FiB 2-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 2 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD dagis blev guldgruva jordens sista orörda plats

drakstrid militärt fiasko

fibtvå2011

folketibild/kulturfronttvå2011

På egna ben sedan 1972

Flyga drake ingen lek 12

gösta elmquist

Terrorister, spioner, sabotörer? Svenska försvaret, Nato och US Air Force tog det säkra

för det osäkra och gick till attack mot en – leksaksdrake. Det hände i Norrbotten och drog ett löjets skimmer över militären. Men viktigare är frågan: När ska vi lära oss skilja på terrorister och fredliga idealisters protester?

gustav bådagård

Dagis blev guldgruva 16

Det hände på några sekunder. Ett konkursmässigt kommunalt dagis slumpades

bort. Ögonblicket efteråt var det uppköpt och värt miljoner. I privat regi. Då fick miljöpartisten Jonas Eklund nog. Han drog ärendet ända upp i Regeringsrätten.

Och nu är det överlämnat till polisen.

Foto: Gösta Elmquist

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsillustration: Tzenko Stoyanov.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, PerArne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Charlie Aronsson, Jan Bergsten, Casia Bromberg, Gustav Bådagård, Tom Carlsson, Sven Delblanc, Lars Drake, Gösta Elmquist, Stefan Estby, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Peter Frennesson, Fredrik Hjerling, Hans Isaksson, Björn Folke Johansson, Pia Karlsson, Ulf Karlström, Rolf Konow, Joel Landberg, Henrik Linde, Hans Lindström, Ulf Lundén, Kenneth Lundgren, Sköld Peter Matthis, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Anders Norborg, Gunnar Olofsson, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, Stig Söderlind, Tzenko Stoyanov, Karin Sunvisson, Åke Svidén, P-O Tellander, Mare Toomingas, Eva Wernlid, Agneta Williams, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

gösta elmquist

Stenåldern – och sen? 24

Papua Nya Guinea – en av de sista orörda platserna på jorden. Läs om landet som hoppade över århundradens utveckling och nu går från stenålder till 2000-talet i superfart. Och möt Ramabai Puana, ledare för klanen Balagei: ”Här bestämmer kvinnorna och männen lyder.”

hillevi nagel sverigebilden 4

åke svidén organstölder 32

lisa forsberg jorden runt 5

ulf lundén krönika 34

jonas redmo porträtt 8

hans isaksson film 41

peo österholm ofog 14

jan myrdal skriftställning 44

karin sunvisson satirarkivet 19

ingemar folke rätt & rådligt 46

peo österholm/gunnar olofsson terror 20

hans lindström serie 48

fibtvå

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Låt inte USA stjäla segern

F

örenta Staternas stora plan för Västasien verkar till stora delar ha havererat. Deras misslyckade krig i Irak har försvagat deras inflytande i området. USA:s hot om bombanfall mot Iran framstår som allt tommare.

Washingtons försök att sätta käppar i hjulet för Syriens och Saudiarabiens utarbetade plan för att lösa krisen i Libanon misslyckades. Hillary Clinton förbjöd den libanesiske statsministern Hariri att godta denna plan. Hariri lydde och han miste sin majoritet i parlamentet så hans regering fick avgå och en ny regeringsbildare utsågs. De krafter som står för Libanons nationella oberoende har för närvarande segrat.

I början av USA:s angreppskrig mot Irak meddelade de ledande personerna bakom president Bush, att ett av syftena med kriget var att totalt förändra Mellanöstern politiskt. USA skulle med bajonetternas hjälp upprätta demokratiska stater i regionen.

Förutom mot Irak var udden för denna politik riktad mot Iran och Syrien och inte mot marionettregimerna i Egypten och Tunisien. De senare och särskilt Mubaraks polisstat har av de västliga stormakterna setts som pålitliga allierade i området.

Flera USA-baserade stiftelser som National Endowment for Democracy (NED) och Freedom House (FH) används för kontakter med vissa oppositionella i USA:s klientstater och de ger också ekonomiskt stöd. Båda stiftelserna är knutna till USA:s kongress, liksom det är känt att de är nära förbundna med CIA. Medan NED är aktivt involverad i Algeriet, Tunisien och Egypten, stöder FH flera av det civila samhällets

»

USA skulle med bajonetternas hjälp upprätta demokratiska stater i regionen.

organisationer i Egypten. En vecka innan president Obamas besök i Egypten i maj 2009 träffade utrikesminister Hillary Clinton ett antal egyptiska oppositionella. Flera ur delegationen hade ett år tidigare mött Condoleezza Rice.

Det kan tyckas motsägelsefullt, att samtidigt som Washington de senaste 30 åren stött Mubaraks polisstat med dess grymheter, stöder och finansierar man dess kritiker.

Men USA vore inte en stormakt som försöker behärska världen om de inte hade flera kort på hand, kort som de kan spela ut om strategin med att hålla sina marionetter under armarna skulle misslyckas. När detta skrivs vet vi inte hur protesterna i Egypten kommer att avlöpa, om Mubaraks regim faller eller om han med militär och polis blodigt slår ned upproret.

Men en sak är jag säker på, att om folket bara nöjer sig med att störta en diktatorisk marionett och inte också riktar sin kamp mot den makt som hållit i trådarna, kommer deras upprorsrörelse att kvävas och de blir bestulna på segern.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare:

Namn: Ulf Lundén. Ålder: 48 år. Sysselsättning: Kulturredaktör för Dala-Demokraten.

Berätta lite om dig själv.

Jag är en före detta brevbärare, verkstadsarbetare, mentalskötare, sjukvårdare och rocksångare som för ungefär 25 år sedan blev nyhetsjournalist. Mina närmaste är fru, två vuxna döttrar med pojkvänner och en trofast hund i Cornelis. Har författat boken Jag är pappa till Anna (utgiven på Atlas förlag 2003). Sedan 2006 har jag det fulla ansvaret för DalaDemokratens kultursidor. Det är inget arbete utan en livsstil. Vi gör skillnad i en medievärld som mer och mer går från mångfald till enfald. När jag inte arbetar befinner jag mig i hemmets lugna vrå i Smedjebacken och samlar kraft. Koloniträdgården på sommaren utgör en frizon bortom den digitala tidsåldern.

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

”Muslimerna tar över” Protesterna i Egypten ger upphov till förvirring på den konservativa amerikanska nyhetskanalen Fox News redaktion. En av deras programvärdar, Glenn Beck, uttryckte nyligen i sitt program att det kunde vara problematiskt att Mubarak ”torterar sitt folk med hjälp av våra pengar”, medan en av tv-kanalens andra programvärdar, Bill O’Reilly, poängterade att det trots allt fanns många fördelar med att stödja Mubarak, eftersom han ändå var ”mot jihadisterna, inte orsakade några problem med Israel och generellt sett samarbetade med USA beträffande globala initiativ”.

Får inte fiska i eget vatten Fiskare från det ockuperade Västsahara hindras från att fiska i vattnet utanför Västsaharas kust. Ett 70-tal västsahariska fiskare protesterade under flera dagar i hamnstaden Boujdour. Marockansk polis hindrar dem från att fiska, med hänvisning till att de saknar nödvändiga licenshandlingar. Den licens som behövs kostar dock över 1 300 kronor, en summa som de västsahariska fiskarna inte har råd

fib 5

Det var förstås problematiskt att Mubarak var hatad av sitt folk, men samtidigt var det osäkert huruvida Mellanösterns folk verkligen var kapabla till självstyre, eller om de kanske egentligen ”behövde tyglas av någon diktator”.

Enligt Beck är det sannolikt att ett muslimskt kalifat snart kommer att ta över hela Mellanöstern samt delar av Europa, att Kina tar över Asien och Nordafrika, samt Nya Zeeland och Australien, liksom att Ryssland ska återupprätta den gamla Sovjetunionen, samt – av någon anledning som han inte gick närmare in på – sannolikt också ockupera Nederländerna.

att betala.

EU:s nuvarande fiskeavtal med Marocko omfattar – i strid med folkrätten - även de vatten som tillhör det ockuperade Västsahara. Detta gör att hundratals fiskare från EU-länder – främst Spanien – tillåts bedriva storskaligt fiske i det ockuperade Västsaharas vatten i utbyte mot EU-bistånd till ockupationsmakten Marocko motsvarande omkring 300 miljoner kronor per år.

Vill upphäva amerikansk miljölag Den republikanske kongressmannen Fred Upton lade nyligen fram ett lagförslag till den amerikanska kongressen, vilket gick ut på att en del amerikansk miljölagstiftning känd som Clean Air Act skulle upphävas. Clean Air Acts syfte är att begränsa utsläpp av några av de ämnen som bidrar mest till den globala uppvärmningen.

Lagen har sedan den trädde i kraft väsentligt minskat utsläpp av ämnen som kvicksilver och bly och uppskattas därmed ha förebyggt miljontals fall av sjukdomar såsom astma och cancer, varmed tiotusentals liv räddats.

Upton lade fram lagförslaget efter ett möte med några av de företag som står för den största delen av den typen av utsläpp som är straffbara under Clean Air Act. Uptons lagförslag skulle förbjuda den amerikanska miljöskyddsenheten att införliva det beslut att minska utsläppet av växthusgaser såsom koldioxid, metan och dikväveoxid som för en tid sedan togs av USA:s Högsta domstol.

Den nya lagen skulle tvinga miljöskyddsenheten att upphäva flera av de åtgärder som redan vidtagits för att minska utsläpp från USA:s största förorenare.

Uptons lagförslag är dock inte det enda försöket att motverka krav på minskade utsläpp. Nyligen lade en republikansk kongressman från Wyoming fram ett lagförslag enligt vilket växthusgasutsläpp skulle undantas från reglering under totalt fyra specifika miljövårdslagar.

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

»

Hon påstår att rådet består av diktaturer men det är fel, fel, fel.

ISRAELS VÄNNER BLUFFAR OM FN:s KRITIK w Det har förekommit en rad angrepp på FN:s Råd för mänskliga rättigheter, HRC, i svenska tidningar. De kritiska betonar att det finns diktaturer i HRC, vilket inte är så konstigt eftersom det finns diktaturer i FN. Kritikerna försöker få det till att dessa diktaturer dominerar rådet. Israels Sverigeambassadör, Benny Dagan, svarade i en intervju som ingick i Uppdrag granskning den 8 december förra året att rådet hade tagit ställning i förväg om Israels attack på Frihetsflottan, att rådet har mycket dåligt rykte och att Israel därför inte behövde samarbeta med dess undersökningsgrupp.

Lisa Abramowicz, en av Israels ledande megafoner i Sverige, skrev därefter på SVT-Debatt att ”Rådet består av diktaturer som Iran, Libyen, Saudiarabien, Kuba och Nordkorea”. Det är naturligtvis fel eftersom rådet består av representanter för 47 länder. Bland dem ingår USA, Frankrike, Spanien, Norge, Chile, Indien, Japan, Brasilien, Argentina och flera andra som knappast kan betraktas som diktaturer. Varken Nordkorea eller Iran är medlemmar i HRC. Fel igen således.

Abramowicz hävdade också att HRC inte behandlar mänskliga rättigheter i Sudan och Nordkorea. Inte hel-

278 resolutioner

allmänna frågor relaterade till mänskliga rättigheter

fib 7

Israel/Palestina/Golan Sudan Myanmar NordKorea

Övriga länder

ler detta är korrekt. Sudan har behandlats minst elva gånger och Nordkorea minst sju gånger. Hon hävdade dessutom att 80 procent av rådets resolutioner kritiserar Israel. Fel igen. Enligt min sammanställning tar de flesta resolutioner, 215 av totalt 278, upp allmänna frågor relaterade till mänskliga rättigheter.

Bland de 63 resolutioner som avser enskilda länder behandlar 29 Israel/Palestina/Golan, 8 Sudan, 6 Myanmar, 2 Nordkorea och så vidare. Därutöver har dessa och några fler länder utsatts för kritik i andra former. Resolutionerna som behandlar Israel/Palestina/ Golan utgör drygt 10 procent av det totala antalet resolutioner och 46 procent av dem som berör enskilda länder, det vill säga långt från påstådda 80 procent.

Israel har sedan rådet bildades 2006 riktat storskaliga militära angrepp mot Libanon och Gaza, bombat ockuperade områden samt fortsatt med illegala bosättningar. Det är därför rätt att Israel kritiseras.

Man kan tycka att även andra länder som begår grova brott borde ha kritiserats i större utsträckning. Men man kan inte undkomma en dom för mord med hänvisning till att några andra som mördat är fria. Det är

63

resolutioner som avser enskilda länder

däremot rimligt att kräva att även de döms för mord.

För övrigt tas de flesta beslut i HRC utan omröstning.

Det innebär att varken USA eller något EU-land sett anledning att protestera. Vid oenighet tenderar de flesta länder från syd och Ryssland att rösta på samma sätt och de rika i norr att endera lägga ner sina röster eller rösta mot det syd anser vara rätt. Skiljelinjerna går inte efter demokrati-diktaturskalan.

Det kan vara intressant att titta lite närmare på röstetalen för resolutioner som kritiserat Israel. Av 29 sådana resolutioner antogs 5 utan omröstning och 15 med endast en röst emot, (USA eller Kanada), det vill säga sammanlagt 20 av 29. Endast 2 hade fler än 10 negativa röster. Det är därför orimligt att hävda att det är diktaturer som har avgjort att Israel kritiserats.

Rådets kritik av Israel överensstämmer med FN-stadgan, annan internationell lag, internationell juridisk expertis, resolutioner i FN:s generalförsamling och världsopinionen. Israel blir allt mer isolerat och det beror på Israels egna brott mot folkrätten.

lars drake docent i miljöekonomi

fibportr채tt

fib 9

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kom knappast som en överraskning för journalisten Christoph Andersson. De senaste fem åren har han granskat och jämfört brunhögerns framväxande i Tyskland och Sverige.

Resultatet blev en bok om högerextrema strategier och hur viktiga omgivningens reaktioner på dessa är. Det får aldrig bli:

”Vi & dom” J

jonas redmo text eva wernlid foto

anuari 2005. I den tyska delstaten Sachsen befinner sig det politiska etablissemanget i chock.

Höstens val till delstatsparlamentet har givit tolv mandat och en vågmästarroll till det högerextrema nationalistpartiet NPD, och detta 60 år efter nazismens fall.

Den efterföljande politiska baksmällan passerade Sverige ganska obemärkt. En som ändå valde att ta sig till Sachsen för att på plats söka orsakerna till valresultatet var journalisten Christoph Andersson.

Därmed påbörjades en resa som ganska precis fem år senare resulterade i boken Från gatan in i parlamenten – om extremhögerns väg mot politisk makt. Färden går från parlamenten i de tyska delstaterna Sachsen och Mecklenburg upp till Sverige och en strategiskt målmedveten högerextrem rörelse på frammarsch.

Via förvirrade kommunfullmäktigemöten i Södertälje, tafatta polisinsatser i Salem och överfall av Pridetåget i centrala Stockholm utmynnar resan i ett träffsäkert förebådande om det kommande svenska riksdagsvalet hösten 2010. Valet som efter fyra års borgerligt styre gav den svenska brunhögern en vågmästarroll i Sveriges riksdag.

Ett par månader efter riksdagsvalet sitter Christoph Andersson i sitt rum på Södertörns högskola och

förbereder en resa till USA. Syftet med resan är att undersöka exempel på hur bland annat högskolor och universitet hanterar rasism och högerextremism, för att sedan återkoppla till situationen i Sverige.

Som lärare i journalistik på Södertörn har han nyligen startat en kurs med utgångspunkt från sin bok, en kompletteringskurs för yrkesverksamma journalister där de högerextrema gruppernas budskap ska analyseras och sättas in i ett historiskt sammanhang.

– Syftet är ökad kunskap för att bedriva en bättre journalistik. Att kunna ställa rätt frågor helt enkelt.

Egentligen borde vi inte bara vända oss till journalister, utan till alla som kommer i kontakt med högerextremism. Poliser, lärare, socialarbetare, förskolepersonal med flera. Överallt behövs ökad kunskap om frågan.

Men att den journalistiska rollen är enormt viktig återkommer han ofta till. Svenska mediers totala misslyckande i behandlingen av Sverigedemokraterna till exempel. Hur den svenska journalistkåren svansade efter dem som ett litet hov.

– Vår uppgift som journalister är inte att recensera eller attackera partier som SD. Det är inte opinionsbildning vårt jobb handlar om, utan att kritiskt granska och ifrågasätta. Det vill säga vanligt hederligt journalistiskt basarbete.

Självklarheter kan det tyckas, men enligt Christoph Andersson fanns det knappast något som helst sinne w

Från gatan in i parlamenten - Om extremhögerns väg mot politisk makt.

Nordstedts

fibporträtt

»

Efter två riksdagsval från nu kan Sverigedemokraterna vara det tredje största partiet i Sverige.

för proportioner inför det senaste valet. Och frågan är om medierna rent organisatoriskt mäktar med någon bra journalistik när medieklimatet är så pass upphaussat som det är.

– Fick SD 5,7 procent eller var det 57 procent? Det här är något man måste diskutera ordentligt på redaktionerna. Vanlig genomtänkt nyhetsvärdering, det ska vara genomarbetat och källkritiskt. Sedan behövs det läggas ner mycket tid på slutprodukten, så den blir balanserad och begriplig, men framför allt måste det hela vara journalistiskt motiverat. Annars bör man kanske rentav låta bli att rapportera alls.

Brister man i detta abc för journalister kan det gå som under Almedalsveckan, när biskop Lennart Koskinen blev anklagad för att försöka avbryta Sverigedemokraternas möte. Christoph Andersson tar upp detta som ett skräckexempel på journalistik utan tillräcklig eftertanke.

– Biskopen upplevde att det var för mycket liv utanför svenska kyrkan så han ville be Sverigedemokraterna dämpa sig. Inget märkvärdigt i det, det skulle jag exempelvis kunnat säga till högljudda grannar. Men Koskinen hittade ingen att prata med så han klev upp längst bak på deras podium och blev genast bortkörd.

Sen kommer TV4 och gör en grej på att han försökte avbryta mötet och Sverigedemokraterna får sista ordet.

Han påstås inte respektera demokrati och yttrandefrihet. Och så får Sverigedemokraterna en ny skjuts framåt, eftersom journalisterna inte förstår hur de ska förhålla sig till dem.

I vår nuvarande politiska situation är omgivningens reaktioner det viktigaste, menar Christoph Andersson.

Vare sig det handlar om media, politiker eller privat-

personer. Det handlar om att förstå konsekvenserna av de högerpopulistiska och högerextrema partiernas budskap och vad deras politik syftar till. ”Vi & dom”tänkande. Stigmatisering av utsatta grupper. Muslimer utmålade som ett hot, på samma sätt (och skrämmande ofta med liknande språkbruk) som judar i Tyskland på 1930-talet.

– Regeringen behöver ta upp det här som ett grundläggande tema. Även kommuner och landsting måste satsa pengar på ökad tolerans och antirasism. Att tänka ”jaja, det löser sig nog” funkar inte längre. Om det inte kommer igång en motrörelse så finns det en risk att Sverigedemokraterna kilar in sig i samhällets mitt och vi får det österrikiska scenariot, att SD blir Sveriges tredje största parti efter två riksdagsval från nu.

Christoph Andersson är inte ensam i sin analys om hur ett hårdnande samhällsklimat gynnar högerextrema partier. Om valet i Sachsen 2005 var resultatet av hårda sociala nedskärningar, blir det svårt att inte se sambanden mellan exempelvis försämringar i sjukförsäkringssystemet och Sverigedemokraternas framgångar.

Sammanfattningsvis: Om priset för sociala nedrustningar innebär att du får in högerextrema partier i parlamentet, är det då värt det?

– Det här är något för politikerna att tänka över. Skär man ner omotiverat hårt får det omedelbara politiska konsekvenser. Och med ett högerextremt parti som lyckats tvätta av sig nazistämpeln finns risken att det blir attraktivt bland väljare som proteströstar. Ju mer rumsrent partiet lyckas bli, desto fler väljare skyndar till.

jonas redmo journalist eva wernlid fotograf

fibnoterat

fib 11

ILLUSTRATION MARE TOOMINGAS

Helena Henschen död

w Helena Henschen avled av en hjärnblödning den 27:e januari. Vi är många som sörjer och saknar henne. Själv minns jag Helena särskilt genom vårt samarbete för att hänga en stor konstutställning på ett galleri vid Kungsträdgården för Kampanjen mot svensk atombomb på 60-talet. Vi hade varit med i Kampanjen sedan starten 1962 och uppdraget gav oss många spännande minnen.

Senare på 60-talet skulle hon bli en av de centrala gestalterna i uppbygget av Mah-Jong, designgruppen som gjorde ”funktionella statuslösa plagg för alla åldrar i egna mönster. Det var ett antimode med politisk anknytning.” (Nationalencyklopedin) Hon medverkade i Marxistiskt forum och andra vänstertidskrifter och 2004 debuterade hon med sin första skönlitterära bok, I skuggan av ett brott, som fick starkt genomslag och gav henne flera litterära priser liksom även hennes andra bok Hon älskade.

Det är många som med mig känner stor sorg och saknad inför beskedet att Helena Henschen gått bort. Men det är säkert också ljusa minnen vi har och gärna delar med oss, vi alla som läst, följt och fått ta del av hennes mångsidiga arbete.

sköld peter matthis

fibdrakflygarna

»

fib 13

Den lilla draken fladdrade 20 meter upp i luften. Jan Viklund riktade videokameran mot draken. Så tryckte han av. Det borde han inte ha gjort.

N

ato svarade med amerikanska attackplan och svenska försvaret gick till angrepp med paragrafer och lagböcker.

Det hände i Norrbotten den sjunde augusti 2010. Medan övriga Sverige så sakta kom tillbaka från sommarsemestern hade Försvaret just börjat casha in pengarna från årets stora begivenhet.

Nato och US Air Force Europe hade för dyra pengar köpt tid för stridsövningar på F21:s övningsområde söder om Kiruna.

Amerikanarna hade laddat med stridsflygplan, bomber och raketer – ungefär samma utrustning som visat sig användbar i andra oroshärdar, typ Afghanistan.

Ingen av de inblandade parterna önskade närvaro av civilpersoner, särskilt inte om de hade videokameror med sig, och bestämde därför att området var avspärrat.

Det visste varken Jan Viklund eller hans två följeslagare, Bror Kajsajuntti och Gunnar Eriksson. De tre herrarna i övre medelåldern hade helt andra saker i tankarna. Jan skulle göra en kortfilm om icke-våld, inspirerad av filmen Flyga drake. Vid Kallaxvägen utanför Luleå finns ett monument med en Flygande tunna. Det skulle bli en utmärkt bakgrund till Viklunds leksaksdrake.

En kvart senare greps de av tungt beväpnad militär, förhördes i en polisbuss och topsades för DNA-prov.

Videokameran med bilder på plastdraken (och en kvinnas 90-årsdag) beslagtogs liksom en Morakniv.

Ett halvår senare stod Jan, Bror och Gunnar inför domarens skrank vid Luleå tingsrätt. Vägen in i rättssalen hade kantats av tv-kameror, fotoblixtar och nyfikna reportrar. Vad hade de att säga till sitt försvar?

– Jag ville ju bara få något militärt i bakgrunden.

När detta nummer av FiB läses har domen fallit. Vi vet inte hur det gick. Men vi vet en sak: Det är hög tid att vi lär oss skilja på terrorism och fredliga idealisters rätt att protestera.

gösta elmquist redaktör fib tzenko stoyanov illustratör

fibofog

Ofog enligt Stora Synonymboken: odygd, okynne, oh채gn, oskick, bus, pojkstreck, rackartyg, puts, spratt.

fib 15

»

Sverige är med i ett krigsmaskineri som upprätthåller en orättvis världsordning. Det är det vi vill fästa uppmärksamhet på.

Busa med USA C

aspar Behrendt är 30 år och journalist. Han är medlem i nätverket Ofog, som inte är någon förkortning. Namnet handlar mera om hur nätverket uppfattar sig självt i dagens Sverige, där politiker försöker hålla tyst om vart Sverige är på väg utrikespolitiskt. Ett exempel är bristen på diskussion kring varför Sverige upplåter ett stort territorium i Norrbotten och Lappland åt USA och Nato för krigsövning.

Det handlar om Neat, North European Aerospace Testrange, som är Europas största krigsövningsområde. Det sträcker sig från Vidsel i Älvsby kommun i söder ända upp till Kirunafjällen i norr, 35 mil långt och 24 000 kvadratkilometer stort.

Att svenskt territorium upplåts har inte bara politiska förtecken utan även ekonomiska. Sverige får in pengar.

– USA övar i detta område med sina förarlösa plan som man använder i Pakistan och Afghanistan, plan som främst drabbar civila. De övar också med riktiga bomber, det konstaterade jag själv när jag var däruppe under en Natoövning 2009. Men man övar också med vanliga stridsflygplan och med missiler, säger Caspar Behrendt.

Hittills har det inte riktats någon massmedial uppmärksamhet mot Neat. Det

är detta som Ofog skall försöka ändra på.

Just nu pågår en landsomfattande turné i Ofogs regi, från Kiruna i norr till Malmö i söder och även till Köpenhamn. Man kommer att hålla föredrag, träffa andra organisationer, besöka folkhögskolor med mera.

Behrendt beskriver Ofog som ett antimilitaristiskt och feministiskt nätverk. På frågan om Ofog är pacifistiskt svävar han lite på målet.

– Det finns nog pacifister men det kommer folk från många olika håll. Vi är noga med att vara självständiga och tar inte emot stöd från staten. Vi vill radikalisera Sverige.

Ofogs turné är också ett sätt att sprida information om ett aktionsläger som hålls i Luleå 22–29 juli, då det även kommer utländska aktivister och då man kommer att fästa uppmärksamheten på och diskutera Neat.

Det kan säkert bli fråga om besök i Neat-området under sommarens samling i Luleå, tror Caspar Behrendt. Men om det skulle bli bråk med myndigheterna så tar inte Ofog på sig skulden.

– I vår verksamhet använder vi inte våld.

peo österholm journalist eva wernlid foto

fakta

Detta är Neat Neat är Europas största testområde för miitärt flyg. Det drivs av Försvarets materielverk (FMV) och Swedish Space Corporation, (SSC), den svenska rymdmyndigheten med Esrange i Kiruna. Området är 24 000 kvadratkilometer stort. Här har svenska flygvapnet övat i decennier men nu upplåter man området till USA och Nato och arbetar aktivt för att få nya ”kunder”.

Neat tillhandahåller mycket avancerade tjänster som: X tester med förarlösa flygplan, X vapentester med både stationära och mobila mål, både på marken och i luften, X avancerad service för integration av flygvapensystem, X flygplanstester, särskilt klimattester i sträng kyla, X övning i elektronisk krigföring.

Andra länder tillåts ”skjuta skarpt” (weapon firings) och detta inom ett område som sträcker sig från Älvsbyn med Vidselbasen i söder ända uppemot Treriksröset i norr. Esrange, rymdbasen i Kiruna ingår i området.

fibprivatisering

Dagis – blev gu

En förskola, någonstans i Sverige.

Det är snart midnatt. I torkskåpen hänger blöta overaller. Stolar är uppställda på borden, en klutt trolldeg är kvarglömd i ett hörn. Plötsligt slår klockan tolv och som genom ett trollslag upphör förskolan att existera.

H

gustav bådagård text gösta elmquist foto yreskontraktet är uppsagt och alla inventarier – stolar, bord, nallebjörnar och kritor – har sålts till konkursvärdet. Köparen är ett företag som ägs av förskolans chef.

Direkt efter midnatt återuppstår förskolan – under samma namn, med samma anställda, samma barn och samma trolldeg. Skillnaden är att verksamheten nu drivs privat. Och att förskolan som nyss såldes för kanske 200 000 kronor genast är värd 30-40 gånger mer.

– Det är inte alltid olagligt att göra dåliga affärer, men det är jävligt korkat. Detta är klockren trolöshet mot huvudman. De ansvariga har gett bort skattebetalarnas egendom, försnillat den på ett klandervärt sätt, säger miljöpartisten Jonas Eklund.

Han är upprörd. År 2007 satt han maktlös i stadsdelsnämnden i Enskede-Årsta-Vantör utanför Stockholm när flera förskolor och hemtjänstverksamheter ”avknoppades” för låga priser. Jonas kunde inte vara tyst. Han överklagade beslutet och fick till slut rätt.

fib 17

– konkursbo

ldgruva på 1 sek Regeringsrätten ansåg att avknoppningarna var olagliga.

– Det är helt galet ur företagsekonomisk synvinkel att sälja verksamheterna så här billigt, säger han.

Det är stadsdelsnämnden som beslutar i avknoppningsärenden. Jonas Eklund håller ledamöterna som personligen ansvariga för att ha skänkt bort invånarnas gemensamma egendom till privata företag.

– Det har gjorts analyser av hur mycket förskolorna egentligen var värda. Det är väldigt mycket pengar som gick förlorade.

Miljöpartisten Jonas Eklund vänder sig inte mot privatiseringar och konkurrens i sig. Han håller med allianspolitikerna i att valfrihet kan vara bra men tycker inte att man behöver göra dumma affärer för det.

– Vem som helst kan starta en förskola från grunden.

Det är fritt att göra det och konkurrera med andra förskolor. Men de här förskolecheferna har fått fullt fungerande förskolor i princip gratis av kommunen.

Jonas Eklund röstade emot utförsäljningen och reserverade sig mot beslutet. Han tänkte dock inte på att sådana beslut går att överklaga – inte förrän det var dags för nästa försäljning. Den skedde i december samma år, 2007, då stadsdelsnämnden avknoppade två hemtjänstverksamheter.

– Jag yrkade på att man skulle ta betalt enligt marknadsvärdet, inte konkursvärdet. Hemtjänsterna hade jättemånga kunder och bra personal. När avknoppningarna ändå såldes överklagade jag beslutet till länsrätten.

För att kunna överklaga ett politiskt beslut måste detta strida mot lagen. Jonas Eklund formulerade nog-

Miljöpartisten Jonas Eklund. foto Fredrik Hjerling

grant en anmälan och skrev att beslutet stred mot kommunallagen eftersom hemtjänsterna såldes till grovt underpris. Alliansmajoriteten i stadsdelsnämnden försvarade sig med att det inte var säkert att hemtjänstföretagen skulle behålla sina kunder. Det är fritt fram att byta till en annan hemtjänst.

– Länsrätten gick på alliansens snack, men jag överklagade till kammarrätten. Kammarrätten fällde, precis som regeringsrätten senare gjorde. Där menade man w

fibprivatisering

»

Det visade sig att prissättningsmodellen inte var bra.

att det handlade om gynnande av enskild, vilket strider mot kommunallagen.

Trots att regeringsrätten, den högsta förvaltningsdomstolen, förklarade beslutet ogiltigt hände ingenting. Försäljningen gick inte att göra ogjord.

– Det kommer inte hända. Enda chansen är att EU-kommissionen ingriper. EU-lag står över svensk lag och kommissionen kan besluta att staden ska kräva betalt för marknadsvärdet i efterhand. Men jag tror inte det heller kommer att hända.

Jonas Eklund ger dock inte upp. I oktober 2010 tog han ärendet ett steg längre och lämnade in en polisanmälan till ekobrottsmyndigheten. Anmälan gällde trolöshet mot huvudman.

– Jag tycker det är tydligt att någon begått ett brott.

Henrik Ehrenberg är kristdemokrat och stabschef för partiledare Göran Hägglund. Ehrenberg var ordförande i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd när förskolorna och hemtjänsterna avknoppades. Han deltog inte i beslutet att sälja förskolorna eftersom han i det fallet var jävig, men han var med och beslutade om att sälja hemtjänstverksamheterna.

– Jonas Eklund är upprörd över det här och det får han gärna vara. Han får gärna pröva det juridiskt, det är därför vi har sådana instanser, säger han.

Har du och de andra ledamöterna i stadsdelsnämnden gjort något olagligt?

– Nej, det tror jag inte. Men som sagt, det får ju prövas nu.

Henrik Ehrenberg säger att nämnden följde de

regelverk som hade satts upp för avknoppningar.

Regelverken är nu ändrade.

– Det visade ju sig att prissättningsmodellen inte var bra. Nu är jag inte politiker i Stockholms stad längre så jag har inte superkoll på det där.

Varför gjordes de här avknoppningarna i första taget?

– För att det fanns medarbetare som ville ta över verksamheten. Det har funnits en ambition att erbjuda medarbetare att ta över för att få större mångfald, en policy som vi följde. Har man flera personer som driver de här verksamheterna så blir det ju naturligtvis möjligt för den som har hemtjänst eller har sina barn i förskolan att välja olika typer av verksamhet med olika inriktningar.

Jonas Eklunds polisanmälan har skickats vidare till åklagarmyndigheten, som har hört av sig med beskedet ”vi har mycket nu”. Någon snabb behandling tror inte anmälaren på. Det krävs för mycket jobb att lista ut vem som är ansvarig.

Komplicerade frågor och fruktlösa överklaganden.

Jonas Eklund tvekar dock inte en sekund på frågan om hur han orkar hålla på.

– Jag blir ju förbannad. Alliansen pratar om att effektivisera. Dock skiter de ofta fullständigt i ekonomin när det finns en möjlighet att privatisera något. Det är ideologin som styr. Allt ska bli privat, så struntar man i konsekvenserna.

gustav bådagård journalist gösta elmquist fotograf

satirarkivet

Månadens bildskapare: Karin Sunvisson ”Bra satir ska gärna vara riktigt elak, och får till och med vara helt smaklös, men hålla den goda tonen att inte rikta sig mot redan utsatta grupper”, sade Karin Sunvisson i Folket i Bild/Kulturfront 3/2008.

Karin är född 1981 i Haninge men bor sedan år 2000 i Paris. Där arbetar hon som frilansillustratör.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 19

fibterror

”Terrororganisationen al-Shabaab”, ”den beväpnade milisen Hamas”, ”terrorstämplade Hizbollah”….

Svenska medier terroriststämplar i sin nyhetsförmedling organisationer och partier utan att tala om vem som står bakom stämplingen eller av vilka skäl detta sker.

Terrorstämplad D

et kan räcka med att det är USA och/eller EU som i eget intresse har ”terrorstämplat” en organisation för att svenska medier skall haka på och göra detsamma.

Omedvetet, av bara farten? Eller medvetet?

SR:s P1 Morgon kallade nyligen Hamas för ”beväpnad milis”. Hamas är ett politiskt parti som kommit till makten i Palestina i det kanske mest demokratiska valet hittills i arabvärlden. Men bilden av demokrati, ordning och reda stämmer inte med vår bild av arabländerna som helst skall vara ett område styrt av djupt reaktionära, gärna muslimska, despoter – och med den rasistiska apartheidstaten Israel som det lysande demokratiska undantaget. Då passar ”beväpnad milis” bättre.

Uppfattningen att Hamas skulle vara en ”beväpnad milis” eller terrororganisation stöds av EU men delas inte av en mycket stor del av världens stater. FN har inte heller terrorstämplat en enda palestinsk organisation, men gott och väl över 100 stater har diplomatiska förbindelser med den palestinska befrielseorganisationen PLO. SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén har på egen hand terrorstämplat ”den beväpnade milisen” Hizbollah i Libanon. På den punkten är hon oense både med den svenska regeringen och EU. Hizbollah är ett

politiskt parti med säte i det libanesiska parlamentet, ve och fasa där invalt i ordentliga och demokratiska val.

Nelson Mandela terrorstämplades av USA och blev av med sin terrorstämpel så sent som för ett år sedan.

Den 8 december 2010 dömdes två svenska medborgare av somalisk härkomst i Göteborgs tingsrätt till vardera fyra års fängelse för ”stämpling till terroristbrott”, trots att åklagaren hade yrkat på tre års fängelse. De dömda skulle tillsammans med den somaliska organisationen al-Shabaab ha förberett någon form av aktion innefattande mord, grov misshandel, grov skadegörelse eller allmänfarlig ödeläggelse.

Inte heller al-Shabaab är terrorstämplad av vare sig FN eller EU – endast av USA, Australien, Kanada och Storbritannien – men kämpar i Somalia mot den väststödda ”övergångsregering” som i nuläget bara kontrollerar delar av huvudstaden Mogadishu. Ändå hänvisar tingsrätten till just att USA (och senare även Kanada, Australien och Storbritannien) har terrorstämplat organisationen. Varför hänvisade man inte till att närmare 200 stater i världen valt att INTE terrorstämpla al-Shabaab?

Organisationen har däremot satts på en lista över organisationer som, enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1844 (2008), skall ”omfattas av restriktiva åtgärder”. Följaktligen valsar ordet ”terrororganisation” i pressen, oftast i TT-telegram, utan att det anges varifrån terrorstämpeln kommer.

fib 21

Frågan uppstår ofrånkomligen: Kan man (planera att) utföra terrorattentat för en icke-terrorstämplad organisation? Ja, om USA och några till har terrorstämplat den, så går det bra, tycks Göteborgs tingsrätt mena.

Om det varit Kina, Ryssland eller Iran och inte väst som terrorstämplat al-Shabaab, hur hade domen i Göteborgs tingsrätt lytt då?

I tingsrättens dom konstateras också att ”ett av al-Shabaabs främsta mål har varit att driva bort de (numera tillbakadragna) etiopiska styrkorna från Somalia” och att al-Shabaab därför ”får sägas ha stöd hos stora delar av den somaliska befolkningen”. Men om en organisation terrorstämplas för att den bekämpar utländska styrkor som har ockuperat ett land, var hamnar vi då? Borde motståndsrörelserna i Danmark och Norge under andra världskriget ha terrorstämplats? Plus alla andra motståndsrörelser mot nazismen?

FNL i Sydvietnam?

Terrorstämpling är ett effektivt sätt att avlegitimera en motståndare. Den terrorstämplade berövas effektivt sina mänskliga rättigheter och möjligheten att föra sin talan. Ingen vill ju umgås med eller lyssna på en terrorist. Men eftersom den enes terrorist är den andres frihetshjälte är till exempel FN ytterst restriktivt med terrorstämplingar. På FN:s lista över terrorister finns i stort sett bara organisationer och enskilda kopplade till händelserna 11 september 2001. EU har gått längre och

”

De åtalade åkte hem för att befria sitt land från främmande trupper. Men blir dömda för det. Så här skrev tingsrätten om detta:

Den etiopiska invasionen gav dem en drivkraft att åka till Somalia. De beslutade gemensamt att åka dit. Månaderna innan deras respektive avresa kallades Shuaib Ali Sheik Mohamed och Ali Yasin Ahmed till förhör hos Säpo.”

fört upp organisationer som Farc i Colombia, det filippinska kommunistpartiet, Hamas och ett flertal andra palestinska organisationer på sin lista. USA har lagt till ytterligare andra namn och Indien och Ryssland har var för sig terrorstämplat diverse olika separatiströrelser.

Det förekommer också att organisationer avförs från listorna. EU har tagit bort ETA:s politiska gren, Herri Batasuna, från sin lista. I juli 2008 tog USA steget att avföra ANC (African National Congress), terrorstämplad av den vita apartheidregimen i Sydafrika 1960, från listan över terrorister. Det gav ANC-ledaren Nelson Mandela möjlighet att äntligen resa fritt i USA. Göteborgs tingsrätt säger i sin dom mot Somaliasvenskarna: ”Sammantaget framgår att alShabaab är en terroristorganisation vars mål är att med våld i Somalia upprätta en islamisk stat som lyder under sharialagar”. w

fibterror

”

Tingsrätten var djupt oenig när den skulle avkunna domen. Detta är tillägget som en ledamot gjorde till domen:

Det är emellertid inte straffbart som stämpling till terroristbrott att hysa sympatier för en terroristorganisation eller ens att ansluta sig till organisationen om inte redan själva anslutandet har innebörden av ett åtagande att begå sådant brott, vilket inte är visat i det här fallet.

Det är inte heller straffbart att själv ha beslutat sig för att begå terroristbrott så länge den personliga övertygelsen inte lett till ett beslut härom i samråd med annan person eller manifesterats i ett åtagande till en annan person.” Är det så att Göteborgs tingsrätt helt enkelt blandar sig i somalisk inrikespolitik? Vad man än tycker om sharialagar så måste det vara landet självt som bestämmer vilka lagar det ska ha. Ska en svensk domstol ha synpunkter på sådant?

Dessutom bekämpar al-Shabaab en regim som terroriserat sin egen befolkning under ett par decennier och som enligt Transparency International är världens mest korrumperade. Ett Somalia regerat av al-Shabaab är knappast ett sämre alternativ än den regim som USA, väst, Sverige (och Göteborgs tingsrätt?) stöder.

När ett medium själv terrorstämplar en organisation lurar man allmänheten att tro att det rör sig om officiella beteckningar från FN eller möjligen EU. Kräver inte anständigheten att man talar om vem det är som terrorstämplar? Eller är det så att man, som i fallet Cecilia Uddén, helt enkelt terrorstämplar själv. TT:s utrikeschef, Karl-Vicktor Olsson, säger att det mycket väl kan hända: – Att det sker tycker jag är okej eftersom al-Shabaab ägnar sig åt sådant som att självmordsbomba läkarstudenter och hjälparbetare vid sidan om mycket annat. Vi tar alltså utgångspunkt i den allra enklaste definitionen av terrorism – organisationer eller personer som systematiskt ägnar sig åt våldsdåd mot civila för politiska syften.

Andra gånger säger vi sådant som ”den terrorstämplade organisationen” och ytterligare andra gånger kallas de för militanta islamister eller så.

Hemmagjorda terrorstämplingar? Självklart har alla rätt att anse att den ena eller andra organisationen är en terrororganisation. Borde man då inte själv lite oftare ta sig denna frihet?

Vad sägs om ”terrornätverket Nato”? Vad är det USA:s flygvapen övar i Norrbotten om inte ”terrorbombningar”? Terrorn i Irak, terrorn mot Gaza och så vidare?

peo österholm journalist gunnar olofsson ordförande i göteborgs palestinagrupp björn f johansson illustration

fib 23

LÖRDAGEN DEN 9 APRIL PÅ HOTELL GÄSTIS I VARBERG UTDELAS

JAN MYRDALS STORA PRIS

LENINPRISET 2011 MAJ WECHSELMANN

Filmaren MAJ WECHSELMANN får Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

I en tid då de globala översåtarna överallt och med grova maktmedel söker undanhålla sanningen för alla de som är beroende av deras beslut, är det viktigt att uppmuntra och stödja dem som i likhet med Wikileaks söker avslöja maktens manipulationer. I sina filmer har Maj Wechselmann i denna anda, som också är Jan Myrdals, oförtrutet och uppstudsigt granskat de svenska makthavarna under en lång följd av år. För detta sitt refraktära arbete har hon som författare, regissör och producent nu tilldelats Jan Myrdals stora pris – Leninpriset.

Jan Myrdals lilla pris Robespierrepriset

MARTIN SCHIBBYE MARTIN SCHIBBYE har tilldelats Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset för sitt fleråriga internationella solidaritetsarbete för Irak och rakryggade skriftställarskap i Jan Myrdals uppstudsiga anda. Som redaktör för Folket i Bild/ Kulturfront har han inte bara i egna artiklar arbetat i traditionen från den franska upplysningens idéer, omsatta och utvecklade i vår tid, utan också berett andra plats i samma syfte.

Följ med på bussresa från Stockholm till Hotell Gästis i Varberg fredagen den 8 april kl 13.00 och med hemresa söndagen den 10 april kl 11.00. Pris för 2 övernattningar inklusive nedanstående program: 1700:-/person på dubbelrum, 1900:-/person på enkelrum. Boka direkt till Hotell Gästis 0340-180 50. Ange bokningsnr 11523. För övernattning inklusive programmet men utan bussresa gäller för Jan Myrdalsällskapets medlemmar de aktuella datumen 600:-/ person på dubbelrum och natt 700:-/person på enkelrum och natt.

Program Fredag 8 april 13.00 Avresa från Skeppsbron, Stockholm.

20.00 Beräknad ankomst till Hotell Gästis i Varberg.

20.00-22.00 Middagsbuffé på Gästis.

Lördag 9 april 07.00-10.00 Frukost på Gästis.

11.00 Maj Wechselmann visar sin senaste film “Det är upp till dig!”.

12.30-13.30 Lunch på Gästis.

13.30-16.00 Prisutdelningsceremoni samt uppträdande av bla Mikael Wiehe.

16.30 Årsstämma för Jan Myrdalsällskapet på Gästis.

18.00-20.00 Möjlighet till bad i Leninbadet.

20.00 Fest med middag för pristagarna.

Underhållning av Lucas Stark, KarlAN DIJ T E Gunnar Malm och Bernt Andersson.

M KAPE GÅ S L L ALSÄ :- för Söndag 10 april MYRD ift 200:-, 100 och 07.00-10.00 Frukost på Gästis. Årsavg e, arbetslösa : lusgiro and 11.00 Avresa till Stockholm. studer . Sätt in på p närer 41-3. pensio 49 80 apet.se lsallsk a d r y anm www.j

Jan Myrdalsällskapet www.janmyrdalsallskapet.se

fibreportage

Igår stenålder gösta elmquist text & foto

rn – och nu ...?

fib 25

»

Papua Nya Guinea är en av de sista orörda platserna på jorden.

w

fibreportage

V

i stryker tätt över en oändlig grönskande bädd av regnskog.

Klippkanter, hisnande bråddjup och dalar avlöser varandra.

Planet gör en kraftig högersväng, rundar en bergstopp och störtdyker mot Taris landningsbana som rusar emot oss framför pilotens fönster.

Vägarna är i så dåligt skick att vägytan spolas bort när regnperioden sätter in.

Bussen till ekohotellet Ambura Lodge dit jag är på väg tar normalt 45 minuter men tar i dag två timmar. ”De senaste dygnens regn”, ursäktar chauffören.

Det har gått 38 år sedan Papua Nya Guinea, PNG, blev ett fritt land. Det är en ung demokrati som fortfarande kämpar för att förena sitt folk under centralregeringen i huvudstaden Port Moresby.

Ett avgörande problem är just infrastrukturen.

Naturen har hittills satt stopp för en planerad riksomfattande ringlinje av highways. Och ekonomin, förstås. Kostnaden är beräknad till cirka sju miljarder USAdollar i dagens penningvärde.

De pengarna finns inte, trots att PNG är ett land med både olja, gas, guld och koppar. Men kanske blir det ändring en dag, när gasledningen söderut till Australien är byggd och alla regioner och landägare har enats om att släppa in gruvdrift och oljeborrning på sina områden.

Redan nu är PNG på väg från stenålder till västerländsk välfärd i superfart.

Men korruptionen bland politiker, statliga tjänstemän, poliser och företagare bromsar utvecklingen. Både etniska och regionala särintressen präglar inrikes-

fakta

PAPUA NYA GUINEA

1906 brittiska Nya Guinea blir australiskt 1964 det första allmänna valet hålls 1972 kopparbrytning inleds 1975 Papua Nya Guinea blir självständigt Statsskick: Monarki, enhetsstat Statschef: Elisabeth II Invånarantal: 6 700 000 (2009) Yta: 462 840 km2 – lite större än Sverige Huvudstad: Port Moresby 307 600 (2009) Språk: tok pisin (vanligast), engelska och hiri motu har officiell ställning. I övrigt cirka 800 språk.

Befolkning: Papuaner, melanesier och mikronesier. Ett tusental stamkulturer.

Läs- o skrivkunnighet: 57 procent (2006) BNP: 1 293 US dollar per invånare (2009)

Karta Stig Söderlind

Jag är i Hulifolkets land, i regnskogen i Papua Nya Guineas högland, dit bara flygplan kan ta sig – inga bilar, inga tåg.

Detta är en av de sista platser på jorden som ännu kan kallas orörd, i landet som gick från stenåldern till 2000-talet.

Vägen, eller stigen, är månghundraårig.

politiken. Parlamentets ledamöter väljs ofta på grund av sin etniska eller lokalpolitiska bakgrund och partilösa ledamöters lojalitet kan köpas mot ministerposter eller anslag till lokala ändamål.

Landets tillgångar flödar på så sätt ut i privata fickor. I rapporter om illegal skogsavverkning har ledande politiker, bland andra premiärminister Michael Somare och hans familj, anklagats för att ha starka egna intressen i skogsbolagen.

I denna smältdegel av stenålderns livsvillkor och dagens överhettade kommunikationssamhälle letar alltfler arbetslösa unga efter sin plats, sin plattform. De kommer från bergsbyarna, där fyra femtedelar av PNG:s befolkning lever, in till landets tätorter, till arbetslöshet och växande brottslighet i landets två städer: Lae

men främst huvudstaden Port Moresby.

Från stamkrigen som ibland utkämpas i högländerna sugs de snabbt in i klanbaserade kriminella ligor, kallade raskols.

Jag ska färdas genom PNG, från Port Moresby upp till höglandet och sedan ända ner till sydöstspetsen och Milne Bay, och det måste alltså ske med flyg.

Förutom en rad inrikesflygplatser finns cirka 500 landningsbanor runt om i landet.

Bara runt 20 000 turister besöker årligen PNG. På departementsnivå förutspås uppgivet att man inom turistnäringen kan vara glad om det kommer ytterligare ett par hundra turister per säsong under de närmaste åren.

Några av dessa turister sitter tillsam-

fib 27

Hulikrigarnas peruker plockas från mossa och stickor.

mans med mig i den skumpande bussen på väg upp till Ambura Lodge på 2 100 meters höjd.

Det är ett förväntansfullt pensionerat par från USA, ett ungt förälskat par från Tjeckien och ett äldre par från Alotau vid Söderhavet, som har kommit till höglandet för att fira sin 30-åriga bröllopsdag.

Alla är ekoturister.

Här i regnskogen kan de i gryningen få se de skygga paradisfåglarna, de kan ta sig fram på hängbroar över dånande floder, dricka vattnet i de kalla forsarna och möta krigarfolket Huli.

I år är det 76 år sedan världen upptäckte Hulistammen. I januari 1935 sände Australien, som styrde PNG på ett mandat från Nationernas förbund, en expedition in i det dittills outforskade höglandet.

Efter fyra månader kom gruppen till en dalgång på ett par tusen meters höjd och stod plötsligt öga mot öga med en förbluffad mottagningskommitté skrudad i fantastiska peruker, med målade ansikten och siktande med pil och båge på främlingarna. Några av Hulikrigarna skrek och sprang gråtande till skogs. Andra jublade i tron att ”de vita” var förfädernas andar som nu återkommit.

Expeditionens ledare kallade till sig Hulihövdingen. Och sköt honom på fläcken. Orsak: Utan ledare skulle infödingarna bli förvirrade och inte våga attackera de vita främlingarna.

Hulistammen – ett krigarfolk – finns kvar i regnskogen i höglandet. Men många unga lockas till kåkstäderna vid Port Moresby. Där väntar arbetslöshet och kriminalitet.

w

fibreportage

»

Isoleringen har inneburit att det fortfarande talas 800 språk.

Redan för 9 000 år sedan fanns bondesamhällen här uppe i regnskogen och folk från alla väderstreck kom till Nya Guinea, denna världens näst största ö, till ytan något större än Sverige, för att bosätta sig på alla sidor om det svårforcerade bergmassivet.

Av landets 6,7 miljoner invånare arbetar fortfarande 85 procent med jordbruk.

Antingen i högländernas regnskogar med berg upp till 4 000 meters höjd eller i den ångande värmen nere vid det glittrande Söderhavet där Pippi Långstrumps pappa var negerkung på Kurrekurredutt-ön och den svenske läkaren och forskaren Staffan Lindeberg upptäckte att uråldrig kokkonst, stenåldersmat, gav hälsa och långt liv och tog med sig recepten hem till Sverige.

Bruden skulle köpas för 30 grisar, en yxa och ett halsband. Men hon nobbade brudgummen – han var inte ”att lita på”.

I högländerna levde en miljon människor på stenåldersnivå utan omvärldens vetskap. Medan Hulifolket ”hittades” var många stammar fortfarande lång tid efter andra världskrigets slut okända för omvärlden.

Huli är ett krigarfolk och mötet med den vite mannen blev ibland våldsamt.

Fortfarande behåller Huli sin integritet och skyddar sitt sociala liv mot alltför stor påverkan. Här köps fortfarande en brud för runt 30 grisar plus ett halsband och kan-

ske en yxa. Den nya tiden har visserligen inneburit att djuren ibland ersätts med exempelvis en motorcykel men grisar står fortfarande mycket högt i kurs.

Efter nästan en vecka vid randen av regnskogen och med den öppna Taridalen som överväldigande vy flyger jag mot Milne Bay vid Söderhavet. Planet följer den kraftfulla bergskedja som sträcker sig från grannlandet Västpapua till Milne Bay vid Söderhavet.

I PNG talas över 800 språk, ett tecken på hur lite kontakt invånarna har haft med sina grannbyar. Det internationella handelsspråket pidgin är det samlande språket tillsammans med engelska.

Men även pidgin har sin speciella PNGform. Det kallas tok pisin (”talk pidgin”) och är ett wantok (”one talk” = ett språk), det vill säga att alla som talar tok pisin är likasinnade, hör ihop.

Wantok-systemet har likheter med klanlojaliteter. Exempelvis byter man gåvor och tjänster med sin wantok och delar både rättigheter och skyldigheter.

Systemet ger både social och ekonomisk trygghet men kan lätt skapa korruption om en wantok har fått en maktposition i samhället.

Den fuktiga värmen är tryckande när vi

fib 29

Vakter med pilbåge vaktar golfbanan i Port Moresby mot maffians ungdomsligor, raskols.

når Alotau vid Milne Bay. Staden med sina drygt 20 000 invånare är centralort i södra PNG vid Söderhavet. Här finns Milne Bays första ekohotell, Napatana Lodge, byggt av ”kasikasi”, ett extremt tungt träslag och med ett trätak täckt av blad.

– Vårt mål med Napatana Lodge är att visa vad ekoturism kan innebära för PNG, säger en av de fyra ägarna, Gretta Todurawai.

All mark utanför städerna ägs av klaner, med undantag för militära skyddsområden och liknande. Men det speciella med klanerna i Milne Bay – liksom på flera av öarna i Söderhavet – är att de styrs av kvinnor. Här råder matriarkat och i den största klanen, Balagei, i Milne Bays region är Ramabai Puana den oomstridda ledaren.

Hon är samtidigt anställd i Napatana Lodge – ett villkor för att hotellets ägare skulle få hyra mark av klanen Balagei till hotellbygget.

En av Ramabai Puanas närmaste medar-

Ramabai Puana är ledare för klanen Balagei i Milne Bay. I regionen råder matriarkat.

Kvinnorna äger marken och männen saknar all besittningsrätt.

betare är systerdottern Setima Manuega.

Enligt klanens regler ska Setima – som närmaste yngre kvinnliga släkting – en dag överta rollen som klanledare efter Ramabal. Just nu är hennes främsta uppgift att lära sig allt om klanens verksamhet. Ingenting skrivs ned på papper och Setima memorerar allt från ekonomi och åtaganden mot sina medlemmar till var klanens landgränser gått sedan urminnes tider.

– Jag ser inget problem med att vara

kvinna och leda vår klan, säger Ramabai.

Min bror Simona hjälper mig med ekonomi och juridik men det är jag som bestämmer.

Simonas uppgift är tuff. Hans juridiska kunskaper sätts på prov i ett land fyllt av brittisk lagstiftning ända upp i Högsta domstolen och parallella bydomstolar som leds av lekmän, som dömer enligt sedvanerätt och rycker på axlarna åt de statliga domstolarnas lagvrängande. Här handlar det ofta om markkonflikter som w

fibreportage

Bukten utanför Milne Bay är en krigskyrkogård. Fartyg och flygplan från andra världskriget är begravda i en bisarr färgprakt av koraller som gör området till ett av Söderhavets populäraste dykområden.

kan leda till dödsbringande klanfejder.

Milne Bay är inget rikt område trots sitt väldiga överflöd på vackra sandstränder, fantastiska dykvatten, fiske, surfing och romantiska söderhavsöar. Turismen har ännu inte gett full utdelning men det finns en annan rikedom som börjar göra det om än på ett katastrofalt sätt – regnskogen. Utländska skogsbolag bjuder klanerna, det vill säga landägarna, allt högre belopp för att få köpa och avverka. Stora områden är redan skövlade ned till minsta årsplanta och skogsmaskinernas väldiga däck har rivit upp undervegetationen.

– Vi gör allt för att utveckla ekonomiska alternativ. Ekoturismen är ett av dem, säger Gretta Todurawi på Napatana Lodge.

Tvärs över viken skymtar i soldiset kontu-

rerna av den motsatta stranden. En kraftig bergskam skuggar stranden. Där uppe i regnskogen på bergssidan ligger ett av de exempel på ekoturism som Gretta Todurawi tala om, Ulumani Treetops Lodge. Nästa morgon tar jag passbåten dit.

Warren Dipole möter mig utanför lodgen.

Hans syster äger marken och gav honom tillstånd att bygga en ekolodge här, mitt i regnskogen. Nu kan Warren stolt visa att satsningen på ekoturism ger honom en stadig inkomst, tillräcklig för att han ska kunna tacka nej till skogsbolagens löften om ett fett bankkonto.

Warren är en av dem som går i spetsen för att stoppa skogsbolagen och bevara regnskogen. Den mark han byggt på är fylld av historia, inte minst hans egen familjs. Fadern var krigare och kannibal

och stammen försvarade sin mark in i döden. Nedlagda fiender bars hem för att kokas av byns kvinnor. Köttet gav männen styrka och mod inför nästa strid.

– Men huvudena lades i grottor, berättar Warren.

Det är inte mer än 60-talet år sedan kannibalismen upphörde och i djungeln finns fortfarande grottorna fyllda med skallar av dödade fiender.

Vi sitter på verandan och äter färsk ananas innan jag ska återvända till Alotau.

Han pekar ut över havsviken som skymtar genom det fuktdrypande lövverket och säger: – Hör du båtarna där ute. De är det andra hotet mot vår utveckling.

Ett avlägset brummande från kraftiga båtmotorer har brutit igenom bruset av fågelsång, cikadornas filande och porlet

fib 31

»

Jag vill vara säker på att regnskogen här kommer att bevaras. För dessa ekolodger kan vara vårt bidrag till världsarvet Skriv det. ger havet på dess tillgångar.

– Det är vårt fiske, våra räkor och kräftor och vår tonfisk som försvinner. Till och med fiskemyndigheterna erkänner att de står maktlösa inför dessa fiskepirater, säger Warren Dipole.

Warren Dipole byggde en ekolodge i stället för att låta skogsbolagen skövla regnskogen.

från en kristallklar bäck nedanför oss.

Det är fiskebåtar, ofta indonesiska, kinesiska och taiwanesiska som med avancerad teknisk utrustning olagligt dammsu-

Ändå är det regnskogen som är det stora problemet. Papua Nya Guinea förvaltar den tredje största regnskogen i världen efter Amazonas och Kongobäckenet.

Ungefär 90 procent av de skogsbolag som avverkar skogen är asiatiska. Enligt uppgift kan bolagen driva sin verksamhet

med ofta illegala invandrare från Asien tack vare den utbredda korruptionen.

Avverkningstakten är enorm. Enligt forskare försvinner skog tre gånger snabbare än vad naturen tål.

– Den dag jag gifter mig måste jag flytta härifrån. Det är min systers land och jag har lodgen bara till låns. Men innan dess vill jag vara säker på att regnskogen här kommer att bevaras. För dessa ekolodger kan vara vårt bidrag till världsarvet. Skriv det.

gösta elmquist redaktör fib

fiborganstölder

Donald Boström och Aftonbladet behöver inte betala skadestånd för Boströms artikel i Aftonbladet den 17 augusti 2009 om israelisk illegal organhandel. Boström och Aftonbladet krävdes på ett skadestånd på 7,5 miljoner dollar, cirka 55 miljoner kronor.

Israel fick nej » A rtikeln i Aftonbladet satte fokus på frågan om israeliska organstölder från dödade palestinier. Boström gjorde kopplingar mellan arresteringen av Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn i USA för att spela en central roll i en illegal organhandel mellan Israel och USA och händelser i byn Imatin på Västbanken som han själv blev vittne till 1992.

Där såg Donald Boström hur en kropp efter en död 19-årig palestinier Bilal Achmed Ghanan dumpas i byn. Bilal hade skjutits några dagar tidigare och de israeliska militärerna hade tagit med sig den svårt skadade Bilal. När den återlämnades var kroppen uppsprättad och ihopsydd. Boström återger flera palestiniers berättelser som anklagar israelisk militär för att ha tagit organ från svårt skadade unga palestinier och sedan dödat dem.

Bakom stämningsansökan låg två bröder, Guy och Yair Ophir med israeliskt och tyskt medborgarskap.

Yair Ophair är identisk med den ”kapten Yahya” som av palestinier nämns i artikeln som ”Den svåraste av dem alla” och som var med när den döde Bilals kropp dumpades i byn Imatin.

I stämningsansökan säger de båda att de visserligen tjänstgjort som militärer i byn Imatin, men att de ald-

Ingen tryckfrihetsåtal, ingen stämning. Nu finns bara en som får stå i skamvrån: Carl Bildt.

rig har ”skadat eller dödat några palestinier och aldrig skjutit någon med avsikt att döda.”

Artikeln vållade hård debatt och många kritiserade den för att på alltför lösa grunder anklaga Israel för organstöld. Men i efterhand har uppgifterna i artikeln om olaglig israelisk organhandel bekräftats. I december 2009 framträdde Yehuda Hiss, före detta chef för kriminaltekniska institutet i Israel, och bekräftade att organ från palestinska kroppar stulits.

I sin 11-sidiga stämningsansökan uppgav bröderna Ophir att de inte vågade resa till Sverige på grund av artikeln. De hävdade också att ett syfte med artikeln var att skada affärsförbindelser med judar och israeler i Sverige, USA och Israel.

De hävdade också att artikeln påminner om de skildringar av judar som dricker kristna barns blod som ingick i den medeltida hetsen mot religiösa judar.

fib 33

Eftersom de sett ett exemplar av Aftonbladet i Svenska Kyrkan i New York hävdade de att Aftonbladet tryckt artikeln för att den skulle spridas till USA. Aftonbladet hade också en korrespondent i New York, skrev de, som stöd för tesen om Aftonbladets verksamhet i USA. Högsta domstolen i delstaten New York avskrev fallet på två sidor den 15 december i fjol och bröderna Ophir har inte överklagat det, så nu är skadeståndshotet avvärjt för Boström och Aftonbladet.

Domstolen hänvisar till att den inte kan ta upp frågan eftersom den saknar jurisdiktion över de svarande, det vill säga Boström och Aftonbladet. Dessa ”saknar tillräcklig närvaro” i New York; att Aftonbladet har en korrespondent där räcker inte. Lagens långa arm (Long arm jurisdiction)når inte en utlänning som inte driver affärsverksamhet i staten, skriver domstolen.

Den konstaterar vidare att det därför inte är nödvändigt att ta ställning till de andra grunder för stämningen som bröderna Ophir tagit upp.

När det inte blev tryckfrihetsåtal mot artikeln i Sverige och stämningsansökan i USA avslogs så är det en helt annan person som får stå i skamvrån för sitt agerande, eller brist på agerande, i samband med artikeln i Aftonbladet. Det är ironiskt nog

utrikesminister Carl Bildt. Han prickades av konstitutionsutskottet för UD:s hantering av fallet (KU 2009/2010:20,Granskningsbetänkande).

När artikeln publicerats i Aftonbladet blev det en stark reaktion i Israel. Uppretade israeler hörde av sig till den svenska ambassaden i Tel Aviv. Ambassadören Elisabet Borsiin Bonnier pallade inte för trycket, utan skrev på ambassadens hemsida att Aftonbladet inom ramen för tryckfriheten har ett ansvar för vad som publiceras. Justitiekanslern (JK) kritiserade den formuleringen och menade att den kunde tolkas som att ambassadören menade att artikeln inte skulle ha publicerats. Detta i sin tur ligger farligt nära censur menade JK och KU delade den uppfattningen.

Ett enigt KU kom till slutsatsen att ansvaret för ambassadörens formuleringar ligger hos UD:s chef, utrikesminister Bildt. Bildts ansvar blir inte mindre eftersom det inte finns några instruktioner för hur UD:s anställda ska ”agera i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor”. Formellt gäller kritiken brist på instruktioner om hur UD:s personal ska uttrycka sig, vilket KU menar är förvånande, särskilt efter krisen med Muhammedkarikatyrerna.

åke svidén frilansjournalist

I ett omfattande reportage i FiB nr 9 2009 berättade Donald Boström om reportaget som orsakade så våldsamma reaktioner runt om i världen. Bilderna till reportaget togs av David Magnusson.

fibkrönika

»

Jag har en dröm om att alla människor ska besöka en konstutställning eller gå på teater. Men människor från arbetarklassen syns sällan. Ändå är de med och betalar för den offentliga kulturen.

Jag har en dröm Dagens konsthögskolor domineras av studenter från över- och medelklassen. Konsumtion av den offentliga kulturen är minst lika snedvriden.

Däremot är arbetarklassen bättre på eget skapande och kulturutövande än både medel- och högutbildade.

H

är är några kalla fakta om kulturkonsumtionen så som den såg ut 2007. Av arbetarklassen hade 88 procent inte sett en enda opera-, dans- eller balettföreställning.

70 procent hade inte besökt en teater, 64 procent hade inte besökt en konsert, 58 procent hade inte besökt museum/gallerier, 48 procent hade inte besökt ett bibliotek och 31 procent hade inte läst en enda bok.

Vi lever i en borgerlig medial och ytlig modernitet där man smått hånler åt begrepp som klassamhälle. Det är mycket underligt eftersom klassbegreppet är en självklarhet för både forskare och statistiker. Statistiska centralbyrån, SCB, kan med lätthet dela in befolkningen i olika socioekonomiska grupper: arbetare, tjänstemän och företagare. Arbetarna är omkring hälften av den yrkesarbetande befolkningen. Hur lyder definitionen?

Jo, först och främst: Dessa yrken kräver ingen högskoleutbildning.

I en tv-morgonsoffa yttrade nyligen en känd programledare följande kommentar: ”Vårt samhälle har inga arbetare längre”. Man häpnar. I vilka miljöer vistas han? Vem städar och serverar? Vem utför alla monotona arbetsuppgifter i affären och vid kassan? Vem sliter ut sig i fysiskt hårda arbetsmiljöer inom hemtjänsten, storköken, sjukvården och vägarbeten? Det är en borgerligt odlad medial myt att arbetarklassen håller på

att dö ut. Många arbeten inom verkstadsindustrin har försvunnit på grund av automatisering och utlandsflytt men nya lågavlönade yrken som call centers och stormarknader har i stället dykt upp i tjänstesektorn.

Sverige har varit ett föregångsland gällande stor social rörlighet beroende på ett välutvecklat välfärdssamhälle byggt på solidarisk grund. Nu är det betydligt bistrare.

Det är på nytt föräldrarnas yrke, utbildning, makt och status som i stort sett avgör var barnen hamnar i livet.

En snabbt titt i statistiken skvallrar om att våra yrken i stor utsträckning går i arv.

Högskoleverket gjorde för ett par år sedan en granskning gällande breddad social rekrytering på landets konsthögskolor. Det var en dyster läsning. Majoriteten av studenterna kommer från medel- och överklassen.

Jag kan inte släppa tanken. Vad skulle hända om fler begåvade människor från arbetarklassen fick syssla med film, radio, teater och television? När vi pratar svensk tv-dramatik, där verklighetens folk ofta fick spela huvudrollen, kommer bara ett namn upp i mitt huvud – Lars Molin. Vi har förvisso Peter Birro och Agneta Fagerström Olsson men det räcker inte. Fler människor med erfarenhet, hjärta och förståelse från samhällets arbetande klass och utkanter måste få möjlighet att konstnärligt skildra ett Sverige av i dag.

fib 35

foto: Eva Wernlid

Att så få från arbetarklassen över huvud taget söker konstutbildningar beror självfallet på den sociala miljön även om det också kan vara bristande självförtroende. Här pratas det inte om drömmar och självförverkligande utan om att överleva och skaffa sig ett hyggligt arbete med en stadig inkomst.

Nå, men är verkligen arbetarklassen ointresserad av kultur? Nej, definitivt inte. Det egna skapandet och kulturutövandet är nämligen större bland de lågutbildade än bland medel- och höginkomsttagarna. Det visar statistik. År 2007 hade 82 procent sysslat med dekorativt hantverk, 72 procent hade fotograferat, 40 procent hade sjungit, 37 procent hade dansat och 30 procent hade spelat något musikinstrument. Ja, det var till och med något fler som hade spelat teater (7 procent) än bland medel- och högutbildade.

Det där är slående. Den stora avgrunden mellan passivt betraktande och aktivt skapande. Ändå finns det flera goda exempel: En antologi med texter insamlade från arbetare i Sverige och Turkiet 2006–2010 ges nästa höst ut på ett litet förlag.

Huvuddelen av texterna har sitt ursprung på Volvo Lastvagnar och handlar om följande: Längtan efter kärlek och mening, att överleva finanskrisen med uppsägningar, huslån och känslokris, omsorg om familjen och barnen, att bli återanställd, jargong och gamla könsstereotyper som plågar både män och kvinnor i fabriken, längtan att utveckla sitt språk, att bli utsliten i industrin och sedan utrangerad, en kärleksfull morförälders betydelse under uppväxtåren.

Botkyrka Communityteater är ett annat gott exem-

pel. Här handlar det om att få människor att berätta historier de upplever vara viktiga för att sedan gestalta och spela upp. Den professionella teatern finns där som stöd och drivkraft. Nya berättelser ges en scen och möter den professionella teatern.

Det stärker mig i uppfattningen att det är i människors vardag som kulturen ska finnas. Därför ska det finnas arbetsplatsbibliotek, långsiktiga kulturprojekt med författare och bildkonstnärer i arbetslivet.

Min morfar var lantarbetare och självlärd musiker med absolut gehör. Han satt i Grangärde finnmark och beställde per korrespondens en kurs i reklamteckning.

Med tiden blev han en mycket duktig illustratör och porträttecknare. Vi satt många gånger vid köksbordet och tecknade. Morfar fick aldrig möjlighet att försörja sig varken på sina bilder eller sin musik. Han förblev arbetare livet ut.

Jag har en dröm om att skilda världar ska mötas. Att klassamhället skall utjämnas så att trösklarna i kulturlivet försvinner. Att den offentliga kulturen kan berikas med en mångfald av människor oavsett klass, kön, ålder och etniskt ursprung. En smältdegel av erfarenheter och hittills okänd kunskap.

Då krävs en annan berättelse, en större vision om ett jämlikt och solidariskt samhälle, där ingen tvingas vara förmer än andra, där kulturen i n t e används som ett maktmedel att mäta ut avstånd mellan människor.

ulf lundén kulturredaktör på dala-demokraten Fotnot: Denna artikel härrör från ett föredrag om kultur och klass som Ulf Lundén höll vid ett seminarium om folkets kultur i Norberg.

Arrangör var Folket i Bild Kulturfront i Dalarna-Västmanland.

fiböppenhet

»

Offentlighetsprincipen, lagen om öppenhet, är på väg att köra i diket. Och det värsta är att de som skulle kunna bärga lagen, regeringen, inte har någon lust att rycka ut.

Av 322 myndigheter bröt drygt hälften mot lagen när Dagens Nyheter försökte få ut offentliga handlingar.

V

ad ska vi göra? Det här är inte en fråga för regeringen. Det är myndigheterna själva som måste lösa problemet.

Så sade statssekreterare Magnus Graner i justitiedepartementet när han deltog i en debatt om offentlighetsprincipen hos TU. Inte så att han motsatte sig offentlighetsprincipen, snarare tvärtom. Men det är som sagt inte regeringens bord. Det hindrar dock inte att regeringen lägger stor kraft på att matcha offentlighetsprincipen hos motsträviga europeiska kolleger i Bryssel.

–Regeringen slåss med näbbar och klor i EU för att försvara offentlighetsprincipen, sade Magnus Graner.

Det blev en förvirrande bild som presenterades från justitiedepartementet när framför allt Journalistförbundets expert, Pär Trehörning, angrep regeringens sätt att hantera lagen. Bakgrunden är den undersökning som DNs reporter Kristoffer Örstadius lät göra förra sommaren. Då fick 322 myndigheter ett mejl från en ”privatperson” med lite närgångna frågor. När sedan tidningen i form av en annan ”privatperson” några veckor senare försökte få ut samma offentliga handlingar började problemen.

–Praxis är att handlingarna ska lämnas ut inom ett dygn, säger Magnus Graner.

DN var tålmodig och gav myndigheterna i stället en frist på tre dygn att svara. Ändå klarade bara knappt hälften tidsgränsen.

Av de övriga dröjde största delen upp till 27 arbetsdagar innan svaren kom. Och 13 myndigheter svarade över huvud taget inte. Detta trots att lagen är klockren.

Offentliga handlingar SKA lämnas ut skyndsamt.

Undanflykterna varierade mellan att 18 myndigheter inte ens kunde hitta det begärda mejlet till att några inte hittade hela konversationen. Några begärde att få veta syfte och namn på den som frågade medan en myndighet accepterade att lämna handlingen mot faktura. Priset? En krona.

Bland de myndigheter som utmärkte sig särskilt var Försäkringskassan som tog 27 arbetsdagar på sig att svara och regeringskansliet som ”missade” mejlet helt trots att man i laga tid hade svarat den första privatpersonen. Värst var kanske ändå kammarrätten som bommade rejält. Det är till kammarrätten man ska vända sig med ett överklagande om en offentlig handling inte lämnas ut …

–Det är pikant att kammarrätten inte klarade sig. Men det måste vara ett olycksfall i arbetet. De är pålitliga, till och med aktivistiska när det gäller offentlighet, försvarade JO Hans-Gunnar Axberger, som också deltog i debatten.

Annars hade han inte mycket till övers för hur offentlighetsprincipen hanteras av myndigheterna. Okunskap och ovilja är huvudorsaken till att man bryter mot

lagen. Inte heller Pär Trehörning var särskilt optimistisk men manade i alla fall till kamp för att rädda vad som räddas kan.

–Vi måste utvidga öppenheten och för detta krävs utbildning av myndighetspersoner. Men framför allt: Uppmana alla att utnyttja offentlighetsprincipen. Om det inte sker så kommer den lagstadgade offentlighetsprincipen att vara helt borta inom tio år.

En liten tröst i bedrövelsen är att medan snaran dras åt kring den mejlrelaterade hanteringen så tycks viljan att lämna ut offentliga handlingar över disk blivit större.

Allt enligt tillfrågade kommunalreportrar som upplevt myndighetstrasslet både före och efter digitaliseringen.

gösta elmquist redaktör fib

fibrecenserar Aldrig bli som ni Mikael Wiehe Ordfront

Aldrig bli som ni.

Sånger och synvinklar är ett praktverk på 280 sidor med bilder, sångtexter och anekdoter som bör välkomnas av Wieheanhängare i alla åldrar. Mannen är unik, en vandrande historiebok, en musicerande sådan. Mikael Wiehes röst och närvaro känns tydligt genom hela boken, och självklart också den kunskap och humanism som genomsyrar hela hans livsgärning eftersom musiken så ofta kopplats ihop med politiska budskap och solidaritetsarbete. Ett bra exempel är när han turnerade i fjol för en ny regering.

Han har också en märklig förmåga att få kontakt med människor, både kända och betydande på olika sätt och andra, mera alldagliga som vi andra. Från Nelson Mandela och Olof Palme till Mikis Theodorakis och ärkebiskop K G Hammar.

Avlidna vänner som Totta Näslund och Björn Afzelius skildras med stor värme.

Beundran av Cohen och Dylan har lett till

På spaning efter livets ursprung Jörgen Sjöström Norstedts

Populärvetenskap är en svår genre. Därför öppnar man På spaning efter livets ursprung med förväntan. Författaren är fysiker och universitetslärare, med fackartiklar i stora dagstidningar, och en bok om Newton och gravitationen från 2007.

I denna bok kopplar Jörgen Sjöström samman astronomi, geologi och evolutionen, till något vi kan kalla astrobiologi. Det är spännande och relativt originellt. Visst,

fib 37

»

Han har också en märklig förmåga att få kontakt med människor... Från Nelson Mandela och Olof Palme till Mikis Theodorakis...

omfattande och lyckosamma översättningsarbeten.

Bokens format – 30,5 x 30,5 cm, 3,5 cm tjock och 2,7 kg – och innehåll gör att den inte lämpar sig för snabbläsning, som reselektyr eller ens sängläsning. Vi som kunnat följa Mikael Wiehe under många år hittar massor av egna associationer under läsningen och även nya sidor av honom, vilket väcker tankar som svävar ut och förlänger läsupplevelsen. Men också förstås gör boken vidgad och angenäm när den kryddas med läsarens egna minnen.

Mikael Wiehes intresse för människor, musik och samhällsfrågor gör boken till nutidshistoria som borde intressera även nya generationer eftersom samtiden ofta kommenteras i låtar och mellansnack.

När Mikael Wiehe nu har rannsakat sitt minne känns det som om han själv blivit lika överraskad som vi läsare och kanske också en aning stolt över hur mycket han hunnit med och hur mångsidig han är, visor, jazz, rock, kupletter, musikal – inget har varit honom främmande. Till och med

geologi och evolution har behandlats många gånger, och Fred Hoyle kastade tidigt fram tanken att livet kom utifrån, men Sjöström går utöver det. Boken är formellt disponerad i 4 delar: jorden idag och bakgrund, geologi och evolution, astronomens perspektiv, och ett blandat slutkapitel, som framför allt behandlar människans utveckling.

Författaren lyckas kombinera sakkunskap, långt utöver fysiken, och populärvetenskap med delvis litterära förtecken och språklig lättillgänglighet. Förebilden är den tidigt bortgångne Peter Nilson, astronom och författare. Sjöströms framställning är inte faktatung – hårddata är sparsamma, referenser och årtals saknas

foto: Peter Frennesson, Ordfront

psalmer har det blivit. Och medmusikanterna tycks oräkneliga. Litet bittert kanske att den egna musikalen Kejsarinnan hamnade i skuggan av Björns och Bennys succéer.

Men man kan inte få allt.

»

stefan estby

Ibland kan framtiden lämnas nästan helt öppen, men framställningen slår aldrig över i flum. ofta – men faktarik. Det som gör boken intressant är förutom detta den problematiserande och resonerande framställningen, inte sällan i rent existentiella termer.

Ibland kan framtiden lämnas nästan helt öppen, men framställningen slår aldrig över i flum. Det är god populärvetenskap.

ulf karlström

fibrecenserar Bibeln och arkeologerna Hans Furuhagen Natur & Kultur

Antikhistorikern Hans Furuhagen, flitig populärvetenskaplig författare och med professors namn sedan 2009, har skrivit en utomordentligt läsvärd bok om den arkeologiska forskningen och Bibeln. Ta bara uppgifterna om hur arkeologen Yigael Yadin, dessutom firad israelisk krigshjälte, trixar med fynden.

Bakgrunden är den att enligt antika texter begår 960 judar kollektivt självmord på Masada-klippan år 74 i stället för att kapitulera inför de romerska ockupanterna.

Sensationen blir följaktligen stor när Yadin anser sig ha gjort fynd som kan bestyrka historien om de hjältemodiga kämparna.

Följaktligen blir det tut i de nationalistiska trumpeterna och raskt ges de funna benresterna en pompös statlig kistbegravning. Masada upphöjs till kultplats, israe-

Islamofobi

Mattias Gardell Leopard Mattias Gardell, religionshistoriker och Ship to Gaza-aktivist, har med denna sin tredje bok – de andra är Tortyrens återkomst och bin Ladin i våra hjärtan – gjort ett viktigt grundarbete för att förklara hur islamofobin uppstod i väst. Han jämför kritiken mot islam med det tidigare religionsförtrycket i vårt land för att ge ett nödvändigt historiskt perspektiv. Förbudet mot främmande trosbekännelse stadfästes i 1734 års svenska lagrevision.

Gardell tar upp Samuel P. Huntington, en av huvudideologerna bakom föreställning-

»

Bibeln är, som den moderna arkeologin visar, inte en historiebok. Den är en religiös text och bör läsas som en sådan.

liska soldater svär eden på borgklippan vid facklors sken och Unesco utnämner hela klabbet till världsarv.

När den seriösa arkeologiska forskningen efter hand granskar fynden visar det sig att Yadins slutsatser har varit rent önsketänkande.

Kanske det till och med hade legat grisben i kistorna som den sionistiska staten så högtidligen saluterade. En kollektiv rysning, samt visst gapskratt, bör ha farit genom delar av den religiösa världen.

Händelser av den här sorten är tyvärr ganska vanliga i skuggan av Bibeln.

Fortfarande söker fundamentalistiska grupperingar, ofta med amerikanska sponsorer, efter Noaks ark. Detta trots att det inte finns några som helst bevis som stöder påståendet om en syndaflod i området.

Bibeln är, som den moderna arkeologin visar, inte en historiebok. Den är en religiös text och bör läsas som en sådan. Historien

om Noak är för övrigt antagligen snodd ur en annan och mycket äldre källa.

Samma sak gäller flera av Bibelns portalgestalter. Forskningen hyser stora tvivel om att Abraham, Moses och många andra inte alls har verkat på det sätt som skildras i Bibel. Frågan är om de ens funnits i verkligheten.

Det sistnämnda är ett påstående som ställer ”Bokens folk”, det vill säga judar, kristna och muslimer, inför ett spännande tolkningsproblem. Om Bibeln alltså inte är korrekt rent faktiskt, betyder det då att Jesus och Muhammeds världsbilder är lika felaktiga som de är mänskliga? Minskar då trovärdigheten hos Jesus och Muhammed?

Det här är frågor som den moderna arkeologin vare sig kan eller ens försöker ge svar på. Det blir något för teologin och den enskildes tro.

en om avgrunden mellan öst och väst som han uttryckt i boken Civilisationernas kamp, som förklarade att det inte är islamisk fundamentalism som är det grundläggande problemet för väst. Det är själva islam som är problemet, förklarar Huntington.

Ett sådant yttrande reser frågan om vem som är mest militant eller fanatisk. Är islam oförenlig med demokrati? Gardell nämner Indonesien och Bangla Desh som muslimska länder som inte är odemokratiska. Han behandlar också frågorna om den muslimska lagstiftningen, det vill säga sharia, i sig är ett hinder för demokati.

Sharialagen har aldrig, skriver Gardell, inte ens på profetens tid varit den enda källan till lagen. Tvärtom har alltid islamisk rätt samexisterat med världslig rätt. I fråga om kvinnornas situation uppehåller sig dock Gardell mest vid diskussionen om slöjorna.

Slutligen klär Gardell av maktens lilla hovnarr in på benen, konstnären Lars Vilks, en man som kan håna, skända och slå nedåt.

Nu utgör den militanta islamismen det främsta hotet mot frihet, framsteg och demokrati, säger man och vi har sett den första självmordsbombaren i Sverige och omedelbart klingar då alla klockor att vårt land är i fara.

Islamofobi är en mycket angelägen, aktuell och skarp uppgörelse. Den tycks vara tillkommen i stridens hetta och präglas stundom av en viss brådska och att Gardell ibland kan förfalla till att gapa över för mycket, till förfång för fördjupning.

Sammantaget måste det ändå tydligt sägas att den här angelägna boken kommer i rätt tid och förtjänar många läsare.

anders norborg

jan bergsten

fib 39

Livet

Keith Richards med James Fox Övers. Linnea Olsson Norstedts Den här är troligen den ärligaste rockbiografin som har skrivits sedan Mötley Crües The dirt 2002. Men precis som denna ska även Livet helst läsas på originalspråket. Men bortsett från en stundtals trött översättning så är det en bok fylld av lika delar värme, ett engagerande levnadsöde och musiknörderi som man bara måste älska.

Inledningen av boken ger en oväntat djuplodande beskrivning av hur livet kunde te sig för en arbetarfamilj i Dartford, strax utanför London, efter andra världskrigets slut. Det är i den miljön av kommunala tegelhus och mörkgrå industrirök som drömmarna att bli Londons bästa bluesband utvecklas till att bli något helt

Morgon i Jenin

Susan Abulhawa Övers: Niclas Nilsson Norstedts Morgon i Jenin är en roman som handlar om Palestina och Israel, berättad av Amal, sondotter till Yehya Abulheja, vars släkt har ägt och odlat marken runt den lilla byn Ein Hod utanför Haifa sedan urminnes tider.

Det är fyra generationer av denna palestinska släkt vi får följa, från det att de fördrivs av israelerna från sina hem och odlingsmarker för att fösas ihop i temporära flyktingläger, som visar sig komma att bli deras stationära hem. Susan Abulhawa återger palestiniernas våldsamma historia från Al-Nakba till i dag. Sexdagarskriget,

annat och mycket större.

Förhållandet mellan bokens huvudperson och Mick Jagger är ett av de mest mytomspunna inom populärmusiken, och här ger Keith oss sin ocensurerade version.

Richards är mer än öppenhjärtig när han berättar om den påstådda affär Mick hade

»

listan över respekterade kolleger. Parsons framställs av Keith som en ödmjuk, vänlig och begåvad musiker, om än inte med den högsta bildningsgraden vad gäller händelser utanför USA:s gränser. När The Byrds ska på turné till Sydafrika 1968 förundras han över den irritation publiken i Europa

Jag förklarade om apartheid och sanktioner och att ingen åker dit, de är inte schyssta mot de svarta bröderna. med Keiths dåvarande flickvän 1970: ”Det förstörde säkert saker och ting mellan mig och Mick mer än något annat, men mest för hans del, inte min. Och antagligen för alltid.” Fyrtio år senare spelar de två trätobröderna fortfarande i samma band.

Rolling Stones hädangångna originalgitarrist Brian Jones är en annan person som inte är värd mycket i Richards ögon.

Men han är även generös med beröm. John Lennon, Gram Parsons, Charlie Watts och Ron Wood hör till dem som hamnar högt på

visar. Richards får vägleda sin unga kollega: ”Jag förklarade om apartheid och sanktioner och att ingen åker dit, de är inte schyssta mot de svarta bröderna”. Dagen efter har Parsons hoppat av bandet.

Boken är späckad av den här typen av anekdoter som är guld värda för en musiknörd. Att dessa levereras av en person som har överlevt hela den moderna populärmusiken ger dem än starkare lyster.

ockupationen, massakern i Sabra och Shatila. Våld, förnedring, maktutövning, godtyckliga arresteringar. Berättelsen är historiskt och informativt korrekt men i romanform. Den skulle lika gärna ha kunnat vara en dokumentär.

Susan Abulhawa skriver om den palestinske pojken Hasan och hans bäste vän Ari, son till en judisk professor vars familj flytt undan nazismen i Tyskland. Pojkarna besöker varandras hem och är som bröder tills kriget tvingar dem att skiljas åt. Ett annat öde är det palestinska spädbarnet Ismael som blir bortrövat av en israelisk soldat, uppfostrad som en judisk pojke, och som tonåring – ovetande om sitt ursprung – misshandlar sin biologiske bror vid en vägspärr. Han har fått lära sig av sina adoptivföräldrar att hata och fördriva palestinierna, hans eget folk. Vänner blir fiender, bröder blir bödlar.

Huvudpersonen Amal, sedan många år

bosatt i USA, återvänder i slutet av boken, nu tillsammans med sin vuxna dotter, till Jenin och det flyktingläger där hon tillbringade sin barndom. Och just den dagen gör Israel helt oväntat en räd in i lägret.

Morgon i Jenin – Abulhawas debutroman – är en skakande berättelse som återger en av världens mest utdragna och svårlösta konflikter. Den är känslomässigt en mycket gripande och engagerande bok som ingen bör missa.

I efterordet skriver Abulhawa att hon vid ett tillfälle träffade Edward Said, som under sin levnad kämpade oupphörligt för palestiniernas sak. Vid deras möte beklagade han det faktum att den palestinska berättelsen saknades i litteraturen. ”Och”, skriver hon, ”jag införlivade hans besvikelse i mina föresatser att skriva”.

Vi har Edward Said att tacka för mycket.

charlie aronsson

agneta willans

fibrecenserar Ship to Gaza

Mikael Löfgren (red) Leopard I boken Ship to Gaza.

Bakgrunden, resan, framtiden berättar några av de svenska deltagarna om sina upplevelser: Viktoria Strand om sina skäl för att delta, före detta Chileflyktingen Kimberley Soto Aguayo om hur resan till Gaza fört henne samman med chilenska frihetskämpar, Edda Manga om vad som hände på Marmara och Salamaah Mahmood A-Karim om samtalen på skeppet Rachel Corrie under natten. Ulf Carmesund liknar flottan vid ett flytande universitet och Henry Asher liknar den vid en International.

Löfgren har lyckats väl med redigeringen: dessa och alla andra berättelser är varierade, innehåller olika detaljer och beskriver olika skeenden.

Två av deltagarna har skrivit mer djuplodande reflektioner. Mattias Gardell diskuterar huruvida Israel gjorde en blunder som mötte en fredlig konvoj med dödligt våld eller om det var beräknat och rationellt utifrån dess utgångspunkt. Gardell

Tankar ur ett lejons gap Cletus Nelson Nwadike Heidruns

”Förlåt jag är naiv, naiv, naiv, men allting är så enkelt”, sjunger Pugh Rogefeldt, och det är en bra rad ur en bra låt. Synd bara att det inte är sant. Det mesta i livet är nämligen jävligt komplicerat.

Cletus Nelson Nwadike är född i Nigeria och bosatt i Sverige sedan 1990. Han debuterade redan 1998 med En kort svart dikt och

menar att det inte var någon katastrofal felbedömning utan snarare ett i raden av uppseendeväckande brott mot folkrätten – som bombangreppen mot civila i Libanon 2006, angreppskriget mot Gaza vintern 2008–2009, alla nya bosättningar, lönnmorden på Hamasledare i Dubai, och så vidare. Israel demonstrerar att de kan göra vad helst de behagar – och hitintills ser

»

världens perspektiv. Feiler kände inte igen sig när han kom hem och läste tidningarna som beskrev attacken på solidaritetsflottan från den israeliska dagordningens ”höga utsiktspunkt”.

Mikael Löfgren förser oss med en helt underbar fantasi i sin prolog, publicerad i DN ett par månader innan konvojen gav sig av.

Tänk er kronprinsessan Victoria och Daniel

Gardell ser Ship to Gaza som ett försök att placera sig bortom den allmänt rådande uppdelningen av offer och terrorist. inget ut att kunna stoppa det. Gardell ser Ship to Gaza som ett försök att placera sig bortom den allmänt rådande uppdelningen av offer och terrorist. Gazaborna är inte offer för olyckliga omständigheter, blockaden och följderna av den är en direkt följd av ett system som måste förändras, inte av terrorister utan av en ”världsmedborgerlig direktaktion”. Medierna sökte förgäves placera Ship to Gaza som antingen en humanitär och omedveten insats eller som en terrorflotta.

Dror Feiler berättar om de ”låga utsiktspunkterna” varifrån vi kan se åt rätt håll, inte dit som politiker, ockupanter och (de flesta) journalister vill få oss att titta, det vill säga från de ”höga utsiktspunkterna”, från väst-

på en båtresa, inte i den lilla blomstersmyckade korvetten på Stockholms Ström men på Ostindiefararen Götheborg.

På väg in till Gazas hamns står de unga tu på kommandobryggan och vinkar till världens alla medier och till Gazas alla barn på stranden. Då skulle de patrullerande israeliska fregatterna inte ens ha skjutit ett varningsskott.

Frihetsflottan har fått Israels supporterskara att minska betydligt. Minskat stöd utifrån och samtidigt sönderfall inifrån lär bli Israels fall. Läs Ship to Gaza! Det är en bok man blir både upplyst, upprörd och uppmuntrad av.

har fortsatt skriva riktigt bra böcker. Men framför allt är han en enastående livepoet.

Tankar ur ett lejons gap är hans femte diktsamling, av förlaget kallad ”konstbok” – dikter varvade med foton tagna av författaren.

I centrum står en resa till Nigeria. ”Jag vill göra mig kvitt mina bilder” skriver han om att återvända, och det var ju det där med det komplicerade. Nwadike hittar med stor precision de inneboende motsättningar som finns i allting, när han befinner sig i det ena hemlandet längtar han till det andra. Lyckan verkar alltid ha en bismak av skuld, och att kärleken har både desperata och själviska sidor blir smärtsamt tydligt i en relation där psykisk sjukdom finns med i bilden.

Han återkommer också till språkets otillräcklighet – ”Alla ord är överflödiga / Alla människor är ogripbara” ”Jag önskar att det finns ett språk värt mödan att tala ...”– dock utan att låta metapoesin ta över.

Och när språket inte räcker till finns ju bilderna, även om jag tycker att detta bidrag är begränsat. Intressant är dock ett motiv som återkommer såväl på fotografierna som i texten: träd. Som om författaren sökte trygghet, tröst eller något att tro på (de fyra orden har faktiskt samma bakgrund, fundera på det en stund) i två platsers minsta gemensamma nämnare.

pia karlsson

joel landberg

fib 41

fibfilm

»

Familj, arbetskamrater vi är alla offer eller ”medberoende”.

Ingen vill bli missbrukare A

lkoholdrycker har tillverkats i minst 6 000 år. Sedan Hammurabis tid för 3 800 år sedan – minst – har folk i regel varit övertygade om att bruket av öl, vin och så småningom brännvin alltför ofta har ödesdigra effekter för individens och samhällets hälsa och välmåga och tidvis försökt begränsa det. Lik förbannat fortsätter alkohol att i ökande utsträckning saluföras, säljas och konsumeras.

Alkoholdrycker går att marknadsföra - nykterhet inte, ty dess mera subtila njutning går inte att tjäna pengar på.

Principiella nykterister marginaliseras gärna som otidsenliga fanatiker och/eller glädjedödare. Förutom sådana och folk som professionellt arbetar med att försöka ta hand om de rent medicinska och sociala konsekvenserna av bruket, är det numera mest välinformerade narkomaner som talar om vilken lömsk och otäck drog alkohol är. I det senare fallet tyvärr som argument för att myndigheterna skall vara konsekventa och även legalisera cannabis,

medicinska och sociala grunder, förbjudas. Ändå är det nykterister som oftast ombes att ge personliga skäl, till exempel medicinska, för att vägra att använda den. Det är dock inte de individuella, klara invärtesmedicinska skadeverkningarna, eller alltför tidiga dödsfallen hos alkoholister, som är det allra största problemet.

Svinalängorna av Pernilla August

eftersom haschet, till skillnad från alkoholen, inte årligen i Sverige kräver allra minst fem gånger så många dödsoffer som trafiken gör och minst 1 5 så många som AIDS. Om alkohol först i dag skulle uppfinnas skulle den omedelbart, på mycket goda

Ingen börjar bruka alkohol i avsikt att bli missbrukare. Gränsen mellan bruk och missbruk är mera flytande än vad folk fås att tro. Man beräknar att i dag omkring 700 000 – 1 000 000 svenskar missbrukar alkohol, eller ligger i den omedelbara riskzonen att göra det.

Merparten av dessa står ännu på benen, arbetar och har ofta familj och barn och till och med arbetskamrater, som i alltför många fall i olika grad måste betraktas som offer eller ”medberoende”.

Om medberoende och dess konsekvenser handlar Pernilla Augusts Guldbaggebelönta film Svinalängorna, efter Susanna Alakoskis halvt självbiografiska roman.

fibfilm

Huvudpersonen Leena är en till synes välanpassad, yrkesarbetande medelklasskvinna i yngre medelåldern. Hon har en helt nöjaktig make och tvenne välsnutna barn.

Mitt i idyllen ringer man från ett sjukhus i hennes hemstad. Hennes mor, som hon inte träffat på åratal, ligger för döden och vill träffa henne. Ytterst motvilligt går hon med på att träffa modern, röja upp i hennes ensamma bostad, hämta urnan med askan efter hennes ihjälsupne make och mycket kort tala med modern om deras gemensamma liv i stadens nybyggda slumkvarter.

Sammanträffandet aktualiserar smärtsamma minnen från hennes barndom som maskrosbarn i en underklassfamilj. Fadern var en stökig alkoholist, utan förmåga att annat än tidvis kontrollera sitt beroende och sitt stundom våldsamma beteende.

Modern var – minst – medberoende och saknade förmåga och tillräcklig vilja att skydda sig och barnen mot makens framfart. Barnen drabbades på samma sätt som hundratusentals missbrukarbarn och andra anhöriga dagligen drabbas: av vanvård och ibland misshandel och övergrepp, löftesbrott, otrygghet, av att ofta utsättas för rent armod, att inte våga bjuda hem kamrater och inte minst att tvingas ljuga för omgivningen för att skydda familjen.

Jämfört med dessa sociala, ofta förträngda och aldrig bokförda konsekvenser av alkoholbruket är de rent medicinska, inklusive invalitet och dödsfall – av sjukdom, våld och olycksfall – bland missbrukarna själva blott en mycket liten spets på toppen av ett isberg. Leena hade till slutet modet att uppge försöken att dölja sina föräldrars

»

Lojaliteten med familjen sitter för de flesta av oss djupt, oavsett familjens leverne. Till och med hos drottningen. beteende och hon tas, liksom sin närmast mutistiske bror, om hand i en fosterfamilj.

Brodern går senare under i eget missbruk.

Modern talade på sin dödsbädd med Leena mest om de ljusa ögonblicken i familjen och i äktenskapet, ty sådana finns alltid.

Hon ville inte ta in mera av sanningen. Och förståeligt nog var det för sent för henne att underkänna hela sitt liv, när hon nu måste lämna det. Leena måste å sin sida leva vidare. Hon inser kanske att hon inte under hela sitt resterande liv kan fortsätta att låtsas som hennes barndom och föräldrar inte funnits. Att det inte bara var hon själv och hennes stackars bror som var offer, utan också hennes föräldrar, för klassförtryck och framför allt för missbruket.

Att förstå är – åtminstone ibland – att förlåta. I vad mån det är minnet av barndomen eller förlåtelsen av modern som främst kommer att påverka Leenas resterande liv framgår inte av filmen. Men författarinnan, maskrosbarnets delvisa förlaga, har i alla fall nu vunnit ett Augustpris genom att i sin roman berätta en del. Om inte annat åstadkom föräldrarnas liv detta.

Eländesskildringar från underklassen, som denna, är i allmänhet inte min musik. Om detta beror på konstitutionell blödighet eller på att jag misstänker att de oftast är kontraproduktiva låter jag vara osagt. Eller att de kan präglas av samma problem som den erfar, som tänder ljuset för att se efter

hur mörkret ser ut, eftersom sådana skildringar av naturliga skäl alltid måste åstadkommas av folk som redan har lämnat bakom sig den situation de skildrar – det vill säga maskrosbarn.

Att skildra uppväxten i en missbrukarfamilj i underklassen kan dels erbjuda samma problem som Leena och hennes mor har drabbats av, där den ena förtränger och den andra ljuger för sig själv.

Men därtill en känsla av klassförräderi, eftersom man kan tyckas underblåsa den gamla överklassfördomen att supande är ett oskick som, framför allt på grund av dess dåliga moral, präglar underklassen.

Det är kanske därför som dylika skildringar är relativt sällsynta. Åsa Linderborg skildrade dock för ett par år sedan rent självbiografiskt – inte i tredje person som hos Alakoski i boken – sin uppväxt som ensamt barn hos en synbarligen mera godartat alkoholistisk far. Linderborg skildrar fadern trovärdigt som kärleksfull och sympatisk. Hon hyste ännu varma känslor för honom, trots att hans missbruk sannolikt onödigt tidigt gjorde henne faderlös. Lojaliteten med familjen sitter för de flesta av oss djupt, oavsett familjens leverne. Till och med hos drottningen.

Filmen gör, sannolikt med rätta och trots/ på grund av författarinnans sannolika vänstersympatier, ingen stor affär av att hjältinnan växt upp i en invandrad underklassfamilj och tidigt fick söka hålla

fib 43

Ur filmen Svinalängorna. Foto: Rolf Konow

familjen flytande genom att torka upp, inte bara efter fadern, utan också hemma hos ofta stryktäcka medelklassfamiljer.

Alkoholmissbruket var huvudproblemet, och sådant drabbar, nästan lika mycket som vädret, alla samhällsklasser – även om den som har tak över huvudet i båda fall är lite bättre lottad.

Vad gör alltså den, som låter sig gripas av Leenas öde? Går med i IOGT-NTO i solidaritet med alla de många som har problem

med alkoholen? Det vore i så fall logiskt.

Fast det kan hända att fler går hem och, likt Leena i filmen, halsar en flaska vin för att dämpa sin ångest över att kanske själv befinna sig i riskzonen?

Eller gör som våra myndigheter, låtsas tro att alkoholen skiljer sig från alla andra varor, genom att konsumtionen av den skulle minska i takt med ökande utbud och därför säger sig bekämpa alkoholmissbruket, samtidigt som alkoholen blir mer lättillgänglig?

Men inte tror jag att vare sig mina argument, eller Alakoski-Augusts vällovliga film hjälper. I samhällsfrågor, liksom i övrigt, är, som redan Paulus sa, insikter och attityder skilda saker. Smicker, påtryckningar, hot och/eller ett schysst järnrör förblir även i alkoholfrågan oöverträffade som övertalningsinstrument.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

»

Britterna trodde att bittra fiender som Envar och Kemal liksom araber och judar spelade på samma sida.

Maktens tankar styr

A

tt de härskande tankarna i var tid är de härskandes tankar har inte bara Marx påpekat. Det kan sägas vara vad som på tyska kallas ”ein Binsenwahrheit”; en till självklarhet gränsande vardagssanning. Just därför bör den benas upp.

Jag tar S. A. Duse Antisemiten till hjälp. Den gavs ut på Å&Å 1921 som del 7 i Privatdetektiven Leo Carrings märkvärdiga upplevelser. Antisemiten. Den översattes till tyska 1926, Der Antisemit och kom 1934 i en andra svensk upplaga Antisemiten. Roman, B. Wahlström 1934.

Den var 1921 en omtyckt och normal spänningsroman. Den kan ännu hittas i antikvariaten. Men dess tankevärld är nu främmande och dess nutida svenska läsare torde vara som den bloggare vilken på sin ”nationella” hemsida härom året skrev: ”För er som gillar deckare, så rekommenderar jag boken Antisemiten av S.A Duse. Fylld med antisemitism och antikommunism, precis som det ska vara. Obs. för er som tycker det är skrämmande med judar så kan jag avslöja att boken slutar lyckligt.”

Samuel August Duse (1873 – 1933), var en jag läste i tioårsåldern. Inte hans detektivromaner, som redan då betraktades som passé, utan hans Bland pingviner och sälar från 1905; den spännande berättelsen om ”en ruskig övervintring” i Antarktis 1901-1903. Där hade han varit kartograf, hydrograf och meteorolog. Om Nordenskjölds Antarktisexpedition läste jag då allt jag kom över.

I Antisemiten skildras att ryska revolutionen liksom annat i dåtiden styrdes av ett hemligt judiskt sällskap.

Något som också tycktes bekräftas av de då just på engelska publicerade Zions vises protokoll. Detta var en då i det offentliga och officiella Sverige – från socialdemokrati (Artur Engberg) och högerut - accepterad sanning. En härskande tanke alltså.

Över detta förfasar sig många officiella svenska skribenter snart 80 år senare. Fast denna härskande tanke var inte särskilt svensk. Den som bläddrar i läggen och de historiska avhandlingarna kan återfinna den i brittiska Times och andra den segrande (och nyss mot Rådsryssland militärt kämpande) Ententens språkrör och dokument. Nu 80 år senare framstår denna härskande sanning obegriplig. Läs själv! ”När de förment judiska ungturkarna tog kontroll över Höga Porten, antog därför de brittiska ämbetsmännen att islam såväl som det ottomanska riket och den pan-turkiska rörelsen hade övergått i det tyskjudiska syndikatets händer.”

Det var därför den andra ryska revolutionen av brittiska ämbetsmän sågs som det senaste utslaget av en större konspiration. Judar var framträdande bland bolsjevikledare; därför uppfattades bolsjevikernas maktövertagande av många i den brittiska regeringen som inte bara tyskinspirerat utan judestyrt.

När så resningarna i Mellersta östern inträffade efter kriget var det naturligt för de brittiska ämbetsmännen att förklara att de utgjorde en del av en plan sedan länge utformad av ondskefulla konspiratörer.

Bolsjevism och det internationella kapitalet, panaraber och pan-turkar, islam och Ryssland sågs av den brittiska underrättelsetjänsten som agenter för den internationella judenheten och det preussiska Tyskland, de ledande i den stora konspirationen.

I den brittiska byråkratins föreställningsvärld spelade bittra fiender som Envar och Kemal på samma sida; liksom, trodde de, araber och judar. (Sidan 466, A Peace to end all Peace. The Fall of the Ottoman Empire and the Creation of the Modern Middle East, David Fromkin, 2009, Holt Paperback edition.)

Detta återspeglas hos den politiskt ansvarige Winston Churchill. Den som vill förstå Churchills politik kring det

fib 45

»

Antisemiten: ”Den ryska revolutionen styrdes av ett hemligt judiskt sällskap.”

De stod därmed inför offentligheten helt avklädda, dessa västdemokratins krigshjältar med skammen hängande. Nå Centralmakternas var lika eländiga! Det var Lenins poäng.

S. A. Duse ”Antisemiten”. Å&Å 1921.

som då blev Irak bör därför komma ihåg vad Julius III – och Axel Oxenstierna – skall ha sagt: ”Vet du inte min son, med hur litet förstånd världen styrs?”

Men nu bränns det! I skolan fostras elever alltid i den för tillfället rådande allmänna lögnen. Men vi som tar till uppgift att se noga efter vet att de höga ideal (gudstro, demokrati, mänskliga rättigheter) dåtidens – liksom nutidens – politiska ledare svept sina handlingar i på en gång är verbiage (ordgräs) och samtidigt privat innerlig tro. Både Blair och Bush trodde nog på den Gud de ordade om när de satte igång sitt Irakkrig!

Vilket inte hindrar att deras allmänna världsbild samtidigt var lika irrationellt styrd som Ententens 1921.

Men det finns en annan botten under de härskande tankarna. Det medvetet styrande intressets.

Rådsryssland hade i sin revolution offentliggjort de verkliga fördragen om hur världen skulle delas upp efter segern mellan Ententens företrädare. (De gavs ut i Sverige på Alb. Bonniers förlag 1918: A. H. W. Mörner och Ynge Lorentz, Hemliga aktstycken ur ryska utrikesministeriets arkiv.)

Vi bör med all denna kunskap i bakhuvudet vara på vår vakt just mot alla de nu tillsynes naturliga härskande tankarna. Ty det är ju så att de härskande själva trots all ideologisk dimma de sprider kring sig (och ibland faktiskt kanske tror på) innerst inne verkligen vet vad de gör. Det ideologiska tutandet (demokrati, mänskliga rättigheter, små folks rätt och ett eller annat slags Gud) är mest till för oss där nere att tro på.

Se till exempel Taylor Branchs dagboksanteckningar (The Clinton Papers. A President’s Secret Diary, Pocket Books 2010). På sidan 294 berättar president Clinton den 4 oktober 1995 att: ”Kung Hussein påminde Clinton om att Irak inte var någon naturlig stat. Efter första världskriget när de segrande allierade skar upp planeten och skapade nya gränser hade Storbritannien skaffat in en överbliven utländsk prins – Husseins egen farfarsbror – som den förste monarken över de mesopotamiska provinser som skrapats samman kring oljefälten.”

Oljefälten! Det sa vi på vårt håll (i våra polisövervakade tidningar och demonstrationer) medan politikerna i alla västländer högstämt (och välbetalt) talade om demokrati, fredsbevarande, mänskliga rättigheter och internationell lag under det att de försiktigtvis tittade åt sidan och lät Clinton, Bush och Barack Obama göra sitt för makt och oljefält.

Läs om S.A.Duse och hans roll i svensk detektivromanshistoria i Bo Lundin, The swedish crime story/Svenska deckare. Jury 1981.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Polis blir brottsling » I

amerikanska spänningsfilmer förekommer ofta infiltratörer. De tar sig in i maffian och andra brottssyndikat.

De har ibland mikrofoner fästade på kroppen under skjortan. Någon gång är spänningen uppbyggd kring vem som först ska avslöjas: brottslingarnas hemliga kompis hos polisen eller polisens undercoveragent hos de kriminella.

Till detta leds tankarna vid läsningen av ett betänkande från Polismetodutredningen (SOU 2010:103) med titeln ”Särskilda spaningsmetoder”, vilket kom till jul. Det innehåller en rad konstiga förslag. Å ena sidan föreslås att vissa i dag helt lagliga förfaranden, såsom att fotografera misstänkta personers bostäder, ska regleras i lag. Men å den andra vill man ge polisen rätt att provocera fram brott som annars inte skulle ha begåtts och att till och med själva begå brott utan påföljd.

Man skulle kunna tro att detta är en efterbörd från Bodströms tid som justitieminister, en tid då bland annat buggning och preventiv tvångsmedelsanvändning debuterade i svensk lagstiftning. Så är dock inte fallet. Direktiven gavs av regeringen Reinfeldt i december 2007.

Jag berättade om direktiven i min krönika i nr 2/2008 som handlade om provokation. Jag var då enfaldig nog att tro att HD:s dom i målet om den stulna Rembrandttavlan, en vecka efter att regeringen utfärdat direktiven, hade förvandlat dessa till makulatur.

Skälet för min åsikt var att HD frikände de personer som var åtalade för grovt häleri för den befattning de tagit med tav-

Riskeras att utsättas för en frätande närkontakt med buset.

lan. En person, som agerade enligt polisens riktlinjer, hade nämligen uppmanat de åtalade att ta med tavlan till Köpenhamn.

Han lockade dem med att de där skulle kunna sälja den till en köpare för en stor summa pengar. Men ”köparen” var en FBI-agent, som konstaterade att tavlan var äkta. Sedan slog den danska polisen till. HD:s bedömning var att den som av polisen förleds att begå ett brott som han inte annars skulle ha gjort inte kan straffas för detta brott. HD:s ståndpunkt står i god överensstämmelse med Europadomstolens praxis i liknande sammanhang.

lad underrättelseverksamhet det vill säga polisen skaffar sig information huruvida brott begås – får dock tillstånd bara ges till polisen att begå bötesbrott. Då är det inte tingsrätten utan en av utredningen föreslagen alldeles ny instans som man kallar ”Nämnden” som ska ge tillstånd.

Polismetodutredningen har naturligtvis tagit till sig HD:s dom. I sitt lagförslag anger man därför att sådana framprovocerade brott inte får leda till påföljd för gärningsmannen. För provokativa åtgärder av det här slaget ska det krävas tillstånd av åklagaren.

I brottsbekämpningens namn ska polisen alltså få locka någon att begå ett brott som inte får beivras.

Men inte nog med det. Också polisen själv ska, om tillstånd meddelas av tingsrätten, få begå ett brott ”om det är nödvändigt för att kunna genomföra eller fullfölja en infiltrationsoperation”. Uppstår behovet inom ramen för en förundersökning, där man utreder ett begånget brott, kan polisen få tillstånd att själv få begå ett brott som är allvarligare än att det skulle kunna leda till enbart böter. Är sammanhanget ett annat – det handlar om så kal-

Den typ av operationer som förslagen handlar om riskerar att utsätta polisen för en frätande närkontakt med buset, något som kan förstöra dess omutlighet. En sådan polisorganisation vill vi naturligtvis inte ha. Å andra sidan var det ju bra att Nationalmuseum fick tillbaka Rembrandts självporträtt. Men något mer borde vi väl få veta om brottsprovokationernas och infiltrationernas effektivitet. I betänkandet redovisas inte detta.

Det hedrar utredningens expert, advokat Tomas Nilsson, att han i ett särskilt yttrande till betänkandet tar avstånd från åtskilliga

Vad ska man då tycka om sådana här förslag? Genomförs de, lär minst en ny kolumn i statistiken över begångna brott behövas: av polisen framprovocerade och av polisen själv med särskilt tillstånd förövade brott, vilka inte får lagföras.

av förslagen.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W.F IB .S E SE VÅ R NYA HE M SI DA

Bland Falujungfrur och pinuppor – lyckat årsmöte för FiB/K Västmanland-Dalarna w FiB/K Västmanland-Dalarna höll den 29/1 2011 sitt årsmöte i Enviken, strax nordväst om Falun.

På det konstituerande årsmötet 2010 var programpunkten ett föredrag om folklig teater. I år bestod programmet i stället av att vara i en folklig kulturmiljö - Jonssons Fik & Butik. På Envikencafét tävlar Falujungfrur, kullor, änglar och pinuppor om utrymmet. I den gamla f d IOGT-lokalen brukar Envikensborna samlas för att lyssna till de lokala band som spelar rockabillymusik och blues.

Lasse Jonsson var på plats och berättade hur det hela började. Kultbandet heter Ryno Rockers som bildades i Enviken 1974. Idag utgör Enviken centrum för Rockabillymusiken i Sverige tillsammans med till exempel Torsby i Värmland. Själv är Lasse Jonsson trummis och har varit med i flera lokala Rockybillyband, bland annat Black Knights.

På årsmötet valdes en ny styrelse bestående av Angel Jimenez, Norberg, Kristina Magnusson, Avesta, Margaretha Nordman, Krylbo och P-O Tellander, Falun.

Lokalgruppen kunde stolt lägga 2010 års verksamhetsberättelse till handlingarna.

FiB/K Västmanland-Dalarna utgör en liten förening som har fått mycket uträttat, inte minst seminariet i Norberg den 13 november om Folkets kultur förtjänar att omnämnas.

Informationen ligger också på hemsidan.

p-o tellander Ordförande FiB/K Västmanland-Dalarna

Dags att välja styrelse w Folket i Bild/Kulturfront har stämma den 16 april, där väljer vi bland annat styrelse för föreningen. Har du förslag på någon som du vill ska sitta i styrelsen meddela valberedningen genom Solveig Giambanco solveig.giambanco@comhem.se senast den 28 februari.

FiB/K:s styrelse leder arbetet med tidningen och föreningen och utser ledamöter i tidningens redaktionskommitté.

valberedningen

Nästa nummer kommer den 17 mars. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se