron tung i hela kroppen men egentligen var det inte mer – eller mindre – dramatiskt än när jag som liten klättrade i träd. Om den klena grenen gav vika skulle jag störta men vågade jag inte klivet skulle jag aldrig nå den där mäktiga grenen som var äventyrets fullbordan. Är längtan stark kan ängslan inte göra sig hörd.

När jag ännu bodde hemma kunde det räcka med att jag drog

mig lite undan eller lät mig uppslukas av en mer udda bok för att mamma skulle varna mig. Akta dig så du inte blir som Olof!

I skolan hade naturkunskapsfröken talat om ärftlighetslära.

Dominanta och recessiva anlag. Jag blev sakta och tyst medveten om att jag kunde bli tokig precis som pappa. Frågan var snart inte om jag skulle bli galen, utan när. Om pappa blev sjuk strax efter att mamma och pappa gifte sig så var han knappt trettio år gammal. Det lugnade mig. Min framtida galenskap kändes alltför avlägsen för att bli ett verkligt bekymmer.

Problemet låg en hel evighet bort för en färsk tonåring. Jag skulle hinna med allt före dess. Vissa stunder kunde jag rent av kosta på mig lite nyfikenhet på den avlägsna katastrofen.

Hur skulle galenskapen kännas? Hur visste man att den hade börjat? Hur länge skulle jag kunna kämpa emot?

Andra stunder var det en mindre lustig insikt – att jag en dag skulle förlora förståndet.

I takt med att mitt unga förstånd ändå växte blev jag mind­ re oroad över att en dag helt förlora det. Allt tal om pappas galenskap blev störande på ett annat sätt. Den mer kritiska unga människan som var jag började ställa andra frågor för sig själv. Hur då galen? Vilka är det som säger att min pappa är galen? Hur ska jag kunna lita på alla dessa mer eller mindre falska, inskränkta och otrevliga släktingar som viftar undan min pappa med några ord om att han blev sjuk i huvudet?

Ibland hette det att han blev sjuk på femtiotalet, ibland på sextiotalet.

Det hängde inte ihop.

Jag måste skaffa en egen bild av min pappa.

erik wijk är författare och journalist tzenko stoyanov är illustratör bosatt i malmö.. se mer på www.tzenko.com

fibfilm Hans Isaksson om Lukas Moodyssons Mammut.

globalisering på film

P

hans isaksson text

å den utomordentligt kalla och blåsiga Wrangelön i Arktiska Havet, norr om Ostsibirien påträffades på 1970-talet kvarlevorna av de sannolikt sista mammutarna. Denna sena art var att betrakta som en dvärgvariant. Den beräknas ha dött ut cirka 1700 före kristus.

När dess slut nalkas och bränslet börjar tryta sväller en stjärna ofta först upp till en röd jätte. Sedan krymper den ihop till en vit dvärg. Allra sist kan den sluta som ett svart hål.

I kristider, som dessa, skall man glädjas åt allt positivt, som med någorlunda säkerhet kan sägas om framtiden, till exempel att vår egen sol enligt expertisen är alltför liten för att bli ett svart hål. Ty detta hade ju inte känts riktigt bra.

Man kan tycka att dessa frågor inte borde bekymra oss, eftersom undergången av vårt solsystem ligger 4–5 miljarder år i framtiden. Å andra sidan märker man ju själv att tiden numera för varje år går allt fortare.

Personligen har jag länge funderat över vad denna astronomiska bild kunde användas till. Kanske i en essä om Rysslands eller SAP:s historia, om så redan inte har skett?

Eller som en metafor för mänsklighetens öde, som ju inte behöver gå i fas med solsystemets? Först blev ju världen på Columbi tid mycket större. Ännu för några decennier sedan föreföll den därtill att bli allt rödare.

Nu krymper den hastigt. Vi kommunicerar numera i realtid (på engelska!) med hela jorden, vare sig vi vill eller inte och världen har uppenbarligen kallnat och bleknat betydligt.

Lukas Moodysson förefaller i filmen Mammut (på engelska, förstås!) att omfatta en liknande, dyster prognos. Ännu vid millennieskiftet gav han oss ett visst hopp för mänskligheten: Tillsammans slutar när ett

Lukas Moodysson är tillbaka med Mammut – hans första stora internationella satsning. Foto: Per-Anders Jörgenssen.

boendekollektiv glatt spelar fotboll i snön mot samma mål. Till och med år 2002, vid Busherans början, i Lilja 4-ever, förtröstar den stackars huvudpersonen intill slutet på sin Frälsare, även om det är tveksamt om Moodysson gjorde detsamma.

Hade man inte vetat att Moodysson är en så självständig konstnär hade man trott att han inför Mammut ganska utförligt hade sneglat på Walter Salles del av kollektivfilmen Paris je t'aime eller framför allt på Alejandro González Iñárritus Babel från 2006. Inget ont i det. Allt hänger även här samman och kanske är vi på väg att fara åt helvete. De problem som möter förstaklassresenärerna på denna färd påverkas i någon mån av den majoritet som reser i tredje, eller rent av får klamra sig fast på tågets utsida – och framför allt vice versa.

Något har onekligen hänt sedan klassamhället på resande fot skildrades 1919 av Karl

Asplund, som under dåtidens ekonomiska och sociala kris i Titanicdikten Hjältarna hyllade den arbetarklass som genom att offra livet hjälpte de bättre bemedlade reskamraterna upp på torra land. Eller i Titanic 1999 – där den kortvariga kärlekssagan mellan första och tredje klass åter ansågs vittna om klassförsoningens möjlighet.

Om man tar i, kan man se Mammut som en fortsättning på Titanic. Den börjar där Titanic slutar. Ett välbeställt, liberalt par, Leo och Ellen, och deras lilla dotter lever på Manhattan i kärleksfullt samförstånd med sin filippinska barnjungfru Gloria. Filmen skildrar hur denna symbios kläs av, lager efter lager.

Leo, den före detta ryggsäckbäraren, är fortfarande ständigt ute i världen, men nu för att tjäna fler miljoner på sina dataspel.

Dessa spel låter människor – på dataskär-

fib 25

men – styra virtuella händelser, vilkas verkliga motsvarigheter de inte anser sig ha tid eller kraft att kontrollera och med tiden lär sig att bortse ifrån.

Ellen är akutkirurg på en offentlig klinik och försöker fåfängt lappa och laga de mindre bemedlade våldsoffer som i en bättre värld aldrig skulle behövt hamna hos henne.

Makarna jagas ständigt av sina mobiltelefoner och personsökare, som tycks hindra dem från att själva råda över sin tillvaro.

Inte minst går detta ut över dottern Jackie, som efterhand lärt sig att Gloria är hennes verkliga förälder, med vilken hon kan diskutera metafysiska frågor och lära sig ”filippinska” (tagalog). Ellen är typiskt utbränd, eftersom hon aldrig får syssla med det hon vill, eller vara där hon vill. Till slut har hon glömt vad hon egentligen velat med både det ena och det andra.

Detsamma gäller nog även Leo. Hans agent presentar honom inför en Bangkokresa med en ofantligt ful och opraktisk reservoarpenna för 25 000 kronor. Den har skaft av mammutbete (sådana lär finnas!). Gåvan får honom så småningom att för ett tag fråga sig vad som i hela friden håller på att ske med världen och samhället.

I Bangkok får han andas syre, som hotellet tillhandahåller på sprayburk, ty inte ens malariamyggen står längre ut med luften där. Under en övergående nostalgitripp i Thailand donerar han pennan, jämte en klocka, till en stackars lokal prostituerad som ersättning för hennes tjänster och som kompensation för de förhastade utfästelser han i sängen gjort, beträffande ordnat jobb och till och med en gemensam framtid. Hon får senare 250 kronor för rubbet.

Om man frågar Ellen eller Leo vad de helst skulle vilja, skulle de säkert svara att de vill ha mera tid över för varandra och i synnerhet för dottern. Det säger för övrigt alla framgångsrika personer i vår del av världen i intervjuer, framför allt sedan de avslutat sin karriär och aldrig mera behö-

»Om man tar i, kan man se Mammut som en fortsättning på Titanic. Den börjar där Titanic slutar.« ver leva upp till det. Det hör liksom till att man skall ljuga om sådant.

Vanligt, i synnerhet fattigt, folk, som inte har några val, brukar inte svara så, i den mån de blir tillfrågade. Gloria, till exempel som är ensamstående mor, har tagit arbetet som barnjungfru på andra sidan av jordklotet och har måst lämna sina båda pojkar i mormoderns vård i Manilas stads-

djungel. Hon avstår från att träffa dem, för att i stället passa en rik amerikansk unge. Hon hoppas att tjäna ihop till en egen bostad och utbildning till sina barn, så att de slipper försörja sig på sjoxning på soptippen eller som stjärtgossar åt västerländska turister. Hon försöker hålla kontakt med pojkarna per mobil, men att besöka dem måste anstå till i framtiden. Hon försöker trösta dem så gott det går, till exempel genom att posta dem en basketboll, "Made in the Philippines" – vilken, precis som hon själv, av kostnadsskäl fått fraktas till USA för att säljas där.

Gloria ger upp sina ambitioner och far hem till en osäker tillvaro i Manila, sedan hennes 10-åring, i ett försök att hjälpa hennes ekonomiskt, råkat illa ut hos en tydligen sadistisk pedofil. Vad som sedan händer med henne och hennes familj får vi inte reda på. Ingen kommer nog att intervjua henne i TV och hon skriver nog inga memoarer. Hennes barn hör man väl bara något ifrån, när, och om de blir lite större, ifall de (förhoppningsvis) spränger något mera betydande i luften. I annat fall är det fråga om de alls har funnits till?

Leo, Ellen och Jackie återförenas däremot på slutet hemma i familjens master bedroom. När Jackie har somnat i deras armar blir Leo filosofisk ett tag och undrar, om det inte är med mänskligheten som med mammuten – den dog kanske ut för 5 000

år sedan, eftersom den helt enkelt tappade livslusten? Man får gissa att hans existentiella skov snart kommer att gå över, om han bara inte blivit smittad med någon skit. Likt Faust, strax innan Fan hämtade honom, uttrycker Leo redan nämligen ett ögonblick senare en from önskan, att ”Livet är så skönt. Jag önskar att det får förbli såhär!”

Snart kommer han att konstruera dataspel igen. Basketbollar, pedofilturister och barnflickor kommer att fraktas fram och åter över Stilla Havet. Barn kommer att lemlästas i New York, i Manila och i Gaza.

Någon kommer att fortsätta att försöka lappa ihop deras kroppar och humanitära intellektuella att indignerat skildra eländet. Om inte...

Ellen avslutar filmen med den sammanfattande reflexionen, att man nu måste skaffa en ny barnflicka.

En och annan bedömare har kallat detta filmslut en hyllning till den moderna västerländska medelklassfamiljens värden.

Det kan man göra, om man, i likhet med Ellen och Leo, inte har begripit eller lärt sig någonting. Andra bedömare har förebrått Moodysson för hans ”övertydlighet”. Det kan man visst också göra, om man anser att man redan visste allt om den kapitalistiska globaliseringens effekter på familjer i Sydostasien och USA. Men den som hävdar att han faktiskt redan på förhand känt till allt detta bör i så fall åtminstone förklara varför i hela friden han inte har försökt göra något åt det?

Om dessa ting kan man uppenbarligen aldrig vara för tydlig.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på: http://web. telia.com/~u47210515/

fibfolkibild

fib 27

Välkommen till Danderyd johann selles bild måns wadensjö text

Enligt tidningen Fokus är Danderyd Sveriges bästa kommun. Med rikast invånare, högst skolbetyg och få socialbidragstagare.

Fotografen Johann Selles bestämde sig för att skildra ett annorlunda Sverige som vi sällan ser.

>

fibfolkibild

fib 29 I de flesta segregerade områden som Vellinge och Askim bor det många infödda svenskar, ofta vita medel- och överklassfamiljer. Danderyd är inget undantag.

danderyds kommun Invånare 30 789.

Medelinkomst 419 700 kr.

Arbetslöshet 0,8 procent.

Utländska medborgare 1939 stycken.

Danderydsborna har Sveriges högsta utbildningsnivå, cirka 49 procent av alla män och kvinnor mellan 25 och 64 år har minst tre års eftergymnasial utbildning.

2006 kostade medelvillan i Danderyd 5,25 miljoner kronor. Ungefär hälften av Danderyds bostäder är villor.

>

fibfolkibild

fib 31

D

anderyd förvandlas från en svensk kommun bland alla andra till ett mytologiskt rike som tycks bestå av ett helt nytt, eget grundämne. Det riket har ett lika tydligt ”utanför” som ”innanför”.

Bilderna öppnar ett fönster mot en svårtillgänglig värld, en gemensam privat sfär med andra spelregler och villkor än världen utanför; i exklusiviteten förnimms en knappt synlig nyans av hot. Vi blir fönstertittare, voyeurer som ser en komfort och elegans som inte är menad för oss; vi väntar bara på att någon ska komma fram och bestämt men diskret ta oss i armen för att visa oss därifrån.

Det är ett rike befolkat av män, kvinnor och barn som verkar ha uppstått färdiga ur jorden och dra sin kraft från miljöerna runtomkring dem. I deras blickar, självmedvetna och utan spår av tvivel, speglas och fixeras allt det som gör Danderyd till den bästa kommunen att leva i; de föremål som omger dem och ger dem styrka ingjuter på samma sätt osäkerhet i betraktaren, som inte delar deras norm. Denna norm är själva essensen av den utpräglade normalitet, som i dessa bilder framstår som på en gång enkel, ny och komplex och gör porträtten till både djupt personliga gestaltningar och symboler för Sveriges bästa kommun Danderyd.

johann selles är fotograf, www. johannselles.com måns wadesjö går nordens författarskola på biskopsarnö

fibsettlästhört och dekorera-des för tapperhet av Hitler.

Researchen har varit grundlig, bitvis är romanen en dramadokumentär där Littells berättarröst kryper kusligt nära.

Förvisso finns det svagare avsnitt. Det gäller det incestuösa förhållandet till tvillingsystern och hatet mot modern och styvfadern. De mördas för övrigt under märkliga omständigheter vilket leder till att den tyska polisen misstänker den uppburne SS-officeren.

Alltsammans rinner dock ut i sanden under det Götterdämmerung som utbryter vid krigsslutet. Mirakulöst lyckas han undkomma rättvisan för att börja ett nytt liv i Frankrike. Det är då vi möter honom när han är välanpas-sad familjefar och vd för ett textilföretag. Sen får han tala i egen sak på 900 sidor.

lagom finns bara i sverige

Mikael Parkvall | Schibsted Hur ska ett så litet språk som svenskan kunna stå sig i den stora vida världen? Den som har läst Mikael Parkvalls nya bok Lagom L finns bara i Sverige: och andra myter om språk, vet att frågan är felställd. Parkvall, som är lingvist vid Stockholms universitet, uppskattar att det i dag finns omkring 6 000 levande språk.

Sett till antal talare är svenskan större än 98.5 procent av dessa. ”I hela världen finns det 17 språk på vilka det trycks fler tidningar än svenska, 13 som det spelas in mer film på [och] 11 som har en större bokproduktion”, konstaterar Parkvall. Inget litet språk, med andra ord.

Och nog har de flesta hört talas om att eskimåerna har så oerhört många ord för snö. Sant eller falskt?

Ja, det beror på hur man räknar. Som Parkvall visar skulle man i så fall kunna säga att svenskan har mängder av ord för snö. För att ta några exempel ur hans bok: ”aprilsnö, blidsnö, blötsnö, decembersnö, fjolårssnö, höstsnö, julsnö, kolsyresnö, kornsnö, kramsnö, lössnö”, och så vidare.

Man kan givetvis också räkna med ord som ”snögrotta (wow, de exotiska svenskarna har ett särskilt ord för snö som formas till en grotta!) och snögubbe (wow, de exotiska svenskarna har ett särskilt ord för snö som packas ihop till en primitiv avbild av människan!)”, för att bara nämna några exempel.

En myt som jag själv fallit för är att engelskan har fler ord än svenskan. Att så skulle vara fallet finns det inga belägg för. Dessutom har svenskan en tendens att foga ord samman. Exempelvis kan man i svenskan av orden budget och överskott bilda budgetöverskott. Budget, överskott och budgetöverskott – tre ord. På engelska heter budgetöverskott ”budget surplus”.

Ska vi räkna det som ett eget ord?

Parkvalls bok är underhållande läsning

KRAMSNÖ? Har eskimåerna verkligen fler ord för snö än svenskan?

från början till slut. För språkintresserade (och språkpoliser) är det absolut rekommenderad läsning.

Slutligen: Hur är det då med myten som titeln anspelar på, finns ordet lagom verkligen bara i svenskan? Självfallet inte!

kristoffer larsson

de välvilliga

Jonathan Littell | övers. Cecilia Franklin | Brombergs I De välvilliga av Jonathan Littell möter läsaren Max Aue. Så här lyder hans första ord: ”Bröder, låt mig berätta vad som hände.”

Den som talar är en klassiskt bildad medborgare med djupa intellektuella intressen. Vad omvärlden inte vet är att han en gång gjorde kometkarriär inom nazistpartiet. Han medverkade vid utrotningen av judar, romer, bolsjeviker, mentalpatienter, slaver och andra Untermenschen.

Han dinerade med Eichmann, var förtrogen med Himmler, slogs vid Stalingrad

Kan man skriva om nazismens vedervärdigheter och krigets brutalitet genom att låta en av dess bödlar föra ordet och dessutom namnge romanens avsnitt efter de partier inom musiken som bildar den klassiska barocksviten?

Om förståelse för en människas handlingssätt inte är det samma som förlåtelse så kan man det. Ungefär som man i framtiden skulle kunna lyssna till en av de israeliska officerare som deltog massmordet på befolkningen i Gazaremsan vid detta årsskifte.

Vad sker när en människa blir slav under ett politiskt, religiöst eller kul-turellt tankesystem?

Kan den onda handlingen försvaras om målet betraktas som gott?

Och finns det värderingar, eller djupa mänskliga instinkter, som är överordnade alla numera tillgängliga tankesystem?

Det finns en märklig solidaritet mellan människor i döden, konstaterar Max Aue när han förundrad noterar sin egen reaktion av motvilja inför morden. Var gång vi dödar ett barn ser vi våra egna barn. Det kan varken vilja, ideologi, dumhet eller sprit upphäva.

De välvilliga är en fascinerande roman som inte kan lämna någon oberörd. Den är redan en storsäljare och har tilldelats flera prestigefyllda franska utmärkelser.

anders norborg

fib 33

fortsättning i form av en Riksutställningarturné för de små gubbarna. I väntan på den rekommenderar jag Lotta Lagercrantz katalog/bok om utställningen, med många bilder och intressant text om arbetsprocessen. Beställ från: http://hem.passagen. se/l.l/ ULLA WENNBERG

mussolini – en studie i makt Göran Hägg | Norstedts

Märkligt nog har den första rejäla svenska studien av den italienska fascismen

Är det inte Carl Bildt som är ute och går?

herrarna

Lotta Lagercrantz: | Konstakademin i Stockholm Under senhösten visades en fantastiskt rolig och ilsken utställning på Konstakademin i Stockholm. Inga stillsamma målarbetraktelser utan ett furiöst angrepp på maktens män. Konstnären Lotta Lagercrantz tog tag i sin livslånga olust inför herrar i vita skjortor och så vidare, och beslöt att gå till attack mot dem genom att göra dem (relativt) små, strömlinjeformade och gungbara. Alltså gjöt hon en enkel gubbform i byggskum, och satte en rund klump istället för fötter.

Så blev de gungbara likt de leksaksfigurer som alltid reser sig upp tack vare en

tyngd i botten. Emellertid var gjutandet inte helt okomplicerat och så småningom kom hon fram till att formen skulle kläs med gamla tidningar. Simsalabim: gubbarna kom nu ut klädda i valda delar av dagspressen. Denna finurliga bieffekt var hon inte sen att utnyttja genom att göra medvetna val av de tidningsbitar som skulle klä gjutformen.

Alltså kunde man på utställningen se exemplar av politikerherrar, läkarherrar, bankherrar, Brysselherrar, porrherrar, samt en dam: den olyckligt joursupande Ulrika Schenström. De figurerade i små scenerier, på piedestal, i sjukhussäng, på äkta matta eller talartribun. Allt samlat på ett golv täckt av ilske-lila heltäckningsmatta!

Utställningen är redan slut när detta trycks men förhoppningsvis kommer en

dröjt till nu. Och inte hade jag väntat mig att Göran Hägg var så fena på italienska att han kunde svänga ihop den.

Den är bra, riktigt bra.

Schablonbilden av Benito Mussolini är den av en mini-Hitler söder om Alperna, något mindre fäaktig. Men om karln hejdat sig hade han gått till historien som en visserligen auktoritär och något solkig ledare, men ändå den där som med oortodoxa metoder och lyckade utnämningar gjorde folk av italienarna, mosade den sicilianska maffian och på köpet fick tågen att gå i tid. Mussolini var ingen hämndlysten gammal stöt av Francos slag. Han må ha spärrat in Gramsci med papper och penna, men flertalet kommunister strövade kring i frihet, utan att göra en fluga förnär. Så följde angreppet mot Abessinien hösten 1935, med tidens ögon en civilisatorisk mission föga värre än vad britter och fransmän ägnat sig åt. I hemlighet tillgreps dock gas i stor skala. En gräns passerades. Och sen gick det helt åt pipan.

Hägg har hittat tre förklaringar till detta: Att abessinska kriget var sänket. Att Mussolini var sjuk. Eller blev han storhetsvansinnig.

En egenskap hos själva makten är att den är tom. Meningslös. En psykopat som Hitler fyller ett sådant hålrum med riktning.

Men en förhållandevis normal person?

>

>

fibsettlästhört Så länge han är på väg mot makten är allt väl. Men sedan? Mitt intryck är att karln ingalunda blev storhetsvansinnig. Snarare hjälplös, som fattade han sedan beslut på måfå. Ta den beklämmande kampanjen mot judar som inleddes 1938. Jag menar, judiska familjer hade backat upp fascismen från första dagen, Mussolinis älskarinna sedan 1912, Margherita Sarfatti, var judinna och åtskilliga av hans handplockade senatorer.

Att falla undan för tyskarna var att göra sig löjlig. Italiensk rasism handlade under 1800talet om att till exempel sicilianare var efterblivna, ett slags afrikaner.

Mussolini beskrivs som socialist 1914 och som nationalist året därpå. Så enkelt var det nog inte. Betraktar vi fascismen från 1860 års horisont, från det enande av Italien som kallas Risorgimento, så är det mesta märk-

ligt bekant. Inte bara Abessinien, utan också de radikalas och demokraternas flaxande från ena kanten till den andra, krigsaktivismen och – inte minst – tankelättjan. Det var just en Mussolini som Risorgimentos ledare ropade efter, en stark man som skulle göra det jobb som hos oss sköttes av folkrörelserna. Skorna stod framme och Mussolini klev i dem, en beställning från 1860 effektuerad. I allt utöver det var han omdömeslös.

KNUT CARLQVIST

två dygn som förändrade sverige Börje Isakson | Natur & Kultur

I en tid då det ”stora odjuret” vandrade runt på den europeiska kontinenten i skepnad av Napoleon Bonaparte så genomfördes i kontinentens norra periferi en relativt oblodig revolution som skulle sätta den nuvarande Bernadotteska ätten på den svenska tronen.

Samtidigt halverades riket nästan, i och med förlusten av Finland till Ryssland, för

att sedan svälla i motsatt riktning genom att förenas med Norge. Om detta lätt förbisedda skeende handlar Börje Isaksons bok Två dygn som förändrade Sverige. 1809 års revolution.

Man kan inte annat än dra på läpparna när man läser Isaksons skildring av de parodiska händelser, som när den gamle kungen grips efter att ha blivit jagad runt slottet.

Upprorsledarna är i så dålig kondition att de har svårt att hänga efter konungen.

Eller, hur genom både tur och ytterst okonventionella metoder Napoleons marskalk Bernadotte hamnar på den svenska tronen efter att den norske tronpretendenten hastigt avlidit i ett slaganfall.

Man brukar ju tala om borgerlighetens diskreta charm och det är väl lite av bokens behållning att läsa lätt degenererade adels-

personligheters uttalanden under perioden, men någon bild av vad de breda folklagren tyckte eller hur dom uppfattade situationen ger inte Två dygn som förändrade Sverige.

Sen brister Isakson i sin akribi och inga noter finns i hela boken. Detta, enligt författaren, för att underlätta läsningen, men det blir snarast förvirrande då man inte kan urskilja vem av alla inblandade som sagt vad.

PETER KARLSSON

den smidiga mellanchefen

Jan Ch Karlsson | Gleerups Tänk er den idealiska arbetsplatsen, det goda arbetet. Vi trivs med våra arbetskamrater på och utanför arbetsplatsen. Vi är med och planerar arbetet och utför sedan olika arbetsuppgifter för att undvika monotona arbetsdagar och ensidiga kroppsställningar.

Vi är stolta över vårt arbete.

Tänk er nu hur det istället ofta är. Chefer

»Upprorsledarna är i så dålig kondition att de har svårt att hänga efter konungen.«

som jävlas med oss, jobbet upplever vi ofta som en plåga. Ibland accepterar vi eländet och anpassar oss. Men ofta gör vi någon form av motstånd. Om olika sätt att göra motstånd handlar boken Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser av Jan Ch Karlsson, professor i sociologi vid avdelningen för arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Han har utifrån akademiska verk samlat exempel på hur folk gör motstånd när cheferna inte respekterar ens arbete.

Många berättelser handlar om exempel där ledningen stärker kontrollen över arbetsprocessen. I många fall handlar det om att hitta sprickor i ledningens kontroll, som på ett bankkontor, där det gällde att besvara så många samtal som möjligt under en viss tid. Anställda kunde då bara avbryta

samtalen efter de stipulerade 20 sekunderna. Ledningen blev på kort sikt nöjd, men varken kunden eller personalen kunde vara nöjda.

Att hitta på roliga öknamn och beteckningar på cheferna är också en vanlig metod för att kunna sträcka på ryggen något. Som på ett sjukhus där man kallade cheferna för fiskmåschefer: ”De flyger in från hög höjd, för en massa oväsen, lämnar efter sig en massa skit och sedan flyger de iväg igen.”

Själv kallade jag en chef för en krokodil; stor käft och inga öron.

På ett annat ställe i boken beskrivs en akademikers motstånd i att ”utföra sitt riktiga arbete. Det är källan till deras värdighet.”

När den ökade konkurrensen kräver effektivisering kan chefer starta ”teamarbete” och ”medarbetarskapskurser” som kräver en annan ”attityd” och ”lojalitet” mot företaget. Vanligt bullshit på dagens arbetsplatser.

I verkligheten väntar ökad detaljstyrning och högre takt. Svaret kan bli surmulen tystnad vid samtalen eller hätska utfall mot cheferna eftersom arbetarna ofta genomskådar dumheterna.

Flera berättelser är roliga, motståndsexemplen fyndiga. Tyvärr är det inte alltid så att motstånd lönar sig, vilket boken visar.

Huvudberättelsen i Den smidiga mellanchefen handlar om en mellanchef som räddar personalen undan en svår hälsorisk som företaget vill dölja.

Själv funderar jag varför facket är så

fib 35

osynligt. Kanske för att de flesta berättelserna säkert kommer från USA och England. Ett företag i Silicon Valley utnyttjade illegalt arbetande mexikaner. De var glada för arbete och lön, men kände sig snart utnyttjade och gick till facket, som hjälpte dem. Senare blev städarna ändå arbetslösa, när företaget ombildades.

Det borde finnas massor av exempel på motstånd på arbetsplatserna. Något för arbetarskrivare runt om i landet att ta tag i. Till dess och som inspiration duger denna bok bra. ÅKE JOHANSSON

storsien 100 år i en norrbottnisk by Anne-Christine Liinanki | Black Island Books

Redan när Aslak ser Amandas märkliga ögon – ”Ett öga är turkosblått, det andra är mörkbrunt” – förstår jag att något ska hända. Men det visar sig vara en otillåten kärlek, för hennes far vill ha en som kan ta över gården, en arvinge, inte en kringströvande lapp.

I boken Storsien finns många ljud, dofter, färger och smaker. Lapphundens skäll och åskmullret från renarna, prassel från kläder och nedfallna löv. Yxhuggen som rikedomens ljud. Vilket ljud har fattigdomen?

Vi får följa Amandas familj i glädje och sorg. Det som synes vara en idyll bär dramatik i sitt förflutna. Författaren skildrar vardagen även när hon kommer till den tid som Storsien är mera känt för: Arbetskompaniet – Interneringslägret, som Svenska Regeringen inrättade för kommunister under andra världskriget.

Fyra baracker sattes upp med bara några meters mellanrum. Det hade räckt med en enda bomb för att utplåna tre hundra man. ”Flyktplaner fanns det gott om. Men vart skulle de fly?

Alla vägar slutar vid något välbevakat skogsbryn. Det är omöjligt att fly i tjugofem graders kyla utan riktig utrustning.

Bild ur boken Salam - om krig, fred och islam. Foto: Donald Boström.

Och vart ska de ta vägen, de är ju internerade i sitt eget land.”

Det blev ett attentat och en mordbrand, men inte i Storsien, utan mot tidningen Norrskensflamman i Luleå.

I vår nutid, finns minnena kvar, bland annat Amandas tankesten uppe på Tällberget och Aslaks vandringsstav.

Genom att utgå från vardagen har författaren väckt många frågor, som nog lever vidare.

BROR KAJSAJUNTTI

salam – om krig, fred och islam

Donald Boström (Red) | Arena Vad handlar krigen i Afghanistan och Irak om? Är det den så kallade fria världens kamp för demokrati mot terrorism eller är det kampen om hegemoni, imperialism och makt.

Förut var det kommunismen som var hotet mot den stora friheten. Nu sedan Sovjets sammanbrott och definitivt efter 11 september, är det islam.

Men muslimer kan vara både vänner och fiender. Det fanns de goda muslimerna som slogs mot Sovjets ockupation

i Afghanistan och så fanns det de onda muslimerna som störtade shahens diktatur i den iranska revolutionen 1979.

Den nyligen utkomna antologin Salam – salam är det arabiska ordet för fred – diskuterar islamfientligheten i vår tids konflikter. Bland skribenterna finns välkända namn som Jan Guillou och Mattias Gardell, Dror Feiler, Ann-Sofie Roald, idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och barnläkaren Henry Ascher. Det lilla utrymmet på några sidor till varje skribent gör att bidragen belyser mer än förklarar situationen.

Boken är tillkommen med stöd av en rad institutioner, där ibland SIDA, och i samarbete med flera muslimska organisationer. Det märks, kan man säga.

Bidragen är alltför kortfattade, spretiga och ytliga för att göra några djupare avtryck.

Det finns en flod av litteratur om Israel-Palestina konflikten och om islam skrivna för en västerländsk läsekrets. Den här tillhör inte något av de mer väsentliga. Med ett undantag, nämligen bokens redaktör Donald Boström som står för bildmaterialet. Än en gång bevisar han här att han är en av de allra främsta Mellanöstern fotograferna.

JAN BERGSTEN

fibsverige

när fansen intog isen – sagan om Bajen Fans Hockey

fib 37 Bajen fans IF är en klubb som drivs av fans, för fans.

De menar att Hammarby hockey under de sista åren inte lyssnade på supportrarna. Ett problem de menar genomsyrar dagens ishockey överlag. Men nu är det de själva som bestämmer dagordningen.

mattias björklund text julia wagner bild

Att börja om från början är inte alltid av ondo. Bara hjärtat är med. Efter Hammarby hockeys omkullåkning våren 2008 tog handlingskraftiga fans kommandot över klubben. En bra bit från Vip-lounger och klapphattar, i en liten ishall på Södermalm i Stockholm har Bajen Fans IF startat om i division fyra. Här tänker ärrade veteraner, engagerade supportrar och en tårögd tränare ta laget tillbaka till hockeyns hetluft.

>

fibsverige

>

E

n påpälsad bandypublik strömmar genom insläppet till Zinkensdamms Idrottsplats.

Om tjugofem minuter ska de grönvita bandykrigarna göra upp med Bollnäs om vem som tar med sig två viktiga poäng i kampen om en bra placering i Elitseriens slutspel. Strax innanför Zinkens entré förbereder sig även Bajen Fans Ishockeyförening ordförande Jakob Uddeholt för ett viktigt uppdrag. Han tar ett stadigare tag om sina flyers med stelfrusna fingrar och söker folks blickar. Trots kylan har Jakob inga problem att hålla leendet uppe mot dem han möter.

– Hej, du kommer väl på Bajenkvällen på Hovet den tjugonde, säger han till en förbipasserande och förklarar att det är Bajen Fans IF:s avslutningsmatch som avses.

Jakob tänker inte missa en sekund av kvällens bandymatch men nummer ett för honom just nu är att omstarten av ett av Sveriges klassiska hockeylag .

Åtta gånger hann Hammarby Idrottsförening med att bli svenska mästare i ishockey innan allt tog slut i en konkurs den 22 april 2008. Egentligen var konkursen inte oväntad. Under den sista säsongen kunde man läsa om spelare som åkte runt i lappade matchtröjor inför en hemmapublik som en bra kväll bestod av 300 personer. När spelare och ledare spreds för vinden efter nedläggningen stod dock fansen kvar. Fans som vägrade ge upp och som ville starta något eget, ett lag av fans för fans där Hammarby och inte pengarna var i centrum. Redan i bussen hem från bortamatchen i Ängelholm mot Rögle då konkursen var ett faktum såddes fröet till det som till slut skulle bli Bajen Fans IF.

Ishallen på Zinkensdamms IP intas två gånger i veckan av Bajen Fans Hockey.

Väl hemma från Skåne började fansen arbeta direkt. En interimstyrelse bildades fram tills dess att föreningens första styrelse valdes i slutet av juni. Jakob fick frågan om att bli dess ordförande, något han inte lade mycket betänketid på. Istället lade han C-uppsatsen i samhällsplanering i frysboxen och tog ett extrajobb på en auktionsfirma för att kunna finansiera sitt engagemang i klubben. Att han blev tillfrågad tror han själv handlar om sin långa bakgrund som engagerat fan.

– Mitt kontaktnät är brett och omfattar alla fansgrupperingar. Det stämde bra ihop med att vi vill engagera så många som möjligt i det yttersta som gäller klubben.

Helt olikt gamla Hammarby hockey, enligt Jakob.

»Vi tänker inte i första hand på att tjäna pengar.

Alla ska ha råd att titta och vi vill inte utestänga någon.« jakob uddeholt, ordf bajen fans if.

– På slutet var det en liten styrelse som drev igenom alla beslut utan att lyssna på supportrarna.

Nu hade den nya klubben istället en styrelse med fans på alla positioner.

Det fanns bara ett litet problem – man hade inget lag att ställa på isen och inte heller någon tränare.

En sportgrupp bildades för att lösa uppgiften och den 28 juli blir anfallaren och Hammarbysupportern Jimmy ”Cascarino” Pärsson den förste att skriva på för det nybildade laget.

Klassisk mark används vid kontraktskrivningen och solen såg till att lysa över restaurang Gröne Jägarens uteservering när den första historiska namnunderskriften var ett faktum.

Efter att fem veteraner från Hammarbys sextio, sjuttio- och åttiotal skrivit på, är det dags för ett upptaktsmöte den 17 augusti.

Många känner igen den glasögonprydde mannen som under mötet eftertänksamt lyssnar på styrelsens redogörelse för hur arbetet med föreningen fortskrider.

Efter mötet frågar mannen med glasögonen om det kunde vara intressant ifall han skulle hjälpa till som tränare.

fib 39

Jag frågar Jakob om värvningen av Tommy Boustedt är klubbens viktigaste.

– Ja det är det, tillsammans med veteranerna. Utan dem hade vi inte kommit så långt som vi gjort nu.

Att få ombord Tommy Boustedt på Bajenskutan blir en supervärvning för Bajen Fans IF på flera sätt. Dubbla SM-guld och arbete som biträdande förbundskapten under fem VM-turneringar och två OS ger förstås ovärderliga meriter.

Men ännu viktigare är ändå hans Hammarbyhjärta och att han 1983/84, som rekordung tränare, lotsade Hammarby till Elitserien.

Om Tommy Boustedt tror på fansens vision, vem ska då kunna tvivla?

idrottsförening 2008. Hockeykollegorna i Malmö IF samt Redbergslids IK och IFK Motala balanserar alla på konkursens brant.

Jakobs flygblad går åt i lika snabb takt som läktarutrymmet minskar på Zinken.

En styrelsekollega kommer förbi och Jakob bekräftar att hyran för Hovet under matchkvällen är betald.

Klubben hoppas på två tusen besökare på avslutningsmatchen, i så fall svenskt publikrekord för en match i division fyra.

Men än viktigare. Med en publiksuccé finns värdefulla tusenlappar inom räckhåll, pengar som ger mer istid och en grundplåt för vidare satsning uppåt i seriesystemen.

För sportsligt sett är målen satta för den forna storklubben.

– Det är att vinna serien varje år. I alla fall till division två, säger Jakob.

Men division två ligger flera år bort.

Bajen Fans IF verkar i nuet. Det första delmålet för klubben blev segern i division fyra, vilket gör att avslutningsmatchen inte blir någon nagelbitare för klubben. I stället kan man kosta på sig att fira.

Men något kort i baren blir det knappast.

En av föreningens käpphästar har sedan starten varit att småländskt hålla i pengarna.

– Vi måste hålla nere kostnaderna. Det är jätteviktigt, säger Jakob.

Meningen låter som ett mantra och under de veckor vi följt Bajen Fans IF har denna mening använts av allt från spelare till souveniransvariga. Det är antagligen ett av de bästa mantran man kan ha i en

Hittills har Bajen Fans IF gjort ekonimiläxorna och stor kreativitet har lagts på sponsorjakt. Via hemsidan kan fans och företag sponsra allt ifrån matchpuckar till enskilda spelares utrustning. Vill någon sponsra Peter Nilssons hjälm är det bara att mejla.

Resultatet har blivit att de nya matchdräkterna, är lika fullproppade med logotyper som hos vilket elitserielag som helst.

Och trots att Bajen Fans spelar gratis för sin publik och fikat som serveras i periodpausen har humana priser går föreningen runt och lite mer därtill. Jakob menar att det just är det som är poängen med klubben.

– Vi tänker inte i första hand på att tjäna pengar. Alla ska ha råd att titta.

Men samtidigt inser han att spel högre upp i seriesystemet innebär fler kostsamma bortaresor och fler träningstider som ska finansieras.

– Ska vi fortsätta klättra i framtiden och kanske avlöna spelare, så måste större sponsorer till, säger Jakob. Då tror jag att företag som Folksam och HSB som har traditioner av samarbete med idrottsrörelsen skulle vara perfekta.

Hur skulle ni ställa er till att ett företag vill sponsra er med miljonbelopp mot att de får styrelseposter vid en bolagisering av föreningen?

– Det beror på vilken styrelse vi har.

Kanske kan det bli som i Hammarby fotboll

»När vi spelade på Kärrtorps uterink var det så mycket pyroteknik att matchen fick flyttas fram i tio minuter.«

Tommy Boustedt, tränare bajen fans if.

(amerikanska AEG äger 49 procent av klubben) men det kommer alltid att finnas en stor vaksamhet bland supportrar och i styrelsen mot att kommersiella intressen inte får för mycket makt.

Förutom ekonomin är även återväxten av spelare i fokus för klubben. När Hammarby Hockey gick i konkurs tappade man ungdomsspelarna till andra klubbar. Inom en snar framtid finns därför planer på bildandet av ett nytt juniorlag. Men Bajen Fans vill även ge fler knattar möjligheten att spela ishockey.

– I höst tänker vi starta en hockeyskola där det inte ska kosta så mycket att vara med. Vi satsar på lokal förankring på Södermalm och i närförort. Vi tänker också bygga upp en bank med bra hockeyledare som jobbar ideellt snarare än att ha ett fåtal ledare som får ersättning.

I princip all Jakobs lediga tid går åt till jobb med Bajen Fans IF. – Alltså jag har ingen hobby. När jag inte jobbar med Bajen så försöker jag att inte göra någonting alls.

Antagligen en sund inställning om man inte vill sluta som utbränd föreningsarbetare.

Men han är snabb att framhålla kollektivet. Och om en kraft som ständigt finns där.

– Dynamiken i den här klubben är unik.

Vi är en blandning av hard core-supportrar, hockeykunnigt folk och gamla spelare. Vi lär oss av varandra hela tiden och den här sammansättningen av folk gör att det är lättare att jobba mer. På ett sätt känns det

>

fibsverige

Bajens nationalsång ”Just idag är jag stark” sjungs inför varje hemmamatch som Bajen Fans IF spelar.

fib 41

>

>

fibsverige

>

som en liten revansch mot dem som inte trodde att fans skulle kunna vara med och skapa det här. Allt är inte svart eller vitt, säger Jakob.

Ett femtiotal puckar ligger utspridda över Hovets is efter en träning. Med en vit plasthink samlar svenska ishockeyförbundets utvecklings- och landslagschef och Bajen Fans huvudtränare, tålmodigt in gummitrissorna. Någon vecka senare vid en träning i Zinkens ishall uttrycker Tommy skälet till att han tog uppdraget som grönvit coach och puckinsamlare.

– Det är mitt sätt att betala tillbaka allt som jag fått av Hammarby, säger han och berättar om sin egen grönvita uppväxt.

Om en hockeytokig familj som åkte landet runt för att följa Bajens öden och äventyr på sextiotalets uterinkar. Och om en far som la ner sin själ i en förening och dess framtid, ungdomsspelarna.

– Pappa var ungdomsansvarig i Hammarby hockey och la säkert ner 100 timmar i veckan. Så det jag gör här är inte mycket i jämförelse, säger Tommy och beskriver sin lön för mödan.

– Den uppskattning du får från publiken här är den bästa belöningen du kan få. När vi spelade på Kärrtorps uterink var det så mycket pyroteknik att matchen fick flyttas fram i tio minuter, säger Tommy som efteråt tackade fansen för stöttningen med tårar i ögonen.

– Det är speciellt med Hammarby. Det är arbetarklassens lag och har alltid betytt mycket för människor som inte alltid haft det så lätt. Då är det klart att det blir mer känslor än när Elfsborg eller nåt annat brödgäng spelar.

Jag frågar honom matchuppladdning började vad som blir viktigast kvällen innan hemma i Tyresö. i framtiden för att förDå fick hon ett SMS med eningen ska bli fortlaguppställningen. Utifrån satt framgångsrik. det packade hon sedan – Det gäller att hitta ner matchtröjor, damasker, spelare som har ett strumpor och mycket mer. hjärta som bultar för Det är ingen slump att Hammarby, säger han.

Monica rattar en Renault Men tränare och spelaKangoo, en skåpbil. re som vill spela hockey – Efter matcher och trägår alltid att hitta. Om ningar är det så mycket jag är kvar är inte det tvätt att jag får hänga den viktigaste för fortsätti hela lägenheten, säger ningen. Det viktigaste Bruno ohlzon säsongen 1984/85. Då Monica som även diskar vatär att personer som Jack hockeybild – i dag lagkapten. tenflaskor och lagar trasiga Persson, vår lagledare, matchkläder. och Monica Willberg orkar. Utan dem skulMonicas fritid tillägnas Bajen Fans. För le inte det här fungera en halv dag. förutom att köpa in allt förbrukningsmaterial till laget och all fika som säljs under Det är drygt en timme kvar till match i matcherna, hjälper hon dessutom till i Zinkens ishall, en slipmaskin skriker bortåt föreningens souvenirgrupp med leveranser korridoren och några av spelarna i Bajen från leverantörer. Ändå stannar det inte Fans IF stretchar lugnt utanför omkläddär. Monica var ett av fansen som fanns ningsrummet. Materialförvaltare Monica ombord på bussen där idén om en egen Willberg har däremot slängt i högsta klubb kläcktes och kände direkt att hon växeln för länge sen. Hon svischar mellan ville hjälpa till. Efter ett historiskt första trunkar med matchkläder och ett tvärställt årsmöte blev hon Bajen Fans IF:s första bord i slutet av korridoren där frukt och kassör. Att det är så kul är främsta anledkaffe ska finnas till hands för fikasugna. ningen till att hon lägger så mycket tid på – Hej, är ni publikvärdarna? frågar hon klubben. två unga killar som klivit fram. Vad bra.

– Det är underbara grabbar i laget och Jackorna ligger här och så kan ni två hinkar man får så mycket uppskattning för det att samla inträdet i. man gör, säger Monica. Bara att få höra Grabbarna sneglar på godsakerna men ”fan vad gott tröjorna luktar”, är värt allt Monica prioriterar snabbt. jobb.

– Bär ni de där grejerna till min bil och Monica Willberg gör en dryg arbetsdag hänger upp flaggan i hallen så kan ni ta varje gång Bajen Fans spelar. Efter match kaffe sen. Ok? samlar hon ihop all utrustning, trycker Över en kopp berättar hon att hennes in den i bilen och tar sikte på Tyresö. Är klockan inte mer än nio när hon är hemma blir det ett par maskiner innan hon släcker för natten.

– Om tre år kan ni vara tillbaka i division ett. Orkar du fortfarande vara med då?

– Det är klart! När vi har kommit så långt har jag all tid i världen för då är jag pensionär, säger Monica.

»efter matcher och träningar är det så mycket tvätt att jag får hänga den i hela lägenheten.«

monica willberg, materialförvaltare, kassör och mycket mer i bajen fans if.

När jag ställer samma fråga till en annan kugge i Bajen Fans maskineri, tio år yngre än Monica, får jag ett helt annat svar.

fib 43

på väg mot trean. Även om vissa av spelarna inte är direkt purunga, lagets ålderman Jan-Åke Ek fyller snart 58 och flera andra är över 50, besitter laget kvaliteter som tål bättre motstånd än vad motståndarna i fyran kunde bjuda på.

– Jag tänker inte så. För mig är det minut för minut, byte för byte. Allt kan ta slut i nästa sarghörna, säger han som var hockeybild 1984/85, för nästan 25 år sedan när Bajen senast spelade i högsta serien.

För i sagan om Bajen Fans IF verkar allt möjligt. Bruno Ohlzon är lagets 52-årige lagkapten och var en av spelarna som tillsammans med Tommy tog Hammarby till Elitserien 1983/84.

Men allt har sitt pris. Nu i slutet av säsongen är han en av få veteraner kvar.

– En har pajat foten, ett par revben har gått på en annan och så har en kille fått lite problem med hjärtat.

Men det är det ändå värt enligt Bruno som menar att inställningen nu varit lika målinriktad som hos vilken toppklubb som helst: Klubbens och lagets gemensamma mål var att vinna serien direkt trots ett helt nykomponerat lag.

– Med de här spelarna skulle vi bara göra det. Samtidigt var det tre lag som gick för serieseger. Då är det riktigt skönt att klara av det, säger Bruno som menar att det har varit speciellt att dra på sig Bajen Fanströjan.

– Laget betyder mycket för väldigt många människor, säger Bruno som menar att styrkan i laget finns i klubbens rötter. Det är där nyckeln till framtida framgång finns.

– Det finns en väldigt stark sammanhållning i klubben som är ganska unik.

Hammarbyfanstraditionen och den breda basen av ideellt engagerade anhängare blir oerhört viktig i framtiden. Det som vi gör här går inte att göra var som helst. Även om legendarer skulle lägga av sitter Bajen Fans framtid strax intill i omklädningsrummet, beredd att axla ansvaret.

– Jag var trött på hockeyn och laget jag spelade i. Men sen fick jag träna lite med Bajen Fans eftersom brorsan spelade här.

När de sen frågade om jag ville spela så tvekade jag inte en sekund att tacka ja, säger Andras Köhler, 19 år som anslöt till laget när slutspurten i serien inleddes och veteranerna började gå sönder.

För en bajare som Andreas är det flera önskningar som gått i uppfyllelse den senaste tiden.

– Det är häftigt att spela för den här klubben. Sen trodde jag aldrig att jag skulle spela ihop med Bruno.

Det är fredagen den 20 februari, slutsignalen på Hovet ljuder och svettiga, grönvita spelare som för sex månader sen inte visste att de skulle ingå i samma lag, kramar om varandra. Bajenkvällens huvudnummer, matchen mellan Bajen Fans IF och Flemingsberg, slutar 7-1 men sällan har siffror känts så oviktiga. Andra händelser har lättare att fastna; 86-årige Rolf ”Mackan” Pettersson, spelare 1951 när Hammarby senast tog SM-guld i ishockey har gjort nedsläpp. Bajens nationalsång ”Just idag är jag stark” har sjungits så Hovets metallfolieinklädda rör skallrat som höstlöv. Och rekord har slaktats. Tio dagar tidigare drömde en ordförande om tvåtusen betalande åskådare.

Nu har fyratusentvåhundratjugotre personer sett en division fyra-match i ishockey. Bajens ismaskin har åter fått upp farten och Bruno Ohlzons ord ekar i minnet: Det vi gör här går inte att göra var som helst.

mattias björklund är frilansjournalist: m@mattiasbjorklund.com. julia wagner är fotopraktikant på folket i bild.

fibskriftställning Den 24 februari 2009 markerade Dagens Nyheter upprört över att Jan Myrdal sagt att i den svenska kulturvärlden finns sådana vilka fått skjuts upp i kulturen som ”stjärtgossar”. Här förklarar Jan Myrdal varför han använde ordet:

»Stjärtgossar« V

jan myrdal text

isst finns ett mitt förakt i ordet stjärtgossar. De är ju som de kvinnor vilka gjort och gör karriär sängvägen; politisk, akademisk, i administration, näringsliv och på redaktioner. Att det för vissa män och kvinnor går att hora sig fram nu som förr vet DN:s kulturredaktion lika väl som jag liksom att detta är en samhälleligt olämplig urvalsmetod. (Jämför med det äldre brittiska systemet att köpa sig officersfullmakter!) Men det var inte det DN avsåg. Det framgår av dess ordval när den skriver att jag inte ”gillar” prideparader eller äktenskap för homosexuella.

För att ta det steg för steg. I likhet med andra på vår kant och i vår kultur ansåg jag för sextio år sedan – som nu – sådan lagstiftning vilken kriminaliserar ömsesidigt frivilliga sexuella beteenden – som till exempel homosexualitet – vara falsk och förkastlig.

Jag var därtill då lika överens om att riva alla de polisiärt sexualmoralistiska gränserna för ord och bild, konst och kultur, som jag nu är misstrogen mot de gälla nymoralister vilka söker återställa dem - vår förre justitieminister är ett utmärkt exempel – i sin strävan efter att kriminalisera olämpliga.

Jag är heterosexuell och har levt så sedan jag blev lovlig. I mer än sextio år nu i fasta förhållanden. Men jag tror inte detta att jag inte beter mig homosexuellt har med läggning och gener att göra. Som små barn och i särskilda omständigheter är vi alla polymorft perversa.

Jag minns hur vi Olovslundssmågrabbar i elvaårsåldern

»Skulle jag vara femton igen skulle jag ta strid i skolan mot de nu kringresande HBT-ideologerna som jag då tog strid mot lärare i Bromma läroverk som talade om avhållsamhet.«

satt i ring och runkade varandra (på Lundsberg, berättar vänner därifrån, kallades det ”samling vid runkstubben”) och jag har alltid antagit att om jag tvungits leva enkönat (i fängelse eller ombord) skulle jag som andra i den situationen anpassat min sexualitet därefter.

Hade detta varat tillräckligt länge hade jag väl kommit ut, eller i land, som bög.

Det är intellektuellt oanständigt att Riksdagen formulerar sig om ”läggning”. Att politikerna i Sverige inte inser att de därmed uppträder som SUKP(b)s Centralkommitté när den fattade beslut om ärftlighet i Lysenkoaffären visar deras obildning. (Att det nu tycks finnas tecken på att såväl SUKP(b);s CK som den svenska Riksdagen i viss mening och under särskilda betingelser kunde ha rätt i vissa detaljer hindrar inte att sådana politiska beslut i vetenskapliga frågor är fel.)

Skulle jag vara femton igen skulle jag ta strid i skolan mot de nu kringresande HBT-ideologerna som jag då tog strid mot lärare i Bromma läroverk som talade om avhållsamhet. Vi runkade ju som apor i bur; jag frågade pojkar som flickor i klassen och redovisade resultatet för den rodnande provdoggen. Det officiella hyckleriet är detsamma även om förtecknet bytts.

Vi bör inte underskatta detta officiella hyckleri. Tag frågan om kvinnliga präster eller om homosexuellas rätt att vigas kyrkligt. De har har nu gjorts till rikspolitiskt centrala och hett debatterade samhällsfrågor trots att de utanför de troendes – och deras samfunds – krets egentligen är som frågan om vad som sker med vinet och brödet under nattvarden.

Ty för katoliker och ortodoxa förvandlas de till Kristi kropp och blod; Luther menade att det var en Kristi närvaro i brödet och vinet, för Calvin rörde det sig om en andlig närvaro oberoende av elementen, för Zwingli var nattvarden ett symbolhandlande. Fast utanför kristenhetens troende finns frågan nu inte; är en politisk ofråga. För tillfället alltså!

fib 45

Men detta innebär inte att jag socialt handlar som om religion vore prästalist så som artonhundratalets liberala radikaler hävdade. För att uttrycka det enkelt: Gud har samhällelig existens så länge det finns troende.

Då pridefestivalerna är politiskt tjänande och kommersiellt anpassade jippon har jag hållit mig från dem. Jag kan heller inte påminna mig att någon av mina homosexuella vänner deltagit.

Liksom de inte hemlighållit att de var homosexuella har de heller inte gjort större sak av det.

Men visst finns det erfarenheter. Jag är nu gift för fjärde gången. Gun och jag hade var sina två äktenskap bakom oss när vi flyttade ihop, sedan levde och arbetade vi samman i något mer än femtioett år. Sista året Gun levde diskuterade hon rätt tid för skilsmässor. Fram till mitten av sjuttiotalet hade

vi kunnat skiljas så som vi gjort de förra gångerna, menade hon. Men 1976 fyllde hon femtio i Kashgar.

Hon ville göra färdigt de stora fotoarbetena nere i Gansu utan att låta värdarna förstå att hon var allt sämre, hade andningssvårigheter och hostade blod (”har man väntat på tillstånd i arton år kan man inte bara lägga sig sjuk”). När arbetet var klart lades hon in på sanatorium i Kina ett halvår. Men då fick man ge så stark medicin att den slog sig på hörseln.

Det innebar en kvalitativ förändring. Det hade nu med ens blivit helt moraliskt fel att skiljas. ”Nöd och lust” heter det, man har att ta hand om varandra. Så är det för de flesta bland oss. (Det har jag sett också bland homosexuella par.)

Men vad med förälskelser och kärlekar? Det finns inget skäl att utge sig för att vara bättre och mer moralisk än andra men när jag mötte Andrea på Moderna Museet den 8 april år 2000 var det vi då upplevde på en gång så avgörande och så omöjligt att det inte ens fick formuleras. Fast visst var det jag och inte den där som råkade komma i trappen som skulle gjort Andrea med barn. Om Gun förstod? Hon visste alltid allt. (”Låt flickan vara!” sade hon.) Hon var mycket nära Andrea.

På hösten sju år senare blev oss klart att Gun skulle dö. Vi talade inte om det i de orden och hon nämnde inte Andrea; hon sade bara: ”Du skall inte bo ensam härute i skogen”.

Den vintern kom Andrea och jag samman som vi skulle gjort år 2000.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

om världen vore ett höghus Illustration Mare Toomingas

Ulf Lundkvist är en av 152 bildskapare i satirarkivet.se

Ulf Lundkvist född 1952 Tecknar serien Assar i Dagens Nyheter sedan 1990. Satirbilder varje vecka i ETC, där han blev känd genom Mannen med den håriga näsan 1979. Målar tavlor, gör etsningar och bygger skulpturer i olika material. Fotograferar. Har gett ut över 30 egna seriealbum och böcker. Illustrerat åtskilliga andras. Bland de egna böckerna märks De svartvita Assar-albumen, färgserierna från Nollberga som Assar de luxe 1995 och Alltid på en söndag 2007. Debuten Sibylla 1980, den grafiska romanen Djupfryst i hemmet 1986, samlingsverket Medan Kaffet kallnar 1990 samt bildberättelsen Härifrån till Flen 2005. www.satirarkivet.se - samlingsplatsen på nätet för satir i bild!

fibrätt&rådligt

Gaza och folkrätten Ingemar Folke försöker bena upp de folkrättsliga aspekterna på kriget – eller vad man ska kalla det – i Gaza.

G

ingemar folke text christofer ahde illustration

aza för det första, vad är det för något? Ett område på marken med ett folkvalt styre som har ett hyfsat klart maktmonopol inom området. Men är det en stat? Det hävdar inte Gaza självt att man är. Det finns en president som är statsöverhuvud inte bara över Västbanken utan även över Gaza. Utgör då Västbanken och Gaza tillsammans en stat? Det hävdar inte myndigheterna på Västbanken och Gaza. En stat i vardande kanske. Som representeras på något sätt i FN. Fram tills för några år sedan var Gaza ockuperat av Israel. Sedan upphörde ockupationen och Israel drog tillbaka sina ockupationstrupper. Ändå är det tydligt att Israel anser sig ha någon sorts överhöghet över Gaza, som kommer till uttryck bland annat på det sättet att Israel efter gottfinnande blockerar de vägar till lands och till sjöss längs vilka den som vill färdas till eller från området måste ta sig.

Denna överhöghet har inte blivit uttryckligen erkänd av omvärlden, men statssamfundet tycks inte orka eller vilja göra något åt att Gazaborna tid efter annan stängs inne och att livsnödvändiga förnödenheter inte kan transporteras till dem.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem i fibjuristerna. Läs mer om de folkrättsliga aspekterna på konflikterna i detta område i artikeln En berättelse om två stater: Folkrättsliga synpunkter på problemet Palestina/ Israel från nr 1/2001 av Tidskrift för Folkets Rättigheter (tffr. org). christofer ahde är illustratör se mer på www. christof­erahde.se

Det enda sättet att komma vidare till några slutsatser om det som händer tycks vara att trots allt se Gaza som en stat eller del av en stat, som varken är ockuperad av Israel eller står under dess överhöghet. Israel är som medlem av FN bundet av FN-stadgans förbud mot våldsanvändning i mellanstatliga relationer. Gaza eller den stat till vilken området antas höra är visserligen inte medlem av FN men får ändå anses bundet av samma förbud, eftersom detta numera får sägas ha status av allmän folkrätt.

Så långt komna kan vi alltså – på dessa mer eller mindre lösa premisser – dra slutsatsen att vi har att göra med ett mellanstatligt våld i FN-stadgans mening. Kan någon av parterna åberopa något undantag från våldsförbudet, något förhållande som skulle göra våldsutövningen folkrättsligt tillåten?

Enligt FN-stadgan får våld bara tillgripas i självförsvar eller efter beslut av säkerhetsrådet.

Båda parter hävdar att man agerar i självförsvar.

Israel hävdar att raketbeskjutningen från Gaza in i Israel utgör ett sådant väpnat angrepp som berättigar den angripne att utöva våld. Gaza ser antagligen den senaste blockaden som den våldshandling från Israels sida som berättigar till våld i självförsvar.

Den part som handlar i självförsvar mot ett väpnat angrepp är skyldig att agera på ett sätt som står i proportion till angreppet. Han behöver visserligen inte sätta in sina styrkor på samma frontavsnitt utan har

frihet att gå fram någon annanstans. Och någon proportionalitet kula för kula är det inte tal om. Men på det stora hela taget får självförsvaret inte vara oproportionerligt i förhållande till det väpnade angrepp som föregår detta.

Om vi tillämpar detta på det senaste Gazakriget, kan man fråga sig om raketbeskjutning in i Israel är tillåtet självförsvar gentemot blockaden. Raketerna riktas således inte mot de gränsövergångar som blockeras, men det behöver inte Gaza göra.

Det som kan sägas om raketbeskjutningen är däremot att den såvitt man vet inte har sådan träffsäkerhet att den står i överensstämmelse med krigets lagar, alltså de regler som handlar om hur krig ska föras (alltså inte om i vilka situationer det är tillåtet att gå i krig, som vi talat om i det föregående). Raketerna tycks av medierapporteringen att döma ha hamnat på civila mål. Om inte något militärt mål har träffats av raketerna, så står beskjutningen i strid med vad som är tillåtet i krig.

Israels invasion med stort uppbåd av personal och materiel med början strax före årsskiftet står redan från början och framför allt med hänsyn till aktionens relativa långvarighet i strid med det krav på proportionalitet som självförsvarsrätten ställer upp.

Därtill kommer att civila mål och civila personer i Gaza har träffats i en utsträckning som inte kan förklaras med oavsiktlighet hos den krigförande, det som på engelska kallas ”collateral damage”.

fibförenar

KULTURFRONT FÖRSVARA TRYCKFRIHETEN!

D

en statliga Yttrandefrihetskommittén utreder nu om Tryckfrihetsförordningen kan ersättas med en grundlag som liknar den i övriga EU-länder. Den svenska Tryckfrihetsförordningen fungerar väl men regeringen vill ändå ha bort den. EU pressar på att Sverige skall ändra sin grundlag och för makthavare har det alltid varit besvärande med ett starkt skydd för det tryckta ordet . Skall det unika svenska tryckfrihetsskyddet ersättas med den ordning som råder på kontinenten och vad skulle det betyda för yttrandefriheten? n Anders Ehnmark (författare). n Sverker Gustavsson ( prof i statskunskap). n Anders R Olsson ( journalist och författare). n Nils Funcke (chefredaktör).

Samtliga medverkar i den nyligen utgivna antologin: Till tryckfríhetens försvar - en ögnasten i ett fritt rike.

I diskussionen deltar även riksdagsledamöter från Yttrandefrihetskommittén: Ulrika Karlsson (m) , Helene Petersson (s), Ingvar Svensson (kd) och Stefan Tornberg (c)

Onsdagen 1 april klockan 18:30 ABF-huset , Sveavägen 41 , Per-Albinrummet Arrangörer: Sveriges Författarförbund, Föreningen FiB-juristerna, Försvara TF-gruppen.

Prisutdelning n n Årsmöte med Jan Myrdal sällskapet i Varberg. Fest och prisutdelning av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Lördagen den 4 april klockan 15.00.

Hotel Gästis. Se mer på www.janmyrdalsallskapet.se

Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 9 april. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se